RSS Flöde

Etikettarkiv: Belgien

Fira jul med Maigret

Såhär julafton till ära tänkte jag bjuda på ett juligt lästips. Detta är dessutom en bok i så behändigt format att den går att läsa en lugn stund mellan helgdagarnas begivenheter.

Georges Simenons Maigrets jul (Un noël de Maigret) från 1951 är nämligen bara kring 100 sidor lång och en av de kortaste av de ca 70 böcker den belgiska författaren skrev om sin omtyckte hjälte, pariskommissarien Jules Maigret.

Trots det kortare omfånget får man dock exakt det man kan förvänta sig av en Maigret-historia. Det är välskrivet, underfundigt och eftertänksamt.

Det är spännande och intressant trots att det inte är särdeles händelserikt. Åtminstone inte på något traditionellt actionspäckat vis. Som vanligt är det Maigrets resonerande och undersökningsarbete som driver berättelsen framåt.

Det man dessutom alltid kan lita på att man får från Simenon är välformulerade och snygga miljöbeskrivningar och observationer från dåtiden Paris. För oss parisromanatiker är dessa alltid en fröjd att läsa.

Storyn i Maigrets jul är enkel. På självaste juldagsmorgonen blir Maigret uppsökt i sitt hem av två kvinnor som bor i huset mittemot.

De berättar att dottern till den ena sagt att hon på natten fått besök av en tomteklädd man som gett henne en docka, lossat på några brädor i parketten och sedan försvunnit.

Han antar uppgiften att försöka reda ut vad det hela hela handlar om och vad som hänt.

Maigtets jul kom häromåret ut en svensk nyutgåva. Det är inte den vassaste Maigret-roman jag läst men likafullt synnerligen väl värd att lägga tiden den tar att läsa på. Och varför då inte göra det nu under själva julhelgen?

Joyeux noël kära läsare!

Filles de joie – Belgiens hopp till Oscarsglädje

Högsäsongen för filmgalorna närmar sig med stormsteg. I Sverige har vi vår Guldbagge och i Frankrike har de sin César. Bara för att nämna två. Motsvarigheten i Belgien heter Magritte och anledningen att jag nämner just Belgien är att detta inlägg ska handla om just landets bidrag till kategorin bästa icke engelskspråkiga film vid årets upplaga av kronjuvelen bland filmgalor: amerikanska Oscars.

Filles de joie som den heter är regisserad av Frédéric Fontayne och Anne Paulicevich och finns just nu tillgänglig i Sverige via den årliga onlinefestivalen My French Cinema, men då under sin internationella titel Working Girls.

Det är en film som rör sig i den sedan många år starka socialrealistiska traditionen inom främst franskspråkig belgisk film. I frontlinjen går naturligtvis bröderna Dardenne men det finns andra starka uttolkare också. Fontayne/Paulicevich gör med Filles de joie ett inte alls oävet, men heller inte helt lyckat, försök att följa i deras fotspår.

I centrum för berättelsen som utspelas i en liten stad strax norr om den franskbelgiska gränsen står tre franska kvinnor som i hemlighet varje dag beger sig över gränsen för att där livnära sig genom att arbeta på en bordell. Men bara för att det handlar om tre prostituerade är Filles de joie egentligen inte en film om prostitution utan snarare en om tre kvinnors vardag, deras kamp för att få livet att gå ihop och det starka och solidariska bandet mellan dem.

Även om det finns en hel del mörker och brutalitet i deras respektive livssituationer så sipprar det också fram en hel del ljus i berättelsen. Deras liv innehåller också glädje och värme i form av den där starka samhörigheten mellan dem och genom alla situationer behåller de sin värdighet även när det ser som mörkast ut.

Sara Forestier, Noémi Lvovsky och Annabelle Lengronne levererar alla starka rollprestationer, främst den förstnämnda med sin typiskt nerviga och sårbara närvaro. Fotot av Juliette Van Dormael, dotter till den framgångsrike regissören Jaco Van Dormael för övrigt, förtjänar också extra omnämnande.

Så långt allt väl, men det finns som jag varit inne på tidigare saker som jag tycker inte riktigt fungerar lika bra i filmen. Manuset till exempel känns lite ofärdigt och handlingsförloppet känns inte i alla lägen helt trovärdigt och några av de manliga skådespelarna tillåts spela över rätt rejält.

