Peter von Kant – Att hylla en idol

Att den franske regissören François Ozon beundrar den västtyske legendaren Rainer Werner Fassbinder är ingen hemlighet eller något han hymlat med. När han 2000 skulle göra sin tredje långfilm föll valet på att filmatisera Fassbinders pjäs Vattendroppar på brännande stenar (Gouttes d’eau sur pierres brûlantes på franska).

I sin senaste långfilm. nu vod-aktuell i Sverige, går han ett steg längre och in i någon sorts Så mycket bättre-mode: en filmisk coverversion av Fassbinders klassiker Petra von Kants bittra tårar från 1972. Men som i de bästa exemplen från TV4-programmet i fråga gör han ingen rak nyinspelning utan sätter en egen prägel och twist på anrättningen.

Peter von Kant som Ozons version fått heta behåller grundackorden och låtstrukturen, för att fortsätta musikmetaforerna, från originalet men har samtidigt något distinkt Ozonskt över sig. Fassbinder var för all del inte främmande för det queera och expressiva, men Ozon vrider upp de reglagen ytterligare några snäpp.

Som ofta annars hos Ozon är det färgstark på gränsen till kitschigt och bildlösningarna minutiöst koreograferade och uttänkta. Det vilar också något melodramatiskt över skådespelandet som i bland hotar att gå överstyr och som naggar den känslomässiga sprängkraften lite i kanten. Men snyggt så det förslår är det.

I originalfilmen finns bara kvinnliga rollfigurer, men som titeln avslöjar går Ozon från det formatet och låter inte minst huvudpersonen vara man. Peter von Kant utspelas i 70-talets Köln och huvudpersonen är en uppburen men självförbrännande regissör (inte helt olik Fassbinder) och även i denna version står en kärlekstriangel i centrum för berättelsen.

Med den skillnaden att det här handlar om tre män: Peter själv, hans försagda och timida assistent Karl och den unge Amir som Peter faller pladask för när han av slump dyker upp i dennes lägenhet. Ozon har dock inte vänt på begreppen fullständigt.

Här finns några starka kvinnoroller också. I en liten men viktig roll dyker till exempel Fassbinder-favoriten Hanna Schygulla upp. En snygg blinkning till originalet där hon ju spelade en av huvudrollerna. I en annan roll i kretsen runt kärlekstriangeln bidrar Isabelle Adjani med ännu mer stjärnglans.

Men huvudsakligen är detta i Ozons version trots allt männens film och i de ledande rollerna bjuds vi på en lektion i olika temperament i skådespel. Dénis Menochet går till exempel på kraft i titelrollen medan Stefan Crepon är synnerligen sparsmakad i sitt porträtt av Karl. Den sistnämnda har inga repliker men är via sitt suveräna agerande ända otroligt uttrycksfull, Rollen som Amir görs med den äran av Khalil Ben Gharbia.

Peter von Kant är en respektfull omtolkning av Fassbinders original och i minst ytterligare ett exempel på François Ozon formidabla fallenhet för att tull synes sömlöst och utan ansträngning röra sig tämligen halsbrytande mellan genrer från film till film.

Att ta tunnelbanan tillbaka till tonåren

Om det nu ska bli en omstart så varför då inte göra den ordentligt? Sagt och gjort. När jag drog i gång den här bloggen så inledde jag också en sorts undersektion till att skriva om filmer, böcker och musik från den frankofona världen som på ett eller annat sätt var Sverigeaktuella.

En undersektion som gick ut på att se om, lyssna på och läsa om det som om den fick mig in på det frankofila spåret och det som fördjupade intresset och kärleken. En sorts undersökning av mina frankofila rötter helt enkelt.

Den tråden plockade jag upp i går genom att se om Luc Bessons Subway från 1985, ett av mina tidigaste starka frankofona minnen. Jag ska erkänna att jag var mycket osäker på om den skulle hålla. Till och med direkt tveksam, men det visade sig bli en synnerligen angenäm överraskning att återstifta bekantskapen med den.

Visst, väldigt mycket med den känns daterat och fast i sin tidsålder, men den verkligen spritter av en smittande berättarglädje som är desto mer tidlös. Oerhört roligt också att se den långa rad av skådespelare som här gjorde några av sina tidigaste framträdanden och som sedan blivit stora stjärnor.

Isabelle Adjani var redan etablerad, men Christophe Lambert, Jean Reno, Jean-Hugues Anglade och Jean-Pierre Bacri var sannerligen inte de aktade namn som de är nu. Alla ses i mer eller mindre bärande roller. Liksom Luc Bessons hovkompositör Eric Serra som något år senare blev världskändis för soundtracket till Det stora blå (Le Grand Bleu i original).

Handlingen i Subway är synnerligen okomplicerad, men det är heller inte handlingen som är grejen med filmen. Det här var en av de första succéfilmerna i den våg av franska filmer från 80- och 90-talen som kom att samlas under namnet Cinéma du look. Filmer av regissörer som var besatta av yta och stil mer än handling.

