Frankofiliskolan del 13: Bruelmania del 2

Frankofiliskolan fortsätter och nu ska det handla om det fjärde mest sålda albumet i Frankrike av en franskspråkig artist någonsin och precis som på plats fem så är det ett album av sångaren och skådespelaren Patrick Bruel.

Framgångarna med Alors regarde och de album som följde efter det gav Patrick Bruel 2002 möjligheten att göra verklighet av ett projekt som han drömt om länge: att göra ett album med tolkningar av låtar från mellankrigstiden, en tid då den franska chansontraditionen verkligen blomstrade.

Entre deux fick skivan heta och den blev en ny hejdundrande succé och Bruelmanian var i full gång igen. Lite drygt 2,2 miljoner sålda exemplar blev slutnotan.

Ur den enorma låtskatt som den franska mellankrigstiden erbjuder valdes 23 låtar som gjorts odödliga av artister som Charles Trenet, Maurice Chavallier, Arletty, Fréhel och Lucienne Boyer ut och utöver det lades låten A contretemps (nyskriven i tidstypisk stil) till för att avsluta det hela. För att framföra dessa bjöd Patrick Bruel in en hel kader av stjärnglans i form av gästartister.

Charles Aznavour, Johnny Hallyday, Francis Cabrel, Renaud och skådespelarkollegorna Emmanuelle Béart och Sandrine Kiberlain är några av de duettpartners Patrick Bruel har på detta sitt första dubbelalbum.

Arrangemangen är nya, men det vilar något såväl tidlöst som tidstypiskt över denna fina samling melodier och Entre deux är ett fint möte mellan en klassisk och en modern fransk artistelit.

Speciellt förtjust är jag i hur Bruel och Renaud tar sig an Arlettys Comme de bien entendu, Quand on s’promène au bord de l’eau som Jean Gabin gjorde till en hit i filmen La belle equipe och som Bruel framför med Jean-Louis Aubert, tolkningen av Cora Vaucaires La complainte de la butte (från filmen French cancan) tillsammans med Francis Cabrel och Lucienne Boyers Parlez-moi d’amour som han framför själv endast ackompanjerad av en sparsmakad akustisk gitarr.

Frankofiliskolan del 1 – Johnny the rocker

Dags att lansera ett nytt projekt här på BlueBlancRouge. Och med tanke på att det handlar om en sorts grundkurs i frankofili så kan jag inte tänka mig en bättre dag att göra det på än just i dag eftersom det är den 14 juli, Frankrikes nationaldag.

Jag kommer under vinjetten Frankofiliskolan att skriva om de i Frankrike tio mest sålda musikalbumen gjorda av frankofona artister och de tio mest sedda franskspråkiga filmerna.

Jag inleder med det tionde mest sålda albumet och det är en ytterst lämplig start på en grundkurs in i den frankofona populärkulturen eftersom vi då direkt stöter på en av de verkliga portalfigurerna: Johnny Hallyday.

Johnny Hallyday, eller Jean-Philippe Smet som han egentligen hette, kallades ofta för Frankrikes Elvis Presley och var omåttligt populär under sina dryga 50 år som artist. Vid sin död i december 2017 hade hans skivor sålt i över 60 miljoner exemplar enbart i Frankrike.

Av dessa album är Sang pour sang från 1999 hans försäljningsmässigt mest framgångsrika och med strax över två miljoner exemplar det tionde mest sålda i Frankrike av en franskspråkig artist.

Sang pour sang har en speciell bakgrund. Samtliga låtar är nämligen komponerade av sonen David Hallyday som också producerat skivan. Far och son Hallyday hade länge en komplicerad relation och Sang pour sang blev ett sätt för dem att verkligen hitta tillbaka till varandra.

Flera av texterna, som skrivits av kända namn som bland andra Zazie, Miossec och Françoise Sagan, handlar också om en far som försöker nå fram till och återförenas med sin son.

Inte minst det inledande titelspåret som verkligen sätter tonen för hela skivan. Det är en riktig känslobomb till rockballad och Johnny sjunger kraftfullt och med stor inlevelse. Och det där med den kraftfulla sången hänger med genom hela albumet.

Det märks att detta är en personlig historia för honom för han håller sannerligen inte igen sångmässigt, han satsar för fullt som om själva livet stod på spel i snart sagt varje stavelse och David Hallydays melodier och muskulösa rockarrangemang svarar upp. Som gjort för att få en publik att skråla med under en turné.

Men häri ligger i mitt tycke också en liten svaghet. Tonläget är genomgående så högt att det när man lyssnar på hela albumet blir en aning enahanda i längden. Men i enskildheterna är det riktigt starkt och det visar bland annat det faktum att fem av låtarna blev topphits som singlar.

Allra bäst är i mina öron den ramstarka trion av låtar som inleder skivan. Titelspåret har jag redan varit inne på men efter det följer två till känslosamma toppspår som sätter det albumets andra centrala tema, självreflektion, på plats: Le poids de mes maux med text av Zazie och Quelques cris som författaren Françoise Sagan skrivit texten till.

När Frankofiliskolan återkommer med sin andra del kommer det att handla om tian på listan över de mest sedda franskspråkiga filmerna.

Trevlig Fête nationale på er kära läsare!