RSS Flöde

Kod 93 – utmärkt spänning för en lat dag i hängmattan

Postat den

Äntligen lugnar saker ner sig runt mig och aktiviteten här på BleuBlancRouge kan därmed förhoppningsvis anta normala proportioner igen.

Sommar och semester är sedan gammalt min läsperiod framför andra och detta år tycks inte bli något undantag till detta. Därför blir detta första inlägg efter lång tids tystnad just ett boktips.

Efter att hans författarskap förra året introducerats för en svenskspråkig publik via med rätta hyllade romanen Ytspänning (Surface i original) är det nu dags för ännu en kraftfull kriminalroman av den före detta polisen Olivier Norek att få sin svenska utgåva.

Den här gången handlar det om debutromanen Kod 93 (Code 93 i original) från 2013. Det är första delen i en trilogi om polisen Victor Coste, verksam i den (ö)kända parisförorten Seine-Saint-Denis och kan man tänka sig influerad av Noreks egna erfarenheter som polis i området.

Den som gillade Ytspänning kommer säkert att gilla Kod 93 också, även om de två böckerna skiljer sig en hel del åt. Som det debutverk Kod 93 är så känns den i mina ögon lite ofärdig i stilen och inte lika raffinerad rent språkligt och intrigmässigt som Ytspänning.

Men med det sagt vill jag också framhålla att jag tycker att även Kod 93 är en kriminalroman väl värd att läsa. Den må i jämförelse med Ytspänning vara något av en oslipad diamant men redan här syns prov så det som gör Olivier Norek till en spänningsförfattare långt över genomsnittet.

Det hårdkokta, sparsmakade och effektiva språket, drivet i berättandet och tecknandet av medryckande karaktärer. Här finns också ett engagemang som jag återigen spårar till hans egna bana som yrkesverksam i området som skildras.

Storyn är brutal, rakt på sak och fängslande. Det hela inleds med ett makabert fynd av ett lik i Saint-Denis. Och inte blir det mindre makabert när liket plötsligt vaknar till liv på obduktionsbordet. Kommissarie Victor Coste som är ansvarig för utredningen vet inte vad han ska tro. Och det är ändå bara början på ett ett fall som i takt med att det nystas upp bjuder på visar sig vara något långt utöver det vanliga och bjuda på överraskning efter överraskning.

Kod 93 är liksom Ytspänning en effektiv bladvändare som känns trovärdig i tonen och som verkar i en typiskt fransk, hårdkokt och realistisk tradition av kriminalskildringar i populärkulturen. När jag läser den kan jag nästan se den (mig veterligen) ännu inte gjorda filmatiseringen av den i mitt huvud. En påkostad sådan borde definitivt komma för den här boken är som skriven för den.

Vad har Gabin, Ventura och Indochine gemensamt?

Postat den

Som traditionen har på BleuBlancRouge lyder så kommer här på 17 maj, Jean Gabin-dagen i min värld, ett inlägg om en av denna gigants många minnesvärda filmprestationer.

I år får det bli en film i vilken han spelar mot Lino Ventura som är en annan av mina stora favoriter från den franska filmens rika historia. Nämligen Razzia sur la chnouf, eller Knarkrazzia (vilket är en för den här tiden förbluffande rak översättning) som den fick heta här i Sverige.

Filmen, som regisserades av Henri Decoin, hade premiär i Frankrike i april 1955 och nådde de svenska biograferna den ett halvår senare. Den bygger på en roman av författaren Auguste Le Breton (som för övrigt syns i en liten roll i filmen) och var för sin tid mer eller mindre banbrytande i val av ämne: den internationella droghandeln.

Jean Gabin spelar Henri Ferré, eller Le Nantais som hon också kallas, en hårding som återvänder till Frankrike efter några år i USA. Henri har rekryterats av drogbaronen Liski för att övervaka och effektivisera dennes distributionskanaler i Paris undre värld.

