RSS Flöde

Etikettarkiv: biotips

Sagolikt, varmt och lekfullt om mörka tider

Grundtemat för Himmel över Libanon (Sous le soleil d’Alice) är nog så allvarstyngt: inbördeskriget i landet som bröt ut 1975 och rasade av och till fram till 1990.

Fast grundtema är kanske inte rätt ort. Snarare en mörk fond. För Chloé Mazlos film från förra året och som hade svensk biopremiär för halvannan månad är egentligen en rar kärlekshistoria.

Alice lämnar i unga år ett tryggt men för henne tråkigt liv i en alpby i det tidiga 1950-talets Schweiz för ett jobb som aupair i Beirut.

Där trivs hon som fisken i vattnet och träffar efter ett tag astronomen Joseph, en vänlig och försiktig man som när en dröm om även Libanon ska göra avtryck i den pågående rymdkapplöpningen.

Hon välkomnas med öppna armar av Josephs familj, de gifter sig och lever ett liv präglat av lycka och harmoni. Men så kommer kriget.

Himmel över Libanon är Chloé Mazlos första långfilm och den närmast svämmar över av berättarglädje. Hon blandar friskt och lekfullt mellan berättarstilar och lyckas långa studer frammana en närmast Amèlie från Montmartre-liknande stämning.

Alba Rohrwacher som spelar Alice har dessutom en smittande oskuldsfullhet och värme i sitt uttryck som för tankarna till Audrey Tautou i nyss nämna franska dundersuccé.

Kemin mellan Rohrwacher och Wadji Mouawad (som spelar Joseph) är påtaglig. Vilket såklart bidrar till den här filmens älskvärdhet.

För älskvärd är Himmel över Libanon. Åtminstone charmar den mig med sin värme, medmänsklighet och stilsäkerhet.

Chloé Mazlo är en filmskapare som jag verkligen kommer att hålla ögonen på i framtiden!

Arvet – starkt familjedrama om identitet

Det går ofta några år mellan varven men de är alltid lika välkomna när de väl kommer. Det jag pratar om är filmerna av regissören och skådeseplaren Maïwenn. Nu har till slut hennes senaste film Arvet (ADN i original) nått de svenska biograferna, långt senare än vad det tidigare var tänkt som i så många andra fall under pandemin.

Arvet är Maïwenns femte långfilm och det är ännu ett långintensivt känslostarkt ensembledrama. Hon spelar själv den ledande rollen som Neige, en kvinna som efter att hennes älskade alzheimerssjuka algeriska morfar avlider börjar fördjupa sig i sina nordafrikanska rötter. Och på så vis behandla existentiella funderingar kring sin egen identitet.

Sorgen efter patriarken som tydligt varit en samlande kraft sätter dock också igång en process som låter tidigare konflikter och trätomål i familjen att bubbla upp till ytan vilket gör att hotet om en explosiv uppgörelse alltid ligger på lut runt henne.

Med andra ord är det en film om djup sorg och familjekonflikter, men också en överraskande uppsluppen sådan. Maïwenn låter nämligen, som vanligt i sina filmer, alltid ljuset och humorn få sippra in och ta plats.

Utmärkt personregi bäddar för att filmen bjuder på inspirerade och minnsevärda insatser av bland andra Fanny Ardant (som är magnifik som Neiges mamma), Louis Garrel och kommande stjärnan Dylan Robert.

Allra bäst är Arvet när den rör sig på gruppnivå, när Maïwenn isolerar scenerna runt den egna rollfiguren Neige tappar den tyvärr lite i intensitet och angelägenhet. Men ointressant blir den aldrig.

Summa summarum så är det ännu en stark filmupplevelse, låt vara en bra bit från mästerverket Polis (Polisse i original) från 2011 i kvalitet – men ändå.

Adam – gripande och varmt kvinnodrama

Fortfarande begränsad av coronapandemin så börjar ändå bioverksamheten att komma igång mer och mer igen. De stora publikfriarna till biopremiärer skjuts förvisso fortfarande på framtiden, men det för å andra sidan med sig att smalare filmer får mer plats på repertoaren.

Som till exempel den marockansk/fransk/belgiska pärlan Adam i regi av långfilmsdebutanten Maryam Touzani som får sin svenska biopremiär i dag fredag. Den hade sin urpremiär vid förra årets Cannesfestival och var Marockos bidrag till årets Oscar för bästa icke engelskspråkiga film.

