Bättre sent än aldrig – Spiral är här!

Jag har länge förundrats över att, mig veterligen, ingen svensk tv-kanal eller plattform köpt in den i sina bästa stunder briljanta franska kriminalserien Engrenages, men nu är det dags.

Sedan några dagar tillbaka finns den första säsongen av det som i mina ögon är en av de bästa tv-serierna från den här sidan millennieskiftet tillgänglig på Cmore. Detta under den internationella titeln Spiral.

Det återstår att se om även de sju efterföljande säsongerna av den nu avslutade serien kommer att visas av kanalen, men det är en senare fråga.

Den nu sverigeaktuella första säsongen av Spiral premiärvisades i Frankrike 2005 och består av åtta knappt timslånga avsnitt. Det är långtifrån den bästa säsongen av serien men redan här sätts grundpremissen på plats.

Det hela tar sin början med att en naken kvinnokropp hittas i en container i Paris. Kvinnan är så svårt misshandlad att hon inte går att identifiera. En ung åklagare får uppdraget att leda den komplicerade utredningen och en grupp poliser under ledning av teamchefen Laure Bertaud är de som sätts på att utföra den.

I takt med att utredningen fortskrider och pusselbitarna om vem kvinnan var blottläggs förgreningar upp ända upp i samhällets toppskikt, vilket såklart ytterligare komplicerar saker och ting för de inblandade.

Redan här sätts vad som är seriens huvudsakliga tema och röda tråd på plats. Originaltiteln Engrenages kan i bildlig bemärkelse översättas med kedja eller ekorrhjul och i mer konkret bemärkelse med kugghjul.

Såväl den bildliga som konkreta bemärkelsen går att applicera på serien som i första hand är en sorts beskriving av det ibland rätt snåriga rättssystem men också en beskrivning av samhällsmaskineriet på en större nivå.

Seriens skapare Alexandra Cert är mycket riktigt också brottsmålsadvokat i grunden och har god inblick i systemet.

För mig ligger nyckeln till att Spiral fungerar så bra i det där helhetsgreppet att det är både en spännande polisserie och ett rättegångsdrama. Samtidigt skildrar den också de olika huvudkaraktärerna på individnivå och många av dem hänger med hela vägen från premiärsäsongen 2005 till den avslutande åttonde som premiärvisades 2020.

En varning är dock på sin plats. Spiral är en ofta mörk och brutal serie som likt många andra kriminalserier med avstamp i 00-talet är synnerligen detaljerad i vissa våldsskildringar. Lite onödigt mycket, kan jag tycka.

Den nu sverigeaktuella första säsongen dras också med några barnsjukdomar. Den dras med en del irriterande klichéer och letar efter sin form och röst. Något som i mångt och mycket korrigeras i senare säsonger. Svartsynen hänger dock med hela vägen in i mål.

Liksom ett faktum som jag uppskattar med hur den här serien är skriven. De flesta ledande rollfigurer tillåts vara mångfacetterade och komplicerade, vilket gör dem svåra att sympatisera med men i längden också mer trovärdiga.

I ledande roller i Spiral kan vi dessutom se skådespelare senare dykt upp i hyllade och omtalade serier och filmer. Som till exempel Audrey Fleurot från Ödets lågor, En liten fransk stad, En oväntad vänskap och Ring min agent och Thierry Godard från En liten fransk stad.

En sak som gör det extra konstigt att Spiral inte dyker upp i Sverige förrän nu är det inte är någon obskyr fransk serie som fört någon form av tynande tillvaro i de franska tv-tablåerna. Tvärtom faktiskt.

Den blev tidigt hyllad och uppmärksammad hemma i Frankrike och har redan sålts till ett drygt 70-tal andra länder. En marknad som tidigt plockade upp den och där den gjorde succé var till exempel Storbrittanien.

Monsieur Chocolat charmar, berör och upprör

Just nu gör den franska Netflix-serien Lupin stor succé världen över. Nya siffror gör gällande att det till och med är streamingjättens näst mest sedda serie någonsin!

Min bestämda uppfattning är att en stark anledning till succén är huvudrollsinnehavaren Omar Sy som välförtjänt har ett mycket starkt varumärke efter filmen En oväntad vänskap (Intouchables) som ju även den blev en global supersuccé.

På SVT Play kan man i en dryg vecka till se en Monsieur Chocolat (Chocolat i original) 2016, ytterligare en mycket sevärd film där den charmerande och medryckande Omar Sy spelar en huvudroll.

