RSS Flöde

Arvet – starkt familjedrama om identitet

Det går ofta några år mellan varven men de är alltid lika välkomna när de väl kommer. Det jag pratar om är filmerna av regissören och skådeseplaren Maïwenn. Nu har till slut hennes senaste film Arvet (ADN i original) nått de svenska biograferna, långt senare än vad det tidigare var tänkt som i så många andra fall under pandemin.

Arvet är Maïwenns femte långfilm och det är ännu ett långintensivt känslostarkt ensembledrama. Hon spelar själv den ledande rollen som Neige, en kvinna som efter att hennes älskade alzheimerssjuka algeriska morfar avlider börjar fördjupa sig i sina nordafrikanska rötter. Och på så vis behandla existentiella funderingar kring sin egen identitet.

Sorgen efter patriarken som tydligt varit en samlande kraft sätter dock också igång en process som låter tidigare konflikter och trätomål i familjen att bubbla upp till ytan vilket gör att hotet om en explosiv uppgörelse alltid ligger på lut runt henne.

Med andra ord är det en film om djup sorg och familjekonflikter, men också en överraskande uppsluppen sådan. Maïwenn låter nämligen, som vanligt i sina filmer, alltid ljuset och humorn få sippra in och ta plats.

Utmärkt personregi bäddar för att filmen bjuder på inspirerade och minnsevärda insatser av bland andra Fanny Ardant (som är magnifik som Neiges mamma), Louis Garrel och kommande stjärnan Dylan Robert.

Allra bäst är Arvet när den rör sig på gruppnivå, när Maïwenn isolerar scenerna runt den egna rollfiguren Neige tappar den tyvärr lite i intensitet och angelägenhet. Men ointressant blir den aldrig.

Summa summarum så är det ännu en stark filmupplevelse, låt vara en bra bit från mästerverket Polis (Polisse i original) från 2011 i kvalitet – men ändå.

Merci, Bébél!

I går nåddes vi av den sorgliga nyheten att en av av fransk films mest ikoniska och berömda personligheter gått ur tiden, 88 år gammal Jean-Paul Belmondo, eller Bébél som han också kallades i Frankrike, älskades av filmentusiaster världen över och var bland mycket annat något av Nouvelle vague-rörelsens poster boy.

För mig kommer han för alltid att vara The French King of Cool, vilket också var rubriken på ett hyllningsinlägg som jag skrev på hans 80-årsdag.

De flesta förknippar honom kanske främst med sin insats i Jean-Luc Godards Till sista andetaget (A bout de souffle) från 1960, men listan över minnesvärda roller han gjorde är otroligt lång. Så lång att jag själv omöjligt kan välja ut en särskild favorit.

För att hålla honom och hans gärning kände jag ändå att jag i går ville se om en av alla de där filmerna och det fick bli Le Professionel, eller Hämnd till varje pris som den fick heta i Sverige, från 1981.

Jean-Paul Belmondo var för övrigt inte den enda starkt lysande stjärnan som var inblandad i produktionen. Tungviktaren Georges Lautner regisserade, Michel Audiard skrev de för honom typiskt vassa och rappa dialogerna och sonen Jacques (som bekant sedermera synnerligen berömd) var med och skrev manuset. Som om det inte vore nog såg mästaren Ennio Morricone till att filmen fick ett melankoliskt och i sig synnerligen minnesvärt soundtrack (ledtemat Chi Mai blev en storsäljare som singel).

Le Professionel är en tuff actionthriller. Belmondo spelar Josselin Beaumont, en fransk underrättelstjänstagent som efter två år i fängelse i ett centralafrikanskt land lyckas rymma och återvänder hem till Frankrike.

Beaumont skickades till landet med uppdraget att mörda den styrande diktatorn men den politiska situationen ändras och när hans överordnade inser att det finns saker att vinna på att låta diktatorn leva så förråder de Beaumont, som alltså hamnar i fängelse.

Beaumont är fast besluten att fullfölja sin order att mörda diktatorn och hämnas på dom som förrådde honom. Hans flykt och återkomst till Frankrike sammanfaller med ett statsbesök av just nämnda diktator och när hans forna allierade på underrättelstjänsten får reda på att han rymt tar de upp jakten på Beaumont för att en gång för alla röja problemet ur värden.