Luc Besson vilar inte på hanen. Filmen börjar mitt i en vild biljakt. Kassaskåpssprängaren Fred (Lambert) jagas av hantlangare till sitt senaste offer. Han har kommit över dokument som denne till varje pris vill ha tillbaka. Jakten slutar med att Fred tar sin flykt ner i Paris tunnelbanesystem och de vindlande underjordiska gångarna i anslutning till det.

Där stöter han på en hel del märkliga figurer som lever större delen av sitt liv där. Dessutom har han såväl polisen som gangsterns hantlangare – och den senares uttråkade hustru (Adjani) efter sig.

Handlingen känns som sagt av underordnad betydelse och det som bär filmen – och gör att den fortfarande håller så bra – är förutom berättarglädjen det intressanta persongalleriet, coolheten och den sköna stämning som genomsyrar filmen. Subway har en hel del noir över sig, men jag ser faktiskt också den som en sorts (på sin tid) modern western. De coola, fåordiga och namnlösa typerna trummisen (Reno) och rullskridskoåkaren (Anglade) är släktingar till rollfigurer ur Sergio Leones filmuniversum.

Frankofili i metaform

Det är onekligen en hel del meta över det hela. Ett blogginlägg om en artikel om bloggen som blogginlägget publiceras på. Hursomhelst, i förra veckan publicerades denna artikel om mig och min frankofili i en av Borås lokala gratistidningar. Även om jag en gång i tiden valde radio för att jag trots allt trivdes bäst utanför blickfånget så är det väl bara att erkänna att det finns lite fåfänga och uppmärksamhetssökade även i mig. Begränsningarna i mitt tekniska kunnande gör dock att jag inte har hittat något sätt att publicera hela artikeln här på bloggen, de fick bli ett kort av den i stället, men för den som till äventyrs vill läsa den så finns den här: http://www.e-magin.se/paper/5hjm5rc8/popup/8

Och när vi ändå är inne på ämnet att rota i det förflutna. För en tid sedan, när jag rumsterade om bland några prylar i ett undanskymt skrymsle i lägenheten, hittade jag en pärm med utskrifter av mina filmrecensioner från min allra första tid som filmkritiker. I den mån jag egentligen kan kalla det jag höll på med då för filmkritik. Att bläddra i pärmen var en upplevelse av skräckblandad förtjusning. Eftersom jag är lite nostalgisk av mig så var det kul att ta en tur down memory lane, men flera gånger var det med blossande kinder jag konfronterades med min dåvarande smak och analytiska förmåga.

Låt oss säga såhär: det märks att många av de där första recensionerna (pärmen omfattar alla mina recensioner mellan 1988 och 1990) är skrivna av en 16-åring som är mycket imponerad av att få gå gratis på bio och dessutom få pracka på andra sina åsikter om filmerna. Den allra första recensionen är en hyllning av Rambo III och några sidor senare vänder jag fram en tokhyllning av ett annat ”mästerverk”: Crocodile Dundee II. Som tur är så kan jag dock notera att jag hyfsat snart börjde utveckla en åtminstone något (allt är som bekant relativt) mer analytisk förmåga och inte framstår som lika förblindat lättimponerad av det där att få gå och se hur mycket film som helst.

Som av en händelse har en av filmerna som figurerar i pärmen nyligen kommit ut i nyutgåva på svensk dvd. Jag tänkte att jag här skulle bjuda på vad jag skrev och berättade i radio om den när det hade gått upp på den nu nedlagda Sandrew-biografen i Sundsvall i början av 1990. En liten varning är på plats innan jag börjar. Vid den tidpunkten var min känsla över hur mycket man bör berätta om en films handling i en recension inte (heller) helt utvecklad, så det föreligger viss spoilervarning. Här kommer så min recension av Camille Claudel (den ocensurerade varianten, jag besparar varken er eller mig själv de språkliga bristerna):

”Det var med viss bävan jag begav mig för att den här filmen. Jag var tveksam både till filmen som sådan och dess längd. Camille Claudel är två timmar och femtioåtta minuter lång! Nåja, nu gick jag illa fall i väg och såg den. Det ångrar jag inte i första taget. Camille Claudel är en fransk film som handlar om skulptören med samma namn. Mycket plats ägnas åt att skildra det stormiga förhållandet hon hade med den store skulptören Auguste Rodin.

I det avseendet är Camille Claudel en mycket fransk film med sina laddade kärleksscener. Egentligen skulle jag vilja dela upp den här filmen i två delar för den känns verkligen som två skilda filmer. De första nittio minuterna är ljusa, optimistiska och sprudlande levnadsglada. Det är under den tiden som Camille och Auguste fortfarande håller ihop. Här utspelas filmen i genuina franska sekelskiftesmiljöer vilket ger filmen en suggestiv realism som tilltalar mig.

Den andra halvan är den mer konstnärliga. Här är filmen mer mörk och den sänker sig till själslig nivå där Camilles psyke mer och mer bryts ned. Alltefter vad filmen lider blir hon mer och mer inåtvänd och isolerar sig från omvärlden i en ständig kamp för att vinna erkännande i skuggan av sin läromästare Rodin.

