En hissnande nyårsafton à la française

Så här på årets sista dag kan det väl passa bra med att skriva om en film som utspelas just på nyårsafton. Inte för att det finns drösvis av dem, åtminstone inte filmer som enkom utspelar sig under en och samma dag. Och avgränsar man urvalet till att bara gälla filmer från den frankofona sfären så blir de såklart än färre,

Men just i år har det faktiskt kommit en ny fransk nyårsfilm, faktiskt så sent som för bara några dagar sedan. Eller ny och ny, förresten. En hissnande nyårsafton (Happy nous year i original) som den heter har redan skapat kontrovers och anklagats för att plagiera en av berättelserna i Garry Marshalls episodfilm Happy New Year från 2011.

I den fastnar två personer spelade av Ashton Kutcher och Glee-stjärnan Lea Michele i en hiss på självaste nyårsafton. Jag såg den filmen när den kom men den satte i ärlighetens namn inget särskilt avtryck hos mig. Jag har ett vagt minne av den delen av filmen som åsyftas men inte alls på det sätt så att jag kan ge min sin på plagiatanklagelserna. Så jag lämnar det spåret därhän.

I stället återgår jag till En hissnande nyårsafton som det här inlägget ändå är tänkt att handla om. Den är regisserad av Frank Bellocq och producerad för franska Netflix. I huvudrollerna syns två tunga namn inom fransk komik: Kev Adams och Camille Lellouche.

Kurisosa i sammanhanget är att en av finansiärerna är den schweiziska tennisstjärnan Stan Wawrinka som bland sina främsta meriter har segern i Franska öppna 2015.

Adams och Lellouche spelar Gaël respektive Hannah. På väg till varsin nyårsfest i samma fastighet bär det sig inte bättre än att den hiss de färdas i fastnar. Eftersom det är just nyårsafton får de beskedet att det riskerar att dröja innan någon har tid att hjälpa dem ut.

De två främlingarna som på många sätt tycks vara varandras motsatser har inget annat val än att sätta sig ner och börja prata. Steg för steg lär de känna varandra. Det är den enkla premissen för den knappt timslånga filmen.

Och den enkla premissen och ett antal skojiga bildlösningar räcker för att regissören Bellocq ska kunna fixa till en skapligt underhållande historia. Mycket tack vare Adams och Lellouches charm för manuset är rätt ojämnt. Humorn blandar lugnt sagt högt och lågt.

En hissnande nyårsafton kommer kanske inte att bli någon nyårsklassiker, troligare är i så fall att den är glömd redan nästa år. Men mig gav den i alla fall underhållning för stunden och i bland är det ju exakt vad man vill ha.

Bon réveillon à tous!

Svarta fjärilar – stilistisk spänning som överraskar

Är du på jakt efter något spännande som också sticker ut från mängden som något annorlunda? Då kan den franska Netflix-serien Svarta fjärilar (Les papillons noirs) vara något för dig.

Svart fjärilar släpptes för knappt två månader sedan och har i mitt tycke inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Det är en stilistiskt mycket imponerande serie i det behändiga formatet av sex knappt timslånga avsnitt.

Den handlar om Adrien, en författare med skrivkramp som kontaktas av en äldre man som vill att han ska spökskriva hans memoarer. Adrien som är i behov av pengar och något som kan få hans kreativa flöde att lossna antar uppdraget.

Albert, som mannen heter, börjar berätta sin historia som inleds på 70-talet och den passionerade kärlekshistorian mellan honom och en kvinna som heter Solange. Det visar sig dock snart att berättelsen om Albert och Solange inte bara är en sådan om intensiv kärlek utan också en bekännelse från ett seriemördarpar.

Utifrån det upplägget väver skaparna Olivier Abbou (som också regisserat) och Bruno Merle en fängslande mosaik av händelser med den ena vändningen efter den andra. Nutid korsklipps med dåtid i ett spännande och överraskande flöde som byter visuell skepnad efter vad som berättas. Fotot och musikläggningen håller toppklass och bidrar starkt till den fascinerande stämning som vilar över den här serien.

Manuset är välskrivet och berättelsen övervägande smart konstruerad. Svarta fjärilar är i grund och botten en kriminalserie, men den tar ut svängarna och blandar in element från andra genrer också.

