RSS Flöde

Om du bara ska se en film på bio i år så…

…är det den här. En gammal och sliten reklamklyscha jag vet, men det är befogat att plocka fram den nu. Filmen som får mig att damma av denna klassiska catch frase är det Oscarsnominerade kanadensiska dramat Incendies, eller Nawals hemlighet som den har fått heta här i Sverige.

Nawals hemlighet var i vintras nominerad till en Oscar i klassen bästa utländska film men fick se sig besegrad av danska Hämnden. Inget ont om Susanne Biers film i sig, men hur juryn kunde välja den före denna nästintill perfekta film är för mig en gåta. Inget justitiemord kanske, men obegripligt.

Nawals hemlighet är en ruskigt stark film. Helt enkelt fruktansvärt, i ordets rätta bemärkelse, bra. Det är en viktig film, inte minst i våra tidevarv eftersom den trots att den handlar om obegripliga grymheter och övergrepp mynnar ut i någon form av åtminstone bön om förlåtelse och att sätta sig över rutinmässiga rop på hämndreaktioner.

Den utspelar sig huvudsakligen i ett icke namngivet land i Mellan Östern, men även om landet inte har något namn och städernas namn är fiktiva så är det inte särskilt svårt att lista ut att det i själva verket handlar om det brutala, religionsfärgade inbördeskriget i Libanon.

Filmen bygger också på en pjäs av den sedan länge i Kanada boende men i Libanon födde dramatikern Wajdi Mouawad. Men trots att den bygger på en pjäs är Denis Villeneuves film inte det minsta teatral.

Den mest tydliga kvarlevan från pjäsen är den vrede och det engagemang som filmen också genomsyras av. Visst hade filmens intrikata berättarstruktur kunnat kännas litterär och konstruerad, men Denis Villeneuve har hittat en så perfekt balans i sitt berättande att det aldrig sker.

Villeneuves genidrag är att ge filmen en form som påminner om en kriminalhistoria där pusselbit läggs till pusselbit och vi åskådare är lika ovetande vad som verkligen har skett som protagonisterna. Ingenting av kraften i bilderna, berättelsen eller budskapet tappar någonsin i styrka under filmen.

Nawals hemlighet utspelar sig på två tidsplan och Denis Villeneuve korsklipper effektfullt mellan dem. Filmen tar sin början i ett nutida Kanada. Titelns Nawal har just avlidit och hennes tvillingbarn Jeanne och Simon kallas till en notarie (spelad av Rémy Girard som tycks lika obligatorisk i en kanadensisk film som Gérard Depardieu och Paprika Steen en gång i tiden tycktes vara för franska respektive danska produktioner) som Nawal jobbat som sekreterare åt för att få höra hennes testamente.

Det blir ett omtumlande möte för tvillingarna. Nawals sista önskan är nämligen att de ska leta reda på den pappa de aldrig träffat och den bror de aldrig vetat att de haft. Simon som bär på en enorm besvikelse visavi Nawal eftersom han anklagar henne för att ha varit en alltför frånvarande modersgestalt vill inte veta av önskemålen, men Jeanne åker till det land i Mellan Östern som hon härstammar ifrån men är som en främling i för att finna pappan och brodern och samtidigt få lära sig mer om vem mamman verkligen var och vad hon varit med om.

Nawals hemlighet innehåller några av de enskilt mest gripande och oförglömligt starka filmscener jag någonsin sett. Det är en film som träffar som ett slag i magen, men som i all fruktansvärdhet samtidigt är förbluffande vacker.

Skådespelarna, fotot, regin och musiken – allt med denna film är på den allra högsta nivå. Den innehåller inte ett felsteg och inte en minut av dess 130 minuter långa speltid känns överflödig. Mästerligt var ordet!

Om mattiaslin71

Jag heter Mattias Lindén och är journalist till yrket. Vid det här laget har jag varit verksam som journalist i drygt 25 år. Främst inom radio, men även som skribent. Jag har ett passionerat förhållande till film och sport. Utöver det tar även musik och att läsa upp stor del av min uppmärksamhet. Och min förkärlek för det franska är, som den här bloggen visar, mycket stor.

»

  1. Ja, den var riktigt bra! Jag såg den nyligen och gick omkring i flera dagar efteråt och tänkte på den. Liksom du så förstår jag inte hur Hämnden kunde vinna en Oscar över denna.

    Kan i övrigt rekommendera två andra filmer som drabbar en på lite liknande sätt: The Bang Bang Club samt Beautiful Boy. Ingen av dem är franska på något sätt men de är dramer (den ena byggd på en sann historia) som sitter kvar länge i huvudet efteråt.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: