Dalva – en omskakande och sensationellt stark debut

Halva året har inte gått än men jag tvivlar på att det när 2023 så småningom ska summeras kommer att ha dykt upp någon lika hårt drabbande film än den fransk-belgiska samproduktionen Dalva. Mig höll den i alla fall i ett järngrepp från första bildrutan till den sista.

Än mer imponerad av den nu i Sverige bioaktuella filmen blev jag av det faktum att det är ett debutverk. För det långfilmsdebuterande regissören Emmanuelle Nicot här satt satt samman är så utöver det vanliga moget, sammanhållet och säkert i alla beståndsdelar att det verkligen sticker ut.

Dalva är som sagt en fransk-belgisk samproduktion och sätter tydliga avtryck i själva filmen. Den utspelas på den franska sidan av gränsen, men är till själen en typiskt belgisk film. För den följer i den ramstarka belgiska socialrealistiska traditionen.

Att filmen står stark med varsitt ben på vardera sida av gränsen är heller inte särskilt konstigt med tanke på att Emmanuelle Nicot är född och uppvuxen i Frankrike men filmutbildad i Belgien.

Dalva utspelas i det nordfrankrike där Emmanuelle Nicot har sina rötter (hon föddes i gränsstaden Sedan i Ardennerna). Vi kastas brutalt och direkt i handlingen och hamnar i en pågående polisinsats i en lägenhet. Tolvåriga Dalva (spelad av en hjärtskärande Zelda Samson) är panikslagen när hon skiljs från sin pappa som hon bor tillsammans med.

Han förs till fängelse och hon till ett ungdomshem. Dalvas liv som hon känner det, eller snarare hennes pappa format det, slås i spillor. Åratal av övergrepp och hjärntvätt har gjort att hon är helt oförstående inför situationen. Hon och Jacques (som hon benämner sin pappa) har ju enligt henne inte gjort något fel.

Livet i ungdomshemmet gör det sannerligen inte lättare för Dalva. Hon klär sig i det hon lärt sig av sin far att hon ska klä sig i, det vill säga eleganta och lite gammalmodiga damkläder. Något som de andra barnen och ungdomarna snabbt hackar ner på. Dalva står dock stadigt i sin uppfattning att allt bara är ett misstag och kämpar för att hon ska få återvända till pappan och deras tillvaro i lägenheten.

Men i mötet med den streetsmarta rumskamraten Samia och tålmodigt agerande socialarbetare börjar hon långsamt att öppna upp sig för vad pappan verkligen är och saker och ting inte förhåller sig som han hjärntvättat henne att tro.

Filmens ämne är med andra ord nattsvart och den träffar hårt som ett välriktat knytnävsslag i magen. Men efterhand, i takt med Dalvas utveckling, låter Emmanuelle Nicot också lite ljus sippra in. Som ett månljus som plötsligt bryter igenom en mörk vinternatt.

Dalva är ingen lång film, den klockar in på under en och en halv timme, men Emmanuelle Nicot låter tålmodigt och med stark känsla av autenticitet skeendet utvecklas. Fotografen Caroline Guimbals kamera håller sig hela tiden nära Dalva, ett väl beprövat och här ypperligt fungerade stilgrepp djupt rotat i den belgiska socialrealismen.

Det är en genomgående suveränt rollbesatt film och hela ensemblen imponerar stort, men jag vill ändå särskilt lyfta fram två personer. Redan nämnda Zelda Samson som är ett fynd som Dalva och på sätt och vis bär filmen på sina axlar och Alexis Manenti, känd från Les Miserables, som är fruktansvärt bra i rollen som socialarbetaren Jayden.

På ett emotionellt plan är Dalva en oerhört jobbig film att se men rent filmiskt är den en njutning. Som jag var inne på i inledningen är den som det debutantverk den är rent av sensationellt bra. Det ska bli synnerligen intressant att följa regissören Emmanuelle Nicots fortsatta karriär.

Close – en vacker och skir känslomässig bomb

Triangle of Sadness kammade som de flesta säkert har koll på vid det hör laget hem Guldpalmen vid förra årets filmfestival i Cannes. I mina ögon var det dock en annan film som förtjänade det prestigeladdade priset mer än Ruben Östlunds och det var belgiske Lukas Dhonts andra långfilm Close.

