RSS Flöde

Etikettarkiv: fransk filmklassiker

Farväl, Jean-Jacques Beineix!

Ännu en av den frankofona filmens visionärer har gått ur tiden. I detta fall en person som med sina tidiga filmer spelade en viktig roll i processen att lägga grunden till den frankofil jag är i dag.

I dag nåddes vi av beskedet från Frankrike att Jean-Jacques Beineix avlidit 75 år gammal.

Tillsammans med Leos Carax och Luc Besson var han den ledande figuren inom den rörelse inom fransk film som kom att kallas cinéma du look och som fick stor internationell genomslagskraft under främst 80-talet.

De tre blev stora namn men också omtvistade. Alla dubbades till enfants terribles och termen cinéma du look myntades ursprungligen som pejorativ kring deras filmers kvalitet.

Med tiden kom Carax att tilldömas konstnärlig cred medan både Beineix och Besson fortsatt fick utstå kritik och nedsättande omdömen. Icke desto mindre får alla tre räknas som viktiga figurer för hur modern fransk film utvecklats.

Mest berömd är Jean-Jacques Beineix för två filmer: långfilmsdebuten Diva från 1981 och Betty Blue – 37,2 grader på morgonen (37°2 le matin i original) från 1986 och det var just de två filmerna jag pratar om när jag säger att Beineix gjorde ett avgörande intryck på mig när jag formades till frankofil.

Det var häftiga och visuellt slående filmer med berättelser om starka känslor. Perfekt för att fängsla en tonåring med ett allt starkare intresse för film. I ärlighetens namn ska väl också påpekas att den frikostiga nakenheten i Betty Blue också spelade roll för att fånga den där tonåringen.

Filmerna tog intryck av och hämtade inspiration från de amerikanska men hade en elegans och coolhet som de samtida amerikanska inte hade.

Jean-Jacques Beineix popularitet peakade med Betty Blue och efter den dalade hans stjärna relativt snabbt. Vilket resulterade i att det bara blev en handfull egenregisserade långfilmer till.

Men om man lägger till den i mina ögon inte helt lyckade Månen i rännstenen (La lune dans la caniveau) från 1983 får man tillsammans med Diva och Betty Blue en trio filmer som satt odiskutabelt avtryck inom modern fransk film.

Den franska sällskapsresan

Den här gången ska vi behandla en av modern fransk films största kultklassiker: Les Bronzés i regi av Patrice Leconte från 1978.

Den har något av samma status i Frankrike som Sällskapsresan har här hemma i Sverige. Och jämförelsen stannar inte där för Les Bronzés som alltså gjordes två år före den svenska filmens största publiksuccé någonsin parodierar samma sak: hur människor på charterresor beter sig.

Uppenbarligen ett tacksamt ämne eftersom även Les Bronzés blev en hejdundrande publiksuccé. I alla fall i frankofona länder. Här i Sverige biovisades den mig veterligen aldrig. Nu finns den dock tillgänglig här via Netflix.

Precis som Sällskapsresan bygger Les Bronzés på situationskomik och igenkänning, men det finns stora skillnader också. Tilltalet och målgruppen skiljer sig en hel del åt.

Där Sällskapsresan var snällare och mer familjevänlig siktar Les Bronzés tydligt in sig på en mer vuxen publik. Här är det dominerande temat jakt på sexuella erövringar och mycket av komiken handlar om förvecklingar på det området.

Bakom Les Bronzés stod den populära teatergruppen Le Splendid som stod bakom en serie framgångsrika pjäser och filmer och vars medlemmar ( Christian Clavier, Josiane Balasko, Michel Blanc, Gérard Jugnot, Marie-Anne Chazel och Thierry Lhermitte med fler) tillsammans och var för sig skördat enorma framgångar och medverkat i succé efter succé.

Les Bronzés var deras första försök på vita duken och filmen bygger på en framgångsrik pjäs som de framförde på sin egen scen i Paris. Den blev som sagt en rejäl fullträff och gruppen följde snabbt upp den med två andra filmer som även de räknas som klassiker i Frankrike.

Först Les Bronzés font du ski (som precis som uppföljaren till Sällskapsresan utspelar sig i fjällvärlden) och sedan den mest klassiska av franska julfilmer Le père Noël est une ordure.

Med sin kultstatus kan Les Bronzés ses som en del av allmänbildningen för den som har ett intresse för fransk film.