Tillbakablickarna till Alberts och Solanges historia innehåller element av skräck, rejält influerad av den mest stiliserade men också brutala versionen av italiensk så kallad giallofilm från 70-talet och det nutida handlingsspåret har en hel del drama över sig. Till det kan läggas de talrika och relativt explicita sexscenerna.

Blandningen är fängslande och berättelsen har ett driv som gör att det är lätt att som åskådare ryckas med och hållas nyfiken över hur det hela hänger ihop och ska sluta. Även om några trådar i manuset hade kunnat kortas och serien tajtas till för jag tycker att berättelsen tagvis tappar lite tempo.

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för skådespelarensemblen som imponerar. Inte så konstigt eftersom beprövade kort som Niels Arestrup, Nicolas Duvauchelle och Sami Bouajila syns i några av de ledande rollerna. Det stora fyndet i sammanhanget är dock Alyzée Costes i rollen som Solange.

Om du känner att Svarta fjärilar kan vara något för dig och vill ge den en chans så vill jag dock varna den som till äventyrs är könslig för sådant att den innehåller såväl rejält brutala våldsscener som explicita sexscener.

Under påverkan dukar under av dåligt agerande

Det stora blå (Le grand bleu) från 1988 är en av fransk films största exportsuccéer genom tiderna. Inte så konstigt om någon såhär snart 35 år senare skulle vilja göra en sorts nutida uppdatering av konceptet.

Jag har ingen aning om det fanns någon sådan tanke i bakgrunden till skapandet av den nu aktuella franska Netflix-produktionen Under påverkan (Sous emprise) i regi av den amerikanska regissören David M. Rosenthal (som också skrivit manuset), men det är sannerligen lätt att misstänka att det är så.

Det finns under alla omständigheter flera gemensamma beröringspunkter: det handlar om fridykning, det finns en viss verklighetsbakgrund och det är i grund och botten en kärlekshistoria, om än destruktiv i detta fallet.

Sedan finns det såklart en hel del skillnader också även om set finns anledning att misstänka att Rosenthal sett Bessons film både en och två gånger.

Under påverkan handlar om Roxane, en ung kvinna med intresse för dykning. Under en kurs i fridykning möter hon och blir passionerat förälskad i instruktören: världsmästaren Pascal.

De inleder en relation och hon blir en del i teamet runt hans försök att sätta nytt världsrekord. Det visar sig att hon har stor fallenhet för den extrema och dödsföraktande sporten och börjar pusha sina gränser mer och mer.

I takt med hennes framsteg under vattnet förändras dock hennes relation med Pascal till det sämre och hans beteende blir mer och mer oberäkneligt.

Det finns en hel del stoff i Under påverkan som kunde ha mynnat ut i en bra film. Bildspråket är ambitiöst och filmen är löst inspirerad av den verkliga fridykarmästaren Audrey Mestres liv.

Men någon bra film blev det tyvärr inte. Därtill finns det alldeles för mycket som inte fungerar.

Manuset är slarvigt skrivet med trovärdighetsproblem när det gäller såväl händelseförlopp som karaktärsutveckling. Dessutom haltar skådespelandet betänkligt.

Framförallt är det Camille Rowe och rapparen Sofiane Zermani i rollerna som Roxane och Pacal som ställer till problem.

Ingen av dem övertygar i sina respektive roller och dessutom är kemin mellan dem i mina ögon i stort sett icke-existerande. Eftersom deras kärlekshistoria är en bärande del av filmen är det förödande.

Détox – hysterisk digital avgiftning

Farstraditionen väger alltjämt tungt inom fransk komedi. På gott och ont. Ett aktuellt exempel är den nya Netflix-serien Détox som hade premiär häromdagen. Den blandar flams och allvar på ett ibland emellanåt påfrestande sätt, men samtidigt träffar den ofta rätt i sin satir över vår digitala samtid.

Détox utspelas i Paris och handlingen kretsar huvudsakligen kring en tämligen excentrisk familj fylld av färgstarka personligheter. I centrum står kusinerna och bästa vännerna Léa och Manon.