Henri förspiller ingen tid utan ger sig direkt in i smeten. Men det är såklart långtifrån något riskfritt uppdrag han har. Att manövrera sig i den undre världen har sina risker och dessutom har polisen honom under bevakning.

Razzia sur la chouf i vissa avseenden en tämligen typisk fransk noirfilm, med dramatiska kameravinklar, ljussättning som arbetar med långa skuggor och ett suggestivt jazzigt soundtrack. Men det är också något mer. Som jag redan snuddat vid så var droghandel inget som skildrats särskilt ingående på film vid denna tid och Henri Decoin tar sig nogsamt an sitt ämne.V

I bland lämnar han nästan narrativet helt för att i detaljerade och nästan dokumentärliknande sekvenser skildra de olika upplägg som de olika säljarna använder sig av för att få ut sina varor till kunderna. Blandningen mellan dessa och mer traditionella hårdkokta noirsekvenser med tuff dialog och bra skådespelande är fängslande.

Lite kuriosa avslutningsvis: det finns faktiskt en koppling mellan den här filmen och mina franska musikaliska favoriter Indochine. Låten Razzia på bandet andra album Le péril jaune från 1983 är kraftigt inspirerad av den. Bara en så’n sak!

Decenniet fullt i frankofilins tjänst!

I dag är det feststämning på BleuBlancRouge! Det är nämligen exakt tio år sedan jag satte mig ner och skrev det där första inlägget.

Sedan dess har det blivit ett antal till. Närmare bestämt 594 stycken. Fördelat över synnerligen aktiva perioder och sådana med inte fullt så mycket aktivitet.

Jag hade så klart önskat att tioårsdagen skulle infalla under den förstnämnda typen men omständigheter i livet just nu gör att det snarare drar åt det senare. Jag har dock goda förhoppningar att om inte allt för lång tid få upp ångan igen.

Hur som helst vill jag tacka er som varit med och följt eller bara sporadiskt besökt BleuBlancRouge under dessa tio år. Ett extra tack till er som kommenterat och deltagit till innehållet, den interaktionen med er läsare ligger mig varmt om hjärtat.

Jag hoppas på, minst, tio frankofila år till tillsammans med er!

Sorgehajens melankoliska sång berör

Ursäkta den långa tiden av frånvaro av aktivitet här på BleuBlancRouge! Befinner mig i en hektisk period i livet just nu och har inte haft ro nog att ta mig tiden att sätta mig ner och skriva något inlägg.

Men nu känner jag mig nödgad att helt enkelt ta mig den tiden och anledningen till det är en alldeles utmärkt ny skiva som jag verkligen vill tipsa om!

Mitt första möte med Requin Chagrin var i form av förband till Indochine vid den konsert i Montpellier jag bevistade för lite drygt tre år sedan nu. Bandet på scenen gjorde starkt avtryck på mig men kändes möjligtvis lite ofärdigt.

När lyckoruset efter den fantastiska konserten med Indochine som följde efteråt börjat klinga av en del så märkte jag att det där förbandet också hängde kvar. När jag då började kolla Requin Chagrin lite närmre så visade det sig att det inte alls handlar om ett band utan att det i själva verket är artistnamnet för den i Paris baserade men från byn Ramatuelle i departementet Var i södra Frankrike bördiga artisten och multiinstrumentalisten Marion Brunetto.

På scenen har hon kompmusiker med sig men på skiva spelar hon samtliga instrument själv. Hennes två tidigare album backar i mina öron upp det där initiala intrycket att av ett något ofärdigt projekt, men häromveckan släpptes den Requin Chagrins tredje fullängdare Bye Bye Baby (återigen utgivet på Indochine-frontmannen Nicola Sirkis bolag KMS disques) och den här gången känns det som att bitarna verkligen fallit på plats. Vilket den lysande singelförsmaken Déjà vu med sin oemotståndliga åttitalsdoftande och bärande syntslinga gav en tydlig hint om.

