RSS Flöde

Historien om Melody Nelson fängslar och fascinerar fortfarande – 50 år senare

Postat den

I dag är det exakt 30 år sedan Serge Gainsbourg, blott 62 år gammal, gick ur tiden. Denna portalfigur inom den franska 1900-talskulturen som fortsatt fängslar, fascinerar och rör upp känslor. Oavsett vad man tycker om honom – och det går sannerligen att tycka och tänka både det ena och det andra – så går han liksom inte att gå förbi om man är intresserad av modern frankofon kultur.

Och inte bara inom den frankofona kultursfären heller, för den delen. Ekon av hans verk kan till exempel än i dag höras även i anglosaxisk musik. Även den som avfärdar honom som en provokatör och posör eller ställer frågor kring den kvinnosyn han gav uttryck för – vilket det sannerligen går att göra – kan samtidigt förmodligen inte förneka det kulturella avtryck och kvaliteten i stora delar av den musikaliska gärning som han lämnade efter sig.

Det driv och den vilja att aldrig stelna i någon form utan hela tiden hitta nya artistiska vägar han visade upp är svår att förneka.

Men liksom många andra pionjärer var han i bland lite före sin samtid. Som till exempel med det i dag ikoniska konceptalbumet Histoire de Melody Nelson, som för övrigt fyller 50 år den 24 mars. Det blev en kommersiell flopp när det släpptes men har senare omvärderats till att anses vara det mästerverk det är.

Otaliga är de artister som besjungit dess lov och pratat om hur mycket det influerat dem och apropå det där med avtryck i den anglosaxiska musiken så är det enkelt att slå fast att utan Histoire de Melody Nelson så hade det primärt brittiska nittiotalsfenomenet triphop heller aldrig hänt. Geoff Barrow från Bristolbandet Portishead som gjorde ett av genrens verkliga portalverk Dummy har till exempel varit öppen med hur mycket albumet betydde för deras musik.

Det är oerhört lätt att förstå varför så många fängslats och förtrollats av den här skivan för så här 50 år senare känns den på många sätt alltjämt modern och synnerligen suggestiv och fascinerande. Trots den relativt korta speltiden, blott strax över 28 minuter, är det sammantaget ett infallsrikt och mångfasetterat stycke musik som innehåller idéer nog för ett minst tredubbelt så långt.

Histoire de Melody Nelson är som jag varit inne på tidigare ett konceptalbum, berättelsen om en kortlivad men intensiv kärlekshistoria mellan den unga engelskan Melody Nelson och historiens berättarjag, inspirerad av Gainsbourgs relation med dåvarande musan Jane Birkin som även medverkar på skivan. Presenterad genom ett perfekt möte mellan Serge Gainsbourgs poetiska och suggestiva texter och en hypnotisk musikalisk skrud som redan från anslaget och den skeva men obönhörligt fängslande basgång som inleder öppningsspåret Melody och fångar lyssnaren i sitt grepp.

Och vilket magnifikt öppningsspår det är. Ett sju minuter långt mästerstycke i vilket Serge Gainsbourgs röst långt fram i ljudbilden på ett spoken word-liknande sätt sätter berättelsen på plats tonsatt av ett ljudspår som inleds minimalistisk med den där basgången, svängigt funkiga trummor och en försiktigt taggig gitarr för att sedan bit för bit byggas på.

Vi spröda Ballade de Melody Nelson, smäktande Valse de Melody och visan Ah Melody hamnar lyssnaren sedan i albumets kanske mest ikoniska spår L’hôtel particulier som återknyter till öppningsspårets tematik och harmonier. Tillsammans med efterföljande och funkrockiga En Melody utgör den någon sorts kulmen i kärlekshistorien som man redan från det tämligen ödesmättade musikaliska anslaget på skivan förstått inte ska få ett lyckligt slut.

En föraning som bekräftas i det sju minuter långa, suggestiva och stilbildande avslutningsspåret Cargo culte som fullföljer och knyter ihop det öppningsspåret Melody inledde.

Det är svårt att veta hur mycket av den geniala musikaliska skruden som ska tillskrivas Serge Gainsbourg å ena sidan och producenten och arrangören Jean-Claude Desmarty å den andra. Å det kanske heller spelar någon roll eftersom det till syvende och sist såklart är resultatet som räknas. Förmodligen är det helt enkelt bara frukten av ett samarbete mellan rätt personer på rätt plats i rätt tid. En sorts match made in heaven.

