Hélène & Mathieu – gripande nära döden-drama i vidunderligt vackra miljöer

Hélène och Mathieu lever ett tryggt och ordnat medelklassliv i Bordeaux när katastrofen slår till: hon drabbas av en obotlig och dödlig lungsjukdom.

Ett besked som självklart skakar om deras tillvaro i grunden. Den enda möjliga räddningen för henne är en lungtransplantation men vägen dit är lång och resultatet av en sådan osäker.

Eftersom hon inte gillar hur personer i hennes omgivning behandlar henne i den svåra stunden beslutar hon sig för att i stället för att bara passivt vänta ensam bege sig till Norge för att träffa en också svårt sjuk man vars blogg hon fastnat för.

Han bor ensligt i ett vidunderligt vackert fjordlandskap och i stillheten där hon tror att hon bättre ska kunna hantera sin ångest och rädsla. Något som hon också gör, men samtidigt plågas hon av att ha distanserat sig från Mathieu, mannen som hon alltjämt älskar innerligt. Och ju längre hon väntar med att fatta beslutet om hon ska åka hem och hoppas på transplantationen kommer det det oundvikliga slutet närmare.

Detta är den dystra ramhandlingen i den lågmält berättade nu bioaktuella franska filmen Hélène & Mathieu (Plus que jamais) i regi av Emily Atef. En faktor som ytterligare spär på den känsla av sorgsenhet som vilar över filmen är att det blev Gaspard Ulliels (som spelar Mathieu) näst sista filmroll innan han tragiskt omkom i en skidolycka.

Det är en på många sätt anspråkslös film om väldigt stora frågor. Emily Atef berättar ömsom rakt, ömsom poetiskt och fotografen Yves Capes fångar Atefs vision på ett utmärkt sätt. Hans sätt att föreviga det norska landskapet är en av filmens verkliga behållningar.

Den enskilt största behållningen är dock den luxemburgska skådepelaren Vicky Krieps. Hon är inne i en sanslös högform just nu och i film efter film bevisar att hon tillhör de allra bästa och mest intressanta skådespelarna i sin generation och rollen som Hélène är något alldeles extra.

Hélène & Mathieu är gripande och vacker men jag kan känna att den saknar något för nå sin fulla potential. Det vilar något distanserat i Emily Atefs berättande som gör att den i mitt tycke inte sticker ut från mängden av filmer med liknande tema. Men den har ett antal hjärtskärande starka scener som jag kommer att bära med mig länge.

Madeleine och taxichauffören tar oss med på en varm och engagerande feel good-färd

Enkelt, effektivt och medryckande. Svårare än så är det egentligen inte att sammanfatta den franska biosuccén Madeleine och taxichauffören (Une belle course i original) som sedan någon vecka är aktuell på den svenska biorepertoaren.

92-åriga Madeleine ska flytta in på ålderdomshem. Det är beläget på andra sidan Paris och för att ta sig dit bestämmer hon sig för att åka taxi. Slumpen gör att hon hamnar i taxichauffören Charles bil.

Alltför många orosmoln i livet just nu gör att han har en dålig dag och till en början är han inte alls nöjd att åka på just den här körningen. Madeleine vill nämligen ta sin tid att ta sig till sitt nya hem och på vägen genom den franska huvudstaden har hon för avsikt att göra stopp på platser där viktiga händelser i hennes liv utspelats.

Under resan berättar hon sin fängslande livshistoria för en alltmer engagerad Charles och även för oss åskådare blir det en allt angenämare färd.

En stor anledning till att Madeleine och taxichauffören fungerar så bra är kemin mellan stjärnorna Line Renaud och Dany Boon som glänser i huvudrollerna. Manuset är välskrivet och medryckande och regissören Christian Carion (som tidigare gjort bland annat Joyeux Noël, eller Fiendeland – en dag utan krig som den fick heta i Sverige) hittar en bra nivå i tonträffen, vilket gör att filmen undviker att fastna i den sentimentalitetsfälla som många liknande filmer gått rätt in i genom åren.

Att Pierre Cottereaus fina fotografi utmärkt fångar de parisiska miljöerna gör naturligtvis sitt till för att höja feel good-faktorn ytterligare lite till. Jag hade åtminstone ett brett leende på läpparna när eftertexterna började rulla.

