RSS Flöde

Författararkiv: mattiaslin71

Ikonen Gabin som ikoniske Maigret

Postat den

En tradition här på BleuBlancRouge är att uppmärksamma den legendariska skådespelaren Jean Gabins födelsedag den 17 maj.

Som traditionen bjuder görs detta genom att skriva några rader om en film ur hans synnerligen digra filmografi.

I år föll valet på något på sätt och vis dubbelt ikoniskt: den ikoniska Gabins första insats som Georges Simenons lika ikoniska figur kommissarie Jules Maigret.

Maigret gillrar en fälla (Maigret tend un piège) från 1958 är baserad på romanen med samma namn men Jean Delannoys film skiljer sig en del från sin litterära förlaga.

Delannoy som själv gjort manusbearbetningen tillsammans med bland andra dialogmästaren Michel Audiard har helt utefter dåtidens rådande trend så att säga noirifierat Simenons text och gjort den både hårdare och mer svartsynt.

Dessutom har man gjort vissa förändringar i handlingen som bland annat flyttats från Montmartre till Marais och berikats med ett antal figurer som inte finns i boken.

Förändringarna är inte nödvändigtvis alltid till det bättre men de funkar rent filmiskt.

För en visavi originaltexten mer trogen filmatisering kan man hitta i den brittiska tv-version med en lysande Rowan Atkinson i huvudrollen som gjordes för några år sedan.

Jean Gabin gör också Maigret med den äran, men i linje med filmens övriga uttryck är hans version av den berömda kommissarien mer hårdkokt än den som beskrivs i Simenons böcker.

Maigret gillrar en fälla brukar allmänt hållas som den bästa av de tre filmerna med Jean Gabin i titelrollen och jag är böjd att hålla med.

Det är en väl fungerande och underhållande film noir med atmosfärdrypande foto i svartvitt, bra bett i dialogen och en spänning som håller i sig.

Jean Gabins närvaro är en kvalitetsgarant i sig och att en annan BleuBlancRouge-favorit i Lino Ventura dyker upp i en mindre roll gör saken sannerligen inte sämre.

Maigret gillrar en fälla kan nog vara lite knepig att få tag på i Sverige men i hösta släpptes den i en utmärkt, nyrestaurerad utgåva i Frankrike.

Intresset för Georges Simenons skapelse tycks hålla i sig över generationerna. Det har gjorts otaliga Maigret-filmatiseringar genom åren och så sent som förra året hade en ny film av Patrice Leconte kort och gott betitlad Maigret premiär i Frankrike.

I den är det ingen mindre än Gérard Depardieu som ikläder sig titelrollen. Återstår att se om den får svensk premiär också.

Bigbug – Jeunets magplask

Postat den

Den självlärde regissören Jean-Pierre Jeunet är trots att han inte är den mest produktiva av filmskapare en självklar del av den moderna franska filmen.

Redan med debutfilmen Delicatessen från 1991, som han gjorde med vännen Marc Caro, blev han en arthousefilmens nya älskling och efter uppföljaren De förlorade barnens stad (La cité des enfants perdus) fick han sitt första högprofilerade uppdrag.

Alien – återuppstår blev dock ingen framgång och inte heller något brett genombrott. Det skulle dock komma några år senare med hans första film franska film efter utflykten till Hollywood.

Amelie från Montmartre (Le fabuleux destin d’Amèlie Poulin) från 2001 är än i dag en av de filmer som människor över hela världen först kommer att tänka på när de tänker på fransk film.

I och med den går det att säga att hans karriär nådde sin peak. För efter det har det blivit allt längre mellan filmerna för honom och uppmärksamheten kring dem dessutom mindre.

Kanske är det fråga om ett klassiskt fall av prestationsångest eller så var det möjligtvis så att han med Amèlie helt enkelt hamnade i läget med en kreativ formtopp och den för honom optimala storyn att berätta?

Oavsett vilket så har han efter det egentligen aldrig varit nära att upprepa vare sig succén eller kvalitetsnivån, även om han gjort bra filmer också efter den.

