RSS Flöde

Alex botar deckartröttheten

Kanske känner du igen dig i begreppet deckartrötthet? Jag har i alla fall en tid haft svårt att närma mig deckare, en genre där det går tretton böcker på dussinet och där i ärlighetens namn väldigt mycket påminner starkt om varann. Kort sagt, det är svårt att bli överraskad av en deckare, hur snillrikt än själva gåtan kan vara formulerad. Det är desto lättare att känna igen greppen och formateringen.

Jag ska inte påstå att Alex av Pierre Lemaitre vänder upp och ner på alla konventioner och revolutionerar deckargenren, men den botade i alla fall min deckartrötthet. Och det är tvivelsutan en originell och underhållande historia som överraskar flera gånger om. Så Alex får bli mitt traditionella inför Bokmässan tips. Årets upplaga av mässan slår ju upp sina portar i morgon.

Titelpersonen blir i inledningen av boken kidnappad, bortförd i en skåpbil och upphängd naken i en trälåda i en lagerlokal. Den egensinnige kommissarien Camille Verhoeven får utreda fallet och har mycket knapphändiga uppgifter att gå på. Och i takt med varje steg framåt i utredningen blir gåtan Alex bara mer fängslande, för detta är en berättelse som tar den ena oväntade vändningen efter den andra.

Pierre Lemaitre skriver effektivt och kryddar den bitvis brutala intrigen med mörk humor. Han är kanske inte den största av stilister, men det finns ett driv framåt i berättandet som är svårt att stå emot. Och att han har en bakgrund som manusförfattare för film och tv skiner igenom. Alex är fylld av blodisande och kraftfulla bilder som stannar kvar långt efter att det sista bladet är vänt. Jag läste den i en solstol i somras, men den här boken passar lika bra att krypa upp i soffan och kura ihop sig tillsammans med.

Party like it’s 1789

Postat den

Så här på den franska nationaldagen brukar jag bjuda på ett tips på något att se, läsa eller lyssna på som har anknytning till varför det är just denna dag som blivit just det. I år tänkte jag slå ett slag för en klassisk teaterpjäs av en kvinna som lite i tysthet, långt ifrån så många som borde känna till henne gör det, varit en av den moderna teaterkonstens verkliga förnyare.

Ariane Mnouchkine som hon heter grundade 1964 det franska teatersällskapet Théâtre du Soleil och trots att sällskapet redan från början hade en kollektivistisk grundsyn kan man inte säga annat än att Ariane Mnouchkine varit dess tydliga ledargestalt. Konstnärlig ledare, dramatiker och regissör som hon varit.

Sällskapet räknas alltjämt som en av Frankrikes ledande experimentella scener och dess stora genombrott kom 1974 med pjäsen 1789, med manus och regi av Ariane Mnouchkine. Den handlar som titeln antyder om den franska revolutionen och det är just 1789 som jag vill tipsa om i dag.  Pjäsen filmades av Ariane Mnouchkine själv och den har fått något av kultstatus i Frankrike. Nu finns ny möjlighet att uppleva detta praktverk till teaterföreställning igen eftersom filmen kom i en fransk nyutgåva förra året.

För ett praktverk är vad det är. Théâtre du Soliel håller till i en gammal nedlagd fabriksbyggnad i Vincennes i Paris och i 1789 utnyttjar Mnouchkine hela lokalen till fullo och använder rummet till sina snillrika scenlösningar som måste ha fått publiken att känna att det stod (salen hade ytterst få sittplatser) mitt i det skeende som sällskapet skildrade. Dessutom involverade Mnouchkine rent bokstavligt publikhavet i berättandet.

Ett av hennes genidrag i denna lite annorlunda skildring av den revolutionära förloppet var att förlägga skådespelet på flera scenplattformar runtom i lokalen och att tämligen halsbrytande växla mellan berättarstilar och tekniker. På så vis blir detta inte bara en resa genom det revolutionära Frankrike utan även genom teaterhistorien. 1789 präglas av experimentlusta, berättarglädje och engagemang. Det är en teater- (och film) upplevelse som jag inte kommer att glömma. Jag önskar egentligen bara att jag hade varit i den åldern att jag hade fått vara på plats och uppleva det hela då när det begav sig.

Glad Fête Nationale, kära frankofila vänner!

Repose en paix, Mikael Nyqvist!

