Förlorade illusioner – gammaldags och brännande aktuellt

Den blev förra årets stora vinnare på den franska Césargalan genom att plocka hem hela sju statyetter, sent omsider får den nu svensk biopremiär. Jag pratar om Xavier Giannolis ambitiösa och stjärnspäckade filmatisering av Honoré de Balzacs 1800-talsklassiker Förlorade illusioner (Illusions perdues i original).

Det är en film som känns gammaldags, men på ett bra sätt. För Förlorade illusioner är en kostymfilm av ett snitt som får åtminstone mig att tänka på de liknade filmer från åttio- och nittiotalen som fick mig att förälska mig i fransk film.

Vi pratar två och en halvtimme påkostad, hantverksskicklig och välagerad underhållning med ett storslaget anslag. Dessutom med mängder av kända namn i rollistan: Cécile de France, Gérard Depardieu, Xavier Dolan, Vincent Lacoste och Jeanne Balibar för att nämna några.

Allra först i rollistan står dock Benjamin Voisin (som tidigare setts i bland annat François Ozons Summer of 85), en relativ nykomling men med hög stjärnpotential. Han spelar filmens huvudkaraktär, den unge Lucien som lämnar landsbygden för den myllrande huvudstaden Paris.

Han anländer med ambitioner att bli poet men som för att får nöja sig med att använda sina talanger med pennan i tabloidpressens tjänst. En värld där korruption, maktmissbruk och slirande på sanningen är stapelvara.

Lucien visar sig ha fallenhet för att snabbt navigera sig uppåt i dessa samvetslösa salonger och skrymslen men frågan är hur länge det går att hålla sig kvar på toppen i en värld där vänskap och lojalitet är begrepp som om de en existerar lätt kan ändras för pengar eller bara individuell ambition.

Förlorade illusioner må utspelas på 1800-talet men tematiken och flera av de ämnen som tas upp känns brännande aktuella än i dag.

Xavier Giannoli, som för övrigt också regisserade just nu SVT Play-aktuella Uppenbarelsen, berättar effektivt och rappt, tempot är högt och speltiden på knappt två och en halv timma känns betydligt kortare. Däremot kan jag känna att det i bland i första hand är ett ytligt bländverk. Xavier Giannoli tycks mest vara intresserad av att berätta en sedelärande historia och inte så mycket av att ge sina rollfigurer något psykologiskt djup.

Leconte och Depardieu levererar en njutbar Maigret

Den belgiska författaren Georges Simenon var en synnerligen produktiv herre och en stor del av hans omfattande bibliografi utgjordes av romaner om pariskommissarien Jules Maigret.

Maigret utvecklades snabbt till en av den franskspråkiga romanens mest omtyckta och berömda rollfigurer. Inte konstigt att han synts på vita duken och på tv i många inkarnationer genom åren. Nu är det dags för att bekanta sig med ännu en.

I fredags var det svensk biopremiär för Maigret i regi av den forne arthousefavoriten Patrice Leconte, denna gång med Gérard Depardieu i rollen som den berömde kommissarien.

När jag först fick höra talas om att just Patrice Leconte skulle göra en Maigret-filmatisering kändes det lite som en match made in heaven och när jag nu sett det färdiga resultatet kan jag konstatera att även om filmen inte är någon fullständig fullträff så gjorde den mig heller inte besviken.

Rent visuellt är matchningen mellan Leconte och Simenon precis så perfekt som jag hoppats på.

Patrice Leconte använder sig av samma sparsmakade, återhållsamma och stillsamt eleganta visuellt och scenografiskt berättande som i exempelvis den briljanta nittiotalssuccén Den fula gubben (Monsieur Hire), en stil som åtminstone enligt mig stämmer väl överens med de bilder som Simenons texter förmedlar. Maigret är stämningsfull och elegant så det räcker och blir över.

Initialt var jag dock lite mer tveksam till idén att ge Gérard Depardieu huvudrollen. Det är inte en Depardieuliknande person jag ser framför mig när jag läser någon av Simenons romaner.

Därför är jag en aning överraskad över hur bra den franske giganten fungerar i rollen. För även om han inte förkroppsligar min bild av Maigret så gör han det till sinnet.

