RSS Flöde

Etikettarkiv: biopremiär

La vie en roses

Så här mitt i mörkaste vintern kan det behövas en dos nästan bokstavligen rosdoftande feelgood.

Det är precis vad den bioaktuella Doften av rosor (La fine fleur) i regi av Pierre Pinaud från 2020 bjuder på.

Graden av förutsägbarhet är förvisso väldigt hög men det spelar inte jättestor roll när mysfaktorn också är det. Lägg till finfint skådespeleri av inte minst Catherine Frot i huvudrollen och överseendet med bristen på originalitet blir än större.

Doften av rosor handlar om den envisa och principfasta rosodlaren Ève Vernet som trots att verksamheten som grundades av hennes älskade pappa länge brottats med stora problem och står på ruinens brant strävsamt kämpar på.

En sista chans uppenbarar sig när hennes trogna hjälpreda lyckas ordna fram hjälp i form av tre personer genom att projekt för långtidsarbetslösa.

Problemet är bara att de inte har någon som helst erfarenhet av att odla fram prisbelönta rosor, vilket är precis vad som krävs för att rädda Èves företag.

Hur det går är inte svårt att lista ut men vägen till det väntade slutet är skickligt utstakad, sådär lagom sentimental och rosenbladsbeströdd utan att vara sockersöt.

Strålande Huppert räddar svajiga Mama Weed

Det är lika bra att säga det direkt: den huvudsakliga anledningen att se denna film stavas Isabelle Huppert. Så enkelt är det.

Inte för att själva filmen Mama Weed (La Daronne i original) skulle vara helt utan förtjänster för det är den inte. Det är bara det att skillnaden i kvalitetsnivå mellan filmen och Hupperts insats är betydande.

Själva filmen bjuder på skaplig underhållning för stunden men är långt ifrån något märkvärdigt. Isabelle Huppert däremot är smått briljant i sin roll och en fröjd att skåda.

Här spelar hon en kvinna som jobbar som tolk på en av Parispolisens narkotikarotlar. Hennes uppgift är att översätta samtal som sker på misstänkta personers avlyssnade telefoner.

När hon får klart för sig att en omtyckt vårdare på det ålderdomshem som hennes mamma är en av parterna i en narkatikosmugglingsoperation beslutar hon sig för att varna henne.

Det slumpar sig så att hon själv kan lägga beslag på det stora partiet knark, mitt framför ögonen på såväl poliskollegorna som langarna som det var avsett för.

Hon tar beslutet att själv ikläda sig rollen som langare och dryga ut sin lön genom att sälja partiet.

Mama Weed gjorde stor succé på biograferna hemma i Frankrike och nu ges alltså även den svenska biopubliken chans att stifta bekantskap med denna lite ojämna kriminalkomedi.

Regissören Jean-Paul Salomé är tillräckligt hantverksskicklig för att trots en del logiska brister, stereotyper och mindre trovärdiga skeenden i manuset lyckas utvinna spänning och underhållning ur materialet.

Humor, glimt i ögat och framför allt då Isabelle Huppert är tillgångar som gör att det går att ha visst överseende med bristerna. Även om del av dem är svåra att svälja.

Det är också filmens internationella titel Mama Weed, som får räknas till de mindre lyckade. Originaltiteln La daronne är för övrigt slang och betyder typ morsan.

Lilla mamma – ett stort litet mirakel av humanism

Så här mot slutet av året sitter många och filar på sina årsbästalistor och här veckoslutet är det svensk biopremiär för en stark utmanare till titeln årets bästa film.

För så bra är den, Céline Sciammas nya film Lilla mamma (Petite maman). Hon har redan tidigare briljerat i skildringar av barn och ungdomar och här gör hon det igen.

Avskalat, lågmält och med en suverän tonträff berättar hon om den lilla flickan Nelly vars älskade mormor just dött.

Präglade av djup sorg åker familjen till mormoderns hus, vilket också är mammans barndomshem, för att rensa ut det innan det ska säljas.

En dag har mamman lämnat Nelly och hennes pappa ensam kvar i huset. Ungefär samtidigt träffar Nelly en flicka i samma ålder i skogen intill huset. En flicka som råkar heta Marion, precis som Nellys mamma. Och visst är det något bekant över henne?

Lilla mamma är en till formen anspråkslös pärla till film. Sciamma berättar långsamt och kontemplativt och filmen klockar in på blott strax över 70 minuter.

