RSS Flöde

Etikettarkiv: Kanada

Still C.R.A.Z.Y. after all these years

Med anledning av den fransk-kanadensiske regissören Jean-Marc Vallées bortgång vill jag lyfta fram en lite bortglömd pärla i hans filmografi.

Det handlar om hans genombrottsfilm C.R.A.Z.Y. från 2005, en film som blev en enorm framgång hemma i Quebec och ledde till att han 2009 fick chansen att göra sin första internationella produktion Young Victoria.

C.R.A.Z.Y. är en visuellt påhittig och gripande coming of age-film med ett fantastiskt soundtrack om Zac, en homosexuell fransk-kanadensisk kille som växer upp i en stormig familj med fyra bröder.

Berättelsen spänner från Zacs födelsedag på julafton 1960 till skarven mellan 70- och 80-talet. Den handlar om hans konfliktfyllda uppväxt i en familj som präglas av traditionella och konservativa värderingar.

Den främsta konfliktytan finns mellan Zac och den dominanta pappan som inte vill se något annat en traditionellt manligt beteende från sina söner, något som får Zac att hamna i någon sorts krig med pappan och sig själv eftersom han samtidigt som han vill vara sig själv också vill passa in.

C.R.A.Z.Y. är en gripande men också i sina stunder väldigt rolig film. Jean-Marc Vallée kryddar berättelsen med en medryckande och lite drastisk humor.

Fotot är fantastiskt med kreativa och infallsrika bildlösningar och skådespelarna i den finfina rollbesättningen är samtliga mycket bra.

Med de större budgetar han senare i karriären fick i ryggen gjorde han ännu snyggare produktioner, inte minst tv-serien Sharp Objects, men i min värld är ändå C.R.A.Z.Y. den av hans skapelser jag håller närmast hjärtat.

Den har ett bultande hjärta och en livfullhet som han enligt min mening aldrig överträffade.

En sann visionär har gått ur tiden

Jag har sedan lång tid tillbaka ett extra gott öga till fransk-kanadensisk film. I dag kom det sorgliga beskedet att en av de främsta anledningarna till det, regissören Jean-Marc Vallée, avlidit.

Den blott 58-årige filmskaparen var mest känd för sina amerikanska produktioner som oscarsbelönade Dallas Buyers Club och tv-serierna Big little lies och Sharp objects.

Starka upplevelser allihop men allra starkast intryck på mig gjorde hans kanadensiska genombrottsfilm C.R.A.Z.Y från 2005. En film som är inte på långt när så omtalad och känd som den förtjänar.

Även hans film Café de Flore från 2011 förtjänar att lyftas fram mer än vad den gjort.

Tillsammans med Denis Villeneuve, även han på senare år mycket framgångsrik inom den amerikanska filmen med Arrival, Dune och Blade Runner 2049 på meritlistan, och Xavier Dolan utgjorde han en sorts visionär och mycket spännande fransk-kanadensisk filmskapartrojka som var med och förde filmkonsten framåt.

De andra två kommer säkerligen att fortsätta göra det men Jean-Marc Vallées filmröst kommer att vara saknad och jag kan denna dag inte låta bli att tänka på alla filmiska upplevelser som han säkert hade inom sig men som nu aldrig kommer att bli verklighet.

En tragedi i sig men allra mest är det såklart en tragedi på ett mänskligt plan och för hans nära och kära.

Vila i frid, Jean-Marc Vallée och tack för de upplevelser du hann ge oss!

Frankofiliskolan del 19: La reine Céline

Postat den

Projektet frankofiliskolan är inne i den absoluta slutfasen, eller sin tvådelade final som man också skulle kunna säga. För det som återstår är de två delarna om den mest sålda franskspråkiga skivan och den mest sedda franskspråkiga filmen på bio i Frankrike någonsin.

Denna näst sista del ska handla om albumet, som för övrigt är det mest sålda franskspråkiga albumet någonsin i hela världen och det mest sålda albumet i Frankrike överhuvudtaget, D’eux av den kanadensiska superstjärnan Céline Dion från 1995.

