RSS Flöde

Etikettarkiv: filmfestivalen i Cannes

Min onkel – Tati tar sikte på modernismen

Det har blivit något av en nyårstradition för mig att någon gång under helgen se en av Jacques Tatis filmer. Jag vet inte exakt vad det är med hans filmer som får mig att känna att de passar extra bra att se i samband med just nyårshelgen, men det är något med stämningen och tonen i dem som får mig att göra det.

I år fick det under alla omständigheter bli Min onkel (Mon oncle) från 1958, uppföljaren till Semestersabotören (Les vacances de monsieur Hulot) som kom fem år tidigare.

Min onkel kan med fog kallas för Tatis mest framgångsrika film, inte minst för att den bland annat plockade hem två riktigt tunga filmpriser i form av Prix du jury vid Cannesfestivalen 1953 och en Oscar för bästa utländska film året efter. Det var också med Min onkel som Tati fullt ut lät samhällssatiren skina genom i berättelsen.

Handlingen kretsar kring Tatis älskade alter ego monsieur Hulot. Den här gången placeras han i en mer urban kontext än i föregångaren Semestersabotören. Här riktas satiren mot det moderna samhället och fonden är mer av stadsmiljö och kontrasten mellan nytt och gammalt.

Herr Hulot bor i ett något fantasifullt och vindlande konstruerat flerfamiljshus i en myllrande och mer gammaldags del av en icke namngiven stad. I en närliggande del av staden ligger ett modernt bostadsområde. I områdets mest moderna villa bor Hulots syster tillsammans med sin man Charles och deras son Gérard.

Gérard älskar den klumpige men godhjärtade Hulot som brukar hämta honom från skolan om eftermiddagarna, men Hulots syster och svåger är inte imponerade av honom.

Systern drömmer om att Hulot ska få ihop det med den korrekta och stilfulla grannfrun och Charles försöker få in honom på ett jobb på den plastfabrik där han har en topposition. Men det moderna livet är inget för herr Hulot och ur hans avighet inför dess utmaningar och inte minst tekniken utvinner Tati mycket komik.

Min onkel har än mer tydlig satirisk udd än Semestersabotören, men den blir aldrig elak utan alla människorna i filmen skildras med värme. Vilket av de två sätten att leva som Tati förespråkar blir tydligt ändå.

Min onkel är på typiskt Tati-manér stillsamt och långsamt berättad men stor omsorg om detaljerna. Tatis omtalade pedantiskhet blir tydlig i det att det är en noggrant koreograferad film där helt uppenbart inget lämnats åt slumpen. Slutprodukten är i mitt tycke lika trivsam och underbart underhållande att titta på oavsett vilken gång i ordningen jag ser den.

Som vanligt hos Tati är det tämligen dialogfattigt men det är ändå en synnerligen talande film, mycket tack vare ett fantastiskt soundtrack och ett kreativt och fyndigt sätt att användande av ljudeffekter,

Min onkel är helt enkelt en klassiker som fortsätter att fängsla och underhålla ännu så här 75 år senare. Det hade kunnat gå att kalla den för Tatis svar på Chaplins Moderna tider. Om det inte hade varit för att Tatis nästa projekt Playtime skulle visa sig vara än mer ambitiös och Moderna tider-liknande. Men den får vi återkomma till vid senare tillfälle här på BleuBlancRouge.

Pissa i motvind – två starka filmer i en

2022 års kulturella höjdpunkter har redan så smått summerats då såhär verkligen i elfte timmen en kandidat till epitetet årets starkaste filmupplevelse anmäler sig.

Jag pratar om den franska filmen Pissa i motvind (Les pires i original) som fick svensk biopremiär på juldagen.

Filmen som vann första pris i undersektionen Un certain regard (dit särskilt nyskapande och djärva filmer väljs ut) vid årets filmfestival i Cannes är regisserad av Lise Akoka och Romane Gueret och följer i den starka tradition av socialrealism med på gränsen till dokumentär känsla som den frankofona filmen har.

