RSS Flöde

Författararkiv: mattiaslin71

Rodeo – adrenalin och visuell lyrik i högoktanig blandning

Det har blivit dags att säga hej och välkommen till ännu en ny och spännande fransk filmröst i forn av regissören Lola Quivoron vars adrenalinstinna långfilmsdebut Rodeo gick upp på svenska biografer häromdagen. Även filmens huvudrollsinnehavare Julie Ledru är en ny bekantskap som högst förmodligen kommer att låta höra från sig framöver.

Rodeo handlar om Julia som lever under knapra förhållanden i en storstadsförort. Hennes stora passion i livet är att åka motorcykel och genom det intresset kommer hon i kontakt med ett gäng killar som ägnar sig åt en form av illegal street-motocross.

Hon blir som uppslukad av det de håller på med och tyr sig snabbt till gänget som blir som en ny familj för henne. Men den starka gemenskapen i gänget har också en destruktiv sida och deras verksamhet finansieras dessutom av en starkt hierarkisk kriminell verksamhet.

Julia gör allt för att uppfattas som en självklar och fullvärdig medlem av den ultramaskulina miljön vilket hon till stor del också lyckas göra, men det för också med sig allt högra grad av risktagande.

Lola Quivorons Rodeo är som en sorts släkting till Julie Ducorneaus Guldpalmsvinnare Titane från häromåret. Den blandar muskulösa actionsekvenser med mer lyriska visuella inslag. Men med den skillnaden att där Ducorneau tycks hämta inspiration från genrefilm och skräck så bottnar Quivoron mer tydligt i socialrealism och dokumentär.

Om Titane är David Cronenberg är Rodeo snarare Andrea Arnold för att dra till med regissörsliknelser.

Andrea Arnold är dock inte den enda regissörsreferens som dyker upp i mitt huvud när jag ser Rodeo. I det där mer lyriska draget som är vackert men också ofta en aning olycksbådande har den i mitt tycke också något David Lynch-likt över sig. En mycket fängslande och fascinerande upplevelse till film är det under alla omständigheter, om du frågar mig.

Idén till spelfilmen Rodeo fick Lola Quivoron när hon gjorde en dokumentär i likande motorcykelmiljöer och den dokumentära bakgrunden märks inte minst i den starka känsla av autenticitet som löper genom filmen, inte minst skådespelarmässigt. Hela den företrädelsevis unga ensemblen imponerar stort.

Manusmässigt finns det dock några saker att hänga upp sig på med Rodeo. Till exempel att aven om jag på ett sätt kan gilla greppet att som Lolo Quivoron gör här kasta oss åskådare rätt in i handlingen och verkligen trampa gaspedalen i botten direkt så tycker jag att filmen lider lite av att vi aldrig ges någon bakgrund eller förklaring till varför de olika rollfigurerna agerar som de gör.

Men i det stora hela tycker jag att Rodeo är en debutfilm som imponerar och ger mersmak. Det ska bli spännande att se vad de inblandade kommer att hitta på härnäst.

Rumbaterapi – lätt melankolisk feel good som det svänger om

Den franske skådespelaren och regissören Frank Dubosc tillhör normalt sett inte mina favoriter men hans senaste film Rumbaterapi (Rumba la vie) var för mig en angenäm överraskning. Filmen som gick upp på svenska biografer i början av förra månaden levererar drygt en och halv timme feel good- underhållning av god kvalitet.

En nyckel till framgång är att Dubosc denna gång är mer nedtonad i såväl sitt skådespel (han spelar sin vana trogen själv huvudrollen) som i sin regi än vad han brukar vara. Dessutom finns det ett melankoliskt och allvarsamt stråk i manuset (som Dubosc också skrivit själv) som har välgörande effekt på filmen.

Här spelar han Tony, en man i femtioårsåldern som arbetar som skolbusschaufför och mekaniker i en liten ort en bit utanför Paris.

Han lever ensam och är en man med bestämda åsikter om det mesta, inte minst kring vad som är manligt och inte. Men så sker en livsomvälvande händelse. Han drabbas av en hjärtattack.

Den får honom att långsamt börja omvärdera sitt liv och han tar kontakt med sitt ex som han lämnade för 20 år sedan. Hans huvudsakliga mål är att återknyta bekantskapen med den dotter som bara var ett spädbarn när han övergav den lilla familjen och som inte känner till vem som är hennes pappa.