Le Professionel är som sagt i grunden en actionthriller,en synnerligen underhållande sådan dessutom, men den har också starka poltiska undertoner. Den kommenterar tämligen öppet cynismen i den neo-koloniala och omdiskuterade eran i fransk utrikespolitik som kom att kallas Françafrique.

Trots ett blandat mottagande från kritikerna blev den en stor succé på de franska biograferna. När 1981 var slut var det bara tre andra filmer som lockade fler besökare och då hade ändå Le Professionel premiär först i slutet av oktober.

Andra omgången av Lupin håller inte vad den första lovar

Den första halvan av den franska Netflixserien Lupin blev något överraskande en rejäl framgång i början av året och sedan dess har många spänt väntat på den andra halvan av serien, däribland jag själv.

I början av sommaren var det äntligen dags för fortsättningen i form av fem nya avsnitt att släppas. Sent omsider har också jag nu haft tid att se dessa.

Tyvärr kan jag konstatera att den andra halvan av säsongen i mina ögon inte riktigt håller vad den första lovar utan lämnar mig en aning besviken. Tråkigt, eftersom den första halvan verkligen lämnade bordet dukat.

Det börjar dock bra. Den andra halvan av Lupin tar vid direkt vid den första säsongens rafflande cliffhanger till slut och den spänning som byggts upp skruvas inledningvis upp ytterligare.

Men sedan tappar det hela tyvärr fart och mycket av charmen och finnessen från den första omgången går förlorad i ett tämligen temposvagt tragglande av några av de ledande rollfigurernas historia.

Framåt de avslutande avsnitten tar anrättningen fart igen, men det räcker tyvärr inte för att den övergripande känslan ska bli lika positiv som efter den första halvan.

Annars finns en hel del att glädjas åt. Omar Sys charm är återigen svår att värja sig mot och mysfaktorn finns trots allt kvar. Men jag kan inte göra mig fri från känslan av bortslarvad potential och att detta hade kunnat bli så mycket bättre.

Återstår att se om det blir någon andra säsong av Lupin. I så fall hoppas jag att manusförfattarna jobbar lite mer på att se till att berättelsen håller genom hela säsongen.

Kod 93 – utmärkt spänning för en lat dag i hängmattan

Postat den

Äntligen lugnar saker ner sig runt mig och aktiviteten här på BleuBlancRouge kan därmed förhoppningsvis anta normala proportioner igen.

Sommar och semester är sedan gammalt min läsperiod framför andra och detta år tycks inte bli något undantag till detta. Därför blir detta första inlägg efter lång tids tystnad just ett boktips.

Efter att hans författarskap förra året introducerats för en svenskspråkig publik via med rätta hyllade romanen Ytspänning (Surface i original) är det nu dags för ännu en kraftfull kriminalroman av den före detta polisen Olivier Norek att få sin svenska utgåva.

Den här gången handlar det om debutromanen Kod 93 (Code 93 i original) från 2013. Det är första delen i en trilogi om polisen Victor Coste, verksam i den (ö)kända parisförorten Seine-Saint-Denis och kan man tänka sig influerad av Noreks egna erfarenheter som polis i området.

Den som gillade Ytspänning kommer säkert att gilla Kod 93 också, även om de två böckerna skiljer sig en hel del åt. Som det debutverk Kod 93 är så känns den i mina ögon lite ofärdig i stilen och inte lika raffinerad rent språkligt och intrigmässigt som Ytspänning.

Men med det sagt vill jag också framhålla att jag tycker att även Kod 93 är en kriminalroman väl värd att läsa. Den må i jämförelse med Ytspänning vara något av en oslipad diamant men redan här syns prov så det som gör Olivier Norek till en spänningsförfattare långt över genomsnittet.

Det hårdkokta, sparsmakade och effektiva språket, drivet i berättandet och tecknandet av medryckande karaktärer. Här finns också ett engagemang som jag återigen spårar till hans egna bana som yrkesverksam i området som skildras.

Storyn är brutal, rakt på sak och fängslande. Det hela inleds med ett makabert fynd av ett lik i Saint-Denis. Och inte blir det mindre makabert när liket plötsligt vaknar till liv på obduktionsbordet. Kommissarie Victor Coste som är ansvarig för utredningen vet inte vad han ska tro. Och det är ändå bara början på ett ett fall som i takt med att det nystas upp bjuder på visar sig vara något långt utöver det vanliga och bjuda på överraskning efter överraskning.