Nu fick Close nöja sig med det som anses vara Cannesfestivalens näst finaste pris: Grand prix. Close var också Belgiens bidrag till årets Oscarsgala och nominerades till priset för bästa internationella film, men nådde inte heller där hela vägen fram. I fredags hade den svensk biopremiär.

Close är ännu ett bevis på den starka socialrealistiska ådran i modern belgisk film. Jämförelserna med anfäderna bröderna Dardenne är naturligtvis omöjliga att undvika, än mer så eftersom en av huvudrollerna spelas av Émilie Dequenne som slog igenom stort just i en Dardennefilm: guldpalmsvinnaren Rosetta från 1999.

I en annan viktig roll syns för övrigt Falsk identitet-bekantingen Léa Drucker.

Men även om Dequenne levererar en direkt fenomenal insats så hamnar de med namnkunniga skådespelarna ändå lite i skuggan av de unga fynden Eden Dambrine och Gustav De Waele som är de verkliga stjärnorna i denna urstarka berättelse, De spelar tolvåringarna Léo och Rémi som varit bästa vänner sedan de var små.

De lever i en trygg och ömsint tillvaro och står varandra oerhört nära. Så pass nära att de tillbringar så mycket tid tillsammans som de bara kan. Men idyllen ska visa sig vara skör.

De två vännerna börjar på högstadiet och med det träder de in i en hårdare miljö. En oskyldig och inte illa ment fråga kring deras nära vänskap förändrar allt. Léo börjar börjar markera avstånd till Rémi, först lite diskret men efterhand blir klyftan mellan dem gradvis större.

Léo börjar plötsligt spela ishockey som en annan kille i klassen gör, ett intresse som tar upp en hel del av hans tid, och den mer sköra Rémi blir alltmer förtvivlad över situationen. Och till slut sker något drastiskt.

Close är en både gripande och vacker film. Den berör på djupet med ett absolut gehör och en tonträff helt utan falska klanger. Det är en film som känns i magen: ibland sprittande och andra gånger som ett välriktat slag.

Lukas Dhont levererar inkännande skildringar av såväl vänskap i sin allra vackraste och skiraste form som bråddjup skuld. Allt kryddat med funderingar kring normer och könsstereotyper. Close är en känslomässig bomb som hela tiden ligger på gränsen till att brisera, mycket tack vare Dhonts otroligt skickliga regi och manusarbete.

Handlingen drivs fram av vad rollfigurerna gör i stället för vad de säger, vilket lämnar mycket outsagt mellan dem och skapar en spänning i filmen som sakta men säkert för situationen mot en emotionell bristningsgräns. Allt är dock hela tiden fint och inkännande skildrat. Det här är en filmupplevelse som klänger sig kvar långt efter att eftertexterna börjat rulla.

Med tanke på hur vass debuten Girl var så kan jag redan två långfilmer in i karriären konstatera att bröderna Dardennes position som den belgiska socialrealismens okrönta mästare snart kan vara hotad, för Lukas Dhont har nu i alla fall lagt grunden till en filmografi som kan komma att bli något alldeles extra!

Leconte och Depardieu levererar en njutbar Maigret

Den belgiska författaren Georges Simenon var en synnerligen produktiv herre och en stor del av hans omfattande bibliografi utgjordes av romaner om pariskommissarien Jules Maigret.

Maigret utvecklades snabbt till en av den franskspråkiga romanens mest omtyckta och berömda rollfigurer. Inte konstigt att han synts på vita duken och på tv i många inkarnationer genom åren. Nu är det dags för att bekanta sig med ännu en.

I fredags var det svensk biopremiär för Maigret i regi av den forne arthousefavoriten Patrice Leconte, denna gång med Gérard Depardieu i rollen som den berömde kommissarien.

När jag först fick höra talas om att just Patrice Leconte skulle göra en Maigret-filmatisering kändes det lite som en match made in heaven och när jag nu sett det färdiga resultatet kan jag konstatera att även om filmen inte är någon fullständig fullträff så gjorde den mig heller inte besviken.

