RSS Flöde

Etikettarkiv: filmtips

Mor och son – en stor, liten film

I bland dyker de upp, filmerna som överraskar och letar sig direkt in i hjärtat. För mig var den i Sverige nu bioaktuella Mor och son (Un petit frère) en sådan. Sorgligt nog var jag dock helt solo i salongen.

Egentligen borde jag inte vara överraskad över hur bra den här filmen var eftersom jag blev riktigt förtjust i regissören Léonore Serrailles förra film Jeune femme från 2017, men likafullt var jag inte riktigt förberedd på den här upplevelsen.

Kanske ligger styrkan i att det är en film som liksom smyger sig på. Den är till ytan tämligen nedtonad och anspråkslös men med en underliggande kraft som sakta men säkert släpps loss. Léonore Serraille har en tonsäkerhet i sitt berättande som är imponerande och med hjälp av en strålande skådespelarensemble skapar hon en stark känsla av autenticitet som löper genom hela filmen.

Mor och son känns mycket längre än vad den är. På ett bra sätt. Speltiden på strax under två timmar är i dagens läge inget att höja på något ögonbryn åt, men den här filmen är så rik och lågmält myllrande att det känns som att på den tiden ha sett en betydligt längre film.

Mor och son är en familjekrönika som inleds i det omvälvande året 1989 och spänner över 20 års tid. Det tar sin början med att den ensamstående, unga mamman Rose lämnar hemlandet Elfenbenskusten för att skapa sig ett nytt liv i Paris. Med sig har hon sina två söner Jean och Ernest.

Sedan får vi helt enkelt följa dem och deras öden under den kommande 20 åren, från den inledande tiden som inhysta hos släktingar i en liten lägenhet i en förort till den franska huvudstaden via hur Rose träffar vad hon tror är kärleken och rycker upp den lilla familjens rötter ännu en gång och hela vägen fram till att barnen vuxit upp.

Det är en både vacker och gripande livsresa berättad växelvis ur de tre huvudpersonernas perspektiv. Med små medel uträttar Léoneore Serraille storverk. Allt från tekniska aspekter musiksättning foto och rytmiken i själva berättandet till fantastiskt agerande håller mycket hög klass.

Trots att det känns lite fel att lyfta fram någon enskild person ur skådespelarensemblen vill jag ändå speciellt nämna Annabelle Lengronne som ändå löper som en röd tråd genom filmen. Sönerna spelas av förklarliga skäl av olika skådespelare i takt med att de åldras medan hon är Rose genom alla åren. Och som hon är det. Hon levererar ett porträtt som jag kommer att bära med länge.

Hennes Rose är stark och varm men också komplicerad och svår att helt förstå sig på i alla lägen. Med andra ord en människa av kött och blod. Liksom hela filmen som känns på riktigt, hela vägen från start till mål.

Mor och son är en stor liten film som förtjänar en stor publik. Ingen ska som jag behöva sitta ensam i biosalongen och se den.

Paris 13:e arrondissement – ett franskt mästarmöte det slår gnistor om

Det i Sverige nu vod-aktuella filmen Paris 13:e arrondissement (Les Olympiades i original) är ett veritabelt mästarmöte. För vad kan man annars kalla ett samarbete mellan två av millenniets allra intressantaste filmskapare?

Vi pratar regissören och manusförfattaren Jacques Audiard har här teamat upp med Céline Sciamma som hjälpt till med manuset. Fransk filmdynamit med andra ord.

Och resultatet smäller högt, helt klart. Även om det inte riktigt når upp till de astronomiskt höga förväntningar man med rätta kan ha på ett sådant samarbete.

En extra krydda till anrättningen för egen del är att den som titeln antyder har en handling som utgår från området Les Olympiades som är en lite udda fågel insprängd i Paris trettonde arrondissement. Det är ett område som jag väl känner till eftersom det ligger bara ett stenkast från det hotell som jag, vanemänniska som jag är, oftast har som hemvist när jag är på besök i den franska huvudstaden.