Och då räknar jag också in musikerna som alla gör lysande insatser. Med extra guldstjärnor till basisten Dave Richmond och trummisen Dougie Wright vars insatser verkligen är ryggraden och helt centrala i den musikaliska delen av berättelsen.

Histoire de Melody Nelson är helt enkelt ett album som såhär femtio år senare lever, vibrerar och fängslar. Ett av de tydligaste exemplen på att Serge Gainsbourg må ha många efterföljare men alltjämt ingen like.

Det franska biblioteket: Krigsromanen

Nu har vi nått fram till del 5 av 20 i undersektionen Det franska biblioteket. Urvalet är som den som hängt med på resan inte mitt utan den franska kulturtidskriften Téléramas. I somras presenterade de sitt urval av de 20 böcker du tyckte skulle representera den moderna franskspråkiga romanen i ett tänkt idealbibliotek. Jag bestämde mig då för att läsa, eller läsa om de få som jag redan läst, dessa böcker och göra en undersektion här på BleuBlancRouge av det.

Den här gången har jag läst den ungerskfödda författaren Agota Kristofs hårt drabbande Den stora skrivboken (Le grand cahier) från 1986. Hon var en av de många ungrare som efter att Sovjetunionen 1956 brutalt slagit ner revolten i landet tvingades fly. Hon hamnade tillsammans med sin make och deras gemensamma barn i schweiziska Neuchatel.

Där började hon så småningom att skriva böcker och trots att det inte var hennes modersmål eller ett språk hon sade sig känna sig bekväm med valde hon att skriva dem på franska. Förmodligen ligger nyckeln till hennes säregna, kärva och korthuggna språkmelodi i just detta faktum att hon skrev på ett för henne främmande språk. Och med tanke på att två centralt teman genom hennes författarskap var exil och krigets följder kan det valet mycket väl ha varit ett genidrag.

Vi får naturligtvis aldrig veta hur hennes böcker hade tett sig om hon skrivit dem på ungerska men jag tänker att det var just att behöva kämpa med ett språk som hon i vissa intervjuer till och med beskrev som fientligt skapade hennes unika författarröst. Och en språkdräkt som är genial för att skildra det hon vill berätta med den.

Hennes sätt att skriva har av vissa kallats för telegramprosa och det tycker jag är en träffande beskrivning. De korta kärnfulla meningarna i sort sett helt i avsaknad av känsloyttringar för i alla fall lätt tankarna ditåt. Men mellan de där raderna och i undertexten är det desto mer känslostarkt. Hennes sätt att berätta är så skickligt utfört och synnerligen effekt- och kraftfullt eftersom det tvingar läsaren själv fylla i.

Det där språket är i sin exakthet som ett kirurgiskt instrument som obönhörligen skär in under huden på läsaren. Så trots att texten själv inte innehåller några känsloyttringar är den känslomässigt brutal att läsa. Och känslodjupet blir än mer bråddjupt med vetskapen att det mesta hon skriver är självupplevt.

Den stora skrivboken är första delen i en trilogi. Det råder krigstillstånd i ett icke namngivet land. En mamma tvingas skicka iväg sina två tvillingpojkar som är i tioårsåldern till sin mormor som bor i en liten stad för att hon ska ta hand om dem tillsvidare. Mormodern beter sig direkt fientligt mot pojkarna och livet hos henne och i hennes spartanska och smutsiga bostad blir hårt.

Pojkarna startar någon sorts egenutbildning som består i att lära sig härda ut mot såväl smärta, slag som hunger och att döda. Allt för att kunna klara det livet i det krigsdrabbade landet kan tänkas utsätta dem för. De förbjuder sig själv att känna någonting överhuvudtaget och de registrerar allt i deras egentliga enda ägodel: en skrivbok. Den fylls av deras kyligt iakttagande berättelser om våld, övergrepp och sexuella aktiviteter.

Den stora skrivboken är på samma gång svår och obehaglig men också fängslande och en ren fröjd att läsa. Det mästerliga exaktheten i språkbruket och den känslomässiga densiteten i texten är verkligen något utöver det vanliga. Men var beredd, urkraften i den här berättelsen biter sig fast och hänger med länge. Som bra litteratur förvisso ska.

Med livet framför sej – italienskt Oscarsbidrag med fransk touch

Dags att ta ut svängarna en aning igen här på BleuBlancRouge för nu ska det handla om Italiens bidrag och hopp om en Oscar för bästa internationella film om några veckor. Vad har en Italiensk film på en frankofilblogg att göra, kanske du undrar?

