Passagerare i natten – varsamt melankolisk Parisnostalgi

Den franske regissören Mikhaël Hers charmade många, inklusive undertecknad, med sin förra film Amanda. Nu är uppföljaren aktuell på svenska biografer.

Passagerare i natten (Passagers de la nuit) som den heter fortsätter i samma spår, men den här gången tar regissören Hers oss tillbaka i tiden ändå till det tidiga 80-talet.

Återigen är det personer i någon form av kris som står i fokus. Här en medelålders kvinna som just genomlidit en traumatisk skilsmässa och är vilsen i livet.

Elisabeth som heter bor i Paris och på grund av sömnsvårigheter lyssnar hon en hel del på att nattradioprogram med samma namn som filmen. Efter att ha fått ett brev uppläst i det Karlavagnen-liknande programmet söker hon kontakt med programledaren och blir erbjuden jobb i teamet.

Ungefär i samma veva stöter Elisabeth på den drogberoende och vilsna unga kvinnan Talulah. Elisabeth berörs av henne och tar Talulah under sina vingar.

Passagerare i natten är en varsamt iscensatt film bestående av lika delar nostalgi, melankoli och livskraft. Fotoarbetet, det med stor fingertoppskänsla utvalda soundtracket och finfina skådespelarinsatser (inte minst av Charlotte Gainsbourg i rollen som Elisabeth) gör det till en angenäm och mycket fransk filmupplevelse.

Det märks att Mikhaël Hers låtit sig inspireras av mästaren Eric Rohmer. Han lyckas mycket riktigt också smyga in en fin hyllning genom att låta några av rollfigurerna i en scen gå och se dennes klassiker Fullmånenätter (Les nuits de la pleine lune) från 1984.

Close – en vacker och skir känslomässig bomb

Triangle of Sadness kammade som de flesta säkert har koll på vid det hör laget hem Guldpalmen vid förra årets filmfestival i Cannes. I mina ögon var det dock en annan film som förtjänade det prestigeladdade priset mer än Ruben Östlunds och det var belgiske Lukas Dhonts andra långfilm Close.

Nu fick Close nöja sig med det som anses vara Cannesfestivalens näst finaste pris: Grand prix. Close var också Belgiens bidrag till årets Oscarsgala och nominerades till priset för bästa internationella film, men nådde inte heller där hela vägen fram. I fredags hade den svensk biopremiär.

Close är ännu ett bevis på den starka socialrealistiska ådran i modern belgisk film. Jämförelserna med anfäderna bröderna Dardenne är naturligtvis omöjliga att undvika, än mer så eftersom en av huvudrollerna spelas av Émilie Dequenne som slog igenom stort just i en Dardennefilm: guldpalmsvinnaren Rosetta från 1999.

I en annan viktig roll syns för övrigt Falsk identitet-bekantingen Léa Drucker.

Men även om Dequenne levererar en direkt fenomenal insats så hamnar de med namnkunniga skådespelarna ändå lite i skuggan av de unga fynden Eden Dambrine och Gustav De Waele som är de verkliga stjärnorna i denna urstarka berättelse, De spelar tolvåringarna Léo och Rémi som varit bästa vänner sedan de var små.

De lever i en trygg och ömsint tillvaro och står varandra oerhört nära. Så pass nära att de tillbringar så mycket tid tillsammans som de bara kan. Men idyllen ska visa sig vara skör.

De två vännerna börjar på högstadiet och med det träder de in i en hårdare miljö. En oskyldig och inte illa ment fråga kring deras nära vänskap förändrar allt. Léo börjar börjar markera avstånd till Rémi, först lite diskret men efterhand blir klyftan mellan dem gradvis större.

Léo börjar plötsligt spela ishockey som en annan kille i klassen gör, ett intresse som tar upp en hel del av hans tid, och den mer sköra Rémi blir alltmer förtvivlad över situationen. Och till slut sker något drastiskt.

Close är en både gripande och vacker film. Den berör på djupet med ett absolut gehör och en tonträff helt utan falska klanger. Det är en film som känns i magen: ibland sprittande och andra gånger som ett välriktat slag.

