För vacker för dig – en klassiker som håller

Det har blivit dags för BleuBlancRouge att återbesöka en klassiker inom modern fransk film, en av de där filmerna som gjorde starkt intryck på mig och var med och formade mig till den frankofil jag är i dag.

Den film jag pratar om är Bertrand Bliers För vacker för dig!, eller Trop belle pour toi som den heter i original, från 1989. Sedan några veckor tillbaka ingår den i Netflix svenska utbud av franska filmer.

Jag var långtifrån ensam att charmas av den när den i slutet av 1990 nådde de svenska biograferna utan den blev en arthouse-hit även här. 

Hemma i Frankrike lockade den lite drygt 2 miljoner besökare till biograferna och plockade hem juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes 1989 samt inte mindre än fem statyetter (däribland den för bästa film) vid Césargalan 1990.

Glädjande nog kunde jag efter att för några dagar ha sett om den konstatera att jag fortfarande tycker att den håller, även om jag med en femtioårings blick läser den lite annorlunda än vad jag gjorde då som tjugoåring.

För vacker för dig! utspelas huvudsakligen i och kring Marseille. I centrum för handlingen står den framgångsrike bilhandlaren Bernard (spelad av en Gérard Depardieu på toppen av sin förmåga).

Utifrån betraktat har han allt man kan önska sig. Frun Florence (Césarbelönad insats av Carole Bouquet), så vacker att såväl män som kvinnor i hans närhet avundas honom, två barn och ett liv i ekonomiskt välstånd.

Men när den mer alldagliga sekreterarvikarien Colette (känsligt gestaltad av Josiane Balasko) dyker upp på firman skakas Bernards liv om i grunden. En omedelbar spänning uppstår mellan dem och de inleder ett förhållande. Det är en kärlekshistoria som förbluffar alla inblandade.

För vacker för dig! är Bertrand Bliers version av ett romantiskt drama men för den som är bekant med Bliers filmografi kommer det knappast som en överraskning att det är ett annorlunda sådant. Den cynism och svartsyn som präglar många av hans filmer är inte lika tydlig här men den finns definitivt där och hans förkärlek för att provocera sin publik får återigen utlopp.

Berättandet, och det var främst det som fångade mig så fullständigt när jag såg filmen första gången, är kronologiskt uppbrutet och det är oklart i vilken utsträckning det som sker i filmen verkligen inträffar.

Mycket utspelas i rollfigurernas tankar och en hel del går att tolka som rena fantasier från deras sida. Resultatet är en berättarstrukturellt fascinerande och alltjämt fängslande film.

Men bortom de berättartekniska finurligheterna och det Blier vill säga om ytlighet är det i grund och botten en film om kärleken och dess kraft.

För vacker för dig! är tack vare ett mästerligt arbete av fotografen Philippe Rousselot en fröjd att titta på och Bliers känsliga användande at Schubert-musik för att tonsätta skeendet även ett nöje att lyssna på.

Den franska sällskapsresan

Den här gången ska vi behandla en av modern fransk films största kultklassiker: Les Bronzés i regi av Patrice Leconte från 1978.

Den har något av samma status i Frankrike som Sällskapsresan har här hemma i Sverige. Och jämförelsen stannar inte där för Les Bronzés som alltså gjordes två år före den svenska filmens största publiksuccé någonsin parodierar samma sak: hur människor på charterresor beter sig.

Uppenbarligen ett tacksamt ämne eftersom även Les Bronzés blev en hejdundrande publiksuccé. I alla fall i frankofona länder. Här i Sverige biovisades den mig veterligen aldrig. Nu finns den dock tillgänglig här via Netflix.

Precis som Sällskapsresan bygger Les Bronzés på situationskomik och igenkänning, men det finns stora skillnader också. Tilltalet och målgruppen skiljer sig en hel del åt.

Där Sällskapsresan var snällare och mer familjevänlig siktar Les Bronzés tydligt in sig på en mer vuxen publik. Här är det dominerande temat jakt på sexuella erövringar och mycket av komiken handlar om förvecklingar på det området.