Men under den enkla ytan öppnar sig att djup av värme, humanism och kärlek. En sorts magisk realism som berör och griper tag om hjärteroten.

Personregin är ypperlig rakt igenom och skådespelet genomsyras av total autenticitet. Lilla mamma är helt enkelt ännu en toppfilm av Céline Sciamma som ju redan gett oss filmer som Porträtt av en kvinna i brand, Water Lillies och Tomboy.

Annette – en musikalisk och visuellt slående känslostorm

Han är sannerligen inte särskilt produktiv Leos Carax. Sedan långfilmsdebuten med Boy meets girl 1984 har det bara blivit fem filmer i fullformat till.

Hans nu sverigeaktuella nya film Annette är dessutom hans första sedan Holy motors från 2012.

Så det går ofta lång tid mellan varven. Men det är ofta värt den där väntan för den egensinnige franske regissörens filmer är som regel något speciellt och extra.

Annette är inget undantag till den regeln. Det är Carax första engelskspråkiga långfilm och dessutom en musikal. En färg- och känslosprakande men mollstämd sådan. Närmast operalik tematiskt och uttrycksmässigt.

Det hela är skrivet av Sparks-bröderna Ron och Russel Mael och mötet mellan deras uttrycksfulla och karaktäristiska musik och Carax artistiska temperament och vision är en riktig lyckträff.

Grundpremissen i Annette är enkel. Den självförbrännande och provokative stå upp-komikern Henry McHenry och den änglaliknande och älskade operastjärnan Ann Defrasnoux finner varandra och det omaka parets himlastormande kärlekshistoria fängslar både press och publik.

De får efter en tid tillsammans dottern Annette som visar sig vara ett säreget barn med oanade och häpnadsväckande talanger.

Dotterns ankomst visar sig vända upp och ner på deras liv och på deras gemensamma existens rosaskimrande sky börjar orosmolnen hopa sig. Dramatiska händelser är under uppsegling.

Det är givet att när en regissör som Leos Carax tar sig an musikalgenren så blir resultatet en musikal som ingen annan. Något publikfrieri ägnar han sig sannerligen åt utan det är en tämligen kompromisslös historia.

Annette är en visuellt slående ( fotot av Caroline Champetier är lysande) och känslostormande men mörk berättelse om konstnärligt skapande och manlig destruktivitet.

Det finns en hel del gemensamma beröringspunkter med Carax eget liv så det går inte att helt skaka av sig tanken på att det är en delvis personlig och självbiografisk historia.

Adam Driver är lysande och intensiv, på ungefär samma sätt som Denis Lavant varit i tidigare Carax-filmer som exempelvis De älskande på Pont-Neuf (Les amants du Pont-Neuf) från 1991, i rollen som Henry och Marion Cotillard är ett bra val i rollen som Ann.

Annette är en emotionell berg- och dalbana som knappast kommer att lämna dig oberörd. Leos Carax filmer gör ju inte det.

När Annette premiärvisades vid årets Cannes-festival möttes den också av såväl hyllningar som burop. Juryn tog den dock till sina hjärtan och den belönades med priset för bästa regi.

Benedetta – skamlöst underhållande och vasst om lesbiska nunnor i 1600-talets Italien

Den holländske provokatören Paul Verhoeven är tillbaka med ännu en för honom typisk europeisk arthouse-film.

Fem år efter den Césarbelönade och Oscarnominerade Elle slår han till med ännu en franskspråkig film med en stark kvinnlig huvudroll.

Benedetta som filmen heter visades inom tävlan vid årets Cannesfestival och i helgen fick den sin svenska biopremiär.

Det är en film som tydligare än många andra av hans filmer kombinerar hans huvudsakliga teman våld, sex och religion. De tre mest basala och huvudsakliga elementen i världen enligt honom.

Benedetta utspelas i ett pestdrabbat Toscana på 1600-talet och är löst baserad på den verkliga Benedetta Carlinis öde.

I den här versionen spelas hon av en briljant Virginie Efira som lyckas bemästra Verhoevens typiska blandning av satirisk udd, psykologiska subtiliteter och bombastiska penseldrag i berättandet.

Här är Benedetta en kvinna som i ung ålder placeras i kloster av sin förmögna familj. Hon plågas av syner och visioner av Jesus. Syner av ömsom olycksbådande och ömsom starkt erotiskt karaktär.