När det vankas en ny film av Jean-Pierre Jeunet är det också fortsatt en sak som på många håll skapar uppmärksamhet och förväntningar, men det blir som sagt allt längre mellan varven.

I februari var det premiär för hans första långfilm på nio år, den Netflix-producerade Bigbug. Lite i skymundan ändå och efter att ha sett den kan jag lite förstå varför.

För i Bigbug är det tyvärr tämligen lite som minner om Jeunets tidigare briljans. Det är i stället i mina ögon i mångt och mycket ett tunt mischmasch av influenser från flera olika håll, mest tydligt Blade Runner och Monty Python.

Det kanske låter intressant och aptitretande och det hade det kunnat vara också med en Jeunet i gammal god form, en rimlig budget och ett vettigt manus.

Då och då glimtar det till av briljans även i Bigbug men alltsomoftast är det i stället flamsigt, överspelat och i avsaknad av Jeunets omvittnade genialiska visuella berättarglädje.

Bigbug utspelas i ett högteknologiskt 2045. Människan är omgiven av artificiell intelligens som tar hand om det allra mesta.

I en sorts retrofuturistisk förort blir en brokig skara människor fast i ett radhus då deras hushållsrobotar låser in dem för att skydda dem från det kuppartade uppror som andra robotar står för i samhället utanför.

Det blir en kamp för att försöka ta sig ut – och för att överleva varandras sällskap. För de går snabbt varandra rejält på nerverna.

Någon sorts lätt absurdistisk komedi är det nog tänkt att vara, men särskilt roligt blir det sällan. Fyndigt i bland men oftast bara skrikigt och utan finess.

Dessutom ser det produktionsmässigt tyvärr rätt plastigt ut och det flyhänta kameraarbete och finessrika bildspråk han tidigare visat prov på lyser oftast med sin frånvaro.

Mima förväntningar på Jean-Pierre Jeunets nästa film kommer inte att vara jättehöga efter detta.

BleuBlancRouge på väg mot dussinet fullt

Av olika anledningar är aktivitetsnivån lite lägre än vanligt på bloggen just nu men icke desto mindre finns anledning att fira idag.

Det är nämligen just idag 11 år sedan jag satte mig ner och skrev det där premiärinlägget och BleuBlancRouge därmed såg dagens ljus!

Elva år som i viss mån känns som att de bara susat förbi eftersom det varit och fortfarande är så roligt att skriva om och i de fall det förkommit kommentarer prata Frankrike och fransk kultur med er läsare.

Förhoppningsvis ligger minst elva år till med BleuBlancRouge framför oss. Om möjligt med ännu mer interaktion eftersom det gör det hela ännu intressantare och roligare.

Sammanbrottet – adrenalinstinn, underhållande och ologisk

Postat den

Den korrupta polisen Thomas råkar ut för en bilolycka där han kör ihjäl en annan man. Redan stressad av att ha internutredare efter sig tar han beslutet att försöka dölja vad som hänt.

Thomas som råkar vara på väg till bårhuset för att ta farväl av sin just avlidna mamma lägger den döda mannens kropp i bakluckan och kör iväg.

Den dramatiska händelsen är dock bara början för den sätter igång en serie andra händelser i en allt snabbare snurrande nedåtgående spiral för Thomas som snart finner sig jagad från flera olika håll.

Så lyder grundpremissen för den franska Netflix-thrillern Sammanbrottet (Sans répit i original) i regi av debutanten Régis Blondeau som annars har sin bakgrund som filmfotograf.

Manuset, som bygger på den sydkoreanska filmen A hard day, bjuder på en del vändningar och en och annan överraskning men töjer också rejält på sannolikhetsgränserna. Särskilt trovärdigt blir det aldrig, men Sammanbrottet har i mina ögon underhållningsvärde.

Dock kanske inte främst som spännande thriller utan för mig känns den mest som en absurdistisk kriminalkomedi (vilket det förvisso är synnerligen oklart om den var tänkt som).