Bakom Les Bronzés stod den populära teatergruppen Le Splendid som stod bakom en serie framgångsrika pjäser och filmer och vars medlemmar ( Christian Clavier, Josiane Balasko, Michel Blanc, Gérard Jugnot, Marie-Anne Chazel och Thierry Lhermitte med fler) tillsammans och var för sig skördat enorma framgångar och medverkat i succé efter succé.

Les Bronzés var deras första försök på vita duken och filmen bygger på en framgångsrik pjäs som de framförde på sin egen scen i Paris. Den blev som sagt en rejäl fullträff och gruppen följde snabbt upp den med två andra filmer som även de räknas som klassiker i Frankrike.

Först Les Bronzés font du ski (som precis som uppföljaren till Sällskapsresan utspelar sig i fjällvärlden) och sedan den mest klassiska av franska julfilmer Le père Noël est une ordure.

Med sin kultstatus kan Les Bronzés ses som en del av allmänbildningen för den som har ett intresse för fransk film.

Annars kan jag, nu när jag ser om den för första gången på ett drygt decennium, tycka att även om den innehåller några rejäla komiska höjdpunkter gnagts på en hel del av tidens tand. På ett delvis obarmhärtigt sätt dessutom.

Ödets lågor – fängslande kvinnohistorier i fint fångade Belle epoque-miljöer

Såhär mot slutet av storhelgssäsongen kommer sent omsider här ett tips på en serie som känns som klippt och skuren för att lägga en ledig dag eller två på att se: Ödets lågor (Le Bazar de la charité i original) som sedan halvannan vecka fick tillgänglig för streaming i Sverige via Netflix. Men den går naturligtvis att se när som helst på året.

Det är ett storslaget, påkostat och välgjort historiskt drama som tar avstamp i verkliga händelser. Utifrån den tragiska och fruktansvärda brandkatastrofen under en välbesökt välgörenhetsgala på Le Bazar de la Charité i Paris den 4 maj 1897, en olycka som berövade minst 125 personer (den absoluta majoriteten av dem kvinnor), berättas historien om tre kvinnor som på olika sätt överlever katastrofen och hur deras livshistoria efter det tar dramatiska vändningar.

Ödets lågor är medryckande och spännande, om än aningen melodramatiskt och med drag av såpopera emellanåt, men kanske framförallt oerhört snyggt. De tidstypiska Belle Epoque-miljöerna är omsorgsfullt återskapade och serien fint iscensatt.

I ledande roller syns också aktade franska skådespelarnamn som bland andra Josiane Balasko, Audrey Fleurot och Gilbert Melki.

Serien består av åtta trekvartslånga avsnitt vilket som sagt gör det hanterbart att se den på en dag eller två.

När det gäller verklighetens Bazar de la Charité så var det som namnet antyder en välgörenhetsbasar instiftad för att samla in pengar till de fattiga. Den första basaren hölls 1885 och när brandkatastrofen inträffade hade den nyligen flyttat till nya lokaler i Paris åttonde arrondisment.

På platsen finns i dag kapellet Notre-Dame-de-consolation som byggdes som ett minnesmärke över offren.  På Père-Lachaise-kyrkogården finns också ett minnesmonument efter katastrofen.

Frankofiliskolan del 6: Den franska Sällskapsresan

Det parisiska teaterkollektivet Le Splendid bildades på 70-talet och har sedan dess varit en maktfaktor i fransk populärkultur. På lista över de populäraste franska filmerna sedan dess har förbluffande många av dem koppling till någon eller några av medlemmarna.

När vi nu nått fram till den sjätte delen i frankofiliskolan och den åttonde mest sedda inhemska filmen på bio i Frankrike stöter vi på den publikt sett mest framgångsrika av kollektivets gemensamma filmer: Les Bronzés 3: amis pour la vie från 2006.

Nästan 10,4 miljoner biljetter såldes till denna tredje film i serien som med starkt fog kan kallas för en fransk Sällskapsresan.

Faktum är att jämförelsen snarare borde gå åt andra hållet eftersom de två första filmerna i den franska serien, Les Bronzés (om komiska förvecklingar på en charterresa till solen) och Les Bronzés font du ski (om komiska förvecklingar på en skidort), kom ut före de synnerligen snarlika Sällskapsresefilmerna.