De sistnämnda lever hon ut i fysisk och köttslig form med en ung kvinna som får en fristad på klostret när hon tar sin flykt dit undan en våldsam man.

Synerna både fängslar och oroar den katolska kyrkan och när de sedan får fysiskt uttryck i form av stigmata stärker de Benedettas roll i klostret. Vilket hon utnyttjar till ett maktspel mot den stränga abbedissan. Men en stärkt maktposition ger också fler och mäktigare fiender.

Och över allt svävar hela tiden frågan om hon på riktigt står i kontakt med Jesus eller om hon hittar på.

Paul Verhoeven går sin vana trogen all in och håller inte igen vare sig när det gäller våld, sex eller annat. Det är en veritabel balansakt på gränsen till att bli för mycket och överlastat.

En balansakt som han i mina ögon klarar av. Mycket tack vara att det är det scener som tangerar gränser är gjorda med sån uppenbar humor.

Benedetta är dock en film som visat sig vara en vattendelare och den har rört upp känslorna rejält på sina håll. Men å andra sidan vore en Verhoeven-film inte just en sådan om den inte skapat kontroverser.

Rent hantverksmässigt är det en oerhört snygg film. Den religiösa symboliken i bildspråket är laddad och bildkompositionen är tydligt inspirerad av barockens måleri. Själva fotot förtjänar ett extra omnämnande.

Arvet – starkt familjedrama om identitet

Det går ofta några år mellan varven men de är alltid lika välkomna när de väl kommer. Det jag pratar om är filmerna av regissören och skådeseplaren Maïwenn. Nu har till slut hennes senaste film Arvet (ADN i original) nått de svenska biograferna, långt senare än vad det tidigare var tänkt som i så många andra fall under pandemin.

Arvet är Maïwenns femte långfilm och det är ännu ett långintensivt känslostarkt ensembledrama. Hon spelar själv den ledande rollen som Neige, en kvinna som efter att hennes älskade alzheimerssjuka algeriska morfar avlider börjar fördjupa sig i sina nordafrikanska rötter. Och på så vis behandla existentiella funderingar kring sin egen identitet.

Sorgen efter patriarken som tydligt varit en samlande kraft sätter dock också igång en process som låter tidigare konflikter och trätomål i familjen att bubbla upp till ytan vilket gör att hotet om en explosiv uppgörelse alltid ligger på lut runt henne.

Med andra ord är det en film om djup sorg och familjekonflikter, men också en överraskande uppsluppen sådan. Maïwenn låter nämligen, som vanligt i sina filmer, alltid ljuset och humorn få sippra in och ta plats.

Utmärkt personregi bäddar för att filmen bjuder på inspirerade och minnsevärda insatser av bland andra Fanny Ardant (som är magnifik som Neiges mamma), Louis Garrel och kommande stjärnan Dylan Robert.

Allra bäst är Arvet när den rör sig på gruppnivå, när Maïwenn isolerar scenerna runt den egna rollfiguren Neige tappar den tyvärr lite i intensitet och angelägenhet. Men ointressant blir den aldrig.

Summa summarum så är det ännu en stark filmupplevelse, låt vara en bra bit från mästerverket Polis (Polisse i original) från 2011 i kvalitet – men ändå.

De Gaulle – märkligt oengagerat om den mytomspunne generalen som blev landsfader

Först om främst ska sägas att ingen skugga ska falla över Lambert Wilson som gör en utmärkt och porträttlik insats i titelrollen, men i övrigt är det inte jättemycket som sticker ut i Gabriel Le Bomins biografiska film om general Charles De Gaulle som fick sin svenska biopremiär i helgen som gick.

De Gaulle är helt enkelt ett stycke filmisk mellanmjölk. Snyggt gjord och ambitiös när det gäller de tidstypiska detaljerna men med tanke på ämnet är det underligt sval och oengagerad. Här bjuds inte vare sig något tuggmotstånd eller något karaktärsfördjupande. Gabriel Le Bomin redovisar och skildrar men verkar inte intressera sig för vad som driver de skildrade.

Filmen följer generalen och hans familj från andra världskrigets början och skildrar spelet bakom kulisserna när Charles De Gaulle vägrar rätta sig in i ledet när det övriga militära etablissemanget med marskalken Philippe Pétain driver igenom den franska kapitulationen inför den tekniskt överlägsna tyska krigsmakten.