Bye Bye Baby är helt enkelt ett mer polerat, moget och formsäkert album och fram träder en artist som går från lovande och spännande till en av Frankrikes allra vassaste just nu. Detta utan att göra avkall på den musikaliska kärna som fick mig och många andra att fångas och fängslas av hennes musik.

Hennes musik är fortfarande en smältdegel av influenser från flera håll. New Wave, brittisk noise-pop, shoegazing, fransk yé-yé och amerikansk 60-talssoul trängs sida vid sida och över allt svävar Marions beslöjade och drömska stämma. 

Det är melankoliskt (vad annars kan man vänta av en artist som kallar sig något som på svenska blir Sorgehajen) men också med en värme och böljande följsamhet som jag tänker mig härstammar från hennes barndom nära Medelhavet.

Requin Chagrin var den första artist som kontrakterades till Nicola Sirkis skivbolag och det är lätt att första varför just han föll för hennes musik för det finns en del gemensamma beröringspunkter med Indochines musik. 

Harmonierna, gitarrspelet (som ofta påminner väldigt mycket om den ursprungliga Indochinegitarristen Dominique Nicolas karaktäristiska) och New Wave-ådran hos Requin Chagrin får mig att tänka en hel del på Indochine. Men på den nya och mer eleganta skivan framträder också ekon från en annan av mina franska favoriter (och en storhet inom den moderna franska popmusiken) Etienne Daho.

Med Bye Bye Baby släpper Marion Brunetto ännu tydligare fram influenserna från den anglosaxiska poptraditionen – en tradition som den Rennesbördiga Etienne Daho alltid stått med en ben fast förankrad i. 

Särskilt låten Love låter som i ett aningen annorlunda arrangemang hade kunnat platsa på Dahos i mitt tycke bästa skiva La notte, la notte från 1984 får mig att tänka i de banorna.

Bye Bye Baby är i mina öron årets hittills bästa album. Hoppas att den leder till ett större och bredare genombrott för Requin Chagrin. Det vore Marion Brunetto verkligen mer än värd.

Woman – en myllrande mosaik om kvinnans situation i världen av i dag

Postat den

Fransmannen Yann Arthus-Bertrand kan tillskrivas många titlar. Miljöaktivist, filmare, skådespelare och fotograf bara för att nämna några. Mest känd är han kanske för sin fotoutställning Jorden från ovan som i början av 00-talet turnerade världen runt och visades i 110 städer och sågs av uppskattningsvis 120 miljoner människor.

Sedan dess har han mer och mer börjat använda sig av dokumentärfilmen som form och så här den internationella kvinnodagen till ära vill jag uppmärksamma filmen Woman från 2019 som han gjort tillsammans med den ukrainska filmaren Anastasia Mikova.

Woman är baserad på intervjuer med omkring 2000 kvinnor från 50 länder världen över och bildar en sorts fresk över kvinnans status i världen av idag. Det säger sig själv att det blir berättelser av helt olika slag vi får höra kvinnorna berätta. Ofta är det upprörande sådana om hemska saker som de utsatts för, men någonstans är det samtidigt nästan hela tiden peppande också. För oavsett vad berättelserna handlar om så genomsyras filmen också av den kraft och stolthet som kvinnorna känner.

Dessutom är det en mycket vacker film, fotograferad i den för honom typiska stil vi förknippar Yann Arthus-Bertrands fotogärning med.

Woman är en naturligtvis en film för årets alla dagar, men passar extra bra just i dag.

Historien om Melody Nelson fängslar och fascinerar fortfarande – 50 år senare

Postat den

I dag är det exakt 30 år sedan Serge Gainsbourg, blott 62 år gammal, gick ur tiden. Denna portalfigur inom den franska 1900-talskulturen som fortsatt fängslar, fascinerar och rör upp känslor. Oavsett vad man tycker om honom – och det går sannerligen att tycka och tänka både det ena och det andra – så går han liksom inte att gå förbi om man är intresserad av modern frankofon kultur.

