RSS Flöde

Supermysiga Strasbourg

Min turné till de tio största franska städerna fortsätter och det nionde stoppet fick bli här i Strasbourg, denna gemytliga pärla till stad.

Jag får erkänna att det här tillsammans med Nantes var den stad i projektet som jag hade sämst koll på före besöket och precis som i fallet med Nantes måste jag säga att det varit en positiv överraskning att vara här.

Bara att vandra runt bland bebyggelsen på världsarvslistade och centralt belägna ön Petite France är en upplevelse värd besöket här.

Precis som vid mitt besök i Montpellier i mars är detta också en resa till mina frankofila rötter.

I kväll väntar nämligen konsert med en av de där artisterna som varit med mig länge, länge och som var en viktig del i processen att göra mig till den fanatiker kring Frankrike och dess kultur som jag är.

Det handlar om Etienne Daho vars skivor faktiskt gavs ut i Sverige under några år i skarven mellan 80- och 90-talen. Återstår att se hur många av de gamla hitsen han kommer att spela dock. Jag ser fram emot konserten väldigt mycket alldeles oavsett.

Adieu, Charles Aznavour!

I dag nåddes vi av beskedet att Charles Aznavour, en av de verkliga giganterna inom franskt kultur- och nöjesliv gått ur tiden. Under större delen av sina 94 levnadsår var han en av de mest firade och omtyckta kulturpersonligheterna i Frankrike och de avtryck han gjort i den franska underhållningshistorien är monumentala. Och han var aktiv långt upp i åren. Det som blev hans sista konsertturné genomförde han för fyra år sedan och han gjorde ett konsertframträdande i Japan bara för några veckor sedan.

Allra mest känd var han givetvis som sångare och kompositör men jag vill lyfta fram en annan del av hans konstnärskap för att på denna dag hylla hans gärning, nämligen hans skådespeleri. I samma stund som jag nåddes av beskedet att han avlidit gick jag fram till min filmhylla och plockade fram mitt exemplar av François Truffauts i dag aningen bortglömda, men lysande, andra långfilm Skjut på pianisten! (Tirez sur le pianiste) från 1960.

Det är verkligen en helt annan typ av film än den legendariska debuten De 400 slagen (Les quatre cents coups). Här handlar det om en stilfull hyllning och kärleksfull drift av den hårdkokta amerikanska noirfilmen. Charles Aznavour briljerar i huvudrollen som en blyg och timid barpianist som via sin småkriminelle bror av en slump hamnar i blickfånget och jagad av två gangsters, samtidigt som han också börjar bli förälskad i en av servitriserna.

Storyn i filmen är nog så banal men François Truffaut gör något extraordinärt av den. Som en del av den vid den tiden precis födda franska nya vågen bryter han upp berättandet på ett sätt som alltjämt känns modernt och använder sig av grepp som bröt kraftigt mot den filmiska regler som ditintills varit åtminstone oskrivna. Lägg därtill ett utmärkt svartvitt foto av mästaren Raoul Coutard och du har en film som är ett måste för den som är intresserad av inte bara fransk filmhistoria utan filmhistoria i stort.

Jag dristar mig till att slå fast att utan den här filmen och En rövarhistoria (Bande à part) från 1964 gjord av nya vågen-kollegan Jean-Luc Godard  hade Quentin Tarantinos filmer sett mycket annorlunda ut.

Skjut på pianisten! går bland annat att finna på några i Sverige tillgängliga streamingtjänster. Det gör så klart en hel del av den enorma mängd minnesvärda låtar han spelade in. Bland alla dessa vill jag denna dag slå ett extra slag för min personliga favorit bland hans studioalbum; Non, je n’ai rien oublié från 1971. En passande titel för Charles Aznavour – vi kommer aldrig att glömma dig!

 

BleuBlancRouge på Instagram!

Ett litet tips i högsommarvärmen. Nu finns BleuBlancRouge även som fotoblogg på Instagram. Där heter bloggen Mittfranskaliv.

Där kommer bland annat att finnas material som inte kommer att synas här, samt också en fingervisning om saker som kommer att dyka upp här.

Min förhoppning är att de bägge plattformarna ska komplettera varandra. Hoppas att vi syns och hörs både här och där!

På besök i skållheta norr

Postat den

En rapport från det åttonde stoppet på min turné till de tio största franska städerna. Den här gången har färden gått till Lille, något av norra Frankrikes huvudstad.

Men någon kylig och regnig nord pratar vi inte om. För extremväder råder även här. När det var som värst under eftermiddagen i dag stod temperaturen på 38 grader. Så jag har fått upptäcka den här staden med svetten rinnande.