Kod 93 är liksom Ytspänning en effektiv bladvändare som känns trovärdig i tonen och som verkar i en typiskt fransk, hårdkokt och realistisk tradition av kriminalskildringar i populärkulturen. När jag läser den kan jag nästan se den (mig veterligen) ännu inte gjorda filmatiseringen av den i mitt huvud. En påkostad sådan borde definitivt komma för den här boken är som skriven för den.

Vad har Gabin, Ventura och Indochine gemensamt?

Postat den

Som traditionen har på BleuBlancRouge lyder så kommer här på 17 maj, Jean Gabin-dagen i min värld, ett inlägg om en av denna gigants många minnesvärda filmprestationer.

I år får det bli en film i vilken han spelar mot Lino Ventura som är en annan av mina stora favoriter från den franska filmens rika historia. Nämligen Razzia sur la chnouf, eller Knarkrazzia (vilket är en för den här tiden förbluffande rak översättning) som den fick heta här i Sverige.

Filmen, som regisserades av Henri Decoin, hade premiär i Frankrike i april 1955 och nådde de svenska biograferna den ett halvår senare. Den bygger på en roman av författaren Auguste Le Breton (som för övrigt syns i en liten roll i filmen) och var för sin tid mer eller mindre banbrytande i val av ämne: den internationella droghandeln.

Jean Gabin spelar Henri Ferré, eller Le Nantais som hon också kallas, en hårding som återvänder till Frankrike efter några år i USA. Henri har rekryterats av drogbaronen Liski för att övervaka och effektivisera dennes distributionskanaler i Paris undre värld.

Henri förspiller ingen tid utan ger sig direkt in i smeten. Men det är såklart långtifrån något riskfritt uppdrag han har. Att manövrera sig i den undre världen har sina risker och dessutom har polisen honom under bevakning.

Razzia sur la chouf i vissa avseenden en tämligen typisk fransk noirfilm, med dramatiska kameravinklar, ljussättning som arbetar med långa skuggor och ett suggestivt jazzigt soundtrack. Men det är också något mer. Som jag redan snuddat vid så var droghandel inget som skildrats särskilt ingående på film vid denna tid och Henri Decoin tar sig nogsamt an sitt ämne.V

I bland lämnar han nästan narrativet helt för att i detaljerade och nästan dokumentärliknande sekvenser skildra de olika upplägg som de olika säljarna använder sig av för att få ut sina varor till kunderna. Blandningen mellan dessa och mer traditionella hårdkokta noirsekvenser med tuff dialog och bra skådespelande är fängslande.

Lite kuriosa avslutningsvis: det finns faktiskt en koppling mellan den här filmen och mina franska musikaliska favoriter Indochine. Låten Razzia på bandet andra album Le péril jaune från 1983 är kraftigt inspirerad av den. Bara en så’n sak!

Decenniet fullt i frankofilins tjänst!

I dag är det feststämning på BleuBlancRouge! Det är nämligen exakt tio år sedan jag satte mig ner och skrev det där första inlägget.

Sedan dess har det blivit ett antal till. Närmare bestämt 594 stycken. Fördelat över synnerligen aktiva perioder och sådana med inte fullt så mycket aktivitet.

Jag hade så klart önskat att tioårsdagen skulle infalla under den förstnämnda typen men omständigheter i livet just nu gör att det snarare drar åt det senare. Jag har dock goda förhoppningar att om inte allt för lång tid få upp ångan igen.

Hur som helst vill jag tacka er som varit med och följt eller bara sporadiskt besökt BleuBlancRouge under dessa tio år. Ett extra tack till er som kommenterat och deltagit till innehållet, den interaktionen med er läsare ligger mig varmt om hjärtat.

Jag hoppas på, minst, tio frankofila år till tillsammans med er!

Sorgehajens melankoliska sång berör

Ursäkta den långa tiden av frånvaro av aktivitet här på BleuBlancRouge! Befinner mig i en hektisk period i livet just nu och har inte haft ro nog att ta mig tiden att sätta mig ner och skriva något inlägg.

Men nu känner jag mig nödgad att helt enkelt ta mig den tiden och anledningen till det är en alldeles utmärkt ny skiva som jag verkligen vill tipsa om!

Mitt första möte med Requin Chagrin var i form av förband till Indochine vid den konsert i Montpellier jag bevistade för lite drygt tre år sedan nu. Bandet på scenen gjorde starkt avtryck på mig men kändes möjligtvis lite ofärdigt.

