RSS Flöde

Etikettarkiv: biopremiär

Mor och son – en stor, liten film

I bland dyker de upp, filmerna som överraskar och letar sig direkt in i hjärtat. För mig var den i Sverige nu bioaktuella Mor och son (Un petit frère) en sådan. Sorgligt nog var jag dock helt solo i salongen.

Egentligen borde jag inte vara överraskad över hur bra den här filmen var eftersom jag blev riktigt förtjust i regissören Léonore Serrailles förra film Jeune femme från 2017, men likafullt var jag inte riktigt förberedd på den här upplevelsen.

Kanske ligger styrkan i att det är en film som liksom smyger sig på. Den är till ytan tämligen nedtonad och anspråkslös men med en underliggande kraft som sakta men säkert släpps loss. Léonore Serraille har en tonsäkerhet i sitt berättande som är imponerande och med hjälp av en strålande skådespelarensemble skapar hon en stark känsla av autenticitet som löper genom hela filmen.

Mor och son känns mycket längre än vad den är. På ett bra sätt. Speltiden på strax under två timmar är i dagens läge inget att höja på något ögonbryn åt, men den här filmen är så rik och lågmält myllrande att det känns som att på den tiden ha sett en betydligt längre film.

Mor och son är en familjekrönika som inleds i det omvälvande året 1989 och spänner över 20 års tid. Det tar sin början med att den ensamstående, unga mamman Rose lämnar hemlandet Elfenbenskusten för att skapa sig ett nytt liv i Paris. Med sig har hon sina två söner Jean och Ernest.

Sedan får vi helt enkelt följa dem och deras öden under den kommande 20 åren, från den inledande tiden som inhysta hos släktingar i en liten lägenhet i en förort till den franska huvudstaden via hur Rose träffar vad hon tror är kärleken och rycker upp den lilla familjens rötter ännu en gång och hela vägen fram till att barnen vuxit upp.

Det är en både vacker och gripande livsresa berättad växelvis ur de tre huvudpersonernas perspektiv. Med små medel uträttar Léoneore Serraille storverk. Allt från tekniska aspekter musiksättning foto och rytmiken i själva berättandet till fantastiskt agerande håller mycket hög klass.

Trots att det känns lite fel att lyfta fram någon enskild person ur skådespelarensemblen vill jag ändå speciellt nämna Annabelle Lengronne som ändå löper som en röd tråd genom filmen. Sönerna spelas av förklarliga skäl av olika skådespelare i takt med att de åldras medan hon är Rose genom alla åren. Och som hon är det. Hon levererar ett porträtt som jag kommer att bära med länge.

Hennes Rose är stark och varm men också komplicerad och svår att helt förstå sig på i alla lägen. Med andra ord en människa av kött och blod. Liksom hela filmen som känns på riktigt, hela vägen från start till mål.

Mor och son är en stor liten film som förtjänar en stor publik. Ingen ska som jag behöva sitta ensam i biosalongen och se den.

Leconte och Depardieu levererar en njutbar Maigret


Den belgiska författaren Georges Simenon var en synnerligen produktiv herre och en stor del av hans omfattande bibliografi utgjordes av romaner om pariskommissarien Jules Maigret.

Maigret utvecklades snabbt till en av den franskspråkiga romanens mest omtyckta och berömda rollfigurer. Inte konstigt att han synts på vita duken och på tv i många inkarnationer genom åren. Nu är det dags för att bekanta sig med ännu en.

I fredags var det svensk biopremiär för Maigret i regi av den forne arthousefavoriten Patrice Leconte, denna gång med Gérard Depardieu i rollen som den berömde kommissarien.

När jag först fick höra talas om att just Patrice Leconte skulle göra en Maigret-filmatisering kändes det lite som en match made in heaven och när jag nu sett det färdiga resultatet kan jag konstatera att även om filmen inte är någon fullständig fullträff så gjorde den mig heller inte besviken.

Rent visuellt är matchningen mellan Leconte och Simenon precis så perfekt som jag hoppats på.

