Den sista resan – om livsgnistan i frankofilin

Någon gång då och då gör BleuBlancRouge små utflykter utanför den så kallade boxen och nu är det dags igen. Fast å andra sidan går det verkligen att argumentera för att Filip och Fredriks nya film Den sista resan i allra högsta grad hör hemma här.

Det må vara en svensk film och BleuBlancRouge behandlar normalt filmer från den frankofona sfären, men eftersom ett av Den sista resans centrala teman är frankofili och kärleken till Frankrike, alltså i grund och botten exakt vad den här bloggen handlar om, känns den självklar som ingrediens.

Jag tänker mig att de flesta som besöker den här bloggen liksom jag verkligen kan relatera till en film där en en av personerna hänvisar till Frankrike som sitt andra hemland och att han ofta känner sig som lyckligast när han är på besök i landet.

Den sista resan handlar om ytterst om Filip Hammar och hans pappa Lars. Den senare har ett antal år efter att han pensionerat sig från jobbet som lärare i franska tappat det mesta av sin livsgnista och från att ha varit en aktiv, levnadsglad och mycket omtyckt lärare fördriver han sina dagar passiv och initiativlös i sin favoritfåtölj.

En alltmer förtvivlad och sorgsen Filip får en dag en idé som han tror ska hjälpa pappan att återfå gnistan igen. Han ska ta med Lars på en resa till Frankrike för att återse dennes älskade favoritplatser och det ska bli en resa som i så stor utsträckning som möjligt återskapar de resor som hela familjen gjorde när barnen var små.

Filip införskaffar en gammal orange Renault 4, en likadan bil som familjen Hammar hade, kontaktar sin parhäst Fredrik (som spelar en stor roll i Filips idé om att i hemlighet återskapa några händelser från resorna) och sätter planerna i verket.

En något motvillig och tveksam Lars låter sig tas med på resan och ju närmare Frankrike man kommer är det mycket riktigt som att livsgnistan så smått börjar återvända.

Jag kan tycka att Filip och Fredrik i bland har en tendens att ta lite för mycket plats och på så vis kommer i vägen för andra personer i sina produktioner men den här gången har de verkligen hittat helt rätt balans och tonträff.

Den sista resan är ömsom gripande, ömsom rolig och hela tiden genomsyrad av värme och omtanke. Hysteriska upptåg blandas med allvarliga samtal om åldrande, depression och förlust av det som varit. Allt till stor del berättat med fina franska miljöer (huvudsakligen vid Rivieran) som fond.

När Sophia mötte Sylvain – oemotståndligt om omöjlig kärlek

Den som följt den här bloggen ett tag vet att jag längs vägen under de snart 13 åren som BleuBlancRouge existerat funnit en rejäl favorit i fransk-kandensisk film. På svenska biografer visas just nu en film som bara förstärker den känslan.

Jag pratar om Xavier Dolan-favoriten Monia Chokris tredje långfilm som regissör När Sophia mötte Sylvain (Simple comme Sylvain) från förra året. Det är ett synnerligen stilsäkert och sensuellt romantiskt drama som charmar och underhåller rejält.

När Sophia mötte Sylvain är den mer logiska uppföljaren till den lyckade debuten Jag och min bror (La femme de mon frère) från från 2019 än vad hennes andra film Babysitter var. Den i mitt tycke mindre lyckade filmen hittade heller aldrig till den svenska marknaden.

Efter att i Jag och min bror behandlat en syskonrelation tittar hon den här gången närmare på en himlastormande kärleksrelation mellan vad som på många sätt är varandras motsatser.

Sophia är en medelålders filosofiprofessor som lever ett ordnat men också stelnat liv tillsammans med forskaren Xavier och umgås i intellektuella kretsar i storstaden Montreal. Sylvain å sin sida är en jordnära hantverkare med helt annan bakgrund och umgänge.

Deras liv formligen välts över ända när de träffas i samband med att Sylvain ska renovera Sophias och Xaviers nyinköpta semesterhus på landsbygden och det visar sig slå gnistor mellan dem.