Dottern bor numer i Paris och är där lärare på en dansskola. Tony har verkligen inte mycket till övers för dans men inser att den kan vara en väg för att kunna försonas med dottern.

Hans plan är att försöka bli antagen till en av hennes kurser och sedan när läget känns rätt berätta vem han är. Problemet är bara att han ju inte gillar dans och än mindre kan utföra någon. Men han är fast besluten att göra ett försök och visar sig vara driven när han verkligen vill det.

I grunden är Rumbaterapi som min beskrivning skvallrar om en ganska traditionell feel good-historia, men den lyckas hålla sig från att bli den klichéfest som sådana lätt kan bli.

Manuset är tillräckligt välskrivet för att om inte överraska så i alla fall ta några oväntade vändningar. Dessutom innehåller det tillräckligt med svärta för att inte bli för sockersött eller översentimentalt.

Här finns också en stor portion värme och en oväntad superkraft i form av en oväntad och rolig gästinsats i form av författaren Michel Houllebecq i rollen som kardiolog.

Värda omnämnanden är också alltid utmärkte Jean-Pierre Darrousin som här spelar Tonys bäste vän och Louna Espinosa som är ett fynd i rollen som dottern Maria. Marie-Philomène Nga som gör en fin och viktig biroll som Tonys granne ska också framhållas i sammanhanget.

Fakiren som inte riktigt visade var skåpet ska stå

Den franska gränspolisen Romain Puértolas slog 2013 igenom med dunder och brak med sin debutroman Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp. Romanen såldes i stora upplagor hemma i Frankrike och översattes och gavs ut i ett 30-tal länder, däribland Sverige.

Efter sådana framgångar är det ofta bara en tidsfråga innan någon form av filmatisering eller tv-version dyker upp och mycket riktigt var det 2018 dags för filmen Fakiren som fastnade i ett skåp att dyka upp på de franska biograferna. Just nu är den aktuell i svt:s playutbud.

Själva berättelsen spänner över flera länder och de franska producenterna valde tidigt att filmen skulle ha en internationell prägel, därför pratas det egentligen ingen franska i filmen trots att Paris spelar en viktig roll för historien. Uppdraget att regissera gick till kanadensaren Ken Scott som har ett frankofont förtroendekapital genom att ha gjort några fransk-kanadensiska filmer.

Ensemblen är även den internationell men några kända ansikten från den frankofona filmvärlden dyker upp i mindre roller, till exempel Bérénice Bejo och Gerard Jugnot.

Filmversionen skiljer sig en del från romanen, men med författarens goda minne. Romain Puertolas var nämligen själv med och gjorde manusbearbetningen. Och även om filmen skiljer sig från romanen på vissa punkter så pratar vi inte om två helt skilda produkter. Ramberättelsen är densamma.

Ajatashatru Lavash Patel, eller Aja som han kallas, växer upp med sin ensamstående mamma under fattiga förhållanden i den indiska världsstaden Mumbai. Redan tidigt lär han sig att göra det han behöver göra för att få pengar att försörja sig och sin mamma med. När han inte är i skolan är han ofta ute i stadens myller av turister och ägnar sig tillsammans med kompisar antingen åt allehanda trolleritrick eller rätt och slätt som ficktjuvar lägga beslag på värdesaker.

Tillsammans med sin sjukliga mamma när han en dröm om att någon gång kunna resa till sina drömmars stad Paris. En annan sak som får honom att drömma är när han i ett väntrum råkar få händerna på en IKEA-katalog. Han blir som förtrollad av det han ser i katalogen och fantiserar kring det.

Åren går och just när en resa till Paris börjar befinna sig inom räckhåll dör hans mamma. Bland hennes saker hittar han ett brev som ger svaret på vem som är hans pappa är, en fråga som han otaliga gånger ställt till sin mamma men som hon kategoriskt vägrat att svara på.

Det visar sig att han var fransman och högst troligen finns i Paris. Aja beslutar sig för att resa dit för att leta upp honom, men väl där inleder han med ett besök på IKEA. Där träffar han det som han uppfattar som sitt livs kärlek. Saker och ting tycks trots allt till slut gå hans väg.

