Viljas äventyr – familjeunderhållning med attityd

Det var ett tag sedan jag skrev om en familjefilm här på BleuBlancRouge men nu är det dags igen. En aning sent på bollen tänkte jag tipsa om den animerade franska filmen Viljas äventyr (Pil i original) från 2021.

Viljas äventyr är det i Toulouse baserade produktionsbolaget TAT productions tredje långfilm och den är skriven och regisserad av Julien Fournet. Filmen utspelas i den medeltida staden Töckensborg och i handlingen står den föräldralösa flickan Vilja.

Den påhittiga och driftiga Vilja lyckas smyga sig in i den befästa stadens slott och där blir hon vittne till hur den elake regenten Tristan förtrollar tronarvingen Roland till en katthöna (vilket är precis vad det låter som: en varelse som är hälften katt, hälften höna).

Tillsammans med sina tre vesslor och två andra osannolika hjältar till medhjälpare ger hon sig ut på jakt efter ett motgift för att rädda Roland och i förlängningen hela kungariket. Det blir ett strapatsrikt äventyr som bland annat innehåller en förtrollad skog med en hel uppsättning lurande faror.

Det hela utvecklar sig till ett äventyr som är både spännande och underhållande och som i stort sett hela familjen kan samla sig kring. Animationerna är fantasifulla och i en stil som känns personlig och egen. Tonen och berättarstilen vänder på ett Shrekdoftande vis uppochner på det traditionella sagoberättandet, vilket gör att Viljas äventyr sticker ut från mängden av animerade filmer.

Den är inte utan skönhetsfläckar och verkligen inte det mästerverk i genren som jag tycker att till exempel Shrek var men vad den saknar i tekniskt överdåd väger den upp med skärpa, punkighet och berättarglädje. Något som ger den ett tilltal som kan uppskattas av såväl vuxna som barn.

De olika rollfigurerna är fint utmejslade och lätta att tycka om och tempot i berättelsen medryckande. Ett litet minus är dock att den här i Sverige enbart visas i svensk dubbning. Jag saknar möjligheten att kunna njuta av det franska originalljudspåret. Men utöver den lilla bristen var Viljas äventyr i mitt tycke en angenäm upplevelse.

En vacker dag – en vacker film om livets berg och dalar

Den franska regissören Mia Hansen-Løve fortsätter, med få undantag, att i film efter film leverera anspråkslösa men utmärkta, finskurna utsnitt ur sina rollfigurers liv, ständigt med en melankolisk ton i klangbottnen och inte sällan med självbiografiska inslag.

Hennes senaste och just nu i Sverige bioaktuella film En vacker dag… (Un beau matin i original) är en av hennes finaste stunder hittills.

Den utspelas i ett förföriskt och sensuellt fotograferat Paris. Léa Seydoux spelar, i vad som kan vara hennes livs roll, den ensamstående mamman Sandra som efter att hon blivit änka lever tillsammans med sin åttaåriga dotter.

Hennes liv handlar mycket och att försöka få sin åldrande pappa, som sakta tynar bort i en obotlig neurologisk sjukdom, att få ett så bra liv som möjligt. Men mitt i den dystra delen av hennes tillvaro finns också ljusglimtar.

Den huvudsakliga ljusglimten är såklart den åttaåriga dottern men utöver det så drabbas hon en aning oväntat av den stora kärleken för första gången sedan hennes man gick bort.

Kärleken kommer från ett överraskande håll: den gamle vännen Clément (spelad av en lysande Melvil Poupaud) som hon av en slump stöter ihop med för första gången på många år. Situationen kompliceras dock av att Clément redan är gift.

Med små medel utvinner Mia Hansen-Løve stora känslor ur sin skildring av hur Sandra hanterar de tre primära relationerna i sitt liv: de till dottern, pappan och Clément. Personregin är omsorgsfull och utförd med stark fingertoppskänsla vilket gör att filmen präglas av en känsla av stark autenticitet. Jag kan inte dra mig till minnes ett enda replikskifte eller någon annan aspekt som klingar falskt.

