Utsökt — Den franska matrevolutionen

Så här på den franska nationaldagen den 14 juli brukar jag försöka skriva några rader om en film eller något att som på något vis relaterar till händelserna 1789 som är själva anledningen till att nationaldagen infaller just detta datum.

I år får det bli filmen Utsökt (Delicieux) som lämpligt nog är högaktuell i Sverige på dvd och vod.

Filmen som är regisserad av Éric Besnard hade premiär hemma i Frankrike förra året och utspelas just 1789 under en tid på revolutionen var under uppsegling i samhället.

Huvudperson är kocken Pierre Manceron. Han jobbar som kock hos den matäskande aristokraten hertig Chamfort, men efter att ha tagit ut svängarna i samband med en viktig bjudning får han under förnedrande former sparken.

Pierre återvänder till sin lilla släktgård på landet fast besluten att kockyrket är över för honom. Men en dag dyker kvinnan Louise upp. Hon säger så ha hört talas om Pierres kokkonst och vill bli hans lärjunge.

Ytterst motvilligt låter han sig övertalas att göra det och deras samarbete blir starten på en annan sorts revolution än den som är under uppsegling i samhället utanför: en kulinarisk.

Utsökt är en formmässigt tämligen platt och traditionell feel good-film men enskilda beståndsdelar ger den ändå visst mervärde.

Fotot är fint och framförallt matlagningsscenerna får det att vattnas i munnen. Det Césarnominerade kostymarbetet håller hög klass och Grégory Gadebois och Isabelle Carré levererar stabila insatser i huvudrollerna.

Irma Vep – den bortglömda pärlan bakom tv-serien

Häromveckan började HBO visa Irma Vep, med svenska Alicia Vikander i den ledande rollen. Det är Olivier Assayas själv som står för regin i denna nyinspelning i tv-serieformat av hans till nu lite bortglömda 90-talsfilm med samma namn.

I arthousefilmkretsar uppbär dock Irma Vep från 1996 någon sorts semiklassikerstatus och nu lyfts den i kölvattnet av tv-serien fram i ljuset igen.

Jag har inte börjat se tv-versionen än men tog häromdagen och såg om filmen och glädjande nog var det ett trevligt återseende för det är en film som jag tycker inte bara håller utan känns vital även med dagens ögon.

Visst finns det en hel del i Irma Vep som känns som en generisk arthousefilm från 90-talet men den har inte fastnat i sin tid.

Mycket tack vare att den redan då också förde tankarna till en annan tid: den franska nya vågens 60-tal.

För utöver att vara en smart satir över filmskapande i stort är Irma Vep också en välgjord och snygg Nouvelle vague-hyllning, filmad i svartvitt och med Truffaut-favoriten Jean-Pierre Léaud i en viktig roll.

Irma Vep handlar om den planerade produktionen av en nyinspelning av pionjären Louis Feuillades stumfilmsklassiker Les vampires från 1915.

Léaud spelar den excentriske regissören och Maggie Chung spelar en version av sig själv som handplockats att spela huvudrollen och Irma Vep.

Maggie är inte det mest självklara valet för rollen och ses på med lite misstänksamhet från vissa delar av teamet. Lite vilsen i situationen går hon verkligen in i sin research för rollen och tänjer på gränserna.

Det blir en inspelning som inte liknar någon annan med intriger och egon som ser till att hålla cirkusen igång.

Irma Vep är smart, rolig och resonerande kring kreativitet och konstnärlighetens villkor. Och dessutom en referensfest för den som intresserar sig för fransk filmhistoria.

Coda – den ”franska” Oscarsvinnaren

Natten till i dag genomfördes årets upplaga av filmgalornas filmgala: Oscarsgalan. I vanlig ordning utan vare sig kontrovers eller pompa och ståt.

Men det delades så klart ut priser också och trots att det saknades frankofona inslag i de traditionellt mest uppmärksammade kategorierna så blev det ändå en sorts fransk triumfkväll.

Galans stora vinnare med sina tre tunga priser, däribland det för bästa film, blev Coda som är en nyinspelning av det utmärkta franska filmen Familjen Bélier (La famille Bélier i original) från 2014. Klicka på länken för att se vad jag skrev om den i samband med den svenska premiären.