Efter ha gjort sig i namn hemma i Québec och sedermera även i delar av den övriga frankofona världen fick hon 1988 chansen att framföra ett av bidragen i den schweiziska uttagningen till Eurovision Song Contest. Låten Ne partez pas sans moi vann inte bara uttagningen utan sedermera hela ESC. Det blev en språngbräda för henne till det som några år senare utvecklade sig till status av internationell storstjärna.

I samband med följande års Eurovision Song Contest i Lausanne fick hon inför den storpublik som följde evenemanget på plats och framför tv-apparaterna framföra sin första låt på engelska och därmed också kickstarta sin anglofona karriär. 1992 tog den karriären fart på allvar tack vare det oscarbelönade ledtemat till Disneyfilmen Skönheten och odjuret.

Men 1995 återvände hon så till modersmålet franska och tog hjälp av riktigt tung pjäs för att göra återkomsten så lyckad som möjligt i form av Jean-Jacques Goldman som skrev alla av albumets låtar utom en och dessutom åtog sig producentrollen. Goldman som hade en lång räcka framgångar bakom sig, såväl som artist i eget namn som låtskrivare åt andra.

10 miljoner sålda ex i hela världen, varav 4,2 miljoner i Frankrike, talar sitt tydliga språk om att samarbetet Dion/Goldman var något alldeles extra.

Och succén var omedelbar. Redan singelförsmaken till albumet visade vartåt det barkade. Pourque tu m’aimes encore blev en stor hit på flera håll runtom i världen och är än i dag en av hennes mest omtyckta låtar. Singelns framgångar hjälpte såklart till att albumet blev en försäljningssuccé, men samtidigt hade det såklart inte nått de enorma försäljningsnivåerna om resten av albumet inte också hållit hög klass. För det gör det.

Lätt bluesiga Le ballet, som textmässigt jämför förförelseprocessen med en balett, balladen La mémoire d’Abraham som har något sakralt över sig, softrockiga Destin och riviga duetten J’irai où tu iras med Goldman är andra minnesvärda spår på skivan.

En nyckel till framgången tror jag var att Jean-Jacques Goldman som producent arbetade hårt med stjärnans sångstil. Här är det en mer nertonad och avskalad version av Céline Dions omfångsrika röst vi möter. Det är rakare och mer okonstlat sjunget, även om en del wailande slunkit igenom.

Det nedtonade gäller även de musikaliska arrangemangen. Jean-Jacques Goldmans produktion är betydligt med organisk än de bombastiska produktioner som producenterna av hennes närmast föregående engelskspråkiga albumet gett henne. Jag tycker att Goldmans produktion passar henne bättre och lyfter fram fler dimensioner hos artisten Céline Dion.

Efter framgångarna med D’eux har Céline Dion varvat engelskspråkiga album med franskspråkiga och att som jag gör i inläggsrubriken kalla ge henne epitetet av någon form av drottning bland franskspråkiga artister hittar visst stöd i det faktum att hon med omkring 200 miljoner sålda album är en av världens absolut bästsäljande artister överhuvudtaget.

När det gäller statusen för albumet D’eux i Frankrike är det inget snack. Där är det det mest sålda någonsin, dessutom med viss marginal före tvåan på listan: Michael Jacksons Thriller.

Kanadensisk syskonkärlek testas i Jag och min bror

Franskkanadensiska filmer letar sig tyvärr inte jätteofta till svensk biodistribution men jag blir lika glad varje gång det sker. För det är något med den franskkanadensiska filmtemperamentet som jag tycker väldigt mycket om. Filmerna därifrån är ofta aviga, osentimentala och laddad med en drastisk humor som tilltalar mig väldigt mycket.

Favoriten Xavier Dolan har jag skrivit en hel del om genom åren och han har ju skapat sig en fin internationell karriär, inte minst i festival- och cineastkretsar. Glädjande är också att två andra regissörer sprungna ur den franskkanadensiska filmtraditionen nu gjort sig namn på den internationella filmscenen och får det ena fina regiuppdraget efter det andra.

Jag talar om Denis Villeneuve som efter att ha oscarnominerats för den fantastiska Nawals hemlighet (Incendies) regisserat storproduktioner som Arrival, Sicario och Blade Runner 2049 och Jean-Marc Vallée som fått stor uppmärksamhet för filmerna Dallas Buyers Club och tv-serierna Big Little Lies och Sharp Objects.