Efter att ha hamnat i varsin besvärlig situation relaterad till sociala medier så kommer de till insikt om att deras relation till framförallt sina mobiltelefoner har blivit problematisk. Vilket får dem att fatta ett radikalt beslut. Under 30 dagar ska de leva helt utan sina mobiltelefoner eller andra digitala enheter.

Att det ska bli en rejäl utmaning för dem att klara det har de naturligtvis helt klart för sig, men att det också ska skicka svallvågor som sköljer över även deras närmast omgivning är något annat. För det gör det. De blir 30 händelserika dagar som sätter hela familjen i gungning och får många att fundera över sina livsval.

Jag hade relativt låga förväntningar när jag gav mig på att se de sex omkring halvtimmeslånga avsnitten men jag får tillstå att Détox gjorde mig positivt överraskad. Den blandar förvisso högt och lågt och är aningen fånig och skrikig emellanåt, men det finns också en hel del i den att glädja sig åt.

Jag tror nog att vi alla hittar saker i den att känna igen oss i och den är i sina bästa stunder träffsäker och genuint rolig. Dessutom finns där en rejäl dos allvar i klangbottnen. 

En avgörande faktor för om vilken berättelse som helst ska fungera är ju att man som tittare eller läsare bryr sig om rollfigurerna och även om de är tillspetsade, skruvade och i ärlighetens namn ibland rätt påfrestande så är rollfigurerna i Détox trots allt är älskvärda och engagerande.

Det kan vi till stor del tacka skådespelarna för. Inte minst imponerar Tiphanie Daviot och Manon Azem, som spelar Léa och Manon, med i stort sett hela ensemblen förtjänar beröm för vad de uträttar givet materialet.

I skrivande stund finns vad jag vet inget beslut om det kommer att bli en andra säsong av Détox men jag håller tummarna för att det blir så. Mig lämnade den första säsongen i alla fall med viss mersmak.

Konsten att fördärva en klassiker

Choderlos de Laclos brevroman Farliga förbindelser (Les liaisons dangereuses) från 1782 har med tiden kommit att betraktas som en klassiker inom fransk litteratur.

En klassiker som det tvistas om hur den ska tolkas och om vilka avsikter författaren hade med den.

Den blev snabbt en succé om än en kontroversiell sådan, men den riktiga berömmelsen kan sägas ha kommit med den brittiska dramatikern Christopher Hamptons pjäsbearbetning från 1985 och Stephen Frears hyllade och filmversion av pjäsen.

Farligt begär som filmen fick heta i Sverige spelades in i Frankrike och hade premiär 1988. Året efter blev den flerfaldigt Oscarbelönad och följdes av ännu en filmatisering av Laclos roman. Denna gång betitlad Valmont och regisserad av Milos Forman.

1999 hamnade texten i blickfånget igen, men denna gång i moderniserad skrud i form av filmen En djävulsk romans (Cruel intentions) som flyttade berättelsen från de pre-revolutionella Frankrike till ett samtida USA och en ungdomligare kontext.

Alla dessa filmatiseringar får ses som förvisso i olika grad men likafullt lyckade.

Nu är det daga för ännu ett försök till modernisering av Chaderlos de Laclos text. Denna gång i form av Netflix-producerad fransk ungdomsfilm under originaltiteln Farliga förbindelser.

Och det är lika bra att säga det direkt: resultatet är tyvärr inte lyckat. Inte på något sätt.

Handlingen är centrerad kring en gymnasieskola i Biarritz och grunderna i berättelsen är densamma som i romanen. Men sedan tar likheterna mer eller mindre slut.

Aristokratin i den här versionen är de populäraste eleverna på skolan och deras makt och status mäts i likes och följare på sociala medier.

Célène har just anlänt till Biarritz från Paris när hon fångar populäre Tristans uppmärksamhet. Tristan som tillsammans med den lika populära Vanessa utgör ett veritabelt power couple bjuder in Célène i bekantskapskretsen.

Utan att ana oråd blir den idealistiska Célène och hennes oskuldsfulla kusin centrum för att vad och grymt maktspel mellan Tristan och Vanessa.

Rachel Suissa som både regisserat och stått för manusbearbetningen lyckas på ett effektivt sätt fördärva allt som är bra med originalet.

Borta är kvickheten och finurligheten. I stället är det illa skrivet, fånigt och vulgärt – utan ett uns av trovärdighet.