När det gäller de tekniska aspekterna har jag redan lyft fram Denis Lenoirs fina foto men jag vill också slå ett slag för den utmärkta musiksättningen som gör sitt till för att förhöja den angenäma känsla som den här filmen förmedlar.

En vacker dag… är en varm, vacker och hela tiden inkännande film om det där som vi kallar för livet.

En svåråtkomlig klassiker är tillbaka

Häromveckan kunde jag äntligen bocka av en film som länge legat högt på listan över filmer som jag skulle vilja se. Inte minst sedan den förra årtiondet i två stora omröstningar bland franska filmexperter slutat på en andraplats i rankingen över de bästa franska filmerna någonsin.

Mitt problem har varit att den varit förtvivlat svår att få tag på. Men så fick den häromåret nypremiär på bio hemma i Frankrike i en nyrestaurerad version och den har nu även gjorts tillgänglig att streama även här i Sverige.

Filmen jag talar om är Mamman och horan (La maman et la putain) i regi av Jean Eustache från 1973. Det var en film som delade sin publik och skapade kontrovers när den kom. De kritiska rösterna var många och filmen dömdes bland annat ut som vulgär. Men den fick också sin beskärda del av hyllningar och den kammade hem juryns stora pris och kritikernas pris vid filmfestivalen i Cannes.

Nu såhär femtio år senare är tongångarna kring den mer homogena och den lyfts mer eller mindre unisont fram som ett mästerverk och en klassiker.

Vad är då Mamman och horan för typ av film? Jo, en på många sätt väldigt typisk fransk sådan.

Det handlar om en kärlekstriangel mellan den arbetslösa unge mannen Alexandre och dennes två kärlekar i form av den moderliga sambon Marie och den sexuellt utlevande älskarinnan Veronika.

Det pratas, resoneras och intellektualiseras närmast oavbrutet under filmens omkring tre och halv timme långa speltid. Huvudsakligen är det Alexandre som pratar och även om det är en lång rad ämnen som behandlas så är temat sex, kärlek och relationer det dominerande.

Det som särskiljer Mamman och horan från filmer med liknade upplägg (och dem finns det ju en uppsjö av bara inom fransk film) är med den brutala rättframhet det skildras.

Jean Eustache har själv i intervjuer sagt att hans uttryckliga mål var att lägga sig så nära verkligheten som det är möjligt inom fiktionens gränser och i den kompromisslösa jakten på autenticitet överträffade han till och med sina berömda generationsfränder Maurice Pialat och Jacques Rivette.

Manuset till Mamman och horan byggde han kring sina erfarenheter från sitt verkliga förhållande med skådespelaren Françoise Lebrun, som spelar Veronika i filmen.

Filmen tar ett grepp om den samtid som den utspelas i och utspelas i ett Paris som alltjämt präglades av två omvälvande skeenden: Majrevolten 1968 och den pågående sexuella revolutionen.

Den chauvinistiske och självupptagne men samtidigt djupt neurotiske Alexandre, spelad av Truffauts favorit-alter ego Jean-Pierre Léaud, är vilsen i denna tillvaro och hans liv tycks huvudsakligen bestå i att utan tydlig riktning manövrera bland sina kärlekshistorier och att frekventera flera av Paris vänstra strands berömda kaféer.

Trion av skådespelare i de ledande rollerna kompletteras av Bernadette Lafont som spelar Marie och alla tre förtjänar att lyftas fram för sina insatser i detta skådespelarmässiga kraftprov. Att spela in filmen ska ha varit synnerligen tufft inte minst för att Jean Eustache ska ha varit oerhört krävande i sin regi.

En annan viktig faktor i filmen är det fina svartvita fotot signerat Pierre Lhomme, det gör sitt till för att ytterligare framhäva det nakna och intensiva känslospektrat i texten.

Mamman och horan är nog inte en film för alla smaker, men för den som är intresserad av fransk filmhistoria är den svår att komma runt.