Men ett beslut att i hemlighet övernatta på varuhuset genom att i smyg gömma sig i ett skåp slår väldigt fel. Just det skåpet blir nämligen lastat på en lastbil för att levereras till England och därmed är ett strapats- och händelserikt äventyr för att försöka ta sig tillbaka till Paris i gång.

De matinéartade dragen från romanen förstärks ytterligare i filmversionen. Fakiren som fastnade i ett skåp fokuserar helt och hållet på det lätta underhållningsvärdet i berättelsen, vilket tyvärr leder till en mer slätstruken upplevelse. Det puttrar småtrevligt på men griper aldrig tag. Balansen för att undvika sötsliskighet sker på en synnerligen slak lina.

Bäst är det när Ken Scott tar ut svängarna en aning och utnyttjar färdigheterna som finns i ensemblen. Som till exempel när Bollywood-stjärnan Dhanush som spelar Aja får visa vad han kan i ett färgsprakande dansnummer.

Fakiren som fastnade i ett skåp är en grunden snäll och oförarglig film som det passar som enkel underhållning för stunden att samla i stort sett hela familjen kring, men inte så mycket mer.

Min onkel – Tati tar sikte på modernismen

Det har blivit något av en nyårstradition för mig att någon gång under helgen se en av Jacques Tatis filmer. Jag vet inte exakt vad det är med hans filmer som får mig att känna att de passar extra bra att se i samband med just nyårshelgen, men det är något med stämningen och tonen i dem som får mig att göra det.

I år fick det under alla omständigheter bli Min onkel (Mon oncle) från 1958, uppföljaren till Semestersabotören (Les vacances de monsieur Hulot) som kom fem år tidigare.

Min onkel kan med fog kallas för Tatis mest framgångsrika film, inte minst för att den bland annat plockade hem två riktigt tunga filmpriser i form av Prix du jury vid Cannesfestivalen 1953 och en Oscar för bästa utländska film året efter. Det var också med Min onkel som Tati fullt ut lät samhällssatiren skina genom i berättelsen.

Handlingen kretsar kring Tatis älskade alter ego monsieur Hulot. Den här gången placeras han i en mer urban kontext än i föregångaren Semestersabotören. Här riktas satiren mot det moderna samhället och fonden är mer av stadsmiljö och kontrasten mellan nytt och gammalt.

Herr Hulot bor i ett något fantasifullt och vindlande konstruerat flerfamiljshus i en myllrande och mer gammaldags del av en icke namngiven stad. I en närliggande del av staden ligger ett modernt bostadsområde. I områdets mest moderna villa bor Hulots syster tillsammans med sin man Charles och deras son Gérard.

Gérard älskar den klumpige men godhjärtade Hulot som brukar hämta honom från skolan om eftermiddagarna, men Hulots syster och svåger är inte imponerade av honom.

Systern drömmer om att Hulot ska få ihop det med den korrekta och stilfulla grannfrun och Charles försöker få in honom på ett jobb på den plastfabrik där han har en topposition. Men det moderna livet är inget för herr Hulot och ur hans avighet inför dess utmaningar och inte minst tekniken utvinner Tati mycket komik.

Min onkel har än mer tydlig satirisk udd än Semestersabotören, men den blir aldrig elak utan alla människorna i filmen skildras med värme. Vilket av de två sätten att leva som Tati förespråkar blir tydligt ändå.

Min onkel är på typiskt Tati-manér stillsamt och långsamt berättad men stor omsorg om detaljerna. Tatis omtalade pedantiskhet blir tydlig i det att det är en noggrant koreograferad film där helt uppenbart inget lämnats åt slumpen. Slutprodukten är i mitt tycke lika trivsam och underbart underhållande att titta på oavsett vilken gång i ordningen jag ser den.

Som vanligt hos Tati är det tämligen dialogfattigt men det är ändå en synnerligen talande film, mycket tack vare ett fantastiskt soundtrack och ett kreativt och fyndigt sätt att användande av ljudeffekter,

Min onkel är helt enkelt en klassiker som fortsätter att fängsla och underhålla ännu så här 75 år senare. Det hade kunnat gå att kalla den för Tatis svar på Chaplins Moderna tider. Om det inte hade varit för att Tatis nästa projekt Playtime skulle visa sig vara än mer ambitiös och Moderna tider-liknande. Men den får vi återkomma till vid senare tillfälle här på BleuBlancRouge.