Bristerna till trots är Filles de joie en film som känns i magtrakten. Jag är dock lite tveksam till dess utsikter att nå hela vägen till en nominering till den där Oscarstatyetten. Då är nog chanserna större för det franska bidraget Vi två (Deux).

Möjligheterna till priser hade varit bättre på hemmaplan men årets Magritte-gala är inställd på grund av coronapandemin.

Jumbo – visuellt slående och originell kärlekshistoria

Noémie Merlant och Zoé Wittock. Där har du två namn att lägga på minnet. Den förstnämnda en skådespelare som varit med ett tag men som förra året fick sitt stora genombrott genom att spela en av huvudrollerna i Céline Sciammas mästerverk Porträtt av en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu).

Zoé Wittok är mer av en nykomling. Den belgiskfödda regissören långfilmsdebuterade i år med filmen Jumbo i vilken Noémie Merlant spelar huvudrollen och som nyligen släpptes på svensk dvd/vod.

Jumbo är sannerligen en imponerade och fascinernade debutfilm som väcker löften om en spännande karriär för Zoé Wittok . Men det är i sanning också en egensinnig och annorlunda film, som gjord för att göra succé på filmfestivaler världen över om sådana hade kunnat hållas.

Den handlar om den blyga, tillbakadragna särlingen Jeanne (känsligt spelad av Noémie Merlant) som bor tillsammans med sin betydligt mer utåtagerande ensamstående mamma Margarette (en inspirerad Emmanuelle Bercot) i en småstad.

Jeanne jobbar på ett lokalt nöjesfält med att efter stängningsdags städa och ta hand om attraktionerna. Hon är mycket fascinerad av konstruktionerna och en kväll uppstår en märklig kontakt mellan henne och parkens nya attraktion, som hon ger smeknamnet Jumbo. Och relationen mellan dem bara djupnar.

Jumbo är som sagt en originell och säregen historia och Zoé Wittok iscensätter den med ett personligt och ofta vackert bildspråk och i det finns massor av symbolik i såväl det visuella utförandet som själva berättelsen. Det är helt enkelt en mångbottnad film vi pratar om här.

Inget för alla kanske, därtill kan den nog kännas lite för skruvad, men definitivt något för den som inte räds mer originella och utmanande filmupplevelser.

Jag känner spänd förväntan över att få se vad Zoé Wittok hittar på härnäst!

Stiliserade grymheter i skenet från en skoningslös sol

Allhelgonahelgen och Halloween är ju skräckfilmens högtid och traditionen trogen här på BleuBlancRouge tänkte jag ge ett tips på en film från den frankofona världen att se. I år får det bli om en lite annorlunda skräckfilm. Faktum är att det går att diskutera om det överhuvudtaget är en skräckfilm eller kanske egentligen en thriller med skräckfilmsinslag. Eller kanske till och med en western?

Som sagt det är en lite annorlunda film det handlar om. Precis som man har all anledning att förvänta sig av en film av det äkta franskbelgiska filmmakarparet Hélène Cattet och Bruno Forzani. De har gjort sig ett tämligen aktat namn inom genrefilmen via starkt stiliserade och genreöverskridande filmer som Amer och The Strange colour of your bodys tears (L’étrange couleur des larmes de ton corps).

Den här gången ska det handla om deras senaste långfilm Let the corpses tan (Laissez bronzer les cadavres) från 2017, en film som återigen tar avstamp i parets gemensamma kärlek för den italienska giallofilmen och dess hjältar Dario Argento och Lucio Fulci.

Men den här gången är det en annan italiensk filmskapare som är den allra tydligaste influensen i form av Sergio Leone och hans spaghettiwesterns, kryddat med mer än en nypa av Sam Peckinpahs stiliserade våld. För våldsam är Let the corpses tan i allra högsta grad, det ska sägas med en gång.

Filmen är baserad på en en fransk kriminalroman med samma namn från 1971 skriven av en annan duo: Jean-Pierre Bastid och Jean-Patrick Manchette.