När lyckoruset efter den fantastiska konserten med Indochine som följde efteråt börjat klinga av en del så märkte jag att det där förbandet också hängde kvar. När jag då började kolla Requin Chagrin lite närmre så visade det sig att det inte alls handlar om ett band utan att det i själva verket är artistnamnet för den i Paris baserade men från byn Ramatuelle i departementet Var i södra Frankrike bördiga artisten och multiinstrumentalisten Marion Brunetto.

På scenen har hon kompmusiker med sig men på skiva spelar hon samtliga instrument själv. Hennes två tidigare album backar i mina öron upp det där initiala intrycket att av ett något ofärdigt projekt, men häromveckan släpptes den Requin Chagrins tredje fullängdare Bye Bye Baby (återigen utgivet på Indochine-frontmannen Nicola Sirkis bolag KMS disques) och den här gången känns det som att bitarna verkligen fallit på plats. Vilket den lysande singelförsmaken Déjà vu med sin oemotståndliga åttitalsdoftande och bärande syntslinga gav en tydlig hint om.

Bye Bye Baby är helt enkelt ett mer polerat, moget och formsäkert album och fram träder en artist som går från lovande och spännande till en av Frankrikes allra vassaste just nu. Detta utan att göra avkall på den musikaliska kärna som fick mig och många andra att fångas och fängslas av hennes musik.

Hennes musik är fortfarande en smältdegel av influenser från flera håll. New Wave, brittisk noise-pop, shoegazing, fransk yé-yé och amerikansk 60-talssoul trängs sida vid sida och över allt svävar Marions beslöjade och drömska stämma. 

Det är melankoliskt (vad annars kan man vänta av en artist som kallar sig något som på svenska blir Sorgehajen) men också med en värme och böljande följsamhet som jag tänker mig härstammar från hennes barndom nära Medelhavet.

Requin Chagrin var den första artist som kontrakterades till Nicola Sirkis skivbolag och det är lätt att första varför just han föll för hennes musik för det finns en del gemensamma beröringspunkter med Indochines musik. 

Harmonierna, gitarrspelet (som ofta påminner väldigt mycket om den ursprungliga Indochinegitarristen Dominique Nicolas karaktäristiska) och New Wave-ådran hos Requin Chagrin får mig att tänka en hel del på Indochine. Men på den nya och mer eleganta skivan framträder också ekon från en annan av mina franska favoriter (och en storhet inom den moderna franska popmusiken) Etienne Daho.

Med Bye Bye Baby släpper Marion Brunetto ännu tydligare fram influenserna från den anglosaxiska poptraditionen – en tradition som den Rennesbördiga Etienne Daho alltid stått med en ben fast förankrad i. 

Särskilt låten Love låter som i ett aningen annorlunda arrangemang hade kunnat platsa på Dahos i mitt tycke bästa skiva La notte, la notte från 1984 får mig att tänka i de banorna.

Bye Bye Baby är i mina öron årets hittills bästa album. Hoppas att den leder till ett större och bredare genombrott för Requin Chagrin. Det vore Marion Brunetto verkligen mer än värd.

Woman – en myllrande mosaik om kvinnans situation i världen av i dag

Postat den

Fransmannen Yann Arthus-Bertrand kan tillskrivas många titlar. Miljöaktivist, filmare, skådespelare och fotograf bara för att nämna några. Mest känd är han kanske för sin fotoutställning Jorden från ovan som i början av 00-talet turnerade världen runt och visades i 110 städer och sågs av uppskattningsvis 120 miljoner människor.

Sedan dess har han mer och mer börjat använda sig av dokumentärfilmen som form och så här den internationella kvinnodagen till ära vill jag uppmärksamma filmen Woman från 2019 som han gjort tillsammans med den ukrainska filmaren Anastasia Mikova.

Woman är baserad på intervjuer med omkring 2000 kvinnor från 50 länder världen över och bildar en sorts fresk över kvinnans status i världen av idag. Det säger sig själv att det blir berättelser av helt olika slag vi får höra kvinnorna berätta. Ofta är det upprörande sådana om hemska saker som de utsatts för, men någonstans är det samtidigt nästan hela tiden peppande också. För oavsett vad berättelserna handlar om så genomsyras filmen också av den kraft och stolthet som kvinnorna känner.

Dessutom är det en mycket vacker film, fotograferad i den för honom typiska stil vi förknippar Yann Arthus-Bertrands fotogärning med.