Depardieu gör ett mycket bra jobb och lyckas med starkt skådespeleri med hjälp av små medel alldeles utmärkt med att fånga skärpan, eftertänksamheten och den milda vresighet som kännetecknar Maigret-figuren.

Dessutom är det en åldrad och lite trött Maigret som skildras i den här filmversionen, något som såklart passar finemang för herr Depardieu att gestalta.

Med detta sagt så dras Maigret med en del brister också. Främst tänker jag då på ett väl lågt berättartempo emellanåt samt att rollfigurerna förutom Maigret själv känns underutvecklade och saknar djup.

Det är som att Leconte lagt så mycket tid och omsorg på stil och huvudroll att det övriga i viss mån behövt stressas fram. Men i allra högsta grad sevärd är Maigret under alla omständigheter.

Handlingen då? Maigret bygger på romanen Maigret och den unga döda (Maigret et la jeune morte) från 1954 och upprinnelsen för mysteriet är att en ung kvinna i balklänning hittas mördad i närheten av ett torg i Paris fashionabla nionde arrondissement.

Maigret kopplas in på fallet som har alla ingredienser för att bli ett knepigt sådant. Bara att identifiera henne ska visa sig bli krångligare än väntat. Sedvanligt lugnt, metodiskt och utrustad med stort tålamod tar sig Maigret an utmaningen att lösa mysteriet.

Ikonen Gabin som ikoniske Maigret

En tradition här på BleuBlancRouge är att uppmärksamma den legendariska skådespelaren Jean Gabins födelsedag den 17 maj.

Som traditionen bjuder görs detta genom att skriva några rader om en film ur hans synnerligen digra filmografi.

I år föll valet på något på sätt och vis dubbelt ikoniskt: den ikoniska Gabins första insats som Georges Simenons lika ikoniska figur kommissarie Jules Maigret.

Maigret gillrar en fälla (Maigret tend un piège) från 1958 är baserad på romanen med samma namn men Jean Delannoys film skiljer sig en del från sin litterära förlaga.

Delannoy som själv gjort manusbearbetningen tillsammans med bland andra dialogmästaren Michel Audiard har helt utefter dåtidens rådande trend så att säga noirifierat Simenons text och gjort den både hårdare och mer svartsynt.

Dessutom har man gjort vissa förändringar i handlingen som bland annat flyttats från Montmartre till Marais och berikats med ett antal figurer som inte finns i boken.

Förändringarna är inte nödvändigtvis alltid till det bättre men de funkar rent filmiskt.

För en visavi originaltexten mer trogen filmatisering kan man hitta i den brittiska tv-version med en lysande Rowan Atkinson i huvudrollen som gjordes för några år sedan.

Jean Gabin gör också Maigret med den äran, men i linje med filmens övriga uttryck är hans version av den berömda kommissarien mer hårdkokt än den som beskrivs i Simenons böcker.

Maigret gillrar en fälla brukar allmänt hållas som den bästa av de tre filmerna med Jean Gabin i titelrollen och jag är böjd att hålla med.

Det är en väl fungerande och underhållande film noir med atmosfärdrypande foto i svartvitt, bra bett i dialogen och en spänning som håller i sig.

Jean Gabins närvaro är en kvalitetsgarant i sig och att en annan BleuBlancRouge-favorit i Lino Ventura dyker upp i en mindre roll gör saken sannerligen inte sämre.

Maigret gillrar en fälla kan nog vara lite knepig att få tag på i Sverige men i hösta släpptes den i en utmärkt, nyrestaurerad utgåva i Frankrike.

Intresset för Georges Simenons skapelse tycks hålla i sig över generationerna. Det har gjorts otaliga Maigret-filmatiseringar genom åren och så sent som förra året hade en ny film av Patrice Leconte kort och gott betitlad Maigret premiär i Frankrike.

I den är det ingen mindre än Gérard Depardieu som ikläder sig titelrollen. Återstår att se om den får svensk premiär också.