Manuset är skrivet med inspiration från tre berättelser av den amerikanska serietecknaren Adrian Tomine och sättet som de tre tydliga kapitlen också vävs ihop får mig att tänka på Robert Altmans mästerverk Short Cuts från 1993.

Det doftar överhuvudtaget en hel del av just nittiotalets arthousefilm om Paris 13:e arrondissement. Singles och Reality Bites är två andra möjliga inspirationskällor som dyker upp i mitt huvud under filmens gång.

Det är något med det krispiga svartvita fotot (som för övrigt är inspirerat av den världsberömde svenska fotografen Anders Petersens verk) och den inkännande skildringen av några unga vuxnas försök av navigera sig genom tillvaron med alla sina utmaningar när det gäller relationer, jobb, omvärld och inte minst sex.

Och framförallt skildringen av sexet särskiljer Paris 13:e arrondissement från nittiotalsfilmerna som den påminner om. För, med några flagranta undantag, var framförallt den amerikanska nittiotalsfilmen tämligen kysk när det gäller sina sexskildringar. Det är inte den här filmen.

Jacques Audiard håller inte igen på den fronten, vare sig verbalt eller visuellt. I den bemärkelsen är Paris 13:e arrondissement en distinkt fransk film. Säkert för explicit för vissa, men jag tycker att det är smakfullt utfört och (viktigast av allt) motiverat för handlingen.

I grund och botten är Paris 13:e arrondissement en sorts kärlekstriangel i ett nutida Paris. Émilie får sparken från sitt jobb som telefonförsäljare och för att få råd till hyran annonserar hon efter en inneboende. Initialt är hon tveksam inför tanken att ha en man som inneboende låter hon läraren Camille flytta in.

Trots att de är överens om något helt annat inleder de ett förhållande av kravlöst sex men när känslor börjar dyka upp i bilden backar Camille undan. In i bilden kommer så småningom Nora, som strax över 30 beslutat sig för att lämna Bordeaux för att slutföra sina universitetsstudier i Paris.

Hon börjar jobba extra på en mäklarfirma som Camille redan jobbar på och de inleder, trots att även de är överens om motsatsen, ett förhållande. Men någonstans i bakgrunden rör sig fortfarande Émilie och det är upplagt för komplicerade känslor. Inte minst för att alla tre redan lyckats samla på sig känslomässigt bagage men inte riktigt fått grepp om vad de vill med livet.

Paris 13:e arrondissement är ett synnerligen välskrivet drama befolkat att genomarbetade och mångfacetterade rollfigurer som det är lätt att känna med och för. Tonträffen är som i allt annat som Céline Sciamma satt sitt namn på naturlig och fullständigt trovärdig och utförandet för Jacques Audiard ovanligt sensuellt.

Från Audiards traditionella universum kommer balanserandet mellan känslighet och våldsamhet, men den här gången är det inte fysiskt våld det handlar om utan den inneboende känslomässiga brutalitet som kärlek och de starka känslor den kan framkalla.

Inte minst är Paris 13:e arrondissement en mycket välagerad film. Trion Lucie Zhang, Makita Samba och Noémie Merlant är mycket bra i de ledande rollerna.

Fotot signerat Paul Guilhaume har jag redan varit inne på och en annan mycket stark beståndsdel i filmen som jag vill lyfta fram är det elektroniska soundtracket av musikern Rone.

Med allt detta sagt kan jag dock inte skaka av mig tanken på att Audiard och Sciamma skulle kunna ha fått ut ännu mer av det här materialet. Paris 13:e arrondissement toppar egentligen inget som de båda tidigare presterat. Men det förhindrar inte att det trots allt är en riktigt bra film. Sådan enormt hög lägstanivå håller de.

Leconte och Depardieu levererar en njutbar Maigret


Den belgiska författaren Georges Simenon var en synnerligen produktiv herre och en stor del av hans omfattande bibliografi utgjordes av romaner om pariskommissarien Jules Maigret.

Maigret utvecklades snabbt till en av den franskspråkiga romanens mest omtyckta och berömda rollfigurer. Inte konstigt att han synts på vita duken och på tv i många inkarnationer genom åren. Nu är det dags för att bekanta sig med ännu en.

