RSS Flöde

Etikettarkiv: Jacques Audiard

Merci, Bébél!

I går nåddes vi av den sorgliga nyheten att en av av fransk films mest ikoniska och berömda personligheter gått ur tiden, 88 år gammal Jean-Paul Belmondo, eller Bébél som han också kallades i Frankrike, älskades av filmentusiaster världen över och var bland mycket annat något av Nouvelle vague-rörelsens poster boy.

För mig kommer han för alltid att vara The French King of Cool, vilket också var rubriken på ett hyllningsinlägg som jag skrev på hans 80-årsdag.

De flesta förknippar honom kanske främst med sin insats i Jean-Luc Godards Till sista andetaget (A bout de souffle) från 1960, men listan över minnesvärda roller han gjorde är otroligt lång. Så lång att jag själv omöjligt kan välja ut en särskild favorit.

För att hålla honom och hans gärning kände jag ändå att jag i går ville se om en av alla de där filmerna och det fick bli Le Professionel, eller Hämnd till varje pris som den fick heta i Sverige, från 1981.

Jean-Paul Belmondo var för övrigt inte den enda starkt lysande stjärnan som var inblandad i produktionen. Tungviktaren Georges Lautner regisserade, Michel Audiard skrev de för honom typiskt vassa och rappa dialogerna och sonen Jacques (som bekant sedermera synnerligen berömd) var med och skrev manuset. Som om det inte vore nog såg mästaren Ennio Morricone till att filmen fick ett melankoliskt och i sig synnerligen minnesvärt soundtrack (ledtemat Chi Mai blev en storsäljare som singel).

Le Professionel är en tuff actionthriller. Belmondo spelar Josselin Beaumont, en fransk underrättelstjänstagent som efter två år i fängelse i ett centralafrikanskt land lyckas rymma och återvänder hem till Frankrike.

Beaumont skickades till landet med uppdraget att mörda den styrande diktatorn men den politiska situationen ändras och när hans överordnade inser att det finns saker att vinna på att låta diktatorn leva så förråder de Beaumont, som alltså hamnar i fängelse.

Beaumont är fast besluten att fullfölja sin order att mörda diktatorn och hämnas på dom som förrådde honom. Hans flykt och återkomst till Frankrike sammanfaller med ett statsbesök av just nämnda diktator och när hans forna allierade på underrättelstjänsten får reda på att han rymt tar de upp jakten på Beaumont för att en gång för alla röja problemet ur värden.

Le Professionel är som sagt i grunden en actionthriller,en synnerligen underhållande sådan dessutom, men den har också starka poltiska undertoner. Den kommenterar tämligen öppet cynismen i den neo-koloniala och omdiskuterade eran i fransk utrikespolitik som kom att kallas Françafrique.

Trots ett blandat mottagande från kritikerna blev den en stor succé på de franska biograferna. När 1981 var slut var det bara tre andra filmer som lockade fler besökare och då hade ändå Le Professionel premiär först i slutet av oktober.

Jailbird racers

Postat den

Biovärlden är som bekant, med bara några få undantag, i stort sett i träda under den pågående coronapandemin. För min del ger det möjlighet att beta av åtminstone några av de filmer som jag släpar efter med att skriva om här på bloggen. Filmer som kanske har några år på nacken men som blir fina tips på saker att se när de allmänna rekommendationerna nu är att ägna sig åt försiktighet och social distansering.

I dag fick det bli belgiska Racer and the Jailbird (Le Fidèle i original) från 2017. Det är ett explosivt och snyggt thrillerdrama av regissören Michaël R. Roskam som slog igenom med Oscarnominerade kritikerfavoriten Bullhead från 2011.

I båda fallen handlar det om undersökningar av testosteronstinna och adrenalinpumpande miljöer med suveräne Matthias Schoenaerts i den manliga huvudrollen. Hans blandning av muskulös kraft och sårbarhet i uttrycket är som klippt och skuren för den här typen av roller. Hans mästarprov på detta kan du se i Jacques Audiards Rust and bone (De rouille et d’os).

I Racer and the Jailbird spelar han gangstern Gino, Gigi kallad, som lever ett relativt flashigt liv bekostat av bankrån som han genomför med sina bästa kompisar. Bil och motorintresserad som han är hänger han gärna på motorstadion och där träffar han racerföraren Bénédicte, Bibi kallad, och de faller för varandra.