Det för att upptäcka en stad inte helt optimala vädret till trots kan jag verkligen inte klaga. Lille har visat sig vara en vacker och trivsam stad med en för mig lite överraskande hipsterattityd.

Här finns mycket att se och uppleva inom rimliga avstånd och människorna är vänliga. Har dock lite problem med den en aning speciella dialekten här får jag erkänna.

En sak som verkligen satt krydda på min vistelse här är att ha fått sett flera av de platser där mästerverket Blå är den varmaste färgen spelades in. I mitt tycke en av det senaste årtiondets bästa filmer.

(Des)champ(s)ion(s) du monde!

Postat den

 

Så underbart! Frankrike är världsmästare i fotboll igen efter 20 långa år. Och visst är det något poetiskt över att PSG-spelaren Kylian Mbappé, en spelare som föddes samma år som det där första guldet vanns, fick göra ett av målen och ännu en gång bli historisk.

Han gjorde målet som gav Frankrike 4-1 och i praktiken stängde matchen blev blott andre tonåring att göra mål i en VM-final. Den förste var en viss Pelé

Kylian Mbappé som efter slutsignalen högst välförtjänt också fick ta emot priset som mästerskapens främste unga spelare, innan han som synes på bilden ovan fick kyssa pokalen.

Förbundskaptenen Didier Deschamps som ska tillskrivas oerhört mycket ära för framgångarna blev också blott tredje person i historien att vinna VM både som spelare och förbundskapten.

4-2 kanske inte speglade matchbilden och Frankrike hade flyt med en del avgörande domslut men det spelar mindre roll. Nu blir det firande och sett till hel turneringen är det nog inte många som inte håller Frankrike som värdiga mästare! Allez les Bleus! Champion du monde!

Allez Les Bleus!

Postat den

Förberedelserna är i full gång, nervositeten börjar krypa sig på och drömmen om att senare i kväll få släppa loss firandet för full lever i allra högsta grad.

Besvikelsen efter förlusten i EM-finalen för två år sedan ska förhoppningsvis bytas ut mot glädjeyra över ett andra VM-guld (nära nog på dagen 20 år efter det första).

Men jag tar absolut inget för givet, Kroatien är en mycket tuff motståndare och min uppskattning är att det är 50-50 vilket lag som vinner. Bägge lagen har gott om individuell briljans, men också ett imponerande lagspel.

Håller en extra tumme för att det blir Kylian Mbappés individuella briljans som avgör och han han gör sig giganterna Michel Platini och Zinedine Zidane som med nummer 10 på ryggen som lett Frankrike till guld. Allez Les Bleus!

Oangenämt återbesök av Visitörerna

Postat den

Min vana trogen uppmärksammar jag den 14 juli, den franska nationaldagen med något franskt bakverk och en film som på något vis anknyter till den franska revolutionen. Bakverket blev en bit chokladtårta medan filmen i år fick bli Les Visiteurs: La Révolution från 2016. Bakverket var en mycket angenäm upplevelsen, filmen mindre så.

Les Visiteurs: La Révolution är del tre i filmserien om den medeltida riddaren Godefroy och hans väpnare Jacquouille och deras resor genom tiden. Den första filmen i serien, Visitörerna som den fick heta i Sverige, släpptes 1993 och blev en stor framgång såväl hemma i Frankrike som bland annat i Sverige. I den filmen hamnar de två hjältarna i ett då nutida Frankrike. Den andra delen släpptes fem år senare, men efter att en amerikansk remake i början av 00-talet blivit ett fiasko, blev det då inget av den planerade tredje delen.

Den kom alltså att se dagens ljus först för två år sedan och i den rör sig Godefroy och Jacquouille under den franska revolutionen, närmare bestämt 1793 i början av Robespierres skräckvälde. Han och flera andra viktiga personer under detta skede av revolutionen dyker också upp i filmens handling.

Förutom några roliga poänger kring det den franska revolutionens historia finns det sannerligen inte mycket att glädja sig åt när det gäller den senkomna tredje del i berättelsen om Visitörerna. Trots att alla nyckelpersoner från de första filmerna är tillbaka, skådespelarna Jean Reno och Christian Clavier i huvudrollerna och Jean-Marie Poiré som regissör, och att ett antal mer eller mindre kända franska skådespelare dyker upp i viktiga roller.

Det här är på många vis fransk fars när den är som sämst. Skrikigt, pubertalt och överspelat. Inte så konstigt med andra ord att den här filmen, till skillnad från de tidigare i serien, inte fått någon svensk distribution. Vad värre är så skvallrar filmens slut om funderingar på att göra även en fjärde del. Nej, efter denna film blir det till att äta lite med fransk chokladtårta för att få en bättre smak i munnen med sig från nationaldagsfirandet.