Men det är faktiskt inte de belgiska bröderna Dardenne som det är lätt att först komma att tänka på när frankofon socialrealism kommer på tal som Akoka och Gueret nämner som främsta inspirationskälla utan brittiska Andrea Arnold.

Och visst går det att se hennes avtryck i Pissa i motvind. Kanske framförallt i regin av de unga och orutinerade skådespelarna i de ledande rollerna. De är samtliga fantastiskt duktiga.

Pissa i motvind handlar om en filminspelning och inleds med en serie provspelningar. En belgisk regissör ska göra en film i Picasso, en sliten förort till nordfranska Boulogne-sur-Mer, och han vill använda några av områdets ungdomar i de ledande rollerna.

Många förhoppningsfulla söker rollerna som till slut ges till fyra ungdomar som av invånarna ses som områdets värstingar, originaltitelns les pires. Ett beslut som rör upp känslor bland invånarna som ser filmen som en möjlighet att förbättra områdets rykte.

Nyfikenheten över filminspelningen är dock stor och det visar sig snabbt att regissören är beredd att gå långt för att förverkliga sin vision av ett drama om sin egen uppväxt.

Pissa i motvind är på sätt och vis två filmer i en. Dels en om filmskapandet i sig, dels en om trasiga ungdomar i en nedgången förort. Bägge delar inkännande skildrade med värme och intresse för för samtliga rollfigurer. Men som också ställer skarpa och relevanta frågor, inte minst kring skapandeprocess och fördomar. Var går gränsen mellan engagemang och exploatering?

Lise Akoka och Romane Gueret imponerar stort med sin regi och håller den varsamt men bestämt sin film långt från genrens klichéer och fallgropar. Manuset är välskrivet och Pissa i motvind innehåller såväl humor och värme som genuint gripande och starka scener.

Tonträffen känns äkta och fullständigt trovärdig från start till mål, mycket tack vare de fantastiska ungdomarna i de ledande rollerna. Det är mycket möjligt att vi här fått se några kommande stjärnor tändas.

För vacker för dig – en klassiker som håller

Postat den

Det har blivit dags för BleuBlancRouge att återbesöka en klassiker inom modern fransk film, en av de där filmerna som gjorde starkt intryck på mig och var med och formade mig till den frankofil jag är i dag.

Den film jag pratar om är Bertrand Bliers För vacker för dig!, eller Trop belle pour toi som den heter i original, från 1989. Sedan några veckor tillbaka ingår den i Netflix svenska utbud av franska filmer.

Jag var långtifrån ensam att charmas av den när den i slutet av 1990 nådde de svenska biograferna utan den blev en arthouse-hit även här. 

Hemma i Frankrike lockade den lite drygt 2 miljoner besökare till biograferna och plockade hem juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes 1989 samt inte mindre än fem statyetter (däribland den för bästa film) vid Césargalan 1990.

Glädjande nog kunde jag efter att för några dagar ha sett om den konstatera att jag fortfarande tycker att den håller, även om jag med en femtioårings blick läser den lite annorlunda än vad jag gjorde då som tjugoåring.

För vacker för dig! utspelas huvudsakligen i och kring Marseille. I centrum för handlingen står den framgångsrike bilhandlaren Bernard (spelad av en Gérard Depardieu på toppen av sin förmåga).

Utifrån betraktat har han allt man kan önska sig. Frun Florence (Césarbelönad insats av Carole Bouquet), så vacker att såväl män som kvinnor i hans närhet avundas honom, två barn och ett liv i ekonomiskt välstånd.

Men när den mer alldagliga sekreterarvikarien Colette (känsligt gestaltad av Josiane Balasko) dyker upp på firman skakas Bernards liv om i grunden. En omedelbar spänning uppstår mellan dem och de inleder ett förhållande. Det är en kärlekshistoria som förbluffar alla inblandade.