Han utger sig för att vara i bilbranschen och hon tror inledningsvis på honom när han säger att det är på grund av jobbresor han försvinner iväg då och då. Men efter en tid börjar hon ana att något inte står helt rätt till. När de ändå bestämmer sig för att gifta sig avkräver hon ett löfte från honom att de aldrig ska ha hemligheter eller ljuga för varandra och han bestämmer sig för att hålla löftet. Han ska bara utföra en sista lukrativ stöt först…

Racer and the Jailbird är en på flera sätt genreöverskridande film. Här blandas bland annat pulserande och tuff action, het romantik och tragik. Något som såklart skulle kunna ge ett splittrat intryck, men jag tycker att Michaël R. Roskam lyckas hålla ihop berättelsen väl.

En av de verkliga nycklarna till att resultatet blir så lyckat är att det verkligen slår gnistor om Matthias Schoenaerts och Adèle Exarchopoulos (mest känd för sin roll i Guldpalmsvinnaren Blå är den varmaste färgen (La vie d’Adèle chapitres 1 & 2) i huvudrollerna som Gigi och Bibi. Tät klippning och bra fotoarbete är två andra viktiga beståndsdelar.

Däremot kan jag känna att filmen med sin speltid på några minuter över två timmar hade kunnat kortas ner en aning och ibland är manuset en aning melodramatiskt och psykologiskt grunt, vilket såklart drar ner helhetsintrycket.

Så detta är inte en lika hårdslående och drabbande upplevelse som Roskams Bullhead, men en film väl värd att se är Racer and the Jailbird utan tvekan ändå.

Brothers in arms

Den franske auteuren Jacques Audiard fortsätter enträget och intressant insiktsfullt att utforska maskuliniteten och dess starka kopplingar till våld. Den här gången för första gången med en stjärnbeströdd internationell ensemble och på engelska. Detta i filmatiseringen av den kanadensiske författaren Patrick DeWitts hyllade roman The Sister Brothers (Bröderna Sisters i sin svenska utgåva)

Les Frères Sisters hade premiär vid förra årets filmfestival i Venedig och kammade hem priset för bästa regi och vid Césargalan hemma i Frankrike i vintras fick den en hel drös nomineringar och vann tre priser, bland annat fick Audiard ännu en gång pris för sin regi. Sedan några veckor tillbaka finns den under den internationella titeln The Sisters Brothers utgiven på svensk dvd.

Berättelsen utspelas under guldruschens dagar i den amerikanska västern. Bröderna Eli och Charlie Sisters jobbar som revolvermän som arbetar åt en mystisk affärsman som kallas för Kommendören. Den här gången har de fått i uppdrag att leta upp och döda en man som heter Herman Kermit Warm. Kommendören har också anlitat privatdetektiven John Morris för att från sitt håll hjälpa bröderna att fånga Warm.

När Morris finner Warm och får höra om vem denne verkligen är och varför han är ett jagat villebråd tar han Warms parti. Warm har uppfunnit en kemisk lösning som ska underlätta kraftigt att finna det åtråvärda guldet och han har för avsikt att använda inkomsterna från guldet till att bygga upp en ny utopisk värld, fri från från girighet och våld.

Ovetande om varför Morris svikit dem fortsätter bröderna Sisters sin jakt, nu med två måltavlor. Men jakten blir långtifrån problemfri och de sinsemellan olika bröderna grälar närmast oavbrutet och drömmer båda två egentligen om andra liv en det de lever.

Med tanke på att Jacques Audiard skämt bort oss filmälskare med i princip mästerverk efter mästerverk: trippeln Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon cœur s’est arrêté), En profet (Un prophète) och Rust and bone (De rouille et d’osfrån i tur och ordning 2005, 2009 och 2012 är till exempel svårslagen, kan The Sisters Brothers kanske ses som en liten besvikelse. Men en synnerligen bra sådan i så fall.

För även om den står sig ganska slätt i den stentuffa konkurrensen som Audiards filmografi utgör är det en bra och synnerligen sevärd film, långt mycket bättre än det mesta du kan se just nu. Sin vana trogen rör han sig sömlöst och snyggt mellan brutalitet och sårbarhet, det sistnämnda här hjälpt av Joaquin Phoenix som med sin sårbarhet i uttrycket är en närmast perfekt Audiard-skådespelare. Han är dock inte ensam att glänsa skådespelarmässigt. Den ofta underskattade John C. Reilly, Jake Gyllehaal och Riz Ahmed är alla utmärkta i de övriga bärande rollerna.

I The Sisters Brothers finns också gott om humor (låt vara av det mörkare slaget) och värme. Men i jämförelse med hans franskspråkiga filmer är det ändå något som saknas. Det är som att tonträffen inte är lika känslig och att hans karaktärsutveckling inte riktig blir lika finstämd när han den här gången arbetar på engelska. Dessutom finns här partier som inte för berättelsen framåt och som gått hade kunnat skalas bort, något som är synnerligen sällsynt hos Audiard.