Patrice Leconte använder sig av samma sparsmakade, återhållsamma och stillsamt eleganta visuellt och scenografiskt berättande som i exempelvis den briljanta nittiotalssuccén Den fula gubben (Monsieur Hire), en stil som åtminstone enligt mig stämmer väl överens med de bilder som Simenons texter förmedlar. Maigret är stämningsfull och elegant så det räcker och blir över.

Initialt var jag dock lite mer tveksam till idén att ge Gérard Depardieu huvudrollen. Det är inte en Depardieuliknande person jag ser framför mig när jag läser någon av Simenons romaner.

Därför är jag en aning överraskad över hur bra den franske giganten fungerar i rollen. För även om han inte förkroppsligar min bild av Maigret så gör han det till sinnet.

Depardieu gör ett mycket bra jobb och lyckas med starkt skådespeleri med hjälp av små medel alldeles utmärkt med att fånga skärpan, eftertänksamheten och den milda vresighet som kännetecknar Maigret-figuren.

Dessutom är det en åldrad och lite trött Maigret som skildras i den här filmversionen, något som såklart passar finemang för herr Depardieu att gestalta.

Med detta sagt så dras Maigret med en del brister också. Främst tänker jag då på ett väl lågt berättartempo emellanåt samt att rollfigurerna förutom Maigret själv känns underutvecklade och saknar djup.

Det är som att Leconte lagt så mycket tid och omsorg på stil och huvudroll att det övriga i viss mån behövt stressas fram. Men i allra högsta grad sevärd är Maigret under alla omständigheter.

Handlingen då? Maigret bygger på romanen Maigret och den unga döda (Maigret et la jeune morte) från 1954 och upprinnelsen för mysteriet är att en ung kvinna i balklänning hittas mördad i närheten av ett torg i Paris fashionabla nionde arrondissement.

Maigret kopplas in på fallet som har alla ingredienser för att bli ett knepigt sådant. Bara att identifiera henne ska visa sig bli krångligare än väntat. Sedvanligt lugnt, metodiskt och utrustad med stort tålamod tar sig Maigret an utmaningen att lösa mysteriet.

Claire Denis går lite vilse i Kärlekens labyrinter

Den franska regissören Claire Denis har i många år varit en cineastfavorit som länge rönt uppmärksamhet och uppskattning på filmfestivaler världen över, men är samtidigt inget namn som gemene man haft koll på.

Något hejdundrande och brett genombrott har hon inte fått nu heller men på senare år har ändå något hänt. Hennes namn nämns allt oftare och i bredare kretsar och hon får stadigt alltfler tillskyndare.

Häromveckan var det svensk biopremiär för den nu 76-åriga regissörens näst senaste långfilm Kärlekens labyrinter (Avec amour et acharnement), en film som hon i vintras fick priset för bästa regi för vid den ansedda filmfestivalen i Berlin.

Kärlekens labyrinter är ett känslostarkt och välagerat triangeldrama med två av Claire Denis favoriter, Juliette Binoche och Vincent Lindon, i huvudrollerna.

De spelar Sarah och Jean, ett medelålders par som lever i en lycklig relation i Paris. Men en dag händer något som skakar om Sarahs liv i grunden och i förlängningen även relationen med Jean. Hon råkar få syn på sitt ex François, samme man som hon lämnade för Jean.

En händelse som kan verka nog så banal men som får Sarah att inse att hon inte kommit över François utan i själva verket fortfarande har starka känslor för honom. Att Jean och François dessutom var kollegor gör kollegor gör inte saken mindre delikat, liksom att François söker upp Jean och erbjuder honom jobb.

Det hela utvecklar sig till en kärlekstriangel som skakar om tillvaron för alla tre och dramat skruvas sakta åt och närmar sig alltmer känslomässig thriller. För sin vana trogen är Claire Denis sparsmakad sitt berättande och lämnar mycket outtalat och i undertexten, såväl visavi publiken som mellan rollfigurerna.