Monsieur Chocolat är liksom En oväntad vänskap baserad på verkliga händelser och blandar feelgood med allvar och kritik mot fördomar. I Monsieur Chocolat är dock den allvarliga klangbotten ännu djupare och tragisk.

Det är berättelsen om Rafael Padilla som vid tiden kring det förra sekelskiftet uppträder som kannibal på en liten och lantlig fransk cirkus. Där blir han vän med George Foottit, en tidigare clownstjärna som nu fått se sin karriär gå i stå. Foottit ser potentialen i Padilla och får en idé som kommer att förändra deras liv. Han övertalar Padilla att sadla om till att bli Chocolat, den förste svarta clownen.

Succén för Foottit och Chocolat är omedelbar och snart når ryktet om dem till huvudstaden och direktören för Paris största cirkus ger dem ett lukrativt avtal. Det visar sig vara väl investerade pengar för duon gör dundersuccé även där och blir firade celebriteter under La Belle Epoque.

Men när de står på höjden av berömmelse är det som att verkligheten slår igen sina käftar kring Rafael. Han tappar kontrollen över ett spel- och drogmissbruk som hela tiden legat på lut hos honom och sedan slår den rasistiska fascinationen för honom hos samhället, som är stor grogrund till hans succé, över i något ännu värre. En dramatisk och brutal händelse leder till ett politiskt uppvaknande för honom som omgivningen inte ser med blida ögon på.

Regissören Roschdy Zem har, vilket han varit öppen med, tagit sig många och ganska stora friheter visavi de verkliga händelserna. Men det är i mitt tycke inget som stör.

Framförallt inte eftersom han berättar sin version så flyhänt och snyggt. Hjälpt av en fantastisk scenografi och ett ypperligt fotoarbete lyckas han på ett utmärkt sätt återskapa en Belle Epoque-känsla som åtminstone känns mycket övertygande.

Monsieur Chocolat är överlag en mycket medryckande film, vilket tyvärr lite går ut över filmens allvarliga sekvenser som då inte blir lika drabbande som de borde ha blivit.

Men filmens antirasistiska budskap är trots det tydligt. Och viktigt. För såhär ett drygt sekel senare än när händelserna i filmen utspelar sig har vi förvisso kommit en bit på vägen med att bekämpa rasismen men har också en bra bit kvar att vandra.

Filmens rollista är en stjärnbeströdd sådan. Förutom Omar Sy så medverkar också bland andra Olivier Gourmet , Noémie Lvovsky, Frédéric Pierrot och Clothilde Hesme (som ju spelar mot Omar Sy även i Lupin).

Alla gör mycket bra i från sig. Jag vill dock särskilt lyfta fram James Thierrée i rollen som Foottit. Han vann också en César för sitt fantastiskt fina och känsliga porträtt.

Att han skulle briljera i rollen som cirkusartist och clown var dock kanske inte särskilt överraskande. Han har trots allt en bakrund som akrobat och hans morfar var självaste Charles Chaplin!

Frankofiliskolan del 18: Den oväntade vänskapen

Dags för ännu en lektion i Frankofiliskolan. Och i denna artonde del har vi nått fram till en film som jag tror att alla som hittar till den här bloggen redan har stiftat bekantskap med. Den näst mest sedda franska filmen på de franska biograferna någonsin är nämligen dundersuccén En oväntad vänskap (Intouchables i original) från 2011.

19,5 miljoner löste biljett och såg Eric Toledanos och Olivier Nakaches film på bio i Frankrike och det gör den till den tredje mest sedda filmen på franska biografer överhuvudtaget. Men segertåget slutade inte där. Den nådde miljonpublik i ett tiotal länder till, bland annat 9 miljoner i Tyskland, och i Sverige nådde filmen (när den väl sent omsider hittade hit) respektabla 500 000 besökare.

En oväntad vänskap är än i dag den mest inkomstbringande filmen i världen på ett annat språk en engelska eller mandarin.

Det är lätt att förstå varför den slog så stort på de flesta av världens filmmarknader för det är en på alla sätt universell historia och det ter sig svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudrollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

En oväntad vänskap är den verklighetsinspirerade berättelsen om den totalförlamade aristokraten Philippe och hans personliga assistent, den Senegalbördige förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utvecklar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep 2012 års César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin för The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll fick ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage i original).