En ytterligare förklaring till den starka publiktillströmningen till just den tredje filmen i serien är att den utgjorde en efterlängtad återförening av huvudkollektivet efter många år isär.

År under vilka deras position bara stärkts, inte mist tack vare att kollektivets julfilm Le père Noël est une ordure från 1982 blivit en veritabel fransk klassiker djupt förankrad i folksjälen.

I Les Bronzés 3: amis pour la vie får vi alltså träffa de sex vännerna från de första två vännerna igen, återigen spelade av Splendidgrundarna Thierry Lhermitte, Josiane Balasko, Christian Clavier, Marie-Anne Chazel, Michel Blanc och Gérard Jugnot, och denna gång utspelas handlingen på ett hotell i en semesteridyll.

Läget blir dock allt annat än idylliskt när vännerna sammanstrålar igen och gamla och ny förvecklingar kommer upp till ytan.

Mer än så vill jag inte lägga på att skriva om just denna film, för det är synd att det är just denna av gruppens gemensamma filmer som är den mest framgångsrika eftersom den helt ärligt är riktigt dålig och något att undvika.

De två tidigare filmerna i serien, som av outgrundlig anledning aldrig fått svensk distribution, är däremot väl värda att kolla upp om du inte sett dem. Helt i klass med Sällskapsresefilmerna om du frågar mig.

Intressanta är de också eftersom de är regisserade av Patrice Leconte som sedermera blev en cineastfavorit även i Sverige tack vare filmer som Den fula gubben (Monsieur Hire), med Splendidmedlemmen Michel Blanc i huvudrollen, och Hårfrisörskans make (Le mari de la coiffeuse) bland många andra.

Och även om själva julhelgen är över för denna gång rekommenderar jag att kolla upp även Le père Noël est une ordure också.

Delar av Splendidkollektivet kommer vi att återkomma till flera gånger i kommande delar av Frankofiliskolan, som dock i sin nästa del kommer att handla om det sjunde mest sålda albumet av en franskspråkig artist i Frankrike någonsin.

En fin frankofil tv-dag!

Det är inte alltför ofta det sker men det är lika trevligt varje gång det gör det. I dag sänder SVT inte mindre än två franska filmer. Två bra sådana dessutom. Den ena skulle jag till och med kalla för ett mästerverk. Mästerverket är Claire Denis White Material från 2009. Den har jag skrivit om förr, vad jag skrev kan du läsa här. Starttiden 23:20 ( i SVT1) är kanske inte optimal för en dag mitt i arbetsveckan men det är verkligen en film värd att stanna uppe lite extra länge för. Om du inte skulle orka med det rekommenderar jag naturligtvis att ställa eventuell inspelningsanordning för att kunna se den vid senare tillfälle.

Starttiden för den andra av dagens filmer, eller första om vi pratar visningstidskronologiskt, är kanske inte heller helt perfekt. 14:25 (även den på SVT1) visas Mona Achaches fina och i stort sett lyckade filmatisering av Muriel Burberys internationella bästsäljare Igelkottens elegans (L’Elégance du hérrison), utgiven på svenska av Sekwa förlag. Filmversionen heter kort och gott Igelkotten (L’Hérrison) och fick fransk biopremiär 2009 och svensk året efter.

Boken är naturligtvis bättre, säg den film som är bättre än sin litterära förlaga (okej, jag kan komma på några stycken men de är verkligen de få undantagen som bekräftar regeln). Med tanken på att boken är mycket litterär till sin form med många utvikningar i form av dagboksanteckningar och filosofiska och finkulturella referenser är det inte så märkligt att Mona Achache har tagit sig en hel del friheter i bearbetningen. Den populärkulturellt sett relativt teoretiska texten låter sig helt enkelt inte så lätt översättas till film. Mona Achache har behållit själva ramberättelsen men i övrigt gjort ganska stora förändringar.