Inspirerade insatser av Franck Gastambide och Simon Abkarian hjälper till att höja underhållningsvärdet och att rädda den bitvis rejält klichéfyllda filmen att kantra.

Sammanbrottet är ingen omistlig film på något vis men den höll mitt intresse uppe hela vägen in i mål och bjuder på underhållning för stunden för den som inte har alltför höga krav på logik.

Coda – den ”franska” Oscarsvinnaren

Postat den

Natten till i dag genomfördes årets upplaga av filmgalornas filmgala: Oscarsgalan. I vanlig ordning utan vare sig kontrovers eller pompa och ståt.

Men det delades så klart ut priser också och trots att det saknades frankofona inslag i de traditionellt mest uppmärksammade kategorierna så blev det ändå en sorts fransk triumfkväll.

Galans stora vinnare med sina tre tunga priser, däribland det för bästa film, blev Coda som är en nyinspelning av det utmärkta franska filmen Familjen Bélier (La famille Bélier i original) från 2014. Klicka på länken för att se vad jag skrev om den i samband med den svenska premiären.

Att filmens manus, som såklart bygger på det franska originalmanuset, också belönades understryker den frankofona kopplingen ytterligare.

Jag har faktiskt inte sett Coda så jag kan inte uttala mig om hur den står sig mot originalet, men erfarenheter från tidigare nyinspelningar ger stöd för en viss skepsis.

Hur det nu än är med det så vill jag en dag som denna slå ett slag för Familjen Bélier för den inte redan sett den.

Ur ikonernas liv

Postat den

I fredags gick dokumentären Jane by Charlotte (Jane par Charlotte i original) upp på de svenska biograferna.

För en frankofil är grundstoffet rena populärkulturella guldet: en personlig inblick i relationen mellan musik- och modeikonen Jane Birkin och hennes dotter Charlotte Gainsbourg, som via sitt eget skådespelande och musicerande skapat sig ikonstatus i sin egen rätt och inte bara för att hennes far dessutom råkar vara 1900-talets kanske mest betydande personlighet inom franskt kulturliv: Serge Gainsbourg.

Jane by Charlotte är dessutom Charlottes debut som regissör och en sorts parafras på ytterligare en ikons verk: regissören Agnès Vardas dokumentär Jane B. par Agnès V. från 1988.

Men där Agnès Vardas film främst är ett porträtt av mode- och popikonen Jane Birkin så är Charlotte Gainsbourgs en film om modern Jane och förhållandet mellan en mor och en dotter.

Och självklart svävar Serge Gainsbourgs ande hela tiden någonstans i bakgrunden, även om det i första hand är kvinnornas film.

Charlotte Gainsbourgs har valt att spela in filmen men skakig handhållen kamera vilket ger den en känsla av närhet och intimitet, men samtidigt också en känsla av vara något privat ägnat åt hemmaarkivet.

Resultatet blir en film som pendlar mellan att vara inbjudande och distanserad. Känslan av distansering kan säkerligen upplevas ännu större om man inte riktigt har koll på Birkin, Gainsbourg och övriga medlemmar i den utökade familjen, för den förutsätter vissa förkunskaper.

Med allt detta i beräkning så tycker jag ändå att det samlade intrycket av Jane by Charlotte är att det är en huvudsakligen fascinerande, fängslande och intressant inblick i de två ikonernas liv och i det närmaste ett måste för den som intresserar sig för modern fransk populärkultur.

För vacker för dig – en klassiker som håller

Postat den

Det har blivit dags för BleuBlancRouge att återbesöka en klassiker inom modern fransk film, en av de där filmerna som gjorde starkt intryck på mig och var med och formade mig till den frankofil jag är i dag.

Den film jag pratar om är Bertrand Bliers För vacker för dig!, eller Trop belle pour toi som den heter i original, från 1989. Sedan några veckor tillbaka ingår den i Netflix svenska utbud av franska filmer.