De dras obönhörligen till varandra och inleder ett förhållande. Men frågan är vilka chanser deras förhållande har att överleva bortom den råa passionen. Förnuftet (och fördomarna) säger att två personer från så helt olika bakgrunder inte ska ha något gemensamt att bygga vidare på, men vad känslan säger är något helt annat.

Monia Chokri, som själv spelar Sophias bästa vän Françoise, har med När Sophia mötte Sylvain, fått till en mindre fullträff. Inte minst visuellt. Det är oerhört läckert och stilsäkert iscensatt med ett snyggt 70-talistiskt bildspråk komplett med softade linser, kreativa bildlösningar och paletten laddad med varma jordfärger.

Det är en stilmässigt val som ramar in berättelsen perfekt. Dessutom är rollbesättningen smått briljant. Magalie Lépine Blondeau är fullständigt självlysande som Sophia och kemin mellan henne och Pierre-Yves Cardinal, som spelar Sylvain med den äran, är elektrisk.

I botten ligger ett välskrivet manus, av Chokri själv, som skickligt balanserar på den slaka linan mellan att leka med klichéer och att falla offer för dem. Dessutom med fint invävda filosofiska funderingar och citat kring kärlekens och passionens natur. Någon enstaka gång kan jag tycka att hon ramlar av den där linan men då hittar hon snabbt upp på den igen.

När Sophia mötte Sylvain är en dråplig, välspelad och medryckande historia, både sexig och melankolisk. För mig var det i alla fall synnerligen angenäma knappa två timmar i biosalongen tillsammans med den här filmen.

Ombord på Adamant – (Guld)björnstark dokumentär

Årets upplaga av filmfestivalen i Berlin har precis dragit igång och lagom till det får förra årets vinnare av Guldbjörnen svensk biopremiär.

Det handlar om dokumentären Ombord på Adamant (Sur l’Adamant i original) i regi av veteranen Nicolas Philibert, en på många sätt anspråkslös liten film som väldigt få på förhand tippat som vinnare av det som är Berlinfestivalens finaste pris.

Men vann gjorde den och behöver sannerligen inte be om ursäkt för det.

Ombord på Adamant är en stark och inkännande dokumentär som tar sig nära de personer den skildrar.

Adamant är en husbåt ankrad vid en av Seines kajer i centrala Paris och den fungerar som ett öppet dagcenter för vuxna personer med olika mentala funktionsvariationer. På Adamant står kulturen i fokus.

Besökarna får möjlighet att uttrycka sig i konst, musik (en av dem levererar till exempel en innerlig version av rockbandet Téléphones klassiker La bombe humaine från 1979) och dans och i Nicolas Philiberts dokumentär får följa ett antal av dem.

Sin vana trogen skildrar han främst genom att som, som det brukar heta i sådana här sammanhang, ”en fluga på väggen” stilla betrakta och det fungerar återigen utmärkt. Här finns inga filmiska åthävor eller effekter utan Nicolas Philibert förlitar sig på sin fenomenala känsla för rytm i klippningen och att göra rätt urval ur vad man får anta vara ett rejält omfattande filmat material.

Ombord på Adamant är en finstämd, rolig och samtidigt lite sorgsen film om hur det är att leva med psykisk ohälsa men också om kulturens kraft.

Nicolas Philiberts nya film Avèrroes & Rosa Parks, som även den behandlar psykisk ohälsa, får för övrigt sin världspremiär under årets filmfestival i Berlin. Dock inte inom huvudtävlan.

Dogman – Luc Besson hittar tillbaka

Den franske regissören Luc Besson har spelade onekligen en mycket viktig roll i processen som gjorde mig till den frankofil jag är i dag. Hans stora internationella genombrott Det stora blå (Le grand bleu) var en avgörande pusselbit när min kärlek till fransk film verkligen fördjupades.

När jag i somras såg om filmen för första gången på många år kunde jag konstatera att den i dag tappat en del del av det lyster jag såg i den då, men det är ju en helt annan sak.

Det stora blå följde han sedan upp med ett svit av filmer som jag också tog till mitt hjärta, och som hållit betydligt bättre än den när jag sett om dem.