Skådespelarna ges förvisso egentligen ingen chans till annat men levererar överlag en provkarta över svajigt och tveksamt skådespeleri.

Farliga förbindelser är helt enkelt en riktigt dålig film. Jag är dock fullt medveten att jag som 50-årig man absolut inte är i filmens tänkta målgrupp men jag tror faktiskt inte att den här slarviga och tunna soppan går hem där heller.

Bigbug – Jeunets magplask

Den självlärde regissören Jean-Pierre Jeunet är trots att han inte är den mest produktiva av filmskapare en självklar del av den moderna franska filmen.

Redan med debutfilmen Delicatessen från 1991, som han gjorde med vännen Marc Caro, blev han en arthousefilmens nya älskling och efter uppföljaren De förlorade barnens stad (La cité des enfants perdus) fick han sitt första högprofilerade uppdrag.

Alien – återuppstår blev dock ingen framgång och inte heller något brett genombrott. Det skulle dock komma några år senare med hans första film franska film efter utflykten till Hollywood.

Amelie från Montmartre (Le fabuleux destin d’Amèlie Poulin) från 2001 är än i dag en av de filmer som människor över hela världen först kommer att tänka på när de tänker på fransk film.

I och med den går det att säga att hans karriär nådde sin peak. För efter det har det blivit allt längre mellan filmerna för honom och uppmärksamheten kring dem dessutom mindre.

Kanske är det fråga om ett klassiskt fall av prestationsångest eller så var det möjligtvis så att han med Amèlie helt enkelt hamnade i läget med en kreativ formtopp och den för honom optimala storyn att berätta?

Oavsett vilket så har han efter det egentligen aldrig varit nära att upprepa vare sig succén eller kvalitetsnivån, även om han gjort bra filmer också efter den.

När det vankas en ny film av Jean-Pierre Jeunet är det också fortsatt en sak som på många håll skapar uppmärksamhet och förväntningar, men det blir som sagt allt längre mellan varven.

I februari var det premiär för hans första långfilm på nio år, den Netflix-producerade Bigbug. Lite i skymundan ändå och efter att ha sett den kan jag lite förstå varför.

För i Bigbug är det tyvärr tämligen lite som minner om Jeunets tidigare briljans. Det är i stället i mina ögon i mångt och mycket ett tunt mischmasch av influenser från flera olika håll, mest tydligt Blade Runner och Monty Python.

Det kanske låter intressant och aptitretande och det hade det kunnat vara också med en Jeunet i gammal god form, en rimlig budget och ett vettigt manus.

Då och då glimtar det till av briljans även i Bigbug men alltsomoftast är det i stället flamsigt, överspelat och i avsaknad av Jeunets omvittnade genialiska visuella berättarglädje.

Bigbug utspelas i ett högteknologiskt 2045. Människan är omgiven av artificiell intelligens som tar hand om det allra mesta.

I en sorts retrofuturistisk förort blir en brokig skara människor fast i ett radhus då deras hushållsrobotar låser in dem för att skydda dem från det kuppartade uppror som andra robotar står för i samhället utanför.

Det blir en kamp för att försöka ta sig ut – och för att överleva varandras sällskap. För de går snabbt varandra rejält på nerverna.

Någon sorts lätt absurdistisk komedi är det nog tänkt att vara, men särskilt roligt blir det sällan. Fyndigt i bland men oftast bara skrikigt och utan finess.

Dessutom ser det produktionsmässigt tyvärr rätt plastigt ut och det flyhänta kameraarbete och finessrika bildspråk han tidigare visat prov på lyser oftast med sin frånvaro.

Mima förväntningar på Jean-Pierre Jeunets nästa film kommer inte att vara jättehöga efter detta.

Sammanbrottet – adrenalinstinn, underhållande och ologisk

Den korrupta polisen Thomas råkar ut för en bilolycka där han kör ihjäl en annan man. Redan stressad av att ha internutredare efter sig tar han beslutet att försöka dölja vad som hänt.

Thomas som råkar vara på väg till bårhuset för att ta farväl av sin just avlidna mamma lägger den döda mannens kropp i bakluckan och kör iväg.