För vacker för dig – en klassiker som håller

Det har blivit dags för BleuBlancRouge att återbesöka en klassiker inom modern fransk film, en av de där filmerna som gjorde starkt intryck på mig och var med och formade mig till den frankofil jag är i dag.

Den film jag pratar om är Bertrand Bliers För vacker för dig!, eller Trop belle pour toi som den heter i original, från 1989. Sedan några veckor tillbaka ingår den i Netflix svenska utbud av franska filmer.

Jag var långtifrån ensam att charmas av den när den i slutet av 1990 nådde de svenska biograferna utan den blev en arthouse-hit även här. 

Hemma i Frankrike lockade den lite drygt 2 miljoner besökare till biograferna och plockade hem juryns stora pris vid filmfestivalen i Cannes 1989 samt inte mindre än fem statyetter (däribland den för bästa film) vid Césargalan 1990.

Glädjande nog kunde jag efter att för några dagar ha sett om den konstatera att jag fortfarande tycker att den håller, även om jag med en femtioårings blick läser den lite annorlunda än vad jag gjorde då som tjugoåring.

För vacker för dig! utspelas huvudsakligen i och kring Marseille. I centrum för handlingen står den framgångsrike bilhandlaren Bernard (spelad av en Gérard Depardieu på toppen av sin förmåga).

Utifrån betraktat har han allt man kan önska sig. Frun Florence (Césarbelönad insats av Carole Bouquet), så vacker att såväl män som kvinnor i hans närhet avundas honom, två barn och ett liv i ekonomiskt välstånd.

Men när den mer alldagliga sekreterarvikarien Colette (känsligt gestaltad av Josiane Balasko) dyker upp på firman skakas Bernards liv om i grunden. En omedelbar spänning uppstår mellan dem och de inleder ett förhållande. Det är en kärlekshistoria som förbluffar alla inblandade.

För vacker för dig! är Bertrand Bliers version av ett romantiskt drama men för den som är bekant med Bliers filmografi kommer det knappast som en överraskning att det är ett annorlunda sådant. Den cynism och svartsyn som präglar många av hans filmer är inte lika tydlig här men den finns definitivt där och hans förkärlek för att provocera sin publik får återigen utlopp.

Berättandet, och det var främst det som fångade mig så fullständigt när jag såg filmen första gången, är kronologiskt uppbrutet och det är oklart i vilken utsträckning det som sker i filmen verkligen inträffar.

Mycket utspelas i rollfigurernas tankar och en hel del går att tolka som rena fantasier från deras sida. Resultatet är en berättarstrukturellt fascinerande och alltjämt fängslande film.

Men bortom de berättartekniska finurligheterna och det Blier vill säga om ytlighet är det i grund och botten en film om kärleken och dess kraft.

För vacker för dig! är tack vare ett mästerligt arbete av fotografen Philippe Rousselot en fröjd att titta på och Bliers känsliga användande at Schubert-musik för att tonsätta skeendet även ett nöje att lyssna på.

Feelgood och socialrealism i medryckande och verklighetsbaserat franskt drama

Även den andra av veckans två franska filmer som fick sin svenska biopremiär i fredags har en socialrealistisk grundtråd men hur de spinner vidare från den skiljer sig betänkligt. Fahim – den lilla schackprinsen (Fahim i original) i regi av Pierre-François Martin-Laval från förra året väljer feelgoodspåret.

Och varför inte? Den här verklighetsbaserade berättelsen är en medryckande och fin sådan med stor filmisk potential. En potential som Pierre-François Martin-Laval utnyttjar väl, dessutom utan att göra den så sockersöt och sentimental som den här typen av filmer gärna blir.

Åttaårige Fahim Mohammad lämnar tillsammans med sin pappa Nura fattiga förhållanden i Bangladesh för att åka till Frankrike och dels söka politisk asyl och därmed kunna få med sig resten av familjen sedan, dels med drömmen att ge den schackfrälsta Fahim möjligheten att bli mästare i sin sport.

Utan pengar, uppehälle eller att kunna ett ord franska landar de så småningom i Paris där de hamnar på ett tillfälligt asylboende och Fahim får dessutom via en lokal schackklubb kontakt med den burduse, men innerst inne godhjärtade schacktränaren Sylvain (spelad av en inspirerad Gérard Depardieu) som en aning motvilligt och på sitt egensinniga sätt tar Fahim under sina vingar.

