RSS Flöde

Monsieur Chocolat charmar, berör och upprör

Just nu gör den franska Netflix-serien Lupin stor succé världen över. Nya siffror gör gällande att det till och med är streamingjättens näst mest sedda serie någonsin!

Min bestämda uppfattning är att en stark anledning till succén är huvudrollsinnehavaren Omar Sy som välförtjänt har ett mycket starkt varumärke efter filmen En oväntad vänskap (Intouchables) som ju även den blev en global supersuccé.

SVT Play kan man i en dryg vecka till se en Monsieur Chocolat (Chocolat i original) 2016, ytterligare en mycket sevärd film där den charmerande och medryckande Omar Sy spelar en huvudroll.

Monsieur Chocolat är liksom En oväntad vänskap baserad på verkliga händelser och blandar feelgood med allvar och kritik mot fördomar. I Monsieur Chocolat är dock den allvarliga klangbotten ännu djupare och tragisk.

Det är berättelsen om Rafael Padilla som vid tiden kring det förra sekelskiftet uppträder som kannibal på en liten och lantlig fransk cirkus. Där blir han vän med George Foottit, en tidigare clownstjärna som nu fått se sin karriär gå i stå. Foottit ser potentialen i Padilla och får en idé som kommer att förändra deras liv. Han övertalar Padilla att sadla om till att bli Chocolat, den förste svarta clownen.

Succén för Foottit och Chocolat är omedelbar och snart når ryktet om dem till huvudstaden och direktören för Paris största cirkus ger dem ett lukrativt avtal. Det visar sig vara väl investerade pengar för duon gör dundersuccé även där och blir firade celebriteter under La Belle Epoque.

Men när de står på höjden av berömmelse är det som att verkligheten slår igen sina käftar kring Rafael. Han tappar kontrollen över ett spel- och drogmissbruk som hela tiden legat på lut hos honom och sedan slår den rasistiska fascinationen för honom hos samhället, som är stor grogrund till hans succé, över i något ännu värre. En dramatisk och brutal händelse leder till ett politiskt uppvaknande för honom som omgivningen inte ser med blida ögon på.

Regissören Roschdy Zem har, vilket han varit öppen med, tagit sig många och ganska stora friheter visavi de verkliga händelserna. Men det är i mitt tycke inget som stör.

Framförallt inte eftersom han berättar sin version så flyhänt och snyggt. Hjälpt av en fantastisk scenografi och ett ypperligt fotoarbete lyckas han på ett utmärkt sätt återskapa en Belle Epoque-känsla som åtminstone känns mycket övertygande.

Monsieur Chocolat är överlag en mycket medryckande film, vilket tyvärr lite går ut över filmens allvarliga sekvenser som då inte blir lika drabbande som de borde ha blivit.

Men filmens antirasistiska budskap är trots det tydligt. Och viktigt. För såhär ett drygt sekel senare än när händelserna i filmen utspelar sig har vi förvisso kommit en bit på vägen med att bekämpa rasismen men har också en bra bit kvar att vandra.

Filmens rollista är en stjärnbeströdd sådan. Förutom Omar Sy så medverkar också bland andra Olivier Gourmet , Noémie Lvovsky, Frédéric Pierrot och Clothilde Hesme (som ju spelar mot Omar Sy även i Lupin).

Alla gör mycket bra i från sig. Jag vill dock särskilt lyfta fram James Thierrée i rollen som Foottit. Han vann också en César för sitt fantastiskt fina och känsliga porträtt.

Att han skulle briljera i rollen som cirkusartist och clown var dock kanske inte särskilt överraskande. Han har trots allt en bakrund som akrobat och hans morfar var självaste Charles Chaplin!