Och inte bara inom den frankofona kultursfären heller, för den delen. Ekon av hans verk kan till exempel än i dag höras även i anglosaxisk musik. Även den som avfärdar honom som en provokatör och posör eller ställer frågor kring den kvinnosyn han gav uttryck för – vilket det sannerligen går att göra – kan samtidigt förmodligen inte förneka det kulturella avtryck och kvaliteten i stora delar av den musikaliska gärning som han lämnade efter sig.

Det driv och den vilja att aldrig stelna i någon form utan hela tiden hitta nya artistiska vägar han visade upp är svår att förneka.

Men liksom många andra pionjärer var han i bland lite före sin samtid. Som till exempel med det i dag ikoniska konceptalbumet Histoire de Melody Nelson, som för övrigt fyller 50 år den 24 mars. Det blev en kommersiell flopp när det släpptes men har senare omvärderats till att anses vara det mästerverk det är.

Otaliga är de artister som besjungit dess lov och pratat om hur mycket det influerat dem och apropå det där med avtryck i den anglosaxiska musiken så är det enkelt att slå fast att utan Histoire de Melody Nelson så hade det primärt brittiska nittiotalsfenomenet triphop heller aldrig hänt. Geoff Barrow från Bristolbandet Portishead som gjorde ett av genrens verkliga portalverk Dummy har till exempel varit öppen med hur mycket albumet betydde för deras musik.

Det är oerhört lätt att förstå varför så många fängslats och förtrollats av den här skivan för så här 50 år senare känns den på många sätt alltjämt modern och synnerligen suggestiv och fascinerande. Trots den relativt korta speltiden, blott strax över 28 minuter, är det sammantaget ett infallsrikt och mångfasetterat stycke musik som innehåller idéer nog för ett minst tredubbelt så långt.

Histoire de Melody Nelson är som jag varit inne på tidigare ett konceptalbum, berättelsen om en kortlivad men intensiv kärlekshistoria mellan den unga engelskan Melody Nelson och historiens berättarjag, inspirerad av Gainsbourgs relation med dåvarande musan Jane Birkin som även medverkar på skivan. Presenterad genom ett perfekt möte mellan Serge Gainsbourgs poetiska och suggestiva texter och en hypnotisk musikalisk skrud som redan från anslaget och den skeva men obönhörligt fängslande basgång som inleder öppningsspåret Melody och fångar lyssnaren i sitt grepp.

Och vilket magnifikt öppningsspår det är. Ett sju minuter långt mästerstycke i vilket Serge Gainsbourgs röst långt fram i ljudbilden på ett spoken word-liknande sätt sätter berättelsen på plats tonsatt av ett ljudspår som inleds minimalistisk med den där basgången, svängigt funkiga trummor och en försiktigt taggig gitarr för att sedan bit för bit byggas på.

Vi spröda Ballade de Melody Nelson, smäktande Valse de Melody och visan Ah Melody hamnar lyssnaren sedan i albumets kanske mest ikoniska spår L’hôtel particulier som återknyter till öppningsspårets tematik och harmonier. Tillsammans med efterföljande och funkrockiga En Melody utgör den någon sorts kulmen i kärlekshistorien som man redan från det tämligen ödesmättade musikaliska anslaget på skivan förstått inte ska få ett lyckligt slut.

En föraning som bekräftas i det sju minuter långa, suggestiva och stilbildande avslutningsspåret Cargo culte som fullföljer och knyter ihop det öppningsspåret Melody inledde.

Det är svårt att veta hur mycket av den geniala musikaliska skruden som ska tillskrivas Serge Gainsbourg å ena sidan och producenten och arrangören Jean-Claude Desmarty å den andra. Å det kanske heller spelar någon roll eftersom det till syvende och sist såklart är resultatet som räknas. Förmodligen är det helt enkelt bara frukten av ett samarbete mellan rätt personer på rätt plats i rätt tid. En sorts match made in heaven.