Jag tänker då framförallt på Nikita och Leon. Därefter har mitt förhållande till det som den synnerligen produktive Luc Besson medverkat till varit mestadels svalt.

Några glimtar av tecken på gammal god form har dock synts längs vägen, men det är först nu han skapat något som tål att jämföras med de tidiga succéerna.

Jag pratar såklart om hans i Sverige nu bioaktuella film Dogman, en film som premiärvisades inom tävlan vid årets filmfestival i Venedig om som för mig blev en rejält positiv överraskning att se.

Dogman är Luc Besson när han är som bäst, utan tvekan hans mest inspirerade film på mycket länge. Som i till exempel Nikita, i mitt tycke hans bästa film, är berättandet stiliserat och bombastiskt, men med en sensitiv och medkännande sida.

Den som letar efter subtiliteter får dock vända sig någon annanstans. Dogman är expressiv så det räcker och blir över.

Som alltid när det gäller Luc Besson vandrar det hela på en tunn lina i gränslandet till att bli överlastat och fånigt, men den här gången klarar han av balansgången. Dogman är dessutom en av de där filmerna som har något helt eget som vi inte sett tidigare.

Dogman är en helfransk produktion men utspelas helt och hållet i USA och det talade språket är nästan uteslutande engelska. Franska är det sparsamt med, men när det dyker upp är det i musikform är det kraftfullt och spelar en mycket viktig roll i filmens emotionella kärna.

Handlingen utspelas i New Jersey och börjar med att polis stoppar en skåpbil. Chauffören visar sig vara en dragshowartist och i lasten hittar de förbryllade poliserna en stort antal hundar. Resten av filmen går ut på att Douglas, som mannen heter berättar sin synnerligen annorlunda livshistoria för en psykiater som arbetar för polisen.

Han berättar om hur han växer upp i ett strikt religiöst hem och att han misshandlas av sin våldsamme far och så småningom kastas ut ur hemmet och får leva inlåst i hundgården där fadern förvarar hundar som han använder som kamphundar. Efter ännu en dramatisk händelse blir han dessutom svårt ryggmärgsskadad.

Under den långa tiden inläst i hundgården utvecklar Douglas ett speciellt band till hundar och efter att till slut ha blivit frisläppt och omhändertagen av social myndigheter börjar han så smått att forma sitt liv.

Ett tillbakadraget liv där han fortsatt omger sig av sina vänner hundarna. Just de här har han tränat till att begå kriminella handlingar, något som drar in pengar till brödföda. Utöver det hittar han sitt kall i att en gång i veckan uppträda som dragshowartist och då mima till låtarna som hans älskade mamma spelade för honom när han var liten.

Så fortlöper hans vuxna liv i skaplig ro tills att ytterligare en dramatisk händelse kommer att förändra allt.

Dogman är på många sätt vintage Luc Besson. Kameraåkningarna, den övergripande visuella stilen och sättet att iscensätta actionscenerna är i grund och botten samma som när det begav sig under hans storhetstid i skarven mellan 80- och 90-tal.

Outsidertemat och musiken av hovleverantören Eric Serra är två andra starka faktorer som för tankarna tillbaka till den forna storhetstiden. En tredje och viktig sak är en närmast självlysande rollprestation av den som spelar protagonisten.

Caleb Landry Jones är inget mindre än fantastisk som Douglas och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om det landar en Oscarsnominering på hans bord som belöning.

November – effektivt och spännande men tunt om jakten på terrorister

I dagarna är det åtta år sedan de koordinerade terrorattackerna i Paris som berövade 130 personer och skadade ytterligare omkring 350.

I samband med det får nu filmen den franska thrillern November (Novembre i original) från förra året svensk premiär på såväl bio som streaming.

Den handlar om de fem första dagarna efter attentaten och skildrar den franska antiterrorismenhetens intensiva jakt på förövarna. Det är vad man brukar benämna ett verk av fiktion baserat på verkliga händelser.

Regissören Cédric Jimenez berättar rasande effektivt och snyggt, i en stil som påminner om mästarna Kathryn Bigelow och Paul Greengrass, men under ytan är det samtidigt tämligen tunt.

