RSS Flöde

Gaston gör sig inte riktigt i spelfilmsversion

Postat den

Häromveckan släpptes spelfilmen Spirou på svensk dvd. Samma dag släpptes en annan spelfilmsversion om en annan berömd seriefigur: André Franquins skapelse Gaston.

Filmen som i Sverige kort och gott heter Gaston (Gaston Lagaffe i original) hade fransk biopremiär får nära nog exakt två år sedan och i detta fall handlar det inte om någon regelrätt filmatisering av något av de många seriealbumen utan en nyskriven historia i den tecknade förlagans anda.

Här får vi träffa den late, men påhittige Gaston när han just inlett en karriär som praktikant på en firma vars affärsidé är ta hand om misslyckade produkter och göra om dem till något annat och mer användbart. Trots all välvilja i världen skapar den godmodige Gaston snabbt kaos på sin nya arbetsplats och driver chefen till vansinne.

Den senare låter honom dock hållas eftersom han missuppfattat det hela och tror att Gaston är ägarens son som han fått reda på ska dyka upp på firman.

Théo Fernandez är ett porträttlikt fynd i titelrollen och en del festliga och roliga scener bjuder Gaston på, men i mina ögon är den tyvärr inte lyckad som Spirou. Pierre-François Martin-Laval, som inte bara regisserat filmen utan också spelar rollen som Gastons chef, lyckas inte få riktig styrning på filmen och särskilt mycket hjälp från manussidan har han i ärlighetens namn heller haft.

Synd, för förutsättningar till något bättre fanns ändå på plats här.

Frankofiliskolan del 16: Krigsfarsen

Postat den

I dag är det exakt 125 år sedan bröderna Auguste och Louis Lumière i Paris genomförde en första visning av rörliga bilder inför publik. Ett viktigt datum i filmhistorien således, även om den 28 december samma år när den första filmvisningen inför en betalande publik (även denna i Paris) brukar räknas som filmens födelse.

Så det känns passande att i dag gå vidare med ytterligare en del i Frankofiliskolan eftersom den film som nu står på tur har en speciell plats i den franska filmhistorien. I drygt 30 år var det den mest sedda filmen överhuvudtaget på franska biografer innan en viss Titanic gjorde sitt segertåg över världen och skev om rekordböckerna.

Just nu innehar vår film femte plats på listan över mest sedda filmer på bio i Frankrike och tredje plats om man bara räknar franskspråkiga filmer. Jag pratar om den komiska pärlan La grande vadrouille, eller Den stora kalabaliken som den fick heta på svenska biografer, från 1966.

17,2 miljoner biljetter löstes för att se La grande vadrouille och för att sätta denna siffra i perspektiv för att förstå hur fantastisk den är så motsvarar den utifrån Frankrikes totala folkmängd vid den aktuella tidpunkten 34 procent av landets totala befolkning!  För att ytterligare understryka att det här är en film som ligger fransmännen nära hjärtat kan jag tillägga att den när den 1988 visades på tv lockade nästan hälften av alla tv-tittare den dagen att titta på just den.

La grande vadrouille blev det sista samarbetet mellan den framgångsrika komikerduon Bourvil och Louis de Funès, en duo som man kan likna vid Frankrikes svar på Helan och Halvan. Deras totalt skilda komiska och uttrycksmässiga temperament kompletterade varandra perfekt. Den lite sävlige och jovialiske Bourvil var en nödvändig motpol till den lätt koleriske och minst sagt energiske de Funès.

La grande vadrouille regisserades av Gérard Oury, en en av de riktigt stora när det gäller fransk filmfars. Han hade regisserat Bourvil och de Funès tidigare, bland annat i Den vilda jakten på Cadillacen (Le Corniaud) som vi ju redan tidigare avhandlat hör i Frankofiliskolan, och visste att han kunde lita på dem och ge dem spelrum till en hel del improvisationer, många av de improviserade scenerna nådde också den slutgiltiga filmen.

La grande vadrouille må vara en fars men det är påkostad, storslagen och ambitiös sådan. Den utspelar sig 1942, mitt i det andra världskriget. Ett brittiskt plan skjuts ner över det ockuperade Paris. De tre brittiska flygarna på bombplanet lyckas lämna planet innan det störtar men sprids med sina fallskärmar för vinden och landar på olika ställen i staden. De behöver hjälp att först nå den återsamlingsplats de bestämt och att sedan lämna landet.