Jag förknippar henne mest med rollen som den cyniska och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson i den lysande franska kriminalserien Engrenages, som märkligt nog aldrig nått till våra breddgrader. Medan de flesta förmodligen mest tänker på hennes insats i ockupationsdramat En liten fransk stad (Un village français) och nu senast i succén Ödets lågor (Le bazar de la charité).

Nu återstår bara två delar av Frankofiliskolan: den mest sedda franska filmen på de franska biograferna och det i Frankrike mest sålda albumet av en franskspråkig artist.

Med uppenbar känsla för feelgood!

Den lär knappast nå samma framgångar som En oväntad vänskap (Intouchables), med Eric Toledano och Olivier Nakaches nya film Le Sens de la fête skulle sannerligen förtjäna det. I fredags hade den svensk biopremiär under sin internationella titel C’est la vie! och den är minst lika bra som duons formidabla publika genombrott från 2011.

Den här gången har Toledano och Nakache fått en rejäl budget till sitt förfogande och gjort en ensemblefilm med mycket humor och hjärta men också smärta. Lite av i den brittiska feelgood-traditionen med andra ord. För en feelgood-film är det absolut.

I centrum för handlingen står bröllopsorganisatören Max (spelad av en fullständigt fantastisk Jean-Pierre Bacri). Den här gången har han och hans team bestående av en brokig skara människor fått ett besvärligt uppgift på halsen. Det mesta som kan gå fel under det bröllopsdygn som filmen utspelar sig under gör det. Dessutom har Max sitt eget skakiga privatliv att försöka hålla rätt på.

Grundstoryn i C’est la vie! är med andra ord enkel och den här typen av berättelser har vi sett många gånger förr. Men med hjälp av ett välskrivet manus, fullspäckat av roliga repliker och dråpliga situationer, ett starkt persongalleri och inte minst en skådespelarensemble i högform lyckas Toledano och Nakache att skapa en komedi utöver det ordinära.

De har dessutom haft den goda smaken att iscensätta det hela i en ganska lågmäld ton, något som inte alls är givet när det gäller fransk filmkomedi. Det blev en succé på hemmaplan och borde bli det i Sverige också för detta är en film att roas av och bli glad av.

En av höstens mest intressanta seriestarter på SVT

Det har tagit ett tag men bättre sent än aldrig. I kväll är det äntligen svensk tv-premiär för den utmärkta franska tv-serien Un village Français som hemma i Frankrike hade premiär 2009. SVT har köpt in de två första säsongerna och man kickar igång En liten fransk stad, som man valt att kalla serien, med ett dubbelavsnitt med start klockan 21:30 på SVT 2 i kväll.

En liten fransk stad utspelas i den fiktiva staden Villeneuve i departementet Jura under ockupationsåren på 40-talet. Under serien får vi helt enkelt följa livet i staden i krigets skugga. Det bjuds både vardagsglimtar och mer dramatiska skeenden. Den första säsongen utspelas 1940 den andra vintern 1941. Det hela tar sin början den 12 juni, alltså några dagar innan den tyska ockupationen av Frankrike inleds.

I rollerna ses flera duktiga franska tv-skådespelare, däribland Thierry Godard och Audrey Fleurot som fick sina genombrott i det mörka och smått briljanta kriminaldramat Engrenages (en annan serie som jag verkligen hoppas att SVT eller någon annan svensk kanal kommer att köpa in). Audrey Fleurot är för en svensk publik annars högst förmodligen mest känd för sin medverkan i publiksuccén En oväntad vänskap.

Om du som jag fastnar för En liten fransk stad ska du veta att det finns mycket mer att hämta. I Frankrike har det hittills visats fem säsonger av serien. En sjätte håller på att spelas in och kommer att visas nästa år och den sjunde och avslutande säsongen kommer att få premiär antingen 2016 eller 2017. Det finns med andra ord mycket mer att hämta. Det återstår dock att se om SVT kommer att visa dem också, det är bara att hålla alla tillgängliga tummar.

Men låt oss inte gå saker och ting alldeles för långt i förväg. Se till att börja med att hänga med från start i kväll. Jag tror inte att du kommer bli besviken. En liten fransk stad är ännu ett av de där bevisen (som jag tidigare har varit inne på här på bloggen) på att fransk tv-dramatik är på stark frammarsch.