Något som leder till att han lämnar Frankrike och familjen bakom sig för att bege sig till London och där sedermera bli ledarfiguren för den franska motståndsrörelsen.

Det märks att Gabriel Le Bomin har haft en ambition att visa upp en mer personlig sida av generalen och landsfadern (och sedermera stridbare och omdiskuterade statsmannen) men i det avseendet är filmen inte särskilt lyckad. Vi kommer vare sig honom eller någon annan av de skildrade närmare in på skinnet.

De Gaulle bjuder i stället på ett hantverksmässigt habil och bitvis välagerat stycke dramatiserad fransk och europeisk 1900-talshistoria. Och tack vare Lambert Wilsons insats gnistrar den dessutom till då och då, men i det stora hela är den sevärd men inte mycket mer.

Feelgood och socialrealism i medryckande och verklighetsbaserat franskt drama

Även den andra av veckans två franska filmer som fick sin svenska biopremiär i fredags har en socialrealistisk grundtråd men hur de spinner vidare från den skiljer sig betänkligt. Fahim – den lilla schackprinsen (Fahim i original) i regi av Pierre-François Martin-Laval från förra året väljer feelgoodspåret.

Och varför inte? Den här verklighetsbaserade berättelsen är en medryckande och fin sådan med stor filmisk potential. En potential som Pierre-François Martin-Laval utnyttjar väl, dessutom utan att göra den så sockersöt och sentimental som den här typen av filmer gärna blir.

Åttaårige Fahim Mohammad lämnar tillsammans med sin pappa Nura fattiga förhållanden i Bangladesh för att åka till Frankrike och dels söka politisk asyl och därmed kunna få med sig resten av familjen sedan, dels med drömmen att ge den schackfrälsta Fahim möjligheten att bli mästare i sin sport.

Utan pengar, uppehälle eller att kunna ett ord franska landar de så småningom i Paris där de hamnar på ett tillfälligt asylboende och Fahim får dessutom via en lokal schackklubb kontakt med den burduse, men innerst inne godhjärtade schacktränaren Sylvain (spelad av en inspirerad Gérard Depardieu) som en aning motvilligt och på sitt egensinniga sätt tar Fahim under sina vingar.

Så långt fungerar planen, men när Nura får avslag på sin asylansökan väljer han att under förespegling att han fått ett nattjobb se till att Fahim blir inackorderad hos Sylvain tills att han själv kunnat ordna en bostad, men i själva verket är det ett liv som pappers- och hemlös flykting på Paris gator han lämnar för.  Och kvar i Bangladesh väntar familjen, ovetande om vad som sker Fahim och Nura i det där landet så långt bort.

Oddsen för att berättelsen ska få ett gott slut är med andra ord inte särskilt goda, men med mod, beslutsamhet och välvilliga och hjälpsamma händer omkring sig kan man nå långt. Frågan är bara hur långt?

Fahim – den lilla schackprinsen är en välagerad, hjärtvärmande och gripande film. Den är också föredömligt lågmäld och skriver inte åskådaren på näsan hur den ska känna som likande filmer har en tendens att göra. Den är inget för de allra yngsta men passar utmärkt att samla större delen av familjen för att se och ryckas med av!

Mörk socialrealism i Min dotter Gloria

Glädjande nog står vi inför en helg med två franska filmpremiärer på de svenska biograferna. Först av dem tänkte jag behandla veteranen Robert Guédiguians senaste långfilm Min dotter Gloria (Gloria mundi i original) som fick sin urpremiär inom tävlan vid förra årets filmfestival i Venedig. Det blev dock inget Guldlejon för filmen men väl priset för bästa kvinnliga skådespelare för Ariane Ascarides lågmält glödande insats.

Min dotter Gloria bjuder på mer av samma vara som vi vant oss att förvänta oss av en film av Guédiguian, det vill säga en socialt engagerad berättelse från ett samtida Marseille med den sedvanliga kärntruppen av skådespelare i ledande roller. Det som brukar skilja filmerna åt är främst stämningsläget. Min dotter Gloria är ett drama av det mörkare slaget, i stil med mästerverket Den lugna staden (La ville est tranquille) från år 2000 för att hitta en referenspunkt i Guédiguians filmografi.

