Polytechnique – en lysande visionärs första storverk

Just nu är den kanadensiske regissören Denis Villeneuve högaktuell på de svenska biograferna med Dune: Part Two, men det fanns en tid innan han var en pålitlig leverantör av visuellt briljanta och storslagna mastodontproduktioner.

Karriären inledde han på 90-talet hemma i franskspråkiga Kanada, först med att regissera musikvideor men sedan också småskaliga långfilmer. Sin filmiska röst hittade han dock enligt utsago först en bit in på det nya millenniet, något som bland annat resulterade i mästerverket Nawals hemlighet (Incendies) 2010.

Det här inlägget ska dock handla om Polytechnique, en annan av hans tidiga filmer och den film som han brukar kalla för sin egentliga debutfilm eftersom det var den första film som han fick göra helt efter eget huvud.

Polytechnique som släpptes 2009 mer eller mindre rensade prisbordet vid Genie Awards, Kanadas svar på Guldbaggen, finns sedan förra året tillgänglig på streaming i Sverige.

Jag förstår att Villeneuve ser den som en sorts debutfilm för det är tydligt att det är i Polytechnique som han hittar sin filmiska röst. Budgeten må ha varit en bråkdel av vad han rör sig med i sina filmer nuförtiden, många av hans filmiska kännetecken återfinns redan i Polytechnique.

Här finns till exempel de skeva kameravinklarna, det långa skärpedjupet och användandet av långa, svepande tagningar och det negativa utrymmet i bildkompositionerna.

Polytechnique är ett starkt och psykologiskt djuplodande drama baserat på en tragisk och brutal händelse i den kanadensiska nutidshistorien: det som kommit att kallas för massakern i Montreal.

Det var i början av december 1989 som en ung man med misogyn agenda sköt ihjäl 14 kvinnor och skadade ytterligare tio kvinnor och fyra män vid Montreals polytekniska högskola.

Polytechnique är dock ingen dramatisering av massakern utan en fiktiv berättelse inspirerad av händelserna. Dessutom är det lika mycket en film om de psykologiska följderna av ett sådant brutalt våldsdåd som en skildring av detsamma.

Filmen är inspelad i svartvitt, ett beslut Villeneuve tog av respekt för de verkliga offren och deras familjer. Att spela in i färg skulle riskera att få filmen att kännas spekulativ och taktlös var bedömningen. Ett klokt val, skulle jag säga.

Det svartvita fotot hjälper dessutom till att flytta fokus från händelserna i sig till de inblandade människorna, något som går i linje med Villeneuves ambitioner av vad han vill skildra med sin film. Det är dessutom fråga om ett utmärkt genomfört fotoarbete som i kombination med Villeneuves berättarstil ger filmen en hjärtskärande vacker och poetisk touch i allt det ofattbart våldsamma som utspelas.

Berättelsen skildras omväxlande mellan tre olika personers perspektiv: en manlig och en kvinnlig elev samt mördaren själv. Växlingarna mellan dem är rasande skickligt utförda och ännu ett berättargrepp som vi känner igen från flera av hans efterföljande filmer.

De långa och noggrant iscensatta tagningarna som i långa stunder dessutom är dialogfria förstärker det lyriska stråket i berättandet och Villeneuves personregi är strålande. Den ledande trion Maxim Gaudette, Sébastien Huberdeau och Karine Vanasse levererar ramstarka porträtt.

I synnerhet Vanasse (som många säkert sett som Lise Delorme i Cardinal, tv-versionen av Giles Blunts polisromaner) imponerar stort.

Fruktans lön – hur man gör en av tidernas bästa filmer medioker

Originalet från 1953 i regi av thrillermästaren Henri-Georges Clouzot är en firad och prisbelönt klassiker och tillika en av mina absoluta favoritfilmer, William Friedkins version från 1977 (kanske mest känd under sin engelska originaltitel Sorcerer) något som ovanligt som en nyinspelning i nivå med originalet.

När Georges Arnauds roman Fruktans lön (Le salaire de la peur) nu återigen blivit filmatiserad, denna gång i regi av Julien Leclercq bryts dock den fina raden.

I Leclercqs version, gjord för franska Netflix, byts den diaboliska och långsamt uppbyggda spänningen från de två tidigare versionerna mot mer traditionell dussinaction. Kanske inte helt överraskande eftersom den förenar två av den franska filmens allra största actionstjärnor just nu: Alban Lenoir och Franck Gastambide.

Här finns heller inget av det mångbottnade berättande som både Clouzot och Friedkin ägnade sig åt i sina versioner.

Ramarna i berättelsen har dock Julian Leclercq, som också varit med och gjort manusbearbetningen, behållit. Handlingen är förvisso denna gång förlagd till ett icke namngivet afrikanskt land och inte någonstans i Sydamerika men annars är grunderna i stort sett intakta.

En oljekälla börjar brinna och det enda tillgängliga sättet att förhindra elden att sprida sig vidare genom pipeline-systemet är att spränga den med hjälp av nitroglycerin.

En grupp legosoldater anlitas för att genomföra det livsfarliga uppdraget att först stjäla nitroglycerinet från ett vapenförråd och sedan frakta det stötkänsliga och synnerligen explosiva och lättantändliga ämnet i två lastbilar genom ett ogästvänligt och skakigt ökenlandskap till den brinnande oljekällan. Dessutom är det bråttom att få det gjort.

Julien Leclercqs version av Fruktans lön har även den absolut sina förtjänster. Han lyckas utvinna en hel del spännande scener och underhållningsvärdet finns utan tvekan där, men det är gjort helt utan finess.

Jag har tidigare här på bloggen när jag skrivit om några andra av hans filmer kallat Leclercq för Frankrikes svar på Paul Greengrass. I den här filmen är han snarare Frankrikes Michael Bay. Här är det muskulös action och inga subtiliteter som gäller.

Jag kan förstå att han velat göra sin grej mer än att helt och hållet efterlikna de två första versionerna, inte minst för att de i princip är omöjlig att överträffa och att viss modernisering ändå kan vara på sin plats, men jag tycker att han gjort en hel del märkliga val i den processen.

Hans har till exempel valt att inte göra någon egen version av de ikoniska och på sina olika sätt briljanta broscenerna från Clouzots och Friedkins versioner, vilket är en stor miss och du frågar mig. Leclercq ersätter den med en annan typ av utmaning för sina antihjältar, vilken ska jag inte gå in på av spoilerskäl, men den är sannerligen otroligt mycket blekare.

Fruktans lön, som finns tillgänglig även på svenska Netflix, går absolut att se för en stunds underhållning men om du inte sätt Clouzots eller Friedkins versioner ärr definitivt att föredra.

Den sista resan – om livsgnistan i frankofilin

Någon gång då och då gör BleuBlancRouge små utflykter utanför den så kallade boxen och nu är det dags igen. Fast å andra sidan går det verkligen att argumentera för att Filip och Fredriks nya film Den sista resan i allra högsta grad hör hemma här.

Det må vara en svensk film och BleuBlancRouge behandlar normalt filmer från den frankofona sfären, men eftersom ett av Den sista resans centrala teman är frankofili och kärleken till Frankrike, alltså i grund och botten exakt vad den här bloggen handlar om, känns den självklar som ingrediens.

Jag tänker mig att de flesta som besöker den här bloggen liksom jag verkligen kan relatera till en film där en en av personerna hänvisar till Frankrike som sitt andra hemland och att han ofta känner sig som lyckligast när han är på besök i landet.

Den sista resan handlar om ytterst om Filip Hammar och hans pappa Lars. Den senare har ett antal år efter att han pensionerat sig från jobbet som lärare i franska tappat det mesta av sin livsgnista och från att ha varit en aktiv, levnadsglad och mycket omtyckt lärare fördriver han sina dagar passiv och initiativlös i sin favoritfåtölj.

