RSS Flöde

Frankofiliskolan del 1 – Johnny the rocker

Postat den

Dags att lansera ett nytt projekt här på BlueBlancRouge. Och med tanke på att det handlar om en sorts grundkurs i frankofili så kan jag inte tänka mig en bättre dag att göra det på än just i dag eftersom det är den 14 juli, Frankrikes nationaldag.

Jag kommer under vinjetten Frankofiliskolan att skriva om de i Frankrike tio mest sålda musikalbumen gjorda av frankofona artister och de tio mest sedda franskspråkiga filmerna.

Jag inleder med det tionde mest sålda albumet och det är en ytterst lämplig start på en grundkurs in i den frankofona populärkulturen eftersom vi då direkt stöter på en av de verkliga portalfigurerna: Johnny Hallyday.

Johnny Hallyday, eller Jean-Philippe Smet som han egentligen hette, kallades ofta för Frankrikes Elvis Presley och var omåttligt populär under sina dryga 50 år som artist. Vid sin död i december 2017 hade hans skivor sålt i över 60 miljoner exemplar enbart i Frankrike.

Av dessa album är Sang pour sang från 1999 hans försäljningsmässigt mest framgångsrika och med strax över två miljoner exemplar det tionde mest sålda i Frankrike av en franskspråkig artist.

Sang pour sang har en speciell bakgrund. Samtliga låtar är nämligen komponerade av sonen David Hallyday som också producerat skivan. Far och son Hallyday hade länge en komplicerad relation och Sang pour sang blev ett sätt för dem att verkligen hitta tillbaka till varandra.

Flera av texterna, som skrivits av kända namn som bland andra Zazie, Miossec och Françoise Sagan, handlar också om en far som försöker nå fram till och återförenas med sin son.

Inte minst det inledande titelspåret som verkligen sätter tonen för hela skivan. Det är en riktig känslobomb till rockballad och Johnny sjunger kraftfullt och med stor inlevelse. Och det där med den kraftfulla sången hänger med genom hela albumet.

Det märks att detta är en personlig historia för honom för han håller sannerligen inte igen sångmässigt, han satsar för fullt som om själva livet stod på spel i snart sagt varje stavelse och David Hallydays melodier och muskulösa rockarrangemang svarar upp. Som gjort för att få en publik att skråla med under en turné.

Men häri ligger i mitt tycke också en liten svaghet. Tonläget är genomgående så högt att det när man lyssnar på hela albumet blir en aning enahanda i längden. Men i enskildheterna är det riktigt starkt och det visar bland annat det faktum att fem av låtarna blev topphits som singlar.

Allra bäst är i mina öron den ramstarka trion av låtar som inleder skivan. Titelspåret har jag redan varit inne på men efter det följer två till känslosamma toppspår som sätter det albumets andra centrala tema, självreflektion, på plats: Le poids de mes maux med text av Zazie och Quelques cris som författaren Françoise Sagan skrivit texten till.

När Frankofiliskolan återkommer med sin andra del kommer det att handla om tian på listan över de mest sedda franskspråkiga filmerna.

Trevlig Fête nationale på er kära läsare!

Utsökt absurdism och svart humor

Postat den

Quentin Dupieux är en man med många talanger. Han inledde karriären som musiker och under namnet Mr Oizo fick han 1999 en global hit med låten Flat Beat, den egenregisserade musikvideon med dockan Flat Eric i huvudrollen var säkerligen en stor del i succén.

Den musikaliska karriären pågår fortfarande men sedan några år tillbaka är det som långfilmsregissör han gjort störst avtryck. Det är filmer som alla kännetecknas av hans absurdism och svarta humor. Ett mindre genombrott fick han 2010 med sin andra långfilm Rubber och den är på många sätt signifikativ för vilken typ av filmer Dupieux gör.

Den handlar om ett bildäck (!) som löper amok och dödar människor med sina psykiska krafter. Nära ögat! (Au poste! i original) från förra året som den här texten ska handla om är inte fullt lika utflippad men bär Dupieuxs omisskännliga sigill.

Ramen är ett polisförhör. Den luttrade kommissarien Buron (spelad av en glimrande Benoît Poelvoorde) förhör Fugain, en man som anmält ett mord och som nu själv betraktas som huvudmisstänkt. Steg för steg försöker Buron sätta press på Fugain för att ta reda på vad som hänt. Under själva förhöret börjar det hända märkliga saker såväl på polisstationen som i de inklipp från Fugains egna minnen av vad som inträffat.

Nära ögat! är som alla Dupieuxs filmer präglad av lekfullhet med form och berättande och dialogen är härligt välskriven. Med den drivna dialogen, det aviga berättandet och de populärkulturella blinkningarna påminner Dupieux en hel del om Quentin Tarantino, men med den skillnaden att han förmodligen överdoserat på Monty Python när Tarantino slukat ”skräpfilm”.