Att filmens manus, som såklart bygger på det franska originalmanuset, också belönades understryker den frankofona kopplingen ytterligare.

Jag har faktiskt inte sett Coda så jag kan inte uttala mig om hur den står sig mot originalet, men erfarenheter från tidigare nyinspelningar ger stöd för en viss skepsis.

Hur det nu än är med det så vill jag en dag som denna slå ett slag för Familjen Bélier för den inte redan sett den.

För vacker för dig – en klassiker som håller

Det har blivit dags för BleuBlancRouge att återbesöka en klassiker inom modern fransk film, en av de där filmerna som gjorde starkt intryck på mig och var med och formade mig till den frankofil jag är i dag.

Den film jag pratar om är Bertrand Bliers För vacker för dig!, eller Trop belle pour toi som den heter i original, från 1989. Sedan några veckor tillbaka ingår den i Netflix svenska utbud av franska filmer.

Jag var långtifrån ensam att charmas av den när den i slutet av 1990 nådde de svenska biograferna utan den blev en arthouse-hit även här. 

Hemma i Frankrike lockade den lite drygt 2 miljoner besökare till biograferna och plockade hem juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes 1989 samt inte mindre än fem statyetter (däribland den för bästa film) vid Césargalan 1990.

Glädjande nog kunde jag efter att för några dagar ha sett om den konstatera att jag fortfarande tycker att den håller, även om jag med en femtioårings blick läser den lite annorlunda än vad jag gjorde då som tjugoåring.

För vacker för dig! utspelas huvudsakligen i och kring Marseille. I centrum för handlingen står den framgångsrike bilhandlaren Bernard (spelad av en Gérard Depardieu på toppen av sin förmåga).

Utifrån betraktat har han allt man kan önska sig. Frun Florence (Césarbelönad insats av Carole Bouquet), så vacker att såväl män som kvinnor i hans närhet avundas honom, två barn och ett liv i ekonomiskt välstånd.

Men när den mer alldagliga sekreterarvikarien Colette (känsligt gestaltad av Josiane Balasko) dyker upp på firman skakas Bernards liv om i grunden. En omedelbar spänning uppstår mellan dem och de inleder ett förhållande. Det är en kärlekshistoria som förbluffar alla inblandade.

För vacker för dig! är Bertrand Bliers version av ett romantiskt drama men för den som är bekant med Bliers filmografi kommer det knappast som en överraskning att det är ett annorlunda sådant. Den cynism och svartsyn som präglar många av hans filmer är inte lika tydlig här men den finns definitivt där och hans förkärlek för att provocera sin publik får återigen utlopp.

Berättandet, och det var främst det som fångade mig så fullständigt när jag såg filmen första gången, är kronologiskt uppbrutet och det är oklart i vilken utsträckning det som sker i filmen verkligen inträffar.

Mycket utspelas i rollfigurernas tankar och en hel del går att tolka som rena fantasier från deras sida. Resultatet är en berättarstrukturellt fascinerande och alltjämt fängslande film.

Men bortom de berättartekniska finurligheterna och det Blier vill säga om ytlighet är det i grund och botten en film om kärleken och dess kraft.

För vacker för dig! är tack vare ett mästerligt arbete av fotografen Philippe Rousselot en fröjd att titta på och Bliers känsliga användande at Schubert-musik för att tonsätta skeendet även ett nöje att lyssna på.

I väntan på frihet – fransk feel good med svensk touch

Den svenska filmen Vägen ut från 1999 blev en succé på svenska biografer och belönades bland annat med två guldbaggar. Lite drygt 20 år senare är nu en fransk film baserad på samma verkliga händelser Sverigeaktuell.

Filmen heter I väntan på frihet (Un triomphe i original), är regisserad av Emmanuel Courcol och bygger på den svenske skådespelaren och regissören Jan Jönssons uppmärksammade arbete med att på 80-talet sätta upp Samuel Beckets I väntan på Godot med fångar på Kumlaanstalten som skådespelare.

Här är handlingen av förklarliga skäl flyttad till Frankrike. Kad Merad spelar den arbetslöse skådespelaren Etienne som åtar sig jobbet att leda en teatergrupp på ett fängelse. Väl där får han idén att sätta upp Beckets mästerverk I väntan på Godot.

Idén möts till att börja med motstånd från många håll, men Etienne är inte den som ger sig i första taget och det hela är starten på något som ska förändra mångas liv i grunden.