Den dramatiska händelsen är dock bara början för den sätter igång en serie andra händelser i en allt snabbare snurrande nedåtgående spiral för Thomas som snart finner sig jagad från flera olika håll.

Så lyder grundpremissen för den franska Netflix-thrillern Sammanbrottet (Sans répit i original) i regi av debutanten Régis Blondeau som annars har sin bakgrund som filmfotograf.

Manuset, som bygger på den sydkoreanska filmen A hard day, bjuder på en del vändningar och en och annan överraskning men töjer också rejält på sannolikhetsgränserna. Särskilt trovärdigt blir det aldrig, men Sammanbrottet har i mina ögon underhållningsvärde.

Dock kanske inte främst som spännande thriller utan för mig känns den mest som en absurdistisk kriminalkomedi (vilket det förvisso är synnerligen oklart om den var tänkt som).

Inspirerade insatser av Franck Gastambide och Simon Abkarian hjälper till att höja underhållningsvärdet och att rädda den bitvis rejält klichéfyllda filmen att kantra.

Sammanbrottet är ingen omistlig film på något vis men den höll mitt intresse uppe hela vägen in i mål och bjuder på underhållning för stunden för den som inte har alltför höga krav på logik.

Christmas Flow – fransk rom com i julskrud

Så här på tredje advent tänkte jag bjuda på ett tips om ett nytt franskt bidrag till den julstämning som nu bör vara i rejält antågande.

Det handlar om den Netflix-aktuella miniserien Christmas Flow i regi av Nadège Loiseau, en mestadels typisk och traditionell men också lite annorlunda julberättelse.

Schablonerna faller bitvis lika ymnigt som de där snöfallen man drömmer om på julafton, men så är kanske just julfilmen en genre där det är just det åskådarna vill ha.

En för genren typisk ingrediens är omaka par. I Christmas Flow handlar det om den kontroversielle rapstjärnan Marcus ( spelad av rapparen Tayc) och journalisten Lila (Shirine Boutella) som tillsammans med två vänner driver en feministisk hemsida.

Marcus som har nyligen hamnat rejält i hetluften på grund av misogyna låttexter och till och med stämts för en av dem träffar av en slump på Lila på ett varuhus i julruschen.

Deras första möte utvecklar sig som man har anledning att förvänta sig, men deras vägar kommer att korsas fler gånger och för varje möte börjar de känna att det finns något mellan dem. Frågan är dock om det finns någon möjlighet att överbrygga deras stora olikheter?

En hel del förvecklingar, både förutsägbara och oväntade, följer för Marcus, Lila och personerna i deras omgivning.

Överlag känns det förutsägbart värre och i ärlighetens namn inte helt trovärdigt, men Christmas Flow har tillräckligt med charm och värme för att intresset ändå ska hållas uppe genom de tre avsnitten.

Och så finns här en hel del ögongodis i form av bilder från ett Paris i full julskrud för oss parisromantiker. Bara en sån sak kan ju räcka mer än väl för att motivera för en genomsyn.

Uppenbarligen har Christmas Flow gått hem för en andra säsong som ska släppas nästa år ska redan vara beställd.

Den franska sällskapsresan

Den här gången ska vi behandla en av modern fransk films största kultklassiker: Les Bronzés i regi av Patrice Leconte från 1978.

Den har något av samma status i Frankrike som Sällskapsresan har här hemma i Sverige. Och jämförelsen stannar inte där för Les Bronzés som alltså gjordes två år före den svenska filmens största publiksuccé någonsin parodierar samma sak: hur människor på charterresor beter sig.

Uppenbarligen ett tacksamt ämne eftersom även Les Bronzés blev en hejdundrande publiksuccé. I alla fall i frankofona länder. Här i Sverige biovisades den mig veterligen aldrig. Nu finns den dock tillgänglig här via Netflix.

Precis som Sällskapsresan bygger Les Bronzés på situationskomik och igenkänning, men det finns stora skillnader också. Tilltalet och målgruppen skiljer sig en hel del åt.

Där Sällskapsresan var snällare och mer familjevänlig siktar Les Bronzés tydligt in sig på en mer vuxen publik. Här är det dominerande temat jakt på sexuella erövringar och mycket av komiken handlar om förvecklingar på det området.

