Close – en vacker och skir känslomässig bomb

Triangle of Sadness kammade som de flesta säkert har koll på vid det hör laget hem Guldpalmen vid förra årets filmfestival i Cannes. I mina ögon var det dock en annan film som förtjänade det prestigeladdade priset mer än Ruben Östlunds och det var belgiske Lukas Dhonts andra långfilm Close.

Nu fick Close nöja sig med det som anses vara Cannesfestivalens näst finaste pris: Grand prix. Close var också Belgiens bidrag till årets Oscarsgala och nominerades till priset för bästa internationella film, men nådde inte heller där hela vägen fram. I fredags hade den svensk biopremiär.

Close är ännu ett bevis på den starka socialrealistiska ådran i modern belgisk film. Jämförelserna med anfäderna bröderna Dardenne är naturligtvis omöjliga att undvika, än mer så eftersom en av huvudrollerna spelas av Émilie Dequenne som slog igenom stort just i en Dardennefilm: guldpalmsvinnaren Rosetta från 1999.

I en annan viktig roll syns för övrigt Falsk identitet-bekantingen Léa Drucker.

Men även om Dequenne levererar en direkt fenomenal insats så hamnar de med namnkunniga skådespelarna ändå lite i skuggan av de unga fynden Eden Dambrine och Gustav De Waele som är de verkliga stjärnorna i denna urstarka berättelse, De spelar tolvåringarna Léo och Rémi som varit bästa vänner sedan de var små.

De lever i en trygg och ömsint tillvaro och står varandra oerhört nära. Så pass nära att de tillbringar så mycket tid tillsammans som de bara kan. Men idyllen ska visa sig vara skör.

De två vännerna börjar på högstadiet och med det träder de in i en hårdare miljö. En oskyldig och inte illa ment fråga kring deras nära vänskap förändrar allt. Léo börjar börjar markera avstånd till Rémi, först lite diskret men efterhand blir klyftan mellan dem gradvis större.

Léo börjar plötsligt spela ishockey som en annan kille i klassen gör, ett intresse som tar upp en hel del av hans tid, och den mer sköra Rémi blir alltmer förtvivlad över situationen. Och till slut sker något drastiskt.

Close är en både gripande och vacker film. Den berör på djupet med ett absolut gehör och en tonträff helt utan falska klanger. Det är en film som känns i magen: ibland sprittande och andra gånger som ett välriktat slag.

Lukas Dhont levererar inkännande skildringar av såväl vänskap i sin allra vackraste och skiraste form som bråddjup skuld. Allt kryddat med funderingar kring normer och könsstereotyper. Close är en känslomässig bomb som hela tiden ligger på gränsen till att brisera, mycket tack vare Dhonts otroligt skickliga regi och manusarbete.

Handlingen drivs fram av vad rollfigurerna gör i stället för vad de säger, vilket lämnar mycket outsagt mellan dem och skapar en spänning i filmen som sakta men säkert för situationen mot en emotionell bristningsgräns. Allt är dock hela tiden fint och inkännande skildrat. Det här är en filmupplevelse som klänger sig kvar långt efter att eftertexterna börjat rulla.

Med tanke på hur vass debuten Girl var så kan jag redan två långfilmer in i karriären konstatera att bröderna Dardennes position som den belgiska socialrealismens okrönta mästare snart kan vara hotad, för Lukas Dhont har nu i alla fall lagt grunden till en filmografi som kan komma att bli något alldeles extra!

Viljas äventyr – familjeunderhållning med attityd

Det var ett tag sedan jag skrev om en familjefilm här på BleuBlancRouge men nu är det dags igen. En aning sent på bollen tänkte jag tipsa om den animerade franska filmen Viljas äventyr (Pil i original) från 2021.

Viljas äventyr är det i Toulouse baserade produktionsbolaget TAT productions tredje långfilm och den är skriven och regisserad av Julien Fournet. Filmen utspelas i den medeltida staden Töckensborg och i handlingen står den föräldralösa flickan Vilja.

Den påhittiga och driftiga Vilja lyckas smyga sig in i den befästa stadens slott och där blir hon vittne till hur den elake regenten Tristan förtrollar tronarvingen Roland till en katthöna (vilket är precis vad det låter som: en varelse som är hälften katt, hälften höna).