Jag var långtifrån ensam att charmas av den när den i slutet av 1990 nådde de svenska biograferna utan den blev en arthouse-hit även här. 

Hemma i Frankrike lockade den lite drygt 2 miljoner besökare till biograferna och plockade hem juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes 1989 samt inte mindre än fem statyetter (däribland den för bästa film) vid Césargalan 1990.

Glädjande nog kunde jag efter att för några dagar ha sett om den konstatera att jag fortfarande tycker att den håller, även om jag med en femtioårings blick läser den lite annorlunda än vad jag gjorde då som tjugoåring.

För vacker för dig! utspelas huvudsakligen i och kring Marseille. I centrum för handlingen står den framgångsrike bilhandlaren Bernard (spelad av en Gérard Depardieu på toppen av sin förmåga).

Utifrån betraktat har han allt man kan önska sig. Frun Florence (Césarbelönad insats av Carole Bouquet), så vacker att såväl män som kvinnor i hans närhet avundas honom, två barn och ett liv i ekonomiskt välstånd.

Men när den mer alldagliga sekreterarvikarien Colette (känsligt gestaltad av Josiane Balasko) dyker upp på firman skakas Bernards liv om i grunden. En omedelbar spänning uppstår mellan dem och de inleder ett förhållande. Det är en kärlekshistoria som förbluffar alla inblandade.

För vacker för dig! är Bertrand Bliers version av ett romantiskt drama men för den som är bekant med Bliers filmografi kommer det knappast som en överraskning att det är ett annorlunda sådant. Den cynism och svartsyn som präglar många av hans filmer är inte lika tydlig här men den finns definitivt där och hans förkärlek för att provocera sin publik får återigen utlopp.

Berättandet, och det var främst det som fångade mig så fullständigt när jag såg filmen första gången, är kronologiskt uppbrutet och det är oklart i vilken utsträckning det som sker i filmen verkligen inträffar.

Mycket utspelas i rollfigurernas tankar och en hel del går att tolka som rena fantasier från deras sida. Resultatet är en berättarstrukturellt fascinerande och alltjämt fängslande film.

Men bortom de berättartekniska finurligheterna och det Blier vill säga om ytlighet är det i grund och botten en film om kärleken och dess kraft.

För vacker för dig! är tack vare ett mästerligt arbete av fotografen Philippe Rousselot en fröjd att titta på och Bliers känsliga användande at Schubert-musik för att tonsätta skeendet även ett nöje att lyssna på.

I väntan på frihet – fransk feel good med svensk touch

Den svenska filmen Vägen ut från 1999 blev en succé på svenska biografer och belönades bland annat med två guldbaggar. Lite drygt 20 år senare är nu en fransk film baserad på samma verkliga händelser Sverigeaktuell.

Filmen heter I väntan på frihet (Un triomphe i original), är regisserad av Emmanuel Courcol och bygger på den svenske skådespelaren och regissören Jan Jönssons uppmärksammade arbete med att på 80-talet sätta upp Samuel Beckets I väntan på Godot med fångar på Kumlaanstalten som skådespelare.

Här är handlingen av förklarliga skäl flyttad till Frankrike. Kad Merad spelar den arbetslöse skådespelaren Etienne som åtar sig jobbet att leda en teatergrupp på ett fängelse. Väl där får han idén att sätta upp Beckets mästerverk I väntan på Godot.

Idén möts till att börja med motstånd från många håll, men Etienne är inte den som ger sig i första taget och det hela är starten på något som ska förändra mångas liv i grunden.

Regissören Emmanuel Courcol samtalade en hel del med Jan Jönsson i förberedelserna men har enligt egen utsago inte sett Vägen ut (som Jan Jönsson för övrigt uttryckt sitt missnöje med). Grunderna i berättelsen är intakta men i övrigt har Courcol tagit sig en del dramaturgiska friheter, bland annat för att anpassa den till en nutida Frankrike i motsats till verklighetetens svenska 80-tal.

