RSS Flöde

Det är printemps i luften

Postat den

Ett år går fort. Det känns inte som att det var ett helt år sedan jag satt och skrev motsvarande inlägg senast, men det har det. Det har återigen blivit den 20 mars, Journeé international de la Francophonie och vårdagjämningen. En dag då vi möter våren och firar det franska språket.

Så värst vårlikt har det inte varit rent vädermässigt där jag befinner mig, så det har varit lite si och så med att möta våren. Fira det franska språket har jag dock tänkt att göra. Förmodligen genom att se ett avsnitt eller två av den senaste säsongen av den franska polisserien Braquo, läsa lite i någon fransk bok och lyssna på fransk musik. Med andra ord ungefär vad jag brukar göra för att fira denna dag.

Om du hittar till den här bloggen är sannolikheten stor att du liksom jag är frankofil. Hur uppmärksammar du den internationella frankofonidagen?

Ett tv-tips inför kvällen

Postat den

leprenom

För den som är på jakt efter tips på något att se på tv i kväll vill jag tipsa om att det finns ett franskt alternativ. Med start klockan 21:45 på SVT2 visas nämligen komedin Det är bara förnamnet (eller Le Prénom som den heter i original) och det är en riktig högtidsstund för oss frankofiler. En rapp, vass och mycket rolig filmversion av Alexandre de La Patellières och Mathieu Delaportes succépjäs med samma namn i regi av upphovsmännen själva.

Förutom en fyndig inledning som man kan tänka sig är inspirerad av Amélie från Montmartre utspelas hela filmen i ett vardagsrum i ett parisiskt övremedelklass-hem. Den framgångsrike och lite snobbige fastighetsmäklaren Vincent har blivit hembjuden till sin syster Elizabeth och hennes man Pierre, båda två universitetslektorer och klockrena så kallade ”bobos” (förkortning av bourgeois-bohème för den som inte är bekant med begreppet). Elizabeths barndomsvän Claude, trombonist i en symfoniorkester, är också inbjuden och på plats.

I väntan på att Vincents gravida fru Anna ska anlända till middagen berättar Vincent för de andra vad de har tänkt att döpa sitt barn till. En tämligen oskyldig sak att göra kan man tro, men det namn de har valt får de övriga att gå fullständigt i taket. Och de intensiva diskussionerna som följer är bara början. De sätter stenen i rullning och under den fortsatta kvällen avslöjas hemligheter och vad de inblandade egentligen tycker om varandra.

På beskrivningen låter det kanske som ett mörkt drama, men det är som sagt en komedi. I mitt tycke en dessutom mycket rolig sådan.

Det är väldigt mycket filmad teater över Det är bara förnamnet. Den utspelas som tidigare sagt nästan helt och hållet i ett och samma rum och det pratas nästan ideligen under filmens knappa två timmars speltid. Visst kan man tycka att det rent filmiskt är ganska ospännande att göra en så rak översättning från scenen till vita duken, men det spelar liksom ingen roll när själva texten, läs dialogen, är så rasande skickligt skriven och framförd som här. Det är en ren fröjd att se och höra den duktiga ensemblen med artisten/skådespelaren Patrick Bruel i spetsen framföra det blixtrande replikskiftet filmen igenom.

PSG 4 Barcelona 0

IMG_2338

Vilken match! Vilken fotbollskväll! Egentligen säger inläggsrubriken allt om vilken fantastisk upplevelse för ett person vars hjärta bultar för Paris Saint-Germain detta var. En kväll som vida överträffade ens de vildaste drömmar man kunde ha inför matchen.

Att 4-0 sedan med tanke på hur spelet på planen såg ut snarast var smickrande för Barcelona gör sannerligen inte saken sämre. Födelsedagsbarnen Angel dí Maria och Edinson Cavani kunde ha gjort något fler mål än de 2 respektive 1 de gjorde. Men jag klagar absolut inte. 4-0 mot mäktiga Barcelona räcker mer än väl för att få mig att somna lycklig i kväll.

Jag har följt PSG sedan mitten av 90-talet och kan på rak arm inte komma på någon match då laget spelat lika bra eller bättre än i denna. Det finns naturligtvis inga helt perfekta matcher, men detta var snubblande nära. Och den här upplevelsen väger med råge upp för alla frustrerande stunder av dåligt spel som PSG denna såhär långt ganska problematiska säsong bjudit på. Förhoppningsvis ger denna seger en självförtroendeboost och rejäl skjuts i titelracet med Monaco i franska ligan. Det kommer att behövas.