I fredags var det svensk biopremiär för Maigret i regi av den forne arthousefavoriten Patrice Leconte, denna gång med Gérard Depardieu i rollen som den berömde kommissarien.

När jag först fick höra talas om att just Patrice Leconte skulle göra en Maigret-filmatisering kändes det lite som en match made in heaven och när jag nu sett det färdiga resultatet kan jag konstatera att även om filmen inte är någon fullständig fullträff så gjorde den mig heller inte besviken.

Rent visuellt är matchningen mellan Leconte och Simenon precis så perfekt som jag hoppats på.

Patrice Leconte använder sig av samma sparsmakade, återhållsamma och stillsamt eleganta visuellt och scenografiskt berättande som i exempelvis den briljanta nittiotalssuccén Den fula gubben (Monsieur Hire), en stil som åtminstone enligt mig stämmer väl överens med de bilder som Simenons texter förmedlar. Maigret är stämningsfull och elegant så det räcker och blir över.

Initialt var jag dock lite mer tveksam till idén att ge Gérard Depardieu huvudrollen. Det är inte en Depardieuliknande person jag ser framför mig när jag läser någon av Simenons romaner.

Därför är jag en aning överraskad över hur bra den franske giganten fungerar i rollen. För även om han inte förkroppsligar min bild av Maigret så gör han det till sinnet.

Depardieu gör ett mycket bra jobb och lyckas med starkt skådespeleri med hjälp av små medel alldeles utmärkt med att fånga skärpan, eftertänksamheten och den milda vresighet som kännetecknar Maigret-figuren.

Dessutom är det en åldrad och lite trött Maigret som skildras i den här filmversionen, något som såklart passar finemang för herr Depardieu att gestalta.

Med detta sagt så dras Maigret med en del brister också. Främst tänker jag då på ett väl lågt berättartempo emellanåt samt att rollfigurerna förutom Maigret själv känns underutvecklade och saknar djup.

Det är som att Leconte lagt så mycket tid och omsorg på stil och huvudroll att det övriga i viss mån behövt stressas fram. Men i allra högsta grad sevärd är Maigret under alla omständigheter.

Handlingen då? Maigret bygger på romanen Maigret och den unga döda (Maigret et la jeune morte) från 1954 och upprinnelsen för mysteriet är att en ung kvinna i balklänning hittas mördad i närheten av ett torg i Paris fashionabla nionde arrondissement.

Maigret kopplas in på fallet som har alla ingredienser för att bli ett knepigt sådant. Bara att identifiera henne ska visa sig bli krångligare än väntat. Sedvanligt lugnt, metodiskt och utrustad med stort tålamod tar sig Maigret an utmaningen att lösa mysteriet.

Claire Denis går lite vilse i Kärlekens labyrinter

Den franska regissören Claire Denis har i många år varit en cineastfavorit som länge rönt uppmärksamhet och uppskattning på filmfestivaler världen över, men är samtidigt inget namn som gemene man haft koll på.

Något hejdundrande och brett genombrott har hon inte fått nu heller men på senare år har ändå något hänt. Hennes namn nämns allt oftare och i bredare kretsar och hon får stadigt alltfler tillskyndare.

Häromveckan var det svensk biopremiär för den nu 76-åriga regissörens näst senaste långfilm Kärlekens labyrinter (Avec amour et acharnement), en film som hon i vintras fick priset för bästa regi för vid den ansedda filmfestivalen i Berlin.

Kärlekens labyrinter är ett känslostarkt och välagerat triangeldrama med två av Claire Denis favoriter, Juliette Binoche och Vincent Lindon, i huvudrollerna.

De spelar Sarah och Jean, ett medelålders par som lever i en lycklig relation i Paris. Men en dag händer något som skakar om Sarahs liv i grunden och i förlängningen även relationen med Jean. Hon råkar få syn på sitt ex François, samme man som hon lämnade för Jean.