Dalva – en omskakande och sensationellt stark debut

Halva året har inte gått än men jag tvivlar på att det när 2023 så småningom ska summeras kommer att ha dykt upp någon lika hårt drabbande film än den fransk-belgiska samproduktionen Dalva. Mig höll den i alla fall i ett järngrepp från första bildrutan till den sista.

Än mer imponerad av den nu i Sverige bioaktuella filmen blev jag av det faktum att det är ett debutverk. För det långfilmsdebuterande regissören Emmanuelle Nicot här satt satt samman är så utöver det vanliga moget, sammanhållet och säkert i alla beståndsdelar att det verkligen sticker ut.

Dalva är som sagt en fransk-belgisk samproduktion och sätter tydliga avtryck i själva filmen. Den utspelas på den franska sidan av gränsen, men är till själen en typiskt belgisk film. För den följer i den ramstarka belgiska socialrealistiska traditionen.

Att filmen står stark med varsitt ben på vardera sida av gränsen är heller inte särskilt konstigt med tanke på att Emmanuelle Nicot är född och uppvuxen i Frankrike men filmutbildad i Belgien.

Dalva utspelas i det nordfrankrike där Emmanuelle Nicot har sina rötter (hon föddes i gränsstaden Sedan i Ardennerna). Vi kastas brutalt och direkt i handlingen och hamnar i en pågående polisinsats i en lägenhet. Tolvåriga Dalva (spelad av en hjärtskärande Zelda Samson) är panikslagen när hon skiljs från sin pappa som hon bor tillsammans med.

Han förs till fängelse och hon till ett ungdomshem. Dalvas liv som hon känner det, eller snarare hennes pappa format det, slås i spillor. Åratal av övergrepp och hjärntvätt har gjort att hon är helt oförstående inför situationen. Hon och Jacques (som hon benämner sin pappa) har ju enligt henne inte gjort något fel.

Livet i ungdomshemmet gör det sannerligen inte lättare för Dalva. Hon klär sig i det hon lärt sig av sin far att hon ska klä sig i, det vill säga eleganta och lite gammalmodiga damkläder. Något som de andra barnen och ungdomarna snabbt hackar ner på. Dalva står dock stadigt i sin uppfattning att allt bara är ett misstag och kämpar för att hon ska få återvända till pappan och deras tillvaro i lägenheten.

Men i mötet med den streetsmarta rumskamraten Samia och tålmodigt agerande socialarbetare börjar hon långsamt att öppna upp sig för vad pappan verkligen är och saker och ting inte förhåller sig som han hjärntvättat henne att tro.

Filmens ämne är med andra ord nattsvart och den träffar hårt som ett välriktat knytnävsslag i magen. Men efterhand, i takt med Dalvas utveckling, låter Emmanuelle Nicot också lite ljus sippra in. Som ett månljus som plötsligt bryter igenom en mörk vinternatt.

Dalva är ingen lång film, den klockar in på under en och en halv timme, men Emmanuelle Nicot låter tålmodigt och med stark känsla av autenticitet skeendet utvecklas. Fotografen Caroline Guimbals kamera håller sig hela tiden nära Dalva, ett väl beprövat och här ypperligt fungerade stilgrepp djupt rotat i den belgiska socialrealismen.

Det är en genomgående suveränt rollbesatt film och hela ensemblen imponerar stort, men jag vill ändå särskilt lyfta fram två personer. Redan nämnda Zelda Samson som är ett fynd som Dalva och på sätt och vis bär filmen på sina axlar och Alexis Manenti, känd från Les Miserables, som är fruktansvärt bra i rollen som socialarbetaren Jayden.

På ett emotionellt plan är Dalva en oerhört jobbig film att se men rent filmiskt är den en njutning. Som jag var inne på i inledningen är den som det debutantverk den är rent av sensationellt bra. Det ska bli synnerligen intressant att följa regissören Emmanuelle Nicots fortsatta karriär.

Vad sägs om en kultklassiker på Gabin-dagen?

Som traditionen bjuder här på BleuBlancRouge har det återigen så här på den 17 maj blivit dags för att på dennes födelsedag hylla en av de verkliga legendarerna inom fransk film: skådespelaren Jean Gabin.