Woman är en naturligtvis en film för årets alla dagar, men passar extra bra just i dag.

Historien om Melody Nelson fängslar och fascinerar fortfarande – 50 år senare

Postat den

I dag är det exakt 30 år sedan Serge Gainsbourg, blott 62 år gammal, gick ur tiden. Denna portalfigur inom den franska 1900-talskulturen som fortsatt fängslar, fascinerar och rör upp känslor. Oavsett vad man tycker om honom – och det går sannerligen att tycka och tänka både det ena och det andra – så går han liksom inte att gå förbi om man är intresserad av modern frankofon kultur.

Och inte bara inom den frankofona kultursfären heller, för den delen. Ekon av hans verk kan till exempel än i dag höras även i anglosaxisk musik. Även den som avfärdar honom som en provokatör och posör eller ställer frågor kring den kvinnosyn han gav uttryck för – vilket det sannerligen går att göra – kan samtidigt förmodligen inte förneka det kulturella avtryck och kvaliteten i stora delar av den musikaliska gärning som han lämnade efter sig.

Det driv och den vilja att aldrig stelna i någon form utan hela tiden hitta nya artistiska vägar han visade upp är svår att förneka.

Men liksom många andra pionjärer var han i bland lite före sin samtid. Som till exempel med det i dag ikoniska konceptalbumet Histoire de Melody Nelson, som för övrigt fyller 50 år den 24 mars. Det blev en kommersiell flopp när det släpptes men har senare omvärderats till att anses vara det mästerverk det är.

Otaliga är de artister som besjungit dess lov och pratat om hur mycket det influerat dem och apropå det där med avtryck i den anglosaxiska musiken så är det enkelt att slå fast att utan Histoire de Melody Nelson så hade det primärt brittiska nittiotalsfenomenet triphop heller aldrig hänt. Geoff Barrow från Bristolbandet Portishead som gjorde ett av genrens verkliga portalverk Dummy har till exempel varit öppen med hur mycket albumet betydde för deras musik.

Det är oerhört lätt att förstå varför så många fängslats och förtrollats av den här skivan för så här 50 år senare känns den på många sätt alltjämt modern och synnerligen suggestiv och fascinerande. Trots den relativt korta speltiden, blott strax över 28 minuter, är det sammantaget ett infallsrikt och mångfasetterat stycke musik som innehåller idéer nog för ett minst tredubbelt så långt.

Histoire de Melody Nelson är som jag varit inne på tidigare ett konceptalbum, berättelsen om en kortlivad men intensiv kärlekshistoria mellan den unga engelskan Melody Nelson och historiens berättarjag, inspirerad av Gainsbourgs relation med dåvarande musan Jane Birkin som även medverkar på skivan. Presenterad genom ett perfekt möte mellan Serge Gainsbourgs poetiska och suggestiva texter och en hypnotisk musikalisk skrud som redan från anslaget och den skeva men obönhörligt fängslande basgång som inleder öppningsspåret Melody och fångar lyssnaren i sitt grepp.

Och vilket magnifikt öppningsspår det är. Ett sju minuter långt mästerstycke i vilket Serge Gainsbourgs röst långt fram i ljudbilden på ett spoken word-liknande sätt sätter berättelsen på plats tonsatt av ett ljudspår som inleds minimalistisk med den där basgången, svängigt funkiga trummor och en försiktigt taggig gitarr för att sedan bit för bit byggas på.

Vi spröda Ballade de Melody Nelson, smäktande Valse de Melody och visan Ah Melody hamnar lyssnaren sedan i albumets kanske mest ikoniska spår L’hôtel particulier som återknyter till öppningsspårets tematik och harmonier. Tillsammans med efterföljande och funkrockiga En Melody utgör den någon sorts kulmen i kärlekshistorien som man redan från det tämligen ödesmättade musikaliska anslaget på skivan förstått inte ska få ett lyckligt slut.

En föraning som bekräftas i det sju minuter långa, suggestiva och stilbildande avslutningsspåret Cargo culte som fullföljer och knyter ihop det öppningsspåret Melody inledde.

Det är svårt att veta hur mycket av den geniala musikaliska skruden som ska tillskrivas Serge Gainsbourg å ena sidan och producenten och arrangören Jean-Claude Desmarty å den andra. Å det kanske heller spelar någon roll eftersom det till syvende och sist såklart är resultatet som räknas. Förmodligen är det helt enkelt bara frukten av ett samarbete mellan rätt personer på rätt plats i rätt tid. En sorts match made in heaven.

