Hélène & Mathieu – gripande nära döden-drama i vidunderligt vackra miljöer

Hélène och Mathieu lever ett tryggt och ordnat medelklassliv i Bordeaux när katastrofen slår till: hon drabbas av en obotlig och dödlig lungsjukdom.

Ett besked som självklart skakar om deras tillvaro i grunden. Den enda möjliga räddningen för henne är en lungtransplantation men vägen dit är lång och resultatet av en sådan osäker.

Eftersom hon inte gillar hur personer i hennes omgivning behandlar henne i den svåra stunden beslutar hon sig för att i stället för att bara passivt vänta ensam bege sig till Norge för att träffa en också svårt sjuk man vars blogg hon fastnat för.

Han bor ensligt i ett vidunderligt vackert fjordlandskap och i stillheten där hon tror att hon bättre ska kunna hantera sin ångest och rädsla. Något som hon också gör, men samtidigt plågas hon av att ha distanserat sig från Mathieu, mannen som hon alltjämt älskar innerligt. Och ju längre hon väntar med att fatta beslutet om hon ska åka hem och hoppas på transplantationen kommer det det oundvikliga slutet närmare.

Detta är den dystra ramhandlingen i den lågmält berättade nu bioaktuella franska filmen Hélène & Mathieu (Plus que jamais) i regi av Emily Atef. En faktor som ytterligare spär på den känsla av sorgsenhet som vilar över filmen är att det blev Gaspard Ulliels (som spelar Mathieu) näst sista filmroll innan han tragiskt omkom i en skidolycka.

Det är en på många sätt anspråkslös film om väldigt stora frågor. Emily Atef berättar ömsom rakt, ömsom poetiskt och fotografen Yves Capes fångar Atefs vision på ett utmärkt sätt. Hans sätt att föreviga det norska landskapet är en av filmens verkliga behållningar.

Den enskilt största behållningen är dock den luxemburgska skådepelaren Vicky Krieps. Hon är inne i en sanslös högform just nu och i film efter film bevisar att hon tillhör de allra bästa och mest intressanta skådespelarna i sin generation och rollen som Hélène är något alldeles extra.

Hélène & Mathieu är gripande och vacker men jag kan känna att den saknar något för nå sin fulla potential. Det vilar något distanserat i Emily Atefs berättande som gör att den i mitt tycke inte sticker ut från mängden av filmer med liknande tema. Men den har ett antal hjärtskärande starka scener som jag kommer att bära med mig länge.

Madeleine och taxichauffören tar oss med på en varm och engagerande feel good-färd

Enkelt, effektivt och medryckande. Svårare än så är det egentligen inte att sammanfatta den franska biosuccén Madeleine och taxichauffören (Une belle course i original) som sedan någon vecka är aktuell på den svenska biorepertoaren.

92-åriga Madeleine ska flytta in på ålderdomshem. Det är beläget på andra sidan Paris och för att ta sig dit bestämmer hon sig för att åka taxi. Slumpen gör att hon hamnar i taxichauffören Charles bil.

Alltför många orosmoln i livet just nu gör att han har en dålig dag och till en början är han inte alls nöjd att åka på just den här körningen. Madeleine vill nämligen ta sin tid att ta sig till sitt nya hem och på vägen genom den franska huvudstaden har hon för avsikt att göra stopp på platser där viktiga händelser i hennes liv utspelats.

Under resan berättar hon sin fängslande livshistoria för en alltmer engagerad Charles och även för oss åskådare blir det en allt angenämare färd.

En stor anledning till att Madeleine och taxichauffören fungerar så bra är kemin mellan stjärnorna Line Renaud och Dany Boon som glänser i huvudrollerna. Manuset är välskrivet och medryckande och regissören Christian Carion (som tidigare gjort bland annat Joyeux Noël, eller Fiendeland – en dag utan krig som den fick heta i Sverige) hittar en bra nivå i tonträffen, vilket gör att filmen undviker att fastna i den sentimentalitetsfälla som många liknande filmer gått rätt in i genom åren.

Att Pierre Cottereaus fina fotografi utmärkt fångar de parisiska miljöerna gör naturligtvis sitt till för att höja feel good-faktorn ytterligare lite till. Jag hade åtminstone ett brett leende på läpparna när eftertexterna började rulla.

Dalva – en omskakande och sensationellt stark debut

Halva året har inte gått än men jag tvivlar på att det när 2023 så småningom ska summeras kommer att ha dykt upp någon lika hårt drabbande film än den fransk-belgiska samproduktionen Dalva. Mig höll den i alla fall i ett järngrepp från första bildrutan till den sista.

