RSS Flöde

Le plaisir – en klassiker som det är ett rent nöje att återse

Postat den

En av de traditioner jag har här på bloggen är att varje år den 17 maj skriva något om en av de filmer som Jean Gabin, en av fransk films verkliga giganter och en av mina största personliga favoriter. Detta av den enkla anledning att det var just denna dag år 1904 som han föddes.

Ur hans digra filmografi valde jag denna gång Kärlekens fröjder (Le Plaisir i original) från 1952, en film som i flera omröstningar och rankingar nämnts som en av de bästa som någonsin producerats i Frankrike.

Kärlekens fröjder regisserades av den tyskfödde mästerregissören Max Ophüls och är en triptyk baserad på tre noveller av Guy de Maupassant. Jean Gabin har en viktig roll i filmens mittenberättelse som också är dess klart längsta.

Det är en film som (som den franska originaltiteln antyder) handlar om njutning sedd på från tre olika perspektiv, men med den gemensamma nämnaren hur flyktig den kan vara. Filmen i sig är också en njutning, men av det mer bestående slaget.

Max Ophüls regi är oklanderlig och framförallt hans knivskarpa, intrikata och eleganta sätt att använda kameran i berättandet är fantastiskt. Själva fotot i sig är också utsökt och att Stanley Kubrick, som själv var notoriskt pedantisk när det gäller bildberättandet, listade Kärlekens fröjder som en av sina absoluta favoritfilmer och inspirationskällor säger en hel del.

Men det är inte bara kameraarbetet som kan kan beskrivas som elegant. Det kan med fog också filmens manus. Max Ophüls ser i sin bearbetning av de tre novellerna till att dra maximal nytta av Guy de Maupassants texter. Det hade kunnat ge filmen en överdrivet litterär prägel, men resultatet är ett böljande språkbruk som är en fröjd att lyssna på.

Och så var det då det där med Jean Gabin. Jo då, han är som vanligt utmärkt. Kärlekens fröjder anses med rätta vara en klassiker inom fransk film som jag rekommenderar den som intresserad av fransk filmhistoria bör se.

6 år i frankofilins tjänst

I dag är det bemärkelsedag här på bloggen. BleuBlancRouge fyller nämligen sex år! I födelsedagspresent önkar jag energi och inspiration till att återigen nå något som liknar den publiceringshastighet som jag hade under de inledande åren.

För de två senaste åren har jag inte varit i närheten av att uppfylla de ambitioner som jag har med den här bloggen. Men eftersom det naturligtvis inte går att göra något åt så väljer jag att i stället blicka framåt när det gäller den biten.

Men det är klart att det samtidigt är lätt att bli tillbakablickande och nostalgisk en dag som denna. Och jag känner stor glädje över att jag den där dagen för exakt sex år sedan faktiskt satte mig ner och skrev det där inledande inlägget.

Det har varit en fantstiskt kul resa, inte minst interaktionen med er som läst och tagit er tid att kommentera. Jag hoppas att resan kommer att fortsätta länge till. 

Det är printemps i luften

Postat den

Ett år går fort. Det känns inte som att det var ett helt år sedan jag satt och skrev motsvarande inlägg senast, men det har det. Det har återigen blivit den 20 mars, Journeé international de la Francophonie och vårdagjämningen. En dag då vi möter våren och firar det franska språket.

Så värst vårlikt har det inte varit rent vädermässigt där jag befinner mig, så det har varit lite si och så med att möta våren. Fira det franska språket har jag dock tänkt att göra. Förmodligen genom att se ett avsnitt eller två av den senaste säsongen av den franska polisserien Braquo, läsa lite i någon fransk bok och lyssna på fransk musik. Med andra ord ungefär vad jag brukar göra för att fira denna dag.

Om du hittar till den här bloggen är sannolikheten stor att du liksom jag är frankofil. Hur uppmärksammar du den internationella frankofonidagen?

Ett tv-tips inför kvällen

Postat den

leprenom

För den som är på jakt efter tips på något att se på tv i kväll vill jag tipsa om att det finns ett franskt alternativ. Med start klockan 21:45 på SVT2 visas nämligen komedin Det är bara förnamnet (eller Le Prénom som den heter i original) och det är en riktig högtidsstund för oss frankofiler. En rapp, vass och mycket rolig filmversion av Alexandre de La Patellières och Mathieu Delaportes succépjäs med samma namn i regi av upphovsmännen själva.

Förutom en fyndig inledning som man kan tänka sig är inspirerad av Amélie från Montmartre utspelas hela filmen i ett vardagsrum i ett parisiskt övremedelklass-hem. Den framgångsrike och lite snobbige fastighetsmäklaren Vincent har blivit hembjuden till sin syster Elizabeth och hennes man Pierre, båda två universitetslektorer och klockrena så kallade ”bobos” (förkortning av bourgeois-bohème för den som inte är bekant med begreppet). Elizabeths barndomsvän Claude, trombonist i en symfoniorkester, är också inbjuden och på plats.