I det stora hela förändrar dock inte The Sisters Brothers min syn på Jacques Audiard. Han är i mina ögon alltjämt en av samtidens stora.  Och jag ser verkligen fram emot att se hans nästa projekt som är att regissera ett antal avsnitt av den kommande säsongen av den mästerliga franska spionserien Falsk identitet (Le Bureau des légendes)!

Årets mest orättvist förbisedda film?

Postat den

Det_f-rflutna

OS och en del annat har kommit i vägen men nu ska jag infria mitt löfte att skriva om den iranske regissören Asghar Farhadis franska film Det förfluta (Le Passé). Filmen som hade premiär och visades inom tävlan under förra årets filmfestival i Cannes och som hade svensk biopremiär för fyra veckor sedan är Asghar Farhadis uppföljare till det Oscarbelönade mästerverket Nader och Siminen separation. Att följa upp en Oscarvinnare kan säkert vara en källa till viss prestationsångest men om Farhadi nu kände någon sådan märks det sannerligen inte på den färdiga filmen. Det förflutna är i mina ögon en i det närmaste lika bra film som Nader och Simin –  en separation. Den fick förvisso ett välförtjänt skådespelarpris (Bérénice Bejo för bästa skådespelerska) i Cannes men sedan har den överlag blivit förbisedd när det gäller flmvärldens större priser.Trots flera nomineringar fick de lämna årets Césargala lottlös och än märkligare känns att den inte ens nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Den var inte ens med bland de tio filmer som förhandsnominerades till priset. Mycket märkligt, till och med en aning skandalöst om du frågar mig.

Det förflutna utspelas i Frankrike och inleds med att den iranske mannen Ahmad anländer till en flygplats. Han hämtas av sin franska hustru Marie. Vi får dock snabbt veta att de två är separerade sedan ett antal år och att Ahmad nu kommit till Frankrike för att deras skilsmässa ska kunna slutföras, inte minst för att Marie ska kunna gifta om sig med sin nye man Samir. En ren formalitet mellan två vuxna människor som redan gått vidare i sina liv skulle man kunna tro men sanningen visar sig vara en annan. Redan i bilfärden från flygplatsen börjar man ana att det finns en hel del obearbetat mellan Ahmad och Marie och bilden kompliceras sedan än mer av att Samir har en hustru som sedan lång tid tillbaka ligger i koma efter ett självmordsförsök som det finns en del frågetecken kring. Utöver det finns en annan viktig och långtifrån okomplicerad beståndsdel; barnen. Såväl Ahmads och Maries som Samirs och hans hustrus. De hamnar rejält i kläm i skeendet och en av den synnerligen gripande och välagerade filmens verkligt stora styrkor år barnperspektivet.

Den naturlistiska och alltigenom trovärdiga tonen är densamma i Det förflutna som i Nader och Simin – en separation. Asghar Farhadi berättar med små medel och rikt på undertext om saker med stor allmängiltighet och allmänmänsklighet. Han är en fantastisk personinstruktör och får alla inblandade att prestera på toppen av sin förmåga, vilket inte säger lite när vi talar om erkänt duktiga skådespelare som exempelvis Bérénice Bejo (mest känd för den kvinnliga huvudrollen i The Artist) och Tahar Rahim (som slog igenom i Jacques Audiards mästerliga fängelsedrama En profet). Bägge är väl värda allt beröm de kan få.

På sätt och vis än mer imponerande är de yngre och mer oprövade korten och då tänker jag främst på barnen och Pauline Burlet som spelar Ahmads och Maries tonåriga dotter Lucie. Barnskådespelarna är debutanter medan Pauline Burlet hunnit med några roller tidigare. Bland annat spelade hon den tioåriga Edith Piaf i Olivier Dahans hyllade biografi om den stora lilla sångerskan La vie en rose (La Môme) från 2007. Det här borde bli hennes rikigt stora genombrott.

Det förflutna är välskriven, välagerad och gripande film. Här bjuds inga enkla svar eller förklaringsmodeller och den psykolkogiska komplexiteten är betydande. Det är en fint fotograferad och rytmiskt klippt film som varsamt för oss väldigt nära rollfigurerna som skildras. Många har dragit paralleller mellan Farhadi och Ingmar Bergman och dessa är befogade. Det är en hel del Bergman över Farhadis sätt att ta sig in under ytan på äktenskapet och familjen som institution och social konstruktion. Farhadis litar precis som Bergman också på den råa styrkan i sitt berättande och är synnerligen sparsam med förstärkande effekter som musik. I stället driver han sin både dialog- och karaktärsdrivna film stadigt framåt genom ett bit för bit lägga pusslet över vad som skett i det förflutna och som lett fram till dit rollfigurerna är nu.