Och då räknar jag också in musikerna som alla gör lysande insatser. Med extra guldstjärnor till basisten Dave Richmond och trummisen Dougie Wright vars insatser verkligen är ryggraden och helt centrala i den musikaliska delen av berättelsen.

Histoire de Melody Nelson är helt enkelt ett album som såhär femtio år senare lever, vibrerar och fängslar. Ett av de tydligaste exemplen på att Serge Gainsbourg må ha många efterföljare men alltjämt ingen like.

Det franska biblioteket: Krigsromanen

Nu har vi nått fram till del 5 av 20 i undersektionen Det franska biblioteket. Urvalet är som den som hängt med på resan inte mitt utan den franska kulturtidskriften Téléramas. I somras presenterade de sitt urval av de 20 böcker du tyckte skulle representera den moderna franskspråkiga romanen i ett tänkt idealbibliotek. Jag bestämde mig då för att läsa, eller läsa om de få som jag redan läst, dessa böcker och göra en undersektion här på BleuBlancRouge av det.

Den här gången har jag läst den ungerskfödda författaren Agota Kristofs hårt drabbande Den stora skrivboken (Le grand cahier) från 1986. Hon var en av de många ungrare som efter att Sovjetunionen 1956 brutalt slagit ner revolten i landet tvingades fly. Hon hamnade tillsammans med sin make och deras gemensamma barn i schweiziska Neuchatel.

Där började hon så småningom att skriva böcker och trots att det inte var hennes modersmål eller ett språk hon sade sig känna sig bekväm med valde hon att skriva dem på franska. Förmodligen ligger nyckeln till hennes säregna, kärva och korthuggna språkmelodi i just detta faktum att hon skrev på ett för henne främmande språk. Och med tanke på att två centralt teman genom hennes författarskap var exil och krigets följder kan det valet mycket väl ha varit ett genidrag.

Vi får naturligtvis aldrig veta hur hennes böcker hade tett sig om hon skrivit dem på ungerska men jag tänker att det var just att behöva kämpa med ett språk som hon i vissa intervjuer till och med beskrev som fientligt skapade hennes unika författarröst. Och en språkdräkt som är genial för att skildra det hon vill berätta med den.

Hennes sätt att skriva har av vissa kallats för telegramprosa och det tycker jag är en träffande beskrivning. De korta kärnfulla meningarna i sort sett helt i avsaknad av känsloyttringar för i alla fall lätt tankarna ditåt. Men mellan de där raderna och i undertexten är det desto mer känslostarkt. Hennes sätt att berätta är så skickligt utfört och synnerligen effekt- och kraftfullt eftersom det tvingar läsaren själv fylla i.

Det där språket är i sin exakthet som ett kirurgiskt instrument som obönhörligen skär in under huden på läsaren. Så trots att texten själv inte innehåller några känsloyttringar är den känslomässigt brutal att läsa. Och känslodjupet blir än mer bråddjupt med vetskapen att det mesta hon skriver är självupplevt.

Den stora skrivboken är första delen i en trilogi. Det råder krigstillstånd i ett icke namngivet land. En mamma tvingas skicka iväg sina två tvillingpojkar som är i tioårsåldern till sin mormor som bor i en liten stad för att hon ska ta hand om dem tillsvidare. Mormodern beter sig direkt fientligt mot pojkarna och livet hos henne och i hennes spartanska och smutsiga bostad blir hårt.

Pojkarna startar någon sorts egenutbildning som består i att lära sig härda ut mot såväl smärta, slag som hunger och att döda. Allt för att kunna klara det livet i det krigsdrabbade landet kan tänkas utsätta dem för. De förbjuder sig själv att känna någonting överhuvudtaget och de registrerar allt i deras egentliga enda ägodel: en skrivbok. Den fylls av deras kyligt iakttagande berättelser om våld, övergrepp och sexuella aktiviteter.

