Originalet från 1953 i regi av thrillermästaren Henri-Georges Clouzot är en firad och prisbelönt klassiker och tillika en av mina absoluta favoritfilmer, William Friedkins version från 1977 (kanske mest känd under sin engelska originaltitel Sorcerer) något som ovanligt som en nyinspelning i nivå med originalet.
När Georges Arnauds roman Fruktans lön (Le salaire de la peur) nu återigen blivit filmatiserad, denna gång i regi av Julien Leclercq bryts dock den fina raden.
I Leclercqs version, gjord för franska Netflix, byts den diaboliska och långsamt uppbyggda spänningen från de två tidigare versionerna mot mer traditionell dussinaction. Kanske inte helt överraskande eftersom den förenar två av den franska filmens allra största actionstjärnor just nu: Alban Lenoir och Franck Gastambide.
Här finns heller inget av det mångbottnade berättande som både Clouzot och Friedkin ägnade sig åt i sina versioner.
Ramarna i berättelsen har dock Julian Leclercq, som också varit med och gjort manusbearbetningen, behållit. Handlingen är förvisso denna gång förlagd till ett icke namngivet afrikanskt land och inte någonstans i Sydamerika men annars är grunderna i stort sett intakta.
En oljekälla börjar brinna och det enda tillgängliga sättet att förhindra elden att sprida sig vidare genom pipeline-systemet är att spränga den med hjälp av nitroglycerin.
En grupp legosoldater anlitas för att genomföra det livsfarliga uppdraget att först stjäla nitroglycerinet från ett vapenförråd och sedan frakta det stötkänsliga och synnerligen explosiva och lättantändliga ämnet i två lastbilar genom ett ogästvänligt och skakigt ökenlandskap till den brinnande oljekällan. Dessutom är det bråttom att få det gjort.
Julien Leclercqs version av Fruktans lön har även den absolut sina förtjänster. Han lyckas utvinna en hel del spännande scener och underhållningsvärdet finns utan tvekan där, men det är gjort helt utan finess.
Jag har tidigare här på bloggen när jag skrivit om några andra av hans filmer kallat Leclercq för Frankrikes svar på Paul Greengrass. I den här filmen är han snarare Frankrikes Michael Bay. Här är det muskulös action och inga subtiliteter som gäller.
Jag kan förstå att han velat göra sin grej mer än att helt och hållet efterlikna de två första versionerna, inte minst för att de i princip är omöjlig att överträffa och att viss modernisering ändå kan vara på sin plats, men jag tycker att han gjort en hel del märkliga val i den processen.
Hans har till exempel valt att inte göra någon egen version av de ikoniska och på sina olika sätt briljanta broscenerna från Clouzots och Friedkins versioner, vilket är en stor miss och du frågar mig. Leclercq ersätter den med en annan typ av utmaning för sina antihjältar, vilken ska jag inte gå in på av spoilerskäl, men den är sannerligen otroligt mycket blekare.
Fruktans lön, som finns tillgänglig även på svenska Netflix, går absolut att se för en stunds underhållning men om du inte sätt Clouzots eller Friedkins versioner ärr definitivt att föredra.
BleuBlancRouge 