RSS Flöde

Etikettarkiv: Mon oncle

Min onkel – Tati tar sikte på modernismen

Det har blivit något av en nyårstradition för mig att någon gång under helgen se en av Jacques Tatis filmer. Jag vet inte exakt vad det är med hans filmer som får mig att känna att de passar extra bra att se i samband med just nyårshelgen, men det är något med stämningen och tonen i dem som får mig att göra det.

I år fick det under alla omständigheter bli Min onkel (Mon oncle) från 1958, uppföljaren till Semestersabotören (Les vacances de monsieur Hulot) som kom fem år tidigare.

Min onkel kan med fog kallas för Tatis mest framgångsrika film, inte minst för att den bland annat plockade hem två riktigt tunga filmpriser i form av Prix du jury vid Cannesfestivalen 1953 och en Oscar för bästa utländska film året efter. Det var också med Min onkel som Tati fullt ut lät samhällssatiren skina genom i berättelsen.

Handlingen kretsar kring Tatis älskade alter ego monsieur Hulot. Den här gången placeras han i en mer urban kontext än i föregångaren Semestersabotören. Här riktas satiren mot det moderna samhället och fonden är mer av stadsmiljö och kontrasten mellan nytt och gammalt.

Herr Hulot bor i ett något fantasifullt och vindlande konstruerat flerfamiljshus i en myllrande och mer gammaldags del av en icke namngiven stad. I en närliggande del av staden ligger ett modernt bostadsområde. I områdets mest moderna villa bor Hulots syster tillsammans med sin man Charles och deras son Gérard.

Gérard älskar den klumpige men godhjärtade Hulot som brukar hämta honom från skolan om eftermiddagarna, men Hulots syster och svåger är inte imponerade av honom.

Systern drömmer om att Hulot ska få ihop det med den korrekta och stilfulla grannfrun och Charles försöker få in honom på ett jobb på den plastfabrik där han har en topposition. Men det moderna livet är inget för herr Hulot och ur hans avighet inför dess utmaningar och inte minst tekniken utvinner Tati mycket komik.

Min onkel har än mer tydlig satirisk udd än Semestersabotören, men den blir aldrig elak utan alla människorna i filmen skildras med värme. Vilket av de två sätten att leva som Tati förespråkar blir tydligt ändå.

Min onkel är på typiskt Tati-manér stillsamt och långsamt berättad men stor omsorg om detaljerna. Tatis omtalade pedantiskhet blir tydlig i det att det är en noggrant koreograferad film där helt uppenbart inget lämnats åt slumpen. Slutprodukten är i mitt tycke lika trivsam och underbart underhållande att titta på oavsett vilken gång i ordningen jag ser den.

Som vanligt hos Tati är det tämligen dialogfattigt men det är ändå en synnerligen talande film, mycket tack vare ett fantastiskt soundtrack och ett kreativt och fyndigt sätt att användande av ljudeffekter,

Min onkel är helt enkelt en klassiker som fortsätter att fängsla och underhålla ännu så här 75 år senare. Det hade kunnat gå att kalla den för Tatis svar på Chaplins Moderna tider. Om det inte hade varit för att Tatis nästa projekt Playtime skulle visa sig vara än mer ambitiös och Moderna tider-liknande. Men den får vi återkomma till vid senare tillfälle här på BleuBlancRouge.

En solvarm och jazzig klassiker som alltid piggar upp

vacances-de-m-hulot.jpg

Nyårshelgen är kanske filmhelgen framför andra för mig. Det vet du som följt den här bloggen ett tag. Du vet också att jag har en förkärlek för att se klassiska äventyrsfilmer kring just nyår. Den senaste nyårshelgen valde jag dock ett annat spår.

Den här gången fick nyårsklassikern bli en gammal goding av ett annat slag: Jacques Tatis underbara genombrottsfilm Semestersabotören (Les Vacances de Monsieur Hulot) från 1953.

Det är också något med Semestersabotören som åtminstone för mig känns väldigt mycket nyår. Kanske är det för att den brittiska komedin Badliv, som jag kommer i håg det i alla fall, ofta visades på TV under runt just nyår under mina barn- och tidiga ungdomsår.

Badliv är en synnerligen Tati-inspirerad historia. Den skulle kunna beskrivas som en Semestersabotören korsad med Benny Hill. Åtminstone är det så jag kommer ihåg den. Det var inte igår jag såg den senast om man säger så.

Semestersabotören var Jacques Tatis andra långfilm och den blev som sagt hans stora genombrott. Den nominerades bland annat till en Oscar för bästa manus, vilket är en prestation i sig för en film utan egentlig handling. Jacques Tati hann bara med att färdigställa sex långfilmer före sin död i november 1982. En anledning till det var de ekonomiska svårigheter han hamnade i efter att ha satsat allt och lite till på att göra filmen Playtime.

Den oerhört ambitiösa och avancerade filmen tog nio år att göra och hyllades av kritikerna när den 1967 fick premiär. Men ekonomiskt blev den ett rungande fiasko och sviterna av det följde med Tati resten av hans liv. En annan anledning till att han inte gjorde fler filmer var att han var notoriskt pedantisk och ruskigt envis.

Den där pedantiskheten visar sig inte minst i hur han hanterade Semestersabotören. Den hade alltså premiär 1953 men den version av den som oftast visas i dag kommer från 1978. Det var den sista av flera putsningar av filmen som Tati gjorde genom åren.

Bland annat lät han 1963 spela in en ny version av filmens klassiska och karaktäristiska soundtrack och 1978 spelade han in och la till en scen som var en parodi på Steven Spielbergs Hajen. Men trots den nya scenen är faktiskt 78-versionen nästan tio minuter kortare än originalet från 1953. Jacques Tati såg 78-versionen som den slutgiltiga av filmen och det är lätt att hålla med. Den är lite rappare, lite snyggare och mer följsam.

Det var också i Semestersabotören som Jacques Tatis älskvärda och berömda alter ego monsieur Hulot introducerades. Filmen har som sagt ingen regelrätt handling utan den går ut på att den godhjärtade men klumpige Hulot i en serie sketchlikande tablåer skapar mindre kaos bland de övriga gästerna under en semestervistelse på en badort vid den franska atlantkusten.

Med influenser från stumfilmstiden, i synnerhet från Buster Keaton, skapade han en stil som var hans egen och som i sin tur har influerat många andra. Den suveränt orkestrerade filmen genomsyras av en helt oemotståndlig, mild och lite tystlåten humor. Som nästan alla av Tatis filmer finns här inslag av samhällskritik men den är aldrig elak.

Jacques Tati hade en osviklig komisk timing och även om det sällan är så att man skrattar högt åt det som sker i Semestersabotören så är den fylld av dråpliga och roliga scener. Och som åskådare sitter man med ett leende på läpparna från början till slut.

Semestersabotören är en rak och enkel berättelse, vissa skulle säkert till och med kalla den simpel, och Jacques Tati skulle komma at ta enorma steg i sin filmiska utveckling i de två efterföljande filmerna Min onkel (Mon oncle) och Playtime.

I ett filmhistoriskt perspektiv väger bägge tyngre än Semestersabotören, men som ren och lättsam underhållare var Jacques Tati förmodligen aldrig bättre än här.  Om du för första gången ska närma dig Tatis filmografi så är det i mitt tycke med den du ska börja.