I vanlig ordning sker denna i hyllning i form av att skriva om en av alla filmer i hans imponerande omfångsrika filmografi och i år handlar det om kriminalkomedin Falskmyntarna (Le cave se rebiffe i original) från 1961.

Det är en film som löst hänger i hop med två andra klassiska filmer som jag skrivit om tidigare, nämligen Blod på guldet (Touchez pas au grisbi) och Tuffa killar med revolver (Les tontons flingueurs). Samtliga bygger nämligen på romaner av författaren Albert Simonin som i litterär form utgör en sammanhållen trilogi.

Som filmer står de dock helt för sig själva. Blod på guldet är förvisso en tämligen trogen tolkning av förlagan medan de andra två förhåller sig väldigt fritt från originalet.

En annan gemensam nämnare mellan de tre filmerna förutom att de bygger på romaner av Albert Simonin är att dialogerna är skrivna av mästaren Michel Audiard och det är sannerligen ingen dålig sådan. För dialogerna är fantastiska i alla tre filmerna och i Falskmyntarna är de rätt och slätt den enskilt främsta anledningen att se filmen.

Handlingsmässigt är det nämligen en ganska alldaglig film. Den handlar om tre småskurkar som smider planer att göra sig en rejäl hacka på förfalskade pengar. Bilskojaren Éric är den som lanserar idén. Han har ihop det med Solange, en kvinna som är gift med den timide Robert som råkar ha ett mästerligt handlag för att gravera och trycka.

Tanken är att dra nytta av hans kunskaper och samtidigt lura honom på förtjänsten. Men de behöver hjälp från ytterligare ett håll, någon med erfarenhet som kan styra operationen. Valet faller på den pensionerade mästerförfalskaren Le dabe (spelad av Jean Gabin) som de lyckas övertala att genomföra en sista kupp.

De lockar honom med att han ska få hälften av förtjänsten och han skrider till verket, vad han inte vet är att de parallellt börjar smida på en plan som ska ge dem en större andel av bytet.

Falskmyntarna är en underhållande om än med ålderns rätt gammaldags historia. Jean Gabin är den största behållningen skådespelarmässigt och han levererar sin rollprestation med sedvanlig pondus, inte minst i leveransen av Audiards välskrivna repliker. Men han är inte ensam om att imponera i sin rolltolkning.

Den idag lite bortglömda birollskungen Bertrand Blier som spelar en av de tre ränksmidande skurkarna förtjänar också att nämnas.

Regissören Gilles Grangier iscensätter filmen med lätt hand och en hel del glimt i ögat vilket gör att den drar mer åt komedi än kriminalfilm. Den franska publiken gillade det, nära tre miljoner löste biobiljett när den biovisades på hemmaplan och i dag är Falskmyntarna att räkna till de franska kultklassikerna.

Visuellt överdåd när musketörerna äntligen pratar franska igen

Alexandre Dumas den äldres klassiska äventyrsroman De tre musketörerna från 1844 är en av världens mest filmatiserade böcker. Det var dock ett tag sedan det gjordes en franskspråkig version för vita duken men nu är det dags igen.

Den presenteras i två delar och den första, som fått titeln De tre musketörerna: D’Artagnan (Les Trois Mousquetaires; D’Artagnan i original), hade svensk biopremiär förra helgen. Den andra delen som fått undertiteln Milady är planerad att få biopremiär i december.

Regissören bakom de två filmerna, som spelades in samtidigt, är Martin Bourboulon som redan i sin förra film Eiffel visade sig vara utmärkt på att göra periodfilm. Nu gör han det igen, för om det är något område som De tre musketörerna: D’Artagnan excellerar på så är det just i återskapande av de tidstypiska miljöerna.

Scenografin, kostymerna och även exteriörerna (som är inspelade i några av Frankrikes talrika välbevarade medeltida miljöer) är fantastiska och Nicolas Bolducs utmärkta fotografi ser till att fånga det.

Martin Bourboulons version av De tre musketörerna levererar det man kan förvänta sig av en sådan. Det vill säga äventyr, ädelmod, ränksmidande och naturligtvis svärdfäktande en masse, men den är också jämförelsevis nedtonad.