Det går såklart att diskutera men med tanke på att det rör sig om en filmatisering av en klassiker inom den moderna franska litteraturen, Med livet framför sej (La devant soi i original) av Romain Gary (utgiven under pseudonymen Emile Ajar) tycker jag allt att argumenteringen för det är tämligen stark.

Med livet framför sej är sedan en tid tillbaka tillgänglig på Netflix och skiljer sig en hel del från den litterära förlagan från 1975. Regissören Eduardo Ponti har utifrån den dråpliga och drastiska romanen skapat en tämligen tillrättalagd film, men själva tycker jag känns intakt.

Och det ska sägas till Pontis försvar att det handlar om en text som är i stort sett omöjlig att överföra till film rakt av eftersom den berättas genom den föräldralösa pojken Momos ögon och så mycket av den består av hans inre röst och högst personliga och egensinniga tolkningar av det som sker.

Här har handlingen flyttats från sjuttiotalets Belleville i Paris till nutid och den syditalienska hamnstaden Bari. Madame Rosa, spelad av en comebackande legendaren Sophia Loren (för övrigt mamma till regissör Ponti), är alltjämt förintelseöverlevande före detta prostituerad som i den här versionen tar hand om andra prostituerades barn.

En dag råkar hon ut för en väskryckare, den tolvårige senegalesiske gatpojken Momo. Doktor Coen som tar hand om den föräldralöse pojken inser vem stöldgodset kommer från om tar med Momo till  Rosa för att han ska lämna tillbaka det han stulet och be om ursäkt.

Men han har ytterligare en tanke med besöket. Eftersom han själv ska åka bort en tid vill han att Rosa ska ta hand om Momo i stället. Något hon inte alls är sugen på men ytterst motvilligt låter sig övertalas till.

Momo är inte heller direkt överlycklig över arrangemanget och håller distans till Rosa och hennes andra inneboende barn. Men på gatan gör den streetsmarte pojken karriär i en lokal knarkhandlares tjänst. Men sakta men säkert börjar det ske saker med såväl Momo som Rosa och ett band mellan dem börjar växa fram.

Denna den andra filmatiseringen i ordningen av Med livet framför sej, den första gjordes 1977 med Simone Signoret i huvudrollen) är som jag varit inne på tidigare en tillrättalagd sådan med många hörn betydligt rundare än i förlagan. Men jag tycker att berättelsen berör även i den här formen och att filmen innehåller ett antal mycket fina sekvenser. Sophia Loren är överlag utmärkt i rollen som madame Rosa, men i hennes alltjämt mycket grace- och flärdfulla gestaltning förvinner en del från hur hon porträtteras i boken.

Nykomlingen Ibrahima Gueye är ett smärre fynd i rollen som Momo och samspelet mellan honom och Loren är präglat av energi och kemi.

Slutligen vill jag också slå ett slag för ett annat franskt inslag i den här filmen, den libanesiskfranske kompositören Gabriel Yareds finfina musik.

Merci pour la musique, Daft Punk!

Den 22 februari visade sig bli en sorgens dag. En dag då en era inom fransk musik gick i graven. I dag meddelade nämligen den synnerligen inflytelserika duon Daft Punk att man går skilda vägar. Som sig bör var även själva meddelandet något alldeles extra i form av en sju minuter lång och fantastiskt snygg video.

Men samtidigt som det är en sorgens dag så är det naturligtvis samtidigt en tacksamhetens dag. Tacksamhet över att ha fått ta del av det alldeles egna musikaliska universum som Thomas Bengalter och Guy-Manuel de Homem-Christo, som medlemmarna heter, skapat. Det är sannerligen ingen överdrift att säga att Daft Punk är för den elektroniska musiken vad The Beatles är för den gitarrbaserade.

Men det var såklart mer än ett musikaliskt universum de två parisarna Bengalter och Homen-Christo skapade. De var minst lika begåvade på det konceptuella planet och kommer även på det planet för alltid ha ikonstatus.

Det kanske kan tyckas vara att ta till överord att prata om ikon- och legendarstatus för en grupp som under sin 28 år långa existens faktiskt bara gav ut fem egentliga studioalbum. Till dessa fem skall dock läggas några remix-album, två livealbum och soundtracket till filmen Tron: Legacy. Plus några finfina samarbeten med andra artister.