På spaning efter en ny En oväntad vänskap

Jag fortsätter mitt projekt att jobba ikapp mig när det gäller att skriva om de franska filmer som släppts i Sverige den senaste tiden. I dag har turen kommit till Livet blomstrar av Nick Quinn som hade fransk biopremiär förra året om som häromveckan släpptes direkt på dvd här i Sverige. La fleur d’âge som den heter i original känns, som jag antyder i rubriken, som ett tämligen oblygt sätt att surfa vidare på den världsomspännande succé som En oväntad vänskap (Intouchables) gjorde. Bland flera likheter kan nämnas att rödhåriga Audrey Fleurot spelar mindre men alls inte oviktiga roller i bägge filmerna. Att den här i Sverige fått gå direkt till dvd-hyllorna säger en hel del om hur väl den lyckas och står sig i konkurrensen med den charmiga och oemotståndliga dunderhiten En oväntad vänskap. Livet blomstrar är definitivt ingen ny En oväntad vänskap,  faktiskt inte ens nära.

Men Livet blomstrar är inte helt utan förtjänster. Det bästa med den är att den i alla fall gör ett försök att behandla saker som gäller äldre, en demografisk grupp som inte direkt ses som hetaste stoff av filmmakare, producenter och filmbolag. Filmen handlar om den något självgode och egoistiske Gaspar. Han är vid 63 års ålder programledare för ett tämligen framgångsrikt tv-program och åtnjuter hög status på sin arbetsplats. Gaspard är ensamstående men har ett förhållande med en yngre kvinna på redaktionen och han stormtrivs med sitt liv.

Men så börjar det hända saker som skakar om hans perfekta situation. En nyanställd och streberaktig yngre chef börjar prata om att föryngra Gaspards program och dessutom får Gaspard besked från sjukhuset att han måste ta hand om sin sjuka pappa Hubert som blivit alltför sjuk för att leva ensam. Motvilligt låter Gaspard den synnerligen viljestarka och bångstyrige Hubert flytta in hemma hos honom och för att underlätta situationen för dem båda försöker han anställa en sköterska åt Hubert. Det går minst sagt sådär. Hubert skrämmer iväg alla innan de ens riktigt har hunnit börja. Men så träffar Gaspard av en slump på den egensinniga  Zana. Hon tar jobbet och gör snabbt starkt intryck på både Gaspard och Hubert. Och Zanas närvaro väcker saker inom den båda.

Livet blomstrar är en varm film som onekligen har sina goda stunder av både komik och dramatik, men den är samtidigt på tok för förutsägbar och psykologiskt grund för att verkligen engagera. Manuset är helt enkelt inte tillräckligt välskrivet och rollfigurerna är inte tillräckligt utvecklade för att det ska bli något mer än bara nöjaktigt underhållande för stunden. Pierre Arditi, Jean-Pierre Marielle och Julie Ferrier som spelar huvudrollerna svarar alla med tanke på vad de har att arbeta med för godkända insatser medan duktiga Audrey Fleurot är sorgligt underutnyttjad i sin roll.

Livet blomstar är ett hyfsat alternativ om du är på jakt efter lättsam feelgood-underhållning men det finns bättre alternativ. Och är det ny En oväntad vänskap du är ute efter och tror att du ska få dig till livs så är risken att du blir rejält besviken. Då är det bättre att du ser om En oväntad vänskap i stället.

En oväntad vänskap goes Dödligt vapen…en quelque sorte

Åttiotalet ringde och ville ha tillbaka sin film. Det slitna skämtet går definitivt att använda för att beskriva den franska actionkomedin De l’autre côté du périph från förra året. Det är också lätt att kalla den för En oväntad vänskap (Intouchables) i polismiljö, eller åtminstone avfärda den som ett tämligen uppenbart försök att åka snålskjuts på den filmens enorma publikmässiga framgångar.

Allt detta stämmer. Ändå kan jag inte låta bli att charmas av De l’autre côté du périph. Det beror till viss del på att jag är uppvuxen på åttiotalet och att den för den tiden så typiska och framgångsrika ”oväntade partners”-actionkomedier tilltalar en nostalgiker som jag en gång för alla är, men den huvudsakliga anledningen stavas trots allt Omar Sy. Han charmade mig och många andra i En oväntad vänskap och nu gör han det igen, i en på så många sätt liknande roll.