Det förflutna är ett drygt två timmar långt, känslostarkt och gripande kraftpaket till film.

Joyeux Noël – dubbelt upp!

Fiendeland Joyeuxnoel

Som traditionen här på BleuBlancRouge bjuder så önskar jag dig käre läsare en riktigt god jul genom att tipsa om en frankofon film med jultema. I år tänkte jag slå ett slag för en film med den i sammanhanget perfekta titeln Joyeux Noël. Det är dessutom precis den typ av film som verkligen behövs i dessa tider av otäckt ökande främligsfientlighet och intolerans. Fiendeland – en dag utan krig som den fick heta här i Sverige var Frankrikes oscarbidrag 2005 och den blev också nominerad till priset för bästa icke engelskspråkiga film. I striden om det prestigefyllda priset fick den dock, en aning märkligt nog om du frågar mig, se sig besegrad av den sydafrikanska filmen Tsotsi.

Inte heller på hemmaplan hade den någon större lycka när det gäller filmpriser. Den nominerades till ett antal César men fick inte någon. I de allra flest fallen var det det årets stora vinnare Jacques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon coeur s’est arrêtté) som blåste den på konfekten. Men bara det stora antalet nomineringar var naturligtvis en hedersbetygelse för Christian Carions pacifistiska och gripande film.

Fiendeland – en dag utan krig är baserad på, eller egentligen snarare inspirerad av, verkliga händelser under julen 1914. Det första världskriget rasar är inne på sin första vinter och på västfronten är det redan intet nyt. De för det första väldskriget så ökända och grymma skyttegravskrigen har redan satt sig och positionerna är låsta. Lång väntan avlöses av rena självmordsuppdrag till framryckningar och offensivförsök. Fiendeland – en dag utan krig följer tre officerare och deras soldater vid en frontlinje strax söder om den belgiskfranska gränsen, en tysk, en fransk och en skotsk. Efter en misslyckad gemensam offensiv från den fransk/brittiska sidan råder det när julhelgen närmar sig stiltje. I den tyska skyttegraven finns en soldat som i det civila är operasångare. När han på julaftonskvällen tar till ton och sjunger för sina kollegor händer något speciellt. Man börjar kompa honom från den brittiska sidan. Det hela leder till att de tre officerarna på platsen tar det gemensamma och icke sanktionerade beslutet att genomföra ett lokalt vapenstillestånd under åtminstone julafton. Och snart firar de som nyligen gjort allt för att döda varandra jul sida vid sida och i samförstånd.

Den här typen av tillfällig förbrödring inträffade på flera olika fronter under främst krigets första del men filmen handlar inte om någon specifik händelse. Fiendeland – en dag utan krig är en djupt humanistisk film som ger en ovanligt nyanserad bild inte minst av de tyska soldaterna. Den understryker krigets vansinne men fokuserar allra mest på medmänsklighet, samförstånd och att vi alla trots allt alla är männsikor och innerst inne ganska lika. Vissa kritiska röster höjdes kring att filmen skulle ge ett för rosenskimrande och tillrättalagt porträtt av hur det egentligen gick till under kriget och att den väjer för krigets fasor. Jag köper inte riktigt det resonemanget. Visst, den drar åt det lite sentimentala hållet i bland, men scenerna från den inledande fransk/brittiska offensiven är starka och känns verkligen i kroppen rent fysiskt. De är effektivt berättade och med små medel lyckas Christian Carion frammama en känsla av en lågbudget- och minivatiant av landstigningsscenen i Steven Spielbergs Rädda menige Ryan.

Fiendeland – en dag utan krig är välspelad, känslig och gripande. Och definitivt inte utan humor. Den internationella toppensemblen med Guillaume Canet, Dany Boon, Daniel Brühl, Diane Krüger, Bruno Fürmann och Gary Lewis i spetsen är riktigt vass och fullständigt trovärdig. Christian Carion är säker i sin regi och bygger skickligt hela tiden upp stämningen. Med sitt fina budskap om männsklig godhet och inneboende möjlighet till samförstånd och sin skarpa antikrigsretorik är Fiendeland – en dag utan krig en alldeles ypperlig film att se just i juletid. Och det är en synnerligen viktig film som verkligen alla borde se. För om vi kunde agera som soldaterna i filmen skulle världen vara en mycket bättre plats att leva i.