En alltmer förtvivlad och sorgsen Filip får en dag en idé som han tror ska hjälpa pappan att återfå gnistan igen. Han ska ta med Lars på en resa till Frankrike för att återse dennes älskade favoritplatser och det ska bli en resa som i så stor utsträckning som möjligt återskapar de resor som hela familjen gjorde när barnen var små.

Filip införskaffar en gammal orange Renault 4, en likadan bil som familjen Hammar hade, kontaktar sin parhäst Fredrik (som spelar en stor roll i Filips idé om att i hemlighet återskapa några händelser från resorna) och sätter planerna i verket.

En något motvillig och tveksam Lars låter sig tas med på resan och ju närmare Frankrike man kommer är det mycket riktigt som att livsgnistan så smått börjar återvända.

Jag kan tycka att Filip och Fredrik i bland har en tendens att ta lite för mycket plats och på så vis kommer i vägen för andra personer i sina produktioner men den här gången har de verkligen hittat helt rätt balans och tonträff.

Den sista resan är ömsom gripande, ömsom rolig och hela tiden genomsyrad av värme och omtanke. Hysteriska upptåg blandas med allvarliga samtal om åldrande, depression och förlust av det som varit. Allt till stor del berättat med fina franska miljöer (huvudsakligen vid Rivieran) som fond.

Ett tufft år – Charmigt och smittande skådespeleri räddar slarvigt skriven film

Efter den monumentala succén med En oväntad vänskap (Intouchables) 2011 är det lite av en happening varje gång duon Olivier Nakache och Eric Toledano släpper en ny film, även om de aldrig riktigt lyckats upprepa samma typ av framgångar.

Något som kanske kan illustreras med att när deras senaste film Ett tufft år (Une année difficile) från förra året nu släpps i Sverige så sker det direkt till streaming utan att passera den ordinarie repertoaren. En mer krass anledning till det kan säkert också vara att den helt enkelt inte riktigt håller måttet.

Ett tufft år är duons hittills mest splittrade film och den känns inte helt genomtänkt på manusplanet. Att den ändå bitvis blixtrar till och bjuder på den där charmiga, varmhjärtade och medryckande humorn som vi vant oss att förknippa med Nakache och Toledano är denna gång mer en någon gång tidigare tack vare skådespelarinsatserna.

Kvartetten Pio Marmaï, Noémie Merlant, Jonathan Cohen och Mathieu Amalric mer eller mindre bär den här filmen på sina axlar.

Marmaï och Cohen spelar Albert och Bruno, två svårt skuldsatta män vars liv i olika grad rasat samman. Framförallt Albert har utvecklats till en street smart som är beredd att göra lite vad som helst för att få ihop pengarna som ska få hans liv på rätt köl igen. De två blir av en slump och genom en dramatisk händelse vänner, en händelse som även inbegriper den något oortodoxe skuldsaneraren Henri (Amalric).

Lockade av gratis öl och chips hamnar Albert och Bruno på ett möte hos en grupp unga miljöaktivister. Det kommer att engagera sig i gruppen, främst för att vinna den karismatiska ledaren Cactus (Merlant) gunst och att de ser en möjlighet att tjäna pengar på det hela men det ska också komma att skicka deras ny i en ny och oväntad riktning.

Ett tufft år är inte utan förtjänster. Här finns en del riktigt roliga scener och kemin och energin de duktiga skådespelarna emellan är elektrisk. Därtill är Nakache och Toledano så skickliga på att sätta ihop en filmberättelse att den hela tiden har ett driv som rycker med åskådaren.

Under ytan ekar det det dock en aning tomt denna gång något som framförallt beror på slarvigt manusarbete. Min främsta invändning är att det när det kommer till kritan inte känns riktigt trovärdigt, vare sig händelseutvecklingsmässigt eller hur rollfigurerna är frammejslade och agerar. Så mycket mer än underhållning för stunden blir det inte denna gång från firma Nakache och Toledano.