Rent visuellt är matchningen mellan Leconte och Simenon precis så perfekt som jag hoppats på.

Patrice Leconte använder sig av samma sparsmakade, återhållsamma och stillsamt eleganta visuellt och scenografiskt berättande som i exempelvis den briljanta nittiotalssuccén Den fula gubben (Monsieur Hire), en stil som åtminstone enligt mig stämmer väl överens med de bilder som Simenons texter förmedlar. Maigret är stämningsfull och elegant så det räcker och blir över.

Initialt var jag dock lite mer tveksam till idén att ge Gérard Depardieu huvudrollen. Det är inte en Depardieuliknande person jag ser framför mig när jag läser någon av Simenons romaner.

Därför är jag en aning överraskad över hur bra den franske giganten fungerar i rollen. För även om han inte förkroppsligar min bild av Maigret så gör han det till sinnet.

Depardieu gör ett mycket bra jobb och lyckas med starkt skådespeleri med hjälp av små medel alldeles utmärkt med att fånga skärpan, eftertänksamheten och den milda vresighet som kännetecknar Maigret-figuren.

Dessutom är det en åldrad och lite trött Maigret som skildras i den här filmversionen, något som såklart passar finemang för herr Depardieu att gestalta.

Med detta sagt så dras Maigret med en del brister också. Främst tänker jag då på ett väl lågt berättartempo emellanåt samt att rollfigurerna förutom Maigret själv känns underutvecklade och saknar djup.

Det är som att Leconte lagt så mycket tid och omsorg på stil och huvudroll att det övriga i viss mån behövt stressas fram. Men i allra högsta grad sevärd är Maigret under alla omständigheter.

Handlingen då? Maigret bygger på romanen Maigret och den unga döda (Maigret et la jeune morte) från 1954 och upprinnelsen för mysteriet är att en ung kvinna i balklänning hittas mördad i närheten av ett torg i Paris fashionabla nionde arrondissement.

Maigret kopplas in på fallet som har alla ingredienser för att bli ett knepigt sådant. Bara att identifiera henne ska visa sig bli krångligare än väntat. Sedvanligt lugnt, metodiskt och utrustad med stort tålamod tar sig Maigret an utmaningen att lösa mysteriet.

Playground – starkt och känsligt om barns utsatthet

Den socialrealistiska traditionen inom belgisk film är urstark, det vet vi sedan tidigare. Bröderna Dardenne är givetvis något av de okrönta kungarna och de internationellt mest kända, men under dem finns närmast en uppsjö av spännande namn.

Nu kan vi lägga ytterligare ett till denna lista: Laura Wandel. I helgen har den 38-åriga från Bryssel bördiga regissörens långfilmsdebut Playground (Un monde i original) från förra året svensk biopremiär.

Playground är en på många sätt anmärkningsvärd film, närmast sensationell som debutfilm betraktad. Belöningen har också redan kommit i form av kritikerberöm och ett flertal fina priser vid filmfestivaler världen över, bland annat i Cannes och Göteborg, och dessutom en nominering till en Oscar för bästa internationella film.

Den utspelas med skolgården som huvudsaklig skådeplats och i blickfånget står främst sjuåriga Nora som just börjat i förstaklass. En livsomvälvande upplevelse som naturligtvis i sig kan vara nog så skrämmande. Så är det för Nora. När hon dessutom blir hon vittne till hur hennes storebror Abel utsätts för mobbing läggs ytterligare en svår upplevelse till listan av jobbiga saker att behöva hantera.

Playground har en speltid som klockar in på blott strax under en timme och en kvart, men den känns längre. På ett bra sätt. För den känslomässiga laddning, totala autenticitet och vibrerande närvaro som Laura Wandel fyller sin film med gör att det känns som att vi fått följa med rollfigurerna under betydligt längre tid än så.

Den där autenticiteten kan till stor det tacka den fantastiska ensemblen, med fyndet Maya Vanderbeque i spetsen. Hon är inget mindre än självlysande fantastisk i rollen som Nora. En annan avgörande faktor är Laura Wandels tillvägagångssätt i sin personregi.