En händelse som kan verka nog så banal men som får Sarah att inse att hon inte kommit över François utan i själva verket fortfarande har starka känslor för honom. Att Jean och François dessutom var kollegor gör kollegor gör inte saken mindre delikat, liksom att François söker upp Jean och erbjuder honom jobb.

Det hela utvecklar sig till en kärlekstriangel som skakar om tillvaron för alla tre och dramat skruvas sakta åt och närmar sig alltmer känslomässig thriller. För sin vana trogen är Claire Denis sparsmakad sitt berättande och lämnar mycket outtalat och i undertexten, såväl visavi publiken som mellan rollfigurerna.

Skådespelarmässigt håller Kärlekens labyrinter toppklass, Juliette Binoche och Vincent Lindon är sådär grymt övertygande som de så ofta är.

Däremot är den för att vara en film av Claire Denis lite tunnare när det gäller manuset och det visuella. Hennes patenterade lyriska bildspråk glimtar till i bland, men överlag är det en mellanfilm för henne i det avseendet.

Med vetskapen om hur hög högstanivå hon har i sin filmografi kan jag inte undgå att känna mig lite besviken på Kärlekens labyrinter, inte minst med tanke på förutsättningarna med två så grymma skådespelare i huvudrollerna.

Men samtidigt känns det lite orättvist att vara besviken eftersom en mindre lyckad Denis-film som denna ändå är vassare än det mesta som kan ses på bio vid vilket givet tillfälle som helst. Och faktum kvarstår att hon må missa lite i bland men ointressant är hon aldrig.

 

Heltid – livspusslet som thriller

Film kan framkalla känslor och reaktioner av all det slag. När det gäller det socialrealistiska och nu bioaktuella dramat Heltid (À plein temps) får den mig att kippa efter andan och kika på min pulsklocka för att se om pulsen rusar så mycket som det känns att den gör.

Heltid må vara ett drama men regissören Erik Gravel skruvar så skoningslöst åt skruvarna i berättandet att den mer känns som en thriller. Och detta med enkla medel och föredömligt återhållet berättande.

Heltid handlar om den ensamstående tvåbarnsmamman Julie (spelad av en briljant Laure Calamy) som bor i en by en bit utanför Paris. Hon jobbar som städledare på ett fint hotell inne i stan. Pendlandet gör att det blir långa och slitsamma dagar och lönen är på en nivå som gör det svårt att få ekonomin att gå ihop.

Nu ser hon dock en lite ljusning. Hon är kallad till en anställningsintervju för ett nytt och mer välbetalt jobb, men inget är lätt i hennes jobb eller livssituation.

En storstrejk lamslår kollektivtrafiken, städstyrkan på hotellet är så underbemannad att ledigt för att gå på intervjun känns som en omöjlighet, banken är på henne om huslånen och den ex-maken är sen med underhållet och svarar inte i telefonen.

Bit för bit dras livspusselsnaran åt runt henne och varje beslut hon tar tycks dessutom bara förvärra situationen.

Det är i nästan alla beståndsdelar rasande skickligt utfört och spännande och fängslande från i stort sett första bildrutan till den sista.

Victor Seguins nerviga foto i kalla färgtoner och Irène Drésels minimalistiska men synnerligen effektiva elektroniska musik är två mästerliga ingredienser och skådespelarensemblen gör genomgående mycket fina och trovärdiga insatser.

Men allra mest lyser nog trots allt Laure Calamy i huvudrollen. Hon är i bild nästan hela tiden och bär filmen på sina axlar. Många känner säkert henne bäst i rollen som den lätt virriga, lite hysteriska och mycket älskvärda sekreteraren Noémi i den briljanta tv-serien Ring min agent (Dix pour cent).

I Heltid visar hon upp ännu mer av sitt register. Här är hennes skådespel mer återhållet, men lika nervigt, närvarande och älskvärt. Hon är helt enkelt den där typen av skådespelare som gör att man instinktivt känner för hennes rollfigurer, oavsett vilken typ det handlar om.