Tillsammans med sina tre vesslor och två andra osannolika hjältar till medhjälpare ger hon sig ut på jakt efter ett motgift för att rädda Roland och i förlängningen hela kungariket. Det blir ett strapatsrikt äventyr som bland annat innehåller en förtrollad skog med en hel uppsättning lurande faror.

Det hela utvecklar sig till ett äventyr som är både spännande och underhållande och som i stort sett hela familjen kan samla sig kring. Animationerna är fantasifulla och i en stil som känns personlig och egen. Tonen och berättarstilen vänder på ett Shrekdoftande vis uppochner på det traditionella sagoberättandet, vilket gör att Viljas äventyr sticker ut från mängden av animerade filmer.

Den är inte utan skönhetsfläckar och verkligen inte det mästerverk i genren som jag tycker att till exempel Shrek var men vad den saknar i tekniskt överdåd väger den upp med skärpa, punkighet och berättarglädje. Något som ger den ett tilltal som kan uppskattas av såväl vuxna som barn.

De olika rollfigurerna är fint utmejslade och lätta att tycka om och tempot i berättelsen medryckande. Ett litet minus är dock att den här i Sverige enbart visas i svensk dubbning. Jag saknar möjligheten att kunna njuta av det franska originalljudspåret. Men utöver den lilla bristen var Viljas äventyr i mitt tycke en angenäm upplevelse.

En vacker dag – en vacker film om livets berg och dalar

Den franska regissören Mia Hansen-Løve fortsätter, med få undantag, att i film efter film leverera anspråkslösa men utmärkta, finskurna utsnitt ur sina rollfigurers liv, ständigt med en melankolisk ton i klangbottnen och inte sällan med självbiografiska inslag.

Hennes senaste och just nu i Sverige bioaktuella film En vacker dag… (Un beau matin i original) är en av hennes finaste stunder hittills.

Den utspelas i ett förföriskt och sensuellt fotograferat Paris. Léa Seydoux spelar, i vad som kan vara hennes livs roll, den ensamstående mamman Sandra som efter att hon blivit änka lever tillsammans med sin åttaåriga dotter.

Hennes liv handlar mycket och att försöka få sin åldrande pappa, som sakta tynar bort i en obotlig neurologisk sjukdom, att få ett så bra liv som möjligt. Men mitt i den dystra delen av hennes tillvaro finns också ljusglimtar.

Den huvudsakliga ljusglimten är såklart den åttaåriga dottern men utöver det så drabbas hon en aning oväntat av den stora kärleken för första gången sedan hennes man gick bort.

Kärleken kommer från ett överraskande håll: den gamle vännen Clément (spelad av en lysande Melvil Poupaud) som hon av en slump stöter ihop med för första gången på många år. Situationen kompliceras dock av att Clément redan är gift.

Med små medel utvinner Mia Hansen-Løve stora känslor ur sin skildring av hur Sandra hanterar de tre primära relationerna i sitt liv: de till dottern, pappan och Clément. Personregin är omsorgsfull och utförd med stark fingertoppskänsla vilket gör att filmen präglas av en känsla av stark autenticitet. Jag kan inte dra mig till minnes ett enda replikskifte eller någon annan aspekt som klingar falskt.

När det gäller de tekniska aspekterna har jag redan lyft fram Denis Lenoirs fina foto men jag vill också slå ett slag för den utmärkta musiksättningen som gör sitt till för att förhöja den angenäma känsla som den här filmen förmedlar.

En vacker dag… är en varm, vacker och hela tiden inkännande film om det där som vi kallar för livet.

Peter von Kant – Att hylla en idol

Att den franske regissören François Ozon beundrar den västtyske legendaren Rainer Werner Fassbinder är ingen hemlighet eller något han hymlat med. När han 2000 skulle göra sin tredje långfilm föll valet på att filmatisera Fassbinders pjäs Vattendroppar på brännande stenar (Gouttes d’eau sur pierres brûlantes på franska).