Resultatet är en medryckande, välspelad och varför inte dra till med fängslande (!) feel good-berättelse om teaterns (och kulturens) kraft.

Det var alldeles för länge sedan jag såg den Vägen ut för att göra några närmare jämförelser mellan de två filmerna och det är kanske heller inte särskilt relevant.

I väntan på frihet underhåller och berör för stunden och är väl värd att lägga ca 100 minuter av sitt liv. Det räcker nog så.

Quentin Dupieux fortsätter att hålla absurdismens fana högt

Den franske mångsysslaren Quentin Dupieux fortsätter att leverera säregna och helt unika filmupplevelser. Efter det surrealistiska mästerverket Deerskin (Le Daim i original) är de nu dags för svensk premiär på vod och dvd för hans senaste film Mandibles (Mandibules i original) från 2020.

Återigen har han regisserat, skrivit manus, fotograferat och klippt filmen själv. Däremot har han, som ju själv är framgångsrik musiker under namnen Mr Oizo, tagit hjälp av den engelska gruppen Metronomy med musiken.

Handlingen i Mandibles kretsar kring de två polarna Jean-Gab och Manu som kanske inte är så att säga de skarpaste knivarna i lådan. Snarare en sorts fransk motsvarighet till Bill och Ted eller Harry och Lloyd.

I samband med att de fått uppdraget att mot lite pengar leverera en väska med okänt innehåll stöter de på något riktigt märkligt. I bakluckan på den bil som de stulit för att utföra sin uppgift hittar de en gigantisk fluga.

De två vännerna får efter den initiala förvåningen idén att ta hand om flugan med målet att träna upp den och tjäna pengar på den. Det blir starten på en serie mer eller mindre galna händelser bland excentriska människor.

Mandibles är inte lika lyckad som Deerskin eller för den delen Nära ögat (Au poste!), men den är ändå rejält underhållande och uppfriskande galen.

Sin vana trogen har Dupieux samlat ihop en spännande och på flera håll namnkunnig ensemble. David Marsais och Grégoire Ludig är charmiga i huvudrollerna och i andra viktiga roller syns bland andra Adèle Exarchopoulos och den belgiske artisten Roméo Elvis.

Quentin Dupieux filmer kanske inte är något för alla, men för den som söker efter något rejält annorlunda med en god dos av glimt i ögat och mörk humor är de väl värda ett försök.

Mixte – medryckande skildring av ett Frankrike i brytningstid

En efter en startar de stora streamingjättarna nationell produktion. Förra året släpptes Amazon sin första helfranska produktion: tv-serien Mixte. Och det är en alls ingen oäven premiär och väl värd att lägga tid på att se.

Handlingen cirkulerar kring ett gymnasium i en liten stad på den västfranska landsbygden i början av 1960-talet. Serien tar sin början den första dagen på ett skolår då man på försök ska låta flickor gå på samma gymnasium som pojkar.

En nyordning som många på skolan och i det lilla samhället är minst sagt skeptiska till. Och det blir också ett händelserikt läsår som vi under seriens åtta avsnitt får hänga med på.

Vi får följa såväl elevernas som skolpersonalens och föräldrarnas vedermödor i kölvattnet av de ovana situationer som uppstår på grund av eller tack vare experiment med blandade klasser på skolan.

Mixte har drag av såpa över sig och en del rollfigurer är lite endimensionella men överlag lyckas den bra med att fånga in det den vill skildra.

Den lyckas fånga sin tid väl och hinner avhandla glappet mellan vuxen- och ungdomsgenerationen, trångsynthet, den begynnande sexuella revolutionen och livet i en småstad. Bara för att nämna några ämnen som fångas in.

Mixte tar sig kanske inte ner på djupet men engagerar ändå, mycket tack vare värme, bra tonträff och fint skådespelande.

I skrivande stund tycks det inte klart om det blir någon ytterligare säsong men jag håller tummarna för att det blir så. Jag är helt klart nyfiken på att få se vad som händer med de här rollfigurerna.