Adam är en lågmäld, synnerligen vackert fotograferad och gripande film om två kvinnor som på varsitt sätt får sina liv kringskurna av traditionella syner på kvinnoroller. Den utspelas i Casablanca och dit anländer unga Samia, höggravid med ett utomäktenskapligt barn. Hon säker tak över huvudet och ett jobb men ingen vill härbärgera henne. Det vill egentligen inte den strikta ensamstående änkan Abla heller, men hennes åttaåriga dotter övertalar henne att trots allt göra det.

Abla är skeptisk till nykomlingen och vill helst att Samia bara håller sig undan och att hon ska kunna driva sitt lilla bageri, som hon efter makens död sköter om helt själv, i fred. Abla stålsätter sig men snart börjar det, med små steg i taget, visa sig att mötet mellan de två kvinnorna ska förändra deras liv.

Maryam Touzani håller berättelsen i strama tyglar och låter den få tid att utvecklas. Nisrin Erradi och Lubna Azabal är bägge mycket bra i sina roller som Samia respektive Abla och det fantastiska fotot signerat Virginie Surdej ger filmen visuell sensualism och värme som smittar av sig. Adam är med andra ord ett utmärkt alternativ för ett biobesök såhär nu när höstmörkret och kylan knackar på dörren.

Ytlig terapi i Tunisien

Postat den

Selma kommer tillbaka till sin gamla hemstad Tunis efter ett antal år i Frankrike. Med sig i bagaget har hon en utbildning till psykoanalytiker och en dröm om en praktik hemma i Tunisien.

Hon installerar sig i en takvåning och skrider till verket och även om ingen riktigt tror på idén och vissa inte ens förstår den så ringlar snabbt köerna långa. Men allt är inte frid och fröjd. Vissa ser inte med särskilt blida ögon på hennes verksamhet och den tunisiska byråkratin börjar snart sätt käppar i julen. Sedan har vi också polismannen som samtidigt ligger på henne för att allt ska gå rätt till, samtidigt som han envisas med att vilja bjuda ut henne.

Manele Labidis film Terapi i Tunisien (Un divan à Tunis) som hade svensk biopremiär i fredags har fröet till något riktigt bra i sig. Den är inne på spåret att på något vis skildra vardagen i ett Tunisien såhär nio år efter den arabiska våren och hur samhället påverkats efter att det auktoritära styret fallit, men det känns som att den slarvar och flamsar bort det på vägen.

Den har dock sin charm, och dessutom alltid utmärkta Golshifteh Farahani i huvudrollen, vilket gör att den puttrar på och ändå levererar hyfsad underhållning för stunden. Men för att vara en film om en psykoanalytiker är den ironiskt nog märkligt grund och befriad från psykologiskt djup. Det är väldigt lite som berör eller lämnar några djupare spår när eftertexterna börjat rulla.

En officer och spion

Postat den

Frågeställningen om det går att skilja verk från konstnär har varit med oss länge och blivit mer aktuell och infekterad i kölvattnet av metoo-rörelsen. Rejält i blickfånget är frågan nu gällande den polskfranske regissören Roman Polanski.

Polemiken kring honom tog ny fart hemma i Frankrike efter att hans senaste film En officer och spion (J’accuse i original) först nominerades till 12 Césarstatyetter och sedan när han faktiskt också tilldelades en för bästa regi.

När det sistnämnda skedde valde profiler som Adèle Haenel och Céline Sciamma att i protest lämna salongen.

Det finns en hel del problematiskt kring personen Roman Polanski, men för egen del har jag ändå landat i skilja verket från personen.

I fallet En officer och spion, som hade svensk biopremiär förra helgen, inte minst för att själva filmen känns viktig i dessa tider av tilltagande främlingsfientlighet, antisemitism och rasism.

Filmen handlar ju som de flesta säkert redan känner till om den franska rättsskandal kring förra sekelskiftet som går gått till historien som Dreyfusaffären och originaltiteln J’accuse kommer från den berömda artikel som författaren Émile Zola skrev till stöd för högförräderi oskyldigt dömde judiske officeren Alfred Dreyfus.