The Animal Kingdom – bedårande vacker fransk genre-crossover

I morgon fredag är det dags för årets upplaga av Césargalan, Frankrikes motsvarighet till vår Guldbagge. Den film som på förhand har störst chans att bli kvällens stora vinnare är The Animal Kingdom (La Règne animal), en film som sedan någon vecka tillbaka är streamingaktuell i Sverige.

Med sina totalt 12 nomineringar toppar den rankningen strax före Justine Triets Fritt fall (Anatomine d’une chute) som landade på 11.

Båda filmerna fick sina premiär vid förra årets Cannesfestival. Fritt fall vann som bekant Guldpalmen och The Animal Kingdom fick äran att inviga undersektionen Un Certain Regard, en sektion som är ägna till att lyfta fram filmer som är visuellt innovativa och filmskapare med en distinkt egen röst.

Sett utifrån den beskrivningen går det inte att säga något annat än att The Animal Kingdom var ett mycket bra val att kicka i gång den senaste upplagan för det är en visuellt slående film och regissören Thomas Cailley är på väg att etablera sig som en fransk films mest spännande och lovande filmmakare.

The Animal Kingdom är hans blott andra långfilm och en senkommen men efterlängtad uppföljare till den hyllade debuten Kärlek vid första slaget (Les Combattants) från 2014, en film som prisades i Cannes och plockade hem tre César (bland annat för bästa debutfilm).

The Animal Kingdom är en säregen film, en genreblandning som är svår att kategorisera. Science fiction, relationsdrama, coming of age och till och med lite skräck är bara några av de element som vävs in i den här filmen.

Den utspelas i ett Frankrike där en mystisk farsot som får människor att gradvis mutera till djur drar fram. Farsoten skapar panik och förvirring i samhället som inte riktigt vet hur situationen ska hanteras, men för säkerhets skull har man bestämt att de drabbade ska interneras.

I denna förvirring står dock den medelålders pappan François (spelad av Romain Duris) trots stor oro stadig i sin övertygelse: han är beredd att göra allt som står i hans makt för att hjälpa och rädda sin fru som är en av de drabbade.

Situationen ställs på sin spets när tillsammans med gemensamma tonårssonen Emile (Paul Kircher) får reda på att frun tillsammans med ett stort antal andra drabbade flytt till skogs när en fångtransport råkat ut för en olycka.

Utan att tveka bestämmer de sig för ett ge sig i väg för att försöka hitta och rädda henne. Detta trots att de i grunden är lika oroade och förvirrade som alla andra och det hela utvecklas till en gåtfull resa inte bara in i det okända utan även in i sig själva.

The Animal Kingdom har en emotionell kärna som verkligen känns, samspelet mellan Romain Duris och Paul Kircher (som bägge är strålande) är oerhört starkt och känns genuint.

Specialeffekterna är mycket övertygande. Med tanke på den i internationell jämförelse relativt låga budgeten är det en förbluffande snygg film. Thomas Cailley visar upp en imponerade visuellt uttryck med genomtänkta kamerarörelser och ett synnerligen vackert och poetiskt bildspråk.

Fotot av Thomas äldre broder David Cailley håller hög klass och bästa foto är mycket riktigt en av kategorierna som The Animal Kingdom är nominerad till en César för.

Grundtonen i filmen är definitivt melankolisk men det lämnas utrymme för ljus och humor också. Det sistnämnda står Adèle Exarchopoulos för mycket av i en färgstark biroll.

När Sophia mötte Sylvain – oemotståndligt om omöjlig kärlek

Den som följt den här bloggen ett tag vet att jag längs vägen under de snart 13 åren som BleuBlancRouge existerat funnit en rejäl favorit i fransk-kandensisk film. På svenska biografer visas just nu en film som bara förstärker den känslan.