Filles de joie – Belgiens hopp till Oscarsglädje

Högsäsongen för filmgalorna närmar sig med stormsteg. I Sverige har vi vår Guldbagge och i Frankrike har de sin César. Bara för att nämna två. Motsvarigheten i Belgien heter Magritte och anledningen att jag nämner just Belgien är att detta inlägg ska handla om just landets bidrag till kategorin bästa icke engelskspråkiga film vid årets upplaga av kronjuvelen bland filmgalor: amerikanska Oscars.

Filles de joie som den heter är regisserad av Frédéric Fontayne och Anne Paulicevich och finns just nu tillgänglig i Sverige via den årliga onlinefestivalen My French Cinema, men då under sin internationella titel Working Girls.

Det är en film som rör sig i den sedan många år starka socialrealistiska traditionen inom främst franskspråkig belgisk film. I frontlinjen går naturligtvis bröderna Dardenne men det finns andra starka uttolkare också. Fontayne/Paulicevich gör med Filles de joie ett inte alls oävet, men heller inte helt lyckat, försök att följa i deras fotspår.

I centrum för berättelsen som utspelas i en liten stad strax norr om den franskbelgiska gränsen står tre franska kvinnor som i hemlighet varje dag beger sig över gränsen för att där livnära sig genom att arbeta på en bordell. Men bara för att det handlar om tre prostituerade är Filles de joie egentligen inte en film om prostitution utan snarare en om tre kvinnors vardag, deras kamp för att få livet att gå ihop och det starka och solidariska bandet mellan dem.

Även om det finns en hel del mörker och brutalitet i deras respektive livssituationer så sipprar det också fram en hel del ljus i berättelsen. Deras liv innehåller också glädje och värme i form av den där starka samhörigheten mellan dem och genom alla situationer behåller de sin värdighet även när det ser som mörkast ut.

Sara Forestier, Noémi Lvovsky och Annabelle Lengronne levererar alla starka rollprestationer, främst den förstnämnda med sin typiskt nerviga och sårbara närvaro. Fotot av Juliette Van Dormael, dotter till den framgångsrike regissören Jaco Van Dormael för övrigt, förtjänar också extra omnämnande.

Så långt allt väl, men det finns som jag varit inne på tidigare saker som jag tycker inte riktigt fungerar lika bra i filmen. Manuset till exempel känns lite ofärdigt och handlingsförloppet känns inte i alla lägen helt trovärdigt och några av de manliga skådespelarna tillåts spela över rätt rejält.

Bristerna till trots är Filles de joie en film som känns i magtrakten. Jag är dock lite tveksam till dess utsikter att nå hela vägen till en nominering till den där Oscarstatyetten. Då är nog chanserna större för det franska bidraget Vi två (Deux).

Möjligheterna till priser hade varit bättre på hemmaplan men årets Magritte-gala är inställd på grund av coronapandemin.

Farväl, Jean-Pierre Bacri!

I går nåddes vi av det trista beskedet att en av de senaste dryga trettio årens stora inom franskt kulturliv gått ur tiden, blott 69 år gammal. Jean-Pierre Bacri var en mycket omtyckt personlighet inom franskt kulturliv och radade upp minnesvärda roller, inte sällan tillsammans med Agnès Jaoui som han också under lång tid levde tillsammans med.

Tillsammans med henne skrev han också en lång rad manus filmmanus och teaterpjäser som oftast hyllades av såväl publik som kritiker. Deras gemensamma framgångssaga inleddes på teatern men i takt med att deras framgångsrika pjäser filmatiserades så kom mer och mer att handla om film.

Inledningsvis under ledning av andra regissörer men 1999 fick Agnès Jaoui chansen att själv regissera ett av deras gemensamma manus. Filmen släpptes året efter och blev en stor framgång, inte minst här i Sverige och jag tänka mig att I andras ögon (Le goût des autres som den heter i original) är en film som många svenskar alltjämt mest förknippar Jean-Pierre Bacri med.

I den spelar han något som kom att bli något av hans paradroll: en lätt misantropisk, vresig och fördomsfull man som under den taggiga ytan trots allt döljer värme, sårbarhet och humanism.