Kanske håller de på att få en ny kollega på den internationella filmstjärnhimlen. Det har i alla fall börjat bra för Monia Chokri som den svenska biopubliken förmodligen mest förknippar med den kvinnliga huvudrollen i Xavier Dolans romantiska hipsterdrama Hjärtslag (Les amours imaginaires). Hennes egenskrivna och egenregisserade långfilm Jag och min bror (La femme de mon frère) fick premiär i samband med förra årets Cannesfestival och möttes där av mängder av lovord. I fredags gick den också upp på svenska biografer.

Jag och min bror passar perfekt in på den där typbeskrivningen av franskkanadensiska filmer som jag bjöd på inledningsvis. Det är egensinnigt, avigt och fullt av en drastisk och understundom mörk humor. Här finns ett persongalleri som är skildrade med värme men som också skaver.

I centrum står universitetsstudenten Sophia som efter flera år inom den akademiska världen inte får någon doktorandtjänst och tvingas till utmaningen att skapa sig ett liv utanför universitetets trygga väggar. Hon bor inneboende hos sin bror Karim som också är något av hennes enda fasta punkt i tillvaron. Saker och ting ställs på sin spets när han blir ihop med hennes gynekolog. Den aningen omogna och känslomässigt instabila Sophia har mycket svårt att hantera situationen när den fasta punkten riskerar att försvinna.

Monia Chakris manus är välskrivet och pepprat med fyndiga och rappa dialoger. Anne-Elisabeth Bossé (som också är med i Xavier Dolans Hjärtslag) är fantastisk i rollen som Sophia och Patrick Hivon glänser som brodern Karim. Rent iscensättningsmässigt har Monia Chokri helt uppenbart plockat upp ett och annat från sitt arbete med Xavier Dolan, här finns fina bildlösningar som påminner en hel del om hans tidigare filmer.

Det jag kan invända mot när det gäller Jag och min bror är att jag tror att den vunnit på att klippas ned lite. En speltid på strax under två timmar håller den inte fullt ut för. Någonstans kring en och en halv timme hade nog varit en lämpligare längd. Men en synnerligen lovande inledning på Monia Chokris regikarriär är det trots allt.

Underbarnet Dolan har växt upp – men fortsätter att briljera!

Sedan den sensationellt starka debuten som självlärd 19-årig regissör, Jag dödade min mamma (J’ai tué ma mère) från 2009  har den kanadensiske skådespelaren, manusförfattaren och regissören Xavier Dolan varit en pålitlig leverantör av visuellt flyhänta, psykologiskt starka och ofta queerrelaterade dramer. Sedan förra veckan är han aktuell på svenska biografer med sin åttonde långfilm på tio år, Matthias och Maxime.

Matthias och Maxime är en på många sätt rätt typisk Dolan-film. Synnerligen välskriven dialog, en fantastisk och fullständigt naturligt tonträff i skådespeleriet och ett borrande ner i Dolans favoritämne: (trasiga) mänskliga relationer. Han fortsätter helt enkelt att vara något av den hipster-Bergman han blev fullt ut i sin andra långfilm Hjärtslag (Les Amours imaginaires) som slog undan benen för mig fullständigt när den hade svensk premiär 2010.

Titelpersonerna i den nya filmen är två kompisar sedan barnsben och deras gemensamma vänner. Matthias (känsligt spelad av Gabriel D’Almeida Freitas) arbetar inom finansvärlden medan Maxime (spelad av Dolan själv) just bestämt sig för att lämna hemstaden Montreal för att prova lyckan i Australien i två år och ska snart åka i väg. När kompisgänget samlas i en lantlig stuga slumpar det sig så att Matthias och Maxime tvingas hjälpa en av kompisarnas filmstuderande syster med att spela in en scen till en kortfilm.

Det visar sig att scenen de ska spela in går ut på att de ska kyssas med varandra och scenen skakar om deras vänskap och relation till varandra i grunden och leder dessutom till motstridiga inre känslor inom bägge två. Förutom att försöka få grepp om relationen till Matthias har Maxime en annan besvärlig relation att hantera: den till sin före detta narkoman till mamma (spelad av Dolan-favoriten Anne Dorval).