Inom ramen för handlingen lät hon nämligen skådespelarna till stor del improvisera fram såväl repliker som hur handlingen skulle fortskrida. Resultatet ger en tonträff som klingar osedvanligt äkta och trovärdig.

Ett annat genidrag från Wandel är att så tydligt välja barnets perspektiv i alla delar av filmen. Fotot, med för socialrealistisk belgisk film typiskt nervig, nära och registrerande handkamera, hålls hela tiden i barnets ögonhöjd vilket ytterligare spär på närvaron och identifikationen med de verkliga huvudpersonerna.

Playground är gripande och närmast gastkramande intensiv, men också med strålar av ljus. Laura Wandel beskriver den ibland brutala och grymma interaktionen barnen emellan på ett sätt som känns ända in i benmärgen, men hela tiden på ett nyanserat sätt.

Playground är ett mindre mästerstycke och högst förmodligen något av det starkaste man kommer att kunna se på svenska biografer i år.

Han är favoritartisten om fransmännen själv får välja

Häromdagen publicerades resultatet av en undersökning av fransmännens favoriter inom den frankofona musiken.

Opinionsinstitutet Yougov gav de drygt 1000 deltagarna i undersökningen 280 nu levande frankofona grupper och artister att välja bland och nu är alltså resultatet klart.

Vinnaren blev en på våra breddgrader något av en doldis: artisten och låtskrivaren Jean-Jacques Goldman. Men att just han skulle vinna var sannerligen ingen överraskning. För någon doldis är han sannerligen inte för en frankofon publik.

Även om han inte gjort någon skiva i eget namn eller för den delen givit några konserter på dryga 20 år så behåller han en stark status inom fransk musik. Fattas bara annat eftersom Jean-Jacques Goldman är den nu levande franska artist som sålt flest skivor.

Däremot har han under långa stunder av sin karriär fått slagits mot någon form av musikaliskt etablissemang. Hans skivor må ha genererat hit på hit och sålt i miljonupplagor, men långtifrån alla såg någon form av storhet hos honom.

Från musikkritikernas sida fick han oftast utstå i bästa fall ljumma men oftast hårda recensioner och slog ner på allt från hans ljusa röst till, som den beskrevs, tama stil.

Goldman själv lät sig dock inte nedslås utav detta utan använde med gott resultat i stället de mest elaka recensionerna i sin marknadsföring och gav dessutom några av sina album självironiska titlar som också anspelade på kritiken. Och hans publik älskade det.

Rimligheten i att Jean-Jacques Goldman toppar listan förstärks också av att han rönt stora framgångar även som låtskrivare åt andra. Till exempel så ligger han bakom de flesta av spåren på det som alltjämt är den bäst säljande franskspråkiga skivan någonsin: D’eux av Céline Dion.

För egen del kan jag inte direkt påstå att Jean-Jacques Goldman tillhör favoriterna inom fransk musik men jag kan heller inte säga annat än att jag tycker att han svarat för en rad slagkraftiga låtar som jag när andan faller lyssnar på med välbehag.

Hans bästa stund är i mitt tycke albumet vars omslag pryder det här inlägget: det självbetitlade från 1982. Eller Quand la musique est bonne som det inofficiellt har kommit att kallas efter att låten med samma namn blivit en stor framgång.

Där tycker jag att hans soft rock kommer allra mest till sin rätt. Inte minst för att produktionen ännu inte blivit lika svulstigt åttiotalistisk som på de efterföljande och ännu mer hitstinna och populära skivorna som följde under resten av årtiondet.

På albumet finns också fyra låtar som är omöjliga att runda om man vill ha koll på inte bara Goldmans låtkatalog utan på franskspråkig populärmusik från åttiotalet överhuvudtaget.

Jag pratar om det tidigare nämnda inofficiella titelspåret, Au bout de mes rêves, Comme toi och Je ne vous parlerai pas d’elle.

Men resten av toppen av listan då, kanske du undrar? Ja, den en delvis mer modern prägel.

