Min onkel – Tati tar sikte på modernismen

Det har blivit något av en nyårstradition för mig att någon gång under helgen se en av Jacques Tatis filmer. Jag vet inte exakt vad det är med hans filmer som får mig att känna att de passar extra bra att se i samband med just nyårshelgen, men det är något med stämningen och tonen i dem som får mig att göra det.

I år fick det under alla omständigheter bli Min onkel (Mon oncle) från 1958, uppföljaren till Semestersabotören (Les vacances de monsieur Hulot) som kom fem år tidigare.

Min onkel kan med fog kallas för Tatis mest framgångsrika film, inte minst för att den bland annat plockade hem två riktigt tunga filmpriser i form av Prix du jury vid Cannesfestivalen 1953 och en Oscar för bästa utländska film året efter. Det var också med Min onkel som Tati fullt ut lät samhällssatiren skina genom i berättelsen.

Handlingen kretsar kring Tatis älskade alter ego monsieur Hulot. Den här gången placeras han i en mer urban kontext än i föregångaren Semestersabotören. Här riktas satiren mot det moderna samhället och fonden är mer av stadsmiljö och kontrasten mellan nytt och gammalt.

Herr Hulot bor i ett något fantasifullt och vindlande konstruerat flerfamiljshus i en myllrande och mer gammaldags del av en icke namngiven stad. I en närliggande del av staden ligger ett modernt bostadsområde. I områdets mest moderna villa bor Hulots syster tillsammans med sin man Charles och deras son Gérard.

Gérard älskar den klumpige men godhjärtade Hulot som brukar hämta honom från skolan om eftermiddagarna, men Hulots syster och svåger är inte imponerade av honom.

Systern drömmer om att Hulot ska få ihop det med den korrekta och stilfulla grannfrun och Charles försöker få in honom på ett jobb på den plastfabrik där han har en topposition. Men det moderna livet är inget för herr Hulot och ur hans avighet inför dess utmaningar och inte minst tekniken utvinner Tati mycket komik.

Min onkel har än mer tydlig satirisk udd än Semestersabotören, men den blir aldrig elak utan alla människorna i filmen skildras med värme. Vilket av de två sätten att leva som Tati förespråkar blir tydligt ändå.

Min onkel är på typiskt Tati-manér stillsamt och långsamt berättad men stor omsorg om detaljerna. Tatis omtalade pedantiskhet blir tydlig i det att det är en noggrant koreograferad film där helt uppenbart inget lämnats åt slumpen. Slutprodukten är i mitt tycke lika trivsam och underbart underhållande att titta på oavsett vilken gång i ordningen jag ser den.

Som vanligt hos Tati är det tämligen dialogfattigt men det är ändå en synnerligen talande film, mycket tack vare ett fantastiskt soundtrack och ett kreativt och fyndigt sätt att användande av ljudeffekter,

Min onkel är helt enkelt en klassiker som fortsätter att fängsla och underhålla ännu så här 75 år senare. Det hade kunnat gå att kalla den för Tatis svar på Chaplins Moderna tider. Om det inte hade varit för att Tatis nästa projekt Playtime skulle visa sig vara än mer ambitiös och Moderna tider-liknande. Men den får vi återkomma till vid senare tillfälle här på BleuBlancRouge.

Vive la fête!

Gott nytt år, kära läsare! Premiärinlägget 2015 på BleuBlancRouge ägnar jag åt en av de filmer som jag såg under det som är något av filmhelgen framför andra för mig; nyårshelgen. Det ska handla om en riktig klassiker, Jacques Tatis första långfilm Fest i byn (Jour de Fête) från 1949. Precis som i fallet med genombrottsfilmen Semestersabotören (Les Vacances de Monsieur Hulot), som var en av mina nyårsfilmer förra året, finns det några versioner av filmen att välja mellan.

Den notoriskt pedantiske Jacques Tati tycks ha sett sina filmer som ständigt pågående projekt, framförallt de tidiga, och han återvände till dem och lade till och drog ifrån för att mejsla fram de ultimata versionerna. När det gäller Fest i byn finns det extra speciella omständigheter. Filmens spelades in med två kameror, en med färgfilm och en med svartvit film. Tatis tanke var att filmen skulle ges ut i färg och filmandet i svartvitt såg han mest som en säkerhetsåtgärd.