Peter von Kant – Att hylla en idol

Att den franske regissören François Ozon beundrar den västtyske legendaren Rainer Werner Fassbinder är ingen hemlighet eller något han hymlat med. När han 2000 skulle göra sin tredje långfilm föll valet på att filmatisera Fassbinders pjäs Vattendroppar på brännande stenar (Gouttes d’eau sur pierres brûlantes på franska).

I sin senaste långfilm. nu vod-aktuell i Sverige, går han ett steg längre och in i någon sorts Så mycket bättre-mode: en filmisk coverversion av Fassbinders klassiker Petra von Kants bittra tårar från 1972. Men som i de bästa exemplen från TV4-programmet i fråga gör han ingen rak nyinspelning utan sätter en egen prägel och twist på anrättningen.

Peter von Kant som Ozons version fått heta behåller grundackorden och låtstrukturen, för att fortsätta musikmetaforerna, från originalet men har samtidigt något distinkt Ozonskt över sig. Fassbinder var för all del inte främmande för det queera och expressiva, men Ozon vrider upp de reglagen ytterligare några snäpp.

Som ofta annars hos Ozon är det färgstark på gränsen till kitschigt och bildlösningarna minutiöst koreograferade och uttänkta. Det vilar också något melodramatiskt över skådespelandet som i bland hotar att gå överstyr och som naggar den känslomässiga sprängkraften lite i kanten. Men snyggt så det förslår är det.

I originalfilmen finns bara kvinnliga rollfigurer, men som titeln avslöjar går Ozon från det formatet och låter inte minst huvudpersonen vara man. Peter von Kant utspelas i 70-talets Köln och huvudpersonen är en uppburen men självförbrännande regissör (inte helt olik Fassbinder) och även i denna version står en kärlekstriangel i centrum för berättelsen.

Med den skillnaden att det här handlar om tre män: Peter själv, hans försagda och timida assistent Karl och den unge Amir som Peter faller pladask för när han av slump dyker upp i dennes lägenhet. Ozon har dock inte vänt på begreppen fullständigt.

Här finns några starka kvinnoroller också. I en liten men viktig roll dyker till exempel Fassbinder-favoriten Hanna Schygulla upp. En snygg blinkning till originalet där hon ju spelade en av huvudrollerna. I en annan roll i kretsen runt kärlekstriangeln bidrar Isabelle Adjani med ännu mer stjärnglans.

Men huvudsakligen är detta i Ozons version trots allt männens film och i de ledande rollerna bjuds vi på en lektion i olika temperament i skådespel. Dénis Menochet går till exempel på kraft i titelrollen medan Stefan Crepon är synnerligen sparsmakad i sitt porträtt av Karl. Den sistnämnda har inga repliker men är via sitt suveräna agerande ända otroligt uttrycksfull, Rollen som Amir görs med den äran av Khalil Ben Gharbia.

Peter von Kant är en respektfull omtolkning av Fassbinders original och i minst ytterligare ett exempel på François Ozon formidabla fallenhet för att tull synes sömlöst och utan ansträngning röra sig tämligen halsbrytande mellan genrer från film till film.

Rodeo – adrenalin och visuell lyrik i högoktanig blandning

Det har blivit dags att säga hej och välkommen till ännu en ny och spännande fransk filmröst i forn av regissören Lola Quivoron vars adrenalinstinna långfilmsdebut Rodeo gick upp på svenska biografer häromdagen. Även filmens huvudrollsinnehavare Julie Ledru är en ny bekantskap som högst förmodligen kommer att låta höra från sig framöver.

Rodeo handlar om Julia som lever under knapra förhållanden i en storstadsförort. Hennes stora passion i livet är att åka motorcykel och genom det intresset kommer hon i kontakt med ett gäng killar som ägnar sig åt en form av illegal street-motocross.

Hon blir som uppslukad av det de håller på med och tyr sig snabbt till gänget som blir som en ny familj för henne. Men den starka gemenskapen i gänget har också en destruktiv sida och deras verksamhet finansieras dessutom av en starkt hierarkisk kriminell verksamhet.