För att återkomma till det där med att Quentin Dupieux är en man med många talanger. Precis som i fallet med de flesta av hans övriga filmer har han inte bara regisserat utan även skrivit, klippt och fotat Nära Ögat!

Nära ögat! finns sedan slutet av förra året tillgänglig på dvd och definitivt något för den som vill se något annorlunda att kolla upp. Vid mitt besök i Paris häromveckan tog jag chansen att se Dupieuxs nya film Le Daim. Jag håller verkligen tummarna för att den också för svensk distribution för den är nämligen ännu bättre. Ett smärre absurdistiskt mästerverk skulle jag säga.

Var é vargen?

Postat den

Vargens sång (Le Chant du loup i original) gjorde tidigare i år succé på de franska biograferna och finns nu även tillgänglig för en svensk publik på Netflix. Det är en effektivt berättad ubåtsthriller som lyckas ge en lite egen spinn på genren. Dessutom med en rejält stjärnbeströdd rollista.

I de ledande rollerna syns nämligen Mathieu Kassovitz, Omar Sy, Reda Kateb och fransk films nya storstjärna François Civil. Den sistnämnde spelar filmens centralgestalt Chanteraide, en lovande uppkomling som tjänstgör som specialist inom akustisk krigsföring. Det vill säga att han via sin känsliga hörsel har som uppgift att identifiera vad olika undervattensljud kommer ifrån och vilka eventuella hot de utgör.

Under ett uppdrag begår han ett misstag som kunnat bli mycket kostsamt och i sin iver över att gottgöra det råkar han hamna mitt i en situation där den franska marinen blir en bricka i spelet i ett potentiellt kärnvapenkrig. Den här gången finns inget utrymme för misstag och läget blir mer och mer pressat.

Långfilmsdebuterande regissören Antonin Baudry piskar obönhörligen upp spänningen och lyckas bra med att kombinera thrillerelement med drama. Däremot känns det ibland som att berättelsen går lite väl fort fram i bland och inte får tid att utvecklas på ett till hundra procent trovärdigt sätt.

Jag tror att Vargens sång hade gjort sig ännu bättre i miniserieformat, som ubåtsthrillergenrens okrönta mästerverk Das Boot (eller Ubåten som den fick heta i Sverige) från 1981, men spännande är den och underhållningsvärdet är oklanderligt. Och som sagt lyckas den också ge oss en ingång som vi tidigare inte sett i genren och det är ju en bra sak i sig.

Mylène est encore reine!

Postat den

Tillbaka hemma i Sverige igen efter en sedvanligt härlig tid i Paris! Med bagaget fyllt av nya fina minnen från denna underbara stad.

Det kanske största från denna visit är konserten med superstjärnan Mylène Farmer i lördags. Jo, superstjärnestatus har hon allt  fortfarande hemma i Frankrike vilket nio utsålda konserter i den gigantiska nya evenemangsarenan vid La Défense är ett bevis så gott som något på.

Som vanligt när det gäller Mylène Farmer är det en påkostad, snyggt koreograferad och effektfull show som bjuds och det är verkligen ett pärlband av hits hon bränner av. Några nyare låtar, bland annat från fjolårsskivan Désobéissance, blir det naturligtvis men tyngdpunkten ligger på äldre material som hon och hennes band levererar i moderna arrangemang och tappningar.

Jublet vet nästan inga gränser när Farmerklassiker som Sans contrefaçon, L’âme-stram-gram, Pourvu qu’elles soit douces och naturligtvis Désenchantée dyker upp i setlisten. Men det enskilt finaste och starkaste momentet är nog dock ändå den känslosamma och nedskalade versionen av Ainsi soit je….

Baksidan med den här typen av genomkoreograferade och snygga shower är att utrymmet för utsvängningar och spontanitet är minimalt och det skapar viss distans till publiken och går ut över helhetsupplevelsen. Men det är en invändning som totalt sett väger ganska lätt när allt är så bra och professionellt utfört.

Och det faktum att alla scenkostymer är designade av min modefavorit Jean-Paul Gaultier gör naturligtvis inte saken sämre. Det var med ett stort leende på läpparna och en god känsla i kroppen jag vandrade ut från arenan i den varma Parisnatten efter konserten.

Paris is always a good idea

Postat den

Tillbaka i Paris igen efter sju långa år! Ja, det är faktiskt så länge sedan jag var här senast och väl här inser jag hur väldigt mycket jag saknat den här staden.

Det mesta är sig likt. Med ett stort och uppenbart undantag. Det var en närmast surrealistisk och sorgsen känsla att på plats skåda den skada som storbranden tidigare i år orsakat på Notre-Dame, för mig och många andra en starkare symbol för Paris än självaste Eiffeltornet.

Som vanligt kombinerar jag mina Frankrikebesök med konserter med franska grupper och artister jag länge velat se. Här i Paris väntar Mylène Farmer men en konsert som hon hintat kan bli hennes sista någonsin. Det kan bli något riktigt extraordinärt!