Camille Claudel är regisserad av den franske filmfotografen Bruno Nuytten. Det är mycket hans förtjänst att filmen är så vacker som den är. I Camille Claudel arbetar han mycket med skuggor kamerarbetet är mycket säkert. Ansvarig för den biten har Pierre Lhomme varit. Gérard Depardieu är mycket bra i sin tolkning av Auguste Rodin. Direkt suverän är Isabelle Adjani som Camille Claudel.

Hennes agerande drar ett mycket stort strå till stacken vad gäller filmens kvalitet. Det märks ideligen att Bruno Nuytten har Milos Forman som regiförebild för likheterna med mästerverket Amadeus är många. Vill du ha en filmisk upplevelse av nära på högsta klass så bör du se Camille Claudel. Avskräcks inte ac länden även om jag måste tillstå att den är något för lång. Den är väl värd att se. Betyg: 4″

Efter att nyligen ha sett om filmen kan jag konstatera att jag i det stora hela håller med mig själv av årgång 1990, även om jag naturligtvis skulle ha uttryckt mig annorlunda i dag. Inte minst när det genusmässiga perspektivet. I dag ser jag såklart att Camille Claudel är en film om en kvinnlig konstnär som inte bara har skuggan av sin läromästare att ta sig ur och slåss emot utan naturligtvis ett helt patriarkat och samhälle med massor av förutfattade meningar och konventioner kring hur en kvinna bör bete sig och vad en kvinna bör göra och kanske främst inte göra.

Camille Claudel är en gripande, stark och vacker film och Isabelle Adjani gör alltjämt förhäxande och uppslukande starkt porträtt i titelrollen. Och filmen är alltjämt en aning för lång. Men betygsfyran får stå kvar.

Underhållande och personligt från marginalen

Det franska radarparet Gustave de Kervern och Benoït Delépine rönte viss uppmärksamhet i Sverige med sin debutfilm Arga män (utan ben), Aaltra i orignal, från 2004. Sedan dess har det varit tyst kring dem på våra breddgrader. Tills nu vill säga. I går var det svensk biopremiär för deras senaste långfilm, den fjärde i raden, Den siste mammuten (Mammuth).

Den som såg och gillade Arga män (utan ben) vet vad som väntar och kan lugnt förvänta sig att få en liknande filmupplevelse till livs. de Kervern och Delépine har sin stil och håller konsekvent fast vid den. De fortsätter att skildra lite udda människor i marginalen i samhället och de gör det med en berättarstruktur och visuell stil som påminner en hel del om Jim Jarmuschs och de finska bröderna Kaurismäkis.

Den som förväntar sig att få se en sorts ny Arga män (utan ben) kan dock komma att bli besviken. Det finns trots allt en del skillnader mellan den och Den siste mammuten. Som till exempel att de Kervern och Delépine sedan debuten har utvecklat sitt bildspråk en aning. Den siste mammuten är förutom att den i motsats till Arga män (utan ben) är i färg ett poetiskt drag i bildberättandet som debuten inte hade.

Den siste mammuten eller heller inte lika kärv i ton och handling som Arga män (utan ben) var. Och sist men inte minst så är det den här gången inte regissörerna själva som spelar huvudrollerna. Den här gången har de lockat till sig namnkunniga skådespelare som Gérard Depardieu (som jobbade gratis), Yolande Moreau, Isabelle Adjani och Benoït Poelvoorde.

Den siste mammuten är, liksom Arga män (utan ben) en road movie. Den här gången är dock fortskaffningsmedlet en gammal motorcykel i stället för rullstolar. Slakteriarbetaren Serge, spelad av en synnerligen volymös och långhårig Gérard Depardieu, har just gått i pension. Men för att få ut sin pension kräver den ökända franska byråkratin att han lämnar in tjänstgöringsintyg och lönebesked från sina tidigare arbetsgivare.

För att samla in sätter han sig på sin gamla motorcykel och beger sig iväg på en resa. En resa som lika mycket blir en resa in i honom själv och genom minnenas alléer. Mer komplicerad än så är inte handlingen. Det är absolut inte det bästa du kan se på bio i år, men definitivt något av det mest personliga.

Med ett grovkornigt men ändå märkligt vackert och poetiskt foto och en stil som närmast kan beskrivas som rapsodisk och tablåartad berättar de Kervern och Delépine sin historia. Den siste mammuten är en avig och annorlunda film, kryddad med en lätt samhällskritisk ton och absurd och drastisk humor. Berättelsen ger utrymme för några riktigt fina scener och filmen sticker ut så pass mycket från bioutbudets breda mittfåra att den hela tiden känns intressant. Trots att den ibland spretar lite för mycket rent handlingsmässigt.

I motsats till den koncentrerade och konsekventa Arga män (utan ben) ger Den siste mammuten emellanåt sken av att de Kervern och Delépine den här gången inte riktigt varit helt på det klara med vilken typ av film de velat göra. Sidospåret med Isabelle Adjanis figur känns exempelvis en aning malplacerad och inte helt nödvändigt för berättelsen.

I det stora hela är dock Den siste mammuten en fullt godkänd film, inte minst tack vare den värme och det livsbejakande om den utstrålar och som det inte går att värja sig mot. Trots vissa skönhetsfläckar.