En officer och spion inleds med att domen förkunnas och Dreyfus under förnedrade former inför en stor hop människor avskedas från armén och skickas till fängelse på Djävulsön.

Vi får sedan följa underrättelseofficeren Georges Picquard som inledningsvis är övertygad om Dreyfus skuld börjar ana att allt inte står rätt till och sedan inleder en noggrann, nitisk och hängiven undersökning av fallet.

Trots motstånd från hans överordnade och etablissemanget som till varje pris vill undvika en ny skandal och att det ska petas i såren.

Roman Polanski visar återigen vilken rasande skicklig filmare han är. Med stor detaljrikedom i scenerierna presenterar han skeendet i affären i form av en stramt hållen kriminalfilm där spänningen på typiskt Polanskivis hela tiden skoningslöst skruvas upp.

Personregin är ypperlig och främst imponeras jag av Jean Dujardin som är briljant i rollen som Picquard. I rollistan finns utöver honom dessutom en lång rad prominenta franska filmnamn.

Roligt och absurt när kontroversiella franska kulturmän går på spa

Efter den överraskande framgången med tv-filmen Kidnappningen av Michel Houllebecq (L’enlèvement de Michel Houllebecq) från 2014 är Michel Houllebecq tillbaka i rollen som sig själv. Och den här gången har han Gérard Depardieu med sig, även han i rollen som sig själv. Skådeplatsen är ett thalassospa vid den normandiska kusten.

Låter det snurrigt? Det är det också.

Även denna gång är det regissören och författaren Guillaume Nicloux som ligger bakom såväl regi som manus och Thalasso – eller hur Houellebecq och Dépardieu hittade meningen med livet igen (Thalasso i original), som hade svensk biopremiär för en dryg vecka sedan, är en direkt fortsättning på händelserna i den första filmen.

Premissen här är att Michel efter händelserna i den första filmen blir inskriven på ett spa för att vila upp sig. Väl där visar sig det mesta, enligt honom, utveckla sig till ren misär. Men när han tar sig ut för att smygröka hittar han en bundsförvant i Gérard Depardieu som också visar sig vara inskriven för en hälsokur.

De två kontroversiella kulturmännen, som spelar en sorts mediebildsversioner av sig själva, finner varandra och gör vad de kan för att göra vistelsen så angenäm som möjligt. Det blir vindlande samtal om både det ena och det andra och rena upptåg.

Herrarna Houllebecq och Depardieu driver en hel del med bilden av sig själva och det märks att de har kul när de gör det. Samspelet mellan de två är utomordentligt. Det är absurt, drastiskt och bitvis väldigt roligt.

Men jag tror att det här är en film som kräver viss förförståelse för att verkligen funka. Dels bör man känna till en del om de två männens verk och deras position i franskt kulturliv, dels behöver man nog ha sett den första filmen. Annars riskerar nog mycket bli helt obegripligt.

De ovanliga sprider glädje och energi

Det är mycket franskt bio på just nu. Vilket naturligtvis är något synnerligen positivt för oss frankofiler, men just nu är det så mycket att jag inte riktigt hinner med mig. Så här kommer först en vecka efter den svenska biopremiären mina tankar kring feel good-kungarna Olivier Nakaches och Eric Toledanos senaste film De ovanliga (Hors normes i original) från förra året.

Precis som i genombrottsfilmen En oväntad vänskap (Les Inotouchables) från 2011 tar de avstamp i verkliga händelser. Den här gången handlar det om Bruno och Malik, två män som vigt sitt liv åt att ta hand om och hjälpa personer med olika former av svår autism. Personer som det ordinarie vårdsystemet mer eller mindre vänt ryggen åt eftersom de bedöms som för komplexa att ta hand om och behandla.

Bruno och Maliks verksamhet går dessutom på att genom att ta in ungdomar från arbetslöshetsdrabbade förorter att hjälpa till att ta hand om patienterna, som en del i att hjälpa dem att komma in på arbetsmarknaden.

Men det är en verksamhet i uppförsbacke. Pengar är en bristvara och tiden räcker inte till för att göra allt det de vill. Dessutom har myndigheterna dragit igång en undersökning av deras verksamhet eftersom ungdomarna som jobbar i den saknar utbildning för att jobba inom vården.

De ovanliga är en starkt berörande film som skildrar alla inblandade med värme och medmänsklighet och sprider glädje. Men här finns också en ilska och en stor portion samhällskritik.