Det slår verkligen gnistor i samspelet mellan Dolan och Dorval och deras suveräna skildring av en söndrig mor-son-relation är också en fin blinkning till Dolans debut Jag dödade min mamma där de bägge var lika briljanta i skildringen av en annan typ av dysfunktionell mor-son-relation.

Matthias och Maxime är inte lika utlevande intensiv som till exempel Jag dödade min mamma och Mommy eller lika visuellt bländande som Hjärtslag eller Laurence Anyways. Den är mer återhållen och stram, men som sagt ändå en typisk Dolan-film. Känslostark, snygg och går rakt in i hjärtat. För mig är Xavier Dolan alltjämt en av samtidens stora.

Tanken på att han trots den digra biografin han redan åstadkommit fortfarande bara är endast 30 år gammal fyller mig med tillförsikt. Tänk så många fantastiska filmer till han kommer att hinna med!

In i dimman!

Paris drabbas av en jordbävning som får giftig dimma att välla upp ur underjorden och svepa in staden och sprida panik. Det mardrömsscenariot  är grunden i den kanadensiskfranska samproduktionen Dans la brume från förra året och som i går släpptes på svensk dvd under titeln Toxic.

För filmens huvudpersoner Mathieu och Anne är situationen än mer tillspetsad. De klarar sig från dimman genom att fly upp till grannar som bor längst upp i deras fastighet men kvar i deras av dödlig dimma insvepta lägenhet finns dottern Sarah som lider av svår kombinerad immunsjukdom, SCID, och tvingas leva i en hermetiskt tillsluten kapsel.

Jordbävningen slog ut all strömförsörjning i staden men eftersom kapseln har batteridrift klarar sin Sarah. Men batterierna håller inte särskilt länge så tiden för Mathieu och Anna att hitta en lösning och rädda dottern rinner så sakteliga ut.

Grundstoryn är alltså enkel men nog så effektiv och fylld av potential. Det tekniska utförandet är utmärkt med tanke på att den relativt beskedliga budgeten. Effekterna är trovärdiga och bilderna av den dimomslutna staden är häftiga. Den kanadensiske regissören Daniel Robys iscensättning är också stabil.

Tyvärr så känns manuset långtifrån genomarbetat och mycket av potentialen försvinner i logiska luckor och märkliga skeenden. Romain Duris och Olga Kurylenko kämpar och gör det bästa av sina roller som Mathieu och Anna, men det är ett jobb i uppförsbacke eftersom manuset låter deras rollfigurer ta ologiska och underliga beslut.

Toxic hade kunnat bli riktigt bra men då hade manuset behövt putsas till rejält och förmodligen också budgeten ökats ordentligt. Tyvärr blev den i mina ögon bara med nöd och näppe sevärd. Mest för parisbildernas skull.

Mommy Mia, vilken film!

mommy2

Såhär kvällen före Oscargalan är det ingen överdrift att påstå att vi befinner oss i ett intensivt skede av den så kallade filmgalesäsongen. Här och nu tänkte jag dock lämna filmgalornas filmgala därhän och i stället sätta blickfånget på det som skedde i Paris i fredags kväll.

Då var det nämligen dags för Frankrikes främsta filmpris César att delas ut. En av de filmer som belönades under kvällen var Xavier Dolans senaste mästerverk Mommy. Att Oscarsjuryn inte nominerat den till priset för bästa icke engelskspråkiga film är enligt min mening obegripligt, men det är en annan diskussion.

Mommy är en oerhört stark historia, en av regissör Xavier Dolan suveränt kontrollerad känslobomb till film. Ramberättelsen är nog så enkel. Det handlar om relationen mellan en ensamstående medelålders mamma och hennes tonårige son.

Det som komplicerar det hela är att den där relationen är synnerligen explosiv. Sonen Steve är en orolig själ som när filmen inleds just har relegerats från den ungdomsanstalt som han bor på efter att ha satt eld på kafeterian.

Mamma Diane är heller egentligen inte i den allra bästa av livssituationer för att ta hand om den krävande sonen. Har har nyligen blivit änka och dessutom blivit av med sitt jobb. Ändå väljer hon att försöka ta hand om sin son.

Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Steve pendlar våldsamt i känslolägen och kan i ena stunden attackera Diane fysiskt för att i nästa bedyra henne sin kärlek. Och Diane själv är heller, av förklarliga skäl, inte i sin känslomässigt mest stabila period i livet. Hjälp för dem båda i den påfrestande och besvärliga situationen ska dock komma från ett oväntat håll.

Tonläget i filmen är genomgående högt och det är på gränsen till enerverande, men tack vare fantastiska skådespelarinsatser och känslig och exakt regi av Xavier Dolan håller sig Mommy hela tiden på rätt sida gränsen.

Med andra skådespelare och en annan regissör hade det lätt kunnat kantra över i överspel. En hel del av förtjänsten till att det hela tiden fungerar så bra är den äkthet i tonträffen som Xavier Dolan mejslat fram i sitt mycket välskrivna manus.

Anne Dorval och Suzanne Clément har redan tidigare gjort fantastiska insatser i regi av Xavier Dolan och bägge är fenomenala även här. Jag kan dock inte låta bli att imponeras extra mycket av nykomlingen Antoine-Olivier Pilon. Hans insats i den krävande rollen som Steve är något utöver det vanliga.

Mommy är en film som känns. Och då menar jag rent fysiskt. Redan tidigt kryper sig en känsla av obehag på och en del scener känns som knytnävsslag i magtrakten, men det hela blir uthärdligt tack vara de stråk av ljus som Xavier Dolan hela tiden släpper in i berättelsen. Det är en balansgång mellan känslolägena och han klarar av den briljant.

Sin vana trogen experimenterar Xavier Dolan med bildformat och berättarteknik och även denna gång visar han en osviklig känsla för att ge varje berättelse han vill berätta den allra bästa formen för att göra det. I Mommy blir det hela extra effektfullt.

Det ska bli oerhört spännande att fortsätta att följa Xavier Dolan. Med Mommy befäster han, blott 25 år gammal, sin position som en av världens just nu bästa och mest intressanta regissörer. Vi talar om en helt unik filmröst som ännu inte tagit ett felsteg. Imponerande!

Det är självklart lite tidigt att redan nu börja prata i termer av årets bästa film, men jag skulle bli mycket förvånad om inte Mommy kommer att kännas som en av de hetaste kandidaterna till titeln även när det så småningom börjar bli dags att sammanfatta filmåret 2015.

Xavier Dolan fortsätter att övertyga

Tomalaferme

Andra kulturskribenter har varit inne på det: det är hög tid att plocka bort det slentrianmässigt placerade prefixet underbarn före Xavier Dolans namn nu. Inte för att hans verk på något vis skulle börja hålla lägra kvalitet utan kanske egentligen tvärtom. Han har hunnit bli 25 år, har gjort fem långfilmer och är etablerad som en av samtidens mest spännande, unika och intressanta röster inom filmen. I det läget tycker åtminstone jag att ofoget att ständigt kalla honom för underbarn har något nedsättande över sig.

Efter att ha fått det gnagande irritationsmomentet ur systemet kan jag nu gå vidare till att behandla det som det här inlägget i första hand är tänkt att behandla: Xavier Dolans film Tom At The Farm (Tom à la ferme) från ifjol som gick upp på svenska biografer förra helgen. Det är den Montrealbördige regissörens fjärde långfilm och den representerar något nytt i hans filmografi.

Kanske var det något jag borde ha väntat mig efter att hans förra film Laurence Anyways lite grand kändes som en avslutning på den tidiga delen av hans filmskapande. Den mästerliga och i det närmaste fulländade filmen (2012 års bästa om du frågar mig) förenade element från Dolans två tidigare filmer och på sätt och vis tog den typen av filmberättande så långt det går att komma. Trots det blev jag lite överraskad över att det är en film som Tom At The Farm som Xavier Dolan valt som nästa steg i sin filmiska utveckling.