Lukas Dhont levererar inkännande skildringar av såväl vänskap i sin allra vackraste och skiraste form som bråddjup skuld. Allt kryddat med funderingar kring normer och könsstereotyper. Close är en känslomässig bomb som hela tiden ligger på gränsen till att brisera, mycket tack vare Dhonts otroligt skickliga regi och manusarbete.

Handlingen drivs fram av vad rollfigurerna gör i stället för vad de säger, vilket lämnar mycket outsagt mellan dem och skapar en spänning i filmen som sakta men säkert för situationen mot en emotionell bristningsgräns. Allt är dock hela tiden fint och inkännande skildrat. Det här är en filmupplevelse som klänger sig kvar långt efter att eftertexterna börjat rulla.

Med tanke på hur vass debuten Girl var så kan jag redan två långfilmer in i karriären konstatera att bröderna Dardennes position som den belgiska socialrealismens okrönta mästare snart kan vara hotad, för Lukas Dhont har nu i alla fall lagt grunden till en filmografi som kan komma att bli något alldeles extra!

Rodeo – adrenalin och visuell lyrik i högoktanig blandning

Det har blivit dags att säga hej och välkommen till ännu en ny och spännande fransk filmröst i forn av regissören Lola Quivoron vars adrenalinstinna långfilmsdebut Rodeo gick upp på svenska biografer häromdagen. Även filmens huvudrollsinnehavare Julie Ledru är en ny bekantskap som högst förmodligen kommer att låta höra från sig framöver.

Rodeo handlar om Julia som lever under knapra förhållanden i en storstadsförort. Hennes stora passion i livet är att åka motorcykel och genom det intresset kommer hon i kontakt med ett gäng killar som ägnar sig åt en form av illegal street-motocross.

Hon blir som uppslukad av det de håller på med och tyr sig snabbt till gänget som blir som en ny familj för henne. Men den starka gemenskapen i gänget har också en destruktiv sida och deras verksamhet finansieras dessutom av en starkt hierarkisk kriminell verksamhet.

Julia gör allt för att uppfattas som en självklar och fullvärdig medlem av den ultramaskulina miljön vilket hon till stor del också lyckas göra, men det för också med sig allt högra grad av risktagande.

Lola Quivorons Rodeo är som en sorts släkting till Julie Ducorneaus Guldpalmsvinnare Titane från häromåret. Den blandar muskulösa actionsekvenser med mer lyriska visuella inslag. Men med den skillnaden att där Ducorneau tycks hämta inspiration från genrefilm och skräck så bottnar Quivoron mer tydligt i socialrealism och dokumentär.

Om Titane är David Cronenberg är Rodeo snarare Andrea Arnold för att dra till med regissörsliknelser.

Andrea Arnold är dock inte den enda regissörsreferens som dyker upp i mitt huvud när jag ser Rodeo. I det där mer lyriska draget som är vackert men också ofta en aning olycksbådande har den i mitt tycke också något David Lynch-likt över sig. En mycket fängslande och fascinerande upplevelse till film är det under alla omständigheter, om du frågar mig.

Idén till spelfilmen Rodeo fick Lola Quivoron när hon gjorde en dokumentär i likande motorcykelmiljöer och den dokumentära bakgrunden märks inte minst i den starka känsla av autenticitet som löper genom filmen, inte minst skådespelarmässigt. Hela den företrädelsevis unga ensemblen imponerar stort.

Manusmässigt finns det dock några saker att hänga upp sig på med Rodeo. Till exempel att aven om jag på ett sätt kan gilla greppet att som Lolo Quivoron gör här kasta oss åskådare rätt in i handlingen och verkligen trampa gaspedalen i botten direkt så tycker jag att filmen lider lite av att vi aldrig ges någon bakgrund eller förklaring till varför de olika rollfigurerna agerar som de gör.

Men i det stora hela tycker jag att Rodeo är en debutfilm som imponerar och ger mersmak. Det ska bli spännande att se vad de inblandade kommer att hitta på härnäst.

Mor och son – en stor, liten film

I bland dyker de upp, filmerna som överraskar och letar sig direkt in i hjärtat. För mig var den i Sverige nu bioaktuella Mor och son (Un petit frère) en sådan. Sorgligt nog var jag dock helt solo i salongen.

