Bättre sent än aldrig – Spiral är här!

Jag har länge förundrats över att, mig veterligen, ingen svensk tv-kanal eller plattform köpt in den i sina bästa stunder briljanta franska kriminalserien Engrenages, men nu är det dags.

Sedan några dagar tillbaka finns den första säsongen av det som i mina ögon är en av de bästa tv-serierna från den här sidan millennieskiftet tillgänglig på Cmore. Detta under den internationella titeln Spiral.

Det återstår att se om även de sju efterföljande säsongerna av den nu avslutade serien kommer att visas av kanalen, men det är en senare fråga.

Den nu sverigeaktuella första säsongen av Spiral premiärvisades i Frankrike 2005 och består av åtta knappt timslånga avsnitt. Det är långtifrån den bästa säsongen av serien men redan här sätts grundpremissen på plats.

Det hela tar sin början med att en naken kvinnokropp hittas i en container i Paris. Kvinnan är så svårt misshandlad att hon inte går att identifiera. En ung åklagare får uppdraget att leda den komplicerade utredningen och en grupp poliser under ledning av teamchefen Laure Bertaud är de som sätts på att utföra den.

I takt med att utredningen fortskrider och pusselbitarna om vem kvinnan var blottläggs förgreningar upp ända upp i samhällets toppskikt, vilket såklart ytterligare komplicerar saker och ting för de inblandade.

Redan här sätts vad som är seriens huvudsakliga tema och röda tråd på plats. Originaltiteln Engrenages kan i bildlig bemärkelse översättas med kedja eller ekorrhjul och i mer konkret bemärkelse med kugghjul.

Såväl den bildliga som konkreta bemärkelsen går att applicera på serien som i första hand är en sorts beskriving av det ibland rätt snåriga rättssystem men också en beskrivning av samhällsmaskineriet på en större nivå.

Seriens skapare Alexandra Cert är mycket riktigt också brottsmålsadvokat i grunden och har god inblick i systemet.

För mig ligger nyckeln till att Spiral fungerar så bra i det där helhetsgreppet att det är både en spännande polisserie och ett rättegångsdrama. Samtidigt skildrar den också de olika huvudkaraktärerna på individnivå och många av dem hänger med hela vägen från premiärsäsongen 2005 till den avslutande åttonde som premiärvisades 2020.

En varning är dock på sin plats. Spiral är en ofta mörk och brutal serie som likt många andra kriminalserier med avstamp i 00-talet är synnerligen detaljerad i vissa våldsskildringar. Lite onödigt mycket, kan jag tycka.

Den nu sverigeaktuella första säsongen dras också med några barnsjukdomar. Den dras med en del irriterande klichéer och letar efter sin form och röst. Något som i mångt och mycket korrigeras i senare säsonger. Svartsynen hänger dock med hela vägen in i mål.

Liksom ett faktum som jag uppskattar med hur den här serien är skriven. De flesta ledande rollfigurer tillåts vara mångfacetterade och komplicerade, vilket gör dem svåra att sympatisera med men i längden också mer trovärdiga.

I ledande roller i Spiral kan vi dessutom se skådespelare senare dykt upp i hyllade och omtalade serier och filmer. Som till exempel Audrey Fleurot från Ödets lågor, En liten fransk stad, En oväntad vänskap och Ring min agent och Thierry Godard från En liten fransk stad.

En sak som gör det extra konstigt att Spiral inte dyker upp i Sverige förrän nu är det inte är någon obskyr fransk serie som fört någon form av tynande tillvaro i de franska tv-tablåerna. Tvärtom faktiskt.

Den blev tidigt hyllad och uppmärksammad hemma i Frankrike och har redan sålts till ett drygt 70-tal andra länder. En marknad som tidigt plockade upp den och där den gjorde succé var till exempel Storbrittanien.

Jules och Jim – en alltjämt spänstig och vital 60-åring

SVT uppmärksammar just nu den nya franska vågen lite extra. Dels genom en utmärkt och nyproducerad dokumentär om del stilbildande filmrörelsen, dels genom att visa några av de verkliga Nouvelle vague-klassikerna.

Som till exempel François Truffauts bitterljuva och filosofiska triangeldrama Jules och Jim (Jules et Jim) från 1952.

Jules och Jim var Truffauts tredje långfilm och då tillsammans med föregångarna De 400 slagen och Skjut inte på pianisten del av en sensationellt stark öppningstrio av en filmografi.

Den tar sin början åren före första världskriget och skildrar den djupa vänskapen mellan franske Jim och österrikaren Jules – och hur den påverkas när yrvädret Charlotte som de båda förälskar sig i sveper in i deras liv som en virvelvind.