Det visade sig dock att företaget som tillhandahåll den vid den tiden nya, kostsamma och experimentella färgfilmstekniken gick i konkurs innan filmen han framkallas och processas  belåtenhet så ursprungsversionen av filmen är i svartvitt med vissa kolorerade detaljer. Det skulle dröja ända till 1995, 13 år efter Jacques Tatis död, innan möjligheten att för första gången se filmen helt i färg dök upp. Då gavs filmen ut i en av Tatis dotter godkänd nyrestaurerad upplaga.

Men det finns faktiskt ytterligare en version av filmen. Den stod Jacques Tati för och den kom ut 1964. De versionen innehåller några nyinspelade och några omtagna scener, en voice-over och introducerade dessutom en ny rollfigur. Jag valde denna gång att se om originalversionen.

Grundpremissen i Fest i byn är nog så enkel. Invånarna i en liten, lantlig fransk by förbereder sig för fullt inför den årliga byfesten. Ett kringresande tivoli anländer och många i byn blir helt till sig. Inte minst byns brevbärare (spelad med bravur av Jacques Tati själv) som är något av filmens nav. Den plikttrogne och formelle mannen drar uppmärksamheten till sig och hamnar snabbt i de komiska händelsernas centrum.

Fest i byn var alltså Jacques Tatis första långfilm men det är ingen typisk debutfilm såtillvida att det är en film gjord av en person som redan har funnit sin stil. Han skulle förvisso komma att förfina den och ge sina filmer mer djup i form av satirisk udd och subtil samhällskritik, men likafullt känns Fest i byn omisskännligt Tati-esque. Den milda humorn, den varma nostalgiska känslan och den komiska timingen är redan här på plats.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen det var jag såg den, men jag hade lika roligt åt den nu som första gången jag såg den. Fest i byn har sina skönhetsfläckar och är inte lika nära perfektion som några av Tatis senare filmer. Överlag håller den dock väl än i dag och försvarar utan tvekan sin klassikerstatus.

Än en gång, gott nytt år! Hoppas att 2015 blir ett fint år fyllt av mängder av spännande upplevelser i det frankofilas tecken.

På spaning efter traumatisk barndom som flytt

Regissören Sylvain Chomet charmade många, jag var definitivt en av de charmade, med sina egensinniga animerade långfilmer Trion från Belleville (Les tripletts de Belleville) från 2003 och Illusionisten (L’Illusioniste) från 2010. Den sistnämnda var en filmatisering av ett tidigare ofilmat manus av Sylvain Chomets förebild Jacques Tati. Nu är Sylvain Chomet Sverigeaktuell med sin första spelfilm i långfilmsformat; Atilla Marcel från förra året. Här fick Atilla Marcel gå direkt till dvd-hyllorna utan att passera biodukarna.

Det är synd att den aldrig fick chansen på stor duk för den hade verkligen förtjänat det. Andra har redan kallat den för en korsning mellan Jacques Tati och Amélie från Montmartre och den beskrivningen är det bara att skriva under på. Den är helt på pricken. Det är klart att spelfilmsformatet gör det svårare för Sylvian Chomet att skapa ett så helt eget universum som hans animerade filmer utspelats i, men med hjälp av en hel del fantasifulla scenlösningar och infallsrikt berättande lyckas han ändå sätta personlig prägel på de parisiska miljöer som filmen utspelas i.

Atilla Marcel handlar om Paul, en 33 år ung pianovirtuos som lever ett inrutat och rutinmässigt liv. Han är stum sedan han vid två års ålder såg sina föräldrar dö. Sedan dess har hans mostrar tagit hand om honom och han bor fortfarande hemma hos dem. Mostrarna har styrt hans liv med fast hand i den riktning de önskat och även om det inte går någon nöd på honom vilar det något sorgset och melankoliskt över honom.

Av en slump hamnar Paul en dag hos madame Proust, en excentrisk granne som odlar mystiska växter i sin lägenhet och som Marcel ofta ser spela ukulele i en närliggande park. Madame Proust erbjuder sig att, mot betalning, hjälpa Paul att komma tillrätta med de gamla förträngda minnen som plågor honom. Med hjälp av hennes med av märkliga örter preparerade madeleinekakor (naturligtvis) ger han sig ut på spaning efter de minnen som flytt. I takt med att hans minnen bit för bit återskapas förändras också Pauls liv.