Julia gör allt för att uppfattas som en självklar och fullvärdig medlem av den ultramaskulina miljön vilket hon till stor del också lyckas göra, men det för också med sig allt högra grad av risktagande.

Lola Quivorons Rodeo är som en sorts släkting till Julie Ducorneaus Guldpalmsvinnare Titane från häromåret. Den blandar muskulösa actionsekvenser med mer lyriska visuella inslag. Men med den skillnaden att där Ducorneau tycks hämta inspiration från genrefilm och skräck så bottnar Quivoron mer tydligt i socialrealism och dokumentär.

Om Titane är David Cronenberg är Rodeo snarare Andrea Arnold för att dra till med regissörsliknelser.

Andrea Arnold är dock inte den enda regissörsreferens som dyker upp i mitt huvud när jag ser Rodeo. I det där mer lyriska draget som är vackert men också ofta en aning olycksbådande har den i mitt tycke också något David Lynch-likt över sig. En mycket fängslande och fascinerande upplevelse till film är det under alla omständigheter, om du frågar mig.

Idén till spelfilmen Rodeo fick Lola Quivoron när hon gjorde en dokumentär i likande motorcykelmiljöer och den dokumentära bakgrunden märks inte minst i den starka känsla av autenticitet som löper genom filmen, inte minst skådespelarmässigt. Hela den företrädelsevis unga ensemblen imponerar stort.

Manusmässigt finns det dock några saker att hänga upp sig på med Rodeo. Till exempel att aven om jag på ett sätt kan gilla greppet att som Lolo Quivoron gör här kasta oss åskådare rätt in i handlingen och verkligen trampa gaspedalen i botten direkt så tycker jag att filmen lider lite av att vi aldrig ges någon bakgrund eller förklaring till varför de olika rollfigurerna agerar som de gör.

Men i det stora hela tycker jag att Rodeo är en debutfilm som imponerar och ger mersmak. Det ska bli spännande att se vad de inblandade kommer att hitta på härnäst.

Rumbaterapi – lätt melankolisk feel good som det svänger om

Den franske skådespelaren och regissören Frank Dubosc tillhör normalt sett inte mina favoriter men hans senaste film Rumbaterapi (Rumba la vie) var för mig en angenäm överraskning. Filmen som gick upp på svenska biografer i början av förra månaden levererar drygt en och halv timme feel good- underhållning av god kvalitet.

En nyckel till framgång är att Dubosc denna gång är mer nedtonad i såväl sitt skådespel (han spelar sin vana trogen själv huvudrollen) som i sin regi än vad han brukar vara. Dessutom finns det ett melankoliskt och allvarsamt stråk i manuset (som Dubosc också skrivit själv) som har välgörande effekt på filmen.

Här spelar han Tony, en man i femtioårsåldern som arbetar som skolbusschaufför och mekaniker i en liten ort en bit utanför Paris.

Han lever ensam och är en man med bestämda åsikter om det mesta, inte minst kring vad som är manligt och inte. Men så sker en livsomvälvande händelse. Han drabbas av en hjärtattack.

Den får honom att långsamt börja omvärdera sitt liv och han tar kontakt med sitt ex som han lämnade för 20 år sedan. Hans huvudsakliga mål är att återknyta bekantskapen med den dotter som bara var ett spädbarn när han övergav den lilla familjen och som inte känner till vem som är hennes pappa.

Dottern bor numer i Paris och är där lärare på en dansskola. Tony har verkligen inte mycket till övers för dans men inser att den kan vara en väg för att kunna försonas med dottern.

Hans plan är att försöka bli antagen till en av hennes kurser och sedan när läget känns rätt berätta vem han är. Problemet är bara att han ju inte gillar dans och än mindre kan utföra någon. Men han är fast besluten att göra ett försök och visar sig vara driven när han verkligen vill det.

I grunden är Rumbaterapi som min beskrivning skvallrar om en ganska traditionell feel good-historia, men den lyckas hålla sig från att bli den klichéfest som sådana lätt kan bli.