Här finns inga ambitioner att försöka komma under huden på de olika rollfigurerna eller att göra någon analys. Det är jakten och proceduren som helt står i fokus och det är svårt att säga något annat än att det trots allt är November är en adrenalinstinn och spännande film.

En lång rad starka namn från den frankofona skådespelarvärlden gör sitt till för att skänka glans och kvalitet till filmen: Jean Dujardin, Sandrine Kiberlain, Anaïs Demoustier, Jérémie Renier och Lyna Khoudri bara för att nämna några.

Ingen av dem levererar väl kanske sina livs roller men bidrar ändå med rutin, pondus och övertygande rolltolkningar. Även om de, som jag varit inne på tidigare, inte ges så mycket att jobba med när det gäller karaktärsutveckling och fördjupning.

November är en påkostad och snygg film men om du vill se något som behandlar novemberattackerna i Paris är Minnas Paris (Revoir Paris) ett i mitt tycke bättre alternativ.

Jeanne du Barry (Lyndon)

Maïwenns nya film Jeanne du Barry fick äran att bli öppningsfilm vid årets filmfestival i Cannes men filmen hamnade rejält i skuggan av att det var Johnny Depps återkomst på vita duken efter några stormiga år med mediacirkusen kring det uppslitande uppbrottet med skådespelaren Amber Heard som någon sorts krona på verket.

Nu är filmen aktuell på svenska biografer och efter att ha sett den kan jag konstatera att Depps skugga faller även över själva filmen. Han är alls inte dålig i rollen som den franske sjuttonhundratalskungen Ludvig XV men den mytbild som uppstått kring honom står i vägen för hans rollporträtt. Som åskådare är det lätt att hamna i tankemönstret att ”titta där är Johnny Depp och han spelar fransk kung”.

En andra sak som jag också har svårt att hålla tankarna borta från när jag ser Jeanne du Barry är jämförelser med Stanley Kubricks Barry Lyndon som känns som en uppenbar inspirationskälla för Maïwenn.

Bildkompositionerna, klippningen, musikanvändningen och berättarrösten är bara fyra saker som känns lånade från den amerikanske mästerregissörens i bland an aning bortglömda mästerverk. Det är såklart inte nödvändigtvis en dålig sak att låna från en sådan källa, men samtidigt är Maïwenn ingen Stanley Kubrick och därmed ter sig filmen en aning platt i jämförelse.

Men det finns en hel del att tycka mycket om med Jeanne du Barry också. Den är visuellt överdådig och kostymerna som designats i samarbete med Chanel är verkligen något alldeles extra.

Maïwenn, som själv spelar titelrollen, övertygar liksom flera andra av skådespelarna i den månghövdade ensemblen. Andra har det dock lite jobbigare, men det får nog snarare tillskrivas ett manus som hade behövt slipas på när det gäller djupet i rollbeskrivningarna och Maïwenns personregi som inte då och då drar åt det endimensionella.

Det är med andra ord lite med lite ömsom vin, ömsom vatten över Jeanne du Barry men jag tycker samtidigt att den aldrig blir tråkig utan underhåller från början till slut.

Rent handlingsmässigt är detta påkostade och verklighetsbaserade kostymdrama en sort prequel till Marie Antoinette, den unga kronprinsessan kommer in i handlingen under filmens andra halva.

Jeanne du Barry är liksom Kubricks Barry Lyndon en berättelse om en uppkomlings uppgång och fall. Båda filmerna utspelas dessutom under sjuttonhundratalet. Verklighetens Jeanne du Barry var en en fattig sömmerskas utomäktenskapliga dotter som via att vara kurtisan, trots stort och aktivt motstånd från det övriga hovet, blev kung Ludvig XV:s sista officiella älskarinna.

Utifrån denna verklighetsbakgrund tecknar Maïwenn ett porträtt av en stark kvinna som både upprör och inspirerar genom att bryta mot konventioner och göra narr av etablissemangets sedvänjor.