Jules och Jim är inte för inte en milstolpe inte bara inom fransk film och tjänar som uttalad inspirationskälla till exempelvis Martin Scorsese som bland annat hade den i åtanke vid vissa scener i Maffiabröder.

Truffauts berättande känns alltjämt i vissa stycken modernt och var för sin tid totalt banbrytande. Så till den grad att den av sin samtid ansågs en kontroversiell.

Så till den grad att den av sin samtid ansågs en kontroversiell. Ett öde den för övrigt delade med flera andra Nya vågen-filmer. Något man kan se mer om i den där dokumentären jag nämde i inledningen av texten.

Bland många imponerade beståndsdelar vill jag särskilt lyfta fram Raoul Coutards fantastiska foto, Georges Delerues med rätta omtalade filmmusik och Jeanne Moreaus ikoniska rollprestation som Charlotte.

Jules och Jim bygger på en roman av Henri-Pierre Roché, vars författarskap Truffaut skulle komma att återkomma till, och manusbearbetningen stod Truffaut själv för i samarbete med Jean Gruault och det är ett manus som resonerar kring och vrider och vänder på tankar kring vänskap, tvåsamhet och den fria kärleken. På ett sätt så att den fortfarande fängslar och fascinerar sin publik – sextio år efter sin premiär.

Filosofi, feminism och flyhänthet i Vardas kanske mest kända film

Sveriges televisions sommarsatsning på film gjord av kvinnliga regissörer fortsätter och en av de filmer man just nu kan se på SVT Play är Agnès Vardas kanske mest berömda film Cléo från 5 till 7 (Cléo de 5 à 7 i original) från 1962.

Den är också hennes kanske mest typiskt Nouvelle vague-aktiga film med ett bild- och formspråk som här mer än senare liknar exempelvis de andra framträdande företrädarna Godards och Truffauts, den förstnämnde regisserade för övrigt den finurliga stumfilmen som är insprängd i filmen. Men redan i Cléo från 5 till 7 syns prov på det som gjorde att Varda tillsammans med samtida filmare som bland andra Alain Resnais och Chris Marker sorterades in under gruppnamnet Rive Gauche.

Det var en grupp filmskapare som skilde sig från de övriga företrädarna av den nya vågen genom att inte låta sig inspireras så mycket av amerikansk populärkultur utan snarare av samtida europeiska teoretiska strömningar och då särskilt det i Frankrike vid den tiden synnerligen inflytelserika existentialismen.

Cléo från 5 till 7 är mycket tydligt influerad av just existentialismen. Berättelsen om sångerskan Cléo som vi får följa under två timmar då hon väntar på besked om det medicinska test som hon tagit ska visa att hon som hon misstänker lider av cancer öppnar ju verkligen för den typen av funderingar. Under de två timmarna i väntan på att hon ska få det där svaret driver hon för att fördriva tiden runt i Paris och råkar ut för situationer och träffar på personer som på olika sätt driver på de där existentiella funderingarna.

Sin vana trogen anlägger Varda också ett tydligt feministiskt perspektiv på berättelsen så det är lika mycket existentialism à la de Beauvoir som Sartre över Cléo från 5 till 7.

Men en Varda-film vore inte en sådan utan att det lek- och lustfyllda också skulle få plats och Cléo från 5 till 7 är inget undantag. Den tidigare nämnda stumfilmen, förvisso då regisserad av Jean-Luc Godard, och scenerna där två låtskrivare, en av dem spelad av legendaren Michel Legrand, ska presentera sin nya komposition för Cléo är två fina exempel.

Filmen är huvudsakligen inspelad med svartvitt foto och med Agnès Vardas flyhänta men symboltyngda bildspråk. Cléo från 5 till 7 är och förblir en klassiker inom fransk film och något som den som är filmintresserad helt enkelt bör ha sett. Och i två veckor till finns alltså chansen att se den på SVT Play.

Ödets lågor engagerar!

Franskt tv-drama har ofta svårt att nå ut och slå stort utanför den frankofona sfären. Det finns några lysande exempel som Gengågare (Les Revenants) och briljanta spionserien Falsk identitet (Le Bureau des legendes), men där pratar vi de få undantagen som bekräftar regeln.

Men kanske har fransk tv en ny internationell hit under uppsegling nu? Serien jag pratar om är belle epoque-dramat Ödets lågor (Le Bazar de la charité) som jag skrev om häromdagen i ett inlägg som sedan dess genererat rekordartad trafik till den här bloggen, vilket självklart är superkul! Tack alla som hittat hit!

