För en tid sedan ondgjorde sig en bekant över att så många franska filmer ges titlar som innehåller orden fransk, franska eller någon variation därav när de ska lanseras på bio i Sverige. Först blev jag lite förvånad över detta utfall. Min känsla var att detta var mycket vanligare förr och att de svenska distributörerna faktiskt har skärpt sig när det gäller den typen av bondfångeri.
Sedan tänkte jag efter – och insåg att han inte alls var fel ute. Jag hade nog helt enkelt blivit för avtrubbad när det gäller långsökta och konstruerade svenska översättningar. I själva verket är det kanske värre än någonsin just nu.
För att ta ett högaktuellt exempel. Nu i helgen har det utmärkta franska dramat Angèle et Tony premiär på svenska biograferna. Den visades under årets filmfestival i Göteborg och efter att ha sett den hamnade jag i samspråk med en representant för en mindre svensk filmdistributör. Hon berättade att hennes bolag hade fått ett erbjudande om att köpa in filmen, men att de tvekade. Inte för att filmen var dålig utan för att de inte riktigt visste hur de skulle sälja in den. Uppenbarligen blev deras beslut att passa på erbjudandet.
När filmen nu till slut trots allt dyker upp på den svenska biorepertoaren är det en annan distributör som ligger bakom lanseringen. Denna distributör hittade sitt sätt att sälja in den: med hjälp av den förhoppningsvis vinnande svenska titeln Kärlek i Normandie. Det finns förvisso belägg för titeln i berättelsen. Det är en sorts kärlekshistoria och den utspelas i Normandie.
Det är med andra ord inte ett lågvattenmärke som när Le fils de l’épicier lanserades som En lanthandel i Provence trots att den vare sig är inspelad i eller utspelas i Provence! Men jag menar ändå att Kärlek i Normandie är en grovt missvisande titel som sänder tankarna till en typ av film som det definitivt inte är. Möjligtvis är det jag som har fördomar och förutfattade meningar, men jag tror att det är stor risk för att många som går och ser filmen kommer att bli besvikna bara för att titeln indikerar att det är en helt annan sorts film.
Missförstå mig inte nu, jag tycker absolut att du ska ta chansen att se den här filmen om du för möjlighet att göra det, se bara till att du inte förväntar dig en lika turistiskt tillrättalagd film som titeln indikerar. Angèle et Tony (som en ren markering väljer jag att använda originaltiteln) är nämligen ett avskalat och till tonen närmast brittiskt socialrealistiskt drama.
Långfilmsdebuterande regissören Alix Delaporte, som också har skrivit filmens manus, gör det inte alldeles lätt för åskådaren. Dialogen är synnerligen sparsmakad och vi ges nästan ingen bakgrundsinformation om vad karaktärerna har varit med om tidigare. Det gör att det inte alltid är alldeles lätt att förstå varför de agerar som de gör, vilket skapar en dubbelbottnad känsla av samtidigt fascination och förvirring.
Det säger sig självt att en film av den här typen, med nästan dokumentär approach, ställer stora krav på skådespelarna. Ansvaret för att bära berättelsen och föra den framåt ligger på deras axlar. Som tur är klarar de av den utmaningen. Med bravur dessutom. Clotilde Hesme är smått briljant i sitt porträtt av den nerviga och självdestruktiva kvinnan Angèle på väg att få rätsida på sitt liv och Grégory Gadebois är föredömligt nedtonad i sin roll som fiskaren Tony.
Rent handlingsmässigt är det okomplicerat. Det handlar om en ung kvinna som efter ha avtjänat ett fängelsestraff beger sig till en vindpinad och karg fiskeby vid den normandiska kusten. Där träffar hon Tony, en man som kommer från en släkt som livnärt sig på fiske sedan generationer tillbaka.
Trots att de egentligen är varandras motsatser tyr de sig till varandra. Men det är ingen himlastormande kärleksaffär det rör sig om. Även Tony har fått sina törnar av livet och de är bägge två märkta av vad de varit med om. Angèle har dessutom en liten son i byn och försöker stegvis att närma sig honom och vinna hans tillit.
Angèle et Tony är en på ytan mycket kärv film, men under den där ytan bubblar det av starka känslor. Den karga ytan förstärks av att fotot är mer betraktande än skildrande och nästan helt dränerat på färg. Det finns en del frågetecken som kanske hade mått bra av att rätas ut, här rör det sig om något så ovanligt som en film som faktiskt känns aningen för kort (den är bara 80 minuter lång). Men samtidigt gillar jag det anspråkslösa formatet, det naturalistiska angreppssättet och att den inte skriver åskådaren på näsan.
BleuBlancRouge 