Den senare skulle kunna beskrivas som en sorts fransk motsvarighet till Sjöwall/Wahlöö. Hans romaner moderniserade och förändrade den franska kriminalromanen och han vävde ofta in samhällskritik från sitt perspektiv en bit ut på vänsterkanten.

Men det var sannerligen inga Beck-romaner han skrev. Här handlar det mer om hårdkokta , våldsamma och actionladdade noirhistorier.

Berättelsen om ett hänsynslöst rånargäng som attackerar en värdetransport på en rejäl mängd guldtackor och tar sin flykt till en mystisk, kvinnlig konstnär och hennes gäster i den ruinliknande och avlägset belägna byggnad där hon bor lånar en hel del från dåtidens westernfilmer.

Via en del oväntade och våldsamma händelser, bland annat dyker två poliser på jakt efter rånarna upp, splittras gänget upp och byggnaden sätta under någon sorts belägring.

Först under stekande sol och sedan nattens suggestiva mörker.

Cattet och Forzani vrider i sin filmbearbetning det hela ytterligare några varv och tillför ockulta och psykedeliska inslag bildsatt i knivskarpa technicolorskalor och avancerade bildlösningar.

Det är fascinerande, fängslande och lätt hypnotiskt att se.

Romanen gavs alltså ut 1971 och Cattet och Forzani har satsat på att ge filmen en för den tiden typisk känsla, bland att genom att återanvända filmmusik från den tiden, bland annat av mästaren Ennio Morricone. Ett grepp som fungerar utmärkt.

Let the corpses tan är helt enkelt något annorlunda och extra. Våga ta chansen och se om den är något för dig!

Lolas väg mot havet – och in i hjärtat

I dag tänkte jag ta upp en film som fick begränsad svensk biopremiär för två månader sedan men som sedan en tid tillbaka finns tillgänglig på svensk dvd och vod: det belgisk-franska dramat Lolas väg mot havet (Lola vers la mer) i regi av Laurent Micheli.

Här pratar vi om en film som med små medel och finmejslat skådespeleri uträttar filmiska stordåd, för Lolas väg mot havet är något av det finaste och gripande jag sett på film detta år. Det är en sorts roadmovie som blandar svärta och smärta med ljus och försoning i en mix som hela tiden känns trovärdig och naturtrogen i tonen.

Lolas väg mot havet handlar om den unga transkvinnan Lola (spelad av Mya Bollaers). Hon bor på ett ungdomshem efter att hennes pappa (spelad av Benoît Magimel) slängt ut henne när hon berättat att hon identifierar sig som Lola och inte som den Lionel som hon föddes som.

När filmen inleds beger sig Lola till sin mammas begravning, bara för att mötas av att pappan flyttat tiden för att hon ska missa den och att han blir rasande över att hon trots allt dyker upp. Mötet mellan dem blir explosivt, men det faller sig ändå så att de så småningom, mot faderns vilja, hamnar i samma bil på en gemensam resa till kusten för att där sprida ut moderns aska.

Som i alla roadmovies blir det inte bara en geografisk resa utan även en resa inåt för rollfigurerna, i detta fall inte minst pappan.

Mya Bollaers har med rätta hyllats och prisats för sin roll, bland annat blev hon första transkvinna att belönas med skådespelarpriset vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggen. Och det var länge sedan jag såg Benoît Magimel så bra som i denna film. Samspelet mellan dem är också ytterst fint och starkt.

Laurent Micheli berättar ömsom med bildpoesi, ömsom med närmast Dardennelikt socialrealistisk ton och filmen är befriande osentimental i motsats till flera filmer med liknande teman.

Jag blev väldigt förtjust och tagen av den här filmen och den har funnits med mig i mina tankar sedan dess.

Leclercq goes Peckinpah i Blod och jord

Nästintill total stiltje för biobranschen betyder goda tider för streamingtjänster och vod och jättarna på marknaden agerar därefter och lanserar en strid ström av nya titlar. Häromveckan släppte exempelvis Netflix den franskbelgiska egenproducerade filmen Blod och jord (La terre et le sang i original) i regi av Julien Leclercq.

Det är en till ytan hård och karg thriller men i själva verket, som jag ser den, i allt väsentligt en modern västern. Det är lätt att se spår av mästare som Sam Peckinpah och Sergio Leone i den hantverksskicklige Leclercqs stiliserade film.