Playground – starkt och känsligt om barns utsatthet

Den socialrealistiska traditionen inom belgisk film är urstark, det vet vi sedan tidigare. Bröderna Dardenne är givetvis något av de okrönta kungarna och de internationellt mest kända, men under dem finns närmast en uppsjö av spännande namn.

Nu kan vi lägga ytterligare ett till denna lista: Laura Wandel. I helgen har den 38-åriga från Bryssel bördiga regissörens långfilmsdebut Playground (Un monde i original) från förra året svensk biopremiär.

Playground är en på många sätt anmärkningsvärd film, närmast sensationell som debutfilm betraktad. Belöningen har också redan kommit i form av kritikerberöm och ett flertal fina priser vid filmfestivaler världen över, bland annat i Cannes och Göteborg, och dessutom en nominering till en Oscar för bästa internationella film.

Den utspelas med skolgården som huvudsaklig skådeplats och i blickfånget står främst sjuåriga Nora som just börjat i förstaklass. En livsomvälvande upplevelse som naturligtvis i sig kan vara nog så skrämmande. Så är det för Nora. När hon dessutom blir hon vittne till hur hennes storebror Abel utsätts för mobbing läggs ytterligare en svår upplevelse till listan av jobbiga saker att behöva hantera.

Playground har en speltid som klockar in på blott strax under en timme och en kvart, men den känns längre. På ett bra sätt. För den känslomässiga laddning, totala autenticitet och vibrerande närvaro som Laura Wandel fyller sin film med gör att det känns som att vi fått följa med rollfigurerna under betydligt längre tid än så.

Den där autenticiteten kan till stor det tacka den fantastiska ensemblen, med fyndet Maya Vanderbeque i spetsen. Hon är inget mindre än självlysande fantastisk i rollen som Nora. En annan avgörande faktor är Laura Wandels tillvägagångssätt i sin personregi.

Inom ramen för handlingen lät hon nämligen skådespelarna till stor del improvisera fram såväl repliker som hur handlingen skulle fortskrida. Resultatet ger en tonträff som klingar osedvanligt äkta och trovärdig.

Ett annat genidrag från Wandel är att så tydligt välja barnets perspektiv i alla delar av filmen. Fotot, med för socialrealistisk belgisk film typiskt nervig, nära och registrerande handkamera, hålls hela tiden i barnets ögonhöjd vilket ytterligare spär på närvaron och identifikationen med de verkliga huvudpersonerna.

Playground är gripande och närmast gastkramande intensiv, men också med strålar av ljus. Laura Wandel beskriver den ibland brutala och grymma interaktionen barnen emellan på ett sätt som känns ända in i benmärgen, men hela tiden på ett nyanserat sätt.

Playground är ett mindre mästerstycke och högst förmodligen något av det starkaste man kommer att kunna se på svenska biografer i år.

Jules och Jim – en alltjämt spänstig och vital 60-åring

SVT uppmärksammar just nu den nya franska vågen lite extra. Dels genom en utmärkt och nyproducerad dokumentär om del stilbildande filmrörelsen, dels genom att visa några av de verkliga Nouvelle vague-klassikerna.

Som till exempel François Truffauts bitterljuva och filosofiska triangeldrama Jules och Jim (Jules et Jim) från 1952.

Jules och Jim var Truffauts tredje långfilm och då tillsammans med föregångarna De 400 slagen och Skjut inte på pianisten del av en sensationellt stark öppningstrio av en filmografi.

Den tar sin början åren före första världskriget och skildrar den djupa vänskapen mellan franske Jim och österrikaren Jules – och hur den påverkas när yrvädret Charlotte som de båda förälskar sig i sveper in i deras liv som en virvelvind.

Jules och Jim är inte för inte en milstolpe inte bara inom fransk film och tjänar som uttalad inspirationskälla till exempelvis Martin Scorsese som bland annat hade den i åtanke vid vissa scener i Maffiabröder.

Truffauts berättande känns alltjämt i vissa stycken modernt och var för sin tid totalt banbrytande. Så till den grad att den av sin samtid ansågs en kontroversiell.

