RSS Flöde

PSG 4 Barcelona 0

IMG_2338

Vilken match! Vilken fotbollskväll! Egentligen säger inläggsrubriken allt om vilken fantastisk upplevelse för ett person vars hjärta bultar för Paris Saint-Germain detta var. En kväll som vida överträffade ens de vildaste drömmar man kunde ha inför matchen.

Att 4-0 sedan med tanke på hur spelet på planen såg ut snarast var smickrande för Barcelona gör sannerligen inte saken sämre. Födelsedagsbarnen Angel dí Maria och Edinson Cavani kunde ha gjort något fler mål än de 2 respektive 1 de gjorde. Men jag klagar absolut inte. 4-0 mot mäktiga Barcelona räcker mer än väl för att få mig att somna lycklig i kväll.

Jag har följt PSG sedan mitten av 90-talet och kan på rak arm inte komma på någon match då laget spelat lika bra eller bättre än i denna. Det finns naturligtvis inga helt perfekta matcher, men detta var snubblande nära. Och den här upplevelsen väger med råge upp för alla frustrerande stunder av dåligt spel som PSG denna såhär långt ganska problematiska säsong bjudit på. Förhoppningsvis ger denna seger en självförtroendeboost och rejäl skjuts i titelracet med Monaco i franska ligan. Det kommer att behövas.

Att få med sig 4-0 inför returmötet i Barcelona om tre veckor ger såklart ett minst sagt utmärkt utgångsläge att återigen ta sig till kvartsfinal i Champions League, men jag tar det sannerligen inte för givet. Barcelona är normalt sett mycket hemmastarka och om PSG ger det katalanska storlaget utrymme till det kan returmatchen utvecklas till en mardröm.  Om PSG genomför en liknande stark kollektiv laginsats som på Parc des Princes i kväll så ska det dock kunna gå vägen.

Men det är något som jag väljer att inte fundera på just nu. Nu ska jag bara njuta av en en av mitt livs mest fantastiska upplevelser som fotbollsfan. Paris est magique!

Fira jul med en filmisk bukett bestående av stor fransk stjärnglans

8-femmes

Receptet ser ut något i stil med: ta en del pusseldeckare à la Agatha Christie, en del Lars Norénskt familjedrama, en nypa av klassisk screwball-komedi och melodram. Tillsätt till sist några musikalnummer och skaka sedan om ordentligt. Garnera till sist anrättningen med några av de främsta kvinnliga franskspråkiga skådespelarna som går att uppbåda.

Det jag pratar om är François Ozons färgsprakande ensemblefilm 8 kvinnor (8 femmes i original) från 2002 och genom att tipsa om den vill jag önska dig, kära läsare, en riktigt god jul!

8 kvinnor är förvisso ingen julfilm per se, men den utspelas i juletid och är definitivt underhållande nog att förgylla en eftermiddag eller kväll någon av julhelgens dagar. Dessutom gör den fantastiska ensemblen att det här är en filmisk julklapp som bara ger, ger och ger.

Vad annat kan man säga om en film som fört samman Catherine Deneuve, Isabelle Huppert, Fanny Ardant, Emmanuelle Béart, Danielle Darrieux, Ludivine Sagnier, Virginie Ledoyen och Firmine Richard? 8 kvinnor visades inom tävlan vid 2002 års filmfestival i Berlin och ensemblen fick gemensamt dela priset för bästa kvinnliga skådespelare.

8 kvinnor är baserad på en pjäs från 1958 av den franske dramatikern Robert Thomas och François Ozon har behållit den 50-talistiska inramningen. Scenografin och kostymerna är tidstypiska och fantastiska.

Handlingen tilldrar sig i och kring en ensligt belägen fransk herrgård. Familjen och tjänstefolket håller som bäst på med julförberedelserna. Då hittas husets ägare mördad i sin säng. Men vem har mördat honom?

Det måste vara någon av titelns åtta kvinnor och samtidigt som mysteriet nystas upp kommer massor av familjehemligheter och gammalt groll upp till ytan.

Filmens största behållning är utan tvekan samspelet mellan storheterna i ensemblen. Visst har det hela en hel del filmad teater över sig, men det är inget jag upplever som något problem. Att se så många duktiga skådespelare på samma gång leverera är inget annat än en njutning.

Francois Ozon regisserar stilsäkert och kryddar berättelsen med små subtila vinkar till de olika skådespelerskornas tidigare roller och de har varsitt sångnummer under filmens gång. Jag är speciellt förtjust i Isabelle Hupperts.