Allra mest tänker jag på den förstnämndes klassiker Straw Dogs (som det ju också krävs en vidare tolkning av begreppet för att kalla för en västern) och i viss mån även Det vilda gänget när jag ser Blod och jord. Liksom i Straw Dogs hamnar här en till ytan lugn och vän familjefar till brutala handlingar för att försöka styra av en attack från en hänsynslös yttre fiende och användandet av stiliserat våld i slow motion känner vi igen från Det vilda gänget.

Från Sergio Leone hittar jag inspiration till filmens sparsmakade dialog, långa stunder är Blod och jord helt ordlös.

Blod och jord handlar om sågverksägaren Saïd som just fått veta att han är sjuk och inte har begränsad till kvar att leva. Hans ekonomi är körd i botten och han har beslutat sig för att sälja sitt lantligt och avsides belägna sågverk. Men innan han hinner sätta dessa planer i verket får han helt andra saker att konfrontera.

En av hans anställda har nämligen låtit sig övertalas att gömma ett stort parti knark som vänner till honom stulit på sågverket. Nu har dock det hänsynslösa gäng som de stulit knarket från listat ut att det finns där och begett sig dit för att ta tillbaka det. Saïd inser att han, hans döva dotter och deras anställda är i stark fara och beslutar sig för att gå till motattack.

Det tål att påpekas och varnas för det som sedan händer: Blod och jord är en mycket våldsam och blodig film, så är du känslig för sådant så bör du undvika den. För egen del så tycker jag att det finns en del att gilla med filmen, även om jag måste tillstå att även jag tyckte att den var onödigt våldsam på sina ställen. Framförallt tänker jag då på det jag tidigare varit inne på: Julien Leclercqs hantverksskicklighet i att efterlikna några av mina favoritregissörer.

Det finns emellertid en del att inte gilla också. Det understundom omotiverade och spekulativa ultravåldet är en sak, stora brister på manussidan en annan. Om vi återgår till jämförelsen med Peckinpah och Leone och skiftar fokus till manus i stället för stilistik så faller likheterna med Blod och jord. Den känns manusmässigt tämligen ofärdig och en aning slarvig.

Dessutom 80 minuters speltid är på tok för kort för att som Peckinpah oftast lyckades väldigt bra med att skrapa sig ner under ytan och blottlägga de psykologiska mekanismerna bakom ultravåldet. Några sådana förklaringar finns inte i Blod och jord.

 

Jailbird racers

Postat den

Biovärlden är som bekant, med bara några få undantag, i stort sett i träda under den pågående coronapandemin. För min del ger det möjlighet att beta av åtminstone några av de filmer som jag släpar efter med att skriva om här på bloggen. Filmer som kanske har några år på nacken men som blir fina tips på saker att se när de allmänna rekommendationerna nu är att ägna sig åt försiktighet och social distansering.

I dag fick det bli belgiska Racer and the Jailbird (Le Fidèle i original) från 2017. Det är ett explosivt och snyggt thrillerdrama av regissören Michaël R. Roskam som slog igenom med Oscarnominerade kritikerfavoriten Bullhead från 2011.

I båda fallen handlar det om undersökningar av testosteronstinna och adrenalinpumpande miljöer med suveräne Matthias Schoenaerts i den manliga huvudrollen. Hans blandning av muskulös kraft och sårbarhet i uttrycket är som klippt och skuren för den här typen av roller. Hans mästarprov på detta kan du se i Jacques Audiards Rust and bone (De rouille et d’os).

I Racer and the Jailbird spelar han gangstern Gino, Gigi kallad, som lever ett relativt flashigt liv bekostat av bankrån som han genomför med sina bästa kompisar. Bil och motorintresserad som han är hänger han gärna på motorstadion och där träffar han racerföraren Bénédicte, Bibi kallad, och de faller för varandra.

Han utger sig för att vara i bilbranschen och hon tror inledningsvis på honom när han säger att det är på grund av jobbresor han försvinner iväg då och då. Men efter en tid börjar hon ana att något inte står helt rätt till. När de ändå bestämmer sig för att gifta sig avkräver hon ett löfte från honom att de aldrig ska ha hemligheter eller ljuga för varandra och han bestämmer sig för att hålla löftet. Han ska bara utföra en sista lukrativ stöt först…

Racer and the Jailbird är en på flera sätt genreöverskridande film. Här blandas bland annat pulserande och tuff action, het romantik och tragik. Något som såklart skulle kunna ge ett splittrat intryck, men jag tycker att Michaël R. Roskam lyckas hålla ihop berättelsen väl.

En av de verkliga nycklarna till att resultatet blir så lyckat är att det verkligen slår gnistor om Matthias Schoenaerts och Adèle Exarchopoulos (mest känd för sin roll i Guldpalmsvinnaren Blå är den varmaste färgen (La vie d’Adèle chapitres 1 & 2) i huvudrollerna som Gigi och Bibi. Tät klippning och bra fotoarbete är två andra viktiga beståndsdelar.

Däremot kan jag känna att filmen med sin speltid på några minuter över två timmar hade kunnat kortas ner en aning och ibland är manuset en aning melodramatiskt och psykologiskt grunt, vilket såklart drar ner helhetsintrycket.

Så detta är inte en lika hårdslående och drabbande upplevelse som Roskams Bullhead, men en film väl värd att se är Racer and the Jailbird utan tvekan ändå.

Gaston gör sig inte riktigt i spelfilmsversion

Postat den

Häromveckan släpptes spelfilmen Spirou på svensk dvd. Samma dag släpptes en annan spelfilmsversion om en annan berömd seriefigur: André Franquins skapelse Gaston.

Filmen som i Sverige kort och gott heter Gaston (Gaston Lagaffe i original) hade fransk biopremiär får nära nog exakt två år sedan och i detta fall handlar det inte om någon regelrätt filmatisering av något av de många seriealbumen utan en nyskriven historia i den tecknade förlagans anda.

Här får vi träffa den late, men påhittige Gaston när han just inlett en karriär som praktikant på en firma vars affärsidé är ta hand om misslyckade produkter och göra om dem till något annat och mer användbart. Trots all välvilja i världen skapar den godmodige Gaston snabbt kaos på sin nya arbetsplats och driver chefen till vansinne.

Den senare låter honom dock hållas eftersom han missuppfattat det hela och tror att Gaston är ägarens son som han fått reda på ska dyka upp på firman.

Théo Fernandez är ett porträttlikt fynd i titelrollen och en del festliga och roliga scener bjuder Gaston på, men i mina ögon är den tyvärr inte lyckad som Spirou. Pierre-François Martin-Laval, som inte bara regisserat filmen utan också spelar rollen som Gastons chef, lyckas inte få riktig styrning på filmen och särskilt mycket hjälp från manussidan har han i ärlighetens namn heller haft.

Synd, för förutsättningar till något bättre fanns ändå på plats här.

Underhållande när Spirou blir spelfilm

Postat den

I dessa lite oroliga tider behövs förströelse kanske mer än någonsin. I förra veckan släpptes en film som stora delar av familjen kan samlas kring för just förströelse och underhållning för stunden på svensk dvd. Jag pratar om seriealbumfilmatiseringen Spirou (Les aventures de Spirou et Fantasio i original) från 2018 i regi av Alexandre Coffre.

Spirou är kanske inte den mest kända av seriefigurer på våra breddgrader, men ett viss följe har albumen om honom i alla fall haft. För egen del gick vägen in i Spirou-universumet via spinoff-serierna om Marsupilami (som ju också tidigare blivit spelfilm). Men hemma i Belgien och i Frankrike har serierna om Spirou i alla dess inkarnationer länge varit mycket populära.

I Sverige blev den rivaliserande och inte helt olika belgiska serien Tintin som bekant mycket mer populär.

Serien skapades redan på 30-talet av den belgiske tecknaren Rob-Vel och hans hustru Blanche Dumoulin som hjälpte till med manuset. Allra mest känd är den tid då serielegendaren André Franquin ansvarade för utvecklingen av serien, det var bland annat under hans ledning som de populära sidokaraktärerna Marsupilami och Gaston (den sistnämnde ska jag återkomma till om någon dag) skapades.