Så långt fungerar planen, men när Nura får avslag på sin asylansökan väljer han att under förespegling att han fått ett nattjobb se till att Fahim blir inackorderad hos Sylvain tills att han själv kunnat ordna en bostad, men i själva verket är det ett liv som pappers- och hemlös flykting på Paris gator han lämnar för.  Och kvar i Bangladesh väntar familjen, ovetande om vad som sker Fahim och Nura i det där landet så långt bort.

Oddsen för att berättelsen ska få ett gott slut är med andra ord inte särskilt goda, men med mod, beslutsamhet och välvilliga och hjälpsamma händer omkring sig kan man nå långt. Frågan är bara hur långt?

Fahim – den lilla schackprinsen är en välagerad, hjärtvärmande och gripande film. Den är också föredömligt lågmäld och skriver inte åskådaren på näsan hur den ska känna som likande filmer har en tendens att göra. Den är inget för de allra yngsta men passar utmärkt att samla större delen av familjen för att se och ryckas med av!

En ordens mästare har gått ur tiden

I helgen kom det sorgliga beskedet att ännu en tungviktare inom fransk film gått ur tiden. Denna gång handlar det om Jean-Loup Dabadie som i rollen som manusförfattare låg bakom en lång rad av fransk films största succéer och mest omtalade filmer under främst sjuttio- och åttiotalen.

Förutom filmmanus och dialoger var han också verksam som journalist, dramatiker och roman- och textförfattare också och hans framgångar och mångsidighet gav honom en plats i den franska akademien. Jean-Loup Dabadie blev 81 år gammal.

För att hylla honom tänkte jag skriva några rader om ett av hans många samarbeten med mästerregissören Claude Sautet, filmen Vänner emellan (Vincent, François, Paul et les autres) från 1974. Jag tänkte att den passar extra bra eftersom det blir ytterligare ett tillfälle att hylla skådespelaren Michel Piccoli vars dödsbesked vi ju också nåddes av förra veckan.

Michel Piccoli spelar nämligen en av huvudrollerna vid sidan av Yves Montand och Serge Reggiani. De spelar titelns François respektive Vincent och Paul. I viktiga biroller syns dessutom Stéphane Audran och en ung Gérard Depardieu. Så det vilar tung stjärnglans över ensemblen.

Vänner emellan handlar om de tre titelpersonerna som alla är inne i någon form av medelålderskris och vi får helt enkelt följa dem under en tid då de brottas med sina respektive problem i livet. Det handlar om relationer, pengaproblem och prestationsångest. Men också om den djupa vänskapen mellan dem, även om den också sätts på prov när de på var sitt håll krisar.

Jean-Luop Dabadies manus är välskrivet och fullt av de för honom typiska dialogerna med naturlig tonträff och Claude Sautet, i Sverige mest känd för nittiotalsfilmen Ett vinterhjärta (Un cœur en hiver) omsätter det varsamt, med sin typiska värme och känsliga personregi. Stilmässigt är filmen förankrad i sitt tidiga sjuttiotal, men innehållsmässigt känns den modern.

Dabadies ord och Sautets regi tas sedan om hand av den synnerligen kompetenta ensemblen. För vilket skådespelande vi bjud på i Vänner emellan. Och allra bäst är Yves Montand som verkligen glänser i varje scen han är med i.

Vänner emellan är en i dag tyvärr lite bortglömd pärla i den franska filmfloden.

Au revoir, Jean-Loup Dabadie!

Cyrano och jag – i dubbel bemärkelse

Edmond Rostands pjäs Cyrano de Bergerac, detta ett av den franska dramatikens mest berömda verk, är en verklig hörnsten i min frankofili.

För det var på sätt och vis när jag såg och hörde Gérard Depardieu på sitt samtidigt kraftfulla och sårbara vis framföra texten i Jean-Paul Rappeneaus formidabla filmatisering av pjäsen som jag verkligen förälskade mig i det franska språket. Detta utan att vid den tidpunkten kunna mer än några enstaka ord franska.