Postat den

Det var naturligtvis med chock, bestörtning och stor överraskning som jag som så många andra i går kväll nåddes av nyheten att skådespelaren Mikael Nyqvist gått bort. Med anledning av det återpublicerar jag vad jag skrev om den franska film, En tripp till Paris (La Ritournelle i original) i regi av Marc Fitoussi, som han medverkade i för några år sedan.

Så här skrev jag:

”Huvudanledningen till att den här filmen får svensk biopremiär torde vara att Mikael Nyqvist har en viktig biroll i den. Och det ska sägas direkt att han klarar sig riktigt bra. Hans klarar franskan utmärkt och gör en finfin insats överlag.

Det är också riktigt kul att se Isabelle Huppert i en för henne ovanligt varm roll. När vi pratar om skådespelarinsatserna förtjänar naturligtvis också alltid stabile Jean-Pierre Darroussin att nämnas. Han fångar sin buttra och tillknäppta rollfigur alldeles utmärkt. Skådespelarmässigt finns det med andra ord inget att anmärka på.

De fina skådespelarprestationerna till trots lyfter inte En tripp till Paris till några högre höjder. Det är inte någon dålig film, men erbjuder heller inte så mycket mer än småputtrig underhållning för stunden. Den handlar om det strävsamma medelålders paret Brigitte (Huppert) och Xavier (Darroussin). De bor på en gård i Normandie där de föder upp tjurar. De lever ett lugnt och ordnat liv. För lugnt och ordnat för Brigittes smak. Äktenskapet går på tomgång och hon längtar mer och mer efter att fylla livet med något annat.

Under förevändning att hon ska besöka en hudspecialist för att få bukt med ett eksem reser hon till Paris för en helg. Hennes egentliga ärende är ett försöka leta upp en yngre man som visat intresse för henne. På plats i Paris träffar hon av en slump den världsvane danske affärsmannen Jesper (Nyqvist). Han ger henne den uppmärksamhet och inblick i ett mer flärdfullt liv som hon suktar efter och i takt med att de närmar sig varandra mer och mer lever Brigitte upp. Hemma i Normandie börjar Xavier ana oråd och beger sig även han till Paris.

En tripp till Paris är en på många sätt typisk fransk film, inte minst i sitt resonerande sätt att närma sig frågor kring tvåsamhet, otrohet och äktenskapet. Det är en huvudsakligen dialogdriven film som filmen igenom håller en lågmäld åt återhållsam ton. Marc Fitoussi är duktig på att skildra det vardagliga och de Isabelle Huppert, Jean-Pierre Darroussin och Mikael Nyqvist fångar med små uttrycksmedel och stor finkänslighet upp det spåret alldeles utmärkt.

Det finns en hel del allvar i filmens klangbotten, men trots det känns det som en rätt lättsmält och lite bagatellartad historia. Förklaringen till det finns naturligtvis på manusstadiet. Manuset skrapar liksom bara på ytan och hade definitivt vunnit på fler nyanser och gå lite mer på djupet rent psykologiskt. Skådespelarna gör vad de kan, och det är som sagt en hel del, men jag kan samtidigt inte skaka av mig känslan av att rollfigurerna inte är helt och hållet genomarbetade.

Någonstans i En tripp till Paris gömmer sig idén till och förutsättningarna för en alldeles utmärkt film. Den lyckas inte Marc Fitoussi riktigt med att mejsla fram. Därför blir mitt slutgiltiga omdöme sevärd men inte så mycket mer. Med plus i kanten för skådespelarna och herr Nyqvists franska.”

Tack för denna och många andra fina filmiska upplever och vila i frid, Mikael Nyqvist!

Lyon, je t’aime!

Postat den

Rubriken ljuger inte, jag kan ha fått en ny favoritstad. En efter försöker jag pricka av dem: städerna på min franska bucket list. 

Den här gången tog jag mig alltså hit till Lyon och jag kan inte säga annat än att jag är golvad av och hopplöst förälskad i staden! 

Så mycket vackert att se, så mycket göra, så mycket vänlighet och så mycket atmosfär.

Det där med vänligheten blev extra tydligt då jag i går såg VM-kvalmatchen i fotboll mellan Sverige och Frankrike på en sportbar i Vieux Lyon. Ett kollosalt misstag av målvakten Hugo Lloris, till på köpet med att förflutet i just Lyon, ledde till Sveriges spektakulära segermål med bara sekunder kvar av matchen.