Jean-Jacques Castella som hans rollfigur heter driver en framgångsrik fabrik och är just i processen att försöka säkra ett lukrativt avtal. Som en del i det vill han lära sig att prata engelska och anlitar privatläraren Clara. Deras första möte blir allt annat än lyckat.

Senare samma kväll går han motvilligt med sin fru på teater för att se en pjäs som hennes systerdotter spelar med i. Castella visar inledningsvis tydligt sitt missnöje men blir så småningom betagen och djupt berörd av den kvinnliga huvudrollen – som spelas av engelskaläraren Clara. Upplevelsen sätter djupa spår i honom och han söker upp henne efter föreställningen och börjar dessutom snart för att få vara nära henne umgås med delar av det övriga teatersällskapet.

Runt detta centrala handlingsspår bygger Jaoui och Bacri i sitt mycket välskrivna manus en berättelse som även involverar fyra andra personer som på olika sätt finns i Castellas och Claras närhet.

I andras ögon är en insiktsfull och varm, såväl melankolisk som humoristisk, film om sex personer som på väg in i medelåldern på olika sätt är vilsna i sina nuvarande liv och längtar efter något annat – problemet är bara att de inte riktigt vet vad. Det är också en film om identitet och att ingen människa bara har en sida eller är en sak.

Agnès Jaoui regisserar med säker hand och den samlade ensemblen levererar finfina rollprestationer. I andras ögon belönades med inte mindre än fyra Césarstatyetter, däribland för bästa film, och nominerades till ytterligare fem. Jean-Pierre Bacri fick dock se sig besegrad i kategorin bästa manliga huvudroll men tillsammans med Jaoui vann han priset för bästa manus. Filmen nominerades också till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film.

När jag i går efter att ha nåtts av beskedet att han avlidit funderade jag ett tag på vilken av hans filmer jag för att hedra honom skulle se om, det finns trots allt så många starka kort att välja bland. Men till slut kändes valet av I andras ögon självklart. Det var trots allt i och med den som jag verkligen fick upp ögonen för honom.

Mycket glad kunde jag också konstatera att filmen i mina ögon inte tappat ett dugg i styrka under de tjugo år som gått sedan den släpptes. Och det gäller också Jean-Pierre Bacris insats i den.

Vila i frid, Jean-Pierre! Du lämnar ett stort tomrum efter dig.

Gör dig själv en tjänst och upptäck Calogero

Det var ett tag sedan sist men nu tänkte jag att det var dags för ett musiktips igen här på BleuBlancRouge. Detta med anledning av att en av mina franska favoritartister Calogero i början av december släppte ett nytt album.

Centre ville som det heter är den från trakterna av Grenoble bördiga artistens åttonde studioalbum i eget namn och det är ett av hans allra vassaste. Som vanligt har han skrivit musiken själv men tagit hjälp av andra med textförfattandet. Faktum är han denna gång inte står som huvudtextförfattare på något av albumets spår.

Men har man å andra sidan möjlighet att få hjälp med den biten av så rutinerade och välmeriterade personer som Marie Bastide (som han för övrigt också lever tillsammans med), Benjamin Biolay och mångåriga samarbetspartnern Paul École med den biten så finns det ju ingen anledning att slita med att göra det själv.

Dessutom ger det multiinstrumentalisten Calogero möjlighet att fullt ut koncentrera sig på själva musiken, tillsammans med medproducenten Brice Davoli har han den här gången vidareutvecklat den lite mer poppiga musikaliska skruden från förra albumet Liberté Chérie från 2017. Som man kan förvänta sig av ett Calogeroalbum är arrangemangen detaljrika, snygga och varierade och man kan ana influenser från vitt skilda håll.

Det som binder det hela samman till en enhet är de för Calogero typiska vindlande sångmelodierna, allsångsvänliga refrängerna och hans karaktäristiska ljusa, klara och omfångsrika stämma.

Att Calogero har en förkärlek till och inspireras av den gitarrbaserade brittiska popmusiken lyser igenom även på denna skiva. I fina Peut-être doftar arrangemanget inledningsvis en hel del av Beatles Eleonor Rigby för att sedan utvecklas i någon sorts Electric Light Orchestra-riktning. Även i inledande popanthemet C’était mieux après som ger skivan ett smakstart ekar det av en hel del Beatles.

Men inspirationen kommer som sagt från flera olika håll. Mauvais Perdant bygger på stillsamma latinamerikanska rytmer och skivans i mina öron kanske vassaste spår, titelspåret, låter som något som Kent hade kunna knåpa ihop om de varit ännu mer lagda åt det poppiga hållet och så har vi åttiotalsnostalgifesten Celui d’en bas med Carless Whisper-saxofon och The Lady In Red-trummor i introt.

Två andra favoriter på plattan är stiliga och eleganta balladen Le temps som låter som något den legendariske kompositören Michel Legrand hade kunnat knåpa i hop och Titanic som sakta men säkert byggs upp mot ett mäktigt crescendo och i vilken Calogero sångmässigt påminner en hel del om Radioheads Thom Yorke.

Den sistnämnda låten kommer nog att passa bra och bli ett uppskattat nummer framåt slutet av många kommande Calogerokonserter. Konserter som med tillförseln av dessa nya låtar kommer att kunna bli något alldeles extra. För Calogero är en alldeles utmärkt liveartist och hans låtar som gjorda för allsång, det fick jag själv uppleva i Nantes för snart tre år sedan då jag fick möjligheten att se honom live. Den upplevelsen bär jag med mig nära mitt hjärta.

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag också slå ett slag för en alldeles särskild låt på skivan, fina On fait comme si som handlar om coronapandemin och är en hyllning till sjukvårdspersonalen som kämpar och sliter under dessa mycket tuffa förhållanden.

Omar Sy glänser som gentlemannatjuv i nya franska succéserien Lupin

I början av förra året gjorde den franska Netflixserien Ödets lågor (Le Bazar de la charité) stor succé. Ett år senare upprepar en annan fransk Netflixserie bedriften. Den här gången handlar det dock inte om Belle Epoque-miljöer utan nutid. Men det kunde mycket väl ha gjort det.

Lupin, som det handlar om, är nämligen en modernisering av en mycket populär serie böcker som började publiceras och utspelas under just den tiden: Maurice Leblancs svit om gentlemannatjuven Arsène Lupin.

Genom åren har Leblancs berättelser filmatiserats, dramatiserats och blivit till tv-serier och animerade filmer och tidningar. Den senast filmversionen, som kort och gott heter Arsène Lupin, är ungefär femton år gammal och den har jag skrivit om här på BleuBlancRouge.

Den nu aktuella versionen Lupin är alltså en modernisering av Leblancs berättelser och utspelas i ett nutida Paris. I centrum för berättelsen står Assane Diop som livnär sig som tjuv, djupt inspirerad av böckerna om Arsène Lupin som hans far gav honom när han var ung.

Särskilt den allra första boken, som var det sista hans far gav honom innan han oskyldigt dömd för att ha stulit ett mycket värdefullt halsband från den familj som han jobbade hos och sedan tagit sitt liv i fängelset, är mycket viktig för honom.

När halsbandet, som länge efter fadern ska ha stulit det varit försvunnet, plötsligt dyker upp i Assanes liv igen genom att det ska auktioneras ut på Louvren ser han sin möjlighet att göra det han drömt om så länge: att hämnas på den rika och mäktiga familjen som låg bakom anklagelserna mot fadern. Återigen inspirerad av Arsène Lupin sätter han sin snillrika plan i rullning.

