RSS Flöde

Etikettarkiv: fransk filmklassiker

Ännu en av giganterna har gått ur tiden

Han var inte bara en av fransk films allra mest ikoniska figurer utan en av den franska kulturens verkliga giganter. Hans betydelse för den moderna filmen går knappast att överskatta. I dag nåddes vi av beskedet att han gått ur tiden i den aktningsvärda åldern av 91 år.

Jag pratar såklart om Jean-Luc Godard, den fransk-schweiziske auteuren som var med om att skapa och forma den banbrytande franska nya vågen och som efter det aldrig någonsin slutade upp med att utveckla och utforska filmmediets möjligheter.

I likhet med de andra filmskaparna som kom att räknas till Nouvelle vague-rörelsen utmanande han ständigt filmmediets rådande konventioner och det är ingen överdrift att säga att Jean-Luc Godard gjorde det mer konsekvent och vildsint än någon annan.

Hans karriär som filmare blev också lång och imponerande och spände över nästan 60 år från den sensationella debuten med Till sista andetaget (À bout de souffle) 1960 till det som kom att bli hans sista film: essäfilmen Le livre d’image som han gjorde så sent som för fyra år sedan.

Jean-Luc Godard skapade sig snabbt en unik berättarröst som var omisskännlig även om den genom åren ständigt ändrade skepnad. Mest känd och brett uppskattad blev han för sina filmer från främst den första halvan av 1960-talet då han på ett nästan oupphörligen fascinerande och fängslande sätt blandade influenser från populärkulturella amerikanska filmer med med tiden alltmer avancerade filosofiska resonemang.

Han gick alltid sin egen väg och var aldrig rädd att sticka ut hakan – vilket snabbt gjorde att han också fick ett rykte om sig som kontroversiell och en provokatör.

För att hedra denne legendar valde jag denna kväll att se om en av hans mest hyllade och berömda filmer: Leva sitt liv (Vivre sa vie) från 1962. Det var hans tredje långfilm och är en sorgsen, inkännande och gripande Emile Zola-inspirerad skildring av en ung kvinnas väg in i prostitution. Huvudpersonen i Leva sitt liv delar mycket riktigt också namn med sin motsvarighet i Zolas berömda roman Nana från 1880.

Jean-Luc Godard tecknar berättelsen om sin Nana i tolv olika tablåer och med hjälp av såväl Zola-liknade skarpsinnig detaljrikedom och naturalism som lyrism. Det sistnämnda starkt hjälpt av ett fantastiskt svartvitt foto signerat mästerfotografen Raoul Coutard och en lika fantastisk uppvisning i uttrycksfullt skådespeleri av Godards dåvarande fru och musa, danskan Anna Karina, i huvudrollen.

Om du ännu är obekant med eller nybörjare när det gäller Jean-Luc Godards gärning som filmskapare så är Leva sitt liv ett bra ställe att börja på. Även om den innehåller sin beskärda del av intellektualiserade så är den för att vara gjord av Godard tämligen rak och lättbegriplig.

Vila i frid, Jean-Luc Godard!

Irma Vep – den bortglömda pärlan bakom tv-serien

Postat den

Häromveckan började HBO visa Irma Vep, med svenska Alicia Vikander i den ledande rollen. Det är Olivier Assayas själv som står för regin i denna nyinspelning i tv-serieformat av hans till nu lite bortglömda 90-talsfilm med samma namn.

I arthousefilmkretsar uppbär dock Irma Vep från 1996 någon sorts semiklassikerstatus och nu lyfts den i kölvattnet av tv-serien fram i ljuset igen.

Jag har inte börjat se tv-versionen än men tog häromdagen och såg om filmen och glädjande nog var det ett trevligt återseende för det är en film som jag tycker inte bara håller utan känns vital även med dagens ögon.

Visst finns det en hel del i Irma Vep som känns som en generisk arthousefilm från 90-talet men den har inte fastnat i sin tid.

Mycket tack vare att den redan då också förde tankarna till en annan tid: den franska nya vågens 60-tal.

För utöver att vara en smart satir över filmskapande i stort är Irma Vep också en välgjord och snygg Nouvelle vague-hyllning, filmad i svartvitt och med Truffaut-favoriten Jean-Pierre Léaud i en viktig roll.

