En frukost på berget – livsvisdomar och vidunderligt vackra vyer

Förutsägbar, men mysig. Där har du min bedömning i kortversion av den franska filmen En frukost på berget (Les choses simples) som hade svensk biopremiär i fredags.

Den sammanfattande bedömningen gäller för övrigt för flera av regissören och manusförfattaren Éric Besnards filmer, till exempel Mina päron (Mes héros) från 2012 som jag skrivit om tidigare här på BleuBlancRouge.

En frukost på berget handlar om den framgångsrike men stressade entreprenören Vincent. Under en tur i bergen i sydöstra Frankrike går hans bil sönder på en avsides belägen och slingrig väg. Av en slump har den buttre Pierre, som bor spartanskt och ensligt uppe i bergen, vägarna förbi med sin motorcykel och en aning motvilligt tar han sig an att hjälpa Vincent.

Vincent återvänder till sitt hektiska liv med det är något i mötet med Pierre och det mer enkla livet i bergen som sätter igång något i honom och får honom att börja fundera kring sina livsval. En attack av panikångest får honom att lämna allt och bege sig tillbaka till Pierre och livet i bergen.

De stora dagen i hur det hela fortlöper med kulturkrockar och olika kynnen som stångas med varandra är lätt att räkna ut, men likafullt blir En frukost på berget varken tråkig eller platt.

De fint fångade bilderna av de synnerligen vackra omgivningarna, den vänliga och godmodiga tonen i manuset och inte minst finfint gemensamt skådespel av Lambert Wilson och Grégory Gadebois (som spelade huvudrollen även i Besnards förra film Utsökt) i rollerna som Vincent respektive Pierre är tre avgörande faktorer till det.

Rakt igenom förutsägbar är En frukost på berget heller inte, några små överraskningar lyckas den bjuda på och manuset är lättsamt filosofiskt och resonerande kring lycka och att hitta det som verkligen räknas i livet.

Äpplet tillbaka vid päronträdet

Varmt, småputtrigt och oförargligt men inte utan lite allvar och politisk udd i klangbottnen. Jag går direkt på sammanfattningen den här gången. Det handlar om filmen Mina päron (Mes héros) från 2012 i regi av Eric Besnard (som tidigare bland annat gjort Cash) som har svensk biopremiär i dag.

Visst, den här filmen hade kunnat bli ännu bättre om Eric Besnard undvikit i alla fall några av de klichébilder han förmedlar och den hade definitivt vunnit på att lyfta fram mer av den svärta som finns i berättelsen, men i bland kan jag tycka att det är skönt att bara luta sig tillbaka och låta sig underhållas en stund och Mina päron levererar i mina ögon fullt funktionsduglig feel good för stunden.

För att bli riktigt minnesvärd hade den behövt mer, men med charm, värme och rustik fransk landsbygdsromantik kommer man trots allt en bit på vägen. Inspirerat skådespel av duktiga skådespelare hjälper naturligtvis också till.

I det stora hela är dock Mina päron egentligen inte så mycket mer än en mysig och småputtrig bagatell. Den handlar om Maxime, en medelådersman som har svårt att få det så kallade livspusslet att gå ihop. Han driver en ambulansfirma på konkursens rand och hans fru som  är otrogen mot honom är nu dessutom på väg att slutgiltigt lämna honom.

När filmen tar sin början får Maxime dessutom ett samtal från polismyndigheten i sin gamla hemstad. Hans minst sagt bångstyriga mamma Olga har hamnat i häkte efter att ha gått emellan i ett äktenskapligt bråk och han måste komma och hämta henne därifrån. Den pressade Maxime ser det hela som en möjlighet att få vila upp sig och ladda batterierna i det gamla föräldrahemmet och åker i väg i sin ambulans.

Väl på plats visar det sig att det trots allt inte är någon vilsam tid som väntar. Bakom den kärva ytan av envishet och barskhet har Olga ett varmt hjärta och brinner för att hjälpa de svagare i samhället. När Maxime anländer visar det sig att hon har lovat att ta hand om och gömma undan ett utvisningshotat afrikanskt barn vars mor mist sitt uppehållstillstånd.

Med Olga och lille Tiemoko med sig i ambulansen anländer till slut Maxime till föräldrarnas pittoreska hus på landet, bara för att konstatera att föräldrarna Olga och Jacques inte direkt är det genomsnittliga strävsamma gamla paret utan mer eller mindre ständigt i luven på varandra, med ett smågnabbande kring deras olika syn på hur det mesta i den vardagliga tillvaron ska skötas som resultat. Inte den mest vilosamma av situationer skulle man kunna tro, men även i de minst bördiga av jordar kan blommor börja växa.

Någon helt banal film är Mina päron inte, allvaret och udden finns som sagt där. men det är tydligt att Eric Besnard till slut har valt att satsa mer på gemyt och sentimentalitet. Trion Clovis Cornillac (Maxime), Josiane Balasko (Olga) och Gérard Jugnot (Jacques) är övertygande i de ledande rollerna och komediveteranen Pierre Richard gör en inspirerad biroll, men det går inte att komma ifrån att filmens kanske största stjärna är lille Ibrahim Burama Darboe som spelar Tiemoko. Han stjäl varje scen han är med i.

En annan av filmens verkliga huvudroller spelar de förföriska och vackert fotograferade franska landsbygdsmiljöerna. Filmen är inspelad i och kring Bellême i departementet Orne i Normandie och som frankofilt lagd tittare vill man åka dit omedelbums! Ta det som en trevlig varning.