Guillaume Gouix är alldeles utmärkt i den dubbla rollen som Paul och Pauls pappa, titelns Atilla Marcel. Han har inga som helst problem att växla mellan de två helt olika rolltolkningar det handlar om utan är lika övertygande som en stumme och försiktige Paul som den utåtriktade och explosive Atilla Marcel. Även Anne Le Ny, som spelar madame Proust, förtjänar ett särskilt omnämnande i en överlag välagerad film.

Atilla Marcel är en underfundig och lite avig dramakomedi med inslag av såväl melankoli som värme och humor. Emellanåt kan den där avigheten kännas en aning konstruerad men i det stora hela fungerar berättandet utmärkt. Sylvain Chomet visar att han också är en bra spelfilmsregissör men i min bok är det alltjämt som regissör av animerade filmer han bäst kommer till sin rätt. Atilla Marcel är en bra film men inte den fantastiska upplevelse som Trion från Belleville var.

En solvarm och jazzig klassiker som alltid piggar upp

Nyårshelgen är kanske filmhelgen framför andra för mig. Det vet du som följt den här bloggen ett tag. Du vet också att jag har en förkärlek för att se klassiska äventyrsfilmer kring just nyår. Den senaste nyårshelgen valde jag dock ett annat spår.

Den här gången fick nyårsklassikern bli en gammal goding av ett annat slag: Jacques Tatis underbara genombrottsfilm Semestersabotören (Les Vacances de Monsieur Hulot) från 1953.

Det är också något med Semestersabotören som åtminstone för mig känns väldigt mycket nyår. Kanske är det för att den brittiska komedin Badliv, som jag kommer i håg det i alla fall, ofta visades på TV under runt just nyår under mina barn- och tidiga ungdomsår.

Badliv är en synnerligen Tati-inspirerad historia. Den skulle kunna beskrivas som en Semestersabotören korsad med Benny Hill. Åtminstone är det så jag kommer ihåg den. Det var inte igår jag såg den senast om man säger så.

Semestersabotören var Jacques Tatis andra långfilm och den blev som sagt hans stora genombrott. Den nominerades bland annat till en Oscar för bästa manus, vilket är en prestation i sig för en film utan egentlig handling. Jacques Tati hann bara med att färdigställa sex långfilmer före sin död i november 1982. En anledning till det var de ekonomiska svårigheter han hamnade i efter att ha satsat allt och lite till på att göra filmen Playtime.

Den oerhört ambitiösa och avancerade filmen tog nio år att göra och hyllades av kritikerna när den 1967 fick premiär. Men ekonomiskt blev den ett rungande fiasko och sviterna av det följde med Tati resten av hans liv. En annan anledning till att han inte gjorde fler filmer var att han var notoriskt pedantisk och ruskigt envis.

Den där pedantiskheten visar sig inte minst i hur han hanterade Semestersabotören. Den hade alltså premiär 1953 men den version av den som oftast visas i dag kommer från 1978. Det var den sista av flera putsningar av filmen som Tati gjorde genom åren.

Bland annat lät han 1963 spela in en ny version av filmens klassiska och karaktäristiska soundtrack och 1978 spelade han in och la till en scen som var en parodi på Steven Spielbergs Hajen. Men trots den nya scenen är faktiskt 78-versionen nästan tio minuter kortare än originalet från 1953. Jacques Tati såg 78-versionen som den slutgiltiga av filmen och det är lätt att hålla med. Den är lite rappare, lite snyggare och mer följsam.

Det var också i Semestersabotören som Jacques Tatis älskvärda och berömda alter ego monsieur Hulot introducerades. Filmen har som sagt ingen regelrätt handling utan den går ut på att den godhjärtade men klumpige Hulot i en serie sketchlikande tablåer skapar mindre kaos bland de övriga gästerna under en semestervistelse på en badort vid den franska atlantkusten.

Med influenser från stumfilmstiden, i synnerhet från Buster Keaton, skapade han en stil som var hans egen och som i sin tur har influerat många andra. Den suveränt orkestrerade filmen genomsyras av en helt oemotståndlig, mild och lite tystlåten humor. Som nästan alla av Tatis filmer finns här inslag av samhällskritik men den är aldrig elak.

Jacques Tati hade en osviklig komisk timing och även om det sällan är så att man skrattar högt åt det som sker i Semestersabotören så är den fylld av dråpliga och roliga scener. Och som åskådare sitter man med ett leende på läpparna från början till slut.