Den här gången spelar han Ousmane Diakité, en polis stationerad i den parisiska förorten men med en tydlig dröm att få arbeta på någon av de mer prestigefyllda innerstadsrotlarna. Hans oortodoxa utredningsmetoder och problem med auktoriteter är dock i sammanhanget ett problem. När frun till en av Paris främsta affärsmän hittas i hans förort ser Ousmane sin chans.

Han lyckas få den pedantiske paragrafryttaren François Monge från innerstadspolisen som är den som snabbt får ta över det delikata fallet att tro att det är chefernas önska att de två ska utreda fallet tillsammans. De två blir synnerligen olika partners och Ousmane rör (liksom Driss, Omar Sys rollfigur i En oväntad vänskap) om rejält i de välbärgade innerstademiljöerna och dess fina salonger. Och det vore synd och skam att påstå att François och Ousmane i alla lägen är överrens om hur utredningen ska skötas.

Själva storyn i De l’autre côté du périph är av den sorten som det, så att säga, går tretton på dussinet av, men det hela är gjort med sådan tydlig glimt i ögat och sådan värme att filmen kommer undan med det. Regissören David Charhon kan genren och känner otvivelaktigt stor kärlek till den.

Bildspråket, berättartempot och klippningen är som hämtad från någon av de där åttiotalsfilmerna i samma stil och De l’autre côté du périph lyckas på liknande sätt blanda humor med (viss) spänning även om alla poänger inte går hem och det blir väl förutsägbart i bland. Och så var det det där med Omar Sy.

Han är i sådan storform just nu att han helt enkelt inte tycks kunna misslyckas och det drar liksom hela filmen med sig. De l’autre côté du périph är egentligen på alla sätt en dussinfilm men med Omar Sy som trumfkort levererar den ändå lite av det där En oväntad vänskap-gemytet och den goda känslan inombords.

Jag säger inte att den är lika bra som den, för det är den inte ens i närheten av, men jag tror ändå att chansen är ganska god att även du blir åtminstone road av De l’autre côté du périph om du gillade den. Jag håller tummarna för att något svenskt bolag plockar upp den och åtminstone ger ut den på dvd. Än finns den mig veterligen bara utgiven i den frankofona sfären.

Berätta för alla! Den här filmen vill du inte missa

I kväll klockan 22.45 visar SVT2 en av mina absoluta favoritfilmer från det förra årtiondet, Guillaume Canets thrillermästerverk Berätta inte för någon (Ne le dis à personne) från 2006. Filmen är en fransk ombearbetning av den amerikanske thrillerförfattaren Harlan Cobens bästsäljande roman med samma namn (Tell No One i original) från 2001.

Berätta inte för någon är berättelsen om barnläkaren Alexandre Beck som åtta år efter att hans älskade fru Margot under mystiska omständigheter brutal mördats och ryckts från honom, fortfarande nedbruten av sorg över det som inträffade, plötsligt får ett e-postmeddelande på sin jobbdator.

Meddelandet innehåller en länk som han uppmanas klicka på vid ett specifikt klockslag. Alexandre följer instruktionen och får sitt livs chock. Länken går till en övervakningskamera och in i bild glider någon som av allt att döma är Margot. Och det är ändå bara början på en händelsekedja som totalt vänder upp och ner på Alexandres liv och som snart ställer honom inför en serie utmaningar.

Bland annat att ta reda på om Margot verkligen är i livet och i så fall vad som i själva verket hände den där ödesdigra kvällen för åtta år sedan. Saker och ting kompliceras snart ytterligare av att fler märkliga saker sker och att han snart befinner sig på flykt undan polisen, misstänkt för brutala brott som han inte begått.

I mina ögon är Berätta inte för någon en in i minsta detalj närmast perfekt thriller. Allt från Guillaume Canets känsliga regi till det vackra fotot och det inspirerade skådespeleriet från den nästan osannolikt stjärnbeströdda och meriterade, höll ögonen öppna för om det så rör sig om den kortaste biroll kan något känt ansikte dyka upp, ensemblen håller allra högsta klass.

En annan beståndsdel som förtjänar att lyftas fram är originalmusiken av den berömde franske musikern -M-, alias Mathieu Chedid. Han har skapat ett soundtrack som verkligen fångar upp och förstärker den fullständigt hjärtskärande fina kärlekshistoria som filmen i mångt och mycket är. Helt i sin ordning fick han också en César för bästa originalmusik som tack för sin fina insats.

Det var dessutom, även det helt i sin ordning, bara en av de totalt fyra Césarstatyetter som filmen plockade hem vid 2007 års gala. Lite märkligt är dock att den inte vann priset för bästa film. I den kategorin fick den se sig slagen av Pascale Ferrans D.H Lawrence-filmatisering Lady Chatterley. Inget ont om Pascale Ferrans film, den är alldeles utmärkt, men det priset förtjänade den (i mitt tycke)  inte.

Berätta inte för någon är en tät, gripande, spännande thriller. Inte helt olik en annan melankolisk och mästerlig thriller från ungefär samma tid, Fernando Meirelles Le Carré-filmatisering The Constant Gardener, i stämning. Men Berätta inte för någon är inte lika konsekvent nedtonad utan bjuder på både några riktigt svettiga actionscener och en del humor mellan varven.

Jag har redan varit inne på den fantastiska ensemblen. Det fullkomligt vimlar av namnkunniga skådisar i allt från de ledande rollerna till de mindre, nästan statistartade. Alla gör bra ifrån sig, men på något sätt är det ändå François Cluzets film. De allra flesta svenska biobesökare lär vid det här laget främst förknippa honom med rollen som den förlamade aristokraten Philippe i En oväntad vänskap (Intouchables) och även om han är mycket bra i den rollen så skulle jag ändå vilja påstå att han som Alexandre Beck i Berätta inte för någon gör sitt livs roll.

I övrigt vill jag som vanligt slå ett extra slag för favoriten Marie-Josée Croze, som jag skrev om häromveckan med anledning av hennes roll i A View of Love, och dessutom även Gilles Lellouche som glänser i en färgstark biroll.

Berätta inte för någon bjuder generöst på suverän underhållning, 2 timmar och 10 minuter verkligen flyger fram. Som jag konstaterar redan i rubriken; den här filmen vill du inte missa.

Efter The Artist: Amour

Det blev både framgång och motgång för det frankofona när årets oscarnomineringar i dag presenterades. Vi tar det positiva först. Michael Hanekes mästerliga Amour kammade hem fem tunga nomineringar: bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll och bästa manus och bästa icke engelskspråkiga film.

Även om Amour rent tekniskt är Österrikes bidrag till tävlingen så kan den genom att den är på franska och dessutom delvis franskproducerad med fog också ses som en stor framgång för fransk film. Amour förtjänar mer än väl alla sina nomineringar, och får definitivt ses som solklar favorit att plocka hem priset för bästa icke engelskspråkiga film. Och jag gläds extra mycket åt Emmanuelle Rivas nominering för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes rolltolkning i filmen är verkligen helt fenomenal.

Mindre roligt med frankofona ögon var att de övriga två franskspråkiga filmerna som det pratats om i förhandssnacket, det officiella franska oscarsbidraget En oväntad vänskap (Intouchables) och Rust and Bone (De rouille et d’os), blev helt lottlösa. Överraskande i fallet En oväntad vänskap och direkt skandalöst när det gäller Rust and Bone.

Som jag har varit inne på i tidigare inlägg kändes en nominering i klassen bästa icke engelskspråkiga film självklar för En oväntad vänskap, inte minst med tanke på den enorma succé den har gjort världen över och att oscarjuryn ofta tar hänsyn till det rent kommersiella, men så blev det alltså inte.

Att det inte fick någon nominering i någon annan tyngre klass går det dock inte att uppröra sig över. Det kan man dock när det gäller Rust and Bone. Hur man har misslyckats med att nominera Marion Cotillard i kategorin bästa kvinnliga huvudroll förstår jag bara inte och, med reservation för att jag inte har sett alla de nominerade filmerna och därmed inte kan göra någon jämförelse,  jag har svårt att se att Rust and Bone inte skulle förtjäna en nominering när det gäller kategorier som exempelvis bästa film, bästa regi, bästa klippning och bästa foto.

En liten tröst i bedrövelsen över de uteblivna nomineringarna för Rust and Bone är de åtta nomineringarna för Les Miserables. Resonemanget är kanske en aning långsökt men liiiite fransk är väl ändå denna amerikanska musikalfilm? Den baseras ju trots allt på ett av fransk litteraturs mest emblematiska verk, Victor Hugos roman Les Miserables (Samhällets olycksbarn på svenska). Vilka som vinner årets oscarstatyetter får vi veta natten mot den 24 februari svensk tid.