Att få med sig 4-0 inför returmötet i Barcelona om tre veckor ger såklart ett minst sagt utmärkt utgångsläge att återigen ta sig till kvartsfinal i Champions League, men jag tar det sannerligen inte för givet. Barcelona är normalt sett mycket hemmastarka och om PSG ger det katalanska storlaget utrymme till det kan returmatchen utvecklas till en mardröm.  Om PSG genomför en liknande stark kollektiv laginsats som på Parc des Princes i kväll så ska det dock kunna gå vägen.

Men det är något som jag väljer att inte fundera på just nu. Nu ska jag bara njuta av en en av mitt livs mest fantastiska upplevelser som fotbollsfan. Paris est magique!

Fira jul med en filmisk bukett bestående av stor fransk stjärnglans

8-femmes

Receptet ser ut något i stil med: ta en del pusseldeckare à la Agatha Christie, en del Lars Norénskt familjedrama, en nypa av klassisk screwball-komedi och melodram. Tillsätt till sist några musikalnummer och skaka sedan om ordentligt. Garnera till sist anrättningen med några av de främsta kvinnliga franskspråkiga skådespelarna som går att uppbåda.

Det jag pratar om är François Ozons färgsprakande ensemblefilm 8 kvinnor (8 femmes i original) från 2002 och genom att tipsa om den vill jag önska dig, kära läsare, en riktigt god jul!

8 kvinnor är förvisso ingen julfilm per se, men den utspelas i juletid och är definitivt underhållande nog att förgylla en eftermiddag eller kväll någon av julhelgens dagar. Dessutom gör den fantastiska ensemblen att det här är en filmisk julklapp som bara ger, ger och ger.

Vad annat kan man säga om en film som fört samman Catherine Deneuve, Isabelle Huppert, Fanny Ardant, Emmanuelle Béart, Danielle Darrieux, Ludivine Sagnier, Virginie Ledoyen och Firmine Richard? 8 kvinnor visades inom tävlan vid 2002 års filmfestival i Berlin och ensemblen fick gemensamt dela priset för bästa kvinnliga skådespelare.

8 kvinnor är baserad på en pjäs från 1958 av den franske dramatikern Robert Thomas och François Ozon har behållit den 50-talistiska inramningen. Scenografin och kostymerna är tidstypiska och fantastiska.

Handlingen tilldrar sig i och kring en ensligt belägen fransk herrgård. Familjen och tjänstefolket håller som bäst på med julförberedelserna. Då hittas husets ägare mördad i sin säng. Men vem har mördat honom?

Det måste vara någon av titelns åtta kvinnor och samtidigt som mysteriet nystas upp kommer massor av familjehemligheter och gammalt groll upp till ytan.

Filmens största behållning är utan tvekan samspelet mellan storheterna i ensemblen. Visst har det hela en hel del filmad teater över sig, men det är inget jag upplever som något problem. Att se så många duktiga skådespelare på samma gång leverera är inget annat än en njutning.

Francois Ozon regisserar stilsäkert och kryddar berättelsen med små subtila vinkar till de olika skådespelerskornas tidigare roller och de har varsitt sångnummer under filmens gång. Jag är speciellt förtjust i Isabelle Hupperts.

Herr Ozon kan sin filmhistoria och 8 kvinnor är både en hyllning av och parodi på liknande filmer. Själva deckargåtan fungerar, men kunde ha varit finurligare utformad. Men eftersom filmen har så mycket annat att bjuda på gör det inte så mycket.

8 kvinnor är en härligt underhållande och färgsprakande film gjord av en fransk films mest innovativa och infallsrika regissörer på senare år. Förra månaden tilldelades han Stockholms filmfestivals Visionary award. Högst välförtjänt om du frågar mig.

Joyeux Noël!

 

Den lilla tjuven som stal mitt filmhjärta

lapetitevoleuse

Jag har sedan jag startade denna blogg för fem och ett halvt år sedan ett pågående projekt att försöka spåra mina frankofila rötter genom att se om de filmer som ledde mig in på det spåret och de som fördjupade kärleken. Nu var det ett bra tag sedan det senaste inlägget i ärendet, men när en av de där filmerna nyligen kom ut i en nyutgåva i Frankrike blev det en anledning så god som någon att återuppta det där projektet.

Filmen det handlar om är Den lilla tjuven (La Petite voleuse i original) i regi av Claude Miller från 1989. Jag såg den, fortfarande i början av min bana som filmkritiker,  för första gången i samband med den svenska biopremiären senare samma år och blev mycket förtjust i den.