En försvarlig del av de som hittat hit har gjort det via sökfrågan om det blir någon andra säsong av serien vilket jag har försökt undersöka lite närmre. Det är nämligen en fråga som ställs hemma i Frankrike också efter att serien när den visades på tv där i slutet av förra året drog storpublik och blev en något oväntat succé.

Med stor internationell spridning via Netflix tyder en del på att serien kommer att fortsätta att skörda framgångar. Och stora internationella framgångar skulle ju kunna bädda för en säsong två. Som det ser ut nu så verkar sådana krävas för beskeden än så länge från skaparna är att de ser Ödets lågor som en avslutad miniserie och att några planer på en direkt fortsättning i nuläget inte finns.

En förhoppning för fansen kan dock vara att skaparna säger sig vara sugna på att göra en liknande skildring av kvinnoöden men i en annan historisk epok. En sådan ser i alla fall jag fram emot.

Ödets lågor – fängslande kvinnohistorier i fint fångade Belle epoque-miljöer

Såhär mot slutet av storhelgssäsongen kommer sent omsider här ett tips på en serie som känns som klippt och skuren för att lägga en ledig dag eller två på att se: Ödets lågor (Le Bazar de la charité i original) som sedan halvannan vecka fick tillgänglig för streaming i Sverige via Netflix. Men den går naturligtvis att se när som helst på året.

Det är ett storslaget, påkostat och välgjort historiskt drama som tar avstamp i verkliga händelser. Utifrån den tragiska och fruktansvärda brandkatastrofen under en välbesökt välgörenhetsgala på Le Bazar de la Charité i Paris den 4 maj 1897, en olycka som berövade minst 125 personer (den absoluta majoriteten av dem kvinnor), berättas historien om tre kvinnor som på olika sätt överlever katastrofen och hur deras livshistoria efter det tar dramatiska vändningar.

Ödets lågor är medryckande och spännande, om än aningen melodramatiskt och med drag av såpopera emellanåt, men kanske framförallt oerhört snyggt. De tidstypiska Belle Epoque-miljöerna är omsorgsfullt återskapade och serien fint iscensatt.

I ledande roller syns också aktade franska skådespelarnamn som bland andra Josiane Balasko, Audrey Fleurot och Gilbert Melki.

Serien består av åtta trekvartslånga avsnitt vilket som sagt gör det hanterbart att se den på en dag eller två.

När det gäller verklighetens Bazar de la Charité så var det som namnet antyder en välgörenhetsbasar instiftad för att samla in pengar till de fattiga. Den första basaren hölls 1885 och när brandkatastrofen inträffade hade den nyligen flyttat till nya lokaler i Paris åttonde arrondisment.

På platsen finns i dag kapellet Notre-Dame-de-consolation som byggdes som ett minnesmärke över offren.  På Père-Lachaise-kyrkogården finns också ett minnesmonument efter katastrofen.

Marianne bjuder på rysligheter i Halloweentider

Såhär på Halloween brukar jag försöka leverera ett passande tips från den frankofona världen och i år får det bli den relativt nyutkomna franska Netflixserien Marianne.

Den handlar om den unga succéförfattaren Emma som när serien tar sin början just avslutat sin mycket framgångsrika svit av rysare och meddelar att hon ska sluta skriva skräckromaner. På signeringen av den avslutande delen dyker en vän från hennes gamla hemstad upp och ber Emma om hjälp. Vännens mamma är som besatt av Emmas romaner och tror att hon är den onda häxan Marianne från serien.

Morgonen efter dyker vännen upp igen, denna gång på Emmas arbetsplats, och tar efter att ha varnat Emma för att hennes föräldrar är i fara sitt liv genom att hänga sig. Efter den dramatiska händelsen beger sig Emma för första gången på många år till hemstaden för att söka sina föräldrar och vännens mamma. Väl där märker hon snabbt att allt inte står rätt till och det tycks vara så att häxan Marianne mycket väl kan finnas på riktigt.

Marianne bjuder egentligen inte på något som vi inte sett förut, men förutom understundom lite väl mycket klichéstaplande och några humorinslag som känns aningen malplacerade är det välgjort, stämningsfyllt och riktigt underhållande. Manuset är tämligen välskrivet och levererar några fina twistar i handlingen och det märks att skaparen Samuel Bodin hyser kärlek till genren.

Marianne är kanske inget man kommer att bära med sig under lång tid framöver men som underhållning för stunden såhär i Halloween-tider och under senhöstens allt längre mörka kvällar fungerar den utmärkt.