För vacker för dig! är Bertrand Bliers version av ett romantiskt drama men för den som är bekant med Bliers filmografi kommer det knappast som en överraskning att det är ett annorlunda sådant. Den cynism och svartsyn som präglar många av hans filmer är inte lika tydlig här men den finns definitivt där och hans förkärlek för att provocera sin publik får återigen utlopp.

Berättandet, och det var främst det som fångade mig så fullständigt när jag såg filmen första gången, är kronologiskt uppbrutet och det är oklart i vilken utsträckning det som sker i filmen verkligen inträffar.

Mycket utspelas i rollfigurernas tankar och en hel del går att tolka som rena fantasier från deras sida. Resultatet är en berättarstrukturellt fascinerande och alltjämt fängslande film.

Men bortom de berättartekniska finurligheterna och det Blier vill säga om ytlighet är det i grund och botten en film om kärleken och dess kraft.

För vacker för dig! är tack vare ett mästerligt arbete av fotografen Philippe Rousselot en fröjd att titta på och Bliers känsliga användande at Schubert-musik för att tonsätta skeendet även ett nöje att lyssna på.

Bröllopstalet- en avig och underhållande livskris

Om du är sugen på att se något lite annorlunda men ändå inte alltför utmanande kan Bröllopstalet (Le Discours i original) som nu är tillgänglig på dvd och vod i Sverige.

Laurent Tirards film från 2020 skulle ha visats inom tävlan i filmfestivalen i Cannes men då festivalen på grund av pandemin ställdes in fick den urpremiär vid senare tillfälle.

Fabrice Caros roman Le discours som ligger till grund för filmen ansågs ofilmbar men Laurent Tirard ror det hela i land tack vare berättarteknisk påhittighet.

Bröllopstalet är mer eller mindre en bildsatt inre monolog i filmens huvudperson Adrien, en livskrisande 35-åring som lider av hjärtesorg efter att hans flickvän velat ta en paus i deras förhållande.

Efter ett antal veckor skickar han ut en trevare till henne i form av ett sms och filmens nutid är en familjemiddag han är på medan han väntar på hennes eventuella svar.

Under middagen får den introverte Adrien också frågan av sin blivande svåger om han kan hålla ett tal på det stundande bröllopet mellan honom och Adriens syster.

Adriens inre är i uppror och hans tankar snurrar och spinner loss i bitvis svindlande tankebanor kring det egna förhållandet, familjen och hur han ska kunna ta sig ur mardrömmen bröllopstalet.

Det är fyndigt, roligt och med mycket att relatera till. Tirards kreativitet i berättandet är oftast lyckad men samtidigt är den lite väl formmedveten i bland och känns lite upprepande i andra.

Benjamin Lavernhe är utmärkt i huvudrollen och med en speltid på strax under en och en halv timme är det aldrig någon fara att bristerna ska gå ut menligt över underhållningsvärdet.

Annette – en musikalisk och visuellt slående känslostorm

Han är sannerligen inte särskilt produktiv Leos Carax. Sedan långfilmsdebuten med Boy meets girl 1984 har det bara blivit fem filmer i fullformat till.

Hans nu sverigeaktuella nya film Annette är dessutom hans första sedan Holy motors från 2012.

Så det går ofta lång tid mellan varven. Men det är ofta värt den där väntan för den egensinnige franske regissörens filmer är som regel något speciellt och extra.

Annette är inget undantag till den regeln. Det är Carax första engelskspråkiga långfilm och dessutom en musikal. En färg- och känslosprakande men mollstämd sådan. Närmast operalik tematiskt och uttrycksmässigt.

Det hela är skrivet av Sparks-bröderna Ron och Russel Mael och mötet mellan deras uttrycksfulla och karaktäristiska musik och Carax artistiska temperament och vision är en riktig lyckträff.

Grundpremissen i Annette är enkel. Den självförbrännande och provokative stå upp-komikern Henry McHenry och den änglaliknande och älskade operastjärnan Ann Defrasnoux finner varandra och det omaka parets himlastormande kärlekshistoria fängslar både press och publik.