Den stora skrivboken är på samma gång svår och obehaglig men också fängslande och en ren fröjd att läsa. Det mästerliga exaktheten i språkbruket och den känslomässiga densiteten i texten är verkligen något utöver det vanliga. Men var beredd, urkraften i den här berättelsen biter sig fast och hänger med länge. Som bra litteratur förvisso ska.

Med livet framför sej – italienskt Oscarsbidrag med fransk touch

Dags att ta ut svängarna en aning igen här på BleuBlancRouge för nu ska det handla om Italiens bidrag och hopp om en Oscar för bästa internationella film om några veckor. Vad har en Italiensk film på en frankofilblogg att göra, kanske du undrar?

Det går såklart att diskutera men med tanke på att det rör sig om en filmatisering av en klassiker inom den moderna franska litteraturen, Med livet framför sej (La devant soi i original) av Romain Gary (utgiven under pseudonymen Emile Ajar) tycker jag allt att argumenteringen för det är tämligen stark.

Med livet framför sej är sedan en tid tillbaka tillgänglig på Netflix och skiljer sig en hel del från den litterära förlagan från 1975. Regissören Eduardo Ponti har utifrån den dråpliga och drastiska romanen skapat en tämligen tillrättalagd film, men själva tycker jag känns intakt.

Och det ska sägas till Pontis försvar att det handlar om en text som är i stort sett omöjlig att överföra till film rakt av eftersom den berättas genom den föräldralösa pojken Momos ögon och så mycket av den består av hans inre röst och högst personliga och egensinniga tolkningar av det som sker.

Här har handlingen flyttats från sjuttiotalets Belleville i Paris till nutid och den syditalienska hamnstaden Bari. Madame Rosa, spelad av en comebackande legendaren Sophia Loren (för övrigt mamma till regissör Ponti), är alltjämt förintelseöverlevande före detta prostituerad som i den här versionen tar hand om andra prostituerades barn.

En dag råkar hon ut för en väskryckare, den tolvårige senegalesiske gatpojken Momo. Doktor Coen som tar hand om den föräldralöse pojken inser vem stöldgodset kommer från om tar med Momo till  Rosa för att han ska lämna tillbaka det han stulet och be om ursäkt.

Men han har ytterligare en tanke med besöket. Eftersom han själv ska åka bort en tid vill han att Rosa ska ta hand om Momo i stället. Något hon inte alls är sugen på men ytterst motvilligt låter sig övertalas till.

Momo är inte heller direkt överlycklig över arrangemanget och håller distans till Rosa och hennes andra inneboende barn. Men på gatan gör den streetsmarte pojken karriär i en lokal knarkhandlares tjänst. Men sakta men säkert börjar det ske saker med såväl Momo som Rosa och ett band mellan dem börjar växa fram.

Denna den andra filmatiseringen i ordningen av Med livet framför sej, den första gjordes 1977 med Simone Signoret i huvudrollen) är som jag varit inne på tidigare en tillrättalagd sådan med många hörn betydligt rundare än i förlagan. Men jag tycker att berättelsen berör även i den här formen och att filmen innehåller ett antal mycket fina sekvenser. Sophia Loren är överlag utmärkt i rollen som madame Rosa, men i hennes alltjämt mycket grace- och flärdfulla gestaltning förvinner en del från hur hon porträtteras i boken.

Nykomlingen Ibrahima Gueye är ett smärre fynd i rollen som Momo och samspelet mellan honom och Loren är präglat av energi och kemi.

Slutligen vill jag också slå ett slag för ett annat franskt inslag i den här filmen, den libanesiskfranske kompositören Gabriel Yareds finfina musik.

Merci pour la musique, Daft Punk!

Den 22 februari visade sig bli en sorgens dag. En dag då en era inom fransk musik gick i graven. I dag meddelade nämligen den synnerligen inflytelserika duon Daft Punk att man går skilda vägar. Som sig bör var även själva meddelandet något alldeles extra i form av en sju minuter lång och fantastiskt snygg video.