Annars kan jag, nu när jag ser om den för första gången på ett drygt decennium, tycka att även om den innehåller några rejäla komiska höjdpunkter gnagts på en hel del av tidens tand. På ett delvis obarmhärtigt sätt dessutom.

Specialisterna – Patrice Lecontes ”okända” publiksuccé

Sedan en tid tillbaka har svenska Netflix börjat tillgängliggöra en hel del äldre och här i Sverige mindre kända franska filmer. Däribland några titlar av en av mina favoriter bland franska regissörer: Patrice Leconte.

För publiken utanför den frankofona sfären är hans namn förmodligen främst förknippat med alternativfilmsuccéer och filmfestivalfavoriter som Den fula gubben (Monsieur Hire), Hårfrisörskans make (Le mari de la coiffeuse) och Löjets skimmer (Ridicule).

Faktum är dock att han inledde sin karriär som pålitlig leverantör av stora publiksuccéer i mainstreamfåran. Som till exempel Les Spécialistes från 1985 som är en av de där filmerna som nu kan ses på Netflix.

Den blev en massiv succé på hemmaplan. Drygt fem miljoner personer löste biobiljett för att se den vilket gjorde den till den tredje mest sedda filmen på bio i Frankrike det året. Den biovisades för övrigt också i Sverige, under titeln Specialisterna, men gjorde inget större avtryck när det gäller biljettförsäljning eller uppmärksamhet här.

Specialisterna är en film som tydligt hämtat inspiration från den dåtida amerikanska actionfilmens succérecept med ett omaka huvudrollspar. Här är det två kåkfarare som under det att en fångtransport får problem med däcken ser möjligheten att fly och dessutom tar den.

Eller snarare är den ena, den hetlevrade Paul, av dem som ser och tar möjligheten. Den andra, Stéphane, som är mer inriktad på att sitta av den korta tid av straffet han har kvar är inte lika pigg på det, men tvingas haka på eftersom de två är är sammanfogade av handklovar.

Trots vissa samarbetssvårigheter och det komplicerande faktum att de är sammanfogade av handklovarna lyckas de fly och sedermera gömma sig på en avlägsen gård i den sydfranska Alperna.

Där får de oväntad hjälp och Paul lyckas dessutom övertala Stéphane att hjälpa honom att planera för en synnerligen lukrativ kupp. Problemet är bara att den samtidigt är synnerligen riskfylld.

Specialisterna är naturligtvis med en nutida blick påverkad av tidens tand och berättartekniskt daterad. Men om man bortser från det kvalitetsmässigt i god nivå med många av dåtidens amerikanska succéfilmer som den hämtat inspiration från.

Patrice Leconte regisserar effektivt och hela tiden med en lekfull glimt i ögat och kemin mellan huvudrollsparet Bernard Giraudeau och Gérard Lanvin är påtaglig. Det är inte på något sätt någon omistlig film men underhållningsnivån är genomgående hög.

Personligen föredrar jag den inrikting på sitt filmskapande som Patrice Leconte slog in på bara några år senare och som mynnade ut i bland annat de tre tidigare namngivna klassikerna, men det finns helt klart saker att uppskatta hos hans tidigare filmer också. Vilket Specialisterna är ett exempel på.

Merci, Bébél!

I går nåddes vi av den sorgliga nyheten att en av av fransk films mest ikoniska och berömda personligheter gått ur tiden, 88 år gammal Jean-Paul Belmondo, eller Bébél som han också kallades i Frankrike, älskades av filmentusiaster världen över och var bland mycket annat något av Nouvelle vague-rörelsens poster boy.

För mig kommer han för alltid att vara The French King of Cool, vilket också var rubriken på ett hyllningsinlägg som jag skrev på hans 80-årsdag.

De flesta förknippar honom kanske främst med sin insats i Jean-Luc Godards Till sista andetaget (A bout de souffle) från 1960, men listan över minnesvärda roller han gjorde är otroligt lång. Så lång att jag själv omöjligt kan välja ut en särskild favorit.

För att hålla honom och hans gärning kände jag ändå att jag i går ville se om en av alla de där filmerna och det fick bli Le Professionel, eller Hämnd till varje pris som den fick heta i Sverige, från 1981.