Trots det lyckas hon i mina ögon behålla den övergripande känslan och stämningen från boken. Filmen drar i bland, precis som boken, åt det översentimentala hållet men i det stora hela bjuder den på samma typ av lågmäld och lätt filosoferande ton. Trots att Muriel Burberys bakgrund som filosofilärare skiner igenom i texten (och i filmen) blir det mesta dock ganska lättviktigt. Men den milt satiriska driften med den franska borgerligheten är kul och det i grund och botten livsbejakande budskapet värmer. Bra skådespel och fin regi är två andra faktorer som gör Igelkotten till en angenäm filmupplevelse.

Berättelsen i Igelkotten kretsar kring invånarna i ett hyreshus i Paris. Huvudpersonerna är den brådmogna 11-åringen Paloma (som beslutat sig för att ta sitt liv på sin 12-årsdag) och den i hemlighet belästa och belevade portvakten Madame Michel. De vantrivs båda i sina respektive liv men hittar själsfränder i varandra. Deras vänskap tar riktigt fart när en vänlig, äldre japansk gentleman flyttar in i huset och blir någon form av brygga mellan dem. Berättelsen tangerar emellanåt det banala men riktigt fint skådespel, främst av unga Garance Le Guillermic i rollen som Paloma och rutinerade Josiane Balasko som portvakterskan, lyfter filmen. Gabriel Yareds stämningsfulla filmmusik är en annan sak att sätta upp på pluskontot.

Äpplet tillbaka vid päronträdet

Varmt, småputtrigt och oförargligt men inte utan lite allvar och politisk udd i klangbottnen. Jag går direkt på sammanfattningen den här gången. Det handlar om filmen Mina päron (Mes héros) från 2012 i regi av Eric Besnard (som tidigare bland annat gjort Cash) som har svensk biopremiär i dag.

Visst, den här filmen hade kunnat bli ännu bättre om Eric Besnard undvikit i alla fall några av de klichébilder han förmedlar och den hade definitivt vunnit på att lyfta fram mer av den svärta som finns i berättelsen, men i bland kan jag tycka att det är skönt att bara luta sig tillbaka och låta sig underhållas en stund och Mina päron levererar i mina ögon fullt funktionsduglig feel good för stunden.

För att bli riktigt minnesvärd hade den behövt mer, men med charm, värme och rustik fransk landsbygdsromantik kommer man trots allt en bit på vägen. Inspirerat skådespel av duktiga skådespelare hjälper naturligtvis också till.

I det stora hela är dock Mina päron egentligen inte så mycket mer än en mysig och småputtrig bagatell. Den handlar om Maxime, en medelådersman som har svårt att få det så kallade livspusslet att gå ihop. Han driver en ambulansfirma på konkursens rand och hans fru som  är otrogen mot honom är nu dessutom på väg att slutgiltigt lämna honom.

När filmen tar sin början får Maxime dessutom ett samtal från polismyndigheten i sin gamla hemstad. Hans minst sagt bångstyriga mamma Olga har hamnat i häkte efter att ha gått emellan i ett äktenskapligt bråk och han måste komma och hämta henne därifrån. Den pressade Maxime ser det hela som en möjlighet att få vila upp sig och ladda batterierna i det gamla föräldrahemmet och åker i väg i sin ambulans.

Väl på plats visar det sig att det trots allt inte är någon vilsam tid som väntar. Bakom den kärva ytan av envishet och barskhet har Olga ett varmt hjärta och brinner för att hjälpa de svagare i samhället. När Maxime anländer visar det sig att hon har lovat att ta hand om och gömma undan ett utvisningshotat afrikanskt barn vars mor mist sitt uppehållstillstånd.

Med Olga och lille Tiemoko med sig i ambulansen anländer till slut Maxime till föräldrarnas pittoreska hus på landet, bara för att konstatera att föräldrarna Olga och Jacques inte direkt är det genomsnittliga strävsamma gamla paret utan mer eller mindre ständigt i luven på varandra, med ett smågnabbande kring deras olika syn på hur det mesta i den vardagliga tillvaron ska skötas som resultat. Inte den mest vilosamma av situationer skulle man kunna tro, men även i de minst bördiga av jordar kan blommor börja växa.

Någon helt banal film är Mina päron inte, allvaret och udden finns som sagt där. men det är tydligt att Eric Besnard till slut har valt att satsa mer på gemyt och sentimentalitet. Trion Clovis Cornillac (Maxime), Josiane Balasko (Olga) och Gérard Jugnot (Jacques) är övertygande i de ledande rollerna och komediveteranen Pierre Richard gör en inspirerad biroll, men det går inte att komma ifrån att filmens kanske största stjärna är lille Ibrahim Burama Darboe som spelar Tiemoko. Han stjäl varje scen han är med i.

En annan av filmens verkliga huvudroller spelar de förföriska och vackert fotograferade franska landsbygdsmiljöerna. Filmen är inspelad i och kring Bellême i departementet Orne i Normandie och som frankofilt lagd tittare vill man åka dit omedelbums! Ta det som en trevlig varning.

Finns det några snälla tomtar här?

God fortsättning på julen! Häromdagen skrev jag om En julberättelse och jag tänkte inte släppa jultemat än. I dag tänkte jag ta upp kultklassikern Le père Noël est une ordure från 1982, en film som är i det närmaste ett obligatorium för miljontals fransmän när det vankas jul.

För en svensk publik är den dock i det närmaste okänd mark eftersom den såvitt jag vet i alla fall inte nådde våra breddgrader. Och faktum är att den initialt inte blev någon hejdundrande succé i Frankrike heller.

Drygt 1,5 miljon sålda biljetter är naturligtvis inte så dåligt, men heller ingen anmärkningsvärt hög siffra. Framförallt inte när det gäller en film som med tiden nått sådan berömmelse.

Det var egentligen först när filmen började att visas på tv som den tog fart popularitetsmässigt. Och som sagt, numer är den lika självklar julunderhållning för en fransman som Frank Capras Livet är underbart är för en amerikan.

Le père Noël est une ordure är en filmversion av en hyfsat framgångsrik pjäs, i båda fallen framförd av teaterkollektivet Le Splendid som bildades på 70-talet och som firade stora triumfer både på scen och på film.

Deras samarbete lade grunden till att några av medlemmarna sedermera var för sig blivit några av Frankrikes mest berömda och uppskattade skådespelare. Namn som Josiane Balasko (i Sverige kanske mest känd för sin huvudroll i Igelkotten ), Gérard Jugnot (Gosskören), Michel Blanc (Den fula gubben), Thierry Lhermitte (Muta & kör) och Christian Clavier (Visitörerna) har alla sin bakgrund i Splendid.

Le père Noël est une ordure hade premiär i sin scenversion 1979 och nådde alltså vita duken 3 år senare. Ytterligare dryga tio år senare gjordes den, som så många andra populära franska komedier i en amerikansk nyversion. Då i regi av Nora Ephron och under namnet Mixed Nuts.

Naturligtvis är det franska originalet att föredra. Även om vi i ärlighetens namn inte heller då pratar om någon fantastisk filmupplevelse. Men om man står ut med det högt uppskruvade och hysteriska tonläget som dominerar filmen så bjuds man i alla fall på några genuint roliga scener och skådespelarna sprider en smittande entusiasm omkring sig.

Men förutom att det är en film som man definitivt bör ha sett om man intresserar sig för frankofon populärkultur så rör det sig absolut inte om någon omistlig filmunderhållning. Le père Noël est une ordure är en tämligen alldaglig fars, om än av det mörkare slaget.

Handlingen utspelar sig under en intensiv julaftonskväll. Händelsernas centrum är en hjälporganisation typ SOS medmänniskas lokaler i Paris. Under kvällen passerar en hel drös färgstarka och hel- eller halvneurotiska karaktärer, och dit räknas definitivt även personalen, revy. Som bäst är filmen mot slutet då man verkligen trampar gasen i botten, släpper alla hämningar och låter filmen dra iväg i full fart i riktning mot det absurda.

Efter Le père Noël est une ordure gick Splendid-gänget skilda vägar och flera av dem fick som sagt stor framgång på egen hand. Nästan hela gånget återförenades dock 2006 tillfälligt för att spela in den tredje filmen i den populära Les Bronzés-serien.

Ämnet Les Bronzés, Frankrikes svar på Sällskapsresan, ska jag be att få återkomma till.