RSS Flöde

Den mörkaste noir Gabin-dagen till ära

Postat den

Jag har några traditioner här på bloggen som jag håller hårt på även om takten när det gäller publicerade inlägg inte är den jag skulle önska. En av dessa är att den 17 maj skriva om några rader om någon av alla de filmer som Jean Gabin medverkade i under sin långa karriär. Helt enkelt för att hylla denne gigant inom fransk film och tillika personliga favorit på denna hans födelsedag.

I år föll valet på en av de mörkaste av franska noir-filmerna. Ja, kanske till och med den mörkaste: Voici le temps des assassins (eller Hon kom från Marseilles som den svenska titeln fick bli) i regi av Julien Duvivier från 1956. Det var en återförening av radarparet Duvivier och Gabin som bland annat med stor framgång samarbetade i den stilbildande Pépé le moko (Pépé från Marseille från 1937).

Julien Duvivier brukar omtalas för den pessimism och det mörker som genomsyrar hans filmer, vilket såklart har en del med den tid i vilken han var verksam att göra, och Voici le temps des assassins är något av ett typexempel. Det är som jag redan varit inne på en noir-film, men den är inte av den hårdkokta sorten utan har starka drag av drama också.

Den inleds med några fantastiska och fina bilder från Les Halles i Paris som området såg ut förr innan det revs för att ge plats åt det köpcentrum som många sentida Parisresenärer förknippar platsen med. Handlingen tar sin början med att en ung kvinna anländer till Paris.

Catherine som hon heter (utmärkt spelad av Danièle Delorme) söker upp den omtalade kocken André (Jean Gabin) på hans restaurang invid Les Halles. Hon presenterar sig som dotter till hans före detta fru som han sedan länge är skild från och berättar att mamman nyligen dött. André tar Catherine under sina vingar. Så långt är allt väl, men snart visar det sig att Catherine kanske inte är den väna gestalt som hon verkar vara.

Voici le temps des assassins räknas (trots det mörker, den cynism och det manipulativa beteende som delar av persongalleriet ger uttryck för) som en klassiker och bland dess mest namnkunniga tillskyndare återfinns bland andra François Truffaut och Bertrand Tavernier. Jag kan tycka att Duvivier gjort bättre filmer, men det är något fängslande och raffinerat över hans iscensättning av berättelsen. Skådespelarna är genomgående utmärkta och Armand Thirards svartvita foto är fantastiskt. Och bara de där inledande bilderna från Les Halles och det utomordentliga tidsdokument de gör filmen till gör den till i det närmaste obligatorisk att se för den som hyser varma tankar för den franska huvudstaden (och vem gör inte det ;)).

 

Trikoloren i topp för sju frankofila år!

Så har ännu ett år passerat och just i dag är det sju år sedan jag satte mig ner vid datorn och publicerade det där första inlägget på denna blogg. Inte för att det skulle kännas som att det var igår, för det har hänt en hel del sedan dess, men samtidigt känns det lite overkligt att det faktiskt gått hela sju år!

Nåja, nu går BleuBlancRouge in på sitt åttonde levnadsår och återigen är det med en förhoppning att få lite mer fart på publiceringstakten än vad som varit fallet de senaste tre åren. Kanske är det under det här året det sker. Möjligtvis är ett gott omen att jag just i dag, lite av en tillfällighet, fick två nya franska böcker i posten. Två böcker att ta sig an och senare skriva lite om här.

På återhörande inom kort, j’espère.

Magisk vardagsrealism med Varda och JR

Postat den

En del filmupplevelser blir man bara fullständigt golvad av. För mig var dokumentären Visages, villages av legendaren Agnès Varda och den franska fotokonstnären och streetartartisten JR en sådan. I dag går den upp på de svenska biograferna under den internationella titeln Faces, Places.

Faces, Places är ett lekfullt kärleksbrev till bilden (såväl statisk som rörlig) som konstform, till den franska landsbygden och dess människor och till den franska filmhistorien. Den är rolig, gripande, storslagen och intim om vartannat. Och genom hela filmer strålar en värme som är omöjlig att värja sig mot.