Jean-Paul Belmondo var för övrigt inte den enda starkt lysande stjärnan som var inblandad i produktionen. Tungviktaren Georges Lautner regisserade, Michel Audiard skrev de för honom typiskt vassa och rappa dialogerna och sonen Jacques (som bekant sedermera synnerligen berömd) var med och skrev manuset. Som om det inte vore nog såg mästaren Ennio Morricone till att filmen fick ett melankoliskt och i sig synnerligen minnesvärt soundtrack (ledtemat Chi Mai blev en storsäljare som singel).

Le Professionel är en tuff actionthriller. Belmondo spelar Josselin Beaumont, en fransk underrättelstjänstagent som efter två år i fängelse i ett centralafrikanskt land lyckas rymma och återvänder hem till Frankrike.

Beaumont skickades till landet med uppdraget att mörda den styrande diktatorn men den politiska situationen ändras och när hans överordnade inser att det finns saker att vinna på att låta diktatorn leva så förråder de Beaumont, som alltså hamnar i fängelse.

Beaumont är fast besluten att fullfölja sin order att mörda diktatorn och hämnas på dom som förrådde honom. Hans flykt och återkomst till Frankrike sammanfaller med ett statsbesök av just nämnda diktator och när hans forna allierade på underrättelstjänsten får reda på att han rymt tar de upp jakten på Beaumont för att en gång för alla röja problemet ur värden.

Le Professionel är som sagt i grunden en actionthriller,en synnerligen underhållande sådan dessutom, men den har också starka poltiska undertoner. Den kommenterar tämligen öppet cynismen i den neo-koloniala och omdiskuterade eran i fransk utrikespolitik som kom att kallas Françafrique.

Trots ett blandat mottagande från kritikerna blev den en stor succé på de franska biograferna. När 1981 var slut var det bara tre andra filmer som lockade fler besökare och då hade ändå Le Professionel premiär först i slutet av oktober.

Vad har Gabin, Ventura och Indochine gemensamt?

Postat den

Som traditionen har på BleuBlancRouge lyder så kommer här på 17 maj, Jean Gabin-dagen i min värld, ett inlägg om en av denna gigants många minnesvärda filmprestationer.

I år får det bli en film i vilken han spelar mot Lino Ventura som är en annan av mina stora favoriter från den franska filmens rika historia. Nämligen Razzia sur la chnouf, eller Knarkrazzia (vilket är en för den här tiden förbluffande rak översättning) som den fick heta här i Sverige.

Filmen, som regisserades av Henri Decoin, hade premiär i Frankrike i april 1955 och nådde de svenska biograferna den ett halvår senare. Den bygger på en roman av författaren Auguste Le Breton (som för övrigt syns i en liten roll i filmen) och var för sin tid mer eller mindre banbrytande i val av ämne: den internationella droghandeln.

Jean Gabin spelar Henri Ferré, eller Le Nantais som hon också kallas, en hårding som återvänder till Frankrike efter några år i USA. Henri har rekryterats av drogbaronen Liski för att övervaka och effektivisera dennes distributionskanaler i Paris undre värld.

Henri förspiller ingen tid utan ger sig direkt in i smeten. Men det är såklart långtifrån något riskfritt uppdrag han har. Att manövrera sig i den undre världen har sina risker och dessutom har polisen honom under bevakning.

Razzia sur la chouf i vissa avseenden en tämligen typisk fransk noirfilm, med dramatiska kameravinklar, ljussättning som arbetar med långa skuggor och ett suggestivt jazzigt soundtrack. Men det är också något mer. Som jag redan snuddat vid så var droghandel inget som skildrats särskilt ingående på film vid denna tid och Henri Decoin tar sig nogsamt an sitt ämne.V

I bland lämnar han nästan narrativet helt för att i detaljerade och nästan dokumentärliknande sekvenser skildra de olika upplägg som de olika säljarna använder sig av för att få ut sina varor till kunderna. Blandningen mellan dessa och mer traditionella hårdkokta noirsekvenser med tuff dialog och bra skådespelande är fängslande.

Lite kuriosa avslutningsvis: det finns faktiskt en koppling mellan den här filmen och mina franska musikaliska favoriter Indochine. Låten Razzia på bandet andra album Le péril jaune från 1983 är kraftigt inspirerad av den. Bara en så’n sak!

En oerhört vital och spänstig sextioåring!

I dag tänkte jag uppmärksamma en riktig milstolpe inom inte bara fransk film utan filmhistorien som helhet: Jean-Luc Godards banbrytande debutfilm Till sista andetaget (A bout de souffle) som hade premiär i mars 1960 och därmed firar sextio år i år.