De får efter en tid tillsammans dottern Annette som visar sig vara ett säreget barn med oanade och häpnadsväckande talanger.

Dotterns ankomst visar sig vända upp och ner på deras liv och på deras gemensamma existens rosaskimrande sky börjar orosmolnen hopa sig. Dramatiska händelser är under uppsegling.

Det är givet att när en regissör som Leos Carax tar sig an musikalgenren så blir resultatet en musikal som ingen annan. Något publikfrieri ägnar han sig sannerligen åt utan det är en tämligen kompromisslös historia.

Annette är en visuellt slående ( fotot av Caroline Champetier är lysande) och känslostormande men mörk berättelse om konstnärligt skapande och manlig destruktivitet.

Det finns en hel del gemensamma beröringspunkter med Carax eget liv så det går inte att helt skaka av sig tanken på att det är en delvis personlig och självbiografisk historia.

Adam Driver är lysande och intensiv, på ungefär samma sätt som Denis Lavant varit i tidigare Carax-filmer som exempelvis De älskande på Pont-Neuf (Les amants du Pont-Neuf) från 1991, i rollen som Henry och Marion Cotillard är ett bra val i rollen som Ann.

Annette är en emotionell berg- och dalbana som knappast kommer att lämna dig oberörd. Leos Carax filmer gör ju inte det.

När Annette premiärvisades vid årets Cannes-festival möttes den också av såväl hyllningar som burop. Juryn tog den dock till sina hjärtan och den belönades med priset för bästa regi.

Ozon och den ungdomliga kärleken

Den mångsidige och aningen ojämne men alltid intressante franske regissören François Ozon är dubbelt sverigeaktuell just nu. Dels på bio med sin senaste film Allt gick bra (Tout s’est bien passé), dels på dvd/vod med sin förra film Summer of 85 (Été 85).

Den där mångsidigheten i hans filmografi illustreras på ett bra sätt med dessa två filmer. Den förstnämnda är ett nutida drama om dödshjälp medan den senare är en bitterljuv coming of age-berättelse om en homosexuell tonåring i 80-talets Normandie.

Det här inlägget ska handla om Summer of 85 som det aldrig blev så att jag skrev om i samband med att den hade svensk biopremiär tidigare i år.

Det utspelas som titeln tydligt skvallrar om sommaren 1985 och platsen är en liten normandisk kuststad. Där bor 16-årige Alexis vars liv är sådär typiskt tonårsaktigt med höga toppar och djupa dalar känslomässigt.

En dag ger han sig ensam ut på sjön men överraskas av ett häftigt oväder och det bär sig inte bättre än att hans båt kapsejsar. Han räddas dock av den karismatiske 18-åringen David. De två finner varandra direkt. Först i form av vänskap men den utvecklas till något annat och djupare.

Men något dramatiskt och allvarligt lurar någonstans i bakgrunden, det vet vi redan från filmens öppningsscen.

Summer of 85 skulle ha haft premiär inom tävlan om Guldpalmen vid förra årets Cannesfestival, men den fick som bekant ställas in på grund av pandemin. Ganska snabbt efter att den till slut fått sin premiär var det många som jämförde den med Call me by your name och visst är det lätt att se parelleller mellan de två filmerna. Fast särskilt lika tycker jag inte att de är.

François Ozon har verkligen en helt annan stil och ett annat temperament än Luca Guadagnino som filmare. Ozons stil är lite kyligare, lite mer betraktande och klinisk, även om Summer of 85 i vissa stunder också andas en hel del värme och sensualism och behandlar många typer av starka känsloyttringar.

Som jag var inne på tidigare i den här texten tycker jag att Ozon är något ojämn som filmskapare och den här filmen är ett bra exempel på det. Vissa delar gillar jag väldigt mycket. Musiksättningen, fotot och skildringen av Alexis (strålande porträtterad av Félix Lefebvre) för att nämna några.

Däremot tycker jag att den svajar lite på andra håll. Vissa skeenden i filmen känns inte helt genomarbetade och rollfiguren David är tämligen platt. Han blir aldrig riktigt en person av kött och blod som Alexis.

Men som jag också skrev i inledningen så är Ozon aldrig ointressant och Summer of 85 är en i mitt tycker övervägande lyckad film. Inte minst som ungdoms – och tidsskildring. Scenografi och iscensättning fångar 80-talet utmärkt.

Summer of 85 är baserad på Aidan Chambers kultförklarade ungdomsbok Dansa på min grav från 1982. Eftersom jag inte läst den så kan jag inte bedöma hur Ozons film förhåller sig till den litterära förlagan men jag har förstått det som att det är en tämligen fri tolkning.

Benedetta – skamlöst underhållande och vasst om lesbiska nunnor i 1600-talets Italien

Den holländske provokatören Paul Verhoeven är tillbaka med ännu en för honom typisk europeisk arthouse-film.

Fem år efter den Césarbelönade och Oscarnominerade Elle slår han till med ännu en franskspråkig film med en stark kvinnlig huvudroll.

Benedetta som filmen heter visades inom tävlan vid årets Cannesfestival och i helgen fick den sin svenska biopremiär.

Det är en film som tydligare än många andra av hans filmer kombinerar hans huvudsakliga teman våld, sex och religion. De tre mest basala och huvudsakliga elementen i världen enligt honom.

Benedetta utspelas i ett pestdrabbat Toscana på 1600-talet och är löst baserad på den verkliga Benedetta Carlinis öde.

I den här versionen spelas hon av en briljant Virginie Efira som lyckas bemästra Verhoevens typiska blandning av satirisk udd, psykologiska subtiliteter och bombastiska penseldrag i berättandet.

Här är Benedetta en kvinna som i ung ålder placeras i kloster av sin förmögna familj. Hon plågas av syner och visioner av Jesus. Syner av ömsom olycksbådande och ömsom starkt erotiskt karaktär.

De sistnämnda lever hon ut i fysisk och köttslig form med en ung kvinna som får en fristad på klostret när hon tar sin flykt dit undan en våldsam man.

Synerna både fängslar och oroar den katolska kyrkan och när de sedan får fysiskt uttryck i form av stigmata stärker de Benedettas roll i klostret. Vilket hon utnyttjar till ett maktspel mot den stränga abbedissan. Men en stärkt maktposition ger också fler och mäktigare fiender.

Och över allt svävar hela tiden frågan om hon på riktigt står i kontakt med Jesus eller om hon hittar på.

Paul Verhoeven går sin vana trogen all in och håller inte igen vare sig när det gäller våld, sex eller annat. Det är en veritabel balansakt på gränsen till att bli för mycket och överlastat.

En balansakt som han i mina ögon klarar av. Mycket tack vara att det är det scener som tangerar gränser är gjorda med sån uppenbar humor.

Benedetta är dock en film som visat sig vara en vattendelare och den har rört upp känslorna rejält på sina håll. Men å andra sidan vore en Verhoeven-film inte just en sådan om den inte skapat kontroverser.

Rent hantverksmässigt är det en oerhört snygg film. Den religiösa symboliken i bildspråket är laddad och bildkompositionen är tydligt inspirerad av barockens måleri. Själva fotot förtjänar ett extra omnämnande.

Titane – en visuell symfoni av kött och metall

Filmupplevelser kan vara väldigt olika. En del filmer talar till hjärnan och andra till hjärtat. Och så finns det de som är en som ett knytnävsslag i magen.

Julia Ducournau Titane som vann Guldpalmen i Cannes i somras tillhör definitivt de sistnämnda, för maken till fysisk filmupplevelse får man leta efter.

Den kanadensiske regissören David Croneberg och hans Body Horror är en given referenspunkt men så enkelt låter sig sannerligen inte Titane kategoriseras. Därtill är Julia Ducournau en alldeles för unik filmröst.