Manuset är tillräckligt välskrivet för att om inte överraska så i alla fall ta några oväntade vändningar. Dessutom innehåller det tillräckligt med svärta för att inte bli för sockersött eller översentimentalt.

Här finns också en stor portion värme och en oväntad superkraft i form av en oväntad och rolig gästinsats i form av författaren Michel Houllebecq i rollen som kardiolog.

Värda omnämnanden är också alltid utmärkte Jean-Pierre Darrousin som här spelar Tonys bäste vän och Louna Espinosa som är ett fynd i rollen som dottern Maria. Marie-Philomène Nga som gör en fin och viktig biroll som Tonys granne ska också framhållas i sammanhanget.

Min onkel – Tati tar sikte på modernismen

Det har blivit något av en nyårstradition för mig att någon gång under helgen se en av Jacques Tatis filmer. Jag vet inte exakt vad det är med hans filmer som får mig att känna att de passar extra bra att se i samband med just nyårshelgen, men det är något med stämningen och tonen i dem som får mig att göra det.

I år fick det under alla omständigheter bli Min onkel (Mon oncle) från 1958, uppföljaren till Semestersabotören (Les vacances de monsieur Hulot) som kom fem år tidigare.

Min onkel kan med fog kallas för Tatis mest framgångsrika film, inte minst för att den bland annat plockade hem två riktigt tunga filmpriser i form av Prix du jury vid Cannesfestivalen 1953 och en Oscar för bästa utländska film året efter. Det var också med Min onkel som Tati fullt ut lät samhällssatiren skina genom i berättelsen.

Handlingen kretsar kring Tatis älskade alter ego monsieur Hulot. Den här gången placeras han i en mer urban kontext än i föregångaren Semestersabotören. Här riktas satiren mot det moderna samhället och fonden är mer av stadsmiljö och kontrasten mellan nytt och gammalt.

Herr Hulot bor i ett något fantasifullt och vindlande konstruerat flerfamiljshus i en myllrande och mer gammaldags del av en icke namngiven stad. I en närliggande del av staden ligger ett modernt bostadsområde. I områdets mest moderna villa bor Hulots syster tillsammans med sin man Charles och deras son Gérard.

Gérard älskar den klumpige men godhjärtade Hulot som brukar hämta honom från skolan om eftermiddagarna, men Hulots syster och svåger är inte imponerade av honom.

Systern drömmer om att Hulot ska få ihop det med den korrekta och stilfulla grannfrun och Charles försöker få in honom på ett jobb på den plastfabrik där han har en topposition. Men det moderna livet är inget för herr Hulot och ur hans avighet inför dess utmaningar och inte minst tekniken utvinner Tati mycket komik.

Min onkel har än mer tydlig satirisk udd än Semestersabotören, men den blir aldrig elak utan alla människorna i filmen skildras med värme. Vilket av de två sätten att leva som Tati förespråkar blir tydligt ändå.

Min onkel är på typiskt Tati-manér stillsamt och långsamt berättad men stor omsorg om detaljerna. Tatis omtalade pedantiskhet blir tydlig i det att det är en noggrant koreograferad film där helt uppenbart inget lämnats åt slumpen. Slutprodukten är i mitt tycke lika trivsam och underbart underhållande att titta på oavsett vilken gång i ordningen jag ser den.

Som vanligt hos Tati är det tämligen dialogfattigt men det är ändå en synnerligen talande film, mycket tack vare ett fantastiskt soundtrack och ett kreativt och fyndigt sätt att användande av ljudeffekter,

Min onkel är helt enkelt en klassiker som fortsätter att fängsla och underhålla ännu så här 75 år senare. Det hade kunnat gå att kalla den för Tatis svar på Chaplins Moderna tider. Om det inte hade varit för att Tatis nästa projekt Playtime skulle visa sig vara än mer ambitiös och Moderna tider-liknande. Men den får vi återkomma till vid senare tillfälle här på BleuBlancRouge.