Joyeux Noël!

En legendar har gått ur tiden

lautner

Regissören Georges Lautner, en av fransk underhållningsfilms allra största, är död. Han avled i Paris i går fredag, 87 år gammal. Georges Lautner föddes i Nice och är kanske mest känd för sina många, framgångsrika samarbeten med den legendariske dialogmakaren och manusarbetaren Michel Audiard (för övrigt pappa till Jacques Audiard, en av fransk films mest intressanta regissörer den senaste 20 åren). Audiards dialoger var aldrig vassare och rappare än i klassikern Les Tontons flingeurs (eller Klädsel: vardagsdräkt med revolver som den osannolika svenska titeln fick bli., en titel som när filmen fick nypremiär på bio ändrades till den marginellt mindre märkliga Tuffa killar med revolver.) från 1963, en film som regisserades med stor ackuratess och fenomenal timing av just Georges Lautner. Les Tontons flingeurs råkar vara en av mina absoluta favoritfilmer och för att hylla Georges Lautner tänkte jag i dag tipsa om just den. På samma gång blir det en hyllning till en av mina stora favoriter på skådespelarfronten, den  Italienfödde före detta brottaren Lino Ventura som i Les Tontons flingeurs svarade för sitt livs roll.

Tontonsflingeurs

Lino Ventura spelar ex-gangstern Fernand. Han har dragit sig tillbaka från den kriminella banan men när en god vän till honom, tillika maffiaboss, på sin dödsbädd ber honom om en tjänst att dels tills vidare ta hand om dels affärerna, dels maffiabossens dotter tackar han ja. Alla är dock inte så glada över att utbölingen Fernand glider in och tar över verksamheten, tvärtom. Det är många som är intresserade av att röja Fernand ur vägen och själva få ta över maffiaimperiet. Fernand tvingas avvärja det ena försöktet att ta honom av daga, samtidigt som han försöker hålla koll på den vildsinta och partysugna dottern.

Les Tontons flingeurs är en sorts både hyllning och parodi av 40-talets hårdkokta noir-filmer. Den innehåller en mängd hejdlöst roliga och klassiska scener. Den mest berömda är där några skrupelfira gangsters med ljusskygg agenda sitter i ett kök och försöker kallprata med varandra samtidigt som de dricker hysteriskt stark och illasmakade hemgjord likör. Faktum är att Michel Audiard inte var särskilt förtjust i den scenen eftersom han ansåg att den inte tillförde berättelsen något men Georges Lautner behöll den i filmen och det visar på hans storhet och goda omdöme som regissör.

Lino Ventura är dom jag redan tidigare har varit inne på helt fantastisk i rollen som Fernand. Han är på samma gång både stenhård och älskvärd. Men han är inte den ende skådespelaren i filmen värd att nämna. Les Tontons flingeurs är rent allmänt en välagerad historia, men det går ändå inte att komma ifrån att Bernard Blier förtjänar att lyftas fram lite extra för sin rollprestation som Raoul Volfini, Fernands huvudmotståndare i berättelsen. Scenerna mellan Ventura och Blier är alla minnesvärda.

Den som har följt den här bloggen ett tag vet säkert att Jean Gabin är min absoluta favorit bland franska skådespelare och det var faktiskt först tänkt att han skulle spela rollen som Fernand. Men han hade för långtgående och kostsamma krav på vilka personer som skulle ingå i filmteamet vilket fick producenterna, som inte alls trodde att filmen skulle bli någon succé och var ute efter att göra den för så lite pengar som möjligt) valde att gå på ett annat spår och i stället vände sig till Lino Ventura. Bland annat till Michel Audiards stora glädje. Han och Gabin kom nämligen mer eller mindre omgående ihop sig. Trots att jag är ett stort fan av Gabin så får jag lov att erkänna att jag också tror att allt ordnade sig till det bästa. Jag tror inte att någon annan hade kunnat göra rollen som Fernand bättre än vad Lina Ventura gjorde den. Det känns verkligen som att han förkroppsligar den perfekt. Och en hel del av äran för det kan naturligtvis tillskrivas regissören Georges Lautner och dennes utmärkta personregi.

Les Tontons flingeurs blev ingen omedelbar klassiker. Faktum är att den noterade enbart måttliga publikframgångar och inte heller kritikerna var övertygade om filmens storhet. 1963 när filmen släpptes var snarare Nya vågen filmerna det som kritikerna, så att säga, gjorde vågen åt. Men med tiden växte filmens rykte och fler och fler noterade dess förtjänster och nu betraktas den rent allmänt som en klassiker och en omistlig del av filmhistorien för den som är intresserad av fransk film. Något som jag utan tvekan skriver under på. Mycket mer underhållande än Les Tontons flingeurs blir det inte. Tack för den, och alla andra minnesvärda filmer, Georges Lautner och vila i frid!