En av soldaterna landar mitt i djurparken i Vincennesparken, en annan på en målarställning och den tredje på den gamla operan. Målaren och operans självaste chefsdirigent, spelade av Bourvil respektive Louis de Funès, tar sig an att hjälpa britterna i vetskap om att de därmed har gett sig in i ett bokstavligt talat livsfarligt spel. Aldrig har en flykt undan jagande tyska soldater genom Frankrike varit roligare och bjudit på lika festliga scener.

Det är lätt att förstå att den här filmen slog an en sträng i den franska folksjälens hjärta. När den hade premiär, bara 21 år efter andra världskrigets slut fanns självklart kriget kvar som ett färskt minne hos hela den vuxna befolkningen. Att på ett så lekfullt sätt ta sig an det nog så allvarliga temat fungerade förmodligen som en sorts terapi för att bearbeta det nationella trauma som kriget var och faktum är att La grande vadrouille gick riktigt bra i dåvarande Västtyskland också.

Den huvudsakliga driftkuckun i La grande vadrouille är naturligtvis den tyska ockupationsmakten och nazisterna, men den driver också hejdlöst med både brittiska och franska stereotyper och de uråldriga kulturella motsättningarna mellan de två tidigare så trätande stormakterna. Och det är väl någonstans där som förklaringen till att den håller så väl och är så rolig att se än i dag ligger.

Visst, en del av humorn känns daterad, men mycket är fortfarande vansinnigt roligt och tempot är så högt att filmen inte någon gång under den drygt 120 minuter långa speltiden blir tråkig. Som komedi utspelad under ockupationen är La grande vadrouille oöverträffad. Så om du till äventyrs får lust att se något avsnitt av den tjatiga brittiska serien Allå,allå, emliga armén, leta upp La grande vadrouille i stället. Jag tror inte du kommer att ångra dig.

Att filmbolaget bakom filmen dessutom hette Les films Corona är en lite sorglustig detalj i sammanhanget som ger en oväntat aktualitet till filmen.

I dag firar vi det franska språket

Postat den

I dag den 20 mars är det inte bara vårdagjämningen utan även journée internationale de la francophonie, den internationella dagen för det franska språket.

En dag som uppmärksammas på flera håll runton i världen, även här i Sverige – och definitivt här på BleuBlancRouge.

Eftersom det också är macarondagen fick det för min del bli firande i form av dessa bakverk och en fransk film.

Ett utmärkt sätt att fira om du frågar mig! Dela gärna med dig hur du uppmärksammar denna dag och det franska språket!

Underhållande när Spirou blir spelfilm

Postat den

I dessa lite oroliga tider behövs förströelse kanske mer än någonsin. I förra veckan släpptes en film som stora delar av familjen kan samlas kring för just förströelse och underhållning för stunden på svensk dvd. Jag pratar om seriealbumfilmatiseringen Spirou (Les aventures de Spirou et Fantasio i original) från 2018 i regi av Alexandre Coffre.

Spirou är kanske inte den mest kända av seriefigurer på våra breddgrader, men ett viss följe har albumen om honom i alla fall haft. För egen del gick vägen in i Spirou-universumet via spinoff-serierna om Marsupilami (som ju också tidigare blivit spelfilm). Men hemma i Belgien och i Frankrike har serierna om Spirou i alla dess inkarnationer länge varit mycket populära.

I Sverige blev den rivaliserande och inte helt olika belgiska serien Tintin som bekant mycket mer populär.

Serien skapades redan på 30-talet av den belgiske tecknaren Rob-Vel och hans hustru Blanche Dumoulin som hjälpte till med manuset. Allra mest känd är den tid då serielegendaren André Franquin ansvarade för utvecklingen av serien, det var bland annat under hans ledning som de populära sidokaraktärerna Marsupilami och Gaston (den sistnämnde ska jag återkomma till om någon dag) skapades.

I den nu Sverigeaktuella spelfilmsversionen kastas den rödhårige piccolokostymbeklädde Spirou och hans vapendragare, journalisten Fantasio (eller Nicke som figuren heter i de svenska översättningarna) i ett ett av sina många, fartfyllda äventyr.

Spirou hamnar av en slump på uppfinnaren Pacôme de Champignacs rum på det för Spirouläsarna så bekanta hotellet Moustique. Sedan händer mycket på en gång. Fantasios journalistkonkurrent Seccotine anländer eftersom hon fått nys på att uppfinnaren har något speciellt på gång och henne i hälarna finns Fantasio som vill förhindra att hon ska få tag på ett scoop som han ska missa.