Herr Ozon kan sin filmhistoria och 8 kvinnor är både en hyllning av och parodi på liknande filmer. Själva deckargåtan fungerar, men kunde ha varit finurligare utformad. Men eftersom filmen har så mycket annat att bjuda på gör det inte så mycket.

8 kvinnor är en härligt underhållande och färgsprakande film gjord av en fransk films mest innovativa och infallsrika regissörer på senare år. Förra månaden tilldelades han Stockholms filmfestivals Visionary award. Högst välförtjänt om du frågar mig.

Joyeux Noël!

 

Den lilla tjuven som stal mitt filmhjärta

lapetitevoleuse

Jag har sedan jag startade denna blogg för fem och ett halvt år sedan ett pågående projekt att försöka spåra mina frankofila rötter genom att se om de filmer som ledde mig in på det spåret och de som fördjupade kärleken. Nu var det ett bra tag sedan det senaste inlägget i ärendet, men när en av de där filmerna nyligen kom ut i en nyutgåva i Frankrike blev det en anledning så god som någon att återuppta det där projektet.

Filmen det handlar om är Den lilla tjuven (La Petite voleuse i original) i regi av Claude Miller från 1989. Jag såg den, fortfarande i början av min bana som filmkritiker,  för första gången i samband med den svenska biopremiären senare samma år och blev mycket förtjust i den.

Den lilla tjuven är baserad på ett manus av ingen mindre än François Truffaut. Mästerregissören arbetade för fullt med projektet när han 1984 avled. Kuriosa i sammanhanget är att filmens huvudperson, titelns lilla tjuv, först var tänkt att finnas med i Truffauts klassiska långfilmsdebut De 400 slagen (Les Quatre Cent Coups) från 1959. Rollfiguren lyftes emellertid ut ut manuset för att så småningom tillägnas ett eget manus. Ett manus som efter Truffauts död blev liggande i några år.

Att det blev just Claude Miller som till slut fick uppdraget att bearbeta och sedermera också filma François Truffauts manus var ingen slump. Truffaut var något av en mentor för Claude Miller under början av dennes karriär och några av Millers tidigaste långfilmer sågs som hyllningar till  Truffaut. Vilket också Den lilla tjuven  kom att bli.

Den lilla tjuven är en coming of age-berättelse som utspelas i en lite fransk stad i början av 1950-talet. I centrum för handlingen finns den 16-åriga flickan Janine (spelad av en lysande Charlotte Gainsbourg). Hennes mamma har övergett henne och hon vet överhuvudtaget inte vem hennes pappa är. I stället bor hon hos släktingar, under knapra förhållanden.

Janine drömmer dock om lyx och kärlek och har utvecklat en fallenhet för att stjäla saker som hon vill ha men inte kan få. Men när hon blir påkommen med en massa stöldgods i hemmet ställer det saker på sin spets. Hennes släktingar börjar lessna på henne och hon slutar skolan, skaffar sig ett jobb och ger sig ut på jakt efter det liv hon drömt om. Problemet är bara att hon har svårt att låta bli det där med att stjäla och att ljuga.

Hur Den lilla tjuven hade blivit om François Truffaut hade fått slutföra den kan man naturligtvis bara spekulera om, men i mitt tycke har Claude Miller gjort en film som känns som något Truffaut kunde ha gjort. Låt vara att den kanske är lite för konventionell för att verkligen ha varit gjord av honom. Under alla omständigheter går det knappast att säga något annat än att det är en film i mästarens anda.

Jag såg om Den lilla tjuven några efter biopremiären, men det var säkert 20 år sedan jag såg den senast så jag var allt lite spänd inför om jag skulle tycka om den lika mycket nu som då. En del filmer som man gillade i yngre år bleknar när man ser om dem och borde därmed ha fått kvarstå som ett trevligt minne.

När det gäller Den lilla tjuven kom mina farhågor på skam. Jag tycker att den håller mer än väl i dag. Det är en atmosfärrik och underhållande film som balanserar mellan humor och allvar. Det märks att Claude Miller känner för rollfigurerna, inte minst Janine, med sina fel och brister. De invändningar jag kan ha mot filmen är att den går lite väl snabbt fram i skeendet i bland, vilket gör att händelseförloppet inte hinner utvecklas på ett fullgott sätt. Resultatet blir att den emellanåt känns en aning rapsodisk.

Den lilla tjuven är en genomgående välagerad film, men det går ändå inte att låta bli att särskilt framhålla Charlotte Gainsbourg i huvudrollen. Utan hennes finfina insats hade den här filmen förmodligen inte blivit så bra som den blev. Hennes rollinsats stjäl mitt hjärta – den här gången också.