George Kay och François Uzan som skapat serien och tillsammans skrivit manuset har trots den moderna skruden samtidigt behållit mycket av känslan från den litterära förlagan och tidigare filmatiseringar av den. Tonen är möjligtvis lite hårdare men i mångt och mycket har anrättningen alltjämt mycket av klassiskt matinéäventyr över sig kryddat med en nypa Mission Impossible eller två. Allt serverat med gott humör och ett leende i mungipan.

Det stora genidraget i sammanhanget är att ge Omar Sy huvudrollen. Med sedvanligt oemotståndlig charm och fin komisk timing är han perfekt i rollen som en modern inkarnation av den klassiska gentlemannatjuven. Och med starka namn som Clotilde Hesme och Ludivine Sagnier i andra viktiga roller så är mycket av jobbet på väg mot succé gjort.

Det som just nu finns tillgängligt är fem avsnitt av planerat tio. Än så länge finns inget officiellt besked om att det verkligen blir fem avsnitt till, men med tanke på att det hela presenteras dom Lupin del 1 och att succén redan är ett faktum är nog frågan snarare när och inte om fler avsnitt presenteras.

Jag hör till dem som längtar och tänker att de där avsnitten inte kan dyka upp snabbt nog. Inte för att Lupin skulle vara något världsomvälvande eller omistligt, men för att den bjuder på stor och godmodig underhållning för stunden och trivsamma timmar i tv-soffan och det går det ju inte att få för mycket av.

Chanson douce – en tät och mörk filmvaggvisa

Den marockansk-franska författaren och journalisten Leïla Slimani fick 2016 ett hejdundrande genombrott i Frankrike med sin andra roman Chanson douce. Romanen belönades med det Prix Goncourt, det finaste av alla franska litterära priser, och såldes i stora upplagor. Den blev mycket omtalad och etablerade Slimani som en av det franska kulturlivets tyngsta röster.

De stora framgångarna gick inte omvärlden förbi och rättigheterna till Chanson douce såldes till ett stort antal länder, däribland Sverige. Här gavs den ut första gången i början av 2018 under titeln Vaggvisa och den blev omtalad även här.

2019 filmatiserades boken och sedan en tid tillbaka finns den tillgänglig även i Sverige via vod och streaming, då under originaltiteln Chanson douce.

Leïla Slimanis förstaval som regissör var Maïwenn men hon hoppade av projektet och i stället gick uppdraget till Lucie Borleteau som också var med och gjorde manusbearbetningen. Hur filmen hade tett sig om Maïwenn regisserat den får vi naturligtvis aldrig veta, men jag tänker att ändringen till Borletau inte behöver ha varit av ondo.

Hon har under alla omständigheter givit Chanson douce en tät, närmast Roman Polanski-doftande, thrillerskrud och den fungerar i mina ögon alldeles utmärkt. Det som har fått stryka en aning på foten är den skarpa samhällskritiska udd som finns i originaltexten, och den kanske Maïwenn hade varit bättre på att plocka upp, men jag gillar samtidigt den mer renodlade thrillerapproachen i filmen.

Precis som Polanski i sina bästa stunder använder Borleteau sig av små och subtila, ganska nedtonade berättartekniska knep för att stadigt skruva upp obehaget och den psykologiska spänningen mot kokpunkten.

Chanson douce handlar om Miriam och Paul, ett tämligen välbärgat medelklasspar i Paris. Efter att ha fått parets andra barn börjar Miriam bli sugen på att återuppta sitt jobb som jurist igen och de beslutar sig för att anlita någon som kan ta hand om barnen på dagarna.

Valet faller på Louise, en som det ser ut perfekt kandidat till jobbet, och till en början går allt utmärkt. Barnen älskar Louise och Miriam och Paul är också mycket nöjda med henne. Men så börjar Louise att bete sig lite märkligt och man anar att allt inte står rätt till och att katastrofen kan ligga på lut.

Den som läst boken noterar att upplägget i filmen är ett annat. Som sagt, det här är mer av en regelrätt thrillerbehandling av den litterära förlagan och som sådan tycker jag att den fungerar bra. Det är inte så att den skarpa samhällskritiken, som i Frankrike ledde till en intensiv debatt om blanda annat barnflickornas situation, är helt borta men fokuset i berättelsen ligger tydligt på spänningsmomenten.