Skådespelarmässigt håller Kärlekens labyrinter toppklass, Juliette Binoche och Vincent Lindon är sådär grymt övertygande som de så ofta är.

Däremot är den för att vara en film av Claire Denis lite tunnare när det gäller manuset och det visuella. Hennes patenterade lyriska bildspråk glimtar till i bland, men överlag är det en mellanfilm för henne i det avseendet.

Med vetskapen om hur hög högstanivå hon har i sin filmografi kan jag inte undgå att känna mig lite besviken på Kärlekens labyrinter, inte minst med tanke på förutsättningarna med två så grymma skådespelare i huvudrollerna.

Men samtidigt känns det lite orättvist att vara besviken eftersom en mindre lyckad Denis-film som denna ändå är vassare än det mesta som kan ses på bio vid vilket givet tillfälle som helst. Och faktum kvarstår att hon må missa lite i bland men ointressant är hon aldrig.

 

Solvarma hemligheter och förälskelse i Min sommar i Provence

Postat den

Yves Roberts finfina filmatiseringar av La gloire de mon père och Le château de ma mère från 1990 som i Sverige visades tillsammans som Nyckeln till Provence var för mig en av de där filmupplevelserna som medverkade till att göra mig till den frankofil jag är idag.

Nu 22 år senare har även Le temps des secrets, den tredje delen i Marcel Pagnols älskade självbiografiska svit om sin barndom i Provence, fått bli påkostad film.

Denna gång är det Christophe Barratier, som tidigare bland annat gjort succéfilmen Gosskören (Les choristes), som står för regin.

Min sommar i Provence som filmen fått heta här hade biopremiär häromdagen och levererar mer av samma vara som Yves Roberts filmer, om än av mer lättviktig karaktär.

Barratier har valt att ge sin film en form och en tonträff som lite påminner om Disneys familjefilmer från mitten av 1900-talet, vilket resulterar i en lättsamhet och käckhet som inte alltid är i samklang med de djupare bottnar som berättelsen också rymmer.

Men väldigt mycket med Min sommar i Provence fungerar samtidigt alldeles utmärkt. Jérôme Alméras foto är mycket bra och fångar in såväl den vidunderligt vackra provencalska naturen som det för regionen unika ovh fantastiska ljuset så att det vattnas i munnen på oss frankofiler.

Personregin och tonen i filmen gör det svårt för skådespelarna att leverera några fantastiska rollprestationer men utifrån förutsättningarna som ges svarar den samlade ensemblen för en utmärkt insats.

Min sommar i Provence är en solvarm filmupplevelse som känns indränkt i lavendeldoft (vilket jag i detta sammanhang menar som en komplimang) och gemyt.

Själva storyn känner den som har den andra delen av Nyckeln till Provence i någorlunda färskt minne igen eftersom Yves Robert bakade ett av de centrala handlingsspåren i Le temps des secrets i sin filmatisering av Le château de ma mère.

I Min sommar i Provence är det handlingsspåret fortfarande centralt men byggs också ut. Filmen tar sin början sommaren 1905 då en tioårig Marcel tillsammans med sin familj lämnar Marseille för att tillbringa sommaren ute på den provencalska landsbygden, i närheten av berget Garlaban och den lilla staden Aubagne.

Väl där stöter han av en slump på den jämnåriga och lite excentriska flickan Isabelle som gått vilse i det kuperade landskapet. Han hjälper henne att hitta hem. Det visar sig att hon bor i en stor herrgård, tillsammans med sina lika excentriska föräldrar.

Marcel blir som förtrollad av och förälskad i Isabelle och återvänder i smyg till henne om dagarna. Det är dock inte det enda hemlighetsmakeriet som sker i och kring familjen Pagnol den sommaren. Det blir som det brukar heta en sommar som de inblandade sent ska glömma.

Som filmupplevelse är kanske inte Min sommar i Provence oförglömlig men jag känner mig övertygad om att jag kommer att bära med mig känslan från den ett bra tag och det är ju heller inte fy skam.