Vincent Cassel och Reda Kateb är briljanta i huvudrollerna och har bägge helt i sin ordning nominerats till en César för bästa manliga huvudroll, men de är ingalunda ensamma om att prestera skådespeleri på hög nivå. Hela ensemblen bidrar till den starka känsla av autenticitet som den här filmen utstrålar.

De ovanliga är en riktig energispridare till film och något som värmer i hjärtat och upprör på samma gång.

 

Alice i politiklandet

Bland annat på grund av intensivt besökande av filmfestivalen i Göteborg har det varit ett litet uppehåll här på BleuBlancRouge men nu är jag tillbaka igen med ett tips om en i Sverige bioaktuell fransk film. En utmärkt sådan dessutom. I dag ska det nämligen handla om Alice och borgmästaren (Alice et le maire i original) i regi av Nicolas Pariser.

Det här är en sån där film som egentligen inte kunde ha gjorts någon annanstans än i just Frankrike. Det är intellektuellt, pratigt och filosofiskt drama som trots att det på ytan inte händer så värst mycket ändå underhåller och fängslar. Kort sagt en typiskt fransk film – och det säger jag naturligtvis som beröm.

Alice och borgmästaren utspelas i Lyon. Stadens borgmästare och politiskt starke man har hamnat i en svacka. Efter 30 år i politiken har han drabbats av någon sorts intellektuell trötthet och känner att han saknar idéer och driv. För att hjälpa honom på traven anlitar hans stab filosofen Alice. Tanken är att hon ska hjälpa till att stimulera honom intellektuellt.

De finner snabbt varandra och deras samtal rör allt från politisk pragmatism, djupare ideologisk övertygelse och filosofiska spörsmål kring upplevelser av maktlöshet och demokratins villkor. Manuset är synnerligen välskrivet och som åskådare är det en fröjd att se och höra två så vassa skådespelare som Fabrice Luchini och Anaïs Demoustier gestalta de två huvudpersonerna och framföra de lättflytande och vindlande replikskiftena.

Till det kan läggas ett utmärkt arbete av fotografen Sébastien Buchmann, inte minst när det gäller att ta vara på de vackra såväl exteriörer som interiörer som den fantastiska staden Lyon har att erbjuda.

Alice och borgmästaren är helt enkelt en sån där film som återigen påminner mig om varför jag älskar fransk film så mycket!

Kanadensisk syskonkärlek testas i Jag och min bror

Franskkanadensiska filmer letar sig tyvärr inte jätteofta till svensk biodistribution men jag blir lika glad varje gång det sker. För det är något med den franskkanadensiska filmtemperamentet som jag tycker väldigt mycket om. Filmerna därifrån är ofta aviga, osentimentala och laddad med en drastisk humor som tilltalar mig väldigt mycket.

Favoriten Xavier Dolan har jag skrivit en hel del om genom åren och han har ju skapat sig en fin internationell karriär, inte minst i festival- och cineastkretsar. Glädjande är också att två andra regissörer sprungna ur den franskkanadensiska filmtraditionen nu gjort sig namn på den internationella filmscenen och får det ena fina regiuppdraget efter det andra.

Jag talar om Denis Villeneuve som efter att ha oscarnominerats för den fantastiska Nawals hemlighet (Incendies) regisserat storproduktioner som Arrival, Sicario och Blade Runner 2049 och Jean-Marc Vallée som fått stor uppmärksamhet för filmerna Dallas Buyers Club och tv-serierna Big Little Lies och Sharp Objects.

Kanske håller de på att få en ny kollega på den internationella filmstjärnhimlen. Det har i alla fall börjat bra för Monia Chokri som den svenska biopubliken förmodligen mest förknippar med den kvinnliga huvudrollen i Xavier Dolans romantiska hipsterdrama Hjärtslag (Les amours imaginaires). Hennes egenskrivna och egenregisserade långfilm Jag och min bror (La femme de mon frère) fick premiär i samband med förra årets Cannesfestival och möttes där av mängder av lovord. I fredags gick den också upp på svenska biografer.

Jag och min bror passar perfekt in på den där typbeskrivningen av franskkanadensiska filmer som jag bjöd på inledningsvis. Det är egensinnigt, avigt och fullt av en drastisk och understundom mörk humor. Här finns ett persongalleri som är skildrade med värme men som också skaver.