Irma Vep handlar om den planerade produktionen av en nyinspelning av pionjären Louis Feuillades stumfilmsklassiker Les vampires från 1915.

Léaud spelar den excentriske regissören och Maggie Chung spelar en version av sig själv som handplockats att spela huvudrollen och Irma Vep.

Maggie är inte det mest självklara valet för rollen och ses på med lite misstänksamhet från vissa delar av teamet. Lite vilsen i situationen går hon verkligen in i sin research för rollen och tänjer på gränserna.

Det blir en inspelning som inte liknar någon annan med intriger och egon som ser till att hålla cirkusen igång.

Irma Vep är smart, rolig och resonerande kring kreativitet och konstnärlighetens villkor. Och dessutom en referensfest för den som intresserar sig för fransk filmhistoria.

Ikonen Gabin som ikoniske Maigret

Postat den

En tradition här på BleuBlancRouge är att uppmärksamma den legendariska skådespelaren Jean Gabins födelsedag den 17 maj.

Som traditionen bjuder görs detta genom att skriva några rader om en film ur hans synnerligen digra filmografi.

I år föll valet på något på sätt och vis dubbelt ikoniskt: den ikoniska Gabins första insats som Georges Simenons lika ikoniska figur kommissarie Jules Maigret.

Maigret gillrar en fälla (Maigret tend un piège) från 1958 är baserad på romanen med samma namn men Jean Delannoys film skiljer sig en del från sin litterära förlaga.

Delannoy som själv gjort manusbearbetningen tillsammans med bland andra dialogmästaren Michel Audiard har helt utefter dåtidens rådande trend så att säga noirifierat Simenons text och gjort den både hårdare och mer svartsynt.

Dessutom har man gjort vissa förändringar i handlingen som bland annat flyttats från Montmartre till Marais och berikats med ett antal figurer som inte finns i boken.

Förändringarna är inte nödvändigtvis alltid till det bättre men de funkar rent filmiskt.

För en visavi originaltexten mer trogen filmatisering kan man hitta i den brittiska tv-version med en lysande Rowan Atkinson i huvudrollen som gjordes för några år sedan.

Jean Gabin gör också Maigret med den äran, men i linje med filmens övriga uttryck är hans version av den berömda kommissarien mer hårdkokt än den som beskrivs i Simenons böcker.

Maigret gillrar en fälla brukar allmänt hållas som den bästa av de tre filmerna med Jean Gabin i titelrollen och jag är böjd att hålla med.

Det är en väl fungerande och underhållande film noir med atmosfärdrypande foto i svartvitt, bra bett i dialogen och en spänning som håller i sig.

Jean Gabins närvaro är en kvalitetsgarant i sig och att en annan BleuBlancRouge-favorit i Lino Ventura dyker upp i en mindre roll gör saken sannerligen inte sämre.

Maigret gillrar en fälla kan nog vara lite knepig att få tag på i Sverige men i hösta släpptes den i en utmärkt, nyrestaurerad utgåva i Frankrike.

Intresset för Georges Simenons skapelse tycks hålla i sig över generationerna. Det har gjorts otaliga Maigret-filmatiseringar genom åren och så sent som förra året hade en ny film av Patrice Leconte kort och gott betitlad Maigret premiär i Frankrike.

I den är det ingen mindre än Gérard Depardieu som ikläder sig titelrollen. Återstår att se om den får svensk premiär också.

Farväl, Jean-Jacques Beineix!

Ännu en av den frankofona filmens visionärer har gått ur tiden. I detta fall en person som med sina tidiga filmer spelade en viktig roll i processen att lägga grunden till den frankofil jag är i dag.

I dag nåddes vi av beskedet från Frankrike att Jean-Jacques Beineix avlidit 75 år gammal.

Tillsammans med Leos Carax och Luc Besson var han den ledande figuren inom den rörelse inom fransk film som kom att kallas cinéma du look och som fick stor internationell genomslagskraft under främst 80-talet.

De tre blev stora namn men också omtvistade. Alla dubbades till enfants terribles och termen cinéma du look myntades ursprungligen som pejorativ kring deras filmers kvalitet.

Med tiden kom Carax att tilldömas konstnärlig cred medan både Beineix och Besson fortsatt fick utstå kritik och nedsättande omdömen. Icke desto mindre får alla tre räknas som viktiga figurer för hur modern fransk film utvecklats.

