På spaning efter en ny En oväntad vänskap

Jag fortsätter mitt projekt att jobba ikapp mig när det gäller att skriva om de franska filmer som släppts i Sverige den senaste tiden. I dag har turen kommit till Livet blomstrar av Nick Quinn som hade fransk biopremiär förra året om som häromveckan släpptes direkt på dvd här i Sverige. La fleur d’âge som den heter i original känns, som jag antyder i rubriken, som ett tämligen oblygt sätt att surfa vidare på den världsomspännande succé som En oväntad vänskap (Intouchables) gjorde. Bland flera likheter kan nämnas att rödhåriga Audrey Fleurot spelar mindre men alls inte oviktiga roller i bägge filmerna. Att den här i Sverige fått gå direkt till dvd-hyllorna säger en hel del om hur väl den lyckas och står sig i konkurrensen med den charmiga och oemotståndliga dunderhiten En oväntad vänskap. Livet blomstrar är definitivt ingen ny En oväntad vänskap,  faktiskt inte ens nära.

Men Livet blomstrar är inte helt utan förtjänster. Det bästa med den är att den i alla fall gör ett försök att behandla saker som gäller äldre, en demografisk grupp som inte direkt ses som hetaste stoff av filmmakare, producenter och filmbolag. Filmen handlar om den något självgode och egoistiske Gaspar. Han är vid 63 års ålder programledare för ett tämligen framgångsrikt tv-program och åtnjuter hög status på sin arbetsplats. Gaspard är ensamstående men har ett förhållande med en yngre kvinna på redaktionen och han stormtrivs med sitt liv.

Men så börjar det hända saker som skakar om hans perfekta situation. En nyanställd och streberaktig yngre chef börjar prata om att föryngra Gaspards program och dessutom får Gaspard besked från sjukhuset att han måste ta hand om sin sjuka pappa Hubert som blivit alltför sjuk för att leva ensam. Motvilligt låter Gaspard den synnerligen viljestarka och bångstyrige Hubert flytta in hemma hos honom och för att underlätta situationen för dem båda försöker han anställa en sköterska åt Hubert. Det går minst sagt sådär. Hubert skrämmer iväg alla innan de ens riktigt har hunnit börja. Men så träffar Gaspard av en slump på den egensinniga  Zana. Hon tar jobbet och gör snabbt starkt intryck på både Gaspard och Hubert. Och Zanas närvaro väcker saker inom den båda.

Livet blomstrar är en varm film som onekligen har sina goda stunder av både komik och dramatik, men den är samtidigt på tok för förutsägbar och psykologiskt grund för att verkligen engagera. Manuset är helt enkelt inte tillräckligt välskrivet och rollfigurerna är inte tillräckligt utvecklade för att det ska bli något mer än bara nöjaktigt underhållande för stunden. Pierre Arditi, Jean-Pierre Marielle och Julie Ferrier som spelar huvudrollerna svarar alla med tanke på vad de har att arbeta med för godkända insatser medan duktiga Audrey Fleurot är sorgligt underutnyttjad i sin roll.

Livet blomstar är ett hyfsat alternativ om du är på jakt efter lättsam feelgood-underhållning men det finns bättre alternativ. Och är det ny En oväntad vänskap du är ute efter och tror att du ska få dig till livs så är risken att du blir rejält besviken. Då är det bättre att du ser om En oväntad vänskap i stället.

En av fransk films främsta visionärer har gått ur tiden

I går kom den tråkiga nyheten att Alain Resnais, en av den franska nya vågens verkliga nyckelpersoner, gått ur tiden. Han avled i lördags och blev 91 år gammal, Verksam var han ända in i det sista. Det som skulle visa sig bli hans sista film, Life of Riley, hade premiär så sent som för en månad sedan i samband med filmfestivalen i Berlin.

Sett i strikt filmhistoriska termer och sett till vilka av hans filmer som haft störst betydelse vore det kanske naturligast att en dag som denna lyfta fram tre tidiga Resnais-filmer: den oerhört starka förintelsedokumentären Natt och dimma (Nuit et brouillard) från 1955, den av Marguerite Duras författade långfilmsdebuten Hiroshima min älskade (Hiroshima mon amour) från 1959 eller den abstrakta och svårbegripliga men stämningsfyllda I fjol i Marienbad (L’Année dernière à Marienbad) från 1961.

Men jag väljer trots det att för att hedra minnet av Alain Resnais att i dag slå ett slag för en helt annan film; en rikitig personlig favorit. Den 1998 sjufaldigt Césarbelönade On connaît la chanson från 1997.

On connaît la chanson, med manus av Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri, hör utan tvekan till det mest lättsamma och underhållande Alain Resnais gjorde under sin långa karriär. Men det betyder samtidigt inte att det är någon rak och helt okomplicerad film. 

Med tydliga influenser från den engelske dramatikern Dennis Potter (filmen är tillägnad honom) etablerar han rollfigurernas karaktärer och låter dem dessutom uttrycka sig i några av filmens nyckelscener genom att mima till kända låtar från olika tidsåldrar av den franska populärmusikens historia. Det är ett grepp som inte bara ger berättelsen ett lyft och en annorlunda touch utan också är direkt kongenialt med tanke på filmens titel.

Bortsett från mimandet till kända låtar och ett antal finurliga bildlösningar från Alain Resnais sida är On connaît la chanson en tämligen typisk Jaoui/Bacri-berättelse av precis den där sorten som vi frankofiler lärt oss att älska. Det rör sig om en dramakomedi om trassliga relationer i den pariska medelklassen, en veritabel relationscirkus som på ett fiffigt och trovärdigt sätt binder samman ett antal människoöden och samtidigt sätter in en och annan satirisk stöt mot just den där medelklassen (det är inte för inte Agnès Jaoui har kallats för en fransk Woody Allen).

On connaît la chanson tog som sagt hem hela sju Césarstatyetter, bland annat för bästa film. Dock inte för bästa regi. Alain Resnais var nominerad men det priset gick i stället till (en aning märklig nog om du frågar mig) till Luc Besson för Det femte elementet.

On connaît la chanson blev i stället kanske främst en framgång för Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri. De vann varsin César för bästa biroll för sina insatser i filmen och dessutom tog de hem statyetten för bästa manus. Efter de stora framgångarna med On connaît la chanson fick Agnès Jaoui till slut nästa gång chansen att regissera själv när hon och Jean-Pierre Bacri färdigställt ett filmmanus. En chans som hon verkligen tog, filmen i fråga är den moderna klassikern I andras ögon (Les Goût des autres) från år 2000.

Men åter till On connaît la chanson. Det är inte bara filmens soundtrack som närmast svämmar över av stjärnglans, det gör den namnkunniga ensemblen också. Förutom Jaoui och Bacri syns även bland andra André Dussollier (som vann en César för bästa manliga huvudroll), Lambert Wilson, Sabine Azéma, Jean-Pierre Darrouissin, Jane Birkin och Pierre Arditi i rollistan.

Alla bidrar de med fina skådespelarinsatser som verkligen gör sitt till för att filmen blivit så lyckad. On connaît la chanson är rolig, gripande och fenomenalt underhållande. Allt iscensatt med en omisskännlig touch av mästaren Alain Resnais. Det är en begåvad och smart film med ett värme och medkänsla för rollfigurernas öden och vedermödor.

Mycket är naturligtvis tillspetsat och tillskruvat men det finns samtidigt också en hel del för oss alla att känna igen oss i. En bit av livet med den franska sångskatten som soundtrack. What’s not to like about that? Vila i frid, Alain Resnais och tack för alla fantastiska filmupplevelser!