RSS Flöde

Etikettarkiv: Denis Villeneuve

En sann visionär har gått ur tiden

Jag har sedan lång tid tillbaka ett extra gott öga till fransk-kanadensisk film. I dag kom det sorgliga beskedet att en av de främsta anledningarna till det, regissören Jean-Marc Vallée, avlidit.

Den blott 58-årige filmskaparen var mest känd för sina amerikanska produktioner som oscarsbelönade Dallas Buyers Club och tv-serierna Big little lies och Sharp objects.

Starka upplevelser allihop men allra starkast intryck på mig gjorde hans kanadensiska genombrottsfilm C.R.A.Z.Y från 2005. En film som är inte på långt när så omtalad och känd som den förtjänar.

Även hans film Café de Flore från 2011 förtjänar att lyftas fram mer än vad den gjort.

Tillsammans med Denis Villeneuve, även han på senare år mycket framgångsrik inom den amerikanska filmen med Arrival, Dune och Blade Runner 2049 på meritlistan, och Xavier Dolan utgjorde han en sorts visionär och mycket spännande fransk-kanadensisk filmskapartrojka som var med och förde filmkonsten framåt.

De andra två kommer säkerligen att fortsätta göra det men Jean-Marc Vallées filmröst kommer att vara saknad och jag kan denna dag inte låta bli att tänka på alla filmiska upplevelser som han säkert hade inom sig men som nu aldrig kommer att bli verklighet.

En tragedi i sig men allra mest är det såklart en tragedi på ett mänskligt plan och för hans nära och kära.

Vila i frid, Jean-Marc Vallée och tack för de upplevelser du hann ge oss!

Kanadensisk syskonkärlek testas i Jag och min bror

Franskkanadensiska filmer letar sig tyvärr inte jätteofta till svensk biodistribution men jag blir lika glad varje gång det sker. För det är något med den franskkanadensiska filmtemperamentet som jag tycker väldigt mycket om. Filmerna därifrån är ofta aviga, osentimentala och laddad med en drastisk humor som tilltalar mig väldigt mycket.

Favoriten Xavier Dolan har jag skrivit en hel del om genom åren och han har ju skapat sig en fin internationell karriär, inte minst i festival- och cineastkretsar. Glädjande är också att två andra regissörer sprungna ur den franskkanadensiska filmtraditionen nu gjort sig namn på den internationella filmscenen och får det ena fina regiuppdraget efter det andra.

Jag talar om Denis Villeneuve som efter att ha oscarnominerats för den fantastiska Nawals hemlighet (Incendies) regisserat storproduktioner som Arrival, Sicario och Blade Runner 2049 och Jean-Marc Vallée som fått stor uppmärksamhet för filmerna Dallas Buyers Club och tv-serierna Big Little Lies och Sharp Objects.

Kanske håller de på att få en ny kollega på den internationella filmstjärnhimlen. Det har i alla fall börjat bra för Monia Chokri som den svenska biopubliken förmodligen mest förknippar med den kvinnliga huvudrollen i Xavier Dolans romantiska hipsterdrama Hjärtslag (Les amours imaginaires). Hennes egenskrivna och egenregisserade långfilm Jag och min bror (La femme de mon frère) fick premiär i samband med förra årets Cannesfestival och möttes där av mängder av lovord. I fredags gick den också upp på svenska biografer.

Jag och min bror passar perfekt in på den där typbeskrivningen av franskkanadensiska filmer som jag bjöd på inledningsvis. Det är egensinnigt, avigt och fullt av en drastisk och understundom mörk humor. Här finns ett persongalleri som är skildrade med värme men som också skaver.

I centrum står universitetsstudenten Sophia som efter flera år inom den akademiska världen inte får någon doktorandtjänst och tvingas till utmaningen att skapa sig ett liv utanför universitetets trygga väggar. Hon bor inneboende hos sin bror Karim som också är något av hennes enda fasta punkt i tillvaron. Saker och ting ställs på sin spets när han blir ihop med hennes gynekolog. Den aningen omogna och känslomässigt instabila Sophia har mycket svårt att hantera situationen när den fasta punkten riskerar att försvinna.

