RSS Flöde

Spännande fiktivt möte i den franska revolutionens spår

Postat den

Då har det återigen blivit den 14 juli och traditionsenligt bjuder jag här på bloggen på ett passande filmtips denna den franska nationaldagen till ära. I år får det bli den fransk-italienska filmen Natten i Varennes (La nuit de Varennes i original) från 1982.

Den regisserades av den berömde italienske regissören Ettore Scola som är en av alla de berömda kulturpersonligheter som gått ur tiden detta märkliga år 2016 och visades inom tävlan vid filmfestivalen i Cannes.

Natten i Varennes utspelas några år efter de dramatiska händelser som är anledningen till att den franska nationaldagen firas just denna dag. Det är en fiktiv berättelse som tar sitt avstamp i en verklig händelse, det franska kungaparets flykt från Paris och arrestering i staden Varennes i juni 1791. En nyckelhändelse i hela den franska revolutionen.

Filmen bygger på boken La nuit de Varennes ou l’impossible n’est pas francais av Catherine Rihoit och är den påhittade berättelsen om ett möte mellan ett antal verkliga personer under en diligensfärd genom Frankrike, i spåren bakom det flyende kungaparet.

Under färden möts bland annat en åldrad Giacomo Casanova (spelad av en förträfflig Marcello Mastroiani), den libertinske författaren Nicolas Edme Restif de La Bretonne, den engelskamerikanske revolutionären Thomas Paine (spelad av Harvey Keitel). Deras samtal kretsar mycket kring den nya värld som formas i revolutionens spår.

Natten i Varennes är en överlag dialogdriven historia, men den har sin beskärda del av dramtiska händelser också. Dessutom är dialogen mycket välskriven och innehåller humor, fart och fläkt.

Faktum är att det inte är utan att jag lite kommer att tänka på Quentin Tarantinos sätt att driva handlingen framåt genom dialog när jag ser hur Ettore Scola arbetar här (vilket såklart kan vara färgat av att det inte var så länge sedan jag såg The Hateful Eight som ju också har sin beskärda del av dialogdrivna scener under diligensfärd)

Ettore Scola ger också filmen en typiskt italiensk burleskhet som också gör sitt till för lätta upp stämningen emellanåt, men som också tillåter några skådespelare befinna sig på gränsen till (och understundom kliva över den) överspel.

Filmen är noggrant iscensatt, inte minst när det gäller kostymer och scenografi, och den noggrannheten skapar en stark autenticitetskänsla. Dessutom är det hela utsökt fotograferat. Med andra ord en film väl värd att se en dag som denna, om du frågar mig.

Trevlig quatorze  juillet och Fête nationale, mina frankofila vänner!

 

Det är nu som det stora vemodet rullar in

Postat den

Nej, det blev ingen drömavslutning på Europamästerskapet för arrangörsnationen Frankrike. Det som hade sådan potential att bli en explosion i eufori slutade i stället med tårar av silver. Portugal vann med 1-0 efter ett avgörande i förlängningen av en spelare som till vardags dessutom hör hemma i Lille i den franska ligan.

Med tanke på hur det såg ut i förlängningen känns Portugals seger rättvis, men nog är det allt en känsla av bitterhet i det hela. Inte minst med tanke på att Frankrike hade de bästa chanserna under ordinarie speltid och var en stolpträff av André-Pierre Gignac i slutminuten från att vinna matchen. Det var som ofta de så berömda små marginalerna som spelade en avgörande roll.

I det stora hela var det annars en ganska blek final där Frankrike inte riktigt orkade sätta den fart i spelet som hade krävts för att dyrka upp det cyniskt men vägvinnande spelande portugisiska försvaret. Ett försvar som mer eller mindre bestod av hela laget.

Min känsla är att Frankrike inte riktigt hade tillräckligt med energi för det. Den enorma insatsen i semifinalen (den moraliska finalen?) mot Tyskland tog kanske ut sin rätt. Hur det än är med det så är det bara att säga grattis Portugal och så småningom konstatera att ett EM-silver trots allt inte är fy skam.

Just nu är det dock mest tomhet jag känner. Tomhet efter den snöpliga förlusten i sig och att den månadslånga fotbollsmässiga njutningen nu är över.

Det positiva är att säsongsstarten för de stora europeiska ligorna bara är ungefär en månad bort. Den 12 augusti kickar till exempel den franska ligan i gång med match mellan Bastia och mitt älskade PSG.

Det är trots allt en viss tröst i bedrövelsen efter finalförlusten för Les Bleus. För det ska bli mycket spännande att se hur det nya PSG utan Zlatan Ibrahimovic och under ledning av nye tränaren Unai Emery kommer att formera sig. Det kommer jag att få anledning att återkomma till senare.

Allez Les Bleus!

Postat den

trikoloren

Exakt en månad efter invigningsmatchen ska det hela avslutas. Och vilken avslutning det kan bli. Frankrike har satt sig i en god position att göra just det som man gjort de två senaste gångerna man anordnat ett stort mästerskap i fotboll för herrar: nämligen att vinna.

Inför kvällens final mellan Frankrike och Portugal är hemmanationens hjältar klara favoriter att vinna, men Portugal kommer inte att bli något lätt nöt att knäcka. Men om man jämför hur de bägge lagen har presterar hittills under turneringen så känns Frankrike ändå klart bättre.

Så det är helt klart läge för en explosion av fransk fotbollseufori sent i kväll. För oss som gillar fransk fotboll finns det all anledning att känna stor förväntan på vad Antoine Griezmann, eller Grizou som han har kommit att kallas efter att gång efter annan visat vägen för Frankrike under detta mästerskap, och de andra franska spelarna ska kunna uträtta.

Jag tar inte ut något i förskott, men min känsla är åndå att det är den franska lagkaptenen som får höja bucklan mot skyn när domaren blåst av matchen. Och att fira en fransk seger skulle självklart lindra den tomhet som jag alltid känner när ett stort mästerskap i fotboll har tagit slut. Man vänjer sig ju så snabbt med ynnesten att få se toppfotboll nästan varje dag under en månads tid. Allez, Les Bleus!

Festen kan börja!

Postat den

trikoloren

Som den fotbollsnörd jag är har jag längtat och längtat. Nu är äntligen stunden här. I kväll drar EM i fotboll för herrar i gång och en hel månad av fotbollsmässig njutning ligger framför oss. Som bekant så är det i Frankrike som står för värdskapet denna gång.

Vilket är ett gott omen för oss som håller tummarna för franska framgångar. Frankrike har ju vunnit de två senaste fotbollsmästerskapen som landet arrangerat: EM 1984 och VM 1998. Om det blir segeryra på Champs-Élysées även denna gång återstår naturligtvis att se.

Ett första steg mot det vore ett bra resultat i kvällens invigningsmatch mellan Frankrike och Rumänien. Efter en fin insats i VM för två år sedan och ett på papperet spännande lag så finns det i alla fall förhoppningar och förväntningar att Frankrike ska kunna gå långt i turneringen.

För Sveriges del inleds turneringen på måndag, med match mot Irland på Stade de France i Paris. Återstår att se om Sverige och Frankrike kommer att mötas även i detta EM, för fyra år sedan möttes lagen redan i gruppspelet. Den här gången blir det i så fall i slutspelet.

Ett inte helt otänkbart scenario med tanke på hur turneringens spelschema ser ut är faktiskt att det kan bli en åttondelsfinal mellan Sverige och Frankrike i Lyon den 26 juni.

Men det är än så länge bara spekulationer och något vi får återkomma till om det skulle bli så. Innan vi är framme vid vilka som går vidare från gruppspelet och vilka som får möta varandra i slutspelet är det massor av spännande gruppspelsmatcher att njuta av. Och allra först är det alltså Frankrike-Rumänien som gäller. Allez, Les Bleus!

Merci Zlatan!

Postat den

IMG_2338

Det började tidigt på sommaren 2012 som något som jag avfärdade som vanligt, grundlöst Silly Season-snack. Att Zlatan Ibrahimovic skulle lämna Milan för spel i Paris Saint-Germain? Det kändes helt osannolikt. Men med tiden blev snacket om det alltmer intensivt och dagarna innan det hela faktiskt blev officiellt och en sanning var hysteriska. Liksom fansens mottagande av Zlatan Ibrahimovic i Paris den där dagen i juli 2012 blev.

Fyra smått osannolikt framgångsrika år är sannsagan Zlatan i PSG över. Och det hela avslutades på ett värdigt sätt. Zlatan Ibrahimovic gjorde två mål (liksom han gjorde i sin första tävlingsmatch för PSG) och visade vägen när ärkerivalen Marseille besegrades med 4-2 i den franska cupfinalen. Därmed säkrades den tolfte (!) titeln för PSG under Zlatans fyra säsonger i klubben. För andra säsongen i rad kammade PSG hem samtliga fyra inhemska titlar.

En säsong där PSG redan slagit 13 rekord avslutades med ett tangerat 14:e. Detta var PSG:s 10:e cuptitel och därmed är laget uppe jämsides med just Marseille i den statistiken.