Än mer imponerad av den nu i Sverige bioaktuella filmen blev jag av det faktum att det är ett debutverk. För det långfilmsdebuterande regissören Emmanuelle Nicot här satt satt samman är så utöver det vanliga moget, sammanhållet och säkert i alla beståndsdelar att det verkligen sticker ut.

Dalva är som sagt en fransk-belgisk samproduktion och sätter tydliga avtryck i själva filmen. Den utspelas på den franska sidan av gränsen, men är till själen en typiskt belgisk film. För den följer i den ramstarka belgiska socialrealistiska traditionen.

Att filmen står stark med varsitt ben på vardera sida av gränsen är heller inte särskilt konstigt med tanke på att Emmanuelle Nicot är född och uppvuxen i Frankrike men filmutbildad i Belgien.

Dalva utspelas i det nordfrankrike där Emmanuelle Nicot har sina rötter (hon föddes i gränsstaden Sedan i Ardennerna). Vi kastas brutalt och direkt i handlingen och hamnar i en pågående polisinsats i en lägenhet. Tolvåriga Dalva (spelad av en hjärtskärande Zelda Samson) är panikslagen när hon skiljs från sin pappa som hon bor tillsammans med.

Han förs till fängelse och hon till ett ungdomshem. Dalvas liv som hon känner det, eller snarare hennes pappa format det, slås i spillor. Åratal av övergrepp och hjärntvätt har gjort att hon är helt oförstående inför situationen. Hon och Jacques (som hon benämner sin pappa) har ju enligt henne inte gjort något fel.

Livet i ungdomshemmet gör det sannerligen inte lättare för Dalva. Hon klär sig i det hon lärt sig av sin far att hon ska klä sig i, det vill säga eleganta och lite gammalmodiga damkläder. Något som de andra barnen och ungdomarna snabbt hackar ner på. Dalva står dock stadigt i sin uppfattning att allt bara är ett misstag och kämpar för att hon ska få återvända till pappan och deras tillvaro i lägenheten.

Men i mötet med den streetsmarta rumskamraten Samia och tålmodigt agerande socialarbetare börjar hon långsamt att öppna upp sig för vad pappan verkligen är och saker och ting inte förhåller sig som han hjärntvättat henne att tro.

Filmens ämne är med andra ord nattsvart och den träffar hårt som ett välriktat knytnävsslag i magen. Men efterhand, i takt med Dalvas utveckling, låter Emmanuelle Nicot också lite ljus sippra in. Som ett månljus som plötsligt bryter igenom en mörk vinternatt.

Dalva är ingen lång film, den klockar in på under en och en halv timme, men Emmanuelle Nicot låter tålmodigt och med stark känsla av autenticitet skeendet utvecklas. Fotografen Caroline Guimbals kamera håller sig hela tiden nära Dalva, ett väl beprövat och här ypperligt fungerade stilgrepp djupt rotat i den belgiska socialrealismen.

Det är en genomgående suveränt rollbesatt film och hela ensemblen imponerar stort, men jag vill ändå särskilt lyfta fram två personer. Redan nämnda Zelda Samson som är ett fynd som Dalva och på sätt och vis bär filmen på sina axlar och Alexis Manenti, känd från Les Miserables, som är fruktansvärt bra i rollen som socialarbetaren Jayden.

På ett emotionellt plan är Dalva en oerhört jobbig film att se men rent filmiskt är den en njutning. Som jag var inne på i inledningen är den som det debutantverk den är rent av sensationellt bra. Det ska bli synnerligen intressant att följa regissören Emmanuelle Nicots fortsatta karriär.

Passagerare i natten – varsamt melankolisk Parisnostalgi

Den franske regissören Mikhaël Hers charmade många, inklusive undertecknad, med sin förra film Amanda. Nu är uppföljaren aktuell på svenska biografer.

Passagerare i natten (Passagers de la nuit) som den heter fortsätter i samma spår, men den här gången tar regissören Hers oss tillbaka i tiden ändå till det tidiga 80-talet.

Återigen är det personer i någon form av kris som står i fokus. Här en medelålders kvinna som just genomlidit en traumatisk skilsmässa och är vilsen i livet.