Egentligen borde jag inte vara överraskad över hur bra den här filmen var eftersom jag blev riktigt förtjust i regissören Léonore Serrailles förra film Jeune femme från 2017, men likafullt var jag inte riktigt förberedd på den här upplevelsen.

Kanske ligger styrkan i att det är en film som liksom smyger sig på. Den är till ytan tämligen nedtonad och anspråkslös men med en underliggande kraft som sakta men säkert släpps loss. Léonore Serraille har en tonsäkerhet i sitt berättande som är imponerande och med hjälp av en strålande skådespelarensemble skapar hon en stark känsla av autenticitet som löper genom hela filmen.

Mor och son känns mycket längre än vad den är. På ett bra sätt. Speltiden på strax under två timmar är i dagens läge inget att höja på något ögonbryn åt, men den här filmen är så rik och lågmält myllrande att det känns som att på den tiden ha sett en betydligt längre film.

Mor och son är en familjekrönika som inleds i det omvälvande året 1989 och spänner över 20 års tid. Det tar sin början med att den ensamstående, unga mamman Rose lämnar hemlandet Elfenbenskusten för att skapa sig ett nytt liv i Paris. Med sig har hon sina två söner Jean och Ernest.

Sedan får vi helt enkelt följa dem och deras öden under den kommande 20 åren, från den inledande tiden som inhysta hos släktingar i en liten lägenhet i en förort till den franska huvudstaden via hur Rose träffar vad hon tror är kärleken och rycker upp den lilla familjens rötter ännu en gång och hela vägen fram till att barnen vuxit upp.

Det är en både vacker och gripande livsresa berättad växelvis ur de tre huvudpersonernas perspektiv. Med små medel uträttar Léoneore Serraille storverk. Allt från tekniska aspekter musiksättning foto och rytmiken i själva berättandet till fantastiskt agerande håller mycket hög klass.

Trots att det känns lite fel att lyfta fram någon enskild person ur skådespelarensemblen vill jag ändå speciellt nämna Annabelle Lengronne som ändå löper som en röd tråd genom filmen. Sönerna spelas av förklarliga skäl av olika skådespelare i takt med att de åldras medan hon är Rose genom alla åren. Och som hon är det. Hon levererar ett porträtt som jag kommer att bära med länge.

Hennes Rose är stark och varm men också komplicerad och svår att helt förstå sig på i alla lägen. Med andra ord en människa av kött och blod. Liksom hela filmen som känns på riktigt, hela vägen från start till mål.

Mor och son är en stor liten film som förtjänar en stor publik. Ingen ska som jag behöva sitta ensam i biosalongen och se den.

Leconte och Depardieu levererar en njutbar Maigret

Den belgiska författaren Georges Simenon var en synnerligen produktiv herre och en stor del av hans omfattande bibliografi utgjordes av romaner om pariskommissarien Jules Maigret.

Maigret utvecklades snabbt till en av den franskspråkiga romanens mest omtyckta och berömda rollfigurer. Inte konstigt att han synts på vita duken och på tv i många inkarnationer genom åren. Nu är det dags för att bekanta sig med ännu en.

I fredags var det svensk biopremiär för Maigret i regi av den forne arthousefavoriten Patrice Leconte, denna gång med Gérard Depardieu i rollen som den berömde kommissarien.

När jag först fick höra talas om att just Patrice Leconte skulle göra en Maigret-filmatisering kändes det lite som en match made in heaven och när jag nu sett det färdiga resultatet kan jag konstatera att även om filmen inte är någon fullständig fullträff så gjorde den mig heller inte besviken.

Rent visuellt är matchningen mellan Leconte och Simenon precis så perfekt som jag hoppats på.

Patrice Leconte använder sig av samma sparsmakade, återhållsamma och stillsamt eleganta visuellt och scenografiskt berättande som i exempelvis den briljanta nittiotalssuccén Den fula gubben (Monsieur Hire), en stil som åtminstone enligt mig stämmer väl överens med de bilder som Simenons texter förmedlar. Maigret är stämningsfull och elegant så det räcker och blir över.

Initialt var jag dock lite mer tveksam till idén att ge Gérard Depardieu huvudrollen. Det är inte en Depardieuliknande person jag ser framför mig när jag läser någon av Simenons romaner.

