Grundkurs i queerteori i feelgood-form

Så har jag då äntligen fått se den häromsistens femfaldigt Césarbelönade filmen Les Garçons et Guillaume, à table! Den vann som bekant priserna för bästa film, bästa debutfilm, bästa manliga huvudroll, bästa manus baserat på annat material och bästa klipp. I mångt och mycket var den där Césargalan en triumf för Guillaume Gallienne. Han har nämligen regisserat filmen, skrivit manuset och spelar de två ledande rollerna i den.

Les Garçons et Guillaume, à table! är en filmatisering av Guillaume Galliennes egenskrivna och självbiografiska pjäs med samma namn. Pjäsen har gjort stor succé i Frankrike och nu har alltså filmen gjort samma sak. Men mottagandet har inte varit odelat positivt.

Även om en majoritet av Frankrikes filmkritiker om inte hyllade så i alla fall berömde filmen var det vissa som inte alls tyckte sig förstå storheten med den. Men så är det också en inte helt lättsmält film som ger åskådaren en del att fundera över. Man skulle kunna kalla den för en förenklad och lättsam färd in i Judith Butlers teorier kring kön som social konstruktion.

I centrum för handlingen i Les Garçons et Guillaume, à table! står Guillaume Gallienne själv och den centrala delen i berättelsen är förhållandet mellan honom och hans mamma (i filmen spelad av honom själv!). Själva titeln är hämtad från det som han i filmen beskriver som ett av sina allra tidigaste minnen, hur hans mamma brukade ropa just les Garçons et Guillaume, à table! för att få honom och hans två bröder att komma in i familjens hus och äta.

Guillaume som är yngst i syskonskaran är inte riktigt som sina bröder och behandlas av alla som om han vore en flicka, inte minst av sin strikta och bestämda mamma. Redan från unga år bejakar Guillaume sina feminina sidor och på så vis formas en identitet åt honom innan han själv ens har börjat fundera i de banorna. Filmen som i en serie tablåer följer honom från ungdomsåren till nutid handlar om de konsekvenser som det hela får i hans liv och de problem han har att hitta sin egen identitet.

Les Garçons et Guillaume, à table! är en bitvis lite avig men samtidigt väldigt publikfriande film som täcker in i stort sett hela känslospektrat. Den är rolig, gripande, allvarlig och tänkvärd om vartannat och hela tiden underhållande. Guillaume Gallienne, som i grunden är teaterskådespelare, är lysande filmen igenom och han lyckas verkligen gå i land med att spela både sig själv och sin mamma, och därmed i flera scener spela mot sig själv. Detta grepp hade kunnat kännas konstlat och ta fokus från berättelsen men det gör det i mina ögon inte. En nyckel i det hela är också att han porträtterar sin mamma med stor värme.

Den här filmen går absolut att se enbart som en lite annorlunda uppväxtskildring men det finns mer under ytan.  Les Garçons et Guillaume, à table! är definitivt en film som bjuder in till samtal, funderingar och diskussioner. Något för filmklubbar och filmstudior runtom i landet att ta tag i?

Jag tyckte om Les Garçons et Guillaume, à table! men måste ändå säga att jag inte riktigt tycker att den förtjänade priset som bästa film vid Césargalan. Det skulle enligt mig definitivt ha gått till Blå är den varmaste färgen.

Som om Monty Python gjort en romantisk komedi på franska

Albert Dupontels aviga och lätt absurdistiska romantiska dramakomedi 9 mois ferme blev en av förra årets stora överraskningar inom fransk film. Strax under 2 miljoner sålda biljetter var långt över någons förväntningar och filmen gillades av såväl film som publik.

Framgångarna har sedan bara fortsatt. 9 mois ferme fick fem Césarnomineringar och tilldelades dessutom två priser vid galan i Paris för några veckor sedan. Albert Dupontel tog priset för bästa originalmanus och Sandrine Kiberlain segrade i kategorin bästa kvinnliga huvudroll.