Utan att för den skull tumma på underhållningsvärdet tycks Bourboulon har siktat på en mer realistisk känsla. Här finns inte de där genomkoreograferade svärdduellerna med glimten i ögat som man kommit att förknippa med den typ av matinéäventyr av klassiskt snitt som man ändå får räkna den här filmen till.

Även agerandet är återhållet, vilket jag tycker är till en fördel jämfört med flera av de tidigare versionerna. Framförallt uppskattar jag att Bourboulon instruerat Eric Ruf till ett synnerligen nedtonat porträtt av berättelsens beryktade ärkeskurk kardinal Richelieu. Det är en roll i vilken många duktiga skådespelare tidigare fallit ner i överspelsgropen, vilket gjort kardinalen till en elak stereotyp än en intressant rollfigur.

Inte för att Bourboulon på något sätt skulle ha borrat sig särskilt mer på djupet kring vad som driver rollfiguren men jag tycker ändå att hans sätt att skildra kardinalen tillfogar någon sorts ytterligare komplexitet.

När vi ända är inne på området skådespelandet så håller det överlag god kvalitet. Underligt vore annat med tanke på att rollistan är fylld av kända namn. Vincent Cassel, Pio Mamaï och Romain Duris spelar de de tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis och rollen som D’Artagnan görs av François Civil.

Eva Green har synbart väldigt roligt i rollen som filmens mest färgstarka skurk Milady och Lous Garrel och Vicky Krieps briljerar som kungaparet. Och sist men inte minst ska såklart också Lyna Khoudri som spelar D’Artagnans kärleksintresse Constance nämnas.

Jag får nog återkomma med mitt slutgiltiga betyg när den andra filmen haft premiär och jag kunnat se den, men intrycket efter att ha sett den första är att De tre musketörerna i Martin Bourboulons version är underhållande, fartfylld och bjuder på god matinéunderhållning för stunden, men kanske inte så mycket mer än så.

Men att i motsats till exempelvis den kända amerikanska nittiotalsvarianten med Kiefer Sutherland, Charlie Sheen och Oliver Platt som musketörerna bara att få höra alla prata franska är en lättnad och njutning.

Dussinet fullt i frankofilins tjänst!

I dag är det födelsedagsfest på BleuBlancRouge och i födelsedagstårtan sitter hela tolv ljus! Och jag har lika svårt som vanligt när jag skriver dessa årliga inlägg att förstå att det gått så lång tid sedan jag skrev det där premiärinlägget och lanserade bloggen.

Så här på bemärkelsedagen vill jag tacka dig som under året året varit inne och läst något eller några inlägg och kanske till och med skrivit något i kommentarsfälten. Jag hoppas att jag kunnat vara till hjälp i navigerandet genom den frankofona kultursfären.

Andra människors barn – en film om det där vi kallar livet

Den belgiskfödda skådespelaren Virginie Efira håller på att utvecklas till en rejäl BleuBlancRouge-favorit.

Just nu är hon dubbelt bioaktuell i Sverige och hon imponerar stort i båda filmerna. Först var det Minnas Paris och i fredags hade Andra människors barn (Les enfants des autres) svensk premiär.

Det handlar om två sinsemellan tämligen olika filmer men Virginie Efira visar upp samma typ av nedtonade men nyansrika och känslostarka agerande.

I Andra människors barn spelar hon den 40-åriga gymnasieläraren Rebecca. När filmen tar sin början är hon i den spirande fasen av nyförälskelse, hon har just träffat den ensamstående småbarnspappan Ali. De blir snabbt ett par och efter en tid introduceras hon för hans fyraåriga dotter Leila som han har delad vårdnad av.

Leila och Rebecca utvecklar ett starkt band men samtidigt känner Rebecca att hon gärna vill ha ett eget barn och att hennes biologiska klocka tickar allt snabbare,

Andra människors barn är skriven och regisserad av den franska regissören Rebecca Zlotowski (i Sverige förmodligen mest känd för En ovanlig flicka) som skrivit manuset med inspiration från sitt eget liv och det märks att hon har många känslor investerade i sin berättelse. Det känns alltigenom trovärdigt och hon berättar med inkännande värme för alla rollfigurer.