Och då räknar jag också in musikerna som alla gör lysande insatser. Med extra guldstjärnor till basisten Dave Richmond och trummisen Dougie Wright vars insatser verkligen är ryggraden och helt centrala i den musikaliska delen av berättelsen.

Histoire de Melody Nelson är helt enkelt ett album som såhär femtio år senare lever, vibrerar och fängslar. Ett av de tydligaste exemplen på att Serge Gainsbourg må ha många efterföljare men alltjämt ingen like.

Det franska biblioteket: Krigsromanen

Nu har vi nått fram till del 5 av 20 i undersektionen Det franska biblioteket. Urvalet är som den som hängt med på resan inte mitt utan den franska kulturtidskriften Téléramas. I somras presenterade de sitt urval av de 20 böcker du tyckte skulle representera den moderna franskspråkiga romanen i ett tänkt idealbibliotek. Jag bestämde mig då för att läsa, eller läsa om de få som jag redan läst, dessa böcker och göra en undersektion här på BleuBlancRouge av det.

Den här gången har jag läst den ungerskfödda författaren Agota Kristofs hårt drabbande Den stora skrivboken (Le grand cahier) från 1986. Hon var en av de många ungrare som efter att Sovjetunionen 1956 brutalt slagit ner revolten i landet tvingades fly. Hon hamnade tillsammans med sin make och deras gemensamma barn i schweiziska Neuchatel.

Där började hon så småningom att skriva böcker och trots att det inte var hennes modersmål eller ett språk hon sade sig känna sig bekväm med valde hon att skriva dem på franska. Förmodligen ligger nyckeln till hennes säregna, kärva och korthuggna språkmelodi i just detta faktum att hon skrev på ett för henne främmande språk. Och med tanke på att två centralt teman genom hennes författarskap var exil och krigets följder kan det valet mycket väl ha varit ett genidrag.

Vi får naturligtvis aldrig veta hur hennes böcker hade tett sig om hon skrivit dem på ungerska men jag tänker att det var just att behöva kämpa med ett språk som hon i vissa intervjuer till och med beskrev som fientligt skapade hennes unika författarröst. Och en språkdräkt som är genial för att skildra det hon vill berätta med den.

Hennes sätt att skriva har av vissa kallats för telegramprosa och det tycker jag är en träffande beskrivning. De korta kärnfulla meningarna i sort sett helt i avsaknad av känsloyttringar för i alla fall lätt tankarna ditåt. Men mellan de där raderna och i undertexten är det desto mer känslostarkt. Hennes sätt att berätta är så skickligt utfört och synnerligen effekt- och kraftfullt eftersom det tvingar läsaren själv fylla i.

Det där språket är i sin exakthet som ett kirurgiskt instrument som obönhörligen skär in under huden på läsaren. Så trots att texten själv inte innehåller några känsloyttringar är den känslomässigt brutal att läsa. Och känslodjupet blir än mer bråddjupt med vetskapen att det mesta hon skriver är självupplevt.

Den stora skrivboken är första delen i en trilogi. Det råder krigstillstånd i ett icke namngivet land. En mamma tvingas skicka iväg sina två tvillingpojkar som är i tioårsåldern till sin mormor som bor i en liten stad för att hon ska ta hand om dem tillsvidare. Mormodern beter sig direkt fientligt mot pojkarna och livet hos henne och i hennes spartanska och smutsiga bostad blir hårt.

Pojkarna startar någon sorts egenutbildning som består i att lära sig härda ut mot såväl smärta, slag som hunger och att döda. Allt för att kunna klara det livet i det krigsdrabbade landet kan tänkas utsätta dem för. De förbjuder sig själv att känna någonting överhuvudtaget och de registrerar allt i deras egentliga enda ägodel: en skrivbok. Den fylls av deras kyligt iakttagande berättelser om våld, övergrepp och sexuella aktiviteter.

Den stora skrivboken är på samma gång svår och obehaglig men också fängslande och en ren fröjd att läsa. Det mästerliga exaktheten i språkbruket och den känslomässiga densiteten i texten är verkligen något utöver det vanliga. Men var beredd, urkraften i den här berättelsen biter sig fast och hänger med länge. Som bra litteratur förvisso ska.