Den verkliga Jeanne du Barrys politiska inflytande får dock ingen plats i manuset som Maïwenn själv varit med och skrivit. Ett av flera val som gör att den här filmen blir betydligt mer lättviktig än vad den kunde ha blivit.

Fritt fall – ett briljant och mångbottnat rättegångsdrama som tar andan ur åskådaren

Så har den då till slut fått sin svenska biopremiär, Justine Triets Guldpalmvinnare Anatomie d’une chute eller Fritt fall som den fått heta här.

Jag har längtat efter att få se den ända sedan jag fick höra om den i samband med den vinsten av det finaste priset av alla vid filmfestivalen i Cannes i våras och jag blev sannerligen inte besviken.

Lätträknade är de filmer som jag sett där på samma sätt varje enskild scen känns betydelsebärande och absolut nödvändig. Och då pratar vi ändå om en film som klockar in på två och en halv timme.

Fritt fall är helt enkelt en på alla plan rasande skickligt utförd film. Det mångbottnade och suveränt konstruerade manuset (signerat Triet själv och hennes partner, regissören och manusförfattaren Athur Harari), den strama och ständigt fängslande iscensättningen och inte minst den fantastiska ensemblen.

Det vi som åskådare får oss till livs är ett rättegångsdrama utöver det vanlige, ett som tar hela genren ett steg vidare. Den franska originaltiteln är med all säkerhet en anspelning på ett av genrens mest berömda verk: Otto Premingers Anatomy och a murder (Analys av ett mord i Sverige) från 1959.

Det Justine Triet och Arthur Harari gör här är att på sätt och vis att korsbefrukta Premingers berömda film men Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap och jag älskar varje sekund av det.

Fritt fall handlar om en familj boende i ett hus i alphus i bergen i närheten av Grenoble. Mamman Sandra är välkänd författare medan pappan Samuel aldrig lyckats uppfylla sina författardrömmar. Tillsammans har de 11-årige sonen Daniel som är svårt synskadad efter en olycka några år tidigare.

Filmen inleds med att Sandra intervjuas i hemmet av en student som vill skriva ett arbete om hennes böcker. Intervjun tvingas dock avbrytas eftersom Samuel börjar spela musik på repeat och hög volym på övervåningen.

Efter att studenten lämnat huset går Daniel ut på en promenad med familjens hund. När Daniel kommer tillbaka upptäcker han Samuels livlösa och blodiga kropp på marken utanför huset.

Frågan är bara vad som hänt. Är det ett självmord, en olycka eller kanske till och med ett mord? Polisen lutar efter tekniska undersökningar och förhör åt det sistnämnda och den som misstänks är Sandra.

Sandra nekar till att ha något med det hela att göra och tar hjälp exet Vincent som är advokat att försvara henne.

Under den efterföljande rättegången visar det sig inta bara frågan om Sandra är skyldig till brott som behandlas utan det kommer lika mycket utveckla sig till en analys av Sandras och Samuels krisande förhållande.

Längs vägen vrider och vänder Triet och Harari i sitt manus på frågor om gränsen mellan fakta och fiktion. Hur kan vi veta vad som är sant och inte och hur mycket av författarens eget liv kan man läsa in i dennes böcker, bara för att nämna två infallsvinklar.

Den skickligt iscensatta filmen får åskådaren att vackla fram och tillbaka hela tiden, åtminstone när det gäller skuldfrågan, och det gäller att vara alert för som jag var inne på redan i början: varje enskild scen är betydelsebärande.

Jag kan såklart bara svara för mig själv men jag upplevde inga som helst problem med att hålla mig alert utan satt där i biosalongen fängslad från första till sista bildruta av det som utspelades på vita duken.

En film av den här kalibern utgör såklart en briljant helhet men samtidigt var det också så många beståndsdelar av Fritt fall som fick mig att nästan tappa andan av hänförelse; det krispiga fotot, den kliniskt utförda klippningen och det strålande skådespelandet är tre av dem.

När det gäller det sistnämnda går det inte att gå förbi den magnifika Sandra Hüller i rollen som Sandra. Här till och med överträffar hon sin i cineastkretsar närmast ikoniska genombrottsroll i Min far Toni Erdmann.

Swann Arlaud, som borde vara oerhört mycket mer känd internationellt än vad han är, är lågmält fantastisk som försvarsadvokaten och Vincent och Antoine Reinartz briljerar som åklagare.

Och så måste också det stora fyndet Milo Machado Graner som spelar Daniel lyftas fram. Den mognad och uttrycksfullhet han visar prov på är direkt häpnadsväckande.

Fritt fall är en spännande, gripande, smart och emellanåt också rolig film som kommer att finnas långt upp på många årsbästalistor när 2023 så småningom ska sammanfattas.

Framtiden får utvisa om den så småningom kommer att räknas till de stora klassikerna inom fransk film. Sånt kan man ju inte veta på förhand, men för mig känns den just nu som bra nog för att göra det.

Helt klart är dock att den tar Justine Triet från att med tidigare filmer som till exempel Sibyl räknas som en spännande och lovande filmskapare till att bli en mästare.

En frukost på berget – livsvisdomar och vidunderligt vackra vyer

Förutsägbar, men mysig. Där har du min bedömning i kortversion av den franska filmen En frukost på berget (Les choses simples) som hade svensk biopremiär i fredags.

Den sammanfattande bedömningen gäller för övrigt för flera av regissören och manusförfattaren Éric Besnards filmer, till exempel Mina päron (Mes héros) från 2012 som jag skrivit om tidigare här på BleuBlancRouge.

En frukost på berget handlar om den framgångsrike men stressade entreprenören Vincent. Under en tur i bergen i sydöstra Frankrike går hans bil sönder på en avsides belägen och slingrig väg. Av en slump har den buttre Pierre, som bor spartanskt och ensligt uppe i bergen, vägarna förbi med sin motorcykel och en aning motvilligt tar han sig an att hjälpa Vincent.

Vincent återvänder till sitt hektiska liv med det är något i mötet med Pierre och det mer enkla livet i bergen som sätter igång något i honom och får honom att börja fundera kring sina livsval. En attack av panikångest får honom att lämna allt och bege sig tillbaka till Pierre och livet i bergen.

De stora dagen i hur det hela fortlöper med kulturkrockar och olika kynnen som stångas med varandra är lätt att räkna ut, men likafullt blir En frukost på berget varken tråkig eller platt.

De fint fångade bilderna av de synnerligen vackra omgivningarna, den vänliga och godmodiga tonen i manuset och inte minst finfint gemensamt skådespel av Lambert Wilson och Grégory Gadebois (som spelade huvudrollen även i Besnards förra film Utsökt) i rollerna som Vincent respektive Pierre är tre avgörande faktorer till det.

Rakt igenom förutsägbar är En frukost på berget heller inte, några små överraskningar lyckas den bjuda på och manuset är lättsamt filosofiskt och resonerande kring lycka och att hitta det som verkligen räknas i livet.

Kärlek & avund – intensivt och explicit triangeldrama som känns

Intensitet. Om jag bara fick använda ett ord för att beskriva den av amerikanen Ira Sachs regisserade franska produktionen Kärlek & avund (Passages i original) så skulle det vara just det.

Efter att den blivit en så kallad snackis i samband med att den visades vid den gångna vinterns upplagor av Sundancefestivalen och filmfestivalen i Berlin var den redan innan sin svenska biopremiär i fredags omtalad.

Mycket av snacket på förhand handlade om de frikostiga sexscenerna och visst är de spektakulära men att reducera samtalet om den här filmen till att bara handla om dem vore orättvist, för den har mycket mer än så att erbjuda.

Att filmen var inbjuden att visas under filmfestivalen i Berlin känns synnerligen passande för Kärlek & avund får mig att tänka en hel del på tyske legendaren Rainer Werner Fassbinders filmer. Dessutom spelar den tyska filmens just nu klarast lysande stjärna, den elektriske Franz Rogowski, en av huvudrollerna.