Men det är inte det värsta. För snart dyker också två av Pacôme de Champignacs nemesis, den onde uppfinnaren Zorglubs (Zafir i den svenska versionen) skrupelfria hantlangare upp. Zorglub är nämligen på jakt efter en formel som Pacôme de Champignac uppfunnit och som han vill ha tag på till vilket pris som helst. Med den kan han nämligen nå sitt mål om världsherravälde.

Tumult uppstår och hantlangarna kidnappar Pacôme de Champignac. Men de störtar därifrån med Spirou, Fantasio och Seccotine efter sig och sedan är äventyret igång på riktigt!

Spirou är bjuder på färgsprakande och fartfylld underhållning med humor och fint överförd serietidningskänsla. Bra rollbesättning (särskilt lyckade är Thomas Solivérès som Spirou och Christian Clavier som Pacôme de Champignac) och inte alltför mycket överspel hjälper till att hålla underhållningsvärdet uppe hela vägen. Några djupare spår sätter den dock inte, men stabil underhållning för stunden är inte fel heller. Framförallt inte under rådande omständigheter.

En historisk regissör har gått ur tiden

Postat den

I fredags nåddes vi av beskedet att den franska regissören Tonie Marshall gått ur tiden. Hon avled i torsdags, 68 år gammal. Tonie Marshall är ett kanske inte alltför känt namn här i Sverige eftersom nästan ingen av hennes filmer mig veterligen visats på ordinarie bioprogram här, men hemma i Frankrike var hon ett aktat namn.

Och historiskt därtill. Hon var nämligen första (och sorgligt nog hittills enda) kvinna att vinna en César (Frankrikes motsvarighet till en Guldbagge) för bästa regi. Filmen i fråga var Vénus beauté (Institut) från 1999 och den vann även priset för bästa film, bästa manus (som hon själv skrev) och mest lovande kvinnliga skådespelare (Audrey Tautou).

En trumf av stora mått med andra ord. Hon hade även filmer med i huvudtävlan i de prestigefyllda filmfestivalerna i Berlin och Venedig.

Karriären inleddes annars som skådespelerska 1971 och det var först 1989 som hon fick chansen att regissera själv. Totalt blev det nio långfilmer och mest framgångsrik var Vénus beauté (Institut). På bio i Frankrike sågs den av 1,4 miljoner åskådare.

Vénus beauté (Institut) fick aldrig någon svensk biopremiär, men jag kommer ihåg att SVT visade den under en av de franska filmveckor som man hade under några år i skarven mellan 00-tal och 10-tal. Det är en romantisk komedi som kretsar kring tre kvinnor som arbetar på en skönhetssalong i Paris och deras vedermödor i kärlekens vindlande och svåra lek.

I handlingens centrum står Angèle (spelad av Nathalie Baye). Filmen inleds med en scen där hon blir dumpad vid ett kafébord på en tågstation. Vid bordet intill sitter en man som blir som förtrollad av henne och någon dag senare söker upp henne och förklarar sin kärlek till henne.

Bränd av tidigare erfarenheter tar hon instinktivt ett steg bakåt men han ger inte upp. På salongen jobbar också den burdusa Samantha (Mathilde Seigner) och den mer timida Marie (Audrey Tautou). Marie uppvaktas av en lite äldre änkling men vet inte riktigt hur hon ska hantera det.

Sedan frekventeras salongen av en kader mer eller mindre excentriska personer, vilket också sätter de tre kvinnorna på olika prov.

Det är en välskriven, lite vemodig men också varm film om kärlek, men också kvinnlig vänskap. Tonie Marshalls personregi är utmärkt och filmen har en rakt igenom trovärdig ton.

Frankofiliskolan del 15: Gruppen som skapade sin egen lycka

Postat den

Nu har Frankofiliskolan nått fram till medaljplatserna. Nu återstår nämligen bara de tre mest sålda albumen någonsin av franskspråkiga artister och de tre mest sedda franskspråkiga filmerna i Frankrike.

I denna femtonde del ska vi ta oss an det tredje mest sålda albumet och det är en på många sätt anmärkningsvärd historia. Som den som följt Frankofilskolan säkert noterat så har samtliga platser på listan såhär långt innehafts av soloartister, vilket inte är särskilt oväntat eftersom den fransk musik i mångt och mycket bygger på chansontraditionen där en ensam sångare oftast står i fokus.

Men här bryts den trenden för här stöter vi på listans enda album av en grupp. Men det är ändå inte det mest anmärkningsvärda i sammanhanget, det är snarare att detta blev en stor succé överhuvudtaget. Det självbetitlade debutalbumet av gruppen Louise Attaque från 1997 som det handlar om släpptes nämligen helt utan någon som helst reklamkampanj eller promotioninsatser.