Besvikelsen var naturligtvis monumental på sportbaren, men ändå kom ett stort antal fransmän fram och gratulerade mig. Fotbollens förbrödrande kraft i sin finaste form.

Med mig hem från Lyon bär jag inte bara några oförglömliga dagar av solsken och härliga upplevelser utan också ett antal nyinköpta franska filmer som jag får anledning att återkomma till framöver här på bloggen. 

Nu ska jag, denna min sista kväll här för den här gången, ut och insupa så mycket av Lyon jag bara kan. 

Le plaisir – en klassiker som det är ett rent nöje att återse

Postat den

En av de traditioner jag har här på bloggen är att varje år den 17 maj skriva något om en av de filmer som Jean Gabin, en av fransk films verkliga giganter och en av mina största personliga favoriter. Detta av den enkla anledning att det var just denna dag år 1904 som han föddes.

Ur hans digra filmografi valde jag denna gång Kärlekens fröjder (Le Plaisir i original) från 1952, en film som i flera omröstningar och rankingar nämnts som en av de bästa som någonsin producerats i Frankrike.

Kärlekens fröjder regisserades av den tyskfödde mästerregissören Max Ophüls och är en triptyk baserad på tre noveller av Guy de Maupassant. Jean Gabin har en viktig roll i filmens mittenberättelse som också är dess klart längsta.

Det är en film som (som den franska originaltiteln antyder) handlar om njutning sedd på från tre olika perspektiv, men med den gemensamma nämnaren hur flyktig den kan vara. Filmen i sig är också en njutning, men av det mer bestående slaget.

Max Ophüls regi är oklanderlig och framförallt hans knivskarpa, intrikata och eleganta sätt att använda kameran i berättandet är fantastiskt. Själva fotot i sig är också utsökt och att Stanley Kubrick, som själv var notoriskt pedantisk när det gäller bildberättandet, listade Kärlekens fröjder som en av sina absoluta favoritfilmer och inspirationskällor säger en hel del.

Men det är inte bara kameraarbetet som kan kan beskrivas som elegant. Det kan med fog också filmens manus. Max Ophüls ser i sin bearbetning av de tre novellerna till att dra maximal nytta av Guy de Maupassants texter. Det hade kunnat ge filmen en överdrivet litterär prägel, men resultatet är ett böljande språkbruk som är en fröjd att lyssna på.

Och så var det då det där med Jean Gabin. Jo då, han är som vanligt utmärkt. Kärlekens fröjder anses med rätta vara en klassiker inom fransk film som jag rekommenderar den som intresserad av fransk filmhistoria bör se.

6 år i frankofilins tjänst

I dag är det bemärkelsedag här på bloggen. BleuBlancRouge fyller nämligen sex år! I födelsedagspresent önkar jag energi och inspiration till att återigen nå något som liknar den publiceringshastighet som jag hade under de inledande åren.

För de två senaste åren har jag inte varit i närheten av att uppfylla de ambitioner som jag har med den här bloggen. Men eftersom det naturligtvis inte går att göra något åt så väljer jag att i stället blicka framåt när det gäller den biten.

Men det är klart att det samtidigt är lätt att bli tillbakablickande och nostalgisk en dag som denna. Och jag känner stor glädje över att jag den där dagen för exakt sex år sedan faktiskt satte mig ner och skrev det där inledande inlägget.

Det har varit en fantstiskt kul resa, inte minst interaktionen med er som läst och tagit er tid att kommentera. Jag hoppas att resan kommer att fortsätta länge till. 

Det är printemps i luften

Postat den

Ett år går fort. Det känns inte som att det var ett helt år sedan jag satt och skrev motsvarande inlägg senast, men det har det. Det har återigen blivit den 20 mars, Journeé international de la Francophonie och vårdagjämningen. En dag då vi möter våren och firar det franska språket.

Så värst vårlikt har det inte varit rent vädermässigt där jag befinner mig, så det har varit lite si och så med att möta våren. Fira det franska språket har jag dock tänkt att göra. Förmodligen genom att se ett avsnitt eller två av den senaste säsongen av den franska polisserien Braquo, läsa lite i någon fransk bok och lyssna på fransk musik. Med andra ord ungefär vad jag brukar göra för att fira denna dag.

Om du hittar till den här bloggen är sannolikheten stor att du liksom jag är frankofil. Hur uppmärksammar du den internationella frankofonidagen?