Underbarnet Dolan har växt upp – men fortsätter att briljera!

Sedan den sensationellt starka debuten som självlärd 19-årig regissör, Jag dödade min mamma (J’ai tué ma mère) från 2009  har den kanadensiske skådespelaren, manusförfattaren och regissören Xavier Dolan varit en pålitlig leverantör av visuellt flyhänta, psykologiskt starka och ofta queerrelaterade dramer. Sedan förra veckan är han aktuell på svenska biografer med sin åttonde långfilm på tio år, Matthias och Maxime.

Matthias och Maxime är en på många sätt rätt typisk Dolan-film. Synnerligen välskriven dialog, en fantastisk och fullständigt naturligt tonträff i skådespeleriet och ett borrande ner i Dolans favoritämne: (trasiga) mänskliga relationer. Han fortsätter helt enkelt att vara något av den hipster-Bergman han blev fullt ut i sin andra långfilm Hjärtslag (Les Amours imaginaires) som slog undan benen för mig fullständigt när den hade svensk premiär 2010.

Titelpersonerna i den nya filmen är två kompisar sedan barnsben och deras gemensamma vänner. Matthias (känsligt spelad av Gabriel D’Almeida Freitas) arbetar inom finansvärlden medan Maxime (spelad av Dolan själv) just bestämt sig för att lämna hemstaden Montreal för att prova lyckan i Australien i två år och ska snart åka i väg. När kompisgänget samlas i en lantlig stuga slumpar det sig så att Matthias och Maxime tvingas hjälpa en av kompisarnas filmstuderande syster med att spela in en scen till en kortfilm.

Det visar sig att scenen de ska spela in går ut på att de ska kyssas med varandra och scenen skakar om deras vänskap och relation till varandra i grunden och leder dessutom till motstridiga inre känslor inom bägge två. Förutom att försöka få grepp om relationen till Matthias har Maxime en annan besvärlig relation att hantera: den till sin före detta narkoman till mamma (spelad av Dolan-favoriten Anne Dorval).

Det slår verkligen gnistor i samspelet mellan Dolan och Dorval och deras suveräna skildring av en söndrig mor-son-relation är också en fin blinkning till Dolans debut Jag dödade min mamma där de bägge var lika briljanta i skildringen av en annan typ av dysfunktionell mor-son-relation.

Matthias och Maxime är inte lika utlevande intensiv som till exempel Jag dödade min mamma och Mommy eller lika visuellt bländande som Hjärtslag eller Laurence Anyways. Den är mer återhållen och stram, men som sagt ändå en typisk Dolan-film. Känslostark, snygg och går rakt in i hjärtat. För mig är Xavier Dolan alltjämt en av samtidens stora.

Tanken på att han trots den digra biografin han redan åstadkommit fortfarande bara är endast 30 år gammal fyller mig med tillförsikt. Tänk så många fantastiska filmer till han kommer att hinna med!

Varje ord som vägt på guldvåg

Jag har flera gånger poängterat hur att läsa-högarna bara växer i lägenheten och att jag har någon sorts konstant dåligt samvete över att jag inte hinner läsa så mycket som jag skulle önska. Trots denna känsla av stress över att inte hinna läsa så många böcker som jag skulle vilja så läste jag tämligen omgående om den här boken. Så bra är den, Kim Thúys nya roman Mãn – nyligen utgiven i utmärkt svensk översättning av Marianne Tufvesson.

Mãn är en bok som lämpar sig ypperligt för att läsas två gånger på kort tid. Dels har den ett lämpligt omfång för det, dryga 150 sidor, dels är den skriven med en stillsamt driv i språket som ger läsandet en känsla av att vara helt ansträngningslöst. Kim Thúys känsliga och sinnligt vackra prosa flyter på som en kristallklar och lugnt porlande vårbäck.

Det finns inte ett överflödigt eller för den delen malplacerat ord i den här boken. Det är som att Kim Thúy vägt vartenda ord på guldvåg. Förmodligen har det varit allt annat än ansträngningslöst för henne att skriva det, men allt (förmodat hårt) jobb med att hitta de i sammanhanget perfekta orden har å andra sidan gett resultat.

Hennes prosa är lite dröjande, en aning återhållet och fantastiskt vacker. Att själva berättelsen sedan har ett melankolisk och lätt nostalgiskt drag över sig gör naturligtvis inte saken sämre för en nostalgiker som mig. Med tanke på att den använder sig av smaker, dofter och textur av mat som en triggermekanism för den där nostalgin känns det fullt naturligt att den kommer ut på svenska såhär exakt 100 år efter att den första delen i Marcel Prousts berömda romansvit På spaning efter den tid som flytt publicerades.

Boken har fått sin titel från sin huvudperson. Mãn, vietnamesiska för ”den som fått allt hon ber om”, är en kvinna som flytt från Vietnam och till slut hamnat i Montreal i Kanada och jobbar som kock. I korta och utsökt väldisponerade textavsnitt berättas Mãns historia. Och det är en stillsamt dramatisk historia som vindlar likt den där porlande bäcken som jag liknade Kim Thúys språk vid.

Under den vackra och sköra ytan som hennes sätt att skriva innebär bubblar det av starka känslor. Och nästan allt som berättas är nära sammankopplat med hur Mãn bereder och lagar den mat hon serverar på sin restaurang. Som en bonus till Mãns engagerande berättelse får vi som läsare dessutom fina beskrivningar och bilder av vietnamesiska sedvänjor.