Huppert briljerar i lågmälda Dagen efter denna

lavenir

Det är snart sju år sedan regissören Eric Rohmer gick ur tiden, men hans konstnärliga eftermäle gör sig fortfarande påmint. Rohmers ande svävar exempelvis tydligt av Mia Hansen-Løves senaste film, den i Sverige just nu bioaktuella Dagen efter denna (L’avenir i original).

Dagen efter denna handlar om Nathalie, en medelålders filosofilärarinna, som befinner sig vid ett vägskäl i livet. Hennes mamma är på väg in i demens och ringer dottern i tid och otid, hennes man (även han filosofilärare) lämnar henne för en yngre kvinna och förlaget som ger ut hennes böcker vill få henne att göra böckerna mer säljande. Faktorer som får henne ett ifrågasätta sitt liv och de saker som hon kanske allra tydligast identifierat sig med. Hennes ventil blir vänskapen med en tidigare student.

Dagen efter denna är ytterligare en av Mia Hansen-Løves självbiografiskt färgade filmer (hon växte själv upp med två filosofilärare som föräldrar). Den här gången lyckas hon i mitt tycke bättre med att göra det självbiografiska allmängiltigt än i Min ungdoms kärlek, den senaste av hennes filmer som jag skrivit om här på bloggen.

Med tanke på handlingen så skulle man kunna tro att detta är en känslostark och dramatisk film, men det är det inte. Mia Hansen-Løve håller det hela i strama regityglar och låter mycket av dramat utspelas inombords och mellan raderna. Dagen efter denna är i själva verket en lågmäld och , trots att de filosofiska referenserna står som spön i backen i dialogen, tämligen anspråkslös film.

Den återhållsamma stilen gör att den säkert av vissa kan uppfattas som sval, men där finns också en portion humor bubblande under ytan. Som denna texts inledande referenser till Eric Rohmer indikerar så är Dagen efter denna en ofta dialogdriven film, men mellan varven låter också Mia Hansen-Løve tystnaden tala.

Mia Hansen-Løve lyckas tillsammans med de duktiga skådespelarna mejsla fram en tonträff som ger filmen en verklighetsnära och trovärdig känsla. Och när vi är inne på skådespelarspåret så går det inte att gå förbi Isabelle Huppert.

Hon är sedvanligt lysande i huvudrollen som Nathalie och bär genom att nästan hela tiden vara i bild på sätt och vis filmen på sina axlar. Utan henne hade filmen troligtvis inte fungerat lika bra som den gör. Hennes fantastiska förmåga att uttrycka väldigt mycket med små medel är en ovärderlig beståndsdel för att ur det lågmälda och återhållsamma göra berättandet så levande.

En annan sak som gör denna film njutbar är Denis Lenoirs utsökta foto och det finkänsliga användandet av musik.

Dagen efter denna är naturligtvis inget för action- eller spänningsälskaren. Det är snarare en film som ytterligare späder på den stereotypa bild som många ser framför sig när man pratar om fransk film. Gillar du fransk film av den typen, då är Dagen efter denna troligen något för dig.

Jag avslutar denna text som jag inledde den: med en referens till Eric Rohmer. Det finns nämligen en till. Med Dagen efter denna tog Mia Hansen-Løve vid filmfestivalen i Berlin i vintras hem Silverbjörnen för bästa regi. Precis som Rohmer gjorde med Pauline på stranden (Pauline à la plage) 1983.

En ypperlig chans att stifta bekantskap med en av Frankrikes filmiska giganter

le-jour-se-leve

Nu är det klassikerdags här på bloggen. I början av förra månaden släpptes en box ägnad åt Jean Gabin, en av mina favoritskådespelare genom alla tider, på svensk dvd och det är verkligen inga dussinfilmer som boxen innehåller utan en trippel franska toppfilmer. Två av dem, Den stora illusionen och Dimmornas kaj, har jag redan skrivit om så det här inlägget kommer att handla om den tredje filmen.

Dagen gryr (Le jour se lève i original) i regi av Marcel Carné anses vara ett av den så kallade poetiska realismens verkliga portalverk. Den släpptes i juni 1939 och var stämningsmässigt synnerligen influerad av världsläget med Andra världskriget bara några månader bort. Vissa har velat kategorisera den som en romantisk tragedi och det ligger absolut något i den rubriceringen.

