RSS Flöde

Etikettarkiv: Frankrike

Farväl, Jean-Jacques Beineix!

Ännu en av den frankofona filmens visionärer har gått ur tiden. I detta fall en person som med sina tidiga filmer spelade en viktig roll i processen att lägga grunden till den frankofil jag är i dag.

I dag nåddes vi av beskedet från Frankrike att Jean-Jacques Beineix avlidit 75 år gammal.

Tillsammans med Leos Carax och Luc Besson var han den ledande figuren inom den rörelse inom fransk film som kom att kallas cinéma du look och som fick stor internationell genomslagskraft under främst 80-talet.

De tre blev stora namn men också omtvistade. Alla dubbades till enfants terribles och termen cinéma du look myntades ursprungligen som pejorativ kring deras filmers kvalitet.

Med tiden kom Carax att tilldömas konstnärlig cred medan både Beineix och Besson fortsatt fick utstå kritik och nedsättande omdömen. Icke desto mindre får alla tre räknas som viktiga figurer för hur modern fransk film utvecklats.

Mest berömd är Jean-Jacques Beineix för två filmer: långfilmsdebuten Diva från 1981 och Betty Blue – 37,2 grader på morgonen (37°2 le matin i original) från 1986 och det var just de två filmerna jag pratar om när jag säger att Beineix gjorde ett avgörande intryck på mig när jag formades till frankofil.

Det var häftiga och visuellt slående filmer med berättelser om starka känslor. Perfekt för att fängsla en tonåring med ett allt starkare intresse för film. I ärlighetens namn ska väl också påpekas att den frikostiga nakenheten i Betty Blue också spelade roll för att fånga den där tonåringen.

Filmerna tog intryck av och hämtade inspiration från de amerikanska men hade en elegans och coolhet som de samtida amerikanska inte hade.

Jean-Jacques Beineix popularitet peakade med Betty Blue och efter den dalade hans stjärna relativt snabbt. Vilket resulterade i att det bara blev en handfull egenregisserade långfilmer till.

Men om man lägger till den i mina ögon inte helt lyckade Månen i rännstenen (La lune dans la caniveau) från 1983 får man tillsammans med Diva och Betty Blue en trio filmer som satt odiskutabelt avtryck inom modern fransk film.

Fira jul med Maigret

Såhär julafton till ära tänkte jag bjuda på ett juligt lästips. Detta är dessutom en bok i så behändigt format att den går att läsa en lugn stund mellan helgdagarnas begivenheter.

Georges Simenons Maigrets jul (Un noël de Maigret) från 1951 är nämligen bara kring 100 sidor lång och en av de kortaste av de ca 70 böcker den belgiska författaren skrev om sin omtyckte hjälte, pariskommissarien Jules Maigret.

Trots det kortare omfånget får man dock exakt det man kan förvänta sig av en Maigret-historia. Det är välskrivet, underfundigt och eftertänksamt.

Det är spännande och intressant trots att det inte är särdeles händelserikt. Åtminstone inte på något traditionellt actionspäckat vis. Som vanligt är det Maigrets resonerande och undersökningsarbete som driver berättelsen framåt.

Det man dessutom alltid kan lita på att man får från Simenon är välformulerade och snygga miljöbeskrivningar och observationer från dåtiden Paris. För oss parisromanatiker är dessa alltid en fröjd att läsa.

Storyn i Maigrets jul är enkel. På självaste juldagsmorgonen blir Maigret uppsökt i sitt hem av två kvinnor som bor i huset mittemot.

De berättar att dottern till den ena sagt att hon på natten fått besök av en tomteklädd man som gett henne en docka, lossat på några brädor i parketten och sedan försvunnit.

Han antar uppgiften att försöka reda ut vad det hela hela handlar om och vad som hänt.

Maigtets jul kom häromåret ut en svensk nyutgåva. Det är inte den vassaste Maigret-roman jag läst men likafullt synnerligen väl värd att lägga tiden den tar att läsa på. Och varför då inte göra det nu under själva julhelgen?

Joyeux noël kära läsare!

Strålande Huppert räddar svajiga Mama Weed

Det är lika bra att säga det direkt: den huvudsakliga anledningen att se denna film stavas Isabelle Huppert. Så enkelt är det.

Inte för att själva filmen Mama Weed (La Daronne i original) skulle vara helt utan förtjänster för det är den inte. Det är bara det att skillnaden i kvalitetsnivå mellan filmen och Hupperts insats är betydande.

Själva filmen bjuder på skaplig underhållning för stunden men är långt ifrån något märkvärdigt. Isabelle Huppert däremot är smått briljant i sin roll och en fröjd att skåda.

Här spelar hon en kvinna som jobbar som tolk på en av Parispolisens narkotikarotlar. Hennes uppgift är att översätta samtal som sker på misstänkta personers avlyssnade telefoner.

När hon får klart för sig att en omtyckt vårdare på det ålderdomshem som hennes mamma är en av parterna i en narkatikosmugglingsoperation beslutar hon sig för att varna henne.

Det slumpar sig så att hon själv kan lägga beslag på det stora partiet knark, mitt framför ögonen på såväl poliskollegorna som langarna som det var avsett för.

Hon tar beslutet att själv ikläda sig rollen som langare och dryga ut sin lön genom att sälja partiet.

Mama Weed gjorde stor succé på biograferna hemma i Frankrike och nu ges alltså även den svenska biopubliken chans att stifta bekantskap med denna lite ojämna kriminalkomedi.

Regissören Jean-Paul Salomé är tillräckligt hantverksskicklig för att trots en del logiska brister, stereotyper och mindre trovärdiga skeenden i manuset lyckas utvinna spänning och underhållning ur materialet.

Humor, glimt i ögat och framför allt då Isabelle Huppert är tillgångar som gör att det går att ha visst överseende med bristerna. Även om del av dem är svåra att svälja.

Det är också filmens internationella titel Mama Weed, som får räknas till de mindre lyckade. Originaltiteln La daronne är för övrigt slang och betyder typ morsan.

Lilla mamma – ett stort litet mirakel av humanism

Så här mot slutet av året sitter många och filar på sina årsbästalistor och här veckoslutet är det svensk biopremiär för en stark utmanare till titeln årets bästa film.

För så bra är den, Céline Sciammas nya film Lilla mamma (Petite maman). Hon har redan tidigare briljerat i skildringar av barn och ungdomar och här gör hon det igen.

Avskalat, lågmält och med en suverän tonträff berättar hon om den lilla flickan Nelly vars älskade mormor just dött.

Präglade av djup sorg åker familjen till mormoderns hus, vilket också är mammans barndomshem, för att rensa ut det innan det ska säljas.

En dag har mamman lämnat Nelly och hennes pappa ensam kvar i huset. Ungefär samtidigt träffar Nelly en flicka i samma ålder i skogen intill huset. En flicka som råkar heta Marion, precis som Nellys mamma. Och visst är det något bekant över henne?

Lilla mamma är en till formen anspråkslös pärla till film. Sciamma berättar långsamt och kontemplativt och filmen klockar in på blott strax över 70 minuter.

Men under den enkla ytan öppnar sig att djup av värme, humanism och kärlek. En sorts magisk realism som berör och griper tag om hjärteroten.

Personregin är ypperlig rakt igenom och skådespelet genomsyras av total autenticitet. Lilla mamma är helt enkelt ännu en toppfilm av Céline Sciamma som ju redan gett oss filmer som Porträtt av en kvinna i brand, Water Lillies och Tomboy.

Annette – en musikalisk och visuellt slående känslostorm

Han är sannerligen inte särskilt produktiv Leos Carax. Sedan långfilmsdebuten med Boy meets girl 1984 har det bara blivit fem filmer i fullformat till.

Hans nu sverigeaktuella nya film Annette är dessutom hans första sedan Holy motors från 2012.

Så det går ofta lång tid mellan varven. Men det är ofta värt den där väntan för den egensinnige franske regissörens filmer är som regel något speciellt och extra.

Annette är inget undantag till den regeln. Det är Carax första engelskspråkiga långfilm och dessutom en musikal. En färg- och känslosprakande men mollstämd sådan. Närmast operalik tematiskt och uttrycksmässigt.

Det hela är skrivet av Sparks-bröderna Ron och Russel Mael och mötet mellan deras uttrycksfulla och karaktäristiska musik och Carax artistiska temperament och vision är en riktig lyckträff.

Grundpremissen i Annette är enkel. Den självförbrännande och provokative stå upp-komikern Henry McHenry och den änglaliknande och älskade operastjärnan Ann Defrasnoux finner varandra och det omaka parets himlastormande kärlekshistoria fängslar både press och publik.

De får efter en tid tillsammans dottern Annette som visar sig vara ett säreget barn med oanade och häpnadsväckande talanger.