Så till den grad att den av sin samtid ansågs en kontroversiell. Ett öde den för övrigt delade med flera andra Nya vågen-filmer. Något man kan se mer om i den där dokumentären jag nämde i inledningen av texten.

Bland många imponerade beståndsdelar vill jag särskilt lyfta fram Raoul Coutards fantastiska foto, Georges Delerues med rätta omtalade filmmusik och Jeanne Moreaus ikoniska rollprestation som Charlotte.

Jules och Jim bygger på en roman av Henri-Pierre Roché, vars författarskap Truffaut skulle komma att återkomma till, och manusbearbetningen stod Truffaut själv för i samarbete med Jean Gruault och det är ett manus som resonerar kring och vrider och vänder på tankar kring vänskap, tvåsamhet och den fria kärleken. På ett sätt så att den fortfarande fängslar och fascinerar sin publik – sextio år efter sin premiär.

Solvarma hemligheter och förälskelse i Min sommar i Provence

Postat den

Yves Roberts finfina filmatiseringar av La gloire de mon père och Le château de ma mère från 1990 som i Sverige visades tillsammans som Nyckeln till Provence var för mig en av de där filmupplevelserna som medverkade till att göra mig till den frankofil jag är idag.

Nu 22 år senare har även Le temps des secrets, den tredje delen i Marcel Pagnols älskade självbiografiska svit om sin barndom i Provence, fått bli påkostad film.

Denna gång är det Christophe Barratier, som tidigare bland annat gjort succéfilmen Gosskören (Les choristes), som står för regin.

Min sommar i Provence som filmen fått heta här hade biopremiär häromdagen och levererar mer av samma vara som Yves Roberts filmer, om än av mer lättviktig karaktär.

Barratier har valt att ge sin film en form och en tonträff som lite påminner om Disneys familjefilmer från mitten av 1900-talet, vilket resulterar i en lättsamhet och käckhet som inte alltid är i samklang med de djupare bottnar som berättelsen också rymmer.

Men väldigt mycket med Min sommar i Provence fungerar samtidigt alldeles utmärkt. Jérôme Alméras foto är mycket bra och fångar in såväl den vidunderligt vackra provencalska naturen som det för regionen unika ovh fantastiska ljuset så att det vattnas i munnen på oss frankofiler.

Personregin och tonen i filmen gör det svårt för skådespelarna att leverera några fantastiska rollprestationer men utifrån förutsättningarna som ges svarar den samlade ensemblen för en utmärkt insats.

Min sommar i Provence är en solvarm filmupplevelse som känns indränkt i lavendeldoft (vilket jag i detta sammanhang menar som en komplimang) och gemyt.

Själva storyn känner den som har den andra delen av Nyckeln till Provence i någorlunda färskt minne igen eftersom Yves Robert bakade ett av de centrala handlingsspåren i Le temps des secrets i sin filmatisering av Le château de ma mère.

I Min sommar i Provence är det handlingsspåret fortfarande centralt men byggs också ut. Filmen tar sin början sommaren 1905 då en tioårig Marcel tillsammans med sin familj lämnar Marseille för att tillbringa sommaren ute på den provencalska landsbygden, i närheten av berget Garlaban och den lilla staden Aubagne.

Väl där stöter han av en slump på den jämnåriga och lite excentriska flickan Isabelle som gått vilse i det kuperade landskapet. Han hjälper henne att hitta hem. Det visar sig att hon bor i en stor herrgård, tillsammans med sina lika excentriska föräldrar.

Marcel blir som förtrollad av och förälskad i Isabelle och återvänder i smyg till henne om dagarna. Det är dock inte det enda hemlighetsmakeriet som sker i och kring familjen Pagnol den sommaren. Det blir som det brukar heta en sommar som de inblandade sent ska glömma.

Som filmupplevelse är kanske inte Min sommar i Provence oförglömlig men jag känner mig övertygad om att jag kommer att bära med mig känslan från den ett bra tag och det är ju heller inte fy skam.