Agnès Varda har sedan länge befäst sin position som en av de största figurerna inom fransk film och den om två månader 90 år gamla regissören visar med Faces, Places att hon är lika vital nu som någonsin annars. Och med den betydligt yngre (han fyllde 35 i förra månaden) JR vid sin sida har hon en fenomenal samarbetspartner.

JR:s konstnärliga uttryckssätt är att ta foton som han sedan förstorar upp och affischerar olika offentliga platser med och grundidén i filmen är enkel. I JR:s mobila fotoautomat åker de två runt på den franska landsbygden, träffar och lyssnar på människor och gör sedan offentlig konst av dessa möten. Den enkla idén blir till något genialt. Den här filmen är full av rent magiska bilder som jag kommer att bära med mig länge.

Duons möten med de människor de stöter på under sin resa i det lantliga Frankrike är i all sin enkelhet oerhört fängslande, liksom deras samtal med varandra. En extra krydda för den som har ett intresse för den moderna franska kulturhistorien är att Varda och JR längs sin reserutt också stöter på spår av några av dess riktigt stora namn. Faces, Places är verkligen något riktigt extra!

Ett lättsmält och vinmarinerat familjedrama i Bourgogne

Postat den

Såhär på vårdagjämningen och när solens strålar äntligen börjar kännas så varma att det börjar våras på riktigt kan det kanske vara på sin plats med något varmt, mysigt och glädjespridande. Vår vingård i Bourgogne (Ce qui nous lie i original) från förra året och som nyligen kom ut på svensk dvd levererar just det.

Det tuggmotstånd som krävs för att den här typen av film ska gripa tag ordentligt är det dock tyvärr lite sämre ställt med, men det är utan tvekan en rejält sevärd film som bjuder på frankofilt gemyt så det räcker och blir över. Vår vingård i Bourgogne är gjord av den hantverksskicklige veteranen Cédric Klapisch och hans namn borgar alltid för en snygg och klanderfri produktion, men här tar han inga som helst risker formmässigt.

Storyn är enkel. Den kretsar kring tre syskon och familjens vingård i Bourgogne. Den äldste av dem återvänder hem för första gången på tio år efter att pappan blivit svårt sjuk. Kvar på gården finns hans syster och bror och en hel del outtalat mellan dem alla. Förutom att hitta tillbaka till varandra, och hantera diverse egna relationsproblem, ställs de inför den besvärliga uppgiften att hålla familjegården över vattenytan ekonomiskt.

Fotot är mycket fint och det vackra landskapet kommer verkligen till sin rätt, skådespelarna sköter sig utmärkt och Klapisch är som tidigare sagt en skicklig hantverksman men manuset är rätt grunt och tämligen förutsägbart. Här finns potential till en riktigt bra film men de slarvas bort. I stället får vi nöja oss med god och stabil underhållning för stunden och det behöver ju inte vara helt fel!

För den som vill se starkare filmer av Cédric Klapisch kan jag bland annat rekommendera filmerna Paris, Förälskad, förvirrad och Den spanska lägenheten för att nämna några.

Kan vara läge att se någon av alla dessa filmer just denna dag. Det är ju trots allt den internationella frankofonidagen i dag. Journeé international de la Francophonie uppmärksammas inte bara över hela den frankofona världen utan även på många andra håll, till exempel här i Sverige. Jag kommer att se någon fransk film och äta något trevligt fransk bakverk (det är faktiskt Jour du Macaron också!) Hur uppmärksammar du den här dagen?

Med uppenbar känsla för feelgood!

Postat den

Den lär knappast nå samma framgångar som En oväntad vänskap (Intouchables), med Eric Toledano och Olivier Nakaches nya film Le Sens de la fête skulle sannerligen förtjäna det. I fredags hade den svensk biopremiär under sin internationella titel C’est la vie! och den är minst lika bra som duons formidabla publika genombrott från 2011.