Men den relativt sparsmakade utgivningen bygger egentligen bara på den där ikonstatusen. Plus såklart det faktum att vartenda ett av de där albumen är något alldeles extra och alltjämt relevant. Varje album låg före sin tid, samtidigt som duon i all sin futurismen också hela tiden höll blicken stadigt mot historien. Vilket fulländades i det som blev duons sista album, mästerverket Random Access Memories från 2013.

Jag kommer fortfarande ihåg känslan när jag 1997 för första gången hörde duons debutalbum Homework. Det var kärlek vid första öronkastet blandat med en förundran över att få höra något som inte lät som något annat jag hört förut, men ändå på något vis med igenkänningsfaktor.

I kombination med de briljant musikvideorna till singlarna Da Funk och Around The World, som regisserades av två andra briljanta visionärer i form av Spike Jonze respektive Michel Gondy, var det lätt att förstå att det här var början på något utöver det vanliga. Vilket det sannerligen också var. De fem album som Daft Punks diskografi kom att omfattas av är både en bländande enhet och briljanta enheter.

Utan att någonsin rucka på sin distinkta och personliga ljudidentitet var duon hela tiden i utveckling och musikalisk rörelse. Daft Punk var aldrig ens nära att bli fast i någon färdigstöpt form utan letade och fann hela tiden nya och fängslade musikaliska vägar.

Jag tänkte avsluta detta inlägg med att slå ett slag för det enda av duons album som mötts av något slags ljummet mottagande (men som omvärderats till en klassiker sedan dess): Human After All från 2005. Det är det enskilda album som skiljer sig starkast från de övriga av albumen. Med sin mörka, repetitiva och delvis analoga ljudbild var detta inte vad som väntades som uppföljare till den polerade, färgsprakande och eleganta skivan Discovery från 2001. Vilket kan vara en av anledningarna till mottagandet. Eller så var duon den här gången några steg för långt före sin samtid.

Den kreativa processen bakom skivan skiljer sig dessutom väsensskilt från duons övriga. Den i övrigt notoriskt perfektionistiska duon som annars lade årtal i studiotid per skiva valde denna gång en mer rockig approach. Skivan improviserades i hög del fram och den totala studiotiden landade på sex veckor, varav fyra ska ha gått åt till mixningen. Den ofta dystopiska ljudbilden och samhällskommenterande tematiken inspirerades bland annat av George Orwells klassiska roman1984.

Men under den dystra ytan som skrämde iväg vissa fanns som vanligt Daft Punk-magi. Den här gången behövde musiken bara lite längre tid för att smältas och sjunka in. Och även om duon själv sagt att de med Human After All inte ville göra en skiva att primärt dansa till så svänger det till rejält ibland. Robot Rock och Technologik har blivit dansgolvsklassiker och Television Rules The Nation visade sig funka på dansgolven den med. Men några musikaliska lyckopiller är de kanske ändå inte.

Mina favoritspår på skivan är annars suggestiva titelspåret och den vackra och mer hoppingivande avslutande hymnen Emotion som ramar in skivan.  De två sätter också på ett briljant sätt albumets tematik om teknik versus mänsklighet på plats. Mycket genom de robotröster som går från att i titelspårets mässa sitt ”We Are Human After All” för att i Emotion avrunda med att lika mässande men mer självfult sjunga det anda ordet ”Emotion”.

Och någonstans där hittar man Daft Punk i området mellan människa och maskin, mellan teknologi och känsla. Tack för all musik och för att få fått följa med på en 28 år fantastisk resa!

Night of The Kings – fascinerande Oscarshopp från Elfenbenskusten

I dag presenterades vilka femton filmer som fortsatt kommer att göra upp om priset för bästa internationella film, som kategorin numer heter, vid årets Oscarsgala. Tråkigt nog så blev inte det svenska bidraget Charter av Amanda Kernell nominerat, men för oss frankofiler finns ändå anledning till glädje.

För faktum är att två filmer från den frankofona världen finns med på listan över nominerade: dels det franska bidraget Vi två (Deux), dels Ivorianska Night of The Kings (La nuit des rois).

Vi två har jag skrivit om tidigare så det här inlägget kommer att handla om Night of The Kings som passande nog visades under årets nyss avslutade upplaga av Göteborgs filmfestival.

Det är blott den andra gången som en film från Elfenbenskusten blivit nominerad (i ärlighetens namn ska i sammanhanget påpekas att landet bara skickat in bidrag tre gånger), men som ett gott omen skulle kunna ses att förra gången det skedde vann också filmen priset.

Hur det än går för Night of The Kings i tävlingen, favoritskapet får sägas delas mellan danska En runda till och Quo vadis, Aida från Bosnien och Hercegovina, så blev jag mycket glad att se att den nominerades för den är en på alla sätt märkvärdig och mycket stark filmupplevelse med sin blandning av influenser från bland annat klassiskt grekiskt drama, Tusen och en natt och Ivoriansk folklore.

Det är en intensiv berättelse som, precis som titeln antyder, huvudsakligen utspelas under en enda natt. Skådeplatsen är ett ökänt fängelse i djungels i utkanten av den egentliga ivorianska huvudstaden Abidjan. En av många speciella saker med fängelset i fråga är att det styrs av fångarna själva och ett internt regelverk styrt av lokal folktro.

En ung ficktjuv förs till fängelset ovetande om att det just samma dag utspelas dramatiska händelser där. Fängelsets starke man är svårt sjuk och reglerna säger att denna då måste avsäga sig sin makt och dessutom begå självmord. En annan del i processen är att en berättare ska utses och dennes uppgift är att under en hel natt underhålla de övriga fångarna med berättelser. Den nye fången utses till berättare, ovetande om att om han inte lyckas med sitt uppdrag så kommer han att dödas.

Regissören Philippe Lacôte håller mig som åskådare, om uttrycket tillåts i sammanhanget, djupt fängslad av berättelsen egentligen hela vägen från start till mål. Night of The Kings är en säregen och oerhört tät och fascinerande film som skoningslöst vrider upp spänningsnivån.

Rent berättartekniskt är det en flyhänt och säregen historia. Scenerna där berättaren utför sin uppgift är oerhört snyggt genomförda och koreograferade eftersom några av de andra fångarna agerar med i berättelsen i vad som närmast kan beskrivas som just koreograferade danser. Ensemblen, som består av en blandning av utbildade skådespelare och amatörer, är på såväl kollektiv som individnivå direkt trollbindande.

Philippe Lacôte använder också det som utspelas inom fängelsets väggar bli en allegori över Elfenbenskustens såriga postkoloniala historia och en skildring av patriarkala strukturer där våldet alltid ligger på lut.

Mig veterligen har inget bolag ännu förvärvat rättigheterna att biovisa Night of The Kings i Sverige. Jag hoppas innerligt att något gör det för det här är en filmupplevelse som jag unnar så många som möjligt att få uppleva.

Vila i frid, Jean-Claude Carrière!

Knappa två veckor av intensivt filmtittande under Göteborgs filmfestival har lett till ett uppehåll i aktiviteten här på BleuBlancRouge, men nu är det dags att ta upp aktiviteten igen. Tyvärr så kommer dagens inlägg av en mycket tråkig anledning.

För i dag nåddes världen av nyheten av att en av fransk films riktigt stora, manusförfattaren Jean-Claude Carrière, gått ur tiden. Från min egen horisont var han en synnerligen viktig person eftersom han genom sitt arbete – särskilt manuset till filmatiseringen 1990 av Cyrano de Bergerac – medverkade till att få mig att verkligen bli handlöst förälskad i det franska språket.

Jean-Claude Carrière fick sitt genombrott 1964 genom att tillsammans med regissören Luis Bunuel skriva manuset till filmen En kammarjungfrus dagbok (Le journal d’une femme de chambre). Samarbetet med Bunuel skulle sedan fortgå i nitton år och bli synnerligen framgångsrikt.

Framgångarna tillsammans med Bunuel öppnade naturligtvis andra dörrar för honom och han arbetade med en rad andra filmiska storheter som till exempel Jean-Luc Godard, Michael HanekeVolker Schlöndorff och Milos Forman. Till Forman skrev han bland annat manuset till Valmont, som ju baseras på Choderlos de Laclos berömda roman Förliga förbindelser (Les laisions dangereuses) och till Schlöndorff manuset till Blecktrumman som vann Guldpalmen i Cannes 1979.

Han låg också bakom manuset till succéfilmen Varats olidliga lätthet från 1988, ett arbete som han fick en av sina flera Oscarsnomineringar för. 2015 fick han också en heders-Oscar för sitt samlade manusarbete och sina insatser för filmkonsten. För sådana insatser gjorde han sannerligen. Bland annat så var han med och grundade Fémis, den statliga franska filmskolan.

Jean-Claude Carrière blev 89 år gammal.