Mest berömd är Jean-Jacques Beineix för två filmer: långfilmsdebuten Diva från 1981 och Betty Blue – 37,2 grader på morgonen (37°2 le matin i original) från 1986 och det var just de två filmerna jag pratar om när jag säger att Beineix gjorde ett avgörande intryck på mig när jag formades till frankofil.

Det var häftiga och visuellt slående filmer med berättelser om starka känslor. Perfekt för att fängsla en tonåring med ett allt starkare intresse för film. I ärlighetens namn ska väl också påpekas att den frikostiga nakenheten i Betty Blue också spelade roll för att fånga den där tonåringen.

Filmerna tog intryck av och hämtade inspiration från de amerikanska men hade en elegans och coolhet som de samtida amerikanska inte hade.

Jean-Jacques Beineix popularitet peakade med Betty Blue och efter den dalade hans stjärna relativt snabbt. Vilket resulterade i att det bara blev en handfull egenregisserade långfilmer till.

Men om man lägger till den i mina ögon inte helt lyckade Månen i rännstenen (La lune dans la caniveau) från 1983 får man tillsammans med Diva och Betty Blue en trio filmer som satt odiskutabelt avtryck inom modern fransk film.

Den franska sällskapsresan

Den här gången ska vi behandla en av modern fransk films största kultklassiker: Les Bronzés i regi av Patrice Leconte från 1978.

Den har något av samma status i Frankrike som Sällskapsresan har här hemma i Sverige. Och jämförelsen stannar inte där för Les Bronzés som alltså gjordes två år före den svenska filmens största publiksuccé någonsin parodierar samma sak: hur människor på charterresor beter sig.

Uppenbarligen ett tacksamt ämne eftersom även Les Bronzés blev en hejdundrande publiksuccé. I alla fall i frankofona länder. Här i Sverige biovisades den mig veterligen aldrig. Nu finns den dock tillgänglig här via Netflix.

Precis som Sällskapsresan bygger Les Bronzés på situationskomik och igenkänning, men det finns stora skillnader också. Tilltalet och målgruppen skiljer sig en hel del åt.

Där Sällskapsresan var snällare och mer familjevänlig siktar Les Bronzés tydligt in sig på en mer vuxen publik. Här är det dominerande temat jakt på sexuella erövringar och mycket av komiken handlar om förvecklingar på det området.

Bakom Les Bronzés stod den populära teatergruppen Le Splendid som stod bakom en serie framgångsrika pjäser och filmer och vars medlemmar ( Christian Clavier, Josiane Balasko, Michel Blanc, Gérard Jugnot, Marie-Anne Chazel och Thierry Lhermitte med fler) tillsammans och var för sig skördat enorma framgångar och medverkat i succé efter succé.

Les Bronzés var deras första försök på vita duken och filmen bygger på en framgångsrik pjäs som de framförde på sin egen scen i Paris. Den blev som sagt en rejäl fullträff och gruppen följde snabbt upp den med två andra filmer som även de räknas som klassiker i Frankrike.

Först Les Bronzés font du ski (som precis som uppföljaren till Sällskapsresan utspelar sig i fjällvärlden) och sedan den mest klassiska av franska julfilmer Le père Noël est une ordure.

Med sin kultstatus kan Les Bronzés ses som en del av allmänbildningen för den som har ett intresse för fransk film.

Annars kan jag, nu när jag ser om den för första gången på ett drygt decennium, tycka att även om den innehåller några rejäla komiska höjdpunkter gnagts på en hel del av tidens tand. På ett delvis obarmhärtigt sätt dessutom.

Specialisterna – Patrice Lecontes ”okända” publiksuccé

Sedan en tid tillbaka har svenska Netflix börjat tillgängliggöra en hel del äldre och här i Sverige mindre kända franska filmer. Däribland några titlar av en av mina favoriter bland franska regissörer: Patrice Leconte.

För publiken utanför den frankofona sfären är hans namn förmodligen främst förknippat med alternativfilmsuccéer och filmfestivalfavoriter som Den fula gubben (Monsieur Hire), Hårfrisörskans make (Le mari de la coiffeuse) och Löjets skimmer (Ridicule).