Det är ingen avancerad historia vare dig berättartekniskt eller handlingsmässigt utan en film om livet och dess vardagliga glädjeämnen och utmaningar. Den övertygar lika mycket i skildringen av lyckan som av sorgen, för båda delar är närvarande i filmen.

Rent berättarmässigt går det att hitta inspiration från mästare som Eric Rohmer som Agnès Varda, som båda briljerade i att hitta magi i skildringar av det vardagliga. Framförallt tycker jag mig se ekon av den senares lekfullhet i Rebecca Zlotowskis regi.

Och så var det det där med Virginie Efira. Det verkligen lyser om henne och hennes agerande präglas av total trovärdighet. Kemin med motspelaren Roschdy Zem, som levererar en finfin insats i rollen som Ali, är påtaglig och deras samspel är utmärkt.

Andra människors barn är en sorts bonusfamiljskildring i nouvelle vague-skrud och ett av vårens måsten att se för den som gillar fransk film. En fin och anspråkslös liten film som letar sig raka vägen in i hjärtat.

Flickan från Brooklyn – ännu en effektiv bladvändare från Frankrikes kung av spänning

Så här på Världsbokdagen är det såklart på sin plats med ett boktips här på BleuBlancRouge. I detta fall dessutom om en bok av Frankrikes bäst säljande författare det senaste decenniet.

För det är just det han är den från Antibes bördige och nu 54 år gamle författaren Guillaume Musso. Men trots hans monumentala framgångar på hemmaplan och att hans böcker sedan tidigare nått framgångar utomlands så dröjde det till häromåret som han för första gången översattes till svenska.

Sedan har det gått desto fortare med utgivningen av Musso-romaner i Sverige. För några veckor sedan släpptes den sjätte; Flickan från Brooklyn (La fille de Brooklyn i original) från 2016 och fler är på gång.

Den nu aktuella Flickan från Brooklyn är en för Musso tämligen typisk roman och om du ännu inte har upptäckt honom är den ett bra ställe att börja på med att ta sig an honom. Även om det i mitt tycke inte är någon av hans allra bästa stunder.

Musso har ett grundrecept som han ofta följer i sina spänningsromaner, De utspelar sig ofta i både Frankrike och USA, handlar om någon form av hemlighet i det förflutna och inleds med att någon försvinner spårlöst. Flickan från Brooklyn fyller så att säga bingobrickan i detta avseende.

Den handlar om författaren Raphaël som när han är på en romantisk resa på franska rivieran hamnar i ett gräl med kvinnan han snart ska gifta sig med. Det slutar med att Anna som hon heter avslöjar att hon bär på en hemsk hemlighet och chockad lämnar Raphaël platsen.

När han lugnat ner sig något och är redo att återvända till henne kommer nästa chockbesked: Anna ärt spårlöst förvunnen, Tillsammans med vännen Marc som har en bakgrund som polis börjar han det mödosamma arbetet att försöka hitta henne och samla ihop alla bitarna för att lägga pusslet kring hennes mörka förflutna.

En annan sak som kännetecknar Mussos romaner är att de trampar gasen i botten direkt och även där levererar Flickan från Brooklyn. Med sitt rappa, effektiva och medryckande sätt att skriva snärjer han snabbt in läsaren och drivet och de snillrikt utformade intrigerna där överraskningarna alltid ligger på lut ser till att det sedan är svårt att lägga i från sig böckerna.

Kort sagt så vet han hur man konstruerar en riktig bladvändare. Allt detta svarar Flickan från Brooklyn i stora delar upp mot. Det som gör att att jag inte gillar den här boken lika mycket som några av hans andra är att jag inte tycker att personteckningarna inte är lika bra som när han är som bäst. Det gör att jag inte känner lika mycket för karaktärerna.

Men spännande och oförutsägbart är det och tempot är så högt att underhållningsvärdet aldrig sviktar. Det är bara det att det är lite med ytlig underhållning än i hans bästa stunder.

Minnas Paris – Virginie Efira glänser i gripande drama

Jag tyckte väldigt mycket om Alice Winocours förra film Proxima så förväntningarna kring vad hon skulle hitta på härnäst var från min sida höga.