Jag pratar om Xavier Dolan-favoriten Monia Chokris tredje långfilm som regissör När Sophia mötte Sylvain (Simple comme Sylvain) från förra året. Det är ett synnerligen stilsäkert och sensuellt romantiskt drama som charmar och underhåller rejält.

När Sophia mötte Sylvain är den mer logiska uppföljaren till den lyckade debuten Jag och min bror (La femme de mon frère) från från 2019 än vad hennes andra film Babysitter var. Den i mitt tycke mindre lyckade filmen hittade heller aldrig till den svenska marknaden.

Efter att i Jag och min bror behandlat en syskonrelation tittar hon den här gången närmare på en himlastormande kärleksrelation mellan vad som på många sätt är varandras motsatser.

Sophia är en medelålders filosofiprofessor som lever ett ordnat men också stelnat liv tillsammans med forskaren Xavier och umgås i intellektuella kretsar i storstaden Montreal. Sylvain å sin sida är en jordnära hantverkare med helt annan bakgrund och umgänge.

Deras liv formligen välts över ända när de träffas i samband med att Sylvain ska renovera Sophias och Xaviers nyinköpta semesterhus på landsbygden och det visar sig slå gnistor mellan dem.

De dras obönhörligen till varandra och inleder ett förhållande. Men frågan är vilka chanser deras förhållande har att överleva bortom den råa passionen. Förnuftet (och fördomarna) säger att två personer från så helt olika bakgrunder inte ska ha något gemensamt att bygga vidare på, men vad känslan säger är något helt annat.

Monia Chokri, som själv spelar Sophias bästa vän Françoise, har med När Sophia mötte Sylvain, fått till en mindre fullträff. Inte minst visuellt. Det är oerhört läckert och stilsäkert iscensatt med ett snyggt 70-talistiskt bildspråk komplett med softade linser, kreativa bildlösningar och paletten laddad med varma jordfärger.

Det är en stilmässigt val som ramar in berättelsen perfekt. Dessutom är rollbesättningen smått briljant. Magalie Lépine Blondeau är fullständigt självlysande som Sophia och kemin mellan henne och Pierre-Yves Cardinal, som spelar Sylvain med den äran, är elektrisk.

I botten ligger ett välskrivet manus, av Chokri själv, som skickligt balanserar på den slaka linan mellan att leka med klichéer och att falla offer för dem. Dessutom med fint invävda filosofiska funderingar och citat kring kärlekens och passionens natur. Någon enstaka gång kan jag tycka att hon ramlar av den där linan men då hittar hon snabbt upp på den igen.

När Sophia mötte Sylvain är en dråplig, välspelad och medryckande historia, både sexig och melankolisk. För mig var det i alla fall synnerligen angenäma knappa två timmar i biosalongen tillsammans med den här filmen.

Ombord på Adamant – (Guld)björnstark dokumentär

Årets upplaga av filmfestivalen i Berlin har precis dragit igång och lagom till det får förra årets vinnare av Guldbjörnen svensk biopremiär.

Det handlar om dokumentären Ombord på Adamant (Sur l’Adamant i original) i regi av veteranen Nicolas Philibert, en på många sätt anspråkslös liten film som väldigt få på förhand tippat som vinnare av det som är Berlinfestivalens finaste pris.

Men vann gjorde den och behöver sannerligen inte be om ursäkt för det.

Ombord på Adamant är en stark och inkännande dokumentär som tar sig nära de personer den skildrar.

Adamant är en husbåt ankrad vid en av Seines kajer i centrala Paris och den fungerar som ett öppet dagcenter för vuxna personer med olika mentala funktionsvariationer. På Adamant står kulturen i fokus.

Besökarna får möjlighet att uttrycka sig i konst, musik (en av dem levererar till exempel en innerlig version av rockbandet Téléphones klassiker La bombe humaine från 1979) och dans och i Nicolas Philiberts dokumentär får följa ett antal av dem.