Faktum är dock att han inledde sin karriär som pålitlig leverantör av stora publiksuccéer i mainstreamfåran. Som till exempel Les Spécialistes från 1985 som är en av de där filmerna som nu kan ses på Netflix.

Den blev en massiv succé på hemmaplan. Drygt fem miljoner personer löste biobiljett för att se den vilket gjorde den till den tredje mest sedda filmen på bio i Frankrike det året. Den biovisades för övrigt också i Sverige, under titeln Specialisterna, men gjorde inget större avtryck när det gäller biljettförsäljning eller uppmärksamhet här.

Specialisterna är en film som tydligt hämtat inspiration från den dåtida amerikanska actionfilmens succérecept med ett omaka huvudrollspar. Här är det två kåkfarare som under det att en fångtransport får problem med däcken ser möjligheten att fly och dessutom tar den.

Eller snarare är den ena, den hetlevrade Paul, av dem som ser och tar möjligheten. Den andra, Stéphane, som är mer inriktad på att sitta av den korta tid av straffet han har kvar är inte lika pigg på det, men tvingas haka på eftersom de två är är sammanfogade av handklovar.

Trots vissa samarbetssvårigheter och det komplicerande faktum att de är sammanfogade av handklovarna lyckas de fly och sedermera gömma sig på en avlägsen gård i den sydfranska Alperna.

Där får de oväntad hjälp och Paul lyckas dessutom övertala Stéphane att hjälpa honom att planera för en synnerligen lukrativ kupp. Problemet är bara att den samtidigt är synnerligen riskfylld.

Specialisterna är naturligtvis med en nutida blick påverkad av tidens tand och berättartekniskt daterad. Men om man bortser från det kvalitetsmässigt i god nivå med många av dåtidens amerikanska succéfilmer som den hämtat inspiration från.

Patrice Leconte regisserar effektivt och hela tiden med en lekfull glimt i ögat och kemin mellan huvudrollsparet Bernard Giraudeau och Gérard Lanvin är påtaglig. Det är inte på något sätt någon omistlig film men underhållningsnivån är genomgående hög.

Personligen föredrar jag den inrikting på sitt filmskapande som Patrice Leconte slog in på bara några år senare och som mynnade ut i bland annat de tre tidigare namngivna klassikerna, men det finns helt klart saker att uppskatta hos hans tidigare filmer också. Vilket Specialisterna är ett exempel på.

Merci, Bébél!

I går nåddes vi av den sorgliga nyheten att en av av fransk films mest ikoniska och berömda personligheter gått ur tiden, 88 år gammal Jean-Paul Belmondo, eller Bébél som han också kallades i Frankrike, älskades av filmentusiaster världen över och var bland mycket annat något av Nouvelle vague-rörelsens poster boy.

För mig kommer han för alltid att vara The French King of Cool, vilket också var rubriken på ett hyllningsinlägg som jag skrev på hans 80-årsdag.

De flesta förknippar honom kanske främst med sin insats i Jean-Luc Godards Till sista andetaget (A bout de souffle) från 1960, men listan över minnesvärda roller han gjorde är otroligt lång. Så lång att jag själv omöjligt kan välja ut en särskild favorit.

För att hålla honom och hans gärning kände jag ändå att jag i går ville se om en av alla de där filmerna och det fick bli Le Professionel, eller Hämnd till varje pris som den fick heta i Sverige, från 1981.

Jean-Paul Belmondo var för övrigt inte den enda starkt lysande stjärnan som var inblandad i produktionen. Tungviktaren Georges Lautner regisserade, Michel Audiard skrev de för honom typiskt vassa och rappa dialogerna och sonen Jacques (som bekant sedermera synnerligen berömd) var med och skrev manuset. Som om det inte vore nog såg mästaren Ennio Morricone till att filmen fick ett melankoliskt och i sig synnerligen minnesvärt soundtrack (ledtemat Chi Mai blev en storsäljare som singel).

Le Professionel är en tuff actionthriller. Belmondo spelar Josselin Beaumont, en fransk underrättelstjänstagent som efter två år i fängelse i ett centralafrikanskt land lyckas rymma och återvänder hem till Frankrike.