I sin senaste långfilm. nu vod-aktuell i Sverige, går han ett steg längre och in i någon sorts Så mycket bättre-mode: en filmisk coverversion av Fassbinders klassiker Petra von Kants bittra tårar från 1972. Men som i de bästa exemplen från TV4-programmet i fråga gör han ingen rak nyinspelning utan sätter en egen prägel och twist på anrättningen.

Peter von Kant som Ozons version fått heta behåller grundackorden och låtstrukturen, för att fortsätta musikmetaforerna, från originalet men har samtidigt något distinkt Ozonskt över sig. Fassbinder var för all del inte främmande för det queera och expressiva, men Ozon vrider upp de reglagen ytterligare några snäpp.

Som ofta annars hos Ozon är det färgstark på gränsen till kitschigt och bildlösningarna minutiöst koreograferade och uttänkta. Det vilar också något melodramatiskt över skådespelandet som i bland hotar att gå överstyr och som naggar den känslomässiga sprängkraften lite i kanten. Men snyggt så det förslår är det.

I originalfilmen finns bara kvinnliga rollfigurer, men som titeln avslöjar går Ozon från det formatet och låter inte minst huvudpersonen vara man. Peter von Kant utspelas i 70-talets Köln och huvudpersonen är en uppburen men självförbrännande regissör (inte helt olik Fassbinder) och även i denna version står en kärlekstriangel i centrum för berättelsen.

Med den skillnaden att det här handlar om tre män: Peter själv, hans försagda och timida assistent Karl och den unge Amir som Peter faller pladask för när han av slump dyker upp i dennes lägenhet. Ozon har dock inte vänt på begreppen fullständigt.

Här finns några starka kvinnoroller också. I en liten men viktig roll dyker till exempel Fassbinder-favoriten Hanna Schygulla upp. En snygg blinkning till originalet där hon ju spelade en av huvudrollerna. I en annan roll i kretsen runt kärlekstriangeln bidrar Isabelle Adjani med ännu mer stjärnglans.

Men huvudsakligen är detta i Ozons version trots allt männens film och i de ledande rollerna bjuds vi på en lektion i olika temperament i skådespel. Dénis Menochet går till exempel på kraft i titelrollen medan Stefan Crepon är synnerligen sparsmakad i sitt porträtt av Karl. Den sistnämnda har inga repliker men är via sitt suveräna agerande ända otroligt uttrycksfull, Rollen som Amir görs med den äran av Khalil Ben Gharbia.

Peter von Kant är en respektfull omtolkning av Fassbinders original och i minst ytterligare ett exempel på François Ozon formidabla fallenhet för att tull synes sömlöst och utan ansträngning röra sig tämligen halsbrytande mellan genrer från film till film.

Rodeo – adrenalin och visuell lyrik i högoktanig blandning

Det har blivit dags att säga hej och välkommen till ännu en ny och spännande fransk filmröst i forn av regissören Lola Quivoron vars adrenalinstinna långfilmsdebut Rodeo gick upp på svenska biografer häromdagen. Även filmens huvudrollsinnehavare Julie Ledru är en ny bekantskap som högst förmodligen kommer att låta höra från sig framöver.

Rodeo handlar om Julia som lever under knapra förhållanden i en storstadsförort. Hennes stora passion i livet är att åka motorcykel och genom det intresset kommer hon i kontakt med ett gäng killar som ägnar sig åt en form av illegal street-motocross.

Hon blir som uppslukad av det de håller på med och tyr sig snabbt till gänget som blir som en ny familj för henne. Men den starka gemenskapen i gänget har också en destruktiv sida och deras verksamhet finansieras dessutom av en starkt hierarkisk kriminell verksamhet.

Julia gör allt för att uppfattas som en självklar och fullvärdig medlem av den ultramaskulina miljön vilket hon till stor del också lyckas göra, men det för också med sig allt högra grad av risktagande.

Lola Quivorons Rodeo är som en sorts släkting till Julie Ducorneaus Guldpalmsvinnare Titane från häromåret. Den blandar muskulösa actionsekvenser med mer lyriska visuella inslag. Men med den skillnaden att där Ducorneau tycks hämta inspiration från genrefilm och skräck så bottnar Quivoron mer tydligt i socialrealism och dokumentär.

Om Titane är David Cronenberg är Rodeo snarare Andrea Arnold för att dra till med regissörsliknelser.