Redan i den hyllade långfilmsdebuten Raw från 2017 visade hon att hon var något speciellt och med Titane tar hon sitt filmskapande till en ännu högre nivå.

Men det ska sägas direkt att Titane verkligen inte är något för alla smaker och att brutaliteten i den är lätt att rygga tillbaka inför. Det år en film som utmanar i stort sett alla sinnen.

Det är också en film vars handling inte riktigt låter sig beskrivas och kanske är det så att den upplevs bäst utan att veta för mycket om den.

Den ska nog snarast bara upplevas och kännas. Lite som en åkattraktion som man tar plats i och sedan bara låter sig svepas med av.

Men några rader om handlingen vill jag ändå bjuda på. Titane handlar om Alexia som i ung ålder drabbas av en bilkrasch och då får en titanplatta inopererad i huvudet.

I stället för att sky bilar utvecklar hon en fetischistisk fascination för dem. När det gäller relationen till människor är läget ett helt annat.

Hennes svårigheter att knyta an till andra människor tar brutala uttryck. Tills att hon träffar brandmannen Vincent vara liv präglas av sorgen efter sin försvunne son Adrien och svårigheterna att acceptera sin egen kropps åldrande.

Titane är en oljefläckig och queer cocktail av sex, våld, sorg och plötslig absurdistisk humor. Den rör sig snabbt mellan det groteska och det gripande, men är som sagt inget för den kräsmagade eller den som önskar lättsam underhållning för stunden.

En sak kan jag dock i princip lova och det är att Titane är en film som du inte lär glömma i första taget om du ser den. Vare sig du älskar eller hatar den kommer den knappast att lämna dig oberörd.

Den melankoliska kärlekens lågmälda historia

Regissören, manusförfattaren och skådespelaren Emmanuel Mouret har ofta kallats en fransk Woody Allen och visst är det i hans filmografi lätt att hitta likheter mellan de två.

Så även i hans senaste film, den Cannesutvalda och flerfaldigt Césarnominerade Saker vi säger, saker vi gör (Les choses qu’on dit, les choses qu’on fait) från förra året. I det här fallet främst till hans mest allvarliga filmer. Men för mig är det inte främst Woody Allen jag drar paralleller till när jag ser den.

Det finns ett psykologiskt djup i Saker vi säger, saker vi gör som får mig att tänka att om man denna gång prompt ska göra jämförelser så är det lika bra att hoppa över mellansteget Allen och gå direkt till Ingmar Bergman.

Men i så fall är det också en Bergman med en distinkt fransk röst. En lika tydlig referenspunkt i sammanhanget skulle nämligen också vara Eric Rohmer. Mouret ägnar sig i den här filmen åt ett filosofiskt resonerande värdigt den franske giganten.

Saker vi säger, saker vi gör är överhuvudtaget en på många sätt synnerligen fransk film som verkligen svarar upp till mångas schablonbild över hur en typisk sådan är.

Det är en huvudsakligen dialogdriven film och det pratas mycket och länge. Men samtidigt bryter Mouret mot det ”typiskt” franska genom att också arbeta med det outsagda, stillsamt och med ett skandinaviskt vemod bildberättat med välvald klassik musik som enda ljudspår.

Saker vi säger, saker vi gör är ett välspelat relationsdrama om passion, kärlek och svek. Och allt det outtalade som ryms i ytorna däremellan, helt enkelt den där skillnaden som när det gäller just kärlek kan finnas mellan hur vi agerar å ena sidan och vad vi egentligen känner å den andra som filmens titel anspelar på.

Det är lågintensivt på ytan men desto mer känslostarkt därunder. Filmens ramberättelse går ut på att en man med nyligen krossat hjärta lämnar Paris och åker ut på landet för att hälsa på sin kusin och läka hjärtesorgen och kanske till och med komma till skott med den där författarkarriären han alltid drömt om.

Väl framme möts han av kusinens gravida flickvän som berättar att kusinen är tillfälligt bortrest med väntas tillbaka inom kort. I väntan på kusinen inleder de snart ett förtroligt samtal om sina tidigare kärleksrelationer.