Men samtidigt som det är en sorgens dag så är det naturligtvis samtidigt en tacksamhetens dag. Tacksamhet över att ha fått ta del av det alldeles egna musikaliska universum som Thomas Bengalter och Guy-Manuel de Homem-Christo, som medlemmarna heter, skapat. Det är sannerligen ingen överdrift att säga att Daft Punk är för den elektroniska musiken vad The Beatles är för den gitarrbaserade.

Men det var såklart mer än ett musikaliskt universum de två parisarna Bengalter och Homen-Christo skapade. De var minst lika begåvade på det konceptuella planet och kommer även på det planet för alltid ha ikonstatus.

Det kanske kan tyckas vara att ta till överord att prata om ikon- och legendarstatus för en grupp som under sin 28 år långa existens faktiskt bara gav ut fem egentliga studioalbum. Till dessa fem skall dock läggas några remix-album, två livealbum och soundtracket till filmen Tron: Legacy. Plus några finfina samarbeten med andra artister.

Men den relativt sparsmakade utgivningen bygger egentligen bara på den där ikonstatusen. Plus såklart det faktum att vartenda ett av de där albumen är något alldeles extra och alltjämt relevant. Varje album låg före sin tid, samtidigt som duon i all sin futurismen också hela tiden höll blicken stadigt mot historien. Vilket fulländades i det som blev duons sista album, mästerverket Random Access Memories från 2013.

Jag kommer fortfarande ihåg känslan när jag 1997 för första gången hörde duons debutalbum Homework. Det var kärlek vid första öronkastet blandat med en förundran över att få höra något som inte lät som något annat jag hört förut, men ändå på något vis med igenkänningsfaktor.

I kombination med de briljant musikvideorna till singlarna Da Funk och Around The World, som regisserades av två andra briljanta visionärer i form av Spike Jonze respektive Michel Gondy, var det lätt att förstå att det här var början på något utöver det vanliga. Vilket det sannerligen också var. De fem album som Daft Punks diskografi kom att omfattas av är både en bländande enhet och briljanta enheter.

Utan att någonsin rucka på sin distinkta och personliga ljudidentitet var duon hela tiden i utveckling och musikalisk rörelse. Daft Punk var aldrig ens nära att bli fast i någon färdigstöpt form utan letade och fann hela tiden nya och fängslade musikaliska vägar.

Jag tänkte avsluta detta inlägg med att slå ett slag för det enda av duons album som mötts av något slags ljummet mottagande (men som omvärderats till en klassiker sedan dess): Human After All från 2005. Det är det enskilda album som skiljer sig starkast från de övriga av albumen. Med sin mörka, repetitiva och delvis analoga ljudbild var detta inte vad som väntades som uppföljare till den polerade, färgsprakande och eleganta skivan Discovery från 2001. Vilket kan vara en av anledningarna till mottagandet. Eller så var duon den här gången några steg för långt före sin samtid.

Den kreativa processen bakom skivan skiljer sig dessutom väsensskilt från duons övriga. Den i övrigt notoriskt perfektionistiska duon som annars lade årtal i studiotid per skiva valde denna gång en mer rockig approach. Skivan improviserades i hög del fram och den totala studiotiden landade på sex veckor, varav fyra ska ha gått åt till mixningen. Den ofta dystopiska ljudbilden och samhällskommenterande tematiken inspirerades bland annat av George Orwells klassiska roman1984.

Men under den dystra ytan som skrämde iväg vissa fanns som vanligt Daft Punk-magi. Den här gången behövde musiken bara lite längre tid för att smältas och sjunka in. Och även om duon själv sagt att de med Human After All inte ville göra en skiva att primärt dansa till så svänger det till rejält ibland. Robot Rock och Technologik har blivit dansgolvsklassiker och Television Rules The Nation visade sig funka på dansgolven den med. Men några musikaliska lyckopiller är de kanske ändå inte.