Elisabeth som heter bor i Paris och på grund av sömnsvårigheter lyssnar hon en hel del på att nattradioprogram med samma namn som filmen. Efter att ha fått ett brev uppläst i det Karlavagnen-liknande programmet söker hon kontakt med programledaren och blir erbjuden jobb i teamet.

Ungefär i samma veva stöter Elisabeth på den drogberoende och vilsna unga kvinnan Talulah. Elisabeth berörs av henne och tar Talulah under sina vingar.

Passagerare i natten är en varsamt iscensatt film bestående av lika delar nostalgi, melankoli och livskraft. Fotoarbetet, det med stor fingertoppskänsla utvalda soundtracket och finfina skådespelarinsatser (inte minst av Charlotte Gainsbourg i rollen som Elisabeth) gör det till en angenäm och mycket fransk filmupplevelse.

Det märks att Mikhaël Hers låtit sig inspireras av mästaren Eric Rohmer. Han lyckas mycket riktigt också smyga in en fin hyllning genom att låta några av rollfigurerna i en scen gå och se dennes klassiker Fullmånenätter (Les nuits de la pleine lune) från 1984.

Franskdoftande dansk och brittisk feel good

Någon gång då och då tillåter jag mig att ta ut svängarna lite här på BleuBlancRouge och skriver om sådant som har fransk anknytning men som producerats utanför den frankofona världen.

Just nu är två synnerligen sevärda filmer som svarar upp mot den beskrivningen bioaktuella i Sverige: brittiska Mrs Harris goes to Paris och danska Rose.

Mrs Harris goes to Paris i regi av amerikanen Anthony Fabian bjuder på feel good av klassiskt brittisk snitt med en portion allvar i botten. Titelns Mrs Harris är en städerska i 1950-talets London. Efter att ha blivit änkling i kriget lever hon sitt liv i ensamhet och anspråkslöshet.

Tills det att hon råkar få syn på en Dior-klänning. Hon faller handlöst för den och blir som besatt av tanken på att själv få äga en, En dröm som låter helt omöjlig att bli sann, men Ada Harris är en kvinna med en mycket stark vilja.

Det är en film med gott om fransk air och flärd, även om den del av filmen som utspelas i Paris i stor utsträckning är inspelad i Budapest. Men bristen på autentiska parismiljöer vägs upp av haute couturen och franska skådespelarstjärnglans i form av Isabelle Huppert och Lambert Wilson. Dessutom spelar Roxane Duran och Lucas Bravo, den senare känd bland annat från Emily in Paris, viktiga roller.

Mrs Harris goes to Paris är kanske en lite väl lättviktig film för att sätta det starkaste av avtryck, men den är elegant, godhjärtad och så skickligt iscensatt att den i mitt tycke ändå är otvivelaktigt sevärd.

Då har den danska filmen Rose i regi av Niels Arden Oplev betydligt större tyngd och allvar, utan att för den skull tappa i feel good-faktor.

Alltid intressanta Sofie Gråbøl gör något av sitt livs roll som schizofrena Inger som tillsammans med sin syster Ellen och svåger Vagn 1997 beger sig ut på en gruppresa med buss från Ålborg till Paris. Resan har knappt ens hunnit börja innan Inger upplyser alla medresenärerna om sin psykiska sjukdom.

Hennes rättframma besked skapar oro i gruppen, Vissa reagerar med att visa medkänsla medan andra är avståndstagande och vissa direkt fientliga till henne och hennes närvaro på resan. Vad Ellen och Vagn inte vet är att Inger dessutom har en baktanke med resan till Paris där hon har ett förflutet.

Rose blandar allvar och humor, värme och tragik på ett otvunget och sömlöst vis. Även om Gråbøl glänser extra mycket så förtjänar hela skådespelarensemblen att lyftas fram. Som så ofta i dansk film är tonträffen i skådespelandet fullständigt naturlig och trovärdig.

Manuset, som Niels Arden Oplev skrivit inspirerad av sin egen systers resa till Paris, är synnerligen välskrivet. Det märks såväl manus- som iscensättningsmässigt att det är en berättelse han känner extra mycket för eftersom det ryms så oerhört mycket värme i den här produktionen.

Rose är en rolig, gripande och medryckande film som med hjälp av en viss taggighet aldrig löper risk att bli översentimental eller strömlinjeformat förutsägbar. En riktigt bra film, helt enkelt!

Claire Denis går lite vilse i Kärlekens labyrinter

Den franska regissören Claire Denis har i många år varit en cineastfavorit som länge rönt uppmärksamhet och uppskattning på filmfestivaler världen över, men är samtidigt inget namn som gemene man haft koll på.

Något hejdundrande och brett genombrott har hon inte fått nu heller men på senare år har ändå något hänt. Hennes namn nämns allt oftare och i bredare kretsar och hon får stadigt alltfler tillskyndare.

Häromveckan var det svensk biopremiär för den nu 76-åriga regissörens näst senaste långfilm Kärlekens labyrinter (Avec amour et acharnement), en film som hon i vintras fick priset för bästa regi för vid den ansedda filmfestivalen i Berlin.

Kärlekens labyrinter är ett känslostarkt och välagerat triangeldrama med två av Claire Denis favoriter, Juliette Binoche och Vincent Lindon, i huvudrollerna.

De spelar Sarah och Jean, ett medelålders par som lever i en lycklig relation i Paris. Men en dag händer något som skakar om Sarahs liv i grunden och i förlängningen även relationen med Jean. Hon råkar få syn på sitt ex François, samme man som hon lämnade för Jean.

En händelse som kan verka nog så banal men som får Sarah att inse att hon inte kommit över François utan i själva verket fortfarande har starka känslor för honom. Att Jean och François dessutom var kollegor gör kollegor gör inte saken mindre delikat, liksom att François söker upp Jean och erbjuder honom jobb.

Det hela utvecklar sig till en kärlekstriangel som skakar om tillvaron för alla tre och dramat skruvas sakta åt och närmar sig alltmer känslomässig thriller. För sin vana trogen är Claire Denis sparsmakad sitt berättande och lämnar mycket outtalat och i undertexten, såväl visavi publiken som mellan rollfigurerna.

Skådespelarmässigt håller Kärlekens labyrinter toppklass, Juliette Binoche och Vincent Lindon är sådär grymt övertygande som de så ofta är.

Däremot är den för att vara en film av Claire Denis lite tunnare när det gäller manuset och det visuella. Hennes patenterade lyriska bildspråk glimtar till i bland, men överlag är det en mellanfilm för henne i det avseendet.

Med vetskapen om hur hög högstanivå hon har i sin filmografi kan jag inte undgå att känna mig lite besviken på Kärlekens labyrinter, inte minst med tanke på förutsättningarna med två så grymma skådespelare i huvudrollerna.

Men samtidigt känns det lite orättvist att vara besviken eftersom en mindre lyckad Denis-film som denna ändå är vassare än det mesta som kan ses på bio vid vilket givet tillfälle som helst. Och faktum kvarstår att hon må missa lite i bland men ointressant är hon aldrig.

 

Katedralen brinner!

Den 15 april 2019 är ett datum för alltid inristat i den franska historien. Det var den dagen som landet så när höll på att förlora sitt allra mest kända monument och alla ovärderliga och oersättliga föremål som förvarades i dess innandömen.

Ja, jag pratar naturligtvis om dagen då den mäktiga 1300-talskatedralen Notre-Dame i Paris började brinna och var enligt expertbedömningar omkring av halvtimme till av okontrollerad brand från att totalförstöras.

Händelsen skickade chockvågor över hela världen och själv satt jag som klistrad framför tv-apparaten utan att riktigt kunna ta in vad som i direktsändning utspelades där framför mina ögon.

Att det så småningom skulle bli film av de dramatiska händelserna kändes redan från början oundvikligt och inom kort är inte två filmatiseringar Sverigeaktuella. Först ut är Notre-Dame brinner (Notre-Dame brûle) i regi av veteranen Jean-Jacques Annaud.

Filmen som fick svensk biopremiär i fredags är en överlag nagelbitande spännande historia, men samtidigt en aning ojämn. Vad den däremot hela tiden lyckas vara är häpnadsväckande rent bildmässigt.

Med hjälp av blandning av dokumentärt material, studiouppbyggda interiörer och inspelningar på plats i de arkitektoniskt liknande katedralerna i Bourges och Sens samt en slipad berättarteknik skapar Annaud en känsla av autenticitet och att vara på plats mitt i skeendet. Nästan så pass att man känner hettan från elden och svettas där i biofåtöljen.

Så långt är filmen nära på briljant. Vad jag däremot inte gillar lika mycket är när Annauds bakgrund i reklamfilmen får skina igenom väl mycket. Vissa sekvenser glider över i något som närmast liknar just reklamfilm, en sentimental och sockersöt sådan.