Regissören Emmanuel Courcol samtalade en hel del med Jan Jönsson i förberedelserna men har enligt egen utsago inte sett Vägen ut (som Jan Jönsson för övrigt uttryckt sitt missnöje med). Grunderna i berättelsen är intakta men i övrigt har Courcol tagit sig en del dramaturgiska friheter, bland annat för att anpassa den till en nutida Frankrike i motsats till verklighetetens svenska 80-tal.

Resultatet är en medryckande, välspelad och varför inte dra till med fängslande (!) feel good-berättelse om teaterns (och kulturens) kraft.

Det var alldeles för länge sedan jag såg den Vägen ut för att göra några närmare jämförelser mellan de två filmerna och det är kanske heller inte särskilt relevant.

I väntan på frihet underhåller och berör för stunden och är väl värd att lägga ca 100 minuter av sitt liv. Det räcker nog så.

Quentin Dupieux fortsätter att hålla absurdismens fana högt

Den franske mångsysslaren Quentin Dupieux fortsätter att leverera säregna och helt unika filmupplevelser. Efter det surrealistiska mästerverket Deerskin (Le Daim i original) är de nu dags för svensk premiär på vod och dvd för hans senaste film Mandibles (Mandibules i original) från 2020.

Återigen har han regisserat, skrivit manus, fotograferat och klippt filmen själv. Däremot har han, som ju själv är framgångsrik musiker under namnen Mr Oizo, tagit hjälp av den engelska gruppen Metronomy med musiken.

Handlingen i Mandibles kretsar kring de två polarna Jean-Gab och Manu som kanske inte är så att säga de skarpaste knivarna i lådan. Snarare en sorts fransk motsvarighet till Bill och Ted eller Harry och Lloyd.

I samband med att de fått uppdraget att mot lite pengar leverera en väska med okänt innehåll stöter de på något riktigt märkligt. I bakluckan på den bil som de stulit för att utföra sin uppgift hittar de en gigantisk fluga.

De två vännerna får efter den initiala förvåningen idén att ta hand om flugan med målet att träna upp den och tjäna pengar på den. Det blir starten på en serie mer eller mindre galna händelser bland excentriska människor.

Mandibles är inte lika lyckad som Deerskin eller för den delen Nära ögat (Au poste!), men den är ändå rejält underhållande och uppfriskande galen.

Sin vana trogen har Dupieux samlat ihop en spännande och på flera håll namnkunnig ensemble. David Marsais och Grégoire Ludig är charmiga i huvudrollerna och i andra viktiga roller syns bland andra Adèle Exarchopoulos och den belgiske artisten Roméo Elvis.

Quentin Dupieux filmer kanske inte är något för alla, men för den som söker efter något rejält annorlunda med en god dos av glimt i ögat och mörk humor är de väl värda ett försök.

Bröllopstalet- en avig och underhållande livskris

Om du är sugen på att se något lite annorlunda men ändå inte alltför utmanande kan Bröllopstalet (Le Discours i original) som nu är tillgänglig på dvd och vod i Sverige.

Laurent Tirards film från 2020 skulle ha visats inom tävlan i filmfestivalen i Cannes men då festivalen på grund av pandemin ställdes in fick den urpremiär vid senare tillfälle.

Fabrice Caros roman Le discours som ligger till grund för filmen ansågs ofilmbar men Laurent Tirard ror det hela i land tack vare berättarteknisk påhittighet.

Bröllopstalet är mer eller mindre en bildsatt inre monolog i filmens huvudperson Adrien, en livskrisande 35-åring som lider av hjärtesorg efter att hans flickvän velat ta en paus i deras förhållande.

Efter ett antal veckor skickar han ut en trevare till henne i form av ett sms och filmens nutid är en familjemiddag han är på medan han väntar på hennes eventuella svar.

Under middagen får den introverte Adrien också frågan av sin blivande svåger om han kan hålla ett tal på det stundande bröllopet mellan honom och Adriens syster.

Adriens inre är i uppror och hans tankar snurrar och spinner loss i bitvis svindlande tankebanor kring det egna förhållandet, familjen och hur han ska kunna ta sig ur mardrömmen bröllopstalet.