Andrea Arnold är dock inte den enda regissörsreferens som dyker upp i mitt huvud när jag ser Rodeo. I det där mer lyriska draget som är vackert men också ofta en aning olycksbådande har den i mitt tycke också något David Lynch-likt över sig. En mycket fängslande och fascinerande upplevelse till film är det under alla omständigheter, om du frågar mig.

Idén till spelfilmen Rodeo fick Lola Quivoron när hon gjorde en dokumentär i likande motorcykelmiljöer och den dokumentära bakgrunden märks inte minst i den starka känsla av autenticitet som löper genom filmen, inte minst skådespelarmässigt. Hela den företrädelsevis unga ensemblen imponerar stort.

Manusmässigt finns det dock några saker att hänga upp sig på med Rodeo. Till exempel att aven om jag på ett sätt kan gilla greppet att som Lolo Quivoron gör här kasta oss åskådare rätt in i handlingen och verkligen trampa gaspedalen i botten direkt så tycker jag att filmen lider lite av att vi aldrig ges någon bakgrund eller förklaring till varför de olika rollfigurerna agerar som de gör.

Men i det stora hela tycker jag att Rodeo är en debutfilm som imponerar och ger mersmak. Det ska bli spännande att se vad de inblandade kommer att hitta på härnäst.

Rumbaterapi – lätt melankolisk feel good som det svänger om

Den franske skådespelaren och regissören Frank Dubosc tillhör normalt sett inte mina favoriter men hans senaste film Rumbaterapi (Rumba la vie) var för mig en angenäm överraskning. Filmen som gick upp på svenska biografer i början av förra månaden levererar drygt en och halv timme feel good- underhållning av god kvalitet.

En nyckel till framgång är att Dubosc denna gång är mer nedtonad i såväl sitt skådespel (han spelar sin vana trogen själv huvudrollen) som i sin regi än vad han brukar vara. Dessutom finns det ett melankoliskt och allvarsamt stråk i manuset (som Dubosc också skrivit själv) som har välgörande effekt på filmen.

Här spelar han Tony, en man i femtioårsåldern som arbetar som skolbusschaufför och mekaniker i en liten ort en bit utanför Paris.

Han lever ensam och är en man med bestämda åsikter om det mesta, inte minst kring vad som är manligt och inte. Men så sker en livsomvälvande händelse. Han drabbas av en hjärtattack.

Den får honom att långsamt börja omvärdera sitt liv och han tar kontakt med sitt ex som han lämnade för 20 år sedan. Hans huvudsakliga mål är att återknyta bekantskapen med den dotter som bara var ett spädbarn när han övergav den lilla familjen och som inte känner till vem som är hennes pappa.

Dottern bor numer i Paris och är där lärare på en dansskola. Tony har verkligen inte mycket till övers för dans men inser att den kan vara en väg för att kunna försonas med dottern.

Hans plan är att försöka bli antagen till en av hennes kurser och sedan när läget känns rätt berätta vem han är. Problemet är bara att han ju inte gillar dans och än mindre kan utföra någon. Men han är fast besluten att göra ett försök och visar sig vara driven när han verkligen vill det.

I grunden är Rumbaterapi som min beskrivning skvallrar om en ganska traditionell feel good-historia, men den lyckas hålla sig från att bli den klichéfest som sådana lätt kan bli.

Manuset är tillräckligt välskrivet för att om inte överraska så i alla fall ta några oväntade vändningar. Dessutom innehåller det tillräckligt med svärta för att inte bli för sockersött eller översentimentalt.

Här finns också en stor portion värme och en oväntad superkraft i form av en oväntad och rolig gästinsats i form av författaren Michel Houllebecq i rollen som kardiolog.

Värda omnämnanden är också alltid utmärkte Jean-Pierre Darrousin som här spelar Tonys bäste vän och Louna Espinosa som är ett fynd i rollen som dottern Maria. Marie-Philomène Nga som gör en fin och viktig biroll som Tonys granne ska också framhållas i sammanhanget.

Fakiren som inte riktigt visade var skåpet ska stå

Den franska gränspolisen Romain Puértolas slog 2013 igenom med dunder och brak med sin debutroman Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp. Romanen såldes i stora upplagor hemma i Frankrike och översattes och gavs ut i ett 30-tal länder, däribland Sverige.