En hissnande nyårsafton à la française

Så här på årets sista dag kan det väl passa bra med att skriva om en film som utspelas just på nyårsafton. Inte för att det finns drösvis av dem, åtminstone inte filmer som enkom utspelar sig under en och samma dag. Och avgränsar man urvalet till att bara gälla filmer från den frankofona sfären så blir de såklart än färre,

Men just i år har det faktiskt kommit en ny fransk nyårsfilm, faktiskt så sent som för bara några dagar sedan. Eller ny och ny, förresten. En hissnande nyårsafton (Happy nous year i original) som den heter har redan skapat kontrovers och anklagats för att plagiera en av berättelserna i Garry Marshalls episodfilm Happy New Year från 2011.

I den fastnar två personer spelade av Ashton Kutcher och Glee-stjärnan Lea Michele i en hiss på självaste nyårsafton. Jag såg den filmen när den kom men den satte i ärlighetens namn inget särskilt avtryck hos mig. Jag har ett vagt minne av den delen av filmen som åsyftas men inte alls på det sätt så att jag kan ge min sin på plagiatanklagelserna. Så jag lämnar det spåret därhän.

I stället återgår jag till En hissnande nyårsafton som det här inlägget ändå är tänkt att handla om. Den är regisserad av Frank Bellocq och producerad för franska Netflix. I huvudrollerna syns två tunga namn inom fransk komik: Kev Adams och Camille Lellouche.

Kurisosa i sammanhanget är att en av finansiärerna är den schweiziska tennisstjärnan Stan Wawrinka som bland sina främsta meriter har segern i Franska öppna 2015.

Adams och Lellouche spelar Gaël respektive Hannah. På väg till varsin nyårsfest i samma fastighet bär det sig inte bättre än att den hiss de färdas i fastnar. Eftersom det är just nyårsafton får de beskedet att det riskerar att dröja innan någon har tid att hjälpa dem ut.

De två främlingarna som på många sätt tycks vara varandras motsatser har inget annat val än att sätta sig ner och börja prata. Steg för steg lär de känna varandra. Det är den enkla premissen för den knappt timslånga filmen.

Och den enkla premissen och ett antal skojiga bildlösningar räcker för att regissören Bellocq ska kunna fixa till en skapligt underhållande historia. Mycket tack vare Adams och Lellouches charm för manuset är rätt ojämnt. Humorn blandar lugnt sagt högt och lågt.

En hissnande nyårsafton kommer kanske inte att bli någon nyårsklassiker, troligare är i så fall att den är glömd redan nästa år. Men mig gav den i alla fall underhållning för stunden och i bland är det ju exakt vad man vill ha.

Bon réveillon à tous!

Pissa i motvind – två starka filmer i en

2022 års kulturella höjdpunkter har redan så smått summerats då såhär verkligen i elfte timmen en kandidat till epitetet årets starkaste filmupplevelse anmäler sig.

Jag pratar om den franska filmen Pissa i motvind (Les pires i original) som fick svensk biopremiär på juldagen.

Filmen som vann första pris i undersektionen Un certain regard (dit särskilt nyskapande och djärva filmer väljs ut) vid årets filmfestival i Cannes är regisserad av Lise Akoka och Romane Gueret och följer i den starka tradition av socialrealism med på gränsen till dokumentär känsla som den frankofona filmen har.

Men det är faktiskt inte de belgiska bröderna Dardenne som det är lätt att först komma att tänka på när frankofon socialrealism kommer på tal som Akoka och Gueret nämner som främsta inspirationskälla utan brittiska Andrea Arnold.

Och visst går det att se hennes avtryck i Pissa i motvind. Kanske framförallt i regin av de unga och orutinerade skådespelarna i de ledande rollerna. De är samtliga fantastiskt duktiga.

Pissa i motvind handlar om en filminspelning och inleds med en serie provspelningar. En belgisk regissör ska göra en film i Picasso, en sliten förort till nordfranska Boulogne-sur-Mer, och han vill använda några av områdets ungdomar i de ledande rollerna.

Många förhoppningsfulla söker rollerna som till slut ges till fyra ungdomar som av invånarna ses som områdets värstingar, originaltitelns les pires. Ett beslut som rör upp känslor bland invånarna som ser filmen som en möjlighet att förbättra områdets rykte.