Filmen börjar med att ett flickebarn som får namnet Gloria föds. Men den glädje och lycka som förmedlas i de inledande scenerna där den närmaste familjen hälsar sin senaste medlem välkommen byts snart mot något annat. Under ytan av familjelycka döljer sig något helt annat.

Den nyblivna föräldrarna har svårt att få livspusslet och inte minst ekonomin att gå ihop och några dramatiska händelser gör snabbt den situationen än mer utmanande. Relationen mellan den nyblivna mamman Mathilde (Anaïs Demoustier)och hennes halvsyster Aurore är allt annat än bra och präglas av missunnsamhet och rivalitet.

Aurores föräldrar Sylvie (Ariane Ascaride) och Richard (Jean-Pierre Darroussin) kämpar även dem på för att få livet att gå ihop ekonomiskt men tror på begrepp som solidaritet och gör allt för att alla ska få det bra.

Richard övertalar Sylvie att bjuda hem hennes ex-man och tillika Mathildes ex-man Daniel (Gérard Meylan) för att denne ska få träffa sitt barnbarn. Kontakten mellan Mathilde och Daniel, som just muckat från ett långt fängelsestraff, har dock en hel del i övrigt att önska.

Och detta är ändå bara början på de prövningar som familjen utsätts för i den här filmen.

Den handlingsmässiga ljuspunkterna må vara få och det gör bitvis ont att se Min dotter Gloria, men eftersom Robert Guédiguian behandlar sina rollfigurer med värme och har sedvanligt en (oftast) stark och trovärdig tonträff så sipprar det ändå ut visst ljus mellan varven.

Min dotter Gloria är ännu ett gripande och engagerande stycke socialrealism som avhandlar ämnen som klass, familjeband och den moderna franska arbetsmarknadens villkor. Någon av Guédiguians allra starkaste stunder är den dock inte. Den där tonträffen haltar emellanåt en aning, inte minst i skildringen av den unga generationen.

Jorden vi ärvde – starkt om lantbrukarens utsatthet

Den här veckoslutet har det varit svensk biopremiär för inte bara en utan två franska filmproduktioner. Adam har jag skrivit om tidigare och nu har turen kommit till det starka fransk-belgiska lantbruksdramat Jorden vi ärvde (Au nom de la terre i original) i regi av Édouard Bergeon från förra året.

Jorden vi ärvde blev något överraskande, men desto mer glädjande med tanke på det viktiga ämne den tar upp, en publiksuccé hemma i Frankrike. Det är en verklighetsbaserad film och bygger på regissörens egen fars öde.

Den tar sin början i skarven mellan 70- och 80-talen. Pierre Jarjeau återvänder hem efter några år i USA. Han kommer hem för att ta över pappans gård på den franska landsbygden och bilda familj med sin fästmö.

Så långt är allt lyckligt och väl. Men när filmen sedan gör ett skutt till mitten av 90-talet är läget ett delvis annat. Pierre och hans fru har nu två barn och deras farm har vuxit, men det senare har också fört med sig stora skulder.

Pressad av den ekonomiska situationen och ett ständigt missnöje från faderns sida hur han sköter gården börjar tillvaron sakta men säkert tära på den kärve och envise, men tidigare också positivt lagde Pierre.

Så inträffar en olycka som snabbt gör läget än besvärligare. Och han bryts gradvis ner mer och mer. Vilket självklart också sätter djupa spår hos och påverkar den övriga familjen.

Jorden vi ärvde är ett lågmält och känslostarkt drama som tar sin utgångspunkt i det sorgliga faktum att statistiken säger att en lantbrukare per dag begår självmord i Frankrike.

Den beskriver den utsatta och tuffa situation som det småskaliga lantbruket i dag lever under inte bara i Frankrike utan även på de flesta andra håll. Men det är långtifrån någon helt becksvart film. Här finns plats för ljusa och glädjerika stunder också och bilderna från den franska landsbygden (filmen är inspelad i Saint-Pierre-sur-Orthe i departementet Mayenne i Pays de la Loire) är mycket vackra.

Skådespelarna är genomgående mycket bra och allra mest skiner stjärnan Guillaume Canet i rollen som Pierre.

Jorden vi ärvde är en lågmäld, trovärdig och gripande film med en vulkan av känslor bubblande under den återhållsamma ytan som både själva filmen och rollfigurerna i den håller fram.