I skrivande stund är det lite osäkert om den här filmen kommer till Sverige, jag har i alla fall inte nåtts av några uppgifter om svensk distribution, men jag håller tummarna för att den gör det. För det är en synnerligen underhållande och infallsrik film som säkerligen kan locka besökare även till svenska biografer.

Albert Dupontel berättar med ett flyhänt visuellt språk, med lån och inspiration från såväl Jean-Pierre Jeunet som Terry Gilliam. Den sistnämnde gör för övrigt ett inspirerat cameo-inhopp i filmen.

Handlingen kretsar kring den karriärsdrivna, stela och pedantiska juristen Ariane (spelad av Sandrine Kiberlain). Hon har just fått reda på att hon högst förmodligen kommer att bli befordrad och tar efter det beslutet att för en gångs skull släppa loss på en firmafest. Det blir en blöt kväll som hon inte kommer ihåg mycket av. Det visar sig, dock först efter sex månader, att hon är gravid och han har ingen aning om vem fadern kan vara.

Ett DNA-test som hon lyckas smussla sig till visar att fadern heter Bob Nolan (spelad av Albert Dupontel själv) och är en kriminell man misstänkt för ett groteskt våldsdåd. Ariane börjar som den noggranna undersökningsdomare hon är försöka ta reda på vad som egentligen hände den där kvällen.

Bob å sin sida kommer mycket väl ihåg vad som hände och han känner igen henne. Han har naturligtvis ingen aning om att han ska bli pappa men ser ändå en möjlighet att försöka dra nytta av situationen. Han försöker få Ariane att försvara honom i utbyte mot att han inte berättar om deras mellanhavanden.

9 mois ferme är en intensiv film för trots att den klockar in på stax under 80 minuter händer det massor. Spelet mellan Sandrine Kiberlain och Albert Dupontel övertygar. Även om jag personligen helst hade sett att Léa Seydoux fått priset för sin insats i Blå är den varmaste färgen så kan jag heller inte tycka att det var helt fel och upprörande att Sandrine Kiberlain tog hem Césarstatyetten för bästa kvinnliga huvudroll.

När det gäller skådespelarna så är det utan tvekan en extra krydda i filmen att Albert Dupontel lyckats få några goda vänner att ställa upp med gästspel. Terry Gilliam är redan nämnd och i inhopp av varierande längd dyker också bland annat regissörerna Jan Kounen och Gaspar Noé och skådespelaren Jean Dujardain.

9 mois ferme är inte någon helgjuten film, det finns några småsaker och onödigheter att hänga upp sig på. Den svingar helt enkelt lite väl vildsint omkring sig i bland. Samtidigt är den anarkism visavi genren något som den romantiska komedin verkligen är i behov av. För en romantisk komedi är vad det här i grund och botten är. Låt vara en svart och absurdistisk sådan, men likväl en romantisk komedi.

Chelsea, it is!

Det var onekligen med viss bävan jag inväntade resultatet av dagens lottning av kvartsfinalerna i Champions League. Alla lag som nått till kvartsfinal är naturligtvis riktigt bra men nog var det lätt att se några dröm- respektive mardrömsmotståndare. Om Bayern München och Real Madrid var mardrömsmotståndet och Manchester United och Dortmund drömmotståndet så var Chelsea som det till slut blev något mittemellan. Det ÄR en tuff lottning, men det känns absolut inte omöjligt att PSG kan klara av utmaningen som den engelske ligaledaren kommer att innebära. Som jag ser det känns det på förhand som ett ganska jämnt möte med liten fördel för Chelsea. Så känslan efter att resultatet av lottningen var bättre än i samma läge förra året då lotten föll på Barcelona.

Kvartfinalmötet mellan PSG och Chelsea inleds på Parc des Princes den 2 april med returmöte i London den 8:e april. Naturligtvis är det riktigt viktigt för PSG att få med sig ett bra resultat från hemmamatchen och helst inte släppa in något mål. Vad mål på bortaplan kan betyda fick ju laget bittert erfara förra säsongen efter att spelat 2-2 hemma och sedan 1-1 borta mot Barcelona.