Ett tv-tips inför kvällen

För den som är på jakt efter tips på något att se på tv i kväll vill jag tipsa om att det finns ett franskt alternativ. Med start klockan 21:45 på SVT2 visas nämligen komedin Det är bara förnamnet (eller Le Prénom som den heter i original) och det är en riktig högtidsstund för oss frankofiler. En rapp, vass och mycket rolig filmversion av Alexandre de La Patellières och Mathieu Delaportes succépjäs med samma namn i regi av upphovsmännen själva.

Förutom en fyndig inledning som man kan tänka sig är inspirerad av Amélie från Montmartre utspelas hela filmen i ett vardagsrum i ett parisiskt övremedelklass-hem. Den framgångsrike och lite snobbige fastighetsmäklaren Vincent har blivit hembjuden till sin syster Elizabeth och hennes man Pierre, båda två universitetslektorer och klockrena så kallade ”bobos” (förkortning av bourgeois-bohème för den som inte är bekant med begreppet). Elizabeths barndomsvän Claude, trombonist i en symfoniorkester, är också inbjuden och på plats.

I väntan på att Vincents gravida fru Anna ska anlända till middagen berättar Vincent för de andra vad de har tänkt att döpa sitt barn till. En tämligen oskyldig sak att göra kan man tro, men det namn de har valt får de övriga att gå fullständigt i taket. Och de intensiva diskussionerna som följer är bara början. De sätter stenen i rullning och under den fortsatta kvällen avslöjas hemligheter och vad de inblandade egentligen tycker om varandra.

På beskrivningen låter det kanske som ett mörkt drama, men det är som sagt en komedi. I mitt tycke en dessutom mycket rolig sådan.

Det är väldigt mycket filmad teater över Det är bara förnamnet. Den utspelas som tidigare sagt nästan helt och hållet i ett och samma rum och det pratas nästan ideligen under filmens knappa två timmars speltid. Visst kan man tycka att det rent filmiskt är ganska ospännande att göra en så rak översättning från scenen till vita duken, men det spelar liksom ingen roll när själva texten, läs dialogen, är så rasande skickligt skriven och framförd som här. Det är en ren fröjd att se och höra den duktiga ensemblen med artisten/skådespelaren Patrick Bruel i spetsen framföra det blixtrande replikskiftet filmen igenom.

Ett senkommet tv-tips inför kvällen!

Med start klockan 22.15 i kväll visar SVT2 Louis Malles Lacombe Lucien. Det är en film som jag absolut tycker att du ska ta chansen att se om du ännu inte har gjort det.

Jag skrev om den i höstas i samband med att Patrick Modiano, som tillsammans med regissör Malle skrev filmens manus, just belönats med Nobelpriset i litteratur. Såhär skrev jag då:

”Ett annat sätt att ge sig in i Nobelpristagaren Patrick Modianos värld än att läsa någon av hans många böcker är att se filmen Lacombe Lucien från 1974. Filmen som regisserades av Louis Malle nominerades till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film men förlorade den kampen till Federico Fellinis Amarcord. Lacombe Lucien möttes av övervägande positiv kritik men uppfattades samtidigt av vissa hemma i Frankrike som rejält provokativ och kontroversiell.

Louis Malles och Patrick Modianos manus om en ung pojke som 1944 efter att ha nobbats av den franska motståndsrörelsen i stället ansluter sig till medlöparna till den tyska ockupationsmakten tog upp ämnen som det inte alls var populärt att gräva i. Som till exempel det faktum att inte alla fransmän kämpade mot tyskarna. Polemiken på hemmaplan fick Louis Malle att lämna Frankrike för USA.  Han skulle dock 1987 komma att under triumfartade former återvända till fransk film med en annan film som utspelas under ockupationsåren; mästerverket Vi ses igen, barn (Au revoir les enfants). Det är dock en annan historia som jag får återkomma till vid senare tillfälle.

Att just Louis Malle och Patrick Modiano skulle finna varandra känns såhär i efterhand inte som någon överraskning. De är i mångt och mycket samma andas barn rent tematiskt. När Peter Englund läste den korta och kärnfulla motiveringen ”för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationens livsvärld” till varför Patrick Modiano tilldelats årets Nobelpris i litteratur kunde han lika gärna ha talat om Louis Malles filmografi. Deras konstnärliga temperament påminner också om varandra.

Teori och praktik kan dock som bekant vara synnerligen skilda saker men den färdiga filmen Lacombe Lucien är ett bevis på att ett samarbete mellan Louis Malle och Patrick Modiano inte bara på pappret var en riktigt bra idé. Det är bara synd att de aldrig gjorde någon mer film ihop.