Nu skiljs alltså Zlatans och PSG:s vägar åt och det är bara att buga, bocka och tacka för de fyra härliga åren. Det har varit en ynnest att se Zlatan bära mitt favoritlags tröja och vara den enskilt viktigaste beståndsdelen under en period då klubben etablerat sig bland de största i Europa. Så: un grand merci, Zlatan!

Det var med en känsla av vemod jag tittade på bilderna av hur laget firade cupsegern. Det känns som att det är en epok som är över. Återstår att se vad som händer med PSG nu. Vem ska fylla luckan efter Zlatan? Ja, Silly Season-snacket är återigen igång. Det pratas intensivt om Cristiano Ronaldo, Neymar och Antoine Griezmann. Det känns osannolikt av någon av dem skulle gå att köpa loss, men det gjorde det ju när snacket om Zlatan Ibrahimovic drog igång. Så vem vet? Drömma går ju. Helt klart är att det krävs en spelare och ett namn av den kalibern för att kunna fylla tomrummet som nr 10 lämnar efter sig.

Vad som än händer i framtiden så kommer jag att leva gott på minnena från de senaste fyra säsongerna. Och för alltid gäller devisen Paris est magique!

Gabin Gabin Hey!

Postat den

Det är bara att erkänna, jag är nostalgiskt lagd och en sucker för traditioner. En av de traditioner jag har är att den 17 maj varje år se en film med Jean Gabin. Detta för att hylla denna en av mina absoluta favoritskådespelare på dennes födelsedag. I år föll valet på klassikern Touchez pas au grisbi (eller Grisbi – blod på guldet som den fick heta här i Sverige) från 1954.

Touchez pas au grisbi regisserades av Jacques Becker och blev en stor succé på de franska biograferna. Nära fem miljoner löste biljett för att se den.  Förutom att den innebar en nystart på Jean Gabins vid den tiden lite falnande karriär var det också debutfilmen för en annan av mina favoriter: Lino Ventura. Dessutom gör en ung Jeanne Moreau en av sina första framträdanden på den vita duken i denna film.

Touchez pas au grisbi, som betyder rör inte bytet på franska, är en lätt melankolisk gangsterfilm med klara influenser av film noir. Handlingen är nog så enkel. Jean Gabin spelar huvudrollen som den medelålders gangstern Max som efter en lyckad kupp vill dra sig tillbaka.

När en konkurrerande gangster får höra om rånbytet sker saker som komplicerar det hela för Max och hans kompanjon sedan lång tid tillbaka. Det drar ihop sig till en tuff uppgörelse.

Skådespelarinsatserna är genomgående finfina. Jean Gabin är utmärkt, det är lätt att förstå att hans karriär tog rejäl fart igen efter den här filmen, och Lino Ventura visar omedelbart star quality. Det är en med tanke på handlingen överraskande nedtonad film.

Jacques Beckers regi är lugn och säker och det ger filmen en känsla av trovärdighet. Det är karaktärsdrivet snarare än händelsedrivet. Här ges en försmak av vad som komma skulle i en annan klassisk fransk kriminalfilm signerad Jacques Becker: den ultrarealistiska fängelserymningsfilmen Le Trou från 1960.

En annan sak som gör Touchez pas au grisbi till en så angenäm filmupplevelse är det utmärkta och stämningsladdade svartvita fotot. Det här är helt enkelt en av kronjuvelerna inom fransk film noir.

5 ans déjà!

trikoloren

Den sparsamma aktiviteten här på bloggen det senaste året är kanske inget att fira, men icke desto mindre: i dag är det flaggan i topp för BleuBlancRouge på födelsedagen. Det var just i dag för fem år sedan som den här bloggen såg dagens ljus. Det har varit ett nöje hela vägen, dessa fem år av frankofona upplevelser. Förhoppningsvis blir det många till. Och förhoppningsvis blir (till att börja med) det kommande året ett mycket mer innehållsrikt sådant här på bloggen. Det är i alla fall min uttryckliga ambition.

Kanske blir detta inlägg den nystart som jag länge väntat på och eftersträvat? Nåja, det får framtiden utvisa. Här och nu tittar jag tacksamt tillbaka på de fem år som gått. Stort tack till alla er som någon gång hittat hit och läst något av det jag skrivit och till alla er som dessutom tagit er tid och kommenterat. Fortsätt gärna med det. Jag sätter stort värde på interaktionen med er läsare och tips, idéer och annan input går det inte att få för mycket av. Un grand merci à tous!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 788 andra följare