Filmhistoriker träter om vilken film som ska anses ha startat den rörelse inom franska film som kom att kallas Nouvelle vague och sedermera la grunden till vad vi än i dag refererar till som modern film. Men att säga att franska nya vågen, som den brukar benämnas i Sverige, tog fart och slog igenom med François Truffauts De 400 slagen (Les Quatre cents coups) från 1959 och just Till sista andetaget är nog något som de allra flesta är överens om.

Två riktigt tunga pjäser i den moderna filmhistorien är det vi pratar om här men av de två är Till sista andetaget den avgjort coolaste och sett i en nutida kontext modernaste. Det var faktiskt Truffaut som skrev det första manuset men den versionen omarbetade Godard och tog sedan ut svängarna rejält i det filmiska berättandet och bröt vilt mot flera av den då drygt halvseklet gamla konstformens oskrivna regler.

I grund och botten är det en enkel kriminalhistoria. Småskurken Michel (spelad av Jean-Paul Belmondo) ska ta bilen från Marseille till Paris. På vägen får han ett antal poliser efter sig och han råkar skjuta en av dem. Han lyckas fly utan att bli upptäckt och anländer så småningom till Paris där han söker upp den amerikanska journaliststudenten Patricia (spelad av Jean Seberg) som han har träffat några gånger och är förtjust i. Med polisen hack i häl försöker han få henne att fly med honom till Italien.

Med en för tiden ultramodern filmisk skrud, en blandning av den för honom tämligen typiska filosoferande och influenser från och referenser till amerikansk kriminalfilm och populärkultur och inte minst ett av filmhistoriens mest ikoniska filmpar i Belmondo och Seberg gjorde Jean-Luc Godard Till sista andetaget till ett jazzigt svängigt mästerverk som alltså kom att bilda en skola för filmskapande som är relevant än i dag.

Det är klart att en hel del av filmen har gnagts på av tidens tand, men i det stora hela är Till sista andetaget så här sextio år senare en alltjämt oerhört vital och spänstig film! Omistlig inte minst  för den som har ett särskilt intresse för fransk film.

En man och en kvinna – 54 år senare

Nya vågen-klassikern En man och en kvinna (Un homme et une femme) från 1966 är en av fransk films mest framgångsrika filmer.

Oscar för bästa utländska film och bästa manus, Guldpalmen i Cannes och Golden Globe för bästa utländska film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll är bara några av de prestigefyllda pris den kammade hem. Och en publiksuccé blev den också.

Det är lätt att förstå varför eftersom det är en på många sätt extraordinär film. Det banbrytande fotot (av regissören Claude Lelouch själv) med sin blandning av svartvitt, färg och sepia, den bitterljuva och gripande handlingen och inte minst den fantastiska musiken av Francis Lai gjorde det oerhört lätt att förälska sig i den.

Tjugo år senare återvände Claude Lelouch till de älskade rollfigurerna i den mindre lyckade uppföljaren En man och en kvinna: 20 år senare.

Nu, 54 år senare, är det dags för en tredje film om Jean-Louis Duroc och Anne Gauthier. Eller egentligen 52 år senare eftersom filmen hade sin urpremiär 2018.

När vi nu i Livets bästa år (Les plus belles années d’une vie) återser dem är den åldrade före detta rallyföraren Jean-Louis på väg in i demensens dimma och bor på ett ålderdomshem. Den enda person han tycks ha distinkta minnen av är filmscriptan Anne som han mötte där för över ett halvsekel sedan och därför söker hans son Antoine upp henne och ber henne besöka honom.

Det gör hon och även om han kanske inte hela tiden verkligen känner igen henne blir det ett lågmält och fint återseende och nästa kapitel i deras alltjämt bitterljuva historia blir en av minnen men också av en vilja att leva fullt ut de åren de nu har kvar.

Deras nutida möte är bara en del av filmen, den andra och kanske finaste och bästa är tillbakablickar till de tidigare filmerna. På så vis blir Livets bästa år ett sorts filmisk memoar, kanske mest för  regissören Claude Lelouch men också för skådespelarna Jean-Louis Trintignant och Anouk Aimée. Som uppföljare till En man och kvinna är denna film mycket mer värdig än den som gjordes 1986 (och som Lelouch upprepade gånger sagt att han ångrade att han gjorde).