Den lilla tjuven är baserad på ett manus av ingen mindre än François Truffaut. Mästerregissören arbetade för fullt med projektet när han 1984 avled. Kuriosa i sammanhanget är att filmens huvudperson, titelns lilla tjuv, först var tänkt att finnas med i Truffauts klassiska långfilmsdebut De 400 slagen (Les Quatre Cent Coups) från 1959. Rollfiguren lyftes emellertid ut ut manuset för att så småningom tillägnas ett eget manus. Ett manus som efter Truffauts död blev liggande i några år.

Att det blev just Claude Miller som till slut fick uppdraget att bearbeta och sedermera också filma François Truffauts manus var ingen slump. Truffaut var något av en mentor för Claude Miller under början av dennes karriär och några av Millers tidigaste långfilmer sågs som hyllningar till  Truffaut. Vilket också Den lilla tjuven  kom att bli.

Den lilla tjuven är en coming of age-berättelse som utspelas i en lite fransk stad i början av 1950-talet. I centrum för handlingen finns den 16-åriga flickan Janine (spelad av en lysande Charlotte Gainsbourg). Hennes mamma har övergett henne och hon vet överhuvudtaget inte vem hennes pappa är. I stället bor hon hos släktingar, under knapra förhållanden.

Janine drömmer dock om lyx och kärlek och har utvecklat en fallenhet för att stjäla saker som hon vill ha men inte kan få. Men när hon blir påkommen med en massa stöldgods i hemmet ställer det saker på sin spets. Hennes släktingar börjar lessna på henne och hon slutar skolan, skaffar sig ett jobb och ger sig ut på jakt efter det liv hon drömt om. Problemet är bara att hon har svårt att låta bli det där med att stjäla och att ljuga.

Hur Den lilla tjuven hade blivit om François Truffaut hade fått slutföra den kan man naturligtvis bara spekulera om, men i mitt tycke har Claude Miller gjort en film som känns som något Truffaut kunde ha gjort. Låt vara att den kanske är lite för konventionell för att verkligen ha varit gjord av honom. Under alla omständigheter går det knappast att säga något annat än att det är en film i mästarens anda.

Jag såg om Den lilla tjuven några efter biopremiären, men det var säkert 20 år sedan jag såg den senast så jag var allt lite spänd inför om jag skulle tycka om den lika mycket nu som då. En del filmer som man gillade i yngre år bleknar när man ser om dem och borde därmed ha fått kvarstå som ett trevligt minne.

När det gäller Den lilla tjuven kom mina farhågor på skam. Jag tycker att den håller mer än väl i dag. Det är en atmosfärrik och underhållande film som balanserar mellan humor och allvar. Det märks att Claude Miller känner för rollfigurerna, inte minst Janine, med sina fel och brister. De invändningar jag kan ha mot filmen är att den går lite väl snabbt fram i skeendet i bland, vilket gör att händelseförloppet inte hinner utvecklas på ett fullgott sätt. Resultatet blir att den emellanåt känns en aning rapsodisk.

Den lilla tjuven är en genomgående välagerad film, men det går ändå inte att låta bli att särskilt framhålla Charlotte Gainsbourg i huvudrollen. Utan hennes finfina insats hade den här filmen förmodligen inte blivit så bra som den blev. Hennes rollinsats stjäl mitt hjärta – den här gången också.

Huppert briljerar i lågmälda Dagen efter denna

lavenir

Det är snart sju år sedan regissören Eric Rohmer gick ur tiden, men hans konstnärliga eftermäle gör sig fortfarande påmint. Rohmers ande svävar exempelvis tydligt av Mia Hansen-Løves senaste film, den i Sverige just nu bioaktuella Dagen efter denna (L’avenir i original).

Dagen efter denna handlar om Nathalie, en medelålders filosofilärarinna, som befinner sig vid ett vägskäl i livet. Hennes mamma är på väg in i demens och ringer dottern i tid och otid, hennes man (även han filosofilärare) lämnar henne för en yngre kvinna och förlaget som ger ut hennes böcker vill få henne att göra böckerna mer säljande. Faktorer som får henne ett ifrågasätta sitt liv och de saker som hon kanske allra tydligast identifierat sig med. Hennes ventil blir vänskapen med en tidigare student.

Dagen efter denna är ytterligare en av Mia Hansen-Løves självbiografiskt färgade filmer (hon växte själv upp med två filosofilärare som föräldrar). Den här gången lyckas hon i mitt tycke bättre med att göra det självbiografiska allmängiltigt än i Min ungdoms kärlek, den senaste av hennes filmer som jag skrivit om här på bloggen.

Med tanke på handlingen så skulle man kunna tro att detta är en känslostark och dramatisk film, men det är det inte. Mia Hansen-Løve håller det hela i strama regityglar och låter mycket av dramat utspelas inombords och mellan raderna. Dagen efter denna är i själva verket en lågmäld och , trots att de filosofiska referenserna står som spön i backen i dialogen, tämligen anspråkslös film.

Den återhållsamma stilen gör att den säkert av vissa kan uppfattas som sval, men där finns också en portion humor bubblande under ytan. Som denna texts inledande referenser till Eric Rohmer indikerar så är Dagen efter denna en ofta dialogdriven film, men mellan varven låter också Mia Hansen-Løve tystnaden tala.

Mia Hansen-Løve lyckas tillsammans med de duktiga skådespelarna mejsla fram en tonträff som ger filmen en verklighetsnära och trovärdig känsla. Och när vi är inne på skådespelarspåret så går det inte att gå förbi Isabelle Huppert.

Hon är sedvanligt lysande i huvudrollen som Nathalie och bär genom att nästan hela tiden vara i bild på sätt och vis filmen på sina axlar. Utan henne hade filmen troligtvis inte fungerat lika bra som den gör. Hennes fantastiska förmåga att uttrycka väldigt mycket med små medel är en ovärderlig beståndsdel för att ur det lågmälda och återhållsamma göra berättandet så levande.

En annan sak som gör denna film njutbar är Denis Lenoirs utsökta foto och det finkänsliga användandet av musik.

Dagen efter denna är naturligtvis inget för action- eller spänningsälskaren. Det är snarare en film som ytterligare späder på den stereotypa bild som många ser framför sig när man pratar om fransk film. Gillar du fransk film av den typen, då är Dagen efter denna troligen något för dig.

Jag avslutar denna text som jag inledde den: med en referens till Eric Rohmer. Det finns nämligen en till. Med Dagen efter denna tog Mia Hansen-Løve vid filmfestivalen i Berlin i vintras hem Silverbjörnen för bästa regi. Precis som Rohmer gjorde med Pauline på stranden (Pauline à la plage) 1983.

En ypperlig chans att stifta bekantskap med en av Frankrikes filmiska giganter

le-jour-se-leve

Nu är det klassikerdags här på bloggen. I början av förra månaden släpptes en box ägnad åt Jean Gabin, en av mina favoritskådespelare genom alla tider, på svensk dvd och det är verkligen inga dussinfilmer som boxen innehåller utan en trippel franska toppfilmer. Två av dem, Den stora illusionen och Dimmornas kaj, har jag redan skrivit om så det här inlägget kommer att handla om den tredje filmen.

Dagen gryr (Le jour se lève i original) i regi av Marcel Carné anses vara ett av den så kallade poetiska realismens verkliga portalverk. Den släpptes i juni 1939 och var stämningsmässigt synnerligen influerad av världsläget med Andra världskriget bara några månader bort. Vissa har velat kategorisera den som en romantisk tragedi och det ligger absolut något i den rubriceringen.

Handlingen är enkel. En man anklagas för att ha mördat en annan man och har barrikaderat sig i en lägenhet en bit upp i ett flervåningshus. Utanför finns polisen som grunnar på hur de ska lyckas ta sig in i lägenheten.  I tillbakablickar  får vi sedan se vad som lett fram till den uppkomna situationen. Ramberättelsen i sig är med andra ord inte särskilt märkvärdig, men filmen är Dagen gryr just det. Märkvärdig.

En av anledningarna till det är att manuset, bland annat skrivet av Jacques Prévert, är så välskrivet att handlingen inte är så enkel som det först verkar. En annan anledning är Marcel Carnés känsliga regi och iscensättning. Skådespelarinsatserna, med legendarerna Jean Gabin och Arletty i spetsen, är dessutom toppklassiga. Det är helt enkelt ett av den franska filmens verkliga storverk.

Det hade dock mycket väl kunnat vara så att den här filmen varit förlorad. 1940 totalförbjöds Dagen gryr av Vichyregimen bara för att göra ett triumfartat återtag efter krigets slut. Men ytterligare något år senare var den hotad igen. Då köpte nämligen ett amerikanskt bolag upp rättigheterna för en amerikansk remake och köpte i samma veva in alla kopior av originalfilmen man kunde hitta för att sedan förstöra dem.

Under några år såg det ut som att de hade lyckats, men en bit in på 50-talet hittades några överblivna kopior och sedan dess har den funnits där som en självklar och hyllad bit av den franska filmhistorien. Den utgåva som nu är aktuell dvd-aktuell är dessutom nyrestaurerad och håller finfin bildkvalitet.

Om du är intresserad av fransk filmhistoria. Tja, om du är intresserad av filmhistoria överhuvudtaget. Då är den här boxen definitivt något för dig.