Just nu är den kanadensiske regissören Denis Villeneuve högaktuell på de svenska biograferna med Dune: Part Two, men det fanns en tid innan han var en pålitlig leverantör av visuellt briljanta och storslagna mastodontproduktioner.
Karriären inledde han på 90-talet hemma i franskspråkiga Kanada, först med att regissera musikvideor men sedan också småskaliga långfilmer. Sin filmiska röst hittade han dock enligt utsago först en bit in på det nya millenniet, något som bland annat resulterade i mästerverket Nawals hemlighet (Incendies) 2010.
Det här inlägget ska dock handla om Polytechnique, en annan av hans tidiga filmer och den film som han brukar kalla för sin egentliga debutfilm eftersom det var den första film som han fick göra helt efter eget huvud.
Polytechnique som släpptes 2009 mer eller mindre rensade prisbordet vid Genie Awards, Kanadas svar på Guldbaggen, finns sedan förra året tillgänglig på streaming i Sverige.
Jag förstår att Villeneuve ser den som en sorts debutfilm för det är tydligt att det är i Polytechnique som han hittar sin filmiska röst. Budgeten må ha varit en bråkdel av vad han rör sig med i sina filmer nuförtiden, många av hans filmiska kännetecken återfinns redan i Polytechnique.
Här finns till exempel de skeva kameravinklarna, det långa skärpedjupet och användandet av långa, svepande tagningar och det negativa utrymmet i bildkompositionerna.
Polytechnique är ett starkt och psykologiskt djuplodande drama baserat på en tragisk och brutal händelse i den kanadensiska nutidshistorien: det som kommit att kallas för massakern i Montreal.
Det var i början av december 1989 som en ung man med misogyn agenda sköt ihjäl 14 kvinnor och skadade ytterligare tio kvinnor och fyra män vid Montreals polytekniska högskola.
Polytechnique är dock ingen dramatisering av massakern utan en fiktiv berättelse inspirerad av händelserna. Dessutom är det lika mycket en film om de psykologiska följderna av ett sådant brutalt våldsdåd som en skildring av detsamma.
Filmen är inspelad i svartvitt, ett beslut Villeneuve tog av respekt för de verkliga offren och deras familjer. Att spela in i färg skulle riskera att få filmen att kännas spekulativ och taktlös var bedömningen. Ett klokt val, skulle jag säga.
Det svartvita fotot hjälper dessutom till att flytta fokus från händelserna i sig till de inblandade människorna, något som går i linje med Villeneuves ambitioner av vad han vill skildra med sin film. Det är dessutom fråga om ett utmärkt genomfört fotoarbete som i kombination med Villeneuves berättarstil ger filmen en hjärtskärande vacker och poetisk touch i allt det ofattbart våldsamma som utspelas.
Berättelsen skildras omväxlande mellan tre olika personers perspektiv: en manlig och en kvinnlig elev samt mördaren själv. Växlingarna mellan dem är rasande skickligt utförda och ännu ett berättargrepp som vi känner igen från flera av hans efterföljande filmer.
De långa och noggrant iscensatta tagningarna som i långa stunder dessutom är dialogfria förstärker det lyriska stråket i berättandet och Villeneuves personregi är strålande. Den ledande trion Maxim Gaudette, Sébastien Huberdeau och Karine Vanasse levererar ramstarka porträtt.
I synnerhet Vanasse (som många säkert sett som Lise Delorme i Cardinal, tv-versionen av Giles Blunts polisromaner) imponerar stort.
BleuBlancRouge 