Livets bästa år är ingen nu klassiker och har inte den vitalitet som gjorde den första filmen till något alldeles extra, men den har en fin tonträff och kemin mellan Trintignant och Aimée finns fortfarande där. Och i en fyndig och rolig drömsekvens där han bland annat skickar blinkningar till generationskamraten Jean-Luc Godard visar Lelouch att en del av den filmiska vitaliteten allt finns kvar.

Livets bästa år gick upp på svenska biografer i fredags.

Filosofi, feminism och flyhänthet i Vardas kanske mest kända film

Postat den

Sveriges televisions sommarsatsning på film gjord av kvinnliga regissörer fortsätter och en av de filmer man just nu kan se på SVT Play är Agnès Vardas kanske mest berömda film Cléo från 5 till 7 (Cléo de 5 à 7 i original) från 1962.

Den är också hennes kanske mest typiskt Nouvelle vague-aktiga film med ett bild- och formspråk som här mer än senare liknar exempelvis de andra framträdande företrädarna Godards och Truffauts, den förstnämnde regisserade för övrigt den finurliga stumfilmen som är insprängd i filmen. Men redan i Cléo från 5 till 7 syns prov på det som gjorde att Varda tillsammans med samtida filmare som bland andra Alain Resnais och Chris Marker sorterades in under gruppnamnet Rive Gauche.

Det var en grupp filmskapare som skilde sig från de övriga företrädarna av den nya vågen genom att inte låta sig inspireras så mycket av amerikansk populärkultur utan snarare av samtida europeiska teoretiska strömningar och då särskilt det i Frankrike vid den tiden synnerligen inflytelserika existentialismen.

Cléo från 5 till 7 är mycket tydligt influerad av just existentialismen. Berättelsen om sångerskan Cléo som vi får följa under två timmar då hon väntar på besked om det medicinska test som hon tagit ska visa att hon som hon misstänker lider av cancer öppnar ju verkligen för den typen av funderingar. Under de två timmarna i väntan på att hon ska få det där svaret driver hon för att fördriva tiden runt i Paris och råkar ut för situationer och träffar på personer som på olika sätt driver på de där existentiella funderingarna.

Sin vana trogen anlägger Varda också ett tydligt feministiskt perspektiv på berättelsen så det är lika mycket existentialism à la de Beauvoir som Sartre över Cléo från 5 till 7.

Men en Varda-film vore inte en sådan utan att det lek- och lustfyllda också skulle få plats och Cléo från 5 till 7 är inget undantag. Den tidigare nämnda stumfilmen, förvisso då regisserad av Jean-Luc Godard, och scenerna där två låtskrivare, en av dem spelad av legendaren Michel Legrand, ska presentera sin nya komposition för Cléo är två fina exempel.

Filmen är huvudsakligen inspelad med svartvitt foto och med Agnès Vardas flyhänta men symboltyngda bildspråk. Cléo från 5 till 7 är och förblir en klassiker inom fransk film och något som den som är filmintresserad helt enkelt bör ha sett. Och i två veckor till finns alltså chansen att se den på SVT Play.

Vardas Lyckan är en lycka att se

Postat den

I sommar sätter SVT i en lovvärd satsning fokus på film av kvinnliga regissörer. Ett femtiotal utvalda långfilmer och en omfattande dokumentärserie av filmvetaren Mark Cousins kommer att visas och i det första omgången som redan finns tillgänglig på SVT Play hittar man inte mindre än fyra franska filmer: Ett hus i Marocko av Laïla Marrakchi, Eden av Mia Hansen-Løve, Jag är Agnès Varda! (Varda par Agnès) från 2018 och Min lycka (Le Bonheur) från 1965 av Agnès Varda.

I det här inlägget tänkte jag lyfta fram den sistnämnda för det är en film som du för allt i världen inte bör missa. Min lycka är i mitt tycke en av legendaren Vardas bästa filmer och det vill inte säga lite. Lekfull och mjuk till formspråket, Varda var trots allt en del av den då mycket livfulla franska nya vågen, men djupt fängslande till innehållet.

Den är storartat filmad av fotograferna Claude Beausoleil och Jean Rabier och innovativt klippt av Janine Verneau, men den visionära iscensättningen är helt och hållet Varda. Här syns den knivskarpa blicken för detaljer och det påhittiga sättet att använda färgskalan som vi också kännetecknar från hennes dokumentärer. Det synnerligen musikaliska berättandet i filmen förstärks av Vardas utmärkta sätt att använda Mozarts Adagio och fuga in C-moll – KV 546 och Klarinettkvintett i  A – KV 581 som soundtrack.