Dujardin med havsutsikt mot det förflutna

I och med att vi har tagit oss in i ett nytt år så har vi samtidigt tagit oss in i de olika filmgalornas mest intensiva period. Nomineringarna till vår en egen Guldbaggegala presenterades i förra veckan och jag gläds alldeles extra åt att två av tre nominerade filmer i kategorin bästa utländska film är franskspråkiga: Amour och (den i mitt tycka allra bästa filmen från 2012) Laurence Anyways.

Vilka filmer som till slut tilldelas årets guldbaggar får vi veta den 21 januari. Några dagar senare, närmare bestämt den 25 januari offentliggörs nomineringarna till Césargalan, Frankrikes motsvarighet till Guldbaggen. Inom kort får vi också reda på nomineringarna till filmgalornas filmgala: den amerikanska Oscargalan.

Förra årets stora Oscarvinnare var som bekant den suveränt charmiga franska stumfilmssensationen The Artist. Att hoppas på en lika succéartad Oscargala för fransk film detta år är kanske att ta i, men med tanke på den enorma succé som det franska tävlingsbidraget till årets Oscargala En oväntad vänskap (Intouchables) har gjort över hela världen och inte minst i USA så är det alls inte helt otänkbart att det kommer att bli ännu en Oscargala med en fransk film åtminstone nominerad i några av de tyngsta kategorierna. En nominering i kategorin bästa icke engelskspråkiga känns i det närmaste självklar.

En av alla de Oscarstatyetter som The Artist kammade hem under den där fantastiska galakvällen i februari i fjol var som bekant den som Jean Dujardin (högst välförtjänt) vann för bästa manliga huvudroll. Som en naturlig följd av detta stora internationella genombrott för ”Frankrikes George Clooney” så släpps nu några av hans tidigare filmer även i Sverige.

För halvannan månad sedan släpptes exempelvis Un balcon sur la mer från 2010 på svensk dvd under den internationella titeln A View of Love. Det är en lätt Hitchcock-anstruken romantisk dramathriller i regi av Nicole Garcia, där Jean Dujardin ikläder sig den typ av roll som Cary Grant och James Stewart ofta gjorde i den brittiske thrillermästarens filmer. Det vill säga den som en stillsam man som lever ett lugnt och ordnat liv men som på grund av en vacker kvinna dras in i ett händelseförlopp som han inte riktigt kan kontrollera.

Filmen utspelas på 90-talet och Jean Dujardin spelar Marc, en medelålders fastighetsmäklare i vackra Aix-en-Provence i den franska södern. Han bor med sin familj i ett fint hus och arbetar på sin svärfars firma. Hans liv tar dock en oväntad vändning när han möter en kvinnlig husspekulant som han tycker sig känna igen men inte riktigt kan placera.

Marc blir som uppslukad av den svala och vackra kvinnan och kan inte riktigt släppa tanken på henne. Senare samma dag inser han att kvinnan är ingen mindre än Cathy, Marcs stora kärlek under barndomsåren i den algeriska staden Oran mot det absoluta slutet av den franska kolonialperioden.

Marc söker upp Cathy och de tillbringar natten tillsammans i hennes hotellrum. Dagen efter försvinner Cathy spårlöst. Hela situationen blir ännu mer komplicerad och mystisk när Marc får reda på att Cathy i själva verket aldrig lämnade Oran utan att hon dog i ett bombattentat riktat mot hennes far. Marc vägrar att tro på de uppgifterna men fårgan kvarstår: vem är kvinnan och varför har hon återvänt till hans liv efter så många år?

Det ska slås fast med en gång att Nicole Garcia inte är någon Hitchcock men hon använder influenserna från honom ganska väl och A View of Love är alls ingen oäven film. Jean Dujardin är klart stabil i rollen som Marc och det är alltid kul att se honom i de tyvärr inte alltför många dramatiska roller han får.

Allra bäst i filmen är dock den i mina ögon grovt underskattade kanadensiska skådespelaren Marie-Josée Croze i rollen som Cathy. Hon har definitivt gjort sig förtjänt av att vara en betydligt större stjärna än vad hon är. Själva storyn i A View of Love vinner inte direkt några pris för originalitet och Nicole Garcia lyckas som regissör heller inte tillföra det där lilla extra.

Det är en dos stabil underhållning för stunden som främst lever på skådespelarinsatserna. Förutom Dujardin och Croze så dyker även bland annat den alltid utmärkta Sandrine Kiberlain upp i rollen som Marcs fru Clotilde.