 

Medan männen faller

Postat den

regarde-les-hommes-tomber-4-g

Jacques Audiard har helt välförtjänt kommit att få en position som en av fransk films riktigt stora regissörer i modern tid. Vilket bland annat understryks av att han lyckats med konststycket att få alla sina hittills sju långfilmer nominerade till en César för bästa manus. För de fyra senaste har han dessutom vunnit priset. Att han skulle utmärka sig som manusskribent är å andra sidan inget helt överraskande. Som son till en av fransk films allra främsta och mest mytomspunna manusskribenter genom alla tider, Michel Audiard, så har han det så att säga i blodet och generna. Men att han skulle visa sig vara en sådan kraft även som regissör var kanske lite mer överraskande. För en svensk biopublik är han förmodligen mest känd för sin senaste, synnerligen imponerade och starka, trio av filmer: Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon cœur s’est arrêté) från 2005, En profet (Un prophète) från 2008 och nu senast fjolårets Rust and Bone (De rouille et d’os), men det finns all anledning att följa honom ännu längre tillbaka i tiden. Hans fyra tidigare långfilmer är nämligen nästan lika bra. Den här texten ska handla om debuten Se männen falla (Regarde les hommes tomber) från 1994.

Titeln Se männen falla är kongenial, i det närmaste en produktbeskrivning eller samlingsrubrik för hela Jacques Audiards filmografi till dags dato, för den destruktiva manligheten är ju det centrala tema som han har belyst, från olika synvinklar och på olika sätt, i film efter film. Det är en oerhört imponerande debut såtillvida att man nu med facit i hand i form av att hans starka filmografi fylls på bit för bit får klart för sig att han redan då hade fullständigt klart för sig vad han ville göra och vad han ville skildra. Och han gör det så bra redan i Se männen falla. Den har förvisso några skönhetsfläckar och Jacques Audiard var ingalunda färdig som filmskapare när han gjorde den, men samtidigt går det heller inte att säga något annat än att en av de största skillnaderna mellan säg Rust and Bone och En profet å ena sidan och Se männen falla å den andra är att han då inte hade tillnärmelsevis lika mycket pengar att röra sig med budgetmässigt. Med en större budget hade han sannolikt kunna ha gjort mer av Se männen falla. Den är å andra sidan märkt av dåtidens förhärskande independentestetik, vilket talar för att han kanske helt enkelt inte ens hade velat ha en större budget.

Se männen falla är ett sorts thrillerdrama som utspelas på två parallella plan. I ett nutida får vi följa den märklige Simon, en man som är vilsen i livet och som trivs varken i sitt äktenskap eller med sitt jobb som säljare av diverse saker. Hans enda riktiga vän är polisen Mickey. När Mickey blir skjuten och hamnar i koma ger sig Simon egenhändigt ut på jakt efter gärningsmannen. Samtidigt får vi följa hur den äldre och vresige småfifflaren Marx möter den unge och oskuldfulle Johnny som blir hans springpojke. Det verkar vara två helt separata berättelser men man börjar snart att ana att de kanske har med varandra att göra.

Se männen falla är en mörk film och olycksbådande film. Kanske Audiards mest dystra, även om den också tillhör hans minst våldsamma. Åtminstone om vi talar grafiskt våld. Stämningen i filmen är dock brutal så det räcker. Men det finns små strimmor av ljus även i Se männen falla, samma typ av strimmor som fått ännu större plats i hans senare filmer och som gör hans filmer så oerhört fascinerande och mångbottnade, främst i karaktären Johnny (vars oskuldsfullhet fångas med perfekt gehör och trovärdighet av en direkt suverän Mathieu Kassovitz). Om man ska skjuta in sig på något i Se männen faller som inte fungerar lika bra som i Audiards senare filmer är att den där komplexiteten och blandningen mellan hårt och mjukt som gör att man inte riktigt vet vilket ben man ska stå på när det gäller hans karaktärer men som ändå gör att man någonstans ändå sympatiserar med dem inte riktigt finns där. Men den biten föll på plats redan i hans nästa film: mästerverket Den diskrete hjälten (Un héros très discret), även den med en suverän Mathieu Kassovitz i huvudrollen, men mer om den vid något annat tillfälle.