I centrum står universitetsstudenten Sophia som efter flera år inom den akademiska världen inte får någon doktorandtjänst och tvingas till utmaningen att skapa sig ett liv utanför universitetets trygga väggar. Hon bor inneboende hos sin bror Karim som också är något av hennes enda fasta punkt i tillvaron. Saker och ting ställs på sin spets när han blir ihop med hennes gynekolog. Den aningen omogna och känslomässigt instabila Sophia har mycket svårt att hantera situationen när den fasta punkten riskerar att försvinna.

Monia Chakris manus är välskrivet och pepprat med fyndiga och rappa dialoger. Anne-Elisabeth Bossé (som också är med i Xavier Dolans Hjärtslag) är fantastisk i rollen som Sophia och Patrick Hivon glänser som brodern Karim. Rent iscensättningsmässigt har Monia Chokri helt uppenbart plockat upp ett och annat från sitt arbete med Xavier Dolan, här finns fina bildlösningar som påminner en hel del om hans tidigare filmer.

Det jag kan invända mot när det gäller Jag och min bror är att jag tror att den vunnit på att klippas ned lite. En speltid på strax under två timmar håller den inte fullt ut för. Någonstans kring en och en halv timme hade nog varit en lämpligare längd. Men en synnerligen lovande inledning på Monia Chokris regikarriär är det trots allt.

Underbarnet Dolan har växt upp – men fortsätter att briljera!

Sedan den sensationellt starka debuten som självlärd 19-årig regissör, Jag dödade min mamma (J’ai tué ma mère) från 2009  har den kanadensiske skådespelaren, manusförfattaren och regissören Xavier Dolan varit en pålitlig leverantör av visuellt flyhänta, psykologiskt starka och ofta queerrelaterade dramer. Sedan förra veckan är han aktuell på svenska biografer med sin åttonde långfilm på tio år, Matthias och Maxime.

Matthias och Maxime är en på många sätt rätt typisk Dolan-film. Synnerligen välskriven dialog, en fantastisk och fullständigt naturligt tonträff i skådespeleriet och ett borrande ner i Dolans favoritämne: (trasiga) mänskliga relationer. Han fortsätter helt enkelt att vara något av den hipster-Bergman han blev fullt ut i sin andra långfilm Hjärtslag (Les Amours imaginaires) som slog undan benen för mig fullständigt när den hade svensk premiär 2010.

Titelpersonerna i den nya filmen är två kompisar sedan barnsben och deras gemensamma vänner. Matthias (känsligt spelad av Gabriel D’Almeida Freitas) arbetar inom finansvärlden medan Maxime (spelad av Dolan själv) just bestämt sig för att lämna hemstaden Montreal för att prova lyckan i Australien i två år och ska snart åka i väg. När kompisgänget samlas i en lantlig stuga slumpar det sig så att Matthias och Maxime tvingas hjälpa en av kompisarnas filmstuderande syster med att spela in en scen till en kortfilm.

Det visar sig att scenen de ska spela in går ut på att de ska kyssas med varandra och scenen skakar om deras vänskap och relation till varandra i grunden och leder dessutom till motstridiga inre känslor inom bägge två. Förutom att försöka få grepp om relationen till Matthias har Maxime en annan besvärlig relation att hantera: den till sin före detta narkoman till mamma (spelad av Dolan-favoriten Anne Dorval).

Det slår verkligen gnistor i samspelet mellan Dolan och Dorval och deras suveräna skildring av en söndrig mor-son-relation är också en fin blinkning till Dolans debut Jag dödade min mamma där de bägge var lika briljanta i skildringen av en annan typ av dysfunktionell mor-son-relation.

Matthias och Maxime är inte lika utlevande intensiv som till exempel Jag dödade min mamma och Mommy eller lika visuellt bländande som Hjärtslag eller Laurence Anyways. Den är mer återhållen och stram, men som sagt ändå en typisk Dolan-film. Känslostark, snygg och går rakt in i hjärtat. För mig är Xavier Dolan alltjämt en av samtidens stora.

Tanken på att han trots den digra biografin han redan åstadkommit fortfarande bara är endast 30 år gammal fyller mig med tillförsikt. Tänk så många fantastiska filmer till han kommer att hinna med!