Därför är jag en aning överraskad över hur bra den franske giganten fungerar i rollen. För även om han inte förkroppsligar min bild av Maigret så gör han det till sinnet.

Depardieu gör ett mycket bra jobb och lyckas med starkt skådespeleri med hjälp av små medel alldeles utmärkt med att fånga skärpan, eftertänksamheten och den milda vresighet som kännetecknar Maigret-figuren.

Dessutom är det en åldrad och lite trött Maigret som skildras i den här filmversionen, något som såklart passar finemang för herr Depardieu att gestalta.

Med detta sagt så dras Maigret med en del brister också. Främst tänker jag då på ett väl lågt berättartempo emellanåt samt att rollfigurerna förutom Maigret själv känns underutvecklade och saknar djup.

Det är som att Leconte lagt så mycket tid och omsorg på stil och huvudroll att det övriga i viss mån behövt stressas fram. Men i allra högsta grad sevärd är Maigret under alla omständigheter.

Handlingen då? Maigret bygger på romanen Maigret och den unga döda (Maigret et la jeune morte) från 1954 och upprinnelsen för mysteriet är att en ung kvinna i balklänning hittas mördad i närheten av ett torg i Paris fashionabla nionde arrondissement.

Maigret kopplas in på fallet som har alla ingredienser för att bli ett knepigt sådant. Bara att identifiera henne ska visa sig bli krångligare än väntat. Sedvanligt lugnt, metodiskt och utrustad med stort tålamod tar sig Maigret an utmaningen att lösa mysteriet.

Claire Denis går lite vilse i Kärlekens labyrinter

Den franska regissören Claire Denis har i många år varit en cineastfavorit som länge rönt uppmärksamhet och uppskattning på filmfestivaler världen över, men är samtidigt inget namn som gemene man haft koll på.

Något hejdundrande och brett genombrott har hon inte fått nu heller men på senare år har ändå något hänt. Hennes namn nämns allt oftare och i bredare kretsar och hon får stadigt alltfler tillskyndare.

Häromveckan var det svensk biopremiär för den nu 76-åriga regissörens näst senaste långfilm Kärlekens labyrinter (Avec amour et acharnement), en film som hon i vintras fick priset för bästa regi för vid den ansedda filmfestivalen i Berlin.

Kärlekens labyrinter är ett känslostarkt och välagerat triangeldrama med två av Claire Denis favoriter, Juliette Binoche och Vincent Lindon, i huvudrollerna.

De spelar Sarah och Jean, ett medelålders par som lever i en lycklig relation i Paris. Men en dag händer något som skakar om Sarahs liv i grunden och i förlängningen även relationen med Jean. Hon råkar få syn på sitt ex François, samme man som hon lämnade för Jean.

En händelse som kan verka nog så banal men som får Sarah att inse att hon inte kommit över François utan i själva verket fortfarande har starka känslor för honom. Att Jean och François dessutom var kollegor gör kollegor gör inte saken mindre delikat, liksom att François söker upp Jean och erbjuder honom jobb.

Det hela utvecklar sig till en kärlekstriangel som skakar om tillvaron för alla tre och dramat skruvas sakta åt och närmar sig alltmer känslomässig thriller. För sin vana trogen är Claire Denis sparsmakad sitt berättande och lämnar mycket outtalat och i undertexten, såväl visavi publiken som mellan rollfigurerna.

Skådespelarmässigt håller Kärlekens labyrinter toppklass, Juliette Binoche och Vincent Lindon är sådär grymt övertygande som de så ofta är.

Däremot är den för att vara en film av Claire Denis lite tunnare när det gäller manuset och det visuella. Hennes patenterade lyriska bildspråk glimtar till i bland, men överlag är det en mellanfilm för henne i det avseendet.

Med vetskapen om hur hög högstanivå hon har i sin filmografi kan jag inte undgå att känna mig lite besviken på Kärlekens labyrinter, inte minst med tanke på förutsättningarna med två så grymma skådespelare i huvudrollerna.