Bakom Les Bronzés stod den populära teatergruppen Le Splendid som stod bakom en serie framgångsrika pjäser och filmer och vars medlemmar ( Christian Clavier, Josiane Balasko, Michel Blanc, Gérard Jugnot, Marie-Anne Chazel och Thierry Lhermitte med fler) tillsammans och var för sig skördat enorma framgångar och medverkat i succé efter succé.

Les Bronzés var deras första försök på vita duken och filmen bygger på en framgångsrik pjäs som de framförde på sin egen scen i Paris. Den blev som sagt en rejäl fullträff och gruppen följde snabbt upp den med två andra filmer som även de räknas som klassiker i Frankrike.

Först Les Bronzés font du ski (som precis som uppföljaren till Sällskapsresan utspelar sig i fjällvärlden) och sedan den mest klassiska av franska julfilmer Le père Noël est une ordure.

Med sin kultstatus kan Les Bronzés ses som en del av allmänbildningen för den som har ett intresse för fransk film.

Annars kan jag, nu när jag ser om den för första gången på ett drygt decennium, tycka att även om den innehåller några rejäla komiska höjdpunkter gnagts på en hel del av tidens tand. På ett delvis obarmhärtigt sätt dessutom.

Specialisterna – Patrice Lecontes ”okända” publiksuccé

Sedan en tid tillbaka har svenska Netflix börjat tillgängliggöra en hel del äldre och här i Sverige mindre kända franska filmer. Däribland några titlar av en av mina favoriter bland franska regissörer: Patrice Leconte.

För publiken utanför den frankofona sfären är hans namn förmodligen främst förknippat med alternativfilmsuccéer och filmfestivalfavoriter som Den fula gubben (Monsieur Hire), Hårfrisörskans make (Le mari de la coiffeuse) och Löjets skimmer (Ridicule).

Faktum är dock att han inledde sin karriär som pålitlig leverantör av stora publiksuccéer i mainstreamfåran. Som till exempel Les Spécialistes från 1985 som är en av de där filmerna som nu kan ses på Netflix.

Den blev en massiv succé på hemmaplan. Drygt fem miljoner personer löste biobiljett för att se den vilket gjorde den till den tredje mest sedda filmen på bio i Frankrike det året. Den biovisades för övrigt också i Sverige, under titeln Specialisterna, men gjorde inget större avtryck när det gäller biljettförsäljning eller uppmärksamhet här.

Specialisterna är en film som tydligt hämtat inspiration från den dåtida amerikanska actionfilmens succérecept med ett omaka huvudrollspar. Här är det två kåkfarare som under det att en fångtransport får problem med däcken ser möjligheten att fly och dessutom tar den.

Eller snarare är den ena, den hetlevrade Paul, av dem som ser och tar möjligheten. Den andra, Stéphane, som är mer inriktad på att sitta av den korta tid av straffet han har kvar är inte lika pigg på det, men tvingas haka på eftersom de två är är sammanfogade av handklovar.

Trots vissa samarbetssvårigheter och det komplicerande faktum att de är sammanfogade av handklovarna lyckas de fly och sedermera gömma sig på en avlägsen gård i den sydfranska Alperna.

Där får de oväntad hjälp och Paul lyckas dessutom övertala Stéphane att hjälpa honom att planera för en synnerligen lukrativ kupp. Problemet är bara att den samtidigt är synnerligen riskfylld.

Specialisterna är naturligtvis med en nutida blick påverkad av tidens tand och berättartekniskt daterad. Men om man bortser från det kvalitetsmässigt i god nivå med många av dåtidens amerikanska succéfilmer som den hämtat inspiration från.

Patrice Leconte regisserar effektivt och hela tiden med en lekfull glimt i ögat och kemin mellan huvudrollsparet Bernard Giraudeau och Gérard Lanvin är påtaglig. Det är inte på något sätt någon omistlig film men underhållningsnivån är genomgående hög.

Personligen föredrar jag den inrikting på sitt filmskapande som Patrice Leconte slog in på bara några år senare och som mynnade ut i bland annat de tre tidigare namngivna klassikerna, men det finns helt klart saker att uppskatta hos hans tidigare filmer också. Vilket Specialisterna är ett exempel på.