Dotterns ankomst visar sig vända upp och ner på deras liv och på deras gemensamma existens rosaskimrande sky börjar orosmolnen hopa sig. Dramatiska händelser är under uppsegling.

Det är givet att när en regissör som Leos Carax tar sig an musikalgenren så blir resultatet en musikal som ingen annan. Något publikfrieri ägnar han sig sannerligen åt utan det är en tämligen kompromisslös historia.

Annette är en visuellt slående ( fotot av Caroline Champetier är lysande) och känslostormande men mörk berättelse om konstnärligt skapande och manlig destruktivitet.

Det finns en hel del gemensamma beröringspunkter med Carax eget liv så det går inte att helt skaka av sig tanken på att det är en delvis personlig och självbiografisk historia.

Adam Driver är lysande och intensiv, på ungefär samma sätt som Denis Lavant varit i tidigare Carax-filmer som exempelvis De älskande på Pont-Neuf (Les amants du Pont-Neuf) från 1991, i rollen som Henry och Marion Cotillard är ett bra val i rollen som Ann.

Annette är en emotionell berg- och dalbana som knappast kommer att lämna dig oberörd. Leos Carax filmer gör ju inte det.

När Annette premiärvisades vid årets Cannes-festival möttes den också av såväl hyllningar som burop. Juryn tog den dock till sina hjärtan och den belönades med priset för bästa regi.

Ozon och den ungdomliga kärleken

Den mångsidige och aningen ojämne men alltid intressante franske regissören François Ozon är dubbelt sverigeaktuell just nu. Dels på bio med sin senaste film Allt gick bra (Tout s’est bien passé), dels på dvd/vod med sin förra film Summer of 85 (Été 85).

Den där mångsidigheten i hans filmografi illustreras på ett bra sätt med dessa två filmer. Den förstnämnda är ett nutida drama om dödshjälp medan den senare är en bitterljuv coming of age-berättelse om en homosexuell tonåring i 80-talets Normandie.

Det här inlägget ska handla om Summer of 85 som det aldrig blev så att jag skrev om i samband med att den hade svensk biopremiär tidigare i år.

Det utspelas som titeln tydligt skvallrar om sommaren 1985 och platsen är en liten normandisk kuststad. Där bor 16-årige Alexis vars liv är sådär typiskt tonårsaktigt med höga toppar och djupa dalar känslomässigt.

En dag ger han sig ensam ut på sjön men överraskas av ett häftigt oväder och det bär sig inte bättre än att hans båt kapsejsar. Han räddas dock av den karismatiske 18-åringen David. De två finner varandra direkt. Först i form av vänskap men den utvecklas till något annat och djupare.

Men något dramatiskt och allvarligt lurar någonstans i bakgrunden, det vet vi redan från filmens öppningsscen.

Summer of 85 skulle ha haft premiär inom tävlan om Guldpalmen vid förra årets Cannesfestival, men den fick som bekant ställas in på grund av pandemin. Ganska snabbt efter att den till slut fått sin premiär var det många som jämförde den med Call me by your name och visst är det lätt att se parelleller mellan de två filmerna. Fast särskilt lika tycker jag inte att de är.

François Ozon har verkligen en helt annan stil och ett annat temperament än Luca Guadagnino som filmare. Ozons stil är lite kyligare, lite mer betraktande och klinisk, även om Summer of 85 i vissa stunder också andas en hel del värme och sensualism och behandlar många typer av starka känsloyttringar.

Som jag var inne på tidigare i den här texten tycker jag att Ozon är något ojämn som filmskapare och den här filmen är ett bra exempel på det. Vissa delar gillar jag väldigt mycket. Musiksättningen, fotot och skildringen av Alexis (strålande porträtterad av Félix Lefebvre) för att nämna några.

Däremot tycker jag att den svajar lite på andra håll. Vissa skeenden i filmen känns inte helt genomarbetade och rollfiguren David är tämligen platt. Han blir aldrig riktigt en person av kött och blod som Alexis.

Men som jag också skrev i inledningen så är Ozon aldrig ointressant och Summer of 85 är en i mitt tycker övervägande lyckad film. Inte minst som ungdoms – och tidsskildring. Scenografi och iscensättning fångar 80-talet utmärkt.

Summer of 85 är baserad på Aidan Chambers kultförklarade ungdomsbok Dansa på min grav från 1982. Eftersom jag inte läst den så kan jag inte bedöma hur Ozons film förhåller sig till den litterära förlagan men jag har förstått det som att det är en tämligen fri tolkning.