PSG och Chelsea har inte mötts i någon tävlingsmatch sedan säsongen 04/05 då lagen ingick i samma grupp i gruppspelsfasen av Champions League. Då vann Chelsea med 3-0 i Paris medan mötet i London slutade mållöst. Chelsea var redan då den storklubb som den är i dag medan det i fallet PSG har hänt massor sedan dess, så det bör kunna bli en mycket jämnare kamp denna gång. Lagen möttes senast i en försäsongsmatch i New York inför förra säsongen och du blev slutresultatet 1-1.

I skuggan av Champions League-lottningen i Nyon spelade PSG i kväll också ligamatch på konstgräset i Lorient. PSG vann utan att förta sig med 1-0 efter mål av Thiago Motta. Det var verkligen en dag på jobbet för PSG som verkligen ine gjorde mer än vad som verkligen behövdes. Faktum är att Lorient när det gäller chanser hade minst lika mycket som PSG av den varan och hade förtjänat åtminstone ett oavgjort resultat. Men jag tackar naturligtvis och tar emot. Segern innebär att PSG nu leder ligan med hela 11 poäng före Monaco, men då har Monaco en match mindre spelad.

En hel del smolk i glädjebägaren och skäl till viss oro inför det som komma skall efter matchen i ett för kvällen regning Bretagne var att Thiago Silva tvingades bryta matchen på grund av skada efter att ha fått en smäll i ansiktet. förhoppningsvis var bytet bara en ren säkerehetsåtgärd men om det visar sig att det är något som håller honom borta från spel i några veckor är det inte bra. Inte alls. Kapten Silva måste finnas på plan för att PSG ska ha någon riktig chans att rubba Chelsea. Försvarsspelet utan honom, med Marquinhos och Alex som mittbackspar, känns bitvis riktigt skakigt.

Men alldeles oavsett ska det bli en häftig upplevelse att få se mitt älskade PSG mäta sina krafter med ett storlag som Chelsea. Men före det väntar en viktig ligamatch borta mot Nice nästa helg. Ici c’est Paris!

Trippel anledning att fira i dag!

Den 20:e mars innebär inte bara vårdagjämningen utan det är också jour du macaron OCH journée internationale de la francophonie. Tre bra saker på en gång alltså. Den internationella frankofonidagen är något som har firats länge och på många håll runtom i världen, inte bara i franskspråkiga länder. Den uppmärksammas till exempel på sina håll här i Sverige. Macarondagen är dock ett relativt nytt påfund (det är nionde året den genomförs) och det vore lätt att avfärda den som ännu ett kommersiellt jippo för att få oss att köpa mer av de små läckerheterna (som att några extra insatser på den fronten vore nödvändiga…) och det är det också kanske till viss del, men faktum är att de anslutna försäljarna varje år kombinerar säljandet av macarons med att stödja ett specifikt välgörande ändamål. Just i år är det till kampen mot cystisk fibros pengarna som samlas in går. Så skulle det vara så att du som läser dett befinner dig i Frankrike just nu har du en ypperlig möjlighet att kombinera en god sak med en godsak. En idé för oss som inte har turen att vara i Frankrike är naturligtvis att köpa mararons och samtidigt på egen hand söka upp och skänka pengar till någon organistion som bidrar till forskningen kring cystisk fibros. Så kan vi så att säga på distans ändå vara med och fira Jour du macaron som om vi vore i Frankrike!

Glad vårdagjämning, frankofonidag och macarondag på er alla, kära läsare!

Deja view

Den svenskdanska samproduktionen Bron har gjort stor succé i hittills två säsonger. Originalversionen av den första säsongen har sänts i ett stort antal länder och dessutom har koncenptet Bron sålts och resulterat i två nyinspelningar; en amerikansk och en europeisk.

Den europeiska The Tunnel är en historisk franskbrittisk produktion och utspelas som titeln skvallrar om i och kring tunneln under Engelska kanalen.