I väntan på att Vincents gravida fru Anna ska anlända till middagen berättar Vincent för de andra vad de har tänkt att döpa sitt barn till. En tämligen oskyldig sak att göra kan man tro, men det namn de har valt får de övriga att gå fullständigt i taket. Och de intensiva diskussionerna som följer är bara början. De sätter stenen i rullning och under den fortsatta kvällen avslöjas hemligheter och vad de inblandade egentligen tycker om varandra.

På beskrivningen låter det kanske som ett mörkt drama, men det är som sagt en komedi. I mitt tycke en dessutom mycket rolig sådan.

Det är väldigt mycket filmad teater över Det är bara förnamnet. Den utspelas som tidigare sagt nästan helt och hållet i ett och samma rum och det pratas nästan ideligen under filmens knappa två timmars speltid. Visst kan man tycka att det rent filmiskt är ganska ospännande att göra en så rak översättning från scenen till vita duken, men det spelar liksom ingen roll när själva texten, läs dialogen, är så rasande skickligt skriven och framförd som här. Det är en ren fröjd att se och höra den duktiga ensemblen med artisten/skådespelaren Patrick Bruel i spetsen framföra det blixtrande replikskiftet filmen igenom.

PSG 4 Barcelona 0

IMG_2338

Vilken match! Vilken fotbollskväll! Egentligen säger inläggsrubriken allt om vilken fantastisk upplevelse för ett person vars hjärta bultar för Paris Saint-Germain detta var. En kväll som vida överträffade ens de vildaste drömmar man kunde ha inför matchen.

Att 4-0 sedan med tanke på hur spelet på planen såg ut snarast var smickrande för Barcelona gör sannerligen inte saken sämre. Födelsedagsbarnen Angel dí Maria och Edinson Cavani kunde ha gjort något fler mål än de 2 respektive 1 de gjorde. Men jag klagar absolut inte. 4-0 mot mäktiga Barcelona räcker mer än väl för att få mig att somna lycklig i kväll.

Jag har följt PSG sedan mitten av 90-talet och kan på rak arm inte komma på någon match då laget spelat lika bra eller bättre än i denna. Det finns naturligtvis inga helt perfekta matcher, men detta var snubblande nära. Och den här upplevelsen väger med råge upp för alla frustrerande stunder av dåligt spel som PSG denna såhär långt ganska problematiska säsong bjudit på. Förhoppningsvis ger denna seger en självförtroendeboost och rejäl skjuts i titelracet med Monaco i franska ligan. Det kommer att behövas.

Att få med sig 4-0 inför returmötet i Barcelona om tre veckor ger såklart ett minst sagt utmärkt utgångsläge att återigen ta sig till kvartsfinal i Champions League, men jag tar det sannerligen inte för givet. Barcelona är normalt sett mycket hemmastarka och om PSG ger det katalanska storlaget utrymme till det kan returmatchen utvecklas till en mardröm.  Om PSG genomför en liknande stark kollektiv laginsats som på Parc des Princes i kväll så ska det dock kunna gå vägen.

Men det är något som jag väljer att inte fundera på just nu. Nu ska jag bara njuta av en en av mitt livs mest fantastiska upplevelser som fotbollsfan. Paris est magique!

Fira jul med en filmisk bukett bestående av stor fransk stjärnglans

8-femmes

Receptet ser ut något i stil med: ta en del pusseldeckare à la Agatha Christie, en del Lars Norénskt familjedrama, en nypa av klassisk screwball-komedi och melodram. Tillsätt till sist några musikalnummer och skaka sedan om ordentligt. Garnera till sist anrättningen med några av de främsta kvinnliga franskspråkiga skådespelarna som går att uppbåda.

Det jag pratar om är François Ozons färgsprakande ensemblefilm 8 kvinnor (8 femmes i original) från 2002 och genom att tipsa om den vill jag önska dig, kära läsare, en riktigt god jul!

8 kvinnor är förvisso ingen julfilm per se, men den utspelas i juletid och är definitivt underhållande nog att förgylla en eftermiddag eller kväll någon av julhelgens dagar. Dessutom gör den fantastiska ensemblen att det här är en filmisk julklapp som bara ger, ger och ger.

Vad annat kan man säga om en film som fört samman Catherine Deneuve, Isabelle Huppert, Fanny Ardant, Emmanuelle Béart, Danielle Darrieux, Ludivine Sagnier, Virginie Ledoyen och Firmine Richard? 8 kvinnor visades inom tävlan vid 2002 års filmfestival i Berlin och ensemblen fick gemensamt dela priset för bästa kvinnliga skådespelare.

8 kvinnor är baserad på en pjäs från 1958 av den franske dramatikern Robert Thomas och François Ozon har behållit den 50-talistiska inramningen. Scenografin och kostymerna är tidstypiska och fantastiska.

Handlingen tilldrar sig i och kring en ensligt belägen fransk herrgård. Familjen och tjänstefolket håller som bäst på med julförberedelserna. Då hittas husets ägare mördad i sin säng. Men vem har mördat honom?

Det måste vara någon av titelns åtta kvinnor och samtidigt som mysteriet nystas upp kommer massor av familjehemligheter och gammalt groll upp till ytan.