Efter sådana framgångar är det ofta bara en tidsfråga innan någon form av filmatisering eller tv-version dyker upp och mycket riktigt var det 2018 dags för filmen Fakiren som fastnade i ett skåp att dyka upp på de franska biograferna. Just nu är den aktuell i svt:s playutbud.

Själva berättelsen spänner över flera länder och de franska producenterna valde tidigt att filmen skulle ha en internationell prägel, därför pratas det egentligen ingen franska i filmen trots att Paris spelar en viktig roll för historien. Uppdraget att regissera gick till kanadensaren Ken Scott som har ett frankofont förtroendekapital genom att ha gjort några fransk-kanadensiska filmer.

Ensemblen är även den internationell men några kända ansikten från den frankofona filmvärlden dyker upp i mindre roller, till exempel Bérénice Bejo och Gerard Jugnot.

Filmversionen skiljer sig en del från romanen, men med författarens goda minne. Romain Puertolas var nämligen själv med och gjorde manusbearbetningen. Och även om filmen skiljer sig från romanen på vissa punkter så pratar vi inte om två helt skilda produkter. Ramberättelsen är densamma.

Ajatashatru Lavash Patel, eller Aja som han kallas, växer upp med sin ensamstående mamma under fattiga förhållanden i den indiska världsstaden Mumbai. Redan tidigt lär han sig att göra det han behöver göra för att få pengar att försörja sig och sin mamma med. När han inte är i skolan är han ofta ute i stadens myller av turister och ägnar sig tillsammans med kompisar antingen åt allehanda trolleritrick eller rätt och slätt som ficktjuvar lägga beslag på värdesaker.

Tillsammans med sin sjukliga mamma när han en dröm om att någon gång kunna resa till sina drömmars stad Paris. En annan sak som får honom att drömma är när han i ett väntrum råkar få händerna på en IKEA-katalog. Han blir som förtrollad av det han ser i katalogen och fantiserar kring det.

Åren går och just när en resa till Paris börjar befinna sig inom räckhåll dör hans mamma. Bland hennes saker hittar han ett brev som ger svaret på vem som är hans pappa är, en fråga som han otaliga gånger ställt till sin mamma men som hon kategoriskt vägrat att svara på.

Det visar sig att han var fransman och högst troligen finns i Paris. Aja beslutar sig för att resa dit för att leta upp honom, men väl där inleder han med ett besök på IKEA. Där träffar han det som han uppfattar som sitt livs kärlek. Saker och ting tycks trots allt till slut gå hans väg.

Men ett beslut att i hemlighet övernatta på varuhuset genom att i smyg gömma sig i ett skåp slår väldigt fel. Just det skåpet blir nämligen lastat på en lastbil för att levereras till England och därmed är ett strapats- och händelserikt äventyr för att försöka ta sig tillbaka till Paris i gång.

De matinéartade dragen från romanen förstärks ytterligare i filmversionen. Fakiren som fastnade i ett skåp fokuserar helt och hållet på det lätta underhållningsvärdet i berättelsen, vilket tyvärr leder till en mer slätstruken upplevelse. Det puttrar småtrevligt på men griper aldrig tag. Balansen för att undvika sötsliskighet sker på en synnerligen slak lina.

Bäst är det när Ken Scott tar ut svängarna en aning och utnyttjar färdigheterna som finns i ensemblen. Som till exempel när Bollywood-stjärnan Dhanush som spelar Aja får visa vad han kan i ett färgsprakande dansnummer.

Fakiren som fastnade i ett skåp är en grunden snäll och oförarglig film som det passar som enkel underhållning för stunden att samla i stort sett hela familjen kring, men inte så mycket mer.

En hissnande nyårsafton à la française

Så här på årets sista dag kan det väl passa bra med att skriva om en film som utspelas just på nyårsafton. Inte för att det finns drösvis av dem, åtminstone inte filmer som enkom utspelar sig under en och samma dag. Och avgränsar man urvalet till att bara gälla filmer från den frankofona sfären så blir de såklart än färre,

Men just i år har det faktiskt kommit en ny fransk nyårsfilm, faktiskt så sent som för bara några dagar sedan. Eller ny och ny, förresten. En hissnande nyårsafton (Happy nous year i original) som den heter har redan skapat kontrovers och anklagats för att plagiera en av berättelserna i Garry Marshalls episodfilm Happy New Year från 2011.