Monia Chakris manus är välskrivet och pepprat med fyndiga och rappa dialoger. Anne-Elisabeth Bossé (som också är med i Xavier Dolans Hjärtslag) är fantastisk i rollen som Sophia och Patrick Hivon glänser som brodern Karim. Rent iscensättningsmässigt har Monia Chokri helt uppenbart plockat upp ett och annat från sitt arbete med Xavier Dolan, här finns fina bildlösningar som påminner en hel del om hans tidigare filmer.

Det jag kan invända mot när det gäller Jag och min bror är att jag tror att den vunnit på att klippas ned lite. En speltid på strax under två timmar håller den inte fullt ut för. Någonstans kring en och en halv timme hade nog varit en lämpligare längd. Men en synnerligen lovande inledning på Monia Chokris regikarriär är det trots allt.

Om du bara ska se en film på bio i år så…

…är det den här. En gammal och sliten reklamklyscha jag vet, men det är befogat att plocka fram den nu. Filmen som får mig att damma av denna klassiska catch frase är det Oscarsnominerade kanadensiska dramat Incendies, eller Nawals hemlighet som den har fått heta här i Sverige.

Nawals hemlighet var i vintras nominerad till en Oscar i klassen bästa utländska film men fick se sig besegrad av danska Hämnden. Inget ont om Susanne Biers film i sig, men hur juryn kunde välja den före denna nästintill perfekta film är för mig en gåta. Inget justitiemord kanske, men obegripligt.

Nawals hemlighet är en ruskigt stark film. Helt enkelt fruktansvärt, i ordets rätta bemärkelse, bra. Det är en viktig film, inte minst i våra tidevarv eftersom den trots att den handlar om obegripliga grymheter och övergrepp mynnar ut i någon form av åtminstone bön om förlåtelse och att sätta sig över rutinmässiga rop på hämndreaktioner.

Den utspelar sig huvudsakligen i ett icke namngivet land i Mellan Östern, men även om landet inte har något namn och städernas namn är fiktiva så är det inte särskilt svårt att lista ut att det i själva verket handlar om det brutala, religionsfärgade inbördeskriget i Libanon.

Filmen bygger också på en pjäs av den sedan länge i Kanada boende men i Libanon födde dramatikern Wajdi Mouawad. Men trots att den bygger på en pjäs är Denis Villeneuves film inte det minsta teatral.

Den mest tydliga kvarlevan från pjäsen är den vrede och det engagemang som filmen också genomsyras av. Visst hade filmens intrikata berättarstruktur kunnat kännas litterär och konstruerad, men Denis Villeneuve har hittat en så perfekt balans i sitt berättande att det aldrig sker.

Villeneuves genidrag är att ge filmen en form som påminner om en kriminalhistoria där pusselbit läggs till pusselbit och vi åskådare är lika ovetande vad som verkligen har skett som protagonisterna. Ingenting av kraften i bilderna, berättelsen eller budskapet tappar någonsin i styrka under filmen.

Nawals hemlighet utspelar sig på två tidsplan och Denis Villeneuve korsklipper effektfullt mellan dem. Filmen tar sin början i ett nutida Kanada. Titelns Nawal har just avlidit och hennes tvillingbarn Jeanne och Simon kallas till en notarie (spelad av Rémy Girard som tycks lika obligatorisk i en kanadensisk film som Gérard Depardieu och Paprika Steen en gång i tiden tycktes vara för franska respektive danska produktioner) som Nawal jobbat som sekreterare åt för att få höra hennes testamente.

Det blir ett omtumlande möte för tvillingarna. Nawals sista önskan är nämligen att de ska leta reda på den pappa de aldrig träffat och den bror de aldrig vetat att de haft. Simon som bär på en enorm besvikelse visavi Nawal eftersom han anklagar henne för att ha varit en alltför frånvarande modersgestalt vill inte veta av önskemålen, men Jeanne åker till det land i Mellan Östern som hon härstammar ifrån men är som en främling i för att finna pappan och brodern och samtidigt få lära sig mer om vem mamman verkligen var och vad hon varit med om.

Nawals hemlighet innehåller några av de enskilt mest gripande och oförglömligt starka filmscener jag någonsin sett. Det är en film som träffar som ett slag i magen, men som i all fruktansvärdhet samtidigt är förbluffande vacker.

Skådespelarna, fotot, regin och musiken – allt med denna film är på den allra högsta nivå. Den innehåller inte ett felsteg och inte en minut av dess 130 minuter långa speltid känns överflödig. Mästerligt var ordet!