Men samtidigt känns det lite orättvist att vara besviken eftersom en mindre lyckad Denis-film som denna ändå är vassare än det mesta som kan ses på bio vid vilket givet tillfälle som helst. Och faktum kvarstår att hon må missa lite i bland men ointressant är hon aldrig.

 

Solvarma hemligheter och förälskelse i Min sommar i Provence

Yves Roberts finfina filmatiseringar av La gloire de mon père och Le château de ma mère från 1990 som i Sverige visades tillsammans som Nyckeln till Provence var för mig en av de där filmupplevelserna som medverkade till att göra mig till den frankofil jag är idag.

Nu 22 år senare har även Le temps des secrets, den tredje delen i Marcel Pagnols älskade självbiografiska svit om sin barndom i Provence, fått bli påkostad film.

Denna gång är det Christophe Barratier, som tidigare bland annat gjort succéfilmen Gosskören (Les choristes), som står för regin.

Min sommar i Provence som filmen fått heta här hade biopremiär häromdagen och levererar mer av samma vara som Yves Roberts filmer, om än av mer lättviktig karaktär.

Barratier har valt att ge sin film en form och en tonträff som lite påminner om Disneys familjefilmer från mitten av 1900-talet, vilket resulterar i en lättsamhet och käckhet som inte alltid är i samklang med de djupare bottnar som berättelsen också rymmer.

Men väldigt mycket med Min sommar i Provence fungerar samtidigt alldeles utmärkt. Jérôme Alméras foto är mycket bra och fångar in såväl den vidunderligt vackra provencalska naturen som det för regionen unika ovh fantastiska ljuset så att det vattnas i munnen på oss frankofiler.

Personregin och tonen i filmen gör det svårt för skådespelarna att leverera några fantastiska rollprestationer men utifrån förutsättningarna som ges svarar den samlade ensemblen för en utmärkt insats.

Min sommar i Provence är en solvarm filmupplevelse som känns indränkt i lavendeldoft (vilket jag i detta sammanhang menar som en komplimang) och gemyt.

Själva storyn känner den som har den andra delen av Nyckeln till Provence i någorlunda färskt minne igen eftersom Yves Robert bakade ett av de centrala handlingsspåren i Le temps des secrets i sin filmatisering av Le château de ma mère.

I Min sommar i Provence är det handlingsspåret fortfarande centralt men byggs också ut. Filmen tar sin början sommaren 1905 då en tioårig Marcel tillsammans med sin familj lämnar Marseille för att tillbringa sommaren ute på den provencalska landsbygden, i närheten av berget Garlaban och den lilla staden Aubagne.

Väl där stöter han av en slump på den jämnåriga och lite excentriska flickan Isabelle som gått vilse i det kuperade landskapet. Han hjälper henne att hitta hem. Det visar sig att hon bor i en stor herrgård, tillsammans med sina lika excentriska föräldrar.

Marcel blir som förtrollad av och förälskad i Isabelle och återvänder i smyg till henne om dagarna. Det är dock inte det enda hemlighetsmakeriet som sker i och kring familjen Pagnol den sommaren. Det blir som det brukar heta en sommar som de inblandade sent ska glömma.

Som filmupplevelse är kanske inte Min sommar i Provence oförglömlig men jag känner mig övertygad om att jag kommer att bära med mig känslan från den ett bra tag och det är ju heller inte fy skam.

Ur ikonernas liv

I fredags gick dokumentären Jane by Charlotte (Jane par Charlotte i original) upp på de svenska biograferna.

För en frankofil är grundstoffet rena populärkulturella guldet: en personlig inblick i relationen mellan musik- och modeikonen Jane Birkin och hennes dotter Charlotte Gainsbourg, som via sitt eget skådespelande och musicerande skapat sig ikonstatus i sin egen rätt och inte bara för att hennes far dessutom råkar vara 1900-talets kanske mest betydande personlighet inom franskt kulturliv: Serge Gainsbourg.

Jane by Charlotte är dessutom Charlottes debut som regissör och en sorts parafras på ytterligare en ikons verk: regissören Agnès Vardas dokumentär Jane B. par Agnès V. från 1988.

Men där Agnès Vardas film främst är ett porträtt av mode- och popikonen Jane Birkin så är Charlotte Gainsbourgs en film om modern Jane och förhållandet mellan en mor och en dotter.