Glad midsommar!

Hermelinen – Rohmer light som inte riktigt håller hela vägen

Postat den

Två ypperliga skådespelare räcker långt men när manuset inte riktigt håller samma klass blir resultatet likafullt en aning vacklande. Något som Hermelinen (L’hermine i original) från 2015 i regi av Christian Vincent visar. Här finns mycket att tycka om. En inspirerad Fabrice Luchini i huvudrollen och en sedvanligt självlysande Sidse Babett Knudsen (mest känd från danska tv-serien Borgen) i sin första franskspråkiga roll, till exempel.

Bägge Césarnominerades 2016 och den senare vann faktiskt också i klassen bästa kvinnlig biroll. Christian Vincents egenförfattade manus är inte helt oävet och innehåller en hel del fina saker. I sina bästa stunder doftar det av mästaren Eric Rohmer i de talrika dialogerna laddade med filosofiska funderingar kring etik, moral och andra tunga värden i den mänskliga existensen. Fabrice Luchini, som själv medverkar i några av Rohmers filmer, är dessutom lysande på att leverera replikerna.

Problemet är bara att Christian Vincent inte är lika insiktsfull som Rohmer utan mer lättviktig i sin studie av personerna i berättelsen han berättar. Och själva ramhandlingen har även den sina luckor. Men sevärd är Hermelinen utan tvivel, trots invändningarna. Som Rohmer-light står den sig väl.

Filmen handlar om den strikt och tämligen osympatiske domaren Michel som arbetar vid en tingsrätt i Saint-Omer, längst upp i nordvästra Frankrike. När filmens handling tar sin början är han influensasjuk extra vresig men han trotsar sjukdomen för att ta hand om rättegången mot en man som står åtalad misstänkt för att ha sparkat ihjäl sitt barn.

När juryn ska väljas får han en rejäl överraskning. En av de utvalda visar sig vara Ditte, en danskättad narkosläkare som vårdade honom i samband med en sjukhusvistelse efter en olycka sex år tidigare och som han aldrig glömt efter det. Samtidigt som vi får följa själva rättegångsprocessen får vi också vara med när Michel och Ditte sakta närmar sig varandra och han tinar upp av hennes närvaro.

Hermelinen är ingen klockren feelgoodhistoria, även om den har element från den genren, det är den allvarliga klangbottnen för djup för. Men den har definitivt sina stunder den den är varm och godhjärtad nog för att uppfattas som något åt det hållet.

Kvinnornas kamp i skuggan av fronten i vackert landsbygdsdrama

Postat den

Det kan gå lång tid mellan varven när Xavier Beauvois regisserar långfilm men när han gör det blir resultatet allt som oftast mycket bra. Beskyddarna (Les Gardiennes i original) som fick svensk biopremiär i januari i år och är hans blott andra film efter mästerverket Gudar och människor (Des hommes et des dieux) från 2010 är inget undantag.

Den som sett till exempel Gudar och människor känner igen Xavier Beauvois långsamma och ibland ordmässigt karga berättande. I Beskyddarna låter han mer än någonsin tidigare bilderna tala, och vilka bilder det är sedan!

Caroline Champetier, som fotat nästa alla hans filmer (inklusive Gudar och människor), gör ett storartat jobb och nominerades helt i sin ordning till en César för bästa foto för sin insats. Beskyddarna fick fyra nomineringar vid årets gala och en av de övriga gick till Iris Bry för bästa kvinnliga framtidshopp. Också det helt i sin ordning.

Hon är nämligen ett fynd i rollen som filmens centralgestalt, den unga bondflickan Francine som 1915 anställs på en gård i den gamla regionen Limousin i centrala Frankrike. Eftersom männen i familjen är inkallade i armén och befinner sig vid första världskrigets beryktade skyttegravsfronter drivs gården under umbäranden av mor Hortense och dotter Solange (spelade av Nathalie Baye och Laura Smet som ju är mor och dotter även i verkliga livet).

Francine gör ett bra och ovärderligt jobb och blir snabbt som en del i familjen. Men mörka händelser ligger hela tiden på lut, det rasar ju trots allt ett världskrig i närheten.

Beskyddarna berättar en historia som det ofta bara snuddats vid, trots att första världskriget inte direkt är underskildrat på film, kvinnornas kamp hemmavid när männen var borta vid fronten och stred. Det är en film som med små medel griper tag och berör på djupet. Skådespelet är stramt hållet men av mycket hög kvalitet och Xavier Beauvois litar på kraften i det och i sina bilder. Han är mycket sparsmakad när det gäller musiken, men när han väl använder sådan är det effektfullt.

Den här filmen kommer såklart inte att tillfredsställa actionälskaren, men väl den som vill få en inblick i ett liv där samtliga inblandade under svåra omständigheter kämpar hårt för att upprätthålla någon form av normalitet och dessutom göra det med högt buret huvud – genom glädje och djup sorg.