Se männen falla vann tre césarpriser: bästa debutfilm, bästa klippning och bästa manliga skådespelarlöfte (Mathieu Kassovitz) och nominerades till priset för bästa manus.

Césarstorslam för Amour – en försmak inför i natt?

Cesar-2013-le-palmares-complet_portrait_w532

Ja, det var en i alla fall i Oscarsammanhang formellt sett österrikisk film som totalt kom att dominera årets upplaga av fransk films festkväll nummer ett, Césargalan, som traditionsenligt genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris i fredags kväll. Amour tog hem priset i samtliga de femn tyngsta kategorierna: bästa film, bästa regi, bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll och bästa originalmanus. Framgångarna för Michael Hanekes mästerverk var förväntade och i det stora hela välförtjänta. Det som får mig att tveka lite när det gäller det sistnämnda är att Amours storslam gör att den egentligen minst lika bra Rust and Bone (De Rouille et d’os) samtidigt kammade noll i dessa de tyngsta klasserna. De två filmerna mer eller mindre helt jämnbördiga i mina ögon och jag hade kanske kunnat önska att priset skulle ha delats i något av fallen. Men det är samtidigt kanske ett ganska tråkigt svensk rättvisemässigt sätt att resonera? Det finns en kategori där jag verkligen tycker att priset borde ha delats och det är bästa kvinnliga huvudroll. Att Emmanuelle Riva fick det går inte att protestera mot men att Marion Cotillard samtidigt fick gå hem tomhänt efter sin makalöst starka rolltolkning i Rust and Bone känns heller inte bra. Där hade ett delat pris verkligen varit väl på plats.

Rust and Bone gick dock inte lottlös från galan. Filmen fick välförtjänta pris för bästa manus baserat på annat material, bästa musik, bästa klipp och bästa manliga skådespelarlöfte (Matthias Schoenaerts). Däremot fick den inte priset för bästa foto, vilket jag definitivt tycker att den skulle ha fått. Det priset gick i stället till Les Adieuex à la reine.

Positivt var i mina ögon också att birollspriserna gick till Valérie Benguigui och Guillaume de Tonquedec för sina respektive prestationer i det sylvassa och hysteriskt roliga kammarspelet Det är bara förnamnet (Le Prénom). Att priserna gick till dem känns helt i sin ordning. Lite tråkigt är det dock att Leos Carax utmanade och storstilade comeback Holy Motors inte fick något pris alls på galan och för gänget bakom Camille Redouble måste besvikelsen vara enorm. Trots att den sistnämnda noterades för rekordmånga nomineringar, hela 13 stycken, fick den inte ett enda pris. Snopet.

Frågan är nu då om de enorma framgångarna för Amour på Céasargalan var en försmak av vad som komma skall i natt svensk tid då årets Oscarsgala genomförs? Ja, möjligheten finns i alla fall. Även där är nämligen Amour nominerad i samtliga de riktigt tunga klasserna men även om den inte på något sätt är chanslös i någon av dem så har jag svårt att tro att det ska bli samma klang- och jubelföreställning för Amour i Los Angeles i natt som i Paris i fredags. Jag kan i princip garantera att Amour kommer att vinna priset för bästa utländska film och har en känsla av att Michael Heneke kan ta hem priset för bästa regi, men fler statyetter tror jag inte att det blir för den filmen. Om jag får fortsätta att gissa och spekulera så tror jag att Quentin Tarantinos Django Unchained kommer att bli den stora vinnaren i kväll. Det känns som att det är dags för honom nu. Fast jag ser samtidigt Argo, som för övrigt fick Césarpriset för bästa utländska film i fredags, som en livsfarlig outsider. Under alla omständigheter ska det bli kul att sitta uppe och titta på hur det går. Att natt- och morgonvaka in Oscargalan är en av årets höjdpunkter för min del.

Men innan uppladdningen inför Oscargalan drar igång på allvar så finns det en annan verklig höjdare på agendan att ta sig an. I kväll tar ju mitt älskade Paris Saint-Germain emot sin allra bittraste rival Olympique de Marseille för en för guldstriden synnerligen viktig match på Parc des Princes. Pulsen inför den drabbningen börjar redan stiga. Hur ska det då kännas strax före avspark klockan 21? Allez, PSG!

Och de nominerade är…

untitled

Filmgalesäsongen fortsätter. I dag presenterades nomineringarna till årets Césargala, som hålls den 22 februari i Paris. De stora vinnarna när det gäller nomineringarna var Camille Redouble av Noémie Lvovsky, Amour av Michael Haneke och Rust and Bone (De rouille et d’os) av Jacques Audiard som noterades för 13 respektive 10 och 9 nomineringar, bland annat i alla de tunga kategorierna. Les Adieux à la Reine av Benoît Jacquot som kammade hem 10 nomineringar och Leos Carax comebackfilm Holy Motors med sina 9 nomineringar måste naturligtvis också nämnas i sammanhanget.