Handlingen är enkel. En man anklagas för att ha mördat en annan man och har barrikaderat sig i en lägenhet en bit upp i ett flervåningshus. Utanför finns polisen som grunnar på hur de ska lyckas ta sig in i lägenheten.  I tillbakablickar  får vi sedan se vad som lett fram till den uppkomna situationen. Ramberättelsen i sig är med andra ord inte särskilt märkvärdig, men filmen är Dagen gryr just det. Märkvärdig.

En av anledningarna till det är att manuset, bland annat skrivet av Jacques Prévert, är så välskrivet att handlingen inte är så enkel som det först verkar. En annan anledning är Marcel Carnés känsliga regi och iscensättning. Skådespelarinsatserna, med legendarerna Jean Gabin och Arletty i spetsen, är dessutom toppklassiga. Det är helt enkelt ett av den franska filmens verkliga storverk.

Det hade dock mycket väl kunnat vara så att den här filmen varit förlorad. 1940 totalförbjöds Dagen gryr av Vichyregimen bara för att göra ett triumfartat återtag efter krigets slut. Men ytterligare något år senare var den hotad igen. Då köpte nämligen ett amerikanskt bolag upp rättigheterna för en amerikansk remake och köpte i samma veva in alla kopior av originalfilmen man kunde hitta för att sedan förstöra dem.

Under några år såg det ut som att de hade lyckats, men en bit in på 50-talet hittades några överblivna kopior och sedan dess har den funnits där som en självklar och hyllad bit av den franska filmhistorien. Den utgåva som nu är aktuell dvd-aktuell är dessutom nyrestaurerad och håller finfin bildkvalitet.

Om du är intresserad av fransk filmhistoria. Tja, om du är intresserad av filmhistoria överhuvudtaget. Då är den här boxen definitivt något för dig.

Kompromisslös fransk skräck till halloweenfirandet

haute-tension

I dag är det halloween och för många är att se på skräckfilm en självklar del av firandet av denna helg. Här kommer att frankofont tips till dig som är ute efter något ruskigt att se i kväll, eller för all del närhelst annars du är sugen på en stenhård skräckfilm. För stenhård är den allt, Haute Tension (eller Switchblade Romance som den ibland kallas) från 2003. Det är till och med så att jag känner att det finns anledning att utfärda en varning. Den här filmen är mycket våldsam, till och med på ett sätt så att en rutinerad skräckfilmsräv som undertecknad bitvis ryggar tillbaka.

Haute Tension räknas som ett av de främsta exemplen på en våg av franska filmer kring millennieskiftet och en bit in på 00-talet som sägs tillhöra en undergenre kallad New French Extremity. Det rör sig om kompromisslösa, våldsamma och ofta helt humorbefriade filmer som utgör någon sorts motreaktion mot den typ av filmer som man annars kanske främst förknippar fransk film med.

Flera av dem är regelrätta skräckfilmer, men långtifrån alla. De flesta av dem har dock element lånade från eller inspirerade av skräckfilm. I fallet Haute Tension pratar vi utan tvekan om ren, rak skräck. I detta fall med synnerligen tydliga ekon från 70-talet. Det doftar en hel del tidig Wes Craven av Haute Tension och det känns fullständigt földriktigt att regissören Alexandre Aja efter att filmen rönt uppmärksamhet i USA fick uppdraget att göra en nyinspelning av Cravens Last House On The Left.

Haute Tension handlar om bästa kompisarna Marie och Alex. De är studenter och för att på ett bra sätt kunna förbereda sig för sin examen beger de sig till Alex föräldrars ödsligt belägna hus. Inte långt efter att de blivit varmt mottagna av Alex familj startar mardrömmen, för i släptåg har de en samvetslös och brutal mördare. Snart är den lugna helgen utbytt mot en kamp för att överleva.

Med andra ord pratar vi om en på  många sätt handlingsmässigt rak, okomplicerad och tämligen typisk  skräckfilm. Men Alexandre Aja har några överraskningar att bjuda på längs vägen och han bygger snabbt upp en otäck och hotfull stämning som sedan håller åskådaren i sitt grepp hela vägen till slutet. Själva stämningsbyggandet är också filmens kanske starkaste beståndsdel.

Tyvärr så finns några saker att hänga upp sig på och som drar ner filmens helhetsintryck. Jag ska naturligtvis inte avslöja här vilka överraskningarna är, men inte alla är till filmens fördel. Man ska kanske inte ägna allt för mycket tid åt att fundera kring logik när det gäller genrefilm, men här finns några så flagranta brister på området att det är svårt att bortse från dem. Dessutom skulle jag nog säga att den här filmen i sina stunder är för utstuderat våldsam för min smak. Men i sina bästa stunder är Haute Tension en effektiv och underhållande skräckfilm.