Nyfikenheten över filminspelningen är dock stor och det visar sig snabbt att regissören är beredd att gå långt för att förverkliga sin vision av ett drama om sin egen uppväxt.

Pissa i motvind är på sätt och vis två filmer i en. Dels en om filmskapandet i sig, dels en om trasiga ungdomar i en nedgången förort. Bägge delar inkännande skildrade med värme och intresse för för samtliga rollfigurer. Men som också ställer skarpa och relevanta frågor, inte minst kring skapandeprocess och fördomar. Var går gränsen mellan engagemang och exploatering?

Lise Akoka och Romane Gueret imponerar stort med sin regi och håller den varsamt men bestämt sin film långt från genrens klichéer och fallgropar. Manuset är välskrivet och Pissa i motvind innehåller såväl humor och värme som genuint gripande och starka scener.

Tonträffen känns äkta och fullständigt trovärdig från start till mål, mycket tack vare de fantastiska ungdomarna i de ledande rollerna. Det är mycket möjligt att vi här fått se några kommande stjärnor tändas.

Otroligt men sant – Dupieux fängslar och förbryllar igen

Den franske absurdisten Quentin Dupieux har utvecklats till en riktig favorit här på BleuBlancRouge och den senaste tiden har han varit inne i ett kreativt stim. Det här året har inte mindre än två nya av honom regisserade långfilmer haft biopremiär i Frankrike.

Den första av dem har dessutom fått svensk distribution och är nu aktuell på vod. Otroligt men sant (Incroyable mais vrai i original) heter den och följer samma recept som hans tidigare filmer, det vill säga en dekokt där grundingrediensen är en surrealistisk idé som kryddats med en dos samhällskritik, en nypa mörk humor och en skopa självmedvetet sjavig estetik.

Här får vi följa det medelålders paret Alain och Marie. Det går i husköpartankar och hittar ett hus som enligt mäklaren kan komma att förändra deras liv. I husets källare finns nämligen en liten tunnel med den märkliga egenskapen att om man klättrar ner i den kommer man sedan ut genom ett hål i taket på huset övervåning.

Och det är ändå inte det märkligaste. Under den korta färden har nämligen tolv timmar passerat, men i gengäld har man samtidigt också blivit tre dagar yngre. Tanken på möjligheten till föryngring äter sig snabbt in i Maries sinne.

Märkligheterna slutar dock inte där. Efter en kort tid i det nya huset kommer Alains chef Gérard och dennes flickvän Jeanne över för en middag. Där berättar Gérard en häpnadsväckande hemlighet om ett anatomiskt ingrepp som han gjort.

Mer än så är det bäst att inte berätta för detta är en film som det nog är bäst att veta så lite som möjligt om på förhand och sedan bara låta sig svepas med i. Och som vanligt när det gäller Dupieux är det bäst att inte fundera för mycket kring hur det hela hänger ihop logiskt utan bara köpa premisserna.

Otroligt men sant särskiljer sig dock en aning från Dupieuxs tidigare alster eftersom den är lite tydligare i vad den vill kommentera, flera av hans tidigare alster är betydligt mer svårtolkade. Det här en sorts Dorian Grays porträtt klädd i en skrud av mörk och absurd komedi.

Kort sagt en berättelse om människans fåfänga försök att slippa åldras, i detta fall kryddat med inslag av satir kring vår övertro på vad tekniken kan åstadkomma.

I vanlig ordning har Quentin Dupieux inga problem att locka duktiga skådespelare till sina projekt, hur märklig filmerna än kan ta sig. I detta fall toppas rollistan av Alain Chabat, Léa Drucker, Benoît Magimel och Anaîs Demoustier och det är ju en namnkunnig kvartett som heter duga.

När det gäller det som sker bakom kameran sköter Dupieux som vanligt det mesta själv. Denna gång har han regisserat, skrivit, fotograferat och klippt helt på egen hand. Otroligt men sant.

Franskdoftande dansk och brittisk feel good

Någon gång då och då tillåter jag mig att ta ut svängarna lite här på BleuBlancRouge och skriver om sådant som har fransk anknytning men som producerats utanför den frankofona världen.

Just nu är två synnerligen sevärda filmer som svarar upp mot den beskrivningen bioaktuella i Sverige: brittiska Mrs Harris goes to Paris och danska Rose.

Mrs Harris goes to Paris i regi av amerikanen Anthony Fabian bjuder på feel good av klassiskt brittisk snitt med en portion allvar i botten. Titelns Mrs Harris är en städerska i 1950-talets London. Efter att ha blivit änkling i kriget lever hon sitt liv i ensamhet och anspråkslöshet.

Tills det att hon råkar få syn på en Dior-klänning. Hon faller handlöst för den och blir som besatt av tanken på att själv få äga en, En dröm som låter helt omöjlig att bli sann, men Ada Harris är en kvinna med en mycket stark vilja.

Det är en film med gott om fransk air och flärd, även om den del av filmen som utspelas i Paris i stor utsträckning är inspelad i Budapest. Men bristen på autentiska parismiljöer vägs upp av haute couturen och franska skådespelarstjärnglans i form av Isabelle Huppert och Lambert Wilson. Dessutom spelar Roxane Duran och Lucas Bravo, den senare känd bland annat från Emily in Paris, viktiga roller.

Mrs Harris goes to Paris är kanske en lite väl lättviktig film för att sätta det starkaste av avtryck, men den är elegant, godhjärtad och så skickligt iscensatt att den i mitt tycke ändå är otvivelaktigt sevärd.

Då har den danska filmen Rose i regi av Niels Arden Oplev betydligt större tyngd och allvar, utan att för den skull tappa i feel good-faktor.

Alltid intressanta Sofie Gråbøl gör något av sitt livs roll som schizofrena Inger som tillsammans med sin syster Ellen och svåger Vagn 1997 beger sig ut på en gruppresa med buss från Ålborg till Paris. Resan har knappt ens hunnit börja innan Inger upplyser alla medresenärerna om sin psykiska sjukdom.

Hennes rättframma besked skapar oro i gruppen, Vissa reagerar med att visa medkänsla medan andra är avståndstagande och vissa direkt fientliga till henne och hennes närvaro på resan. Vad Ellen och Vagn inte vet är att Inger dessutom har en baktanke med resan till Paris där hon har ett förflutet.

Rose blandar allvar och humor, värme och tragik på ett otvunget och sömlöst vis. Även om Gråbøl glänser extra mycket så förtjänar hela skådespelarensemblen att lyftas fram. Som så ofta i dansk film är tonträffen i skådespelandet fullständigt naturlig och trovärdig.

Manuset, som Niels Arden Oplev skrivit inspirerad av sin egen systers resa till Paris, är synnerligen välskrivet. Det märks såväl manus- som iscensättningsmässigt att det är en berättelse han känner extra mycket för eftersom det ryms så oerhört mycket värme i den här produktionen.

Rose är en rolig, gripande och medryckande film som med hjälp av en viss taggighet aldrig löper risk att bli översentimental eller strömlinjeformat förutsägbar. En riktigt bra film, helt enkelt!

Svarta fjärilar – stilistisk spänning som överraskar

Är du på jakt efter något spännande som också sticker ut från mängden som något annorlunda? Då kan den franska Netflix-serien Svarta fjärilar (Les papillons noirs) vara något för dig.

Svart fjärilar släpptes för knappt två månader sedan och har i mitt tycke inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Det är en stilistiskt mycket imponerande serie i det behändiga formatet av sex knappt timslånga avsnitt.

Den handlar om Adrien, en författare med skrivkramp som kontaktas av en äldre man som vill att han ska spökskriva hans memoarer. Adrien som är i behov av pengar och något som kan få hans kreativa flöde att lossna antar uppdraget.

Albert, som mannen heter, börjar berätta sin historia som inleds på 70-talet och den passionerade kärlekshistorian mellan honom och en kvinna som heter Solange. Det visar sig dock snart att berättelsen om Albert och Solange inte bara är en sådan om intensiv kärlek utan också en bekännelse från ett seriemördarpar.

Utifrån det upplägget väver skaparna Olivier Abbou (som också regisserat) och Bruno Merle en fängslande mosaik av händelser med den ena vändningen efter den andra. Nutid korsklipps med dåtid i ett spännande och överraskande flöde som byter visuell skepnad efter vad som berättas. Fotot och musikläggningen håller toppklass och bidrar starkt till den fascinerande stämning som vilar över den här serien.

Manuset är välskrivet och berättelsen övervägande smart konstruerad. Svarta fjärilar är i grund och botten en kriminalserie, men den tar ut svängarna och blandar in element från andra genrer också.