Själva handlingen är enkel. Vi får följa snickaren François som lever i ett lyckligt äktenskap med fru och två barn. Trots det inleder han ett förhållande med postkassörskan Emelie. François tänker att han kan älska både sin fru och Emelie och att den dubbla lyckan ska gagna alla.

Med lättsam hand och psykologiskt djup tar sig Varda an sin för sin tid synnerligen subversiva berättelse. Filmen hyllades, den vann till exempel Silverbjörnen vid filmfestivalen i Berlin, men orsakade upprörda känslor på grund av sitt ämne. Många av de frågor den ställer känns relevanta även för vår samtid.

Min lycka är ett mästerverk som den som intresserar sig för fransk filmhistoria bör se. För mig var det i alla fall en ren lycka att se om den igen efter många år.

Viva la Diva!

Postat den

Dags för en liten tur längs minnenas allé igen. I mitt långsamt framåtskridande projekt att se om de där filmerna som skapade den frankofil jag nu är har jag nu nått fram till Jean-Jacques Beineix kultförklarade debutfilm Diva från 1981.

En film som på sin tid bröt ny mark och inledde den våg av franska filmer som så småningom kom att samlas under rubriken Cinéma du look. De var gjorda av unga regissörer som i en sorts motreaktion till den tämligen naturalistiska stil som fransk sjuttiotalsfilm dominerats av lät sig inspireras och influeras av estetiken från reklamfilm och musikvideor.

Det var en stil som initialt låt oss säga inte mottogs med öppna armar av dåtidens kritiker. Många av filmerna sablades ner av de franska kritikerna, inte minst Diva. Någon omedelbar succé blev den heller inte men efter ett tag började ryktet om den spridas och publiken visade sig älska den och i dag räknas den, med rätta, som en klassiker. Och även etablissemanget föll till slut för den. Den fick motta ett antal Césarstatyetter vid 1982-års gala, bland annat för bästa debutfilm och bästa foto.

Det sistnämnda synnerligen välförtjänt. Genrenamnet Cinéma du look myntades inte av en slump, även om det var menat i viss nedsättande ton, filmerna var ofta visuellt bländande och Philippe Rousselots foto i Diva satte standarden direkt. Här bjuds på på fantastiska bildkompositioner, vackert fångade Parismiljöer och en jaktsekvens genom metron så svettig att den tar andan ur tittaren än i dag.

I Diva sätts också direkt en av genrens verkliga kännetecken på plats, den halsbrytande blandningen mellan hög- och popkultur. I centrum för handlingen står den unge operaälskande brevbäraren Jules. Hans allra största idol är divan Cynthia Hawkins, som konsekvent vägrar att låta sig inspelas. Vid en konsert i Paris spelar dock Jules i smyg in hennes framträdande, ovetandes om att två ljusskygga figurer i publiken upptäcker vad han håller på med. De vill mycket gärna lägga sina händer på inspelningen.

Det vill sig inte heller bättre att han ute på jobb ovetandes får ett kassettband nerstoppat i sin postväska. Det är en kvinna som innan hon dödas av två skumma män som jagar henne lägger kassetten, som innehåller material som kan avslöja en kriminell komplott, i hans väska. Snart finner sig Jules jagad av såväl kriminella element som polis och hans liv är i fara.

Det var rätt länge sedan jag såg Diva senast och jag var lite fundersam kring om den skulle göra lika starkt intryck på mig denna gång. Den gjorde som sagt väldigt starkt intryck på mig när jag mot slutet av åttiotalet såg den för första gången, men att det stiliserade och coola berättandet som knockade tonåringen då skulle behålla sig kraft på den medelålders mannen nu kändes långtifrån självklart. Men det gjorde den verkligen.

Jag satt som uppslukad inför det som utspelades framför mina ögonen den här gången också. Atmosfären, bildspråket, stilen, de coola rollfigurerna och inte minst musiken håller så hög klass att det som då var avantgarde och bandbytande men nu på sätt och vis är en aning daterat ändå fängslar och fascinerar. Diva må fylla 40 år nästa år, men det är en synnerligen spänstig, fräsch och ungdomlig fyrtioåring vi pratar om!