Eiffel – mannen, monumenten och kärleken

Postat den

Monumentet som bär hans namn är känt över hela världen och är en av de starkaste symbolerna för inte bara för Paris där det står utan i viss mån för hela Frankrike.

Men mannen Gustave Eiffel själv känner många inte till lika bra. Kanske heller inte att ett annat av världens mest kända monument, Frihetsgudinnan i New York, är byggd runt ett metallskelett som han konstruerade.

Den sedan en tid tillbaka i Sverige bioaktuella filmen Eiffel i regi av Martin Bourboulon kan vara ett sätt att få lära känna den från Dijon bördiga mästeringenjören Gustave Eiffel.

Den väver samman två handlingsspår ur Eiffels liv: dels det slitsamma och kontroverskantade uppförandet av Eiffeltornet till Världsutställningen i Paris 1889, dels kärlekshistorien mellan honom och hans älskade Adrienne Bourges.

Eiffel är en rejält påkostad film och det märks. Några av scenerna från uppförandet av tornet är bokstavligen hisnande och återskapandet av ett tidstypiskt Paris övertygar.

Men den djärvhet, beslutsamhet och uppfinningsrikedom som den riktige Gustave Eiffel visade och sin filmen skildrar visar själva filmen inte.

Det är i mångt och mycket en traditionell biografi som inte tar ut svängarna alls, vilket såklart är synd. Det gör att en film som bygger på material nog för att kunna vara spektakulär ”bara” bjuder på god underhållning för stunden spetsad med ett antal storslagna scener.

Den viktar också för min smak för mycket över åt kärlekshistorien, jag hade gärna sett mer fokus på konstruerandet av Eiffeltornet. E

n känsla som inte direkt försvagas av det faktum att experter på Eiffel menar att väldigt mycket av det filmen beskriver gällande kärlekshistorien helt enkelt är ren fiktion och inte stämmer.

Romain Duris är sedvanligt stabil i rollen som Gustave Eiffel och Emma Mackey (för en svensk publik förmodligen mest känd för en av huvudrollerna i Netflix-serien Sex Education) är bra som Adrienne men det glänser inte om någon av dem eller deras samspel.

Irma Vep – den bortglömda pärlan bakom tv-serien

Postat den

Häromveckan började HBO visa Irma Vep, med svenska Alicia Vikander i den ledande rollen. Det är Olivier Assayas själv som står för regin i denna nyinspelning i tv-serieformat av hans till nu lite bortglömda 90-talsfilm med samma namn.

I arthousefilmkretsar uppbär dock Irma Vep från 1996 någon sorts semiklassikerstatus och nu lyfts den i kölvattnet av tv-serien fram i ljuset igen.

Jag har inte börjat se tv-versionen än men tog häromdagen och såg om filmen och glädjande nog var det ett trevligt återseende för det är en film som jag tycker inte bara håller utan känns vital även med dagens ögon.

Visst finns det en hel del i Irma Vep som känns som en generisk arthousefilm från 90-talet men den har inte fastnat i sin tid.

Mycket tack vare att den redan då också förde tankarna till en annan tid: den franska nya vågens 60-tal.

För utöver att vara en smart satir över filmskapande i stort är Irma Vep också en välgjord och snygg Nouvelle vague-hyllning, filmad i svartvitt och med Truffaut-favoriten Jean-Pierre Léaud i en viktig roll.

Irma Vep handlar om den planerade produktionen av en nyinspelning av pionjären Louis Feuillades stumfilmsklassiker Les vampires från 1915.

Léaud spelar den excentriske regissören och Maggie Chung spelar en version av sig själv som handplockats att spela huvudrollen och Irma Vep.

Maggie är inte det mest självklara valet för rollen och ses på med lite misstänksamhet från vissa delar av teamet. Lite vilsen i situationen går hon verkligen in i sin research för rollen och tänjer på gränserna.

Det blir en inspelning som inte liknar någon annan med intriger och egon som ser till att hålla cirkusen igång.

Irma Vep är smart, rolig och resonerande kring kreativitet och konstnärlighetens villkor. Och dessutom en referensfest för den som intresserar sig för fransk filmhistoria.