Sedan dess har texten och pjäsen varit en trogen följeslagare genom mitt liv, på en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Den i Sverige nu på dvd och vod aktuella filmen Cyrano och jag från i fjol (Edmond i original) påminner mig om varför jag älskar den här pjäsen så mycket.

Cyrano och jag handlar om hur det gick till när Edmond Rostand, som fram till dess var tämligen misslyckad som dramatiker, 1897 fick inspiration till och skrev sin berömda pjäs. Filmen är skriven och regisserad av Alexis Michalik och är i sin tur en filmatisering av en prisbelönt och framgångsrik pjäs av densamme.

Cyrano och jag är en sorts förhållandevis fri fantasi kring verkliga händelser. En hel del stämmer med verkligheten medan annat är dramatiserat. Jag tycker att det är ett bra konstnärligt val, för metanivåerna i berättelsen som för in Rostands kreativa process och egna liv i pjäsen gör att det i viss mening slutar i en annorlunda, men dock ändå, version av själva berättelsen om Cyrano de Bergerac. Om än en lättviktig sådan.

Det vilar en stor lustfullhet över hela filmen och den samlade ensemblen tycks ha haft smittsamt roligt att göra den här filmen. Allra bäst gillar jag Olivier Gourmets jovialiska tolkning av Constant Coquelin, en av dåtidens mest populära teaterskådespelare på de parisiska scenerna, som tror på den unge Rostand, tar honom under sina vingar och pushar honom att skriva sitt mästerstycke -Under kort tidsfrist och inte alldeles lättmanövrerade förutsättningar ska tilläggas. Thomas Solivérès är även han alldeles utmärkt i huvudrollen.

En påkostad produktion men fint återskapade parisiska sekelskiftesmiljöer ger filmen ett drömskt och fint lyster som verkligen talar direkt till Parisromantikern i mitt hjärta.

Cyrano och jag är en lättsamt underhållande film inte olik Shakespeare in Love eller Molière. Huvudsakligen god underhållning för stunden, men också en väg till själva pjäsen. Och om filmen leder till att fler upptäcker den – då har den tjänat ett bra och djupare syfte.

Frankofiliskolan del 14: Gallfebern

Frankofiliskolan går vidare. I denna fjortonde del ska det handla om den fjärde mest sedda franskspråkiga filmen någonsin på de franska biograferna. Och här korsar vår väg av en annan kulturyttring som fransmännen håller nära hjärtat: den tecknade serien.

För på den fjärde platsen på topplistan återfinns nämligen Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra (Asterix & Obelix: Mission Cleopatre i original) från 2002, som såklart är en filmatisering av seriealbumet Asterix & Kleopatra av de franska tecknarna René Goscinny och Albert Uderzo.

Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra var den andra av än så länge total fyra spelfilmerna baserade på de synnerligen populära albumen. Efter att den första som kom 1999 blev en stor succé var det självklart att fler skulle följa och med drygt 14 miljoner sålda biljetter som facit överträffade den till och med den första.

Efter att rutinerade regissören Claude Zidi fått uppdraget att regissera den första (Asterix & Obelix möter Caesar) valde producenterna inför den andra att satsa på ett mer oprövat regikort. Alain Chabat hade nämligen bara gjort en film tidigare när han övertalades att anta utmaningen att göra en så stor och påkostad film.

Hans recept framgångsrecept var mer av allt och en rad populärkulturella blinkningar som gjorde att vuxna på samma sätt som den yngre och huvudsakliga målgruppen kunde gilla filmen.

Huvudrollerna som Asterix och Obelix gjordes precis som i den första filmen av Christian Clavier och Gérard Depardieu och de passar rollerna som hand i handske. Alain Chabat själv tog hand om rollen som Caesar och Monica Bellucci gavs rollen som Kleopatra. Resten av rollistan visar upp en imponerade radda kända franska skådespelare.

Själva handlingen kretsar kring ett vad mellan Kleopatra och Caesar sprunget ur en diskussion kring om romarna eller egyptierna bygger de finaste och ståtligaste byggarna. Det hela mynnar ut i att Kleopatra antar utmaningen att färdigställa ett enormt palats på bara tre månader.