Tvåa slutade belgiske stjärnan Stromae som tidigare i år släppte sitt första album på många år och på tredje plats återfinns min egen favorit bland fransk musik Indochine, som förvisso är inne på sitt 41:a år som grupp men samtidigt är mer populär än någonsin.

Florent Pagny och rapparen Soprano tog de övriga två platserna topp fem.

Fira jul med Maigret

Såhär julafton till ära tänkte jag bjuda på ett juligt lästips. Detta är dessutom en bok i så behändigt format att den går att läsa en lugn stund mellan helgdagarnas begivenheter.

Georges Simenons Maigrets jul (Un noël de Maigret) från 1951 är nämligen bara kring 100 sidor lång och en av de kortaste av de ca 70 böcker den belgiska författaren skrev om sin omtyckte hjälte, pariskommissarien Jules Maigret.

Trots det kortare omfånget får man dock exakt det man kan förvänta sig av en Maigret-historia. Det är välskrivet, underfundigt och eftertänksamt.

Det är spännande och intressant trots att det inte är särdeles händelserikt. Åtminstone inte på något traditionellt actionspäckat vis. Som vanligt är det Maigrets resonerande och undersökningsarbete som driver berättelsen framåt.

Det man dessutom alltid kan lita på att man får från Simenon är välformulerade och snygga miljöbeskrivningar och observationer från dåtiden Paris. För oss parisromanatiker är dessa alltid en fröjd att läsa.

Storyn i Maigrets jul är enkel. På självaste juldagsmorgonen blir Maigret uppsökt i sitt hem av två kvinnor som bor i huset mittemot.

De berättar att dottern till den ena sagt att hon på natten fått besök av en tomteklädd man som gett henne en docka, lossat på några brädor i parketten och sedan försvunnit.

Han antar uppgiften att försöka reda ut vad det hela hela handlar om och vad som hänt.

Maigtets jul kom häromåret ut en svensk nyutgåva. Det är inte den vassaste Maigret-roman jag läst men likafullt synnerligen väl värd att lägga tiden den tar att läsa på. Och varför då inte göra det nu under själva julhelgen?

Joyeux noël kära läsare!

Filles de joie – Belgiens hopp till Oscarsglädje

Högsäsongen för filmgalorna närmar sig med stormsteg. I Sverige har vi vår Guldbagge och i Frankrike har de sin César. Bara för att nämna två. Motsvarigheten i Belgien heter Magritte och anledningen att jag nämner just Belgien är att detta inlägg ska handla om just landets bidrag till kategorin bästa icke engelskspråkiga film vid årets upplaga av kronjuvelen bland filmgalor: amerikanska Oscars.

Filles de joie som den heter är regisserad av Frédéric Fontayne och Anne Paulicevich och finns just nu tillgänglig i Sverige via den årliga onlinefestivalen My French Cinema, men då under sin internationella titel Working Girls.

Det är en film som rör sig i den sedan många år starka socialrealistiska traditionen inom främst franskspråkig belgisk film. I frontlinjen går naturligtvis bröderna Dardenne men det finns andra starka uttolkare också. Fontayne/Paulicevich gör med Filles de joie ett inte alls oävet, men heller inte helt lyckat, försök att följa i deras fotspår.

I centrum för berättelsen som utspelas i en liten stad strax norr om den franskbelgiska gränsen står tre franska kvinnor som i hemlighet varje dag beger sig över gränsen för att där livnära sig genom att arbeta på en bordell. Men bara för att det handlar om tre prostituerade är Filles de joie egentligen inte en film om prostitution utan snarare en om tre kvinnors vardag, deras kamp för att få livet att gå ihop och det starka och solidariska bandet mellan dem.

Även om det finns en hel del mörker och brutalitet i deras respektive livssituationer så sipprar det också fram en hel del ljus i berättelsen. Deras liv innehåller också glädje och värme i form av den där starka samhörigheten mellan dem och genom alla situationer behåller de sin värdighet även när det ser som mörkast ut.

Sara Forestier, Noémi Lvovsky och Annabelle Lengronne levererar alla starka rollprestationer, främst den förstnämnda med sin typiskt nerviga och sårbara närvaro. Fotot av Juliette Van Dormael, dotter till den framgångsrike regissören Jaco Van Dormael för övrigt, förtjänar också extra omnämnande.