Eftersom det heller inte släpptes någon singel eller annat så fick gruppen inledningsvis mycket begränsad uppmärksamhet i etermedia. I stället var det gruppens ihärdiga turnerande och snabbt växande rykte som ett liveband utöver det vanliga som skapade hajpen som ledde till att albumet till slut såldes i svindlande 2,7 miljoner exemplar.

Louise Attaque som tog sitt namn som en hyllning till det amerikanska bandet Violent Femmes (vars förgrundsfigur Gordon Gano producerade debutplattan) dök upp som något nytt och unikt i franskt musikliv. Med sin intensiva, huvudsakligen akustiska och inlevelsefyllda blandning av folkrock och fransk chanson med Arnaud Samuels fiolspel och sångaren Gaëtan Roussels humoristiska, lekfulla och aviga texter i förgrunden skapade de sig ett namn och en plats i den franska musikhistorien.

Flera låtar från skivan är närmast att betrakta som klassiker i Frankrike i dag och kanske allra populärast blev J’temmène au vent. En låt som kan ses som en sorts signaturmelodi för gruppen. Min personliga favorit är dock den intensiva och lite udda kärleksförklaringen Fatigante.

Louise Attaques debutalbum genomsyras av en punkig attityd som man kan hitta spår av tidig Nick Cave and The Bad Seeds och The Waterboys i. De flesta av låtarna är under tre minuter långa och det 14 låtar långa albumet klockar in på 38 minuter.

Inget av de tre följande album som gruppen gjort har nått i närheten av samma succé som debuten men Louise Attaque är alltjämt ett aktat namn inom fransk musik.

Frankofiliskolan del 14: Gallfebern

Postat den

Frankofiliskolan går vidare. I denna fjortonde del ska det handla om den fjärde mest sedda franskspråkiga filmen någonsin på de franska biograferna. Och här korsar vår väg av en annan kulturyttring som fransmännen håller nära hjärtat: den tecknade serien.

För på den fjärde platsen på topplistan återfinns nämligen Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra (Asterix & Obelix: Mission Cleopatre i original) från 2002, som såklart är en filmatisering av seriealbumet Asterix & Kleopatra av de franska tecknarna René Goscinny och Albert Uderzo.

Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra var den andra av än så länge total fyra spelfilmerna baserade på de synnerligen populära albumen. Efter att den första som kom 1999 blev en stor succé var det självklart att fler skulle följa och med drygt 14 miljoner sålda biljetter som facit överträffade den till och med den första.

Efter att rutinerade regissören Claude Zidi fått uppdraget att regissera den första (Asterix & Obelix möter Caesar) valde producenterna inför den andra att satsa på ett mer oprövat regikort. Alain Chabat hade nämligen bara gjort en film tidigare när han övertalades att anta utmaningen att göra en så stor och påkostad film.

Hans recept framgångsrecept var mer av allt och en rad populärkulturella blinkningar som gjorde att vuxna på samma sätt som den yngre och huvudsakliga målgruppen kunde gilla filmen.

Huvudrollerna som Asterix och Obelix gjordes precis som i den första filmen av Christian Clavier och Gérard Depardieu och de passar rollerna som hand i handske. Alain Chabat själv tog hand om rollen som Caesar och Monica Bellucci gavs rollen som Kleopatra. Resten av rollistan visar upp en imponerade radda kända franska skådespelare.

Själva handlingen kretsar kring ett vad mellan Kleopatra och Caesar sprunget ur en diskussion kring om romarna eller egyptierna bygger de finaste och ståtligaste byggarna. Det hela mynnar ut i att Kleopatra antar utmaningen att färdigställa ett enormt palats på bara tre månader.

Uppdraget går till den välvillige men lite virrige Numerobis som snabbt inser det omöjliga i uppgiften han fått. Men så kommer han att tänka på sin vän Miraculix och den omtalade trolldrycken som hjälpt till att hålla hans lilla galliska hemby fri från det mäktiga romarriket.

Han beger sig dit och lyckas övertala Miraculix att följa med till Egypten och hjälpa honom. Och Asterix och Obelix hänger med.  Inte minst eftersom vadet innebär ytterligare en möjlighet att knäppa Caesar på näsan.

Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra är en fartfylld, påhittig och underhållande film. Lite fånig i bland, men överlag en lyckad historia som lyckas förvalta känslan från seriealbumet väl.