Lacombe Lucien bygger delvis på Louis Malles egna upplevelser och utspelas alltså 1944. Det är juni månad och de allierade truppernas landstigning i Normandie utspelas på distans som någon sorts historisk fond.

Berättelsen utspelas på annat håll. Den 17-årige pojken Lucien Lacombe bor i ett litet lantligt samhälle under Vichyregimen och känner sig lite utanför. Han vänder sig till motståndsrörelsen för att finna ett sammanhang och för att få höra till. Då tar han i stället kontakt med franska Gestapo och där tas han emot. Han gillar, och är inte sen att utnyttja, den makt han får via sin nya position men samtidigt blir han förälskad i och börjar närma sig en judisk tjej.

Lacombe Lucien är en fängslande, komplex och mångbottnad film. Louis Malle berättar lugnt, långsamt och metodiskt och manuset ställer många intressanta frågor, inte minst kring ondska och var den uppstår. Avsaknaden av tydliga moraliska pekpinnar och ett öppet avståndstagande till huvudpersonens val att liera sig med den tyska ockupationsmakten var en starkt bidragande orsaker till att Lacombe Lucien provocerade många, men den här filmen är så smart och skickligt uppbyggd rent manusmässigt att något sådant inte behövs. Den når samma effekt som dessa pekpinnar eller ett öppet avståndstagande skulle ha gjort ändå, bara på ett mycket mer subtilt och tankeväckande sätt. Det råder ingen som helst tveksamhet om att herrar Malle och Modiano står på humanismens sida.”

Något för nattugglan…

 

Visningstiden är sannerligen inte den optimala, men för den som antingen orkar vara uppe så länge eller har möjlighet att spela in den finns det en hel del att hämta i The Woman In The Fifth (La Femme du Vème) som visas på TV4 med start klockan 03:05 i natt.

Filmen som är från 2011 är regisserad av den polske regissören Pawel Pawlikowski och bygger på en bok av den amerikanske författaren Douglas Kennedy. I de två ledande rollerna syns Ethan Hawke och Kristin Scott Thomas. Ethan Hawke spelar Tom Ricks. Han är en frånskild amerikansk författare som försöker få ordning på sitt liv.

Ett led i det är att han reser till Paris för att kunna tillbringa mer tid med sin dotter som bor där med hans franska ex-fru. Frun är dock inte alls intresserad av att få tillbaka Tom i sitt liv och hon ringer efter polis. Tom, som inte har några pengar, lyckas förhandla sig till ett rum på ett slitet och sjavigt hotell. Detta i utbyte mot att han ska jobba som nattvakt.

Efter en kort tid i staden träffar han av en slump änkan Margit Kadar (Kristin Scott Thomas). De två inleder en relation, men den svala och lite mystiska Margit Kadar vill bara träffa honom i sin lägenhet i det femte arrondissementet och hon vill absolut inte att han ska ställa några frågor om vem hon är eller hennes tidigare liv.

The Woman In The Fifth är en sorts psykologisk thriller, nedtonad och suggestiv. Pawel Pawlikowski berättar långsamt och det yttre skeendet är egentligen inte det viktigaste, utan det är det som sker inom de olika rollfigurerna som mest verkar intressera honom. Det är alls ingen oäven film, men jag tycker att Pawel Pawlikowski slarvar bort lite av potentialen i handlingen.

Filmen är bara 80 minuter lång och jag hade gärna sett att han broderat ut några av handlingsspåren lite mer. Det hade absolut funnits utrymme till det och det hade kunnat ta berättelsen än mer på djupet. Men sevärt är det absolut ändå och Pawlikowskis bildberättande är fint och bitvis poetiskt.

 

Två smakfulla franska bidrag i SVT:s filmiska påskägg

Glädjande nog bjuder SVT denna påskafton på inte mindre än två franska filmer. Två filmer som passande nog denna mat- och godisstinna högtid tar sikte på smaklökarna. Först ut är den romantiska chocolatier-komedin Franska nerver (Les Emotifs anonymes) från 2010. Den visas på SVT2 med start klockan 16:35. Här kan du läsa vad jag skrev om den i samband med att den hade svensk biopremiär.

Lite senare på kvällen, närmare bestämt klockan 21:25 på SVT2, är det dags för matlagningsdramat Bon appétit (Les Saveurs du palais) från 2012. Såhär skev jag om den när den i sin tur fick biopremiär i Sverige.

För dig som som inte hinner klicka dig vidare så är den korta versionen att jag tycker att bägge filmerna är värda att se, men att jag är mer betydligt mer förtjust i Franska nerver. Den får du bara inte missa om du gillar fransk feelgood-film.

Joyeuses pâques på er alla!