En fråga som snabbt uppkommer i samband med nyinspelningar av redan framgångrika berättelser är naturligtvis om nyinspelningen tillför något och därmed är värd att lägga tid på att se. Det snabba svaret på den frågan är i fallet The Tunnel att det är en upplevelse som du högst förmodligen både kan ha och mista.

Den är delvis omarbetad jämfört med det svenskdanska originalet men skillnaderna är förhållandevis små, överlag förhåller den sig synnerligen trogen originalet. Så trogen att det i vissa fall handlar om ren kopiering scen för scen. Det är onekligen en ganska ospännande form av underhållning om man redan sett originalet.

Då vill det till att de inblandade i nyinspelningen på något vis övertrumfar dem i originalproduktionen men så sker inte här. Det är alls inget fel på det som presteras i The Tunnel, i själva verket är allt hantverksskickligt genomfört, bland regissörerna som arbetat med avsnitten återfinns skicklige Dominik Moll som gjorde hyllade thrillern Harry, en vän som vill dig väl (Harry, un ami qui vous veut du bien) år 2000, men det är likafullt en blekare kopia av det färgstarka originalet.

Något som självklart är en extra krydda för oss med ett bultande frankofilt hjärta är att The Tunnel delvis är på franska och gnabbandet mellan de franska och engelska poliserna är lika vasst och underhållande som rivaliteten mellan det svenska och danska i Bron.

Clémence Poésy och Karl Roebuck är utmärkta i huvudrollerna, som delar karaktäristika med sina motsvarigheter i Bron, men står sig ändå slätt i jämförelse med Sofia Hellin och Kim Bodnia. Den torra humorn kommer inte rikigt till sin rätt i The Tunnel och kemin mellan huvudrollerna är inte alls lika påtaglig som i Bron. Därmed försvinner också lite av det som i mitt tycke var en hel del av charmen med originalet.

Den huvudsakliga skillnaden mellan Bron och The Tunnel är alltså att språken och miljöerna (det blir flygbilder över hamnområdet i Calais i stället för Malmö) är annorlunda. Själva ramberättelsen är densamma. Länge exakt densamma.

Mot slutet skiljer sig berättelserna åt en aning (exakt hur ska jag naturligtvis inte gå in på här), men skillnaderna är inte av det avgörande slaget. Jag hade hoppats på och önskat mig större skillnader, men konstaterar samtidigt att jag trots de stora likheterna mellan versionerna aldrig hade tråkigt när jag såg The Tunnel.

Och har du av någon anledning inte sett originalet då kan du säkerligen har stort utbyte av The Tunnel även om jag då främst skulle råda dig att i första hand se Bron. The Tunnel har som sagt inget som Bron inte har. Förutom dialog delvis på franska då. Det återstår nu att se om det kommer att bli någon The Tunnel-version av den andra säsongen av Bron också och om i så fall producenterna vågar ta ut svängarna lite mer.

Årets mest orättvist förbisedda film?

OS och en del annat har kommit i vägen men nu ska jag infria mitt löfte att skriva om den iranske regissören Asghar Farhadis franska film Det förfluta (Le Passé).

Filmen som hade premiär och visades inom tävlan under förra årets filmfestival i Cannes och som hade svensk biopremiär för fyra veckor sedan är Farhadis uppföljare till det Oscarbelönade mästerverket Nader och Simin – en separation. Att följa upp en Oscarvinnare kan säkert vara en källa till viss prestationsångest men om Farhadi nu kände någon sådan märks det sannerligen inte på den färdiga filmen.

Det förflutna är i mina ögon en i det närmaste lika bra film som Nader och Simin –  en separation. Den fick förvisso ett välförtjänt skådespelarpris (Bérénice Bejo för bästa skådespelerska) i Cannes men sedan har den överlag blivit förbisedd när det gäller filmvärldens större priser.

Trots flera nomineringar fick de lämna årets Césargala lottlös och än märkligare känns att den inte ens nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Den var inte ens med bland de tio filmer som förhandsnominerades till priset. Mycket märkligt, till och med en aning skandalöst om du frågar mig.