I den fastnar två personer spelade av Ashton Kutcher och Glee-stjärnan Lea Michele i en hiss på självaste nyårsafton. Jag såg den filmen när den kom men den satte i ärlighetens namn inget särskilt avtryck hos mig. Jag har ett vagt minne av den delen av filmen som åsyftas men inte alls på det sätt så att jag kan ge min sin på plagiatanklagelserna. Så jag lämnar det spåret därhän.

I stället återgår jag till En hissnande nyårsafton som det här inlägget ändå är tänkt att handla om. Den är regisserad av Frank Bellocq och producerad för franska Netflix. I huvudrollerna syns två tunga namn inom fransk komik: Kev Adams och Camille Lellouche.

Kurisosa i sammanhanget är att en av finansiärerna är den schweiziska tennisstjärnan Stan Wawrinka som bland sina främsta meriter har segern i Franska öppna 2015.

Adams och Lellouche spelar Gaël respektive Hannah. På väg till varsin nyårsfest i samma fastighet bär det sig inte bättre än att den hiss de färdas i fastnar. Eftersom det är just nyårsafton får de beskedet att det riskerar att dröja innan någon har tid att hjälpa dem ut.

De två främlingarna som på många sätt tycks vara varandras motsatser har inget annat val än att sätta sig ner och börja prata. Steg för steg lär de känna varandra. Det är den enkla premissen för den knappt timslånga filmen.

Och den enkla premissen och ett antal skojiga bildlösningar räcker för att regissören Bellocq ska kunna fixa till en skapligt underhållande historia. Mycket tack vare Adams och Lellouches charm för manuset är rätt ojämnt. Humorn blandar lugnt sagt högt och lågt.

En hissnande nyårsafton kommer kanske inte att bli någon nyårsklassiker, troligare är i så fall att den är glömd redan nästa år. Men mig gav den i alla fall underhållning för stunden och i bland är det ju exakt vad man vill ha.

Bon réveillon à tous!

Otroligt men sant – Dupieux fängslar och förbryllar igen

Den franske absurdisten Quentin Dupieux har utvecklats till en riktig favorit här på BleuBlancRouge och den senaste tiden har han varit inne i ett kreativt stim. Det här året har inte mindre än två nya av honom regisserade långfilmer haft biopremiär i Frankrike.

Den första av dem har dessutom fått svensk distribution och är nu aktuell på vod. Otroligt men sant (Incroyable mais vrai i original) heter den och följer samma recept som hans tidigare filmer, det vill säga en dekokt där grundingrediensen är en surrealistisk idé som kryddats med en dos samhällskritik, en nypa mörk humor och en skopa självmedvetet sjavig estetik.

Här får vi följa det medelålders paret Alain och Marie. Det går i husköpartankar och hittar ett hus som enligt mäklaren kan komma att förändra deras liv. I husets källare finns nämligen en liten tunnel med den märkliga egenskapen att om man klättrar ner i den kommer man sedan ut genom ett hål i taket på huset övervåning.

Och det är ändå inte det märkligaste. Under den korta färden har nämligen tolv timmar passerat, men i gengäld har man samtidigt också blivit tre dagar yngre. Tanken på möjligheten till föryngring äter sig snabbt in i Maries sinne.

Märkligheterna slutar dock inte där. Efter en kort tid i det nya huset kommer Alains chef Gérard och dennes flickvän Jeanne över för en middag. Där berättar Gérard en häpnadsväckande hemlighet om ett anatomiskt ingrepp som han gjort.

Mer än så är det bäst att inte berätta för detta är en film som det nog är bäst att veta så lite som möjligt om på förhand och sedan bara låta sig svepas med i. Och som vanligt när det gäller Dupieux är det bäst att inte fundera för mycket kring hur det hela hänger ihop logiskt utan bara köpa premisserna.