Ur ikonernas liv

Postat den

I fredags gick dokumentären Jane by Charlotte (Jane par Charlotte i original) upp på de svenska biograferna.

För en frankofil är grundstoffet rena populärkulturella guldet: en personlig inblick i relationen mellan musik- och modeikonen Jane Birkin och hennes dotter Charlotte Gainsbourg, som via sitt eget skådespelande och musicerande skapat sig ikonstatus i sin egen rätt och inte bara för att hennes far dessutom råkar vara 1900-talets kanske mest betydande personlighet inom franskt kulturliv: Serge Gainsbourg.

Jane by Charlotte är dessutom Charlottes debut som regissör och en sorts parafras på ytterligare en ikons verk: regissören Agnès Vardas dokumentär Jane B. par Agnès V. från 1988.

Men där Agnès Vardas film främst är ett porträtt av mode- och popikonen Jane Birkin så är Charlotte Gainsbourgs en film om modern Jane och förhållandet mellan en mor och en dotter.

Och självklart svävar Serge Gainsbourgs ande hela tiden någonstans i bakgrunden, även om det i första hand är kvinnornas film.

Charlotte Gainsbourgs har valt att spela in filmen men skakig handhållen kamera vilket ger den en känsla av närhet och intimitet, men samtidigt också en känsla av vara något privat ägnat åt hemmaarkivet.

Resultatet blir en film som pendlar mellan att vara inbjudande och distanserad. Känslan av distansering kan säkerligen upplevas ännu större om man inte riktigt har koll på Birkin, Gainsbourg och övriga medlemmar i den utökade familjen, för den förutsätter vissa förkunskaper.

Med allt detta i beräkning så tycker jag ändå att det samlade intrycket av Jane by Charlotte är att det är en huvudsakligen fascinerande, fängslande och intressant inblick i de två ikonernas liv och i det närmaste ett måste för den som intresserar sig för modern fransk populärkultur.

La vie en roses

Så här mitt i mörkaste vintern kan det behövas en dos nästan bokstavligen rosdoftande feelgood.

Det är precis vad den bioaktuella Doften av rosor (La fine fleur) i regi av Pierre Pinaud från 2020 bjuder på.

Graden av förutsägbarhet är förvisso väldigt hög men det spelar inte jättestor roll när mysfaktorn också är det. Lägg till finfint skådespeleri av inte minst Catherine Frot i huvudrollen och överseendet med bristen på originalitet blir än större.

Doften av rosor handlar om den envisa och principfasta rosodlaren Ève Vernet som trots att verksamheten som grundades av hennes älskade pappa länge brottats med stora problem och står på ruinens brant strävsamt kämpar på.

En sista chans uppenbarar sig när hennes trogna hjälpreda lyckas ordna fram hjälp i form av tre personer genom att projekt för långtidsarbetslösa.

Problemet är bara att de inte har någon som helst erfarenhet av att odla fram prisbelönta rosor, vilket är precis vad som krävs för att rädda Èves företag.

Hur det går är inte svårt att lista ut men vägen till det väntade slutet är skickligt utstakad, sådär lagom sentimental och rosenbladsbeströdd utan att vara sockersöt.

Strålande Huppert räddar svajiga Mama Weed

Det är lika bra att säga det direkt: den huvudsakliga anledningen att se denna film stavas Isabelle Huppert. Så enkelt är det.

Inte för att själva filmen Mama Weed (La Daronne i original) skulle vara helt utan förtjänster för det är den inte. Det är bara det att skillnaden i kvalitetsnivå mellan filmen och Hupperts insats är betydande.

Själva filmen bjuder på skaplig underhållning för stunden men är långt ifrån något märkvärdigt. Isabelle Huppert däremot är smått briljant i sin roll och en fröjd att skåda.

Här spelar hon en kvinna som jobbar som tolk på en av Parispolisens narkotikarotlar. Hennes uppgift är att översätta samtal som sker på misstänkta personers avlyssnade telefoner.