Nu är uppföljaren bioaktuell i Sverige och den förstärker intrycket att Winocour är en filmmakarkraft att räkna med för Minnas Paris (Revoir Paris) som den heter är ännu en stark bioupplevelse.

Den handlar om Mia, en kvinna som några månader efter att ha överlevt en terroristattack mot en bistro fortfarande plågas svårt av traumat.

Hon har inga egentliga minnen av vad som hände under själva attacken och plågas av att inte veta. Efter att sedan attacken ha vilat upp sig hos sin mamma som bor på landsbygden beslutar sig Mia för att återvända till Paris för att se om hon kan fylla i de omfattande minnesluckorna från den ödesdigra kvällen.

Hon söker upp en stödgrupp för andra överlevare i hopp om att någon där kan hjälpa till. Bit för bit lägger hon pusselbitarna på plats men river såklart samtidigt upp såren igen. Dessutom brottas hon med den sorts skuld som inte är helt ovanlig bland personer som överlever traumatiska händelser där andra fått sätta livet till.

Virginie Efira är storartad i huvudrollen och belönades tidigare i år helt sin ordning med en César för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats.

Alice Winocour som även skrivit filmens manus regisserar inkännande och med stor värme för sina rollfigurer. Det känns hela tiden trovärdigt och griper tag.

Det är överlag nedtonat berättat och Winocour använder sig ofta av det effektiv greppet att skildra genom att inte visa.

Minnas Paris tar inte bara det individuella utan även det kollektiva perspektivet och skildrar också hur händelsen påverkar närstående och anhöriga.

Det märks att Alice Winocour känner starkt för det hon berättar i sin film och konstigt vore väl annars eftersom inspirationen till den kommer från att hennes egen bror var en av de överlevande vid terrorattacken mot Bataclan i november 2015.

Förlorade illusioner – gammaldags och brännande aktuellt

Den blev förra årets stora vinnare på den franska Césargalan genom att plocka hem hela sju statyetter, sent omsider får den nu svensk biopremiär. Jag pratar om Xavier Giannolis ambitiösa och stjärnspäckade filmatisering av Honoré de Balzacs 1800-talsklassiker Förlorade illusioner (Illusions perdues i original).

Det är en film som känns gammaldags, men på ett bra sätt. För Förlorade illusioner är en kostymfilm av ett snitt som får åtminstone mig att tänka på de liknade filmer från åttio- och nittiotalen som fick mig att förälska mig i fransk film.

Vi pratar två och en halvtimme påkostad, hantverksskicklig och välagerad underhållning med ett storslaget anslag. Dessutom med mängder av kända namn i rollistan: Cécile de France, Gérard Depardieu, Xavier Dolan, Vincent Lacoste och Jeanne Balibar för att nämna några.

Allra först i rollistan står dock Benjamin Voisin (som tidigare setts i bland annat François Ozons Summer of 85), en relativ nykomling men med hög stjärnpotential. Han spelar filmens huvudkaraktär, den unge Lucien som lämnar landsbygden för den myllrande huvudstaden Paris.

Han anländer med ambitioner att bli poet men som för att får nöja sig med att använda sina talanger med pennan i tabloidpressens tjänst. En värld där korruption, maktmissbruk och slirande på sanningen är stapelvara.

Lucien visar sig ha fallenhet för att snabbt navigera sig uppåt i dessa samvetslösa salonger och skrymslen men frågan är hur länge det går att hålla sig kvar på toppen i en värld där vänskap och lojalitet är begrepp som om de en existerar lätt kan ändras för pengar eller bara individuell ambition.

Förlorade illusioner må utspelas på 1800-talet men tematiken och flera av de ämnen som tas upp känns brännande aktuella än i dag.

Xavier Giannoli, som för övrigt också regisserade just nu SVT Play-aktuella Uppenbarelsen, berättar effektivt och rappt, tempot är högt och speltiden på knappt två och en halv timma känns betydligt kortare. Däremot kan jag känna att det i bland i första hand är ett ytligt bländverk. Xavier Giannoli tycks mest vara intresserad av att berätta en sedelärande historia och inte så mycket av att ge sina rollfigurer något psykologiskt djup.