Och självklart svävar Serge Gainsbourgs ande hela tiden någonstans i bakgrunden, även om det i första hand är kvinnornas film.

Charlotte Gainsbourgs har valt att spela in filmen men skakig handhållen kamera vilket ger den en känsla av närhet och intimitet, men samtidigt också en känsla av vara något privat ägnat åt hemmaarkivet.

Resultatet blir en film som pendlar mellan att vara inbjudande och distanserad. Känslan av distansering kan säkerligen upplevas ännu större om man inte riktigt har koll på Birkin, Gainsbourg och övriga medlemmar i den utökade familjen, för den förutsätter vissa förkunskaper.

Med allt detta i beräkning så tycker jag ändå att det samlade intrycket av Jane by Charlotte är att det är en huvudsakligen fascinerande, fängslande och intressant inblick i de två ikonernas liv och i det närmaste ett måste för den som intresserar sig för modern fransk populärkultur.

La vie en roses

Så här mitt i mörkaste vintern kan det behövas en dos nästan bokstavligen rosdoftande feelgood.

Det är precis vad den bioaktuella Doften av rosor (La fine fleur) i regi av Pierre Pinaud från 2020 bjuder på.

Graden av förutsägbarhet är förvisso väldigt hög men det spelar inte jättestor roll när mysfaktorn också är det. Lägg till finfint skådespeleri av inte minst Catherine Frot i huvudrollen och överseendet med bristen på originalitet blir än större.

Doften av rosor handlar om den envisa och principfasta rosodlaren Ève Vernet som trots att verksamheten som grundades av hennes älskade pappa länge brottats med stora problem och står på ruinens brant strävsamt kämpar på.

En sista chans uppenbarar sig när hennes trogna hjälpreda lyckas ordna fram hjälp i form av tre personer genom att projekt för långtidsarbetslösa.

Problemet är bara att de inte har någon som helst erfarenhet av att odla fram prisbelönta rosor, vilket är precis vad som krävs för att rädda Èves företag.

Hur det går är inte svårt att lista ut men vägen till det väntade slutet är skickligt utstakad, sådär lagom sentimental och rosenbladsbeströdd utan att vara sockersöt.

Strålande Huppert räddar svajiga Mama Weed

Det är lika bra att säga det direkt: den huvudsakliga anledningen att se denna film stavas Isabelle Huppert. Så enkelt är det.

Inte för att själva filmen Mama Weed (La Daronne i original) skulle vara helt utan förtjänster för det är den inte. Det är bara det att skillnaden i kvalitetsnivå mellan filmen och Hupperts insats är betydande.

Själva filmen bjuder på skaplig underhållning för stunden men är långt ifrån något märkvärdigt. Isabelle Huppert däremot är smått briljant i sin roll och en fröjd att skåda.

Här spelar hon en kvinna som jobbar som tolk på en av Parispolisens narkotikarotlar. Hennes uppgift är att översätta samtal som sker på misstänkta personers avlyssnade telefoner.

När hon får klart för sig att en omtyckt vårdare på det ålderdomshem som hennes mamma är en av parterna i en narkatikosmugglingsoperation beslutar hon sig för att varna henne.

Det slumpar sig så att hon själv kan lägga beslag på det stora partiet knark, mitt framför ögonen på såväl poliskollegorna som langarna som det var avsett för.

Hon tar beslutet att själv ikläda sig rollen som langare och dryga ut sin lön genom att sälja partiet.

Mama Weed gjorde stor succé på biograferna hemma i Frankrike och nu ges alltså även den svenska biopubliken chans att stifta bekantskap med denna lite ojämna kriminalkomedi.

Regissören Jean-Paul Salomé är tillräckligt hantverksskicklig för att trots en del logiska brister, stereotyper och mindre trovärdiga skeenden i manuset lyckas utvinna spänning och underhållning ur materialet.

Humor, glimt i ögat och framför allt då Isabelle Huppert är tillgångar som gör att det går att ha visst överseende med bristerna. Även om del av dem är svåra att svälja.

Det är också filmens internationella titel Mama Weed, som får räknas till de mindre lyckade. Originaltiteln La daronne är för övrigt slang och betyder typ morsan.