Det förflutna utspelas i Frankrike och inleds med att den iranske mannen Ahmad anländer till en flygplats. Han hämtas av sin franska hustru Marie. Vi får dock snabbt veta att de två är separerade sedan ett antal år och att Ahmad nu kommit till Frankrike för att deras skilsmässa ska kunna slutföras, inte minst för att Marie ska kunna gifta om sig med sin nye man Samir.

En ren formalitet mellan två vuxna människor som redan gått vidare i sina liv skulle man kunna tro men sanningen visar sig vara en annan. Redan i bilfärden från flygplatsen börjar man ana att det finns en hel del obearbetat mellan Ahmad och Marie och bilden kompliceras sedan än mer av att Samir har en hustru som sedan lång tid tillbaka ligger i koma efter ett självmordsförsök som det finns en del frågetecken kring.

Utöver det finns en annan viktig och långtifrån okomplicerad beståndsdel; barnen. Såväl Ahmads och Maries som Samirs och hans hustrus. De hamnar rejält i kläm i skeendet och en av den synnerligen gripande och välagerade filmens verkligt stora styrkor år barnperspektivet.

Den naturalistiska och alltigenom trovärdiga tonen är densamma i Det förflutna som i Nader och Simin – en separation.  Asghar Farhadi berättar med små medel och rikt på undertext om saker med stor allmängiltighet och allmänmänsklighet. Han är en fantastisk personinstruktör och får alla inblandade att prestera på toppen av sin förmåga, vilket inte säger lite när vi talar om erkänt duktiga skådespelare som exempelvis Bérénice Bejo (mest känd för den kvinnliga huvudrollen i The Artist) och Tahar Rahim (som slog igenom i Jacques Audiards mästerliga fängelsedrama En profet). Bägge är väl värda allt beröm de kan få.

På sätt och vis än mer imponerande är de yngre och mer oprövade korten och då tänker jag främst på barnen och Pauline Burlet som spelar Ahmads och Maries tonåriga dotter Lucie. Barnskådespelarna är debutanter medan Pauline Burlet hunnit med några roller tidigare. Bland annat spelade hon den tioåriga Edith Piaf i Olivier Dahans hyllade biografi om den stora lilla sångerskan La vie en rose (La Môme) från 2007. Det här borde bli hennes riktigt stora genombrott.

Det förflutna är välskriven, välagerad och gripande film. Här bjuds inga enkla svar eller förklaringsmodeller och den psykolkogiska komplexiteten är betydande. Det är en fint fotograferad och rytmiskt klippt film som varsamt för oss väldigt nära rollfigurerna som skildras.

Många har dragit paralleller mellan Farhadi och Ingmar Bergman och dessa är befogade. Det är en hel del Bergman över Farhadis sätt att ta sig in under ytan på äktenskapet och familjen som institution och social konstruktion. Farhadi litar precis som Bergman också på den råa styrkan i sitt berättande och är synnerligen sparsam med förstärkande effekter som musik. I stället driver han sin både dialog- och karaktärsdrivna film stadigt framåt genom ett bit för bit lägga pusslet över vad som skett i det förflutna och som lett fram till dit rollfigurerna är nu.

Det förflutna är ett drygt två timmar långt, känslostarkt och gripande kraftpaket till film.

En av fransk films främsta visionärer har gått ur tiden

I går kom den tråkiga nyheten att Alain Resnais, en av den franska nya vågens verkliga nyckelpersoner, gått ur tiden. Han avled i lördags och blev 91 år gammal, Verksam var han ända in i det sista. Det som skulle visa sig bli hans sista film, Life of Riley, hade premiär så sent som för en månad sedan i samband med filmfestivalen i Berlin.

Sett i strikt filmhistoriska termer och sett till vilka av hans filmer som haft störst betydelse vore det kanske naturligast att en dag som denna lyfta fram tre tidiga Resnais-filmer: den oerhört starka förintelsedokumentären Natt och dimma (Nuit et brouillard) från 1955, den av Marguerite Duras författade långfilmsdebuten Hiroshima min älskade (Hiroshima mon amour) från 1959 eller den abstrakta och svårbegripliga men stämningsfyllda I fjol i Marienbad (L’Année dernière à Marienbad) från 1961.