Sin vana trogen skildrar han främst genom att som, som det brukar heta i sådana här sammanhang, ”en fluga på väggen” stilla betrakta och det fungerar återigen utmärkt. Här finns inga filmiska åthävor eller effekter utan Nicolas Philibert förlitar sig på sin fenomenala känsla för rytm i klippningen och att göra rätt urval ur vad man får anta vara ett rejält omfattande filmat material.

Ombord på Adamant är en finstämd, rolig och samtidigt lite sorgsen film om hur det är att leva med psykisk ohälsa men också om kulturens kraft.

Nicolas Philiberts nya film Avèrroes & Rosa Parks, som även den behandlar psykisk ohälsa, får för övrigt sin världspremiär under årets filmfestival i Berlin. Dock inte inom huvudtävlan.

All your faces – suveränt i skådespel i lågmält men känslostarkt drama

Filmgalesäsongen är långt gången nu men ännu återstår ett antal prestigeladdade priser att delas ut, inte minst det största av dem alla: amerikanska Oscar.

Inte heller det största inhemska franska filmpriset César har delats ut än, däremot så är nomineringarna offentliggjorda sedan några veckor tillbaka.

En av de stora vinnarna när det gäller nomineringar till de åtråvärda Césarstatyetterna är Jeanne Herrys starka drama Je verrai toujours vos visages som kunde räkna in inte mindre än nio stycken. Noterbart är att hela fyra av dessa gäller bästa kvinnliga biroll!

Här i Sverige är den sedan nyligen streamingaktuell, då under den internationella titeln All your faces.

All your faces handlar om det system som infördes i Frankrike för tio år sedan och som ger brottsoffer och förövare möjlighet att övervakade av professionell personal och volontärer i grupp diskutera sina upplevelser och tankar kring det som hänt. Allt för att försöka bearbeta, förstå och kanske till och med förlåta.

Vi får under filmens knappa två timmars speltid följa med ett antal individer under att antal sådana träffar och även följa hur förberedelserna för att gå med i programmet kan gå till. Jeanne Herry, som tidigare bland annat gjort I trygga händer (Pupille) från 2018, regisserar med varsam och inkännande hand.

Berättandet är mer observerande än skildrande och om det inte varit för att ensemblen är en stjärnbeströdd sådan med en hel del kända ansikten hade den till och med nästan kunnat misstas för att vara dokumentär.

Det är en mycket välskriven historia, på samma gång känslostark och lågmäld och den tonträffen i skådespelet känns som jag varit inne på mycket trovärdig och fylld av autenticitet. Så det känns helt i sin ordning att den plockade hem ett antal Césarnomineringar på just skådespelarplanet.

Det spektakulära är dock som sagt att det plockade hem inte mindre fyra av fem nomineringar i en och samma kategori: bästa kvinnliga biroll. Leïla Bekhti, Élodie Bouchez, Adèle Exarchopoulos och Miou-Miou (för övrigt mamma till Jeanne Herry) är kvartetten som med det skrivit historia.

Utöver detta är den som sagt nominerad till ytterligare sex priser, däribland bästa film, bästa regi och bästa originalmanus. Vilka som till slut får priserna avslöjas under sedvanligt uppklädda och festliga former den 23 februari. Årets Césargala hålls på anrika Olympia i Paris.

Doften av framgång – underhållande och flyhänt parfymkupp

Staden Chartres i departementet Eure-et-Loir är känd för sin katedral men också ett viktigt nav i den franska parfymindustrin. Det sistnämnda är något som man tar fasta på i den franska filmen Doften av framgång (Cash i original) från förra året.

Filmen som är gjord för franska Netflix och hade premiär i somras utspelas i just Chartres och kretsar kring ett stort och framgångsrikt familjeföretag inom just parfymindustrin.