Allra mest intressant är den kanske för sin rollistas skull. Marie och Alex spelas nämligen av duktiga Cécile de France och Maïwenn. Att två sådana nutida stjärnor här ses i tidiga vuxenhuvudroller ger filmen extra tyngd för den som har ett särintresse för modern fransk film. Kanske är det en anledning även för den som inte är skräckfilmsfrälst att se den? Ha bara min varning om hur våldsam den här filmen är i  minnet innan du ger dig på att se den. Det finns några scener här som man inte glömmer i det första taget.

Ha nu en trevlig halloween, kära läsare!

 

Melankolisk fransk feelgood för höstmyset

det-vi-inte-visste-var-lycka

Hur gick det här till? Det känns absolut inte som att det har gått ett helt år sedan sist men i dag är det faktiskt återigen dags för Bok- och biblioteksmässan i Göteborg att slå upp sina portar. I och för sig har jag inget emot det. Den som följt den här bloggen vet att jag räknar Bokmässan som en av årets höjdpunkter och att årets mässa blir min sextonde i rad.

Traditionsenligt tänkte jag bjuda på ett frankofilt boktips lagom till bokmässan. I år får det bli Det vi inte visste var lycka (Juste avant le bonheur i original) av Agnès Ledig. Hemma i Frankrike kom den ut 2013 och den svenska översättningen släpptes förra året.

Det är en av de där böckerna som har legat och väntat i den lite dåligt samvete-framkallande att läsa-högen, men som jag till slut tog mig an att läsa. Och även om det inte är någon omistlig och helgjuten bok så ångrade jag inte att jag gjorde det. För trots att den är rätt ojämn i sitt blandande av fint formulerade klokskaper och rena plattityder så var Det vi inte visste var lycka en läsupplevelse som passade utmärkt för mig där jag just nu är i mitt liv.

Det vi inte visste var lycka är som rubriken på detta inlägg avslöjar en melankolisk fransk feelgood-roman som definitivt siktar in sig på Anna Gavaldas målgrupp. Och bara för att få det ur världen direkt så befinner sig Agnès Ledig i mina ögon en bra bit ifrån Anna Gavaldas nivå. Men med det sagt så har även hon definitivt sina förtjänster som författare.

Till exempel så tycker jag att Det vi inte visste var lycka inleds bra. Till och med riktigt bra. I centrum för handlingen står den 20-åriga ensamstående mamman Julie som jobbar som kassörska i en livsmedelsbutik. Hon gillar inte sitt jobb och avskyr sin närmaste chef. Överhuvudtaget är det inte mycket med hennes liv som hon gillar. Slumpen gör dock att den vänlige medelålders mannen Paul hamnar i just hennes kassa och deras möte är början på en ny fas i bägge deras liv.

Paul, som även han är i behov av förändringar i sitt liv, fängslas av den sorgsna unga kvinnan, följer en impuls och bjuder veckan efter ut Julie på lunch. Det är början på en något ovanlig vänskap. Paul bjuder med Julie och hennes lilla son Lulu och följa med honom och hans son Jérôme (som också han är lite vilsen i livet efter några rejäla törnar på senare tid) på en semestervistelse till ett sommarhus i Bretagne. Efter viss tvekan tackar hon ja och det är startpunkten på något som ska förändra alla inblandades liv – på gott och ont.

Det vi inte visste var lycka är en berättelse om vänskap, glädje och sorg. Om att det även då det känns som att livet bara bjuder på motgångar går att finna saker att glädjas åt och som får en att växa. Agnès Ledig har ett tämligen rakt och effektivt sätt att skriva och väver i sina bästa stunder in känslighet och bra tonträff i berättelsen.

 Som jag har varit inne på tidigare så tycker jag dock att det hela svajar en del. För varje finstämd och tänkvärd formulering tycks en banal och snusförnuftig ligga på lut. Dessutom känner jag att hon lite slarvar bort den potential som finns i berättelsen och persongalleriet – inte minst mot slutet av boken.

Men dessa invändningar till trots tycker jag ändå att Det vi inte visste var lycka är en läsvärd bok. Underhållande för stunden är den definitivt och det passade som sagt utmärkt och räckte gott för mig just nu. Och om du gillar Anna Gavaldas böcker så kommer du säker att ha behållning även av Agnès Ledigs sätt att skriva.

Vare sig du väljer att läsa Det vi inte visste var lycka eller inte så tillönskar jag dig så här på höstdagjämningen och bokmässans första dag en mycket trevlig läshöst. På återhörande snart, hoppas jag!