Men jag väljer trots det att för att hedra minnet av Alain Resnais att i dag slå ett slag för en helt annan film; en rikitig personlig favorit. Den 1998 sjufaldigt Césarbelönade On connaît la chanson från 1997.

On connaît la chanson, med manus av Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri, hör utan tvekan till det mest lättsamma och underhållande Alain Resnais gjorde under sin långa karriär. Men det betyder samtidigt inte att det är någon rak och helt okomplicerad film. 

Med tydliga influenser från den engelske dramatikern Dennis Potter (filmen är tillägnad honom) etablerar han rollfigurernas karaktärer och låter dem dessutom uttrycka sig i några av filmens nyckelscener genom att mima till kända låtar från olika tidsåldrar av den franska populärmusikens historia. Det är ett grepp som inte bara ger berättelsen ett lyft och en annorlunda touch utan också är direkt kongenialt med tanke på filmens titel.

Bortsett från mimandet till kända låtar och ett antal finurliga bildlösningar från Alain Resnais sida är On connaît la chanson en tämligen typisk Jaoui/Bacri-berättelse av precis den där sorten som vi frankofiler lärt oss att älska. Det rör sig om en dramakomedi om trassliga relationer i den pariska medelklassen, en veritabel relationscirkus som på ett fiffigt och trovärdigt sätt binder samman ett antal människoöden och samtidigt sätter in en och annan satirisk stöt mot just den där medelklassen (det är inte för inte Agnès Jaoui har kallats för en fransk Woody Allen).

On connaît la chanson tog som sagt hem hela sju Césarstatyetter, bland annat för bästa film. Dock inte för bästa regi. Alain Resnais var nominerad men det priset gick i stället till (en aning märklig nog om du frågar mig) till Luc Besson för Det femte elementet.

On connaît la chanson blev i stället kanske främst en framgång för Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri. De vann varsin César för bästa biroll för sina insatser i filmen och dessutom tog de hem statyetten för bästa manus. Efter de stora framgångarna med On connaît la chanson fick Agnès Jaoui till slut nästa gång chansen att regissera själv när hon och Jean-Pierre Bacri färdigställt ett filmmanus. En chans som hon verkligen tog, filmen i fråga är den moderna klassikern I andras ögon (Les Goût des autres) från år 2000.

Men åter till On connaît la chanson. Det är inte bara filmens soundtrack som närmast svämmar över av stjärnglans, det gör den namnkunniga ensemblen också. Förutom Jaoui och Bacri syns även bland andra André Dussollier (som vann en César för bästa manliga huvudroll), Lambert Wilson, Sabine Azéma, Jean-Pierre Darrouissin, Jane Birkin och Pierre Arditi i rollistan.

Alla bidrar de med fina skådespelarinsatser som verkligen gör sitt till för att filmen blivit så lyckad. On connaît la chanson är rolig, gripande och fenomenalt underhållande. Allt iscensatt med en omisskännlig touch av mästaren Alain Resnais. Det är en begåvad och smart film med ett värme och medkänsla för rollfigurernas öden och vedermödor.

Mycket är naturligtvis tillspetsat och tillskruvat men det finns samtidigt också en hel del för oss alla att känna igen oss i. En bit av livet med den franska sångskatten som soundtrack. What’s not to like about that? Vila i frid, Alain Resnais och tack för alla fantastiska filmupplevelser!

Il est de retour!

För två veckor sedan avgjordes Le Cashico, som mötet mellan de nyrika klubbarna PSG och Monaco redan börjat kallas i folkmun. Nu är det dags för fransk fotbolls prestigemöte nummer 1, Le Classique mellan PSG och Marseille. Höstens möte på Velodromen i Marseille slutade med en blytung seger med 2-1 för PSG efter att laget trots en man mindre på planen efter att Thiago Motta råkat ut för en synnerligen tveksam utvisning lyckats vända underläge med 0-1 till seger. Zlatan Ibrahimovic (vem annars?) avgjorde i den andra halvleken. Zlatan har gör övrigt i kväll chansen att passera PSG-legendaren Pedro Miguel Pauleta som lagets bäste målskytt genom tiderna mot Marseille.