Dramatiken i de verkliga händelser och det hjältemod som inte minst räddningstjänstpersonalen som bekämpade elden i katedralen visade är minst sagt kraftfull nog i sig så att Annaud inte hade behövt förstärka med de små sidoberättelser som han vävt in i sin film.

Dessa invändningar till trots är mitt övergripande intryck av Notre-Dame brinner definitivt positivt. De nästan två timmarnas speltid närmast flyger förbi och jag är oftast som uppslukad av det som utspelas på bioduken. Även om jag fortfarande har svårt att greppa att det verkligen hänt. Trots att jag bara några månader efter branden var på besök i Paris och då på plats med egna ögon kunde beskåda förödelsen.

Heltid – livspusslet som thriller

Film kan framkalla känslor och reaktioner av all det slag. När det gäller det socialrealistiska och nu bioaktuella dramat Heltid (À plein temps) får den mig att kippa efter andan och kika på min pulsklocka för att se om pulsen rusar så mycket som det känns att den gör.

Heltid må vara ett drama men regissören Erik Gravel skruvar så skoningslöst åt skruvarna i berättandet att den mer känns som en thriller. Och detta med enkla medel och föredömligt återhållet berättande.

Heltid handlar om den ensamstående tvåbarnsmamman Julie (spelad av en briljant Laure Calamy) som bor i en by en bit utanför Paris. Hon jobbar som städledare på ett fint hotell inne i stan. Pendlandet gör att det blir långa och slitsamma dagar och lönen är på en nivå som gör det svårt att få ekonomin att gå ihop.

Nu ser hon dock en lite ljusning. Hon är kallad till en anställningsintervju för ett nytt och mer välbetalt jobb, men inget är lätt i hennes jobb eller livssituation.

En storstrejk lamslår kollektivtrafiken, städstyrkan på hotellet är så underbemannad att ledigt för att gå på intervjun känns som en omöjlighet, banken är på henne om huslånen och den ex-maken är sen med underhållet och svarar inte i telefonen.

Bit för bit dras livspusselsnaran åt runt henne och varje beslut hon tar tycks dessutom bara förvärra situationen.

Det är i nästan alla beståndsdelar rasande skickligt utfört och spännande och fängslande från i stort sett första bildrutan till den sista.

Victor Seguins nerviga foto i kalla färgtoner och Irène Drésels minimalistiska men synnerligen effektiva elektroniska musik är två mästerliga ingredienser och skådespelarensemblen gör genomgående mycket fina och trovärdiga insatser.

Men allra mest lyser nog trots allt Laure Calamy i huvudrollen. Hon är i bild nästan hela tiden och bär filmen på sina axlar. Många känner säkert henne bäst i rollen som den lätt virriga, lite hysteriska och mycket älskvärda sekreteraren Noémi i den briljanta tv-serien Ring min agent (Dix pour cent).

I Heltid visar hon upp ännu mer av sitt register. Här är hennes skådespel mer återhållet, men lika nervigt, närvarande och älskvärt. Hon är helt enkelt den där typen av skådespelare som gör att man instinktivt känner för hennes rollfigurer, oavsett vilken typ det handlar om.

Playground – starkt och känsligt om barns utsatthet

Den socialrealistiska traditionen inom belgisk film är urstark, det vet vi sedan tidigare. Bröderna Dardenne är givetvis något av de okrönta kungarna och de internationellt mest kända, men under dem finns närmast en uppsjö av spännande namn.

Nu kan vi lägga ytterligare ett till denna lista: Laura Wandel. I helgen har den 38-åriga från Bryssel bördiga regissörens långfilmsdebut Playground (Un monde i original) från förra året svensk biopremiär.

Playground är en på många sätt anmärkningsvärd film, närmast sensationell som debutfilm betraktad. Belöningen har också redan kommit i form av kritikerberöm och ett flertal fina priser vid filmfestivaler världen över, bland annat i Cannes och Göteborg, och dessutom en nominering till en Oscar för bästa internationella film.

Den utspelas med skolgården som huvudsaklig skådeplats och i blickfånget står främst sjuåriga Nora som just börjat i förstaklass. En livsomvälvande upplevelse som naturligtvis i sig kan vara nog så skrämmande. Så är det för Nora. När hon dessutom blir hon vittne till hur hennes storebror Abel utsätts för mobbing läggs ytterligare en svår upplevelse till listan av jobbiga saker att behöva hantera.

Playground har en speltid som klockar in på blott strax under en timme och en kvart, men den känns längre. På ett bra sätt. För den känslomässiga laddning, totala autenticitet och vibrerande närvaro som Laura Wandel fyller sin film med gör att det känns som att vi fått följa med rollfigurerna under betydligt längre tid än så.