Tillbakablickarna till Alberts och Solanges historia innehåller element av skräck, rejält influerad av den mest stiliserade men också brutala versionen av italiensk så kallad giallofilm från 70-talet och det nutida handlingsspåret har en hel del drama över sig. Till det kan läggas de talrika och relativt explicita sexscenerna.

Blandningen är fängslande och berättelsen har ett driv som gör att det är lätt att som åskådare ryckas med och hållas nyfiken över hur det hela hänger ihop och ska sluta. Även om några trådar i manuset hade kunnat kortas och serien tajtas till för jag tycker att berättelsen tagvis tappar lite tempo.

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för skådespelarensemblen som imponerar. Inte så konstigt eftersom beprövade kort som Niels Arestrup, Nicolas Duvauchelle och Sami Bouajila syns i några av de ledande rollerna. Det stora fyndet i sammanhanget är dock Alyzée Costes i rollen som Solange.

Om du känner att Svarta fjärilar kan vara något för dig och vill ge den en chans så vill jag dock varna den som till äventyrs är könslig för sådant att den innehåller såväl rejält brutala våldsscener som explicita sexscener.

Overdose – fransk rekordfilm som underhåller för stunden

Den före detta polisen Olivier Marchal har sedan han bytte bana i livet och satsade på en karriär inom film och tv i stället sakta men säkert gjort sig ett namn som är ett av de starkaste inom fransk kriminalfilm på den här sidan millennieskiftet.

Han rör sig med bara få undantag i samma sorts universum och i liknande berättelsen, så till den grad enträget att man nästan kan påstå att han i sig själv är en sorts genre. Den främsta skillnaden mellan hans filmer och tv-serier är kvaliteten på dem som kan variera.

Några rejäla toppar har det blivit, med vassa Fiender emellan (36, Quai des Orfèvres) från 2004 och polisserien Braquo som de främsta kronjuvelerna i filmografin, men också några riktiga bottennapp.

Hans senaste skapelse heter Overdose och är gjord för franska Prime Video där den lanserades stort för ungefär en månad sedan. Lyckat får man dessutom säga eftersom den redan slagit rekord genom att vara streamingplattformens mest sedda icke engelskspråkiga film hittills.

I det avseendet är det alltså en succé men kvalitativt då? Ja, jag skulle placera in den som en mittenfilm i Marchals filmografi. Det är definitivt hans mest ambitiösa film på ett tag, men ambitionerna rinner ofta ut i sanden.

Ursprungligen var tanken att historien skulle berättas i form av en tv-serie men de planerna gick om intet och istället blev det en lite drygt två timmar lång film av det hela. Anslaget är dock det av en tv-series, något som inte riktig gifter sig med formen av en vid det här laget medellång film.

Känslan är att man velat få med allt från den tänkta tv-serien och hafsat sig igenom de nödvändiga förkortningarna av manuset. Resultatet blir en film som inte riktigt hänger ihop och som innehåller några rejäla luckor. Att manuset dessutom är klichétyngt värre hjälper sannerligen heller inte till.

Men det finns en del saker med filmen som funkar också. Det är ofta påkostat och snyggt rent produktionsmässigt och jag gillar ambitionen att väva samman två parallella handlingsspår, även om det inte lyckas hela vägen.

Overdose handlar dels om Sara som leder en grupp narkotikapoliser i Toulouse och är på jakt efter en spansk liga som står bakom en stor del av narkotikasmugglingen till regionen, dels om Parispolisen Richard som i sin tur leder utredningen av en brutalt dubbelmord på ett barnsjukhus i staden. Två utredningar som ska komma visa sig ha anknytning till varandra.

Jakten på den spanska ligan utvecklar sig snabbt till en livsfarlig jakt i hög hastighet och mot klockan, för det finns flera inblandade med känslomässiga band till varandra.

Själva actiondelen av berättelsen klarar Olivier Marchal av bra, men när han försöker sig på emotionellt djup (och det gör han) går det sämre. Mycket på grund av det jag tidigare varit inne på: att det lite hafsiga manusbygget inte ger utrymme till det.

Summa summarum blir Overdose i mina ögon en film som sannerligen inte är omistlig på något vis, men som man kan se för en stunds actionfylld och testosteronstinn underhållning som man inte ska syna alltför noga i sömmarna.