Tom At The Farm är ingen total kursändring för Xavier Dolan, vissa temat återkommer även här, men den är ändå i många aspekter synnerligen väsensskild från hans tidigare filmer. Det visuella överdådet och det utlevande känslospelet från Laurence Anyways är som bortblåst. Xaviers bildberättande är fortfarande utsökt, fotot är fantastiskt, men här mycket mer återhållet, inga komplicerade kameråkningar eller slow motion-scener så långt ögat når. Helt utan filmtekniska finesser är det dock inte. Han växlar bildformat och klipper effektivt mellan helbilder och närbilder, men kameran förhåller sig mer statisk än vad vi är van vid när det gäller Xavier Dolan.

När det gäller känsloplanet är Tom At The Farm mer eller mindre motsatsen till Laurence Anyways. Den senare var extrovärt och utlevande och de starka känslorna exploderade ut ur bioduken. Det är förvisso starka känslor i spel även i Tom At The Farm men i det här fallet är återhållna känslor det vibrerar av. Det är en känslobomb som så att säga snarare imploderar än exploderar.

Likheter och skillnader i all ära. Det viktigaste är naturligtvis om det är bra eller inte och Tom At The Farm är bra. Riktigt bra. Det är en film som visar att Xavier Dolan är en av de där inte alltför många regissörerna som tycks behärska alla uttrycksformer och typ av filmer. Likt en annan av mina favoritregissörer Roman Polanski. Och det är faktiskt i högre grad just Roman Polanski (och inte Alfred Hitchcock som andra valt som referenspunkt) jag kommer att tänka på när jag ser det psykologiska spelet i thriller Tom At The Farm utspelas framför mina ögon. Tätheten, paranoian och de sexuella undertonerna är très, très Polanski-esque. Därmed inte sagt att jag inte tycker att Hitchcocks andesvävar över Tom At The Farm. Det gör den.

Tom At The Farm är den första Dolan-filmen som bygger på ett manus som han inte är baserad helt och hållet på eget material. Han har själv skrivit manuset men det bygger på en pjäs av den kanadensiske dramatikern Michel Marc Bouchard. Eftersom jag inte sett berättelsen i sin scenversion kan jag naturligtvis inte jämföra dem men klart är att Dolan behållit ett visst teatralt anslag i sitt berättande. Jag skriver visst eftersom det långtifrån handlar om någon filmad teater. Men den raka och på ytan enkla storyn och det (kvantitativt) begränsade rollgalleriet skvallrar om det teatrala arvet.

Huvudpersonen i filmen är titelns Tom. Han är en hipsteraktig reklamare från storstaden. Hans pojkvän Guillaume har just dött och förkrossad av sorg beger tar Tom sin bil och åker ut på landsbygden för att besöka Guillaumes familj och vara med när han begravs. Ganska snabbt blir Tom varse att Guillaumes mamma inte tycks ha en aning om vem han är och vilket liv Guillaume levt. Guillaumes bror Francis verkar däremot ha förstått allt och börjar direkt med hjälp av både fysiskt och psykiskt våld att dominera den sköre Tom. Francis kontrollerar och mästrar men har samtidigt startat ett ödesmättat och olycksbådande psykologiskt spel som det är omöjligt att förutse hur det ska sluta.

Berättelsen är enkel men rik på undertext. Det är spännande, oförutsägbart och rasande skickligt berättat. Det är också en bitvis gåtfull film. Xavier Dolan lämnar en hel del åt åskådaren att själv tolka och fundera över. Den suggestiva upplösningen är en del i det mönstret. Risken med den typen av berättande är naturligtvis att åskådaren lämnas med en känsla av frustration, men jag tycker inte att Tom At The Farm gör det. Jag ser det snarare som ett tecken på filmens styrka att jag fortfarande ungefär en vecka efter att jag såg den alltjämt funderar på den och har slutbilderna på näthinnan. Och Rufus Wainwrights Going To A Town som ljuder när eftertexterna rullar, ringande i öronen.

Xavier Dolan är enligt mig redan en av de stora. Det ska bli mycket intressant att se vad han kommer att hitta på i framtiden. Hans femte långfilm Mommy premiärvisades vid årets Cannesfestival och är inköpt för svensk distribution, men något premiärdatum är vad jag vet inte satt.