Den där autenticiteten kan till stor det tacka den fantastiska ensemblen, med fyndet Maya Vanderbeque i spetsen. Hon är inget mindre än självlysande fantastisk i rollen som Nora. En annan avgörande faktor är Laura Wandels tillvägagångssätt i sin personregi.

Inom ramen för handlingen lät hon nämligen skådespelarna till stor del improvisera fram såväl repliker som hur handlingen skulle fortskrida. Resultatet ger en tonträff som klingar osedvanligt äkta och trovärdig.

Ett annat genidrag från Wandel är att så tydligt välja barnets perspektiv i alla delar av filmen. Fotot, med för socialrealistisk belgisk film typiskt nervig, nära och registrerande handkamera, hålls hela tiden i barnets ögonhöjd vilket ytterligare spär på närvaron och identifikationen med de verkliga huvudpersonerna.

Playground är gripande och närmast gastkramande intensiv, men också med strålar av ljus. Laura Wandel beskriver den ibland brutala och grymma interaktionen barnen emellan på ett sätt som känns ända in i benmärgen, men hela tiden på ett nyanserat sätt.

Playground är ett mindre mästerstycke och högst förmodligen något av det starkaste man kommer att kunna se på svenska biografer i år.

Solvarma hemligheter och förälskelse i Min sommar i Provence

Yves Roberts finfina filmatiseringar av La gloire de mon père och Le château de ma mère från 1990 som i Sverige visades tillsammans som Nyckeln till Provence var för mig en av de där filmupplevelserna som medverkade till att göra mig till den frankofil jag är idag.

Nu 22 år senare har även Le temps des secrets, den tredje delen i Marcel Pagnols älskade självbiografiska svit om sin barndom i Provence, fått bli påkostad film.

Denna gång är det Christophe Barratier, som tidigare bland annat gjort succéfilmen Gosskören (Les choristes), som står för regin.

Min sommar i Provence som filmen fått heta här hade biopremiär häromdagen och levererar mer av samma vara som Yves Roberts filmer, om än av mer lättviktig karaktär.

Barratier har valt att ge sin film en form och en tonträff som lite påminner om Disneys familjefilmer från mitten av 1900-talet, vilket resulterar i en lättsamhet och käckhet som inte alltid är i samklang med de djupare bottnar som berättelsen också rymmer.

Men väldigt mycket med Min sommar i Provence fungerar samtidigt alldeles utmärkt. Jérôme Alméras foto är mycket bra och fångar in såväl den vidunderligt vackra provencalska naturen som det för regionen unika ovh fantastiska ljuset så att det vattnas i munnen på oss frankofiler.

Personregin och tonen i filmen gör det svårt för skådespelarna att leverera några fantastiska rollprestationer men utifrån förutsättningarna som ges svarar den samlade ensemblen för en utmärkt insats.

Min sommar i Provence är en solvarm filmupplevelse som känns indränkt i lavendeldoft (vilket jag i detta sammanhang menar som en komplimang) och gemyt.

Själva storyn känner den som har den andra delen av Nyckeln till Provence i någorlunda färskt minne igen eftersom Yves Robert bakade ett av de centrala handlingsspåren i Le temps des secrets i sin filmatisering av Le château de ma mère.

I Min sommar i Provence är det handlingsspåret fortfarande centralt men byggs också ut. Filmen tar sin början sommaren 1905 då en tioårig Marcel tillsammans med sin familj lämnar Marseille för att tillbringa sommaren ute på den provencalska landsbygden, i närheten av berget Garlaban och den lilla staden Aubagne.

Väl där stöter han av en slump på den jämnåriga och lite excentriska flickan Isabelle som gått vilse i det kuperade landskapet. Han hjälper henne att hitta hem. Det visar sig att hon bor i en stor herrgård, tillsammans med sina lika excentriska föräldrar.

Marcel blir som förtrollad av och förälskad i Isabelle och återvänder i smyg till henne om dagarna. Det är dock inte det enda hemlighetsmakeriet som sker i och kring familjen Pagnol den sommaren. Det blir som det brukar heta en sommar som de inblandade sent ska glömma.

Som filmupplevelse är kanske inte Min sommar i Provence oförglömlig men jag känner mig övertygad om att jag kommer att bära med mig känslan från den ett bra tag och det är ju heller inte fy skam.