Synnerligen glädjande är att Edinson Cavani nu är fri från den lårskada han ådrog sig för några veckor sedan och är redo för comeback lagom till den prestigeladdade drabbningen. Han är uttagen i truppen men huruvida han startar eller inte är i skrivande stund inte känt. Det är klart att en frisk och spelsugen Edinson Cavani är en stor tillgång för PSG och dåliga nyheter för ett Marseille som på förhand får ses som en rejäl underdog. Men trots att det nu var länge sedan PSG förlorade en match mot ärkerivalen från söder känner jag mig på inget sätt lugn och trygg inför kvällens match. Marseille kommer naturligtvis att sälja sig dyrt och så stor skillnad i kvalitet mellan lagen är det inte att det kommer att räcka till seger om hemmahjältarna inte går in i det hela med full koncentration och satsning. Det är som det ofta brukar heta att motivation slår klass.

Kvällens match, det är avspark klockan 21:00 på Parc des Princes, innebär inte bara en möjlighet att ytterligare en gång besegra Marseille utan också att öka avståndet till i tabellen närmast jagande Monaco. Monegaskerna förlorade gårdagens svåra möte med Saint-Etienne på bortaplan med 0-2 och det gör att PSG vid vinst kommer att vara åtta poäng före Monaco i tabellen. Det låter riktigt bra i mina öron! Allez, Paris!

Je suis de retour!

Jag ber om ursäkt för det oplanerade uppehållet. Efter två veckor av intensivt OS-tittande och en knapp vecka att vila upp mig efter detta för Sverige så fantastiskt framgångsrika olympiska spel har jag nu äntligen hamnat här framför datorn för att komma igång med bloggandet igen. Jag börjar med en genomgång av årets Césargala som genomfördes i Paris i fredags kväll.

Stor vinnare blev mannen på bilden ovan. Guillame Galliennes självbiografiska långfilmsdebut Les Garçons et Guillaume, à table! var den film som hade mest nomineringar med sig in till galan och det blev också den som kammade hem flest priser, hela fem stycken.

Fyra av dem: priserna för bästa film, bästa debutfilm, bästa manus baserat på annat material och bästa manliga huvudroll tillföll Guillaume Gallienne personligen medan det femte gick till klipparen Valérie Deseine. Han förlorade dock racet om priset för bästa regi till Roman Polanski som vann för sin La Vénus à la fourrure.

Bland övriga pristagare kan nämnas att Sandrine Kiberlain vann priset för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats i graviditetskomedin 9 mois ferme och att de två filmerna som jag hade trott skulle dominera under galan, Abdellatif Kechiches Blå är den varmaste färgen (La Vie d’Adèle – Chapitres 1 & 2) och Alain Guiraudies Främling vid vatten (L’Inconnu du lac) fick nöja sig med ett pris vardera, för bästa kvinnliga hopp respektive bästa manliga hopp (det man skulle kunna kalla för nykomlingsklasserna). Adèle Exarchopoulos vann den förmodade duellen med Marine Vacht (Jeune et jolie) i klassen bästa kvinnliga nykomling medan Pierre Delandonchamps vann bästa manliga hopp.

Eftersom jag ännu inte har sett Les Garçons et Guillaume, à table!  kan jag naturligtvis inte uttala mig kring huruvida jag tycker att den är en välförtjänt mottagare av priserna, den kommer på fransk dvd om några veckor så jag får be att återkomma i ärendet i slutet av denna månad, men med tanke på hur förtjust jag är i Blå är den varmaste färgen och Främling vid vatten har jag fortsatt svårt att tro att att jag skulle tycka att den är bättre. Men som sagt, jag får återkomma kring detta när jag sett filmen.