Den företagsamme Daniel har sedan länge ett horn i sidan till ägarfamiljen och är fast besluten att aldrig jobba för dem. Men efter att hans egna verksamhet som han driver med sin bästa kompis, som är om möjligt ännu mindre förtjust i ägarfamiljen, krossas av just det stora företaget ser han ingen annan väg ut än att bita i det sura äpplet och ta jobb på deras lager.

Inom honom brinner dock en längtan efter revansch och en dag öppnar sig en möjlighet att göra sig en hacka på ägarfamiljens bekostnad. Tillsammans med sin kompis kommer han på ett sätt att obemärkt kunna stjäla lyxparfymer och sedan sälja dem vidare.

Visst stöter han på motgångar på vägen men hans illegala verksamhet bara växer och växer. I takt med att pengarna blir större och fler blir inblandade är bara frågan hur länge det kan fortsätta utan att det hela avslöjas?

Doften av framgång är regisserad av Jérémie Rozan. Han har sin bakgrund inom reklamfilm och musikvideor och det märks för det är en snyggt och följsamt flödande berättad historia. I grund och botten är det en komisk så kallad heist-film och manuset är inte alls oävet.

Här bjuds på underhållning, en och annan snygg och oväntad vändning och färgstarka rollfigurer. Allt med en omisskännlig fransk touch. I rollistan hittar man ett stort antal kanske inte kända namn men väl rutinerade och bekanta birollsansikten.

Den samlade ensemblen gör ett bra jobb och är en viktig del i att Doften av framgång funkar så bra som den gör. Jag vill dock lyfta fram en person lite extra och det är relativa nykomlingen Raphaël Quenard som övertygar i huvudrollen som Daniel. Honom kommer vi säkerligen att få se mer av i framtiden.

Playtime – mästerverket som knäckte Tati

Gott nytt år, kära läsare! Jag väljer att inleda detta fjortonde år för BleuBlancRouge på samma sätt som jag gjort några gånger tidigare; att skriva om någon av favoriten Jacques Tatis filmer. Filmer som jag mer än gärna ser om just såhär vid nyårstid.

Den här gången får det bli det för Jacques Tati olycksaliga mästerverket Playtime från 1967. Det var ett för tiden kolossalt projekt som tog hela tre år att spela in och som Tati lät upprätta en hel kulisstad, ofta omnämnd Tativille, utanför Paris för att spela in i.

Inspelningarna kom att kantas av mängder av problem, bland annat orsakade oväder i omgångar stora skador på de enorma kulisserna men höga reperationskostnader till följd. Något som sannerligen inte var välkommet eftersom budgetläget var ansträngande nog som det var, trots flera smart och utgiftsbesparande produktionsmässiga lösningar och val.

Faktum är att produktionen flera gånger fick avbrytas på grund av att pengarna tagit slut och för att lösa problemen tvingades Jacques Tati bland annat personligen ta stora lån, vilket såklart innebar stora risker även för en hyllad regissör vars förra film Min onkel (Mon oncle) firat stora triumfer och vunnit både en Oscar för bästa utländska film och Juryns stora pris vad filmfestivalen i Cannes.

Det var ett risktagande som skulle visa sig ödesdigert för när filmen väl var färdig visade den sig trots att den tog emot väl av kritikerna kom ett bli en gigantisk flopp ekonomiskt sett. Följderna blev katastrofala för Jacques Tati.

Hans filmbolag tvingades i konkurs och eftersom han bland annat använt sitt hem som pant för att ta de där lånen så blev följderna hårda för honom personligen.

Sammantaget blev det en smäll som han egentligen aldrig hämtade sig fullt ifrån och det tog honom ett tiotal år att komma på fötterna ordentligt ekonomiskt. Jacques Tati kom bara att göra två långfilmer till innan han avled i oktober1982.