En starkt bidragande faktor till att filmen fungerar så bra trots att en del av textens komplexitet offrats är skådespelarna. Allra mest glimrar det om Karin Viard och Leïla Bekhti i rollerna som Louise och Miriam.

Tema Haenel: det sexuella uppvaknandet

Dags för det första inlägget detta jubileumsår, BleuBlancRouge fyller 10 år i april, och det kommer att handla om en riktig höjdare till film: Céline Sciammas långfilmsdebut Naissance des pieuvres från 2007.

Den premiärvisades på bio i Sverige under sitt internationella namn Water Lillies under filmfestivalen i Göteborg 2008 och har fått begränsad biospridning i andra liknande festivalsammanhang, men mig veterligen fick den aldrig någon ordinarie biopremiär här.

Den kan dessutom vara lite knölig att få tag på även i andra format, det är mest i frankofona länder som den fortfarande finns i distribution, vilket är väldigt synd för det är som sagt i mitt tycke en riktigt bra film som verkligen förtjänar att finnas tillgänglig på ett mer omfattande sätt.

Water Lillies utspelas i en förort till Paris och utgår från den lokala konstsimklubben och i fokus står tre femtonåriga flickor: Marie, Anne och Floriane. För dem blir konstsimklubben en tillflyktsort och fristad i den där känsliga och komplicerade brytningstiden i livet då vuxenvärlden knackar på dörren, inte minst när det gäller att hitta sin identitet och sexualitet.

Den tystlåtna Marie (Pauline Acquart) fängslas av och dras till den utlevande Floriane (Adèle Haenel) och för att kunna lära känna henne bättre anmäler hon sig till konstsimklubben där Floriane är kapten för sitt lag. Maries kompis Anne (Louise Blachère) är redan med i konstsimlaget och hon blir i sin tur förälskad i François, en kille som hon på en fest ser hångla med Floriane.

I takt med att Marie och Floriane börjar umgås med hamnar Anne lite vid sidan om och dynamiken mellan de tre förändras. Men i den explosion av hormoner, känslor, osäkerhet och förvirring som hör åldern till utvecklas den samtidigt och de tre tjejerna börjar hitta sig själva.

Céline Sciamma iscensätter denna debutfilm med samma suveräna känslighet som i sina senare filmer som exempelvis Tomboy och Porträtt av en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu). Tonträffen är fantastisk och fullständigt naturlig, vilket förutom Sciammas lyhörda personregi också ska tillskrivas den ypperliga trion i huvudrollerna.

Både Adèle Haenel och Louise Blachère nominerades 2008 för en César för mest lovande kvinnliga skådespelare och Céline Sciamma nominerades för bästa debutfilm. Ingen av dem fick något pris men det var ändå en första vink och att framförallt Haenel och Sciamma var något att hålla koll på för framtiden.

Redan här, i sin andra filmroll, visar Adèle Haenel prov på det som gör henne till en av de mest spännande och starkast lysande franska skådespelarna överhuvudtaget.

Som ungdomsskildring är Water Lillies minst lika stark som Lukas Moodysons samtida Fucking Åmål och det vill ju inte säga lite. Jag kan tycka att båda dessa filmer borde vara närmast obligatoriska att visa i skolan för dagens ungdomar.

Bägge känns tidlösa i sina olika sätt att behandla och på allvar ta sig an många universella frågor och funderingar som många ungdomar har. Båda står också stadigt och tydligt på de skildrade ungdomarnas sida.

Vi två – Frankrikes Oscarshopp!

Detta årets sista inlägg på BleuBlancRouge ägnar jag åt att skriva om den film som fått Frankrikes officiella nominering till kategorin bästa icke engelskspråkiga film vid nästa års Oscarsgala, Vi två (Deux i original) i regi av Filippo Meneghetti.

Den tävlar alltså för Frankrike men Vi två är en produktion med högst internationell prägel. Regissören är italiensk, huvudrollsinnehavaren Barbara Sukowa är tysk och filmen är delfinansierad av belgiska och luxemburgska intressen.

Vi två handlar om två kvinnor, Nina och Madeleine. De är bägge i sjuttioårsåldern och bor i lägenheterna mitt emot varandra i ett hyreshus i en lugn, liten fransk stad. Vad omgivningen inte vet är att de inte bara grannar utan också är ett par. När filmen tar sin början är de mitt i planerna att sälja lägenheterna för att bosätta sig i Rom tillsammans. Madeleine ska dock bara berätta sanningen om deras förhållande för sina barn först.

När hon väl ska göra det sviker modet henne och det får Nina att bli rasande. Sedan inträffar den verkliga katastrofen. Madeleine drabbas av en stroke med förlorad talförmåga och försämrad motorik som följd. Och eftersom Madeleine inte hunnit berätta sanningen för någon blir Ninas möjligheter till att få träffa henne mycket begränsade, men Nina är inte den som ger sig så lätt och ger sig med frenesi in i kampen för att få vara nära sin älskade.

Vi två är på samma gång ett vardagsdrama och en ömsint kärlekshistoria, lika övertygande i båda delarna. Långfilmsdebuterande regissören Filippo Meneghetti visar upp en för en debutant förbluffande mognad och säkerhet i sitt berättande. Det genomtänkta bildspråket, det långsamma och i bland poetiska berättandet och den finstämda personregin är inget annat än oerhört imponerande.

Hela den lilla skådespelarensemblen imponerar även den stort. Veteranen Barbara Sukowa visar än en gång vilken utmärkt skådespelare hon är och Léa Drucker, som sakta men säkert börjar arbeta sig upp till stjärnstatus, är mycket bra som Madeleines dotter Anne. Men allra bäst är Martine Chevalier i rollen som Madeleine. Hon levererar ett riktigt mästerstycke till rollprestation och får ses som huvudfavorit till att vinna priset för bästa kvinnliga huvudroll vid nästa års Césargala.

Vi två är en gripande, varm och fin liten film. Filmkonst i det lilla och anspråkslösa formatet.

Gott nytt år, kära läsare!

Duras Älskaren låter sig inte helt och hållet överföras till film

Ett sedan starten för snart tio år sedan pågående projekt här på BleuBlancRouge är att jag ser om filmer som bidrog till att göra mig till den frankofil som jag är idag. Nu har jag nått fram till en film som kanske tänjer på gränserna när det gäller en frankofilblogg eftersom den är inspelad på engelska.

Men eftersom det samtidigt är en fransk produktion som dessutom baseras på ett prisbelönt verk av en av den moderna franska litteraturens allra främsta författare så tycker jag ändå att den hör hemma här.

Det handlar som bilden avslöjar såklart om Jean-Jacques Annauds filmatisering av Marguerite Duras delvis självbiografiska roman Älskaren (L’amant). Romanen släpptes 1984, blev mycket omtalad och tilldelades det mest prestigefyllda av franska litterära priser: Prix Goncourt. Filmatiseringen fick sin urpremiär åtta år senare.

Att filmatisera en text av Marguerite Duras måste vara en av de svåraste utmaningar en filmmakare kan anta. Hennes prosa är egensinnig, mångbottnad och lämnar en hel del till läsaren att själv fylla i. Älskaren är ett typexempel. Det är en roman på bara omkring 150 sidor, men texten har en sådan densitet att den motsvarar en minst dubbelt så lång roman.

Jean-Jacques Annaud ger det ett ärligt och ambitiöst försök men när jag nu ser om filmen för första gången på knappt 30 år kan jag känna att han inte lyckats fullt ut i sin filmiska bearbetning av texten. När det gäller många av de där bottnarna i texten skrapar filmversionen bara på ytan.