För att dra en parallell till filmens värld, vilket jag som cineast och filmkritiker mer än gärna gör, så tycker jag att Mãn till viss utsträckning påminner en hel del om Ang Lees film Mat, dryck, man, kvinna från 1994. Inte minst genom det sätt de båda använder maten som metafor och grund för att berätta om skeenden och känslor.

Mãn är en oerhört lätt bok att läsa och att tycka om. Jag läste den som sagt två gånger i rask takt eftersom jag gillade den så mycket och jag kan tänka mig att jag kommer att återkomma till den snart igen. Fast då tror jag att jag kommer att läsa den mycket långsammare, kanske nästan som om det vore en novellsamling som man måste pausa i för att låta varje enskild novell verkligen sjunka in. Jag kan tänka mig att det här är bok som verkligen vinner på att läsas så. För att ge hennes redan mycket vackra och sensuella men också sparsmakade språk chans att blomma ut ännu mer.

Lita inte alltid på det första intrycket

En del filmer behöver lite tid på sig för att att upplevelsen av dem riktigt ska sjunka in och mogna.

Det rör sig om filmer som man ofta helt enkelt behöver se flera gånger för att de riktigt ska framstå som så bra som de verkligen är.

Den kanadensiske regissören Jean-Marc Vallées senaste film Café de Flore var en sådan film för mig.

Jag såg den för första gången vid förra årets filmfestival i Göteborg och blev inte särskilt imponerad. Och då var jag ändå rejält peppad över att få se den.

Inte minst för att just Jean-Marc Vallée tidigare gjort filmen C.R.A.Z.Y som var en av mina starkaste filmupplevelser under hela 00-talet. Eller så var det kanske just därför som Café de Flore initialt blev en besvikelse för mig, för att jag hade så stora förväntningar på den.

Hursomhelst släpptes Café de Flore på svensk dvd för några veckor sedan. Jag beslutade mig för att ge den en ny chans och voilà – den här gången tyckte jag mycket mer om den. Fortfarande inte i nivå med C.R.A.Z.Y förvisso, men en riktigt bra film.

Café de Flore är en långsamt berättad och suggestiv, men också aningen pretentiös, film som berättar två parallella historier på två olika tidsplan. Den ena i ett nutida Montreal och den andra tar sin början i Paris 1969.

Den nutida berättelsen handlar om Antoine, en mycket framgångrik discjockey på väg in i medelåldern. Han har efter en uppslitande separation lämnat sin fru och lever med sin nya kärlek, den flera år yngre Rose.

Antoines ex Carole har dock fortsatt mycket svårt att acceptera det hela och tror stenhårt på att hon och Antoine är tvillingsjälar förutbestämda att leva tillsammans. En uppfattning som Antoines föräldrar också tycks ha.

Det skapar en svår situation för Antoine som trots att han lever med en kvinna som har är djupt förälskad i samidigt framstår som djupt olycklig.

Den andra berättelsen kretsar kring den ensamstående mamman Jacqueline (spelad av en lysande Vanessa Paradis för övrigt) och hennes 7-åriga son Laurent.

Laurents far lämnade Jacqueline strax efter det att Laurent fötts och det visat sig att han har Downs syndrom. Jacqueline vägrar dock att lämna ifrån sig sin son utan vill till varje pris ta hand om honom själv.

Även här kommer en kärlek så stark att den nästan tangerar besatthet in i bilden och den drabbar Laurent när han träffar den jämnåriga Véronique, även hon med Downs syndrom, på skolan där han går. De två blir snabbt helt oskiljaktiga, dock inte till glädje för alla inblandade.

Jean-Marc Vallée korsklipper filmen igenom mellan de två berättelserna och börjar ganska snabbt också att visa på hur mycket de liknar varandra och på sätt och vis också hakar i varandra.

Det är en film som resonerar och filosoferar kring begrepp som kärlek och lycka, men också ödesbestämdhet och den fria viljan.

På så vis har den en hel del gemensamt med filmer som Krzysztof Kieslowskis Veronikas dubbelliv (Le double vie de Véronique) från 1991, det är förmodligen inte någon slump att Jean-Marc Vallée har gett Laurents kärlek just namnet Véronique, och stämningen i Café de Flore är emellanåt nästan lika melankolisk som den i Kieslowskis mästerverk.

Innan jag seglar iväg totalt och får det att låta som att vi skulle ha med någon ny Veronikas dubbelliv att göra här så är det säkrast att jag skruvar ner det snacket några snäpp.

Även om Jean-Marc Vallée gjort en tänkvärd och gripande film med ett fantastiskt vackert foto och ett suggestivt använt soundtrack så är filmen egentligen inte ens i närheten av bildpoesin och den hjärtskärande skönheten i Veronikas dubbelliv.

Men då jämför vi som sagt också med ett kraftfullt mästerverk och det är i ärlighetens namn inte särskilt rättvist.

Café de Flore är en utmanande film. Tempot i filmen är förvisso ganska lågt men korsklippningen mellan berättelserna är samtidigt en aning snårig. Den balanserar dessutom på något märkligt sätt mellan att vara övertydlig och subtil.

Något som kanske låter som en brist och något som skulle ge ett splittrat intryck, vilket det också gjorde första gången jag såg den. Men när jag nu såg den för andra gången föll liksom bitarna på plats och de motstridiga signalerna som filmen ger skapade istället  en intrikat och suggestiv väv.

En del kan säkert störa sig på de inslag av mysticism och new age som förekommer i filmen, men jag tycker att Jean-Marc Vallée håller det hela i schack och på en nivå som bara gör det spännande och suggestivt.