Semestersabotören är en rak och enkel berättelse, vissa skulle säkert till och med kalla den simpel, och Jacques Tati skulle komma at ta enorma steg i sin filmiska utveckling i de två efterföljande filmerna Min onkel (Mon oncle) och Playtime.

I ett filmhistoriskt perspektiv väger bägge tyngre än Semestersabotören, men som ren och lättsam underhållare var Jacques Tati förmodligen aldrig bättre än här.  Om du för första gången ska närma dig Tatis filmografi så är det i mitt tycke med den du ska börja.

Ett avigt småsyskon till Mannen från Le Havre

För andra veckan i rad kan vi njuta av franskspråkig film bland premiärerna på utvalda svenska biografer. Veckans premiär heter Den goda fen (La Fée i original) och är en synnerligen originell historia. Vilket säkert inte kommer som någon överraskning för den som har sett någon av trion Dominique Abel, Fiona Gordon och Bruno Romys två tidigare filmer L’Iceberg (2005) och Rumba (2008), ingen av dem tyvärr kommersiellt biovisad i Sverige.

Den goda fen fortsätter i samma stil. Skillnaden är att trions retrostil nu har gått och blivit ganska inne. Inte för att den egentligen på något vis liknar vare sig The Artist eller Hugo Cabret så tangerar den trots allt dessa två framgångsrika filmer genom att också bland in element av stumfilmsberättande. Skillnaden är den att Den goda fen inte stannar där. Rent Buster Keaton-aktiga och välkoreograferade slapstickscener blandas med 50-talsdoftande och lätt Pina Bausch-liknande dansnummer och en ton av samhällskritik som känns svidande aktuell. Den goda fen är kort sagt en film som spretar och om sticker ut i filmtablån.

Inte bara för att den också utspelas i ett luggslitet och retroaktigt Le Havre påminner Den goda fen om Aki Kaurismäkis underbara Mannen från Le Havre. Den goda fen är inte fullt lika stiliserad och framförallt inte lika stringent hållen som Kaurismäkis film och i ärlighetens namn inte alls lika bra.

Men som en pendang, eller kanske ännu hellre ett småsyskon, till Mannen från Le Havre fungerar den utmärkt. Dess naivistiska ton och anspråkslösa hållning är en frisk och fräsch fläkt och det är skönt att någon gång få se något som är genuint annorlunda och särskiljer sig totalt mot det företrädelsevis amerikanskproducerade skräpet i populärkulturens mittfåra som dominerar det svenska bioutbudet och som en stackars filmkritiker tvingas 😉 utstå.

Belgiskfödde Dominique Abel, australienfödda kanadensiskan Fiona Gordon och franskfödde Bruno Romy arbetar med Bryssel som bas och de tre inte bara regisserar sina filmer utan skriver också manus och spelar huvudrollerna. I Den goda fen spelar Dominique Abel nattportieren Dom. En natt dyker en kvinna vid namn Fiona, spelad av Fiona Gordon, upp på det slitna hotell där Dominique jobbar. Hon presenterar sig som en god fe och erbjuder Dom tre önskningar. Han kommer på två saker, men innan han hinner tänka ut en tredje är Fiona försvunnen från hotellet. Dom ger sig iväg för att försöka hitta henne för att få sin tredje önskning uppfylld. Frågan är bara om hon verkligen är en god fe eller om hon bara är en förvirrad kvinna.

Jag har redan namedroppat flera referenser men måste ändå klämma in en till självklar: Jacques Tati. Den goda fen är en uppsluppen och lekfull film, charmig och med ett stort bultande hjärta. Den hade kanske mått bra av att trimmas ner en aning i längd och den spretar kanske lite väl mycket ibland, men bristerna uppvägs definitivt av förtjänsterna. Vill du få dig en rejält annorlunda bioupplevelse såhär i påsktid då är Den goda fen filmen att välja.

En riktig delikatess för att fira 100

Dags för en milstolpe här på bloggen. BleuBlancRouge firar 100. Detta det hundrade inlägget har jag valt att tillägna den senaste delen i mitt pågående projekt att se om alla de där filmerna som en gång i tiden formade mig till den frankofil jag är. Nu har turen kommit till en film som definitivt får räknas till mina absoluta favoriter, Jean-Pierre Jeunets och Marc Caros fantastiska långfilmsdebut Delicatessen från 1991.