Otroligt men sant särskiljer sig dock en aning från Dupieuxs tidigare alster eftersom den är lite tydligare i vad den vill kommentera, flera av hans tidigare alster är betydligt mer svårtolkade. Det här en sorts Dorian Grays porträtt klädd i en skrud av mörk och absurd komedi.

Kort sagt en berättelse om människans fåfänga försök att slippa åldras, i detta fall kryddat med inslag av satir kring vår övertro på vad tekniken kan åstadkomma.

I vanlig ordning har Quentin Dupieux inga problem att locka duktiga skådespelare till sina projekt, hur märklig filmerna än kan ta sig. I detta fall toppas rollistan av Alain Chabat, Léa Drucker, Benoît Magimel och Anaîs Demoustier och det är ju en namnkunnig kvartett som heter duga.

När det gäller det som sker bakom kameran sköter Dupieux som vanligt det mesta själv. Denna gång har han regisserat, skrivit, fotograferat och klippt helt på egen hand. Otroligt men sant.

Franskdoftande dansk och brittisk feel good

Någon gång då och då tillåter jag mig att ta ut svängarna lite här på BleuBlancRouge och skriver om sådant som har fransk anknytning men som producerats utanför den frankofona världen.

Just nu är två synnerligen sevärda filmer som svarar upp mot den beskrivningen bioaktuella i Sverige: brittiska Mrs Harris goes to Paris och danska Rose.

Mrs Harris goes to Paris i regi av amerikanen Anthony Fabian bjuder på feel good av klassiskt brittisk snitt med en portion allvar i botten. Titelns Mrs Harris är en städerska i 1950-talets London. Efter att ha blivit änkling i kriget lever hon sitt liv i ensamhet och anspråkslöshet.

Tills det att hon råkar få syn på en Dior-klänning. Hon faller handlöst för den och blir som besatt av tanken på att själv få äga en, En dröm som låter helt omöjlig att bli sann, men Ada Harris är en kvinna med en mycket stark vilja.

Det är en film med gott om fransk air och flärd, även om den del av filmen som utspelas i Paris i stor utsträckning är inspelad i Budapest. Men bristen på autentiska parismiljöer vägs upp av haute couturen och franska skådespelarstjärnglans i form av Isabelle Huppert och Lambert Wilson. Dessutom spelar Roxane Duran och Lucas Bravo, den senare känd bland annat från Emily in Paris, viktiga roller.

Mrs Harris goes to Paris är kanske en lite väl lättviktig film för att sätta det starkaste av avtryck, men den är elegant, godhjärtad och så skickligt iscensatt att den i mitt tycke ändå är otvivelaktigt sevärd.

Då har den danska filmen Rose i regi av Niels Arden Oplev betydligt större tyngd och allvar, utan att för den skull tappa i feel good-faktor.

Alltid intressanta Sofie Gråbøl gör något av sitt livs roll som schizofrena Inger som tillsammans med sin syster Ellen och svåger Vagn 1997 beger sig ut på en gruppresa med buss från Ålborg till Paris. Resan har knappt ens hunnit börja innan Inger upplyser alla medresenärerna om sin psykiska sjukdom.

Hennes rättframma besked skapar oro i gruppen, Vissa reagerar med att visa medkänsla medan andra är avståndstagande och vissa direkt fientliga till henne och hennes närvaro på resan. Vad Ellen och Vagn inte vet är att Inger dessutom har en baktanke med resan till Paris där hon har ett förflutet.

Rose blandar allvar och humor, värme och tragik på ett otvunget och sömlöst vis. Även om Gråbøl glänser extra mycket så förtjänar hela skådespelarensemblen att lyftas fram. Som så ofta i dansk film är tonträffen i skådespelandet fullständigt naturlig och trovärdig.

Manuset, som Niels Arden Oplev skrivit inspirerad av sin egen systers resa till Paris, är synnerligen välskrivet. Det märks såväl manus- som iscensättningsmässigt att det är en berättelse han känner extra mycket för eftersom det ryms så oerhört mycket värme i den här produktionen.

Rose är en rolig, gripande och medryckande film som med hjälp av en viss taggighet aldrig löper risk att bli översentimental eller strömlinjeformat förutsägbar. En riktigt bra film, helt enkelt!