Christmas Flow – fransk rom com i julskrud

Så här på tredje advent tänkte jag bjuda på ett tips om ett nytt franskt bidrag till den julstämning som nu bör vara i rejält antågande.

Det handlar om den Netflix-aktuella miniserien Christmas Flow i regi av Nadège Loiseau, en mestadels typisk och traditionell men också lite annorlunda julberättelse.

Schablonerna faller bitvis lika ymnigt som de där snöfallen man drömmer om på julafton, men så är kanske just julfilmen en genre där det är just det åskådarna vill ha.

En för genren typisk ingrediens är omaka par. I Christmas Flow handlar det om den kontroversielle rapstjärnan Marcus ( spelad av rapparen Tayc) och journalisten Lila (Shirine Boutella) som tillsammans med två vänner driver en feministisk hemsida.

Marcus som har nyligen hamnat rejält i hetluften på grund av misogyna låttexter och till och med stämts för en av dem träffar av en slump på Lila på ett varuhus i julruschen.

Deras första möte utvecklar sig som man har anledning att förvänta sig, men deras vägar kommer att korsas fler gånger och för varje möte börjar de känna att det finns något mellan dem. Frågan är dock om det finns någon möjlighet att överbrygga deras stora olikheter?

En hel del förvecklingar, både förutsägbara och oväntade, följer för Marcus, Lila och personerna i deras omgivning.

Överlag känns det förutsägbart värre och i ärlighetens namn inte helt trovärdigt, men Christmas Flow har tillräckligt med charm och värme för att intresset ändå ska hållas uppe genom de tre avsnitten.

Och så finns här en hel del ögongodis i form av bilder från ett Paris i full julskrud för oss parisromantiker. Bara en sån sak kan ju räcka mer än väl för att motivera för en genomsyn.

Uppenbarligen har Christmas Flow gått hem för en andra säsong som ska släppas nästa år ska redan vara beställd.

Passionen – naket och hudnära om passionens uppslukande kraft

Många svenskar fick häromåret upp ögonen för den franska författaren Annie Ernaux i och med den svenska utgåvan av den briljanta Åren (les Annés).

Jag är definitivt en av dessa som föll pladask för den och efter att även ha läst En flickas memoarer (Mémoire de fille) kunde jag konstatera att jag fått en ny författare att räkna till mina favoriter.

Men det tycks inte bara vara de svenska bokläsarna som hittat till Annie Ernaux. Det senaste året har det i Frankrike gjorts två filmatiseringar av hennes romaner: Cannesnominerade Passionen (Passion simple) och Omständigheter (L’événememt) som vann Guldlejonet vid årets filmfestival i Venedig.

Den sistnämnda får svensk biopremiär i mitten av februari medan Passionen från och med i dag finns tillgänglig här via dvd och streaming.

Sinnenas tid (som romanen Passion simple fick heta i sin svenska översättning) är som så ofta när det gäller Annie Ernaux en självbiografisk text, i detta fallet om en den passionerade kärlekshistorien mellan en fransk akademiker och en gift rysk diplomat.

Det är en djuplodande studie av passionens kraft, inte minst dess destruktiva sida. För det är ingen helt jämnbördig passion. Hon är helt uppslukad av den och lever nästan enbart för deras hemliga möten.

Han är den som dikterar tempot i och styr deras relation och långa stunder kretsar hennes liv helt och hållet kring att vänta på att han ska höra av sig. Det psykologiska spelet i relationen tär på henne och går ut över hennes möjligheter att klara av sin vardag.

Dianne Arbids film förhåller sig ganska fritt till den litterära förlagan och hon siktar främst in på att fånga textens stämning och känsla.

Alltid fängslande schweizisk-franska skådespelaren Laetitia Dosch är inget annat än fullständigt fantastisk och bär den här filmen på sina axlar. Med små medel och maximal uttrycksfullhet gör hon den kvinnliga huvudrollen med absolut gehör och total trovärdighet.

Kemin mellan henne och den ukrainske före detta balettdansören Sergei Polunin som spelar den ryske diplomaten är påtaglig men tyvärr håller hans skådespel inte samma nivå som hennes och rolltolkningen blir en aning endimensionell.

Laetitia Doschs fantastiska skådespel kan tyvärr inte heller hindra att filmen då och då tappar fart och går en aning på tomgång.

Men i det stora hela är Passionen en riktigt bra film. En naken och hudnära (bokstavligt talat, sexscenerna är explicita) skildring av passionens såväl förtärande som livgivande sidor.