Så långt allt väl, men det finns som jag varit inne på tidigare saker som jag tycker inte riktigt fungerar lika bra i filmen. Manuset till exempel känns lite ofärdigt och handlingsförloppet känns inte i alla lägen helt trovärdigt och några av de manliga skådespelarna tillåts spela över rätt rejält.

Bristerna till trots är Filles de joie en film som känns i magtrakten. Jag är dock lite tveksam till dess utsikter att nå hela vägen till en nominering till den där Oscarstatyetten. Då är nog chanserna större för det franska bidraget Vi två (Deux).

Möjligheterna till priser hade varit bättre på hemmaplan men årets Magritte-gala är inställd på grund av coronapandemin.

Jumbo – visuellt slående och originell kärlekshistoria

Noémie Merlant och Zoé Wittock. Där har du två namn att lägga på minnet. Den förstnämnda en skådespelare som varit med ett tag men som förra året fick sitt stora genombrott genom att spela en av huvudrollerna i Céline Sciammas mästerverk Porträtt av en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu).

Zoé Wittok är mer av en nykomling. Den belgiskfödda regissören långfilmsdebuterade i år med filmen Jumbo i vilken Noémie Merlant spelar huvudrollen och som nyligen släpptes på svensk dvd/vod.

Jumbo är sannerligen en imponerade och fascinernade debutfilm som väcker löften om en spännande karriär för Zoé Wittok . Men det är i sanning också en egensinnig och annorlunda film, som gjord för att göra succé på filmfestivaler världen över om sådana hade kunnat hållas.

Den handlar om den blyga, tillbakadragna särlingen Jeanne (känsligt spelad av Noémie Merlant) som bor tillsammans med sin betydligt mer utåtagerande ensamstående mamma Margarette (en inspirerad Emmanuelle Bercot) i en småstad.

Jeanne jobbar på ett lokalt nöjesfält med att efter stängningsdags städa och ta hand om attraktionerna. Hon är mycket fascinerad av konstruktionerna och en kväll uppstår en märklig kontakt mellan henne och parkens nya attraktion, som hon ger smeknamnet Jumbo. Och relationen mellan dem bara djupnar.

Jumbo är som sagt en originell och säregen historia och Zoé Wittok iscensätter den med ett personligt och ofta vackert bildspråk och i det finns massor av symbolik i såväl det visuella utförandet som själva berättelsen. Det är helt enkelt en mångbottnad film vi pratar om här.

Inget för alla kanske, därtill kan den nog kännas lite för skruvad, men definitivt något för den som inte räds mer originella och utmanande filmupplevelser.

Jag känner spänd förväntan över att få se vad Zoé Wittok hittar på härnäst!

Stiliserade grymheter i skenet från en skoningslös sol

Allhelgonahelgen och Halloween är ju skräckfilmens högtid och traditionen trogen här på BleuBlancRouge tänkte jag ge ett tips på en film från den frankofona världen att se. I år får det bli om en lite annorlunda skräckfilm. Faktum är att det går att diskutera om det överhuvudtaget är en skräckfilm eller kanske egentligen en thriller med skräckfilmsinslag. Eller kanske till och med en western?

Som sagt det är en lite annorlunda film det handlar om. Precis som man har all anledning att förvänta sig av en film av det äkta franskbelgiska filmmakarparet Hélène Cattet och Bruno Forzani. De har gjort sig ett tämligen aktat namn inom genrefilmen via starkt stiliserade och genreöverskridande filmer som Amer och The Strange colour of your bodys tears (L’étrange couleur des larmes de ton corps).

Den här gången ska det handla om deras senaste långfilm Let the corpses tan (Laissez bronzer les cadavres) från 2017, en film som återigen tar avstamp i parets gemensamma kärlek för den italienska giallofilmen och dess hjältar Dario Argento och Lucio Fulci.

