Någon gång då och då gör BleuBlancRouge små utflykter utanför den så kallade boxen och nu är det dags igen. Fast å andra sidan går det verkligen att argumentera för att Filip och Fredriks nya film Den sista resan i allra högsta grad hör hemma här.
Det må vara en svensk film och BleuBlancRouge behandlar normalt filmer från den frankofona sfären, men eftersom ett av Den sista resans centrala teman är frankofili och kärleken till Frankrike, alltså i grund och botten exakt vad den här bloggen handlar om, känns den självklar som ingrediens.
Jag tänker mig att de flesta som besöker den här bloggen liksom jag verkligen kan relatera till en film där en en av personerna hänvisar till Frankrike som sitt andra hemland och att han ofta känner sig som lyckligast när han är på besök i landet.
Den sista resan handlar om ytterst om Filip Hammar och hans pappa Lars. Den senare har ett antal år efter att han pensionerat sig från jobbet som lärare i franska tappat det mesta av sin livsgnista och från att ha varit en aktiv, levnadsglad och mycket omtyckt lärare fördriver han sina dagar passiv och initiativlös i sin favoritfåtölj.
En alltmer förtvivlad och sorgsen Filip får en dag en idé som han tror ska hjälpa pappan att återfå gnistan igen. Han ska ta med Lars på en resa till Frankrike för att återse dennes älskade favoritplatser och det ska bli en resa som i så stor utsträckning som möjligt återskapar de resor som hela familjen gjorde när barnen var små.
Filip införskaffar en gammal orange Renault 4, en likadan bil som familjen Hammar hade, kontaktar sin parhäst Fredrik (som spelar en stor roll i Filips idé om att i hemlighet återskapa några händelser från resorna) och sätter planerna i verket.
En något motvillig och tveksam Lars låter sig tas med på resan och ju närmare Frankrike man kommer är det mycket riktigt som att livsgnistan så smått börjar återvända.
Jag kan tycka att Filip och Fredrik i bland har en tendens att ta lite för mycket plats och på så vis kommer i vägen för andra personer i sina produktioner men den här gången har de verkligen hittat helt rätt balans och tonträff.
Den sista resan är ömsom gripande, ömsom rolig och hela tiden genomsyrad av värme och omtanke. Hysteriska upptåg blandas med allvarliga samtal om åldrande, depression och förlust av det som varit. Allt till stor del berättat med fina franska miljöer (huvudsakligen vid Rivieran) som fond.
BleuBlancRouge 