Beaumont skickades till landet med uppdraget att mörda den styrande diktatorn men den politiska situationen ändras och när hans överordnade inser att det finns saker att vinna på att låta diktatorn leva så förråder de Beaumont, som alltså hamnar i fängelse.

Beaumont är fast besluten att fullfölja sin order att mörda diktatorn och hämnas på dom som förrådde honom. Hans flykt och återkomst till Frankrike sammanfaller med ett statsbesök av just nämnda diktator och när hans forna allierade på underrättelstjänsten får reda på att han rymt tar de upp jakten på Beaumont för att en gång för alla röja problemet ur värden.

Le Professionel är som sagt i grunden en actionthriller,en synnerligen underhållande sådan dessutom, men den har också starka poltiska undertoner. Den kommenterar tämligen öppet cynismen i den neo-koloniala och omdiskuterade eran i fransk utrikespolitik som kom att kallas Françafrique.

Trots ett blandat mottagande från kritikerna blev den en stor succé på de franska biograferna. När 1981 var slut var det bara tre andra filmer som lockade fler besökare och då hade ändå Le Professionel premiär först i slutet av oktober.

Vad har Gabin, Ventura och Indochine gemensamt?

Postat den

Som traditionen har på BleuBlancRouge lyder så kommer här på 17 maj, Jean Gabin-dagen i min värld, ett inlägg om en av denna gigants många minnesvärda filmprestationer.

I år får det bli en film i vilken han spelar mot Lino Ventura som är en annan av mina stora favoriter från den franska filmens rika historia. Nämligen Razzia sur la chnouf, eller Knarkrazzia (vilket är en för den här tiden förbluffande rak översättning) som den fick heta här i Sverige.

Filmen, som regisserades av Henri Decoin, hade premiär i Frankrike i april 1955 och nådde de svenska biograferna den ett halvår senare. Den bygger på en roman av författaren Auguste Le Breton (som för övrigt syns i en liten roll i filmen) och var för sin tid mer eller mindre banbrytande i val av ämne: den internationella droghandeln.

Jean Gabin spelar Henri Ferré, eller Le Nantais som hon också kallas, en hårding som återvänder till Frankrike efter några år i USA. Henri har rekryterats av drogbaronen Liski för att övervaka och effektivisera dennes distributionskanaler i Paris undre värld.

Henri förspiller ingen tid utan ger sig direkt in i smeten. Men det är såklart långtifrån något riskfritt uppdrag han har. Att manövrera sig i den undre världen har sina risker och dessutom har polisen honom under bevakning.

Razzia sur la chouf i vissa avseenden en tämligen typisk fransk noirfilm, med dramatiska kameravinklar, ljussättning som arbetar med långa skuggor och ett suggestivt jazzigt soundtrack. Men det är också något mer. Som jag redan snuddat vid så var droghandel inget som skildrats särskilt ingående på film vid denna tid och Henri Decoin tar sig nogsamt an sitt ämne.V

I bland lämnar han nästan narrativet helt för att i detaljerade och nästan dokumentärliknande sekvenser skildra de olika upplägg som de olika säljarna använder sig av för att få ut sina varor till kunderna. Blandningen mellan dessa och mer traditionella hårdkokta noirsekvenser med tuff dialog och bra skådespelande är fängslande.

Lite kuriosa avslutningsvis: det finns faktiskt en koppling mellan den här filmen och mina franska musikaliska favoriter Indochine. Låten Razzia på bandet andra album Le péril jaune från 1983 är kraftigt inspirerad av den. Bara en så’n sak!

En oerhört vital och spänstig sextioåring!

I dag tänkte jag uppmärksamma en riktig milstolpe inom inte bara fransk film utan filmhistorien som helhet: Jean-Luc Godards banbrytande debutfilm Till sista andetaget (A bout de souffle) som hade premiär i mars 1960 och därmed firar sextio år i år.

Filmhistoriker träter om vilken film som ska anses ha startat den rörelse inom franska film som kom att kallas Nouvelle vague och sedermera la grunden till vad vi än i dag refererar till som modern film. Men att säga att franska nya vågen, som den brukar benämnas i Sverige, tog fart och slog igenom med François Truffauts De 400 slagen (Les Quatre cents coups) från 1959 och just Till sista andetaget är nog något som de allra flesta är överens om.