Mina favoritspår på skivan är annars suggestiva titelspåret och den vackra och mer hoppingivande avslutande hymnen Emotion som ramar in skivan.  De två sätter också på ett briljant sätt albumets tematik om teknik versus mänsklighet på plats. Mycket genom de robotröster som går från att i titelspårets mässa sitt ”We Are Human After All” för att i Emotion avrunda med att lika mässande men mer självfult sjunga det anda ordet ”Emotion”.

Och någonstans där hittar man Daft Punk i området mellan människa och maskin, mellan teknologi och känsla. Tack för all musik och för att få fått följa med på en 28 år fantastisk resa!

Night of The Kings – fascinerande Oscarshopp från Elfenbenskusten

I dag presenterades vilka femton filmer som fortsatt kommer att göra upp om priset för bästa internationella film, som kategorin numer heter, vid årets Oscarsgala. Tråkigt nog så blev inte det svenska bidraget Charter av Amanda Kernell nominerat, men för oss frankofiler finns ändå anledning till glädje.

För faktum är att två filmer från den frankofona världen finns med på listan över nominerade: dels det franska bidraget Vi två (Deux), dels Ivorianska Night of The Kings (La nuit des rois).

Vi två har jag skrivit om tidigare så det här inlägget kommer att handla om Night of The Kings som passande nog visades under årets nyss avslutade upplaga av Göteborgs filmfestival.

Det är blott den andra gången som en film från Elfenbenskusten blivit nominerad (i ärlighetens namn ska i sammanhanget påpekas att landet bara skickat in bidrag tre gånger), men som ett gott omen skulle kunna ses att förra gången det skedde vann också filmen priset.

Hur det än går för Night of The Kings i tävlingen, favoritskapet får sägas delas mellan danska En runda till och Quo vadis, Aida från Bosnien och Hercegovina, så blev jag mycket glad att se att den nominerades för den är en på alla sätt märkvärdig och mycket stark filmupplevelse med sin blandning av influenser från bland annat klassiskt grekiskt drama, Tusen och en natt och Ivoriansk folklore.

Det är en intensiv berättelse som, precis som titeln antyder, huvudsakligen utspelas under en enda natt. Skådeplatsen är ett ökänt fängelse i djungels i utkanten av den egentliga ivorianska huvudstaden Abidjan. En av många speciella saker med fängelset i fråga är att det styrs av fångarna själva och ett internt regelverk styrt av lokal folktro.

En ung ficktjuv förs till fängelset ovetande om att det just samma dag utspelas dramatiska händelser där. Fängelsets starke man är svårt sjuk och reglerna säger att denna då måste avsäga sig sin makt och dessutom begå självmord. En annan del i processen är att en berättare ska utses och dennes uppgift är att under en hel natt underhålla de övriga fångarna med berättelser. Den nye fången utses till berättare, ovetande om att om han inte lyckas med sitt uppdrag så kommer han att dödas.

Regissören Philippe Lacôte håller mig som åskådare, om uttrycket tillåts i sammanhanget, djupt fängslad av berättelsen egentligen hela vägen från start till mål. Night of The Kings är en säregen och oerhört tät och fascinerande film som skoningslöst vrider upp spänningsnivån.

Rent berättartekniskt är det en flyhänt och säregen historia. Scenerna där berättaren utför sin uppgift är oerhört snyggt genomförda och koreograferade eftersom några av de andra fångarna agerar med i berättelsen i vad som närmast kan beskrivas som just koreograferade danser. Ensemblen, som består av en blandning av utbildade skådespelare och amatörer, är på såväl kollektiv som individnivå direkt trollbindande.

Philippe Lacôte använder också det som utspelas inom fängelsets väggar bli en allegori över Elfenbenskustens såriga postkoloniala historia och en skildring av patriarkala strukturer där våldet alltid ligger på lut.

Mig veterligen har inget bolag ännu förvärvat rättigheterna att biovisa Night of The Kings i Sverige. Jag hoppas innerligt att något gör det för det här är en filmupplevelse som jag unnar så många som möjligt att få uppleva.