Uppdraget går till den välvillige men lite virrige Numerobis som snabbt inser det omöjliga i uppgiften han fått. Men så kommer han att tänka på sin vän Miraculix och den omtalade trolldrycken som hjälpt till att hålla hans lilla galliska hemby fri från det mäktiga romarriket.

Han beger sig dit och lyckas övertala Miraculix att följa med till Egypten och hjälpa honom. Och Asterix och Obelix hänger med.  Inte minst eftersom vadet innebär ytterligare en möjlighet att knäppa Caesar på näsan.

Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra är en fartfylld, påhittig och underhållande film. Lite fånig i bland, men överlag en lyckad historia som lyckas förvalta känslan från seriealbumet väl.

Roligt och absurt när kontroversiella franska kulturmän går på spa

Efter den överraskande framgången med tv-filmen Kidnappningen av Michel Houllebecq (L’enlèvement de Michel Houllebecq) från 2014 är Michel Houllebecq tillbaka i rollen som sig själv. Och den här gången har han Gérard Depardieu med sig, även han i rollen som sig själv. Skådeplatsen är ett thalassospa vid den normandiska kusten.

Låter det snurrigt? Det är det också.

Även denna gång är det regissören och författaren Guillaume Nicloux som ligger bakom såväl regi som manus och Thalasso – eller hur Houellebecq och Dépardieu hittade meningen med livet igen (Thalasso i original), som hade svensk biopremiär för en dryg vecka sedan, är en direkt fortsättning på händelserna i den första filmen.

Premissen här är att Michel efter händelserna i den första filmen blir inskriven på ett spa för att vila upp sig. Väl där visar sig det mesta, enligt honom, utveckla sig till ren misär. Men när han tar sig ut för att smygröka hittar han en bundsförvant i Gérard Depardieu som också visar sig vara inskriven för en hälsokur.

De två kontroversiella kulturmännen, som spelar en sorts mediebildsversioner av sig själva, finner varandra och gör vad de kan för att göra vistelsen så angenäm som möjligt. Det blir vindlande samtal om både det ena och det andra och rena upptåg.

Herrarna Houllebecq och Depardieu driver en hel del med bilden av sig själva och det märks att de har kul när de gör det. Samspelet mellan de två är utomordentligt. Det är absurt, drastiskt och bitvis väldigt roligt.

Men jag tror att det här är en film som kräver viss förförståelse för att verkligen funka. Dels bör man känna till en del om de två männens verk och deras position i franskt kulturliv, dels behöver man nog ha sett den första filmen. Annars riskerar nog mycket bli helt obegripligt.

Underhållande och småfyndigt, men den här gången är (François) Ozon-skiktet tunt

Den franske regissören och provokatören François Ozon lämnar sällan eller aldrig publiken oberörd. Hans filmografi håller genomgående god kvalitet och även om vissa av filmerna får sägas vara mindre lyckade så är de aldrig ointressanta. Hans film Potiche – en fransk troféfru (Potiche i original) som visas på SVT2 med start klockan 21:45 i kväll är ett bra exempel på det sistnämnda. Den spelades in 2010 och tillhör inte hans bättre filmer, men är väl värd att lägga drygt 90 minuter på att se.

François Ozon är en mycket mångsidig regissör som har visat sig behärska flera filmiska uttryckssätt. Han hoppar mer eller mindre obehindrat mellan genrerna. Med Potiche – en fransk troféfru ger han sig på att göra något så typiskt franskt som en fars, naturligtvis med en omisskännlig Ozon-twist på det hela. Filmen som är baserad på en succépjäs från 80-talet utspelas på 70-talet och det centrala ämnet i den är jämställdhet.

Potiche – en fransk troféfru handlar om den uttråkade hemmafrun Suzanne (spelad av en Catherine Deneuve i högform). Hennes make Robert (Fabrice Luchini i en typ av roll som han skulle kunna göra i sömnen) driver framgångsrika familjeföretaget. Han är notoriskt otrogen mot Suzanne och hans ledarstil på jobbet uppskattas inte av de anställda. Både Suