Den franska sällskapsresan

Den här gången ska vi behandla en av modern fransk films största kultklassiker: Les Bronzés i regi av Patrice Leconte från 1978.

Den har något av samma status i Frankrike som Sällskapsresan har här hemma i Sverige. Och jämförelsen stannar inte där för Les Bronzés som alltså gjordes två år före den svenska filmens största publiksuccé någonsin parodierar samma sak: hur människor på charterresor beter sig.

Uppenbarligen ett tacksamt ämne eftersom även Les Bronzés blev en hejdundrande publiksuccé. I alla fall i frankofona länder. Här i Sverige biovisades den mig veterligen aldrig. Nu finns den dock tillgänglig här via Netflix.

Precis som Sällskapsresan bygger Les Bronzés på situationskomik och igenkänning, men det finns stora skillnader också. Tilltalet och målgruppen skiljer sig en hel del åt.

Där Sällskapsresan var snällare och mer familjevänlig siktar Les Bronzés tydligt in sig på en mer vuxen publik. Här är det dominerande temat jakt på sexuella erövringar och mycket av komiken handlar om förvecklingar på det området.

Bakom Les Bronzés stod den populära teatergruppen Le Splendid som stod bakom en serie framgångsrika pjäser och filmer och vars medlemmar ( Christian Clavier, Josiane Balasko, Michel Blanc, Gérard Jugnot, Marie-Anne Chazel och Thierry Lhermitte med fler) tillsammans och var för sig skördat enorma framgångar och medverkat i succé efter succé.

Les Bronzés var deras första försök på vita duken och filmen bygger på en framgångsrik pjäs som de framförde på sin egen scen i Paris. Den blev som sagt en rejäl fullträff och gruppen följde snabbt upp den med två andra filmer som även de räknas som klassiker i Frankrike.

Först Les Bronzés font du ski (som precis som uppföljaren till Sällskapsresan utspelar sig i fjällvärlden) och sedan den mest klassiska av franska julfilmer Le père Noël est une ordure.

Med sin kultstatus kan Les Bronzés ses som en del av allmänbildningen för den som har ett intresse för fransk film.

Annars kan jag, nu när jag ser om den för första gången på ett drygt decennium, tycka att även om den innehåller några rejäla komiska höjdpunkter gnagts på en hel del av tidens tand. På ett delvis obarmhärtigt sätt dessutom.

Underhållande när Spirou blir spelfilm

I dessa lite oroliga tider behövs förströelse kanske mer än någonsin. I förra veckan släpptes en film som stora delar av familjen kan samlas kring för just förströelse och underhållning för stunden på svensk dvd. Jag pratar om seriealbumfilmatiseringen Spirou (Les aventures de Spirou et Fantasio i original) från 2018 i regi av Alexandre Coffre.

Spirou är kanske inte den mest kända av seriefigurer på våra breddgrader, men ett viss följe har albumen om honom i alla fall haft. För egen del gick vägen in i Spirou-universumet via spinoff-serierna om Marsupilami (som ju också tidigare blivit spelfilm). Men hemma i Belgien och i Frankrike har serierna om Spirou i alla dess inkarnationer länge varit mycket populära.

I Sverige blev den rivaliserande och inte helt olika belgiska serien Tintin som bekant mycket mer populär.

Serien skapades redan på 30-talet av den belgiske tecknaren Rob-Vel och hans hustru Blanche Dumoulin som hjälpte till med manuset. Allra mest känd är den tid då serielegendaren André Franquin ansvarade för utvecklingen av serien, det var bland annat under hans ledning som de populära sidokaraktärerna Marsupilami och Gaston (den sistnämnde ska jag återkomma till om någon dag) skapades.

I den nu Sverigeaktuella spelfilmsversionen kastas den rödhårige piccolokostymbeklädde Spirou och hans vapendragare, journalisten Fantasio (eller Nicke som figuren heter i de svenska översättningarna) i ett ett av sina många, fartfyllda äventyr.

Spirou hamnar av en slump på uppfinnaren Pacôme de Champignacs rum på det för Spirouläsarna så bekanta hotellet Moustique. Sedan händer mycket på en gång. Fantasios journalistkonkurrent Seccotine anländer eftersom hon fått nys på att uppfinnaren har något speciellt på gång och henne i hälarna finns Fantasio som vill förhindra att hon ska få tag på ett scoop som han ska missa.

Men det är inte det värsta. För snart dyker också två av Pacôme de Champignacs nemesis, den onde uppfinnaren Zorglubs (Zafir i den svenska versionen) skrupelfria hantlangare upp. Zorglub är nämligen på jakt efter en formel som Pacôme de Champignac uppfunnit och som han vill ha tag på till vilket pris som helst. Med den kan han nämligen nå sitt mål om världsherravälde.

Tumult uppstår och hantlangarna kidnappar Pacôme de Champignac. Men de störtar därifrån med Spirou, Fantasio och Seccotine efter sig och sedan är äventyret igång på riktigt!

Spirou är bjuder på färgsprakande och fartfylld underhållning med humor och fint överförd serietidningskänsla. Bra rollbesättning (särskilt lyckade är Thomas Solivérès som Spirou och Christian Clavier som Pacôme de Champignac) och inte alltför mycket överspel hjälper till att hålla underhållningsvärdet uppe hela vägen. Några djupare spår sätter den dock inte, men stabil underhållning för stunden är inte fel heller. Framförallt inte under rådande omständigheter.

Frankofiliskolan del 14: Gallfebern

Frankofiliskolan går vidare. I denna fjortonde del ska det handla om den fjärde mest sedda franskspråkiga filmen någonsin på de franska biograferna. Och här korsar vår väg av en annan kulturyttring som fransmännen håller nära hjärtat: den tecknade serien.

För på den fjärde platsen på topplistan återfinns nämligen Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra (Asterix & Obelix: Mission Cleopatre i original) från 2002, som såklart är en filmatisering av seriealbumet Asterix & Kleopatra av de franska tecknarna René Goscinny och Albert Uderzo.

Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra var den andra av än så länge total fyra spelfilmerna baserade på de synnerligen populära albumen. Efter att den första som kom 1999 blev en stor succé var det självklart att fler skulle följa och med drygt 14 miljoner sålda biljetter som facit överträffade den till och med den första.

Efter att rutinerade regissören Claude Zidi fått uppdraget att regissera den första (Asterix & Obelix möter Caesar) valde producenterna inför den andra att satsa på ett mer oprövat regikort. Alain Chabat hade nämligen bara gjort en film tidigare när han övertalades att anta utmaningen att göra en så stor och påkostad film.

Hans recept framgångsrecept var mer av allt och en rad populärkulturella blinkningar som gjorde att vuxna på samma sätt som den yngre och huvudsakliga målgruppen kunde gilla filmen.

Huvudrollerna som Asterix och Obelix gjordes precis som i den första filmen av Christian Clavier och Gérard Depardieu och de passar rollerna som hand i handske. Alain Chabat själv tog hand om rollen som Caesar och Monica Bellucci gavs rollen som Kleopatra. Resten av rollistan visar upp en imponerade radda kända franska skådespelare.

Själva handlingen kretsar kring ett vad mellan Kleopatra och Caesar sprunget ur en diskussion kring om romarna eller egyptierna bygger de finaste och ståtligaste byggarna. Det hela mynnar ut i att Kleopatra antar utmaningen att färdigställa ett enormt palats på bara tre månader.

Uppdraget går till den välvillige men lite virrige Numerobis som snabbt inser det omöjliga i uppgiften han fått. Men så kommer han att tänka på sin vän Miraculix och den omtalade trolldrycken som hjälpt till att hålla hans lilla galliska hemby fri från det mäktiga romarriket.

Han beger sig dit och lyckas övertala Miraculix att följa med till Egypten och hjälpa honom. Och Asterix och Obelix hänger med.  Inte minst eftersom vadet innebär ytterligare en möjlighet att knäppa Caesar på näsan.

Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra är en fartfylld, påhittig och underhållande film. Lite fånig i bland, men överlag en lyckad historia som lyckas förvalta känslan från seriealbumet väl.

Frankofiliskolan del 12: Tidsresefarsen

Frankofiliskolans tolfte del ska handla om en film som det är stor chans att du redan har en relation till eftersom det är en av fransk films största exportsuccéer någonsin. De inhemska publikframgångarna, 13,8 miljoner stannade biljetträkneverket på, gör den till den femte mest sedda franska filmen någonsin på de franska biograferna.

Jag talar såklart om Jean-Marie Poirés komedisuccé Visitörerna (Les Visiteurs i original) från 1993. En tidsresefars skulle jag kategorisera den som. För den här filmen står med fötterna fast förankrade i den franska farstraditionen.

Den handlar om en riddare och hans betjänt som på 1100-talet ställer till det för sig och i hopp om att kunna rätta till problemet ber riddaren en trollkarl att skicka dem tillbaka i tiden för att kunna göra sakerna ogjorda. Det vill sig dock inte bättre än att de i stället skickas rejält framåt i tiden i stället. Till 1990-talet.

Kulturkrocken blir naturligtvis enorm och de två medeltidsmännen måste nu hantera det moderna livets alla potentiella fällor och dessutom och med hjälp av sina nutida ättlingar hitta ett sätt att resa tillbaka i tiden igen. Något som givetvis är lättare sagt än gjort.

Filmens manus är skrivet av regissören Jean-Marie Poiré och skådespelaren Christian Clavier, som spelar tjänaren i filmen. De två hade elva år tidigare jobbat ihop i julfilmen Le père Noël est une ordure som vid denna tidpunkt blivit en omistlig del av det franska julfirandet och den här gången blev succén omedelbar.

Att få Jean Reno, som främst via Luc Bessons Det stora blå (Le grand bleu) blivit en internationell stjärna, att spela riddaren var säkerligen en av nycklarna till att filmen gick så bra även utanför Frankrikes gränser. Lyckat var det också eftersom han och Clavier visade sig ha bra kemi mellan varandra och lyfter filmen med sitt samspel.

Allra bäst skådespelarmässigt skulle jag dock säga att Valérie Lemercier är. Hon är smått underbar i rollen som riddarens nutida ättling. Hon lyckas göra både en parodi på och varmt och kärleksfullt porträtt av en fransk aristokrat. Hon belönades också med en César för bästa kvinnliga biroll för sin prestation.

Visitörerna, som var en av de där filmerna som en gång i tiden skapade min frankofili, har kanske inte helt kunnat motstå tidens tand. När jag inför detta inlägg såg om den var jag inte alls lika road som när jag såg den i samband med den svenska biopremiären på 90-talet. Tonläget är högt och det blir direkt skrikigt emellanåt, mycket av humorn ter sig väl fånig och skådespeleriet balanserar på de flesta håll kring gränsen för överspel.

Men flera delar av den funkar fortfarande, en hel del är riktigt roligt än och underhållningsvärdet finns där.

I den förra delen av Frankofiliskolan skrev jag några rader om att jag tagit mig friheten att bortse från Eric Lévis projekt Eras självbetitlade första album i genomgången av de mest sålda franska albumen någonsin. Här får jag chansen att gottgöra det lite för det är Eric Lévi som har gjort musiken till Visitörerna och det är inte tu tal om att det var i arbetet med soundtracket som tankarna kring det som blev Era föddes.

Musiken här är som en förstudie till låtar som den globala topphitten Ameno och faktum är att en del av musiken till Visitörerna återanvändes på ett senare Era-album.

De enorma framgångarna för filmen Visitörerna ledde till två inhemska uppföljare och en amerikansk remake. Med varierat resultat. Den tredje filmen som kom så sent som för några år sedan kan du med gott samvete hoppa över.

Frankofiliskolan del 10: Kulturkrockar

Så har vi nått halvvägs in i projektet jag valt att kalla frankofiliskolan, vilket då innebär att vi i dag ska behandla den sjätte mest sedda franska filmen någonsin på franska biografer. Det är också den nyaste filmen på listan: Bröllopskaos (Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieux? i original) från 2014. Den slutgiltiga siffran över sålda biljetter landade på strax över 12 miljoner och filmen blev den mest sedda överhuvudtaget i Frankrike det året.

Bröllopskaos är en film som tar upp något som många franska komedier bygger på: nämligen kulturkrockar. Dessutom med de ärligaste av avsikter. Men ändå är det en film som rör upp känslorna och som jag är djupt splittrad inför.

I centrum står överklassfamiljen Verneuil. Föräldrarna Marie och Claude (den senare spelad av den på denna lista flitigt förekommande Christian Clavier) är uppvuxna med konservativa och  katolska värderingar och önskar inget annat än att deras fyra döttrar ska gifta sig med en likasinnad. Verkligheten ser annorlunda ut. De tre som gift sig har gjort det med en arab, en jude och en asiat.

Föräldrarnas hopp står nu till den yngsta dottern och när hon berättar att hon är förlovad med en katolsk man som heter Charles blir de överlyckliga. Vad de då inte vet, men snart blir varse, är att Charles i själva verket är en svart man från Elfenbenskusten. Att sedan förbereda och planera bröllopet med Charles familj, som i sin tur är lika skeptiska inför att deras son ska gifta sig med en vit fransyska, visar sig vara lättare sagt än gjort.

Som tidigare sagt, ansatsen och tanken med filmen är nog så vällovlig: att driva med fördomar och rasism. Problemet är bara att det oftast är gjort utan finess och att den genom att dra fram och uttala den ena fördomen efter den andra på det viset snarare medverkar till att befästa dem. Dessutom känns hela upplägget rätt krystat.

Emellanåt lyckas dock regissören och manusförfattaren Philippe de Chauveron få in några fina komiska poänger och sensmoralen om alla människors lika värde och att vi trots vissa kulturella skillnader ändå kan förenas är förmildrande omständigheter som gör att jag inte vill avfärda Bröllopskaos helt. Men starkt problematisk är den likafullt.

Frankofiliskolan del 6: Den franska Sällskapsresan

Det parisiska teaterkollektivet Le Splendid bildades på 70-talet och har sedan dess varit en maktfaktor i fransk populärkultur. På lista över de populäraste franska filmerna sedan dess har förbluffande många av dem koppling till någon eller några av medlemmarna.

När vi nu nått fram till den sjätte delen i frankofiliskolan och den åttonde mest sedda inhemska filmen på bio i Frankrike stöter vi på den publikt sett mest framgångsrika av kollektivets gemensamma filmer: Les Bronzés 3: amis pour la vie från 2006.

Nästan 10,4 miljoner biljetter såldes till denna tredje film i serien som med starkt fog kan kallas för en fransk Sällskapsresan.

Faktum är att jämförelsen snarare borde gå åt andra hållet eftersom de två första filmerna i den franska serien, Les Bronzés (om komiska förvecklingar på en charterresa till solen) och Les Bronzés font du ski (om komiska förvecklingar på en skidort), kom ut före de synnerligen snarlika Sällskapsresefilmerna.

En ytterligare förklaring till den starka publiktillströmningen till just den tredje filmen i serien är att den utgjorde en efterlängtad återförening av huvudkollektivet efter många år isär.

År under vilka deras position bara stärkts, inte mist tack vare att kollektivets julfilm Le père Noël est une ordure från 1982 blivit en veritabel fransk klassiker djupt förankrad i folksjälen.

I Les Bronzés 3: amis pour la vie får vi alltså träffa de sex vännerna från de första två vännerna igen, återigen spelade av Splendidgrundarna Thierry Lhermitte, Josiane Balasko, Christian Clavier, Marie-Anne Chazel, Michel Blanc och Gérard Jugnot, och denna gång utspelas handlingen på ett hotell i en semesteridyll.

Läget blir dock allt annat än idylliskt när vännerna sammanstrålar igen och gamla och ny förvecklingar kommer upp till ytan.

Mer än så vill jag inte lägga på att skriva om just denna film, för det är synd att det är just denna av gruppens gemensamma filmer som är den mest framgångsrika eftersom den helt ärligt är riktigt dålig och något att undvika.

De två tidigare filmerna i serien, som av outgrundlig anledning aldrig fått svensk distribution, är däremot väl värda att kolla upp om du inte sett dem. Helt i klass med Sällskapsresefilmerna om du frågar mig.

Intressanta är de också eftersom de är regisserade av Patrice Leconte som sedermera blev en cineastfavorit även i Sverige tack vare filmer som Den fula gubben (Monsieur Hire), med Splendidmedlemmen Michel Blanc i huvudrollen, och Hårfrisörskans make (Le mari de la coiffeuse) bland många andra.

Och även om själva julhelgen är över för denna gång rekommenderar jag att kolla upp även Le père Noël est une ordure också.

Delar av Splendidkollektivet kommer vi att återkomma till flera gånger i kommande delar av Frankofiliskolan, som dock i sin nästa del kommer att handla om det sjunde mest sålda albumet av en franskspråkig artist i Frankrike någonsin.

Oangenämt återbesök av Visitörerna

Min vana trogen uppmärksammar jag den 14 juli, den franska nationaldagen med något franskt bakverk och en film som på något vis anknyter till den franska revolutionen. Bakverket blev en bit chokladtårta medan filmen i år fick bli Les Visiteurs: La Révolution från 2016. Bakverket var en mycket angenäm upplevelsen, filmen mindre så.

Les Visiteurs: La Révolution är del tre i filmserien om den medeltida riddaren Godefroy och hans väpnare Jacquouille och deras resor genom tiden. Den första filmen i serien, Visitörerna som den fick heta i Sverige, släpptes 1993 och blev en stor framgång såväl hemma i Frankrike som bland annat i Sverige. I den filmen hamnar de två hjältarna i ett då nutida Frankrike. Den andra delen släpptes fem år senare, men efter att en amerikansk remake i början av 00-talet blivit ett fiasko, blev det då inget av den planerade tredje delen.

Den kom alltså att se dagens ljus först för två år sedan och i den rör sig Godefroy och Jacquouille under den franska revolutionen, närmare bestämt 1793 i början av Robespierres skräckvälde. Han och flera andra viktiga personer under detta skede av revolutionen dyker också upp i filmens handling.

Förutom några roliga poänger kring det den franska revolutionens historia finns det sannerligen inte mycket att glädja sig åt när det gäller den senkomna tredje del i berättelsen om Visitörerna. Trots att alla nyckelpersoner från de första filmerna är tillbaka, skådespelarna Jean Reno och Christian Clavier i huvudrollerna och Jean-Marie Poiré som regissör, och att ett antal mer eller mindre kända franska skådespelare dyker upp i viktiga roller.

Det här är på många vis fransk fars när den är som sämst. Skrikigt, pubertalt och överspelat. Inte så konstigt med andra ord att den här filmen, till skillnad från de tidigare i serien, inte fått någon svensk distribution. Vad värre är så skvallrar filmens slut om funderingar på att göra även en fjärde del. Nej, efter denna film blir det till att äta lite med fransk chokladtårta för att få en bättre smak i munnen med sig från nationaldagsfirandet.

 

Dags för ny Gall-feber?

Jag får börja med att be om ursäkt för att det har varit stiltje på bloggen den senaste tiden. Någon sorts allmän hösttrötthet i kombination med att de många tidiga arbetsmorgnarna har tagit sin tribut, bristande inspiration och det andra saker som har krävt min uppmärksamhet är några av anledningarna till det ofrivilliga blogguppehållet. Men nu känner jag mig redo att återuppta normal verksamhetsnivå här. Åtminstone så är det min absoluta ambition att det ska bli så. Framtiden får utvisa hur det blir med det.

Det sista inlägget innan uppehållet blev ett inlägg på temat besvikelse. Jag kan inte påstå att temat för detta nya inlägg blir detsamma för de förväntningarna på filmen i fråga hade jag inte, men samtidigt så blir det heller inte den återkomst i positivitetens tecken som jag kanske hade önskat.

Detta inlägg ska nämligen handla om filmen Asterix och Obelix och britterna (Astérix et Obélix: Au service de Sa Majesté i original) som hade svensk premiär i fredags. Det är den fjärde spelfilmen om René Goscinnys och Albert Uderzos berömda seriefigurer och den påminner förvisso i allt väsentligt om de tidigare tre, men det finns en del betydande skillnader.

Som till exempel vi än en gång får vänja oss vid en ny skådespelare i rollen som Asterix: efter i tur och ordning Christian Clavier och Clovis Cornillac är det nu dags för Edouard Baer att ikläda sig rollen och att det dessutom återigen har skett ett skifte i regissörsstolen. Asterix och Obelix och britterna är regisserad av Laurent Tirard. Däremot så är Gérard Depardieu kvar i den dubbla rollen som dels Obelix, dels en sammanbindande länk mellan filmerna.

En annan stor skillnad mellan filmerna, inte minst den första i serien: Asterix och Obelix möter Caesar (Astérix et Obélix contre César i original) från 1999, är att den nya filmen ser mycket bättre ut. Helt enkelt beronde på den naturliga utvecklingen på den tekniska fronten.

På de 13 år som gått sedan den första filmen så har det naturligtvis hänt en hel del på specialeffektsfronten, vilket gör att Asterix och Obelix och britterna i större utsträckning än de tidigare tre filmerna lyckas efterlikna berättandet i seriealbumen. När det gäller själva storyn och det som berättas så ligger dock den nya filmen, liksom de tre övriga, långt efter de klassiska seriealbumen i underhållningsnivå, men det är en annan sak.

Den övergripande känslan är som sagt dock att Asterix och Obelix och britterna i allt väsentligt påminner om de övriga tre spelfilmerna. Den som gillade dem kommer säkert att gilla den här också, medan de som hade svårt för de förra på samma sätt kommer att ha svårt för den här. För egen del har jag gått någon sorts medelväg när det gäller de tidigare tre filmerna och tycker att de har varit helt okej och i varierande grad bjudit på hyfsad underhållning för stunden.

Bäst av de fyra tycker jag fortfarande att film nummer två, Asterix och Obelix: Uppdrag Kleopatra (Astérix & Obélix: Mission Cléopâtre) från 2002, är och minst lyckad framstår alltjämt den förra, den fem år gamla Asterix på olympiaden (Astérix aux jeux olympiques), som. Den nya filmen placerar sig i mitt tycke någonstans mitt emellan.

Ett annat genomgående drag i spelfilmerna om de galliska hjältarna är att de har varit på tok för långa. Asterix och Obelix och britterna är inget undantag till det. Speltiden på 110 minuter är alldeles för utdragen. Manuset har helt enkelt inte tillräckligt att erbjuda för att fylla en film av den längden. Med säg en halvtimme kortare speltid och ett rappare tempo så hade detta kunnat bli mycket bättre för roliga infall, snygga detaljer och fyndiga populärkulturella blinkningar och referenser finns det faktiskt en hel del av i den här filmen. Det är bara det att det går för lång tid mellan dem.

Dessutom så blandar även denna Asterix-film högt och lågt. En hel del av skämten faller tämligen platt och är enbart fåniga. Ett annat stort problem (och då menar jag verkligen STORT) är att filmen här i Sverige endast visas dubbad och att som om det inte vore nog dessutom rör sig om ett av de sämsta dubbningsjobb som jag någonsin stött på.

Jag har ännu hört originalljudspåret (det kommer väl förhoppningsvis med när filmen så småningom släpps på dvd), men jag har svårt att det inte skulle vara bra med tanke på att filmen är rollbesatt med ett pärlband av aktade skådespelarnamn. Här syns förutom de redan nämnda Edouard Baer och Gérard Depardieu även exempelvis Catherine Deneuve, Fabrice Luchini, Dany Boon, Bouli Lanners, Gérard Jugnot och Valérie Lemercier. Samt det intressanta rockbandet BB Brunes i rollen som ett brittisk bard-Beatles.

Finns det några snälla tomtar här?

God fortsättning på julen! Häromdagen skrev jag om En julberättelse och jag tänkte inte släppa jultemat än. I dag tänkte jag ta upp kultklassikern Le père Noël est une ordure från 1982, en film som är i det närmaste ett obligatorium för miljontals fransmän när det vankas jul.

För en svensk publik är den dock i det närmaste okänd mark eftersom den såvitt jag vet i alla fall inte nådde våra breddgrader. Och faktum är att den initialt inte blev någon hejdundrande succé i Frankrike heller.

Drygt 1,5 miljon sålda biljetter är naturligtvis inte så dåligt, men heller ingen anmärkningsvärt hög siffra. Framförallt inte när det gäller en film som med tiden nått sådan berömmelse.

Det var egentligen först när filmen började att visas på tv som den tog fart popularitetsmässigt. Och som sagt, numer är den lika självklar julunderhållning för en fransman som Frank Capras Livet är underbart är för en amerikan.

Le père Noël est une ordure är en filmversion av en hyfsat framgångsrik pjäs, i båda fallen framförd av teaterkollektivet Le Splendid som bildades på 70-talet och som firade stora triumfer både på scen och på film.

Deras samarbete lade grunden till att några av medlemmarna sedermera var för sig blivit några av Frankrikes mest berömda och uppskattade skådespelare. Namn som Josiane Balasko (i Sverige kanske mest känd för sin huvudroll i Igelkotten ), Gérard Jugnot (Gosskören), Michel Blanc (Den fula gubben), Thierry Lhermitte (Muta & kör) och Christian Clavier (Visitörerna) har alla sin bakgrund i Splendid.

Le père Noël est une ordure hade premiär i sin scenversion 1979 och nådde alltså vita duken 3 år senare. Ytterligare dryga tio år senare gjordes den, som så många andra populära franska komedier i en amerikansk nyversion. Då i regi av Nora Ephron och under namnet Mixed Nuts.

Naturligtvis är det franska originalet att föredra. Även om vi i ärlighetens namn inte heller då pratar om någon fantastisk filmupplevelse. Men om man står ut med det högt uppskruvade och hysteriska tonläget som dominerar filmen så bjuds man i alla fall på några genuint roliga scener och skådespelarna sprider en smittande entusiasm omkring sig.

Men förutom att det är en film som man definitivt bör ha sett om man intresserar sig för frankofon populärkultur så rör det sig absolut inte om någon omistlig filmunderhållning. Le père Noël est une ordure är en tämligen alldaglig fars, om än av det mörkare slaget.

Handlingen utspelar sig under en intensiv julaftonskväll. Händelsernas centrum är en hjälporganisation typ SOS medmänniskas lokaler i Paris. Under kvällen passerar en hel drös färgstarka och hel- eller halvneurotiska karaktärer, och dit räknas definitivt även personalen, revy. Som bäst är filmen mot slutet då man verkligen trampar gasen i botten, släpper alla hämningar och låter filmen dra iväg i full fart i riktning mot det absurda.

Efter Le père Noël est une ordure gick Splendid-gänget skilda vägar och flera av dem fick som sagt stor framgång på egen hand. Nästan hela gånget återförenades dock 2006 tillfälligt för att spela in den tredje filmen i den populära Les Bronzés-serien.

Ämnet Les Bronzés, Frankrikes svar på Sällskapsresan, ska jag be att få återkomma till.