En hissnande nyårsafton à la française

Så här på årets sista dag kan det väl passa bra med att skriva om en film som utspelas just på nyårsafton. Inte för att det finns drösvis av dem, åtminstone inte filmer som enkom utspelar sig under en och samma dag. Och avgränsar man urvalet till att bara gälla filmer från den frankofona sfären så blir de såklart än färre,

Men just i år har det faktiskt kommit en ny fransk nyårsfilm, faktiskt så sent som för bara några dagar sedan. Eller ny och ny, förresten. En hissnande nyårsafton (Happy nous year i original) som den heter har redan skapat kontrovers och anklagats för att plagiera en av berättelserna i Garry Marshalls episodfilm Happy New Year från 2011.

I den fastnar två personer spelade av Ashton Kutcher och Glee-stjärnan Lea Michele i en hiss på självaste nyårsafton. Jag såg den filmen när den kom men den satte i ärlighetens namn inget särskilt avtryck hos mig. Jag har ett vagt minne av den delen av filmen som åsyftas men inte alls på det sätt så att jag kan ge min sin på plagiatanklagelserna. Så jag lämnar det spåret därhän.

I stället återgår jag till En hissnande nyårsafton som det här inlägget ändå är tänkt att handla om. Den är regisserad av Frank Bellocq och producerad för franska Netflix. I huvudrollerna syns två tunga namn inom fransk komik: Kev Adams och Camille Lellouche.

Kurisosa i sammanhanget är att en av finansiärerna är den schweiziska tennisstjärnan Stan Wawrinka som bland sina främsta meriter har segern i Franska öppna 2015.

Adams och Lellouche spelar Gaël respektive Hannah. På väg till varsin nyårsfest i samma fastighet bär det sig inte bättre än att den hiss de färdas i fastnar. Eftersom det är just nyårsafton får de beskedet att det riskerar att dröja innan någon har tid att hjälpa dem ut.

De två främlingarna som på många sätt tycks vara varandras motsatser har inget annat val än att sätta sig ner och börja prata. Steg för steg lär de känna varandra. Det är den enkla premissen för den knappt timslånga filmen.

Och den enkla premissen och ett antal skojiga bildlösningar räcker för att regissören Bellocq ska kunna fixa till en skapligt underhållande historia. Mycket tack vare Adams och Lellouches charm för manuset är rätt ojämnt. Humorn blandar lugnt sagt högt och lågt.

En hissnande nyårsafton kommer kanske inte att bli någon nyårsklassiker, troligare är i så fall att den är glömd redan nästa år. Men mig gav den i alla fall underhållning för stunden och i bland är det ju exakt vad man vill ha.

Bon réveillon à tous!

Pissa i motvind – två starka filmer i en

2022 års kulturella höjdpunkter har redan så smått summerats då såhär verkligen i elfte timmen en kandidat till epitetet årets starkaste filmupplevelse anmäler sig.

Jag pratar om den franska filmen Pissa i motvind (Les pires i original) som fick svensk biopremiär på juldagen.

Filmen som vann första pris i undersektionen Un certain regard (dit särskilt nyskapande och djärva filmer väljs ut) vid årets filmfestival i Cannes är regisserad av Lise Akoka och Romane Gueret och följer i den starka tradition av socialrealism med på gränsen till dokumentär känsla som den frankofona filmen har.

Men det är faktiskt inte de belgiska bröderna Dardenne som det är lätt att först komma att tänka på när frankofon socialrealism kommer på tal som Akoka och Gueret nämner som främsta inspirationskälla utan brittiska Andrea Arnold.

Och visst går det att se hennes avtryck i Pissa i motvind. Kanske framförallt i regin av de unga och orutinerade skådespelarna i de ledande rollerna. De är samtliga fantastiskt duktiga.

Pissa i motvind handlar om en filminspelning och inleds med en serie provspelningar. En belgisk regissör ska göra en film i Picasso, en sliten förort till nordfranska Boulogne-sur-Mer, och han vill använda några av områdets ungdomar i de ledande rollerna.

Många förhoppningsfulla söker rollerna som till slut ges till fyra ungdomar som av invånarna ses som områdets värstingar, originaltitelns les pires. Ett beslut som rör upp känslor bland invånarna som ser filmen som en möjlighet att förbättra områdets rykte.

Nyfikenheten över filminspelningen är dock stor och det visar sig snabbt att regissören är beredd att gå långt för att förverkliga sin vision av ett drama om sin egen uppväxt.

Pissa i motvind är på sätt och vis två filmer i en. Dels en om filmskapandet i sig, dels en om trasiga ungdomar i en nedgången förort. Bägge delar inkännande skildrade med värme och intresse för för samtliga rollfigurer. Men som också ställer skarpa och relevanta frågor, inte minst kring skapandeprocess och fördomar. Var går gränsen mellan engagemang och exploatering?

Lise Akoka och Romane Gueret imponerar stort med sin regi och håller den varsamt men bestämt sin film långt från genrens klichéer och fallgropar. Manuset är välskrivet och Pissa i motvind innehåller såväl humor och värme som genuint gripande och starka scener.

Tonträffen känns äkta och fullständigt trovärdig från start till mål, mycket tack vare de fantastiska ungdomarna i de ledande rollerna. Det är mycket möjligt att vi här fått se några kommande stjärnor tändas.

Otroligt men sant – Dupieux fängslar och förbryllar igen

Den franske absurdisten Quentin Dupieux har utvecklats till en riktig favorit här på BleuBlancRouge och den senaste tiden har han varit inne i ett kreativt stim. Det här året har inte mindre än två nya av honom regisserade långfilmer haft biopremiär i Frankrike.

Den första av dem har dessutom fått svensk distribution och är nu aktuell på vod. Otroligt men sant (Incroyable mais vrai i original) heter den och följer samma recept som hans tidigare filmer, det vill säga en dekokt där grundingrediensen är en surrealistisk idé som kryddats med en dos samhällskritik, en nypa mörk humor och en skopa självmedvetet sjavig estetik.

Här får vi följa det medelålders paret Alain och Marie. Det går i husköpartankar och hittar ett hus som enligt mäklaren kan komma att förändra deras liv. I husets källare finns nämligen en liten tunnel med den märkliga egenskapen att om man klättrar ner i den kommer man sedan ut genom ett hål i taket på huset övervåning.

Och det är ändå inte det märkligaste. Under den korta färden har nämligen tolv timmar passerat, men i gengäld har man samtidigt också blivit tre dagar yngre. Tanken på möjligheten till föryngring äter sig snabbt in i Maries sinne.

Märkligheterna slutar dock inte där. Efter en kort tid i det nya huset kommer Alains chef Gérard och dennes flickvän Jeanne över för en middag. Där berättar Gérard en häpnadsväckande hemlighet om ett anatomiskt ingrepp som han gjort.

Mer än så är det bäst att inte berätta för detta är en film som det nog är bäst att veta så lite som möjligt om på förhand och sedan bara låta sig svepas med i. Och som vanligt när det gäller Dupieux är det bäst att inte fundera för mycket kring hur det hela hänger ihop logiskt utan bara köpa premisserna.

Otroligt men sant särskiljer sig dock en aning från Dupieuxs tidigare alster eftersom den är lite tydligare i vad den vill kommentera, flera av hans tidigare alster är betydligt mer svårtolkade. Det här en sorts Dorian Grays porträtt klädd i en skrud av mörk och absurd komedi.

Kort sagt en berättelse om människans fåfänga försök att slippa åldras, i detta fall kryddat med inslag av satir kring vår övertro på vad tekniken kan åstadkomma.

I vanlig ordning har Quentin Dupieux inga problem att locka duktiga skådespelare till sina projekt, hur märklig filmerna än kan ta sig. I detta fall toppas rollistan av Alain Chabat, Léa Drucker, Benoît Magimel och Anaîs Demoustier och det är ju en namnkunnig kvartett som heter duga.

När det gäller det som sker bakom kameran sköter Dupieux som vanligt det mesta själv. Denna gång har han regisserat, skrivit, fotograferat och klippt helt på egen hand. Otroligt men sant.