Två riktigt tunga pjäser i den moderna filmhistorien är det vi pratar om här men av de två är Till sista andetaget den avgjort coolaste och sett i en nutida kontext modernaste. Det var faktiskt Truffaut som skrev det första manuset men den versionen omarbetade Godard och tog sedan ut svängarna rejält i det filmiska berättandet och bröt vilt mot flera av den då drygt halvseklet gamla konstformens oskrivna regler.

I grund och botten är det en enkel kriminalhistoria. Småskurken Michel (spelad av Jean-Paul Belmondo) ska ta bilen från Marseille till Paris. På vägen får han ett antal poliser efter sig och han råkar skjuta en av dem. Han lyckas fly utan att bli upptäckt och anländer så småningom till Paris där han söker upp den amerikanska journaliststudenten Patricia (spelad av Jean Seberg) som han har träffat några gånger och är förtjust i. Med polisen hack i häl försöker han få henne att fly med honom till Italien.

Med en för tiden ultramodern filmisk skrud, en blandning av den för honom tämligen typiska filosoferande och influenser från och referenser till amerikansk kriminalfilm och populärkultur och inte minst ett av filmhistoriens mest ikoniska filmpar i Belmondo och Seberg gjorde Jean-Luc Godard Till sista andetaget till ett jazzigt svängigt mästerverk som alltså kom att bilda en skola för filmskapande som är relevant än i dag.

Det är klart att en hel del av filmen har gnagts på av tidens tand, men i det stora hela är Till sista andetaget så här sextio år senare en alltjämt oerhört vital och spänstig film! Omistlig inte minst  för den som har ett särskilt intresse för fransk film.

En man och en kvinna – 54 år senare

Nya vågen-klassikern En man och en kvinna (Un homme et une femme) från 1966 är en av fransk films mest framgångsrika filmer.

Oscar för bästa utländska film och bästa manus, Guldpalmen i Cannes och Golden Globe för bästa utländska film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll är bara några av de prestigefyllda pris den kammade hem. Och en publiksuccé blev den också.

Det är lätt att förstå varför eftersom det är en på många sätt extraordinär film. Det banbrytande fotot (av regissören Claude Lelouch själv) med sin blandning av svartvitt, färg och sepia, den bitterljuva och gripande handlingen och inte minst den fantastiska musiken av Francis Lai gjorde det oerhört lätt att förälska sig i den.

Tjugo år senare återvände Claude Lelouch till de älskade rollfigurerna i den mindre lyckade uppföljaren En man och en kvinna: 20 år senare.

Nu, 54 år senare, är det dags för en tredje film om Jean-Louis Duroc och Anne Gauthier. Eller egentligen 52 år senare eftersom filmen hade sin urpremiär 2018.

När vi nu i Livets bästa år (Les plus belles années d’une vie) återser dem är den åldrade före detta rallyföraren Jean-Louis på väg in i demensens dimma och bor på ett ålderdomshem. Den enda person han tycks ha distinkta minnen av är filmscriptan Anne som han mötte där för över ett halvsekel sedan och därför söker hans son Antoine upp henne och ber henne besöka honom.

Det gör hon och även om han kanske inte hela tiden verkligen känner igen henne blir det ett lågmält och fint återseende och nästa kapitel i deras alltjämt bitterljuva historia blir en av minnen men också av en vilja att leva fullt ut de åren de nu har kvar.

Deras nutida möte är bara en del av filmen, den andra och kanske finaste och bästa är tillbakablickar till de tidigare filmerna. På så vis blir Livets bästa år ett sorts filmisk memoar, kanske mest för  regissören Claude Lelouch men också för skådespelarna Jean-Louis Trintignant och Anouk Aimée. Som uppföljare till En man och kvinna är denna film mycket mer värdig än den som gjordes 1986 (och som Lelouch upprepade gånger sagt att han ångrade att han gjorde).

Livets bästa år är ingen nu klassiker och har inte den vitalitet som gjorde den första filmen till något alldeles extra, men den har en fin tonträff och kemin mellan Trintignant och Aimée finns fortfarande där. Och i en fyndig och rolig drömsekvens där han bland annat skickar blinkningar till generationskamraten Jean-Luc Godard visar Lelouch att en del av den filmiska vitaliteten allt finns kvar.

Livets bästa år gick upp på svenska biografer i fredags.