Vad han i mina ögon lyckas bra med är att förmedla bokens centrala handlingsspår, det passionerade men komplicerade och förbjudna förhållandet mellan en 15-åriga franska flickan och en dubbelt så gammal kinesisk affärsman.

Filmen utspelas i dåvarande franska Indokina i skarven mellan 1920- och 1930-talen. De två protagonisterna träffas av en slump på en transportbåt över Mekongfloden och inleder i smyg så småningom ett förhållande. Men hur försiktiga de än är börjar rykten om deras förhållande att sippra ut, först på den internatskola där hon går och så småningom når de också hennes familj som hon har ett komplicerat förhållande till, inte minst modern och den äldre brodern.

Andra saker att skriva upp på filmens pluskonto är det vackra fotot, signerat Robert Fraisse, samt Gabriel Yareds (Oscarbelönad för musiken till Den engelske patienten och världsberömd för musiken till Betty Blue) finfina och sensuella soundtrack och genidraget att låta Jeanne Moreau läsa in filmens berättarröst.

Det var knappast någon slump att den här filmatiseringen gjordes just i början av 90-talet. Erotiska skildringar på film låg verkligen i tiden, bara någon månad efter Älskaren hade till exempel kioskvältaren Basic Instinct premiär. En hel del av de de där erotiska skildringarna hade något spekulativt över sig men jag tycker att Jean-Jacques Annaud med sitt mer konstnärliga angreppssätt i här han iscensätter och filmar sexscenerna klarar sig undan från det.

Med det sagt så vill jag ända säga att det här inte är en film för de pryda. De där sexscenerna, hur smakfullt iscensatta de än är, är många och tämligen explicita.

Deux-moi – melankolisk feelgood om det moderna livets utmaningar

Efter en ofrivillig paus på grund av den vanligaste av anledningar detta pandemiår är det äntligen dags för ett livstecken igen här på BleuBlancRouge. Och det blir genom att skriva några rader om en film som funnits tillgänglig i Sverige på streaming och vod i några månader och som hade fransk premiär i september 2019.

Deux-moi som den heter även här är den senaste filmen av Cédric Klapisch, en regissör som figurerat flera gånger tidigare på denna blogg. Denna får kategoriseras ,som de flesta av hans filmer, som någon sorts melankolisk feelgood, bara ytterligare ett snäpp melankolisk denna gång.

Det är en film om Rémy och Mélanie, två Parisare i trettioårsåldern, som trots att de i praktiken bor grannar och ofta rör sig i samma närbutiker inte känner till den andras existens. Båda två lever ensamma, har fått sina törnar av livet och känner sig vilsna i den moderna tillvaron. Han lider av svårigheter att sova, hon av att vara orkeslös och mest bara vilja sova.

Båda två längtar de också efter kärleken och någon att dela livet med. Motvilligt gör de som så många andra i samma situation: ger sig ut i nätdejtingens svårmanövrerade djungel. Dessutom bestämmer sig bägge för att ta hjälp för att komma tillrätta med sina sömnproblem och svårigheter att hantera det moderna livet i den stora staden.

Deux-moi är en lågmäld, välagerad och socialrealistisk feelgoodfilm gjord av en man som verkligen behärskar sitt hantverk. Cédric Klapisch har förvisso gjort bättre filmer än den här (till exempel Paris och Förälskad, förvirrad (Les poupées russes) men lugnt och tryggt och utan yttre bländverk eller stora åthävor levererar han i Deux-moi ett mer än sevärt brottstycke ur livet som det ser ut för många människor av idag.

François Civil och Ana Girardot (som bägge hade huvudroller i Klapischs förra film Vår vingård i Bourgogne (Ce qui nous lie) är mycket bra som Rémy respektive Mélanie och så vill jag gärna slå ett slag för favoriten Camille Cottin som gör en inspirerad insats som Mélanies terapeut.