Utifrån det samtalet spinner auteuren Emmanuel Mouret som även skrivit filmens manus en inkännande och djupt humanistisk väv ett antal människors delvis sammanlänkade relationsöden.

Det är ofta djupt melankoliskt och vemodigt men samtidigt skildrat med värme och medmänsklighet. Dessutom är ju ämnet så universellt att vi alla på ett eller annat sätt kan relatera till de situationer som utspelas där framför våra ögon.

För att återknyta till den inledande liknelsen med Woody Allen så har Emmanuel Mouret likt den amerikanske auteuren lyckats samla ihop en imponerande skådespelarensemble med Émelie Dequenne (som i vintras Césarbelönades för sin roll), Niels Schneider, Camélia Jordana, Vincent Macaigne och Guillaume Gouix i spetsen. Alla levererar de inspirerade rolltolkningar.

Tema Haenel: Aktivisten

Dags för ännu ett avsnitt i en av de pågående undersektionerna jag har här på bloggen: den där strålkastarljuset är fast fixerat på Adèle Haenel, en av de mest spännande och starkast lysande skådespelarna i fransk film.

Den här gången ska det handla om det flerfaldigt prisbelönta och SVT-aktuella dramat 120 slag i minuten (120 battements par minute) från 2017. Även om jämförelsen på många sätt haltar så känns det relevant att beskriva den som en sorts fransk motsvarighet till Torka aldrig tårar utan handskar.

Filmen utspelas i Paris. Det är tidigt 90-tal och inom rörelsen som kämpar för de aidssjuka och hiv-smittades rättigheter och mot det upplevda ointresset från samhällets och läkemedelsföretagen att satsa resurser på forskning och information kring sjukdomen gror frustrationen. Inte minst för att det är en akut fråga om liv eller död för flera av medlemmarna.

Allra mest gror frustrationen hos ACT UP, den kanske mest agitatoriska och frispråkiga organisationen inom aidsrörelsen, och det är just inom Paris-avdelningen av ACT UP filmens handling utspelas.

Vi får vara med under deras ofta hetsiga och eldfängda inre diskussioner, på några av deras kompromisslösa och spektakulära aktioner och även följa några av rollfigurerna på det individuella planet. Ett av filmens bärande handlingsspår är den på förhand dödsdömda men spirande kärlekshistorien mellan nykomlingen Nathan och den aidssjuke aktivisten Sean. Deras fint och innerligt skildrade förhållande är något av filmens emotionella hjärta.

Känslostarkt är det dock hela vägen och med en trovärdig ton från första till sista ruta, skildrat utan sentimentalitet men med värme och medkänsla. Regissören Robin Campillo och Philippe Mangeot som han skrivit filmens manus med var bägge engagerade i ACT UP under den tid som skildras och ha baserat manuset på sina egna erfarenheter, vilket såklart är en förklaring till den starka känsla av autenticitet som 120 slag i minuten genomsyras av.

Det är som sagt en känslostark film detta och frustration och ilska är två av de dominerande och döden är hela tiden närvarande, men det är inte någon genommörk historia för genom hela filmen pulserar också en stark livslust och en oböjlig vilja att aldrig ge upp.

En annan mycket viktig del i den där känslan av autenticitet är det genomgående fantastiska skådespeleriet! Hela ensemblen svarar för topprestationer och trots att det är en tämligen pratig film skorrar tonläget aldrig någonsin falskt.

Och Adèle Haenel då? Ja, hon är sitt vanliga lysande jag och som klippt och skuren för att spela Sophie, en av de mest radikala aktivisterna i gruppen.

120 slag i minuten fick sin premiär inom tävlan vid Cannesfestivalen 2017 och vann där bland annat Juryns stora pris och Queerpalmen. När det gäller det finaste priset Guldpalmen fick den dock se sig besegrad av Ruben Östlunds The Square.

120 slag i minuten finns just nu bland annat tillgänglig på SVT-play.