Den här gången har Toledano och Nakache fått en rejäl budget till sitt förfogande och gjort en ensemblefilm med mycket humor och hjärta men också smärta. Lite av i den brittiska feelgood-traditionen med andra ord. För en feelgood-film är det absolut.

I centrum för handlingen står bröllopsorganisatören Max (spelad av en fullständigt fantastisk Jean-Pierre Bacri). Den här gången har han och hans team bestående av en brokig skara människor fått ett besvärligt uppgift på halsen. Det mesta som kan gå fel under det bröllopsdygn som filmen utspelar sig under gör det. Dessutom har Max sitt eget skakiga privatliv att försöka hålla rätt på.

Grundstoryn i C’est la vie! är med andra ord enkel och den här typen av berättelser har vi sett många gånger förr. Men med hjälp av ett välskrivet manus, fullspäckat av roliga repliker och dråpliga situationer, ett starkt persongalleri och inte minst en skådespelarensemble i högform lyckas Toledano och Nakache att skapa en komedi utöver det ordinära.

De har dessutom haft den goda smaken att iscensätta det hela i en ganska lågmäld ton, något som inte alls är givet när det gäller fransk filmkomedi. Det blev en succé på hemmaplan och borde bli det i Sverige också för detta är en film att roas av och bli glad av.

Putain de concert!

Postat den

Ursäkta kraftuttrycket i rubriken, men oj vad bra Indochines konsert i Montpellier i lördags var!

Rubriken har anspelar dessutom på Putain de Stade, liveskivan inspelad under Indochines utsålda konsert på Stade de France utanför Paris för några år sedan. Indochine är alltjämt enda franska rockband som lyckats mes konststycket att sälja ut den väldiga arenan!

Konserten i Montpellier i lördags byggde till stor del på låtar från bandets senaste platta 13 som släpptes i höstas, men naturligtvis bjöd bandet på nytolkningar av favoriter från den digra låtkatalogen också.

Till publikens stora jubel levererades inspirerade versioner av Indochineklassiker som L’Aventurier, Canary Bay, Trois nuits par semaine och J’ai demandé a la lune bland andra.

Allt inramat av en fantastisk scendesign och snillrik användning av videoprojiceringar och ljud. En personlig favorit var versionen av Gloria där Nicola Sirkis (den ende kvarvarande originalmedlemmen) sjöng duett med en läckert förinspelad version av duettpartnern Asia Argento. Oerhört suggestivt!

Publiken var inledningsvis lite svårflörtad men en bit in i konserten hade Nicolas Sirkis, som den karismatiske och pådrivande scenpersonlighet han är, drivit upp stämningen rejält! Och mot slutet var hela arenan på kokpunkten! Det var långt ifrån bara jag som vandrade från arenan, ut i den behagligt temperade Montpelliernatten, med ett stort leende på läpparna! Att jag sedan inte fick höra Kao Bang, låten som fick mig att upptäcka bandet och som öppnade porten till den frankofona sfären för mig, spelade mindre roll.

Indochine är ett band som förtjänar att vara mer känt i Sverige än vad det är. Inte minst eftersom bandets nuvarande trumslagare är svensk!

I mysiga Montpellier på spaning efter frankofila rötter

Postat den

Dags att bryta den långa tystnaden igen. Detta med en rapport från det första steget på mitt projekt att före nästa års slut ha varit i Frankrikes tio största städer.

En kontrollräkning gav vid handen att jag hade fem städer kvar och först ut att bockas av blev alltså den sydfranska metropolen Montpellier.

En stad som visade sig vara en angenäm bekantskap. Förutom sen snöstorm (!) som försenade min ankomst med ett knappt dygn och mitt bagage med ytterligare ett drygt.

Men det kanska mest spännande med min visit här är att få se Indochine spela live. Gruppen vars hit Kao Bang på 80-talet sådde det första fröet till min i dag passionerade frankofili. Konserten är i kväll. Återkommer med en rapport därifrån. A la prochaine!