Eftersom jag ännu inte sett vare sig Camille Redouble eller Les Adiuex à la Reine så är det svårt för mig att helt säkert uttala mig om var jag tror att favoritskapet att vinna flest priser ligger men jag har ändå en känsla av att Amour kommer att bli svårslagen. Helt klart är att 2012 var en stark årgång för fransk film, så konkurrensen är den här gången stenhård.

Bland de saker jag gläder mig extra åt när det gäller nomineringarna är att Jérémie Renier har nominerats i klassen bästa manliga huvudroll för sitt intensiva, starka och inte minst porträttlika roll som den legendariske sångaren och låtskrivaren Claude François i Cloclo. Filmen i sig var i mitt tycke kanske lite väl rapsodisk och melodromatisk men Renier var magnifik. Annars får nog veteranen Jean-Louis Trintignant anses som favorit att vinna priset i den klassen för sin finfina prestation i Amour. I klassen bästa kvinniga huvudroll bör slaget stå mellan Emmanuelle Riva i Amour och Marion Cotillard i Rust and Bone (återigen med reservation för att jag inte har sett några av de nominerade filmerna).

Jag gläds naturligtvis också över att kunna konstatera att min favoritfilm från förra året, Xavier Dolans Laurence Anyways, är nominerad i klassen bästa utländska film.

Avslutningsvis vill jag komma med ännu ett tv-tips. Det är alltid lika kul när det dyker upp bra franska filmer i tv-tablån och i morgon (lördag) klockan 21:25 visar SVT2 starka Jag har älskat dig så länge (Il ya longtemps que je t’aime) av författren och regissören Philippe Claudel. Såhär skrev jag om den när SVT visade den för snart två år sedan.

Efter The Artist: Amour

oscar_statuette

Det blev både framgång och motgång för det frankofona när årets oscarnomineringar i dag presenterades. Vi tar det positiva först. Michael Hanekes mästerliga Amour kammade hem fem tunga nomineringar: bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll och bästa manus och bästa icke engelskspråkiga film. Även om Amour rent tekniskt är Österrikes bidrag till tävlingen så kan den genom att den är på franska och dessutom delvis franskproducerad med fog också ses som en stor framgång för fransk film. Amour förtjänar mer än väl alla sina nomineringar, och får definitivt ses som solklar favorit att plocka hem priset för bästa icke engelskspråkiga film, så gläds jag extra mycket åt Emmanuelle Rivas nominering för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes rolltolkning i filmen är verkligen helt fenomenal.

Mindre roligt med frankofona ögon var att de övriga två franskspråkiga filmerna som det pratats om i förhandssnacket, det officiella franska oscarsbidraget En oväntad vänskap (Intouchables) och Rust and Bone (De rouille et d’os), blev helt lottlösa. Överraskande i fallet En oväntad vänskap och direkt skandalöst när det gäller Rust and Bone. Som jag har varit inne på i tidigare inlägg kändes en nominering i klassen bästa icke engelskspråkiga film självklar för En oväntad vänskap, inte minst med tanke på den enorma succé den har gjort världen över och att oscarjuryn ofta tar hänsyn till det rent kommersiella, men så blev det alltså inte. Att det inte fick någon nominering i någon annan tyngre klass går det dock inte att uppröra sig över. Det kan man dock när det gäller Rust and Bone. Hur man har misslyckats med att nominera Marion Cotillard i kategorin bästa kvinnliga huvudroll förstår jag bara inte och, med reservation för att jag inte har sett alla de nominerade filmerna och därmed inte kan göra någon jämförelse,  jag har svårt att se att Rust and Bone inte skulle förtjäna en nominering när det gäller kategorier som exempelvis bästa film, bästa regi, bästa klippning och bästa foto.

En liten tröst i bedrövelsen över de uteblivna nomineringarna för Rust and Bone är de åtta nomineringarna för Les Miserables. Resonemanget är kanske en aning långsökt men liiiite fransk är väl ändå denna amerikanska musikalfilm? Den baseras ju trots allt på ett av fransk litteraturs mest emblematiska verk, Victor Hugos roman Les Miserables (Samhällets olycksbarn på svenska). Vilka som vinner årets oscarstatyetter får vi veta natten mot den 24 februari svensk tid.