Varför Playtime blev en sådan ekonomisk katastrof trots allt den alltså togs emot väl går det såklart att spekulera kring. Det faktum att den blev saftigt dyr att spela in är såklart en viktig faktor, men såklart inte den enda anledningen till att den inte nådde en tillräckligt stor publik.

Att det tog honom hela nio år att följa upp dundersuccén Min onkel gjorde att intresset hunnit svalna en hel del och det ledde bland annat till att ingen distributör på den så viktiga amerikanska marknaden var villig att visa den.

Det dröjde till 1973 innan den till slut fick amerikansk premiär och då i en nedkortad version på 35 millimeters film i stället för 70 millimeter som den var inspelad på. En rejält nerskalad och annorlunda produkt med andra ord.

Problemen att få kostnaderna att gå ihop började dock redan på hemmaplan i Frankrike där den hade premiär i december 1967. Publiktillströmningen nådde inte alls upp till förväntningarna och det mönstret upprepade sig även på andra marknader. Varför kan man såklart fundera över.

Kanske kan det vara så att publiken inte var redo för en film som Playtime där Jacques Tati berättar i en betydligt mörkare ton än i sina tidigare filmer. Dessutom med betydligt större såväl ambitioner som pretentioner.

Temat är precis som i föregångaren Min onkel en kritik mot ett alltmer moderniserat samhälle. Skillnaden är dock att i Playtime är perspektivet betydligt bredare och moderniseringen mer långt gången.

Den här gången ställs Tatis alter ego Monsieur Hulot inte bara inför ett hus fullt av för honom obegripliga moderniteter, i Playtime handlar det om en hel storstad och det är dessutom inte bara Hulot som är vilsen i det moderna utan nu handlar det om samhället i stort.

I Playtime tar Tati sitt berättande vidare lämnar mer eller mindre helt all form av traditionell handling. Filmen består i stället av sex olika sekvenser som tämligen löst men snyggt flödande binds samman och där främst två personer, herr Hulot och en amerikansk turist vid namn Barbara, är gemensamma nämnare.

Filmen utspelas i ett Paris fyllt av modernistisk arkitektur präglad av raka linjer och ny teknik. Den tar sin början på flygplatsen Orly dit Hulot anländer i stort sett samtidigt som ett sällskap amerikanska turister. Under det dygn som följer sammantvinnas deras vägar och som vanligt närhelst Hulot är i närheten uppstår dråpliga och märkliga situationer.

Playtime är mer än en berättelse om Hulot en märkvärdig och brett anslagen mosaik där hans roll i handlingen hela tiden skiftar från huvudperson till bifigur.

Nästan varje enskild scen i den intrikat iscensatta och suveränt välkoreograferade filmen bär på en enorm detaljrikedom (Tati utnyttjar verkligen till fullo de möjligheter som det större filmformatet 70 millimeter ger) där det sker saker på flera olika plan vilket gör att man för varje gång man ser den upptäcker nya detaljer.

Det är en komplex film, betydligt mer subtil i sin humor än vad Tatis tidigare filmer var och (som jag varit inne på tidigare) mörkare i tonen. Gapskratten är inte lika många, men bottnarna i historien desto fler.

Som vanligt när det gäller Tati är det allra främst visuell och ordlös humor som förstärks med hjälp av kreativ ljudsättning som gäller, bara i större format och mer raffinerat.

Playtime är en film vars renommé bara tycks bli starkare ju längre tiden går och den finns med på många listor och omröstningar där filmarbetare och kritiker fått rösta fram tidernas bästa filmer. Förra året genomförde till exempel det brittiska filminstitutet en omfattande sådan omröstning för att utse tidernas 100 bästa långfilmer.

På den placerade sig Playtime på en 23:e plats på kritikernas lista och 41:a på filmarbetarnas. Det är lätt att förstå varför den ofta förekommer i sådana sammanhang för det är ett fängslande mästerstycke som förvisso utmanar åskådaren men samtidigt också ser till att rikligt belöna densamma.