Det är fyndigt, roligt och med mycket att relatera till. Tirards kreativitet i berättandet är oftast lyckad men samtidigt är den lite väl formmedveten i bland och känns lite upprepande i andra.

Benjamin Lavernhe är utmärkt i huvudrollen och med en speltid på strax under en och en halv timme är det aldrig någon fara att bristerna ska gå ut menligt över underhållningsvärdet.

Ett på tok för tidigt farväl

Ännu en dag med ett tragiskt besked från Frankrike. Denna gång att den blott 37 år gamle skådespelaren Gaspard Ulliel avlidit i sviterna efter en skidolycka i de franska Alperna.

Ulliel var inte bara framgångsrik skådespelare utan även känd som modell för det franska modehuset Chanel och beskedet om hans plötsliga död togs naturligtvis emot med stor bestörtning i Frankrike i dag.

Sedan genombrottet för snart 20 år sedan har han stått för en lång rad minnesvärda rollprestationer i såväl franska som internationella produktioner. I mars är det till exempel premiär för Marvel-serien Moon Knight är han spelar en av de ledande rollerna.

I sitt skådespelarmässiga uttryck var han i mina ögon en sorts fransk motsvarighet till Joaquin Phoenix, eller kanske ännu mer till också i på tok för ung ålder bortgångne storebrodern River, med en blandning av intensitet och sårbarhet.

För att hedra hans minne tänkte jag skriva några rader om den film som blev hans genombrott och var mitt första möte med honom: Jean-Pierre Jeunets En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiançailles) från 2004.

I den spelar Gaspard Ulliel när det gäller scentid ovanligt liten huvudroll, ändå är den tack vare hans känsliga och oskuldsfulla men ändå intensiva skådespelande ändå hela tiden närvarande.

En långvarig förlovning, som bygger på Sebastièn Japrisots roman med samma namn, är berättelsen om en djup kärlekshistoria med det första världskrigets grymma skyttegravskrig som fond.

Audrey Tautou spelar Mathilde, en ung kvinna från Bretagne vars fästman Manech (Ulliel) efter kriget är försvunnen och förmodad död. Hon vägrar dock att acceptera att han skulle vara död och tar hjälp av en privatdetektiv att spåra upp och ta kontakt med de som var med honom vid fronten. Allt för att ta reda på vad som hänt och finna honom.

En långvarig förlovning var Jean-Pierre Jeunets första film efter den enorma succén med Amèlie från Montmartre och det är en film som både skiljer sig från och liknar sin föregångare.

Det man dock ska ha med sig är att det är en betydligt mörkare historia med en hel del obehagliga och kraftfulla scener. Å ena sidan är det en skildring av krigets fasor, å andra en humanistisk och fin berättelse om kärlek som övervinner det mesta.

Som alla av Jean-Pierre Jeunets filmer präglas den av berättarglädje, infallsrikedom och en enorm visuell påhittighet. Fotot är fantastiskt och målat i varma sepiatoner och den imponerande skådespelarensemblen som dignar av stora namn (Denis Levant, Albert Dupontel, Denis Levant, Jean-Pierre Darroussin, Marion Cotillard och Jodie Foster bara för att nämna några) levererar.

Och allra starkast glittrade Gaspard Ulliel som på alla sätt framstod som det fynd han senare skulle visa sig vara.

Denna sorgliga dag försöker jag i första hand att glädjas åt att ha fått njuta av hans insats i denna film och flera andra. Samtidigt som jag inte kan låta bli att också känna stor sorg över alla starka framtida rollprestationer från honom som vi nu aldrig får uppleva.

Vila i frid, Gaspard Ulliel!

Still C.R.A.Z.Y. after all these years

Med anledning av den fransk-kanadensiske regissören Jean-Marc Vallées bortgång vill jag lyfta fram en lite bortglömd pärla i hans filmografi.

Det handlar om hans genombrottsfilm C.R.A.Z.Y. från 2005, en film som blev en enorm framgång hemma i Quebec och ledde till att han 2009 fick chansen att göra sin första internationella produktion Young Victoria.

C.R.A.Z.Y. är en visuellt påhittig och gripande coming of age-film med ett fantastiskt soundtrack om Zac, en homosexuell fransk-kanadensisk kille som växer upp i en stormig familj med fyra bröder.

Berättelsen spänner från Zacs födelsedag på julafton 1960 till skarven mellan 70- och 80-talet. Den handlar om hans konfliktfyllda uppväxt i en familj som präglas av traditionella och konservativa värderingar.

Den främsta konfliktytan finns mellan Zac och den dominanta pappan som inte vill se något annat en traditionellt manligt beteende från sina söner, något som får Zac att hamna i någon sorts krig med pappan och sig själv eftersom han samtidigt som han vill vara sig själv också vill passa in.

C.R.A.Z.Y. är en gripande men också i sina stunder väldigt rolig film. Jean-Marc Vallée kryddar berättelsen med en medryckande och lite drastisk humor.

Fotot är fantastiskt med kreativa och infallsrika bildlösningar och skådespelarna i den finfina rollbesättningen är samtliga mycket bra.

Med de större budgetar han senare i karriären fick i ryggen gjorde han ännu snyggare produktioner, inte minst tv-serien Sharp Objects, men i min värld är ändå C.R.A.Z.Y. den av hans skapelser jag håller närmast hjärtat.

Den har ett bultande hjärta och en livfullhet som han enligt min mening aldrig överträffade.

Ozon och den ungdomliga kärleken

Den mångsidige och aningen ojämne men alltid intressante franske regissören François Ozon är dubbelt sverigeaktuell just nu. Dels på bio med sin senaste film Allt gick bra (Tout s’est bien passé), dels på dvd/vod med sin förra film Summer of 85 (Été 85).

Den där mångsidigheten i hans filmografi illustreras på ett bra sätt med dessa två filmer. Den förstnämnda är ett nutida drama om dödshjälp medan den senare är en bitterljuv coming of age-berättelse om en homosexuell tonåring i 80-talets Normandie.

Det här inlägget ska handla om Summer of 85 som det aldrig blev så att jag skrev om i samband med att den hade svensk biopremiär tidigare i år.

Det utspelas som titeln tydligt skvallrar om sommaren 1985 och platsen är en liten normandisk kuststad. Där bor 16-årige Alexis vars liv är sådär typiskt tonårsaktigt med höga toppar och djupa dalar känslomässigt.

En dag ger han sig ensam ut på sjön men överraskas av ett häftigt oväder och det bär sig inte bättre än att hans båt kapsejsar. Han räddas dock av den karismatiske 18-åringen David. De två finner varandra direkt. Först i form av vänskap men den utvecklas till något annat och djupare.

Men något dramatiskt och allvarligt lurar någonstans i bakgrunden, det vet vi redan från filmens öppningsscen.

Summer of 85 skulle ha haft premiär inom tävlan om Guldpalmen vid förra årets Cannesfestival, men den fick som bekant ställas in på grund av pandemin. Ganska snabbt efter att den till slut fått sin premiär var det många som jämförde den med Call me by your name och visst är det lätt att se parelleller mellan de två filmerna. Fast särskilt lika tycker jag inte att de är.

François Ozon har verkligen en helt annan stil och ett annat temperament än Luca Guadagnino som filmare. Ozons stil är lite kyligare, lite mer betraktande och klinisk, även om Summer of 85 i vissa stunder också andas en hel del värme och sensualism och behandlar många typer av starka känsloyttringar.

Som jag var inne på tidigare i den här texten tycker jag att Ozon är något ojämn som filmskapare och den här filmen är ett bra exempel på det. Vissa delar gillar jag väldigt mycket. Musiksättningen, fotot och skildringen av Alexis (strålande porträtterad av Félix Lefebvre) för att nämna några.

Däremot tycker jag att den svajar lite på andra håll. Vissa skeenden i filmen känns inte helt genomarbetade och rollfiguren David är tämligen platt. Han blir aldrig riktigt en person av kött och blod som Alexis.

Men som jag också skrev i inledningen så är Ozon aldrig ointressant och Summer of 85 är en i mitt tycker övervägande lyckad film. Inte minst som ungdoms – och tidsskildring. Scenografi och iscensättning fångar 80-talet utmärkt.

Summer of 85 är baserad på Aidan Chambers kultförklarade ungdomsbok Dansa på min grav från 1982. Eftersom jag inte läst den så kan jag inte bedöma hur Ozons film förhåller sig till den litterära förlagan men jag har förstått det som att det är en tämligen fri tolkning.