Men den här gången är det en annan italiensk filmskapare som är den allra tydligaste influensen i form av Sergio Leone och hans spaghettiwesterns, kryddat med mer än en nypa av Sam Peckinpahs stiliserade våld. För våldsam är Let the corpses tan i allra högsta grad, det ska sägas med en gång.

Filmen är baserad på en en fransk kriminalroman med samma namn från 1971 skriven av en annan duo: Jean-Pierre Bastid och Jean-Patrick Manchette.

Den senare skulle kunna beskrivas som en sorts fransk motsvarighet till Sjöwall/Wahlöö. Hans romaner moderniserade och förändrade den franska kriminalromanen och han vävde ofta in samhällskritik från sitt perspektiv en bit ut på vänsterkanten.

Men det var sannerligen inga Beck-romaner han skrev. Här handlar det mer om hårdkokta , våldsamma och actionladdade noirhistorier.

Berättelsen om ett hänsynslöst rånargäng som attackerar en värdetransport på en rejäl mängd guldtackor och tar sin flykt till en mystisk, kvinnlig konstnär och hennes gäster i den ruinliknande och avlägset belägna byggnad där hon bor lånar en hel del från dåtidens westernfilmer.

Via en del oväntade och våldsamma händelser, bland annat dyker två poliser på jakt efter rånarna upp, splittras gänget upp och byggnaden sätta under någon sorts belägring.

Först under stekande sol och sedan nattens suggestiva mörker.

Cattet och Forzani vrider i sin filmbearbetning det hela ytterligare några varv och tillför ockulta och psykedeliska inslag bildsatt i knivskarpa technicolorskalor och avancerade bildlösningar.

Det är fascinerande, fängslande och lätt hypnotiskt att se.

Romanen gavs alltså ut 1971 och Cattet och Forzani har satsat på att ge filmen en för den tiden typisk känsla, bland att genom att återanvända filmmusik från den tiden, bland annat av mästaren Ennio Morricone. Ett grepp som fungerar utmärkt.

Let the corpses tan är helt enkelt något annorlunda och extra. Våga ta chansen och se om den är något för dig!

Lolas väg mot havet – och in i hjärtat

I dag tänkte jag ta upp en film som fick begränsad svensk biopremiär för två månader sedan men som sedan en tid tillbaka finns tillgänglig på svensk dvd och vod: det belgisk-franska dramat Lolas väg mot havet (Lola vers la mer) i regi av Laurent Micheli.

Här pratar vi om en film som med små medel och finmejslat skådespeleri uträttar filmiska stordåd, för Lolas väg mot havet är något av det finaste och gripande jag sett på film detta år. Det är en sorts roadmovie som blandar svärta och smärta med ljus och försoning i en mix som hela tiden känns trovärdig och naturtrogen i tonen.

Lolas väg mot havet handlar om den unga transkvinnan Lola (spelad av Mya Bollaers). Hon bor på ett ungdomshem efter att hennes pappa (spelad av Benoît Magimel) slängt ut henne när hon berättat att hon identifierar sig som Lola och inte som den Lionel som hon föddes som.

När filmen inleds beger sig Lola till sin mammas begravning, bara för att mötas av att pappan flyttat tiden för att hon ska missa den och att han blir rasande över att hon trots allt dyker upp. Mötet mellan dem blir explosivt, men det faller sig ändå så att de så småningom, mot faderns vilja, hamnar i samma bil på en gemensam resa till kusten för att där sprida ut moderns aska.

Som i alla roadmovies blir det inte bara en geografisk resa utan även en resa inåt för rollfigurerna, i detta fall inte minst pappan.

Mya Bollaers har med rätta hyllats och prisats för sin roll, bland annat blev hon första transkvinna att belönas med skådespelarpriset vid Magrittegalan, Belgiens motsvarighet till Guldbaggen. Och det var länge sedan jag såg Benoît Magimel så bra som i denna film. Samspelet mellan dem är också ytterst fint och starkt.

Laurent Micheli berättar ömsom med bildpoesi, ömsom med närmast Dardennelikt socialrealistisk ton och filmen är befriande osentimental i motsats till flera filmer med liknande teman.

Jag blev väldigt förtjust och tagen av den här filmen och den har funnits med mig i mina tankar sedan dess.