Filmens största behållning är utan tvekan samspelet mellan storheterna i ensemblen. Visst har det hela en hel del filmad teater över sig, men det är inget jag upplever som något problem. Att se så många duktiga skådespelare på samma gång leverera är inget annat än en njutning.

Francois Ozon regisserar stilsäkert och kryddar berättelsen med små subtila vinkar till de olika skådespelerskornas tidigare roller och de har varsitt sångnummer under filmens gång. Jag är speciellt förtjust i Isabelle Hupperts.

Herr Ozon kan sin filmhistoria och 8 kvinnor är både en hyllning av och parodi på liknande filmer. Själva deckargåtan fungerar, men kunde ha varit finurligare utformad. Men eftersom filmen har så mycket annat att bjuda på gör det inte så mycket.

8 kvinnor är en härligt underhållande och färgsprakande film gjord av en fransk films mest innovativa och infallsrika regissörer på senare år. Förra månaden tilldelades han Stockholms filmfestivals Visionary award. Högst välförtjänt om du frågar mig.

Joyeux Noël!

 

Den lilla tjuven som stal mitt filmhjärta

lapetitevoleuse

Jag har sedan jag startade denna blogg för fem och ett halvt år sedan ett pågående projekt att försöka spåra mina frankofila rötter genom att se om de filmer som ledde mig in på det spåret och de som fördjupade kärleken. Nu var det ett bra tag sedan det senaste inlägget i ärendet, men när en av de där filmerna nyligen kom ut i en nyutgåva i Frankrike blev det en anledning så god som någon att återuppta det där projektet.

Filmen det handlar om är Den lilla tjuven (La Petite voleuse i original) i regi av Claude Miller från 1989. Jag såg den, fortfarande i början av min bana som filmkritiker,  för första gången i samband med den svenska biopremiären senare samma år och blev mycket förtjust i den.

Den lilla tjuven är baserad på ett manus av ingen mindre än François Truffaut. Mästerregissören arbetade för fullt med projektet när han 1984 avled. Kuriosa i sammanhanget är att filmens huvudperson, titelns lilla tjuv, först var tänkt att finnas med i Truffauts klassiska långfilmsdebut De 400 slagen (Les Quatre Cent Coups) från 1959. Rollfiguren lyftes emellertid ut ut manuset för att så småningom tillägnas ett eget manus. Ett manus som efter Truffauts död blev liggande i några år.

Att det blev just Claude Miller som till slut fick uppdraget att bearbeta och sedermera också filma François Truffauts manus var ingen slump. Truffaut var något av en mentor för Claude Miller under början av dennes karriär och några av Millers tidigaste långfilmer sågs som hyllningar till  Truffaut. Vilket också Den lilla tjuven  kom att bli.

Den lilla tjuven är en coming of age-berättelse som utspelas i en lite fransk stad i början av 1950-talet. I centrum för handlingen finns den 16-åriga flickan Janine (spelad av en lysande Charlotte Gainsbourg). Hennes mamma har övergett henne och hon vet överhuvudtaget inte vem hennes pappa är. I stället bor hon hos släktingar, under knapra förhållanden.

Janine drömmer dock om lyx och kärlek och har utvecklat en fallenhet för att stjäla saker som hon vill ha men inte kan få. Men när hon blir påkommen med en massa stöldgods i hemmet ställer det saker på sin spets. Hennes släktingar börjar lessna på henne och hon slutar skolan, skaffar sig ett jobb och ger sig ut på jakt efter det liv hon drömt om. Problemet är bara att hon har svårt att låta bli det där med att stjäla och att ljuga.

Hur Den lilla tjuven hade blivit om François Truffaut hade fått slutföra den kan man naturligtvis bara spekulera om, men i mitt tycke har Claude Miller gjort en film som känns som något Truffaut kunde ha gjort. Låt vara att den kanske är lite för konventionell för att verkligen ha varit gjord av honom. Under alla omständigheter går det knappast att säga något annat än att det är en film i mästarens anda.

Jag såg om Den lilla tjuven några efter biopremiären, men det var säkert 20 år sedan jag såg den senast så jag var allt lite spänd inför om jag skulle tycka om den lika mycket nu som då. En del filmer som man gillade i yngre år bleknar när man ser om dem och borde därmed ha fått kvarstå som ett trevligt minne.

När det gäller Den lilla tjuven kom mina farhågor på skam. Jag tycker att den håller mer än väl i dag. Det är en atmosfärrik och underhållande film som balanserar mellan humor och allvar. Det märks att Claude Miller känner för rollfigurerna, inte minst Janine, med sina fel och brister. De invändningar jag kan ha mot filmen är att den går lite väl snabbt fram i skeendet i bland, vilket gör att händelseförloppet inte hinner utvecklas på ett fullgott sätt. Resultatet blir att den emellanåt känns en aning rapsodisk.

Den lilla tjuven är en genomgående välagerad film, men det går ändå inte att låta bli att särskilt framhålla Charlotte Gainsbourg i huvudrollen. Utan hennes finfina insats hade den här filmen förmodligen inte blivit så bra som den blev. Hennes rollinsats stjäl mitt hjärta – den här gången också.