RSS Flöde

Återbesök i Strasbourg

Postat den

Det var bara några månader sedan sist men nu är jag tillbaka på en visit i Strasbourg igen.

Denna gång i jobbärende med fullspäckade dagar på Europaparlamentet, men lite tid att njuta av den vackra gamla innerstaden blir det som tur är.

Och vare sig det handlar om fullmatade jobbdagar eller semester så är ju alltid ett besök till Frankrike ett rent nöje. Eller, för att bjuda på en Göteborgsdoftande vits, kanske man i detta fallet ska säga ett Rhent nöje med tanke på floden som ringlar genom staden?

Comme c’est beau a Bordeaux

Här i ett regnigt Bordeaux avslutas mitt projekt att ha besökt Frankrikes tio största städer. Och snart stänger vi också 2018 som nog får kallas mitt franska år. För fem besök i landet, till fem olika städer kommer jag nog aldrig att överträffa.

Trots det lite trista vädret känns Bordeaux som en vacker och välkomnade stad. Det jag har hunnit med att se av den i alla fall.

En parallell del i besöksprojektet har varit att bocka av konserter med franska artister som jag länge velat se live. Och besöket i Bordeaux är inget undantag.

I kväll blir det Marc Lavoine och i morgon Benjamin Biolay. Och jag är supertaggad!

Supermysiga Strasbourg

Min turné till de tio största franska städerna fortsätter och det nionde stoppet fick bli här i Strasbourg, denna gemytliga pärla till stad.

Jag får erkänna att det här tillsammans med Nantes var den stad i projektet som jag hade sämst koll på före besöket och precis som i fallet med Nantes måste jag säga att det varit en positiv överraskning att vara här.

Bara att vandra runt bland bebyggelsen på världsarvslistade och centralt belägna ön Petite France är en upplevelse värd besöket här.

Precis som vid mitt besök i Montpellier i mars är detta också en resa till mina frankofila rötter.

I kväll väntar nämligen konsert med en av de där artisterna som varit med mig länge, länge och som var en viktig del i processen att göra mig till den fanatiker kring Frankrike och dess kultur som jag är.

Det handlar om Etienne Daho vars skivor faktiskt gavs ut i Sverige under några år i skarven mellan 80- och 90-talen. Återstår att se hur många av de gamla hitsen han kommer att spela dock. Jag ser fram emot konserten väldigt mycket alldeles oavsett.

Adieu, Charles Aznavour!

I dag nåddes vi av beskedet att Charles Aznavour, en av de verkliga giganterna inom franskt kultur- och nöjesliv gått ur tiden. Under större delen av sina 94 levnadsår var han en av de mest firade och omtyckta kulturpersonligheterna i Frankrike och de avtryck han gjort i den franska underhållningshistorien är monumentala. Och han var aktiv långt upp i åren. Det som blev hans sista konsertturné genomförde han för fyra år sedan och han gjorde ett konsertframträdande i Japan bara för några veckor sedan.

Allra mest känd var han givetvis som sångare och kompositör men jag vill lyfta fram en annan del av hans konstnärskap för att på denna dag hylla hans gärning, nämligen hans skådespeleri. I samma stund som jag nåddes av beskedet att han avlidit gick jag fram till min filmhylla och plockade fram mitt exemplar av François Truffauts i dag aningen bortglömda, men lysande, andra långfilm Skjut på pianisten! (Tirez sur le pianiste) från 1960.

Det är verkligen en helt annan typ av film än den legendariska debuten De 400 slagen (Les quatre cents coups). Här handlar det om en stilfull hyllning och kärleksfull drift av den hårdkokta amerikanska noirfilmen. Charles Aznavour briljerar i huvudrollen som en blyg och timid barpianist som via sin småkriminelle bror av en slump hamnar i blickfånget och jagad av två gangsters, samtidigt som han också börjar bli förälskad i en av servitriserna.

Storyn i filmen är nog så banal men François Truffaut gör något extraordinärt av den. Som en del av den vid den tiden precis födda franska nya vågen bryter han upp berättandet på ett sätt som alltjämt känns modernt och använder sig av grepp som bröt kraftigt mot den filmiska regler som ditintills varit åtminstone oskrivna. Lägg därtill ett utmärkt svartvitt foto av mästaren Raoul Coutard och du har en film som är ett måste för den som är intresserad av inte bara fransk filmhistoria utan filmhistoria i stort.

Jag dristar mig till att slå fast att utan den här filmen och En rövarhistoria (Bande à part) från 1964 gjord av nya vågen-kollegan Jean-Luc Godard  hade Quentin Tarantinos filmer sett mycket annorlunda ut.

Skjut på pianisten! går bland annat att finna på några i Sverige tillgängliga streamingtjänster. Det gör så klart en hel del av den enorma mängd minnesvärda låtar han spelade in. Bland alla dessa vill jag denna dag slå ett extra slag för min personliga favorit bland hans studioalbum; Non, je n’ai rien oublié från 1971. En passande titel för Charles Aznavour – vi kommer aldrig att glömma dig!

 

BleuBlancRouge på Instagram!

Ett litet tips i högsommarvärmen. Nu finns BleuBlancRouge även som fotoblogg på Instagram. Där heter bloggen Mittfranskaliv.

Där kommer bland annat att finnas material som inte kommer att synas här, samt också en fingervisning om saker som kommer att dyka upp här.

Min förhoppning är att de bägge plattformarna ska komplettera varandra. Hoppas att vi syns och hörs både här och där!

På besök i skållheta norr

Postat den

En rapport från det åttonde stoppet på min turné till de tio största franska städerna. Den här gången har färden gått till Lille, något av norra Frankrikes huvudstad.

Men någon kylig och regnig nord pratar vi inte om. För extremväder råder även här. När det var som värst under eftermiddagen i dag stod temperaturen på 38 grader. Så jag har fått upptäcka den här staden med svetten rinnande.

Det för att upptäcka en stad inte helt optimala vädret till trots kan jag verkligen inte klaga. Lille har visat sig vara en vacker och trivsam stad med en för mig lite överraskande hipsterattityd.

Här finns mycket att se och uppleva inom rimliga avstånd och människorna är vänliga. Har dock lite problem med den en aning speciella dialekten här får jag erkänna.

En sak som verkligen satt krydda på min vistelse här är att ha fått sett flera av de platser där mästerverket Blå är den varmaste färgen spelades in. I mitt tycke en av det senaste årtiondets bästa filmer.

(Des)champ(s)ion(s) du monde!

Postat den

 

Så underbart! Frankrike är världsmästare i fotboll igen efter 20 långa år. Och visst är det något poetiskt över att PSG-spelaren Kylian Mbappé, en spelare som föddes samma år som det där första guldet vanns, fick göra ett av målen och ännu en gång bli historisk.

Han gjorde målet som gav Frankrike 4-1 och i praktiken stängde matchen blev blott andre tonåring att göra mål i en VM-final. Den förste var en viss Pelé

Kylian Mbappé som efter slutsignalen högst välförtjänt också fick ta emot priset som mästerskapens främste unga spelare, innan han som synes på bilden ovan fick kyssa pokalen.

Förbundskaptenen Didier Deschamps som ska tillskrivas oerhört mycket ära för framgångarna blev också blott tredje person i historien att vinna VM både som spelare och förbundskapten.

4-2 kanske inte speglade matchbilden och Frankrike hade flyt med en del avgörande domslut men det spelar mindre roll. Nu blir det firande och sett till hel turneringen är det nog inte många som inte håller Frankrike som värdiga mästare! Allez les Bleus! Champion du monde!