I den nu Sverigeaktuella spelfilmsversionen kastas den rödhårige piccolokostymbeklädde Spirou och hans vapendragare, journalisten Fantasio (eller Nicke som figuren heter i de svenska översättningarna) i ett ett av sina många, fartfyllda äventyr.

Spirou hamnar av en slump på uppfinnaren Pacôme de Champignacs rum på det för Spirouläsarna så bekanta hotellet Moustique. Sedan händer mycket på en gång. Fantasios journalistkonkurrent Seccotine anländer eftersom hon fått nys på att uppfinnaren har något speciellt på gång och henne i hälarna finns Fantasio som vill förhindra att hon ska få tag på ett scoop som han ska missa.

Men det är inte det värsta. För snart dyker också två av Pacôme de Champignacs nemesis, den onde uppfinnaren Zorglubs (Zafir i den svenska versionen) skrupelfria hantlangare upp. Zorglub är nämligen på jakt efter en formel som Pacôme de Champignac uppfunnit och som han vill ha tag på till vilket pris som helst. Med den kan han nämligen nå sitt mål om världsherravälde.

Tumult uppstår och hantlangarna kidnappar Pacôme de Champignac. Men de störtar därifrån med Spirou, Fantasio och Seccotine efter sig och sedan är äventyret igång på riktigt!

Spirou är bjuder på färgsprakande och fartfylld underhållning med humor och fint överförd serietidningskänsla. Bra rollbesättning (särskilt lyckade är Thomas Solivérès som Spirou och Christian Clavier som Pacôme de Champignac) och inte alltför mycket överspel hjälper till att hålla underhållningsvärdet uppe hela vägen. Några djupare spår sätter den dock inte, men stabil underhållning för stunden är inte fel heller. Framförallt inte under rådande omständigheter.

Frankofiliskolan del 3: Den nye Brel

Dags för del tre i det jag kallar för frankofiliskolan: nedräkningen av de tio mest sedda frankofona filmerna och tio mest sålda frankofona albumen.

I dag är det dags för det nionde mest sålda albumet och det är det yngsta på listan. Den absoluta lejonparten av de övriga albumen gavs ut under 80- och 90-talen; den tid då det såldes i särklass flest skivor.

Sedan kom den digitala revolutionen med illegal fildelning och sedan legal streaming och förändrade musikindustrin för evigt.

Men 2013 kom den belgiske artisten Stromae med sitt andra album Racine carrée och genomslaget blev enormt. Skivan såldes alltså i sådana mängder att den tog sig in som nummer nio på listan över de mest sålda albumen på franska i Frankrike någonsin.

Det var dock inte så att succén kom som från ingenstans. Stromae hade haft stor framgång med debutalbumet Cheese och hitten Alors on danse några år före, men detta var något ännu större. Och vassare.

För Paul Van Haver som han egentligen heter tog med detta mästerverk till album det koncept han satte på plats i debuten ytterligare steg framåt.

De inlevelsefulla, finurliga och narrativa texterna, inte sällan om olika samhällsproblem och andra allvarliga ämnen, som fått många att med fog dra paralleller mellan honom och landsmannen Jacques Brel tonsatta av avskalade, moderna beats och dansrytmer kryddas här med melodier och influenser från Afrika och Karibien. Resultatet direkt hänförande.

Stromae (namnet taget från franska verlanslangen för maestro) är en fantastisk textförfattare med lek med ord, metaforer och starka undertexter som specialitet. Inte sällan tror man att låten handlar om en sak innan man inser att ämnet egentligen är ett helt annat.

Det är texter som berör och hans berättande sätt att sjunga förstärker dem ytterligare. Formidable och Papapoutai (den senare om saknaden av en försvunnen far, baserad på hans egna erfarenheter efter att hans egen far dödades i inbördeskrigets Rwanda på 90-talet) får man allt ha ett hjärta av stål för att inte gripas av.

Epitetet den nye Brel är välbefogat och något som Stromae säkerligen bär med stolthet.

Tyvärr har det inte blivit något fler album från honom. I väntan på ett nytt får vi hålla tillgodo med de två han gett ut och det går så bra så, får bägge skivorna går att lyssna på om och om igen!