Benedetta – skamlöst underhållande och vasst om lesbiska nunnor i 1600-talets Italien

Den holländske provokatören Paul Verhoeven är tillbaka med ännu en för honom typisk europeisk arthouse-film.

Fem år efter den Césarbelönade och Oscarnominerade Elle slår han till med ännu en franskspråkig film med en stark kvinnlig huvudroll.

Benedetta som filmen heter visades inom tävlan vid årets Cannesfestival och i helgen fick den sin svenska biopremiär.

Det är en film som tydligare än många andra av hans filmer kombinerar hans huvudsakliga teman våld, sex och religion. De tre mest basala och huvudsakliga elementen i världen enligt honom.

Benedetta utspelas i ett pestdrabbat Toscana på 1600-talet och är löst baserad på den verkliga Benedetta Carlinis öde.

I den här versionen spelas hon av en briljant Virginie Efira som lyckas bemästra Verhoevens typiska blandning av satirisk udd, psykologiska subtiliteter och bombastiska penseldrag i berättandet.

Här är Benedetta en kvinna som i ung ålder placeras i kloster av sin förmögna familj. Hon plågas av syner och visioner av Jesus. Syner av ömsom olycksbådande och ömsom starkt erotiskt karaktär.

De sistnämnda lever hon ut i fysisk och köttslig form med en ung kvinna som får en fristad på klostret när hon tar sin flykt dit undan en våldsam man.

Synerna både fängslar och oroar den katolska kyrkan och när de sedan får fysiskt uttryck i form av stigmata stärker de Benedettas roll i klostret. Vilket hon utnyttjar till ett maktspel mot den stränga abbedissan. Men en stärkt maktposition ger också fler och mäktigare fiender.

Och över allt svävar hela tiden frågan om hon på riktigt står i kontakt med Jesus eller om hon hittar på.

Paul Verhoeven går sin vana trogen all in och håller inte igen vare sig när det gäller våld, sex eller annat. Det är en veritabel balansakt på gränsen till att bli för mycket och överlastat.

En balansakt som han i mina ögon klarar av. Mycket tack vara att det är det scener som tangerar gränser är gjorda med sån uppenbar humor.

Benedetta är dock en film som visat sig vara en vattendelare och den har rört upp känslorna rejält på sina håll. Men å andra sidan vore en Verhoeven-film inte just en sådan om den inte skapat kontroverser.

Rent hantverksmässigt är det en oerhört snygg film. Den religiösa symboliken i bildspråket är laddad och bildkompositionen är tydligt inspirerad av barockens måleri. Själva fotot förtjänar ett extra omnämnande.

Sagolikt, varmt och lekfullt om mörka tider

Grundtemat för Himmel över Libanon (Sous le soleil d’Alice) är nog så allvarstyngt: inbördeskriget i landet som bröt ut 1975 och rasade av och till fram till 1990.

Fast grundtema är kanske inte rätt ort. Snarare en mörk fond. För Chloé Mazlos film från förra året och som hade svensk biopremiär för halvannan månad är egentligen en rar kärlekshistoria.

Alice lämnar i unga år ett tryggt men för henne tråkigt liv i en alpby i det tidiga 1950-talets Schweiz för ett jobb som aupair i Beirut.

Där trivs hon som fisken i vattnet och träffar efter ett tag astronomen Joseph, en vänlig och försiktig man som när en dröm om även Libanon ska göra avtryck i den pågående rymdkapplöpningen.

Hon välkomnas med öppna armar av Josephs familj, de gifter sig och lever ett liv präglat av lycka och harmoni. Men så kommer kriget.

Himmel över Libanon är Chloé Mazlos första långfilm och den närmast svämmar över av berättarglädje. Hon blandar friskt och lekfullt mellan berättarstilar och lyckas långa studer frammana en närmast Amèlie från Montmartre-liknande stämning.

Alba Rohrwacher som spelar Alice har dessutom en smittande oskuldsfullhet och värme i sitt uttryck som för tankarna till Audrey Tautou i nyss nämna franska dundersuccé.

Kemin mellan Rohrwacher och Wadji Mouawad (som spelar Joseph) är påtaglig. Vilket såklart bidrar till den här filmens älskvärdhet.

För älskvärd är Himmel över Libanon. Åtminstone charmar den mig med sin värme, medmänsklighet och stilsäkerhet.

Chloé Mazlo är en filmskapare som jag verkligen kommer att hålla ögonen på i framtiden!