Eftersom Rogowski dessutom flankeras av toppskådespelarna Adèle Exarchopoulos och Ben Whishaw är det lätt att förstå att Kärlek & avund är en film som känns. Den svenska titeln är dock i mitt tycke inte helt klockren. Som jag ser det handlar den snarare om passion eller lust än kärlek.

Kärlek & avund är ett triangeldrama som utspelas i av fotografen Josée Deshaies utmärkt fångade Parismiljöer. Den tyske regissören Tomas (Rogowski) har bor i den franska huvudstaden med sin brittiske make Martin (Whishaw). Tomas har just avklarat inspelningen av sin senaste film och på avslutningsfesten träffar han läraren Agathe (Exarpopoulos).

Tomas fattar tycke för Agathe och de hamnar i säng med varandra. Det som Tomas tror är ett one night stand utvecklas till en affär som såklart sätter hans förhållande med Martin i gungning. Det hela utvecklar sig snabbt till ett triangeldrama som inte direkt tar fram det bästa ur de inblandade och som visar fram kärleken från en mer destruktiv sida.

Ira Sachs gör det sannerligen inte lätt för sig eftersom de personporträtt som tecknas inte direkt stryker medhårs. Tomas, som ändå får sägas vara berättelsens nav, är i ärlighetens namn svår att känna med.

Ändå är det något som gör att man som åskådare rycks med i berättelsen. Kärlek & avund fängslar, fascinerar och berör likafullt. Och för att hitta förklaringen till det får man återgå till den där intensiteten som jag var inne på inledningsvis.

Den och den formidabla skådespelartrojkan med en oförglömlig Franz Rogowski i spetsen. Jag har redan tidigare tänkt på honom som en tysk Joaquin Phoenix och den här filmen motiverar än mer den jämförelsen.

Rogowski har samma typ av intensiva (då var vi där igen) närvaro och perfekta balanserande mellan kraft och sårbarhet som den amerikanska storstjärnan.

Marinette – berättelsen om en pionjär

VM i fotboll för damer inleddes i veckan och just i dag gick för övrigt både Sverige och Frankrike in i turneringen. Lagom till mästerskapet är filmen om Marinette Pichon, den franska damfotbollens första stora stjärna aktuell på svenska biografer.

Marienette Pichons betydelse för fotboll för damer i Frankrike är liknande Pia Sundhages för Sverige och faktum är att Sundhage figurerar i form av assisterande coach i Philadelphia Charge, den amerikanska proffsklubb som Pichon kom att värvas till och göra stor succé i.

Filmen, som heter kort och gott Marinette, bygger på Pichons självbiografi Ne jamais rien lâcher från 2018, är hantverksmässigt aningen ospännande. Regissören Virigine Verrier har valt att göra den som en rak biografi som gjord av en nervös skolelev som i en redovisning hastar genom skeendena utan att förklara eller ge bakgrund eller kontext.

Ändå lyfter filmen och det kan den tacka främst två faktorer för: dels kraften i Pichons omtumlande livsberättelse, dels karismatiska Garance Marillier i titelrollen.

Marinette spänner från barndomen som fotbollstokig tjej i lilla Bar-sur-Aube i nordöstra Frankrike till att hon 32 år gammal 2007 avslutade en synnerligen framgångsrik karriär som bland annat det franska damlandslagets främsta målskytt genom tiderna med sina 81 mål på 112 landskamper.

Pichons rekord stod sig ända till 2020 då det slogs av Eugénie Le Sommer, som för övrigt väntas bli en viktig pjäs i det lag som försvarar de franska färgerna i det pågående mästerskapet i Australien och Nya Zeeland.

Väl på fotbollsplanen firade Marinette redan från allra första början stora framgångar, men vid sidan av det var livet som tidigare sagt betydligt mer tumultartat.

Uppväxten under fattiga förhållanden med en alkoholiserad och våldsam pappa och de många utmaningar i form av synnerligen knappa resurser och de utbredda fördomar som fotbollsspelande tjejer fortfarande stöter på men som var ännu mer utbredda då var bara några av de saker hon behövde kämpa mot.

En kamp som gör Marinette till en film som berör och engagerar, trots en hel del brister i det filmiska berättandet och karaktärsdjupet i manuset.