Varje ord som vägt på guldvåg

man

Jag har flera gånger poängterat hur att läsa-högarna bara växer i lägenheten och att jag har någon sorts konstant dåligt samvete över att jag inte hinner läsa så mycket som jag skulle önska. Trots denna känsla av stress över att inte hinna läsa så många böcker som jag skulle vilja så läste jag tämligen omgående om den här boken. Så bra är den, Kim Thúys nya roman Mãn – nyligen utgiven på Sekwa förlag i utmärkt svensk översättning av Marianne Tufvesson.

Mãn är en bok som lämpar sig ypperligt för att läsas två gånger på kort tid. Dels har den ett lämpligt omfång för det, dryga 150 sidor, dels är den skriven med en stillsamt driv i språket som ger läsandet en känsla av att vara helt ansträngningslöst. Kim Thúys känsliga och sinnlikt vackra prosa flyter på som en kristallklar och lugnt porlande vårbäck. Det finns inte ett överflödigt eller för den delen malplacerat ord i den här boken. Det är som att Kim Thúy vägt vartenda ord på guldvåg. Förmodligen har det varit allt annat än ansträngningslöst för henne att skriva det, men allt (förmodat hårt) jobb med att hitta de i sammanhanget perfekta orden har å andra sidan gett resultat. Hennes prosa är lite dröjande, en aning återhållet och fantastiskt vacker. Att själva berättelsen sedan har ett melankolisk och lätt nostalgiskt drag över sig gör naturligtvis inte saken sämre för en nostalgiker som mig. Med tanke på att den använder sig av smaker, dofter och textur av mat som en triggermekanism för den där nostalgin känns det fullt naturligt att den kommer ut på svenska såhär exakt 100 år efter att den första delen i Marcel Prousts berömda romansvit På spaning efter den tid som flytt publicerades.

Boken har fått sin titel från sin huvudperson. Mãn, vietnamesiska för ”den som fått allt hon ber om”, är en kvinna som flytt från Vietnam och till slut hamnat i Montreal i Kanada och jobbar som kock. I korta och utsökt väldisponerade textavsnitt berättas Mãns historia. Och det är en stillsamt dramatisk historia som vindlar likt den där porlande bäcken som jag liknade Kim Thúys språk vid. Under den vackra och sköra ytan som hennes sätt att skriva innebär bubblar det av starka känslor. Och nästan allt som berättas är nära sammankopplat med hur Mãn bereder och lagar den mat hon serverar på sin restaurang. Som en bonus till Mãns engagerande berättelse får vi som läsare dessutom fina beskrivningar och bilder av vietnamesiska sedvänjor. För att dra en parallell till filmens värld, vilket jag som cineast och filmkritiker mer än gärna gör, så tycker jag att Mãn till viss utsträckning påminner en hel del om Ang Lees film Mat, dryck, man, kvinna från 1994. Inte minst genom det sätt de båda använder maten som metafor och grund för att berätta om skeenden och känslor.

Mãn är en oerhört lätt bok att läsa och att tycka om. Jag läste den som sagt två gånger i rask takt eftersom jag gillade den så mycket och jag kan tänka mig att jag kommer att återkomma till den snart igen. Fast då tror jag att jag kommer att läsa den mycket långsammare, kanske nästan som om det vore en novellsamling som man måste pausa i för att låta varje enskild novell verkligen sjunka in. Jag kan tänka mig att det här är bok som verkligen vinner på att läsas så. För att ge hennes redan mycket vackra och sensuella men också sparsmakade språk chans att blomma ut ännu mer.

Toppfilm på tv i kväll!

d7435a4a374cdea5bd_9lm6idkzz

Med, antar jag,  anledning av den pågående Pridefestivalen i Stockholm visar SVT den här veckan flera bra och intressanta filmer med HBTQ-tema. Och i kväll handlar det om en riktig godbit, inget mindre än förra årets i mitt tycke allra bästa film: Laurence Anyways av Xavier Dolan. Så här skrev jag om den i samband med den svenska biopremiären förra hösten. Den oavbrutet fängslande och starka filmen börjar visas klockan 21:45 på SVT2.

Underbarnet Xavier Dolan har för övrigt redan en ny film på gång. Tom à la ferme som den heter får premiär vid filmfestivalen i Venedig om en månad och kommer där att visas inom tävlan. Det är närmast ett understatement att påstå att det är en av de kommande filmer som jag ser fram emot allra mest att få se.