Jag kommer så väl ihåg när jag såg den för första gången, det var en varm sommarkväll i den kungliga huvudstaden. Utan att egentligen veta vad som väntade mig bänkade jag mig i den tämligen glest besatta salongen och blev helt knockad. Vilken film! Vilken upplevelse! Det vore fel att säga att jag aldrig hade sett något liknande eftersom herrar Jeunet och Caro ganska tydligt har låtit sig inspireras av både Terry Gilliam (och resten av Monty Python-gänget) och Jacques Tati, men det kändes ändå som något anmärkningsvärt och nytt – inte minst när det gällde att sammanfoga de där influenserna med ett eget och personligt uttryck.

Glädjande nog kan jag konstatera att Delicatessen håller än. Trots att jag vid det här laget har sett den många gånger och kan stora delar av den utantill så hittar jag vid varje genomsyn nya detaljer i den som ger den en ny känsla av fräschör. Med tanke på den enorma rikedomen på både infall och detaljer är det oerhört svårt att förstå att det är en film gjord med en snålt tilltagen budget.

Den både känns och ser ut som en riktigt dyr film. Man skulle kunna kalla Delicatessen för ett filmiskt skolboksexempel på devisen nöden är alla uppfinningars moder. Än mer imponerande är att inte bara regissörerna utan också större delen av det övriga filmteamet saknade erfarenheter av långfilmsproduktion. Att det var så märks sannerligen inte.

Trots att den historia som berättas i filmen i kombination med den komplicerade och grovt stiliserade visuella skrud som Jeunet och Caro valt att ge den är full av fallgropar och inbjuder till spretighet håller alla inblandade sin film i strama tyglar. Extra mycket beröm förtjänar Darius Khondji som står bakom det magnifika fotot och klipparen Hervé Schneid som verkligen fick slita för sin lön. De visade sig vara de perfekta medarbetarna för att iscensätta Jeunet och Caros tämligen vildsinta och anarkistiska vision i praktiken.

Det är kanske lite överflödigt att göra det på en frankofilblogg, jag antar att de flesta likasinnade redan har sett filmen eller känner till den, men för den som till äventyrs har missat Delicatessen och vad den handlar om ska jag trots allt skriva några rader om handlingen. Filmen utspelar sig i ett slitet hyreshus i ett post-apokalyptiskt Frankrike. Huset ägs av en burdus slaktare som har kommit på en drastisk idé för att komma tillrätta med den kroniska bristen på kött.

Han hyr under förespegling att man behöver en vaktmästare ut ett av rummen i huset, bara för att när tiden är mogen ta personen i fråga av daga, stycka honom och sälja köttet till de övriga hyresgästerna (som är väl medvetna om upplägget). När filmen inleds anländer en ny aspirant på tjänsten, en före detta clown som intet ont anande sätter igång med sina göromål. Saker och ting kompliceras när slaktarens dotter fattar tycke för den nya hyresgästen och funderar på vilket det bästa sättet att skona honom är. Tiden är dock knapp. I sin lokal på bottenplan vässar pappa slaktaren redan sina knivar.

Den udda kärlekshistorien mellan nykomlingen Louison och slaktardottern Julie är filmens centrala handlingsspår, men sannerligen inte det enda. Huset är fullt av udda karaktärer med märkliga egenheter och Jeunet och Caro väver skickligt in även de andra hyresgästerna i filmens veritabla lapptäcke till handling. Här finns infall och idéer för att fylla flera filmer till och några av sidospåren hade verkligen kunnat utvecklas ytterligare. Å andra sidan är det en styrka att våga praktisera ”kill your darlings” och inte falla i fälla i fällan att dra ut på saker för länge.

Med det enormt höga tempo filmen redan har och den strida ström av intryck som åskådaren hela tiden överöses av är det nog tur att filmen inte är längre än de 99 minuter den är. På så vis är Delicatessen en synnerligen välavvägd film. Precis som Jean-Pierre Jeunets egenhändigt regisserade globala superframgång Amélie från Montmartre (Le Fabuleux destin d’Amélie Poulin) är, även den sprängfylld av tokiga infall och märkliga, men korta, sidohistorier.

Jag rankar Amélie från Montmartre högre på min personliga topplista, men på sätt och vis var Delicatessen en mer drabbande filmupplevelse- och den är nästan lika drabbande i dag. Jean-Pierre Jeunet är utan tvekan en av filmhistoriens verkligt stora visuella genier.