Det franska biblioteket: Minnets utforskare 3

Det var ett tag sedan senast men nu är det återigen dags för en ny del i sektionen Det franska biblioteket, som är en genomgång av de 20 böcker som kulturtidskriften Télérama i somras listade som representanter för den moderna franska romanen i ett tänkt idealbibliotek om 100 böcker.

Den här gången ska det handla om nobelpristagaren Patrick Modianos kanske mest kända och lästa bok Dora Bruder från 1997. Det känns extra lämpligt att skriva och tipsa om denna bok just i  dag eftersom den 27 januari är Förintelsens minnesdag.  En dag som sedan 1999 haft status som nationell minnesdag i Sverige.

Dora Bruder går alldeles utmärkt att läsa på en kväll eftersom den likt de flesta andra av Modianos böcker är kort och koncis till formen. Men det den saknar i omfång väger den sannerligen upp i innehållsmässig densitet. Under den exakta och sparsmakade språkskruden döljer sig som vanligt hos honom ett existentiellt och psykologiskt bråddjup.

Det är en stark, gripande och oförglömlig bok och tankarna på det levnadsöde som Patrick Modiano försöker återskapa och berättar om i boken är något man lätt bär med sig långt efter det att den är utläst och lagd åt sidan.

För att försöka återskapa ett levnadsöde är precis vad den här boken går ut på. Bakgrunden är enkel och typisk för Modiano. Av en slump hittar han 1988 i ett gammalt nummer från 1941 av tidningen Paris-Soir en efterlysning Dora Bruder, en då 15-årig judisk flicka som försvunnit från sitt hem.

Han grips av det öde som anas redan i tidningsnotisen och ger sig i kast med att försöka ta reda på vad som hänt henne. De grundliga undersökningar av fallet som han ägnar sig åt resulterade som sagt nio år senare i boken Dora Bruder, som sedan några år tillbaka också finns utgiven i svensk översättning.

I Dora Bruder varvar Patrick Modiano ett rakt, sakligt och nästan torrt redovisande av de fakta i fallet som han får fram med egna funderingar och resonemang. En Patrick Modiano-bok vore inte en sådan utan självbiografiska inslag och Dora Bruder är inget undantag.

Här handlar det om hans förhållande till sin egen far. Men exakt i vilken grad det handlar om självbiografiska inslag är osäkert. Gränsen mellan självbiografi och fiktion är som alltid i Modianos spännande och fängslande litterära värld flytande och svårdefinierad.

Dora Bruder innehåller egentligen allt som kännetecknar Patrick Modianos författarskap. Den behandlar frågor som minnen, identitet och levnadsförhållandena i Frankrike under ockupationsåren under andra världskriget. Över det hela svävar det som den specifika dagen i dag och Patrick Modianos författarskap handlar om: vikten av att aldrig glömma.

En annan beståndsdel som känns igen från flera andra Modiano-böcker är vandringarna runt i Paris och att själva staden har en tydlig närvaro i och betydelse för det som skildras.

Om du inte har läst någon av Patrick Modianos böcker tidigare så är Dora Bruder ett alldeles utmärkt ställe att börja på. Den är ett tydligt exempel på varför han är en vår tids mest betydande författare och varför han var en så oerhört välförtjänt mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Monsieur Chocolat charmar, berör och upprör

Just nu gör den franska Netflix-serien Lupin stor succé världen över. Nya siffror gör gällande att det till och med är streamingjättens näst mest sedda serie någonsin!

Min bestämda uppfattning är att en stark anledning till succén är huvudrollsinnehavaren Omar Sy som välförtjänt har ett mycket starkt varumärke efter filmen En oväntad vänskap (Intouchables) som ju även den blev en global supersuccé.

SVT Play kan man i en dryg vecka till se en Monsieur Chocolat (Chocolat i original) 2016, ytterligare en mycket sevärd film där den charmerande och medryckande Omar Sy spelar en huvudroll.

Monsieur Chocolat är liksom En oväntad vänskap baserad på verkliga händelser och blandar feelgood med allvar och kritik mot fördomar. I Monsieur Chocolat är dock den allvarliga klangbotten ännu djupare och tragisk.

Det är berättelsen om Rafael Padilla som vid tiden kring det förra sekelskiftet uppträder som kannibal på en liten och lantlig fransk cirkus. Där blir han vän med George Foottit, en tidigare clownstjärna som nu fått se sin karriär gå i stå. Foottit ser potentialen i Padilla och får en idé som kommer att förändra deras liv. Han övertalar Padilla att sadla om till att bli Chocolat, den förste svarta clownen.

Succén för Foottit och Chocolat är omedelbar och snart når ryktet om dem till huvudstaden och direktören för Paris största cirkus ger dem ett lukrativt avtal. Det visar sig vara väl investerade pengar för duon gör dundersuccé även där och blir firade celebriteter under La Belle Epoque.

Men när de står på höjden av berömmelse är det som att verkligheten slår igen sina käftar kring Rafael. Han tappar kontrollen över ett spel- och drogmissbruk som hela tiden legat på lut hos honom och sedan slår den rasistiska fascinationen för honom hos samhället, som är stor grogrund till hans succé, över i något ännu värre. En dramatisk och brutal händelse leder till ett politiskt uppvaknande för honom som omgivningen inte ser med blida ögon på.

Regissören Roschdy Zem har, vilket han varit öppen med, tagit sig många och ganska stora friheter visavi de verkliga händelserna. Men det är i mitt tycke inget som stör.

Framförallt inte eftersom han berättar sin version så flyhänt och snyggt. Hjälpt av en fantastisk scenografi och ett ypperligt fotoarbete lyckas han på ett utmärkt sätt återskapa en Belle Epoque-känsla som åtminstone känns mycket övertygande.

Monsieur Chocolat är överlag en mycket medryckande film, vilket tyvärr lite går ut över filmens allvarliga sekvenser som då inte blir lika drabbande som de borde ha blivit.

Men filmens antirasistiska budskap är trots det tydligt. Och viktigt. För såhär ett drygt sekel senare än när händelserna i filmen utspelar sig har vi förvisso kommit en bit på vägen med att bekämpa rasismen men har också en bra bit kvar att vandra.

Filmens rollista är en stjärnbeströdd sådan. Förutom Omar Sy så medverkar också bland andra Olivier Gourmet , Noémie Lvovsky, Frédéric Pierrot och Clothilde Hesme (som ju spelar mot Omar Sy även i Lupin).

Alla gör mycket bra i från sig. Jag vill dock särskilt lyfta fram James Thierrée i rollen som Foottit. Han vann också en César för sitt fantastiskt fina och känsliga porträtt.

Att han skulle briljera i rollen som cirkusartist och clown var dock kanske inte särskilt överraskande. Han har trots allt en bakrund som akrobat och hans morfar var självaste Charles Chaplin!

Filles de joie – Belgiens hopp till Oscarsglädje

Högsäsongen för filmgalorna närmar sig med stormsteg. I Sverige har vi vår Guldbagge och i Frankrike har de sin César. Bara för att nämna två. Motsvarigheten i Belgien heter Magritte och anledningen att jag nämner just Belgien är att detta inlägg ska handla om just landets bidrag till kategorin bästa icke engelskspråkiga film vid årets upplaga av kronjuvelen bland filmgalor: amerikanska Oscars.

Filles de joie som den heter är regisserad av Frédéric Fontayne och Anne Paulicevich och finns just nu tillgänglig i Sverige via den årliga onlinefestivalen My French Cinema, men då under sin internationella titel Working Girls.

Det är en film som rör sig i den sedan många år starka socialrealistiska traditionen inom främst franskspråkig belgisk film. I frontlinjen går naturligtvis bröderna Dardenne men det finns andra starka uttolkare också. Fontayne/Paulicevich gör med Filles de joie ett inte alls oävet, men heller inte helt lyckat, försök att följa i deras fotspår.

I centrum för berättelsen som utspelas i en liten stad strax norr om den franskbelgiska gränsen står tre franska kvinnor som i hemlighet varje dag beger sig över gränsen för att där livnära sig genom att arbeta på en bordell. Men bara för att det handlar om tre prostituerade är Filles de joie egentligen inte en film om prostitution utan snarare en om tre kvinnors vardag, deras kamp för att få livet att gå ihop och det starka och solidariska bandet mellan dem.

Även om det finns en hel del mörker och brutalitet i deras respektive livssituationer så sipprar det också fram en hel del ljus i berättelsen. Deras liv innehåller också glädje och värme i form av den där starka samhörigheten mellan dem och genom alla situationer behåller de sin värdighet även när det ser som mörkast ut.

Sara Forestier, Noémi Lvovsky och Annabelle Lengronne levererar alla starka rollprestationer, främst den förstnämnda med sin typiskt nerviga och sårbara närvaro. Fotot av Juliette Van Dormael, dotter till den framgångsrike regissören Jaco Van Dormael för övrigt, förtjänar också extra omnämnande.

Så långt allt väl, men det finns som jag varit inne på tidigare saker som jag tycker inte riktigt fungerar lika bra i filmen. Manuset till exempel känns lite ofärdigt och handlingsförloppet känns inte i alla lägen helt trovärdigt och några av de manliga skådespelarna tillåts spela över rätt rejält.

Bristerna till trots är Filles de joie en film som känns i magtrakten. Jag är dock lite tveksam till dess utsikter att nå hela vägen till en nominering till den där Oscarstatyetten. Då är nog chanserna större för det franska bidraget Vi två (Deux).

Möjligheterna till priser hade varit bättre på hemmaplan men årets Magritte-gala är inställd på grund av coronapandemin.

Farväl, Jean-Pierre Bacri!

I går nåddes vi av det trista beskedet att en av de senaste dryga trettio årens stora inom franskt kulturliv gått ur tiden, blott 69 år gammal. Jean-Pierre Bacri var en mycket omtyckt personlighet inom franskt kulturliv och radade upp minnesvärda roller, inte sällan tillsammans med Agnès Jaoui som han också under lång tid levde tillsammans med.

Tillsammans med henne skrev han också en lång rad manus filmmanus och teaterpjäser som oftast hyllades av såväl publik som kritiker. Deras gemensamma framgångssaga inleddes på teatern men i takt med att deras framgångsrika pjäser filmatiserades så kom mer och mer att handla om film.

Inledningsvis under ledning av andra regissörer men 1999 fick Agnès Jaoui chansen att själv regissera ett av deras gemensamma manus. Filmen släpptes året efter och blev en stor framgång, inte minst här i Sverige och jag tänka mig att I andras ögon (Le goût des autres som den heter i original) är en film som många svenskar alltjämt mest förknippar Jean-Pierre Bacri med.

I den spelar han något som kom att bli något av hans paradroll: en lätt misantropisk, vresig och fördomsfull man som under den taggiga ytan trots allt döljer värme, sårbarhet och humanism.

Jean-Jacques Castella som hans rollfigur heter driver en framgångsrik fabrik och är just i processen att försöka säkra ett lukrativt avtal. Som en del i det vill han lära sig att prata engelska och anlitar privatläraren Clara. Deras första möte blir allt annat än lyckat.

Senare samma kväll går han motvilligt med sin fru på teater för att se en pjäs som hennes systerdotter spelar med i. Castella visar inledningsvis tydligt sitt missnöje men blir så småningom betagen och djupt berörd av den kvinnliga huvudrollen – som spelas av engelskaläraren Clara. Upplevelsen sätter djupa spår i honom och han söker upp henne efter föreställningen och börjar dessutom snart för att få vara nära henne umgås med delar av det övriga teatersällskapet.

Runt detta centrala handlingsspår bygger Jaoui och Bacri i sitt mycket välskrivna manus en berättelse som även involverar fyra andra personer som på olika sätt finns i Castellas och Claras närhet.

I andras ögon är en insiktsfull och varm, såväl melankolisk som humoristisk, film om sex personer som på väg in i medelåldern på olika sätt är vilsna i sina nuvarande liv och längtar efter något annat – problemet är bara att de inte riktigt vet vad. Det är också en film om identitet och att ingen människa bara har en sida eller är en sak.

Agnès Jaoui regisserar med säker hand och den samlade ensemblen levererar finfina rollprestationer. I andras ögon belönades med inte mindre än fyra Césarstatyetter, däribland för bästa film, och nominerades till ytterligare fem. Jean-Pierre Bacri fick dock se sig besegrad i kategorin bästa manliga huvudroll men tillsammans med Jaoui vann han priset för bästa manus. Filmen nominerades också till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film.

När jag i går efter att ha nåtts av beskedet att han avlidit funderade jag ett tag på vilken av hans filmer jag för att hedra honom skulle se om, det finns trots allt så många starka kort att välja bland. Men till slut kändes valet av I andras ögon självklart. Det var trots allt i och med den som jag verkligen fick upp ögonen för honom.

Mycket glad kunde jag också konstatera att filmen i mina ögon inte tappat ett dugg i styrka under de tjugo år som gått sedan den släpptes. Och det gäller också Jean-Pierre Bacris insats i den.

Vila i frid, Jean-Pierre! Du lämnar ett stort tomrum efter dig.