När hon får klart för sig att en omtyckt vårdare på det ålderdomshem som hennes mamma är en av parterna i en narkatikosmugglingsoperation beslutar hon sig för att varna henne.

Det slumpar sig så att hon själv kan lägga beslag på det stora partiet knark, mitt framför ögonen på såväl poliskollegorna som langarna som det var avsett för.

Hon tar beslutet att själv ikläda sig rollen som langare och dryga ut sin lön genom att sälja partiet.

Mama Weed gjorde stor succé på biograferna hemma i Frankrike och nu ges alltså även den svenska biopubliken chans att stifta bekantskap med denna lite ojämna kriminalkomedi.

Regissören Jean-Paul Salomé är tillräckligt hantverksskicklig för att trots en del logiska brister, stereotyper och mindre trovärdiga skeenden i manuset lyckas utvinna spänning och underhållning ur materialet.

Humor, glimt i ögat och framför allt då Isabelle Huppert är tillgångar som gör att det går att ha visst överseende med bristerna. Även om del av dem är svåra att svälja.

Det är också filmens internationella titel Mama Weed, som får räknas till de mindre lyckade. Originaltiteln La daronne är för övrigt slang och betyder typ morsan.

Lilla mamma – ett stort litet mirakel av humanism

Så här mot slutet av året sitter många och filar på sina årsbästalistor och här veckoslutet är det svensk biopremiär för en stark utmanare till titeln årets bästa film.

För så bra är den, Céline Sciammas nya film Lilla mamma (Petite maman). Hon har redan tidigare briljerat i skildringar av barn och ungdomar och här gör hon det igen.

Avskalat, lågmält och med en suverän tonträff berättar hon om den lilla flickan Nelly vars älskade mormor just dött.

Präglade av djup sorg åker familjen till mormoderns hus, vilket också är mammans barndomshem, för att rensa ut det innan det ska säljas.

En dag har mamman lämnat Nelly och hennes pappa ensam kvar i huset. Ungefär samtidigt träffar Nelly en flicka i samma ålder i skogen intill huset. En flicka som råkar heta Marion, precis som Nellys mamma. Och visst är det något bekant över henne?

Lilla mamma är en till formen anspråkslös pärla till film. Sciamma berättar långsamt och kontemplativt och filmen klockar in på blott strax över 70 minuter.

Men under den enkla ytan öppnar sig att djup av värme, humanism och kärlek. En sorts magisk realism som berör och griper tag om hjärteroten.

Personregin är ypperlig rakt igenom och skådespelet genomsyras av total autenticitet. Lilla mamma är helt enkelt ännu en toppfilm av Céline Sciamma som ju redan gett oss filmer som Porträtt av en kvinna i brand, Water Lillies och Tomboy.

Annette – en musikalisk och visuellt slående känslostorm

Han är sannerligen inte särskilt produktiv Leos Carax. Sedan långfilmsdebuten med Boy meets girl 1984 har det bara blivit fem filmer i fullformat till.

Hans nu sverigeaktuella nya film Annette är dessutom hans första sedan Holy motors från 2012.

Så det går ofta lång tid mellan varven. Men det är ofta värt den där väntan för den egensinnige franske regissörens filmer är som regel något speciellt och extra.

Annette är inget undantag till den regeln. Det är Carax första engelskspråkiga långfilm och dessutom en musikal. En färg- och känslosprakande men mollstämd sådan. Närmast operalik tematiskt och uttrycksmässigt.

Det hela är skrivet av Sparks-bröderna Ron och Russel Mael och mötet mellan deras uttrycksfulla och karaktäristiska musik och Carax artistiska temperament och vision är en riktig lyckträff.

Grundpremissen i Annette är enkel. Den självförbrännande och provokative stå upp-komikern Henry McHenry och den änglaliknande och älskade operastjärnan Ann Defrasnoux finner varandra och det omaka parets himlastormande kärlekshistoria fängslar både press och publik.

De får efter en tid tillsammans dottern Annette som visar sig vara ett säreget barn med oanade och häpnadsväckande talanger.

Dotterns ankomst visar sig vända upp och ner på deras liv och på deras gemensamma existens rosaskimrande sky börjar orosmolnen hopa sig. Dramatiska händelser är under uppsegling.

Det är givet att när en regissör som Leos Carax tar sig an musikalgenren så blir resultatet en musikal som ingen annan. Något publikfrieri ägnar han sig sannerligen åt utan det är en tämligen kompromisslös historia.

Annette är en visuellt slående ( fotot av Caroline Champetier är lysande) och känslostormande men mörk berättelse om konstnärligt skapande och manlig destruktivitet.

Det finns en hel del gemensamma beröringspunkter med Carax eget liv så det går inte att helt skaka av sig tanken på att det är en delvis personlig och självbiografisk historia.

Adam Driver är lysande och intensiv, på ungefär samma sätt som Denis Lavant varit i tidigare Carax-filmer som exempelvis De älskande på Pont-Neuf (Les amants du Pont-Neuf) från 1991, i rollen som Henry och Marion Cotillard är ett bra val i rollen som Ann.

Annette är en emotionell berg- och dalbana som knappast kommer att lämna dig oberörd. Leos Carax filmer gör ju inte det.

När Annette premiärvisades vid årets Cannes-festival möttes den också av såväl hyllningar som burop. Juryn tog den dock till sina hjärtan och den belönades med priset för bästa regi.

Benedetta – skamlöst underhållande och vasst om lesbiska nunnor i 1600-talets Italien

Den holländske provokatören Paul Verhoeven är tillbaka med ännu en för honom typisk europeisk arthouse-film.

Fem år efter den Césarbelönade och Oscarnominerade Elle slår han till med ännu en franskspråkig film med en stark kvinnlig huvudroll.

Benedetta som filmen heter visades inom tävlan vid årets Cannesfestival och i helgen fick den sin svenska biopremiär.

Det är en film som tydligare än många andra av hans filmer kombinerar hans huvudsakliga teman våld, sex och religion. De tre mest basala och huvudsakliga elementen i världen enligt honom.

Benedetta utspelas i ett pestdrabbat Toscana på 1600-talet och är löst baserad på den verkliga Benedetta Carlinis öde.

I den här versionen spelas hon av en briljant Virginie Efira som lyckas bemästra Verhoevens typiska blandning av satirisk udd, psykologiska subtiliteter och bombastiska penseldrag i berättandet.

Här är Benedetta en kvinna som i ung ålder placeras i kloster av sin förmögna familj. Hon plågas av syner och visioner av Jesus. Syner av ömsom olycksbådande och ömsom starkt erotiskt karaktär.

De sistnämnda lever hon ut i fysisk och köttslig form med en ung kvinna som får en fristad på klostret när hon tar sin flykt dit undan en våldsam man.

Synerna både fängslar och oroar den katolska kyrkan och när de sedan får fysiskt uttryck i form av stigmata stärker de Benedettas roll i klostret. Vilket hon utnyttjar till ett maktspel mot den stränga abbedissan. Men en stärkt maktposition ger också fler och mäktigare fiender.

Och över allt svävar hela tiden frågan om hon på riktigt står i kontakt med Jesus eller om hon hittar på.

Paul Verhoeven går sin vana trogen all in och håller inte igen vare sig när det gäller våld, sex eller annat. Det är en veritabel balansakt på gränsen till att bli för mycket och överlastat.

En balansakt som han i mina ögon klarar av. Mycket tack vara att det är det scener som tangerar gränser är gjorda med sån uppenbar humor.

Benedetta är dock en film som visat sig vara en vattendelare och den har rört upp känslorna rejält på sina håll. Men å andra sidan vore en Verhoeven-film inte just en sådan om den inte skapat kontroverser.

Rent hantverksmässigt är det en oerhört snygg film. Den religiösa symboliken i bildspråket är laddad och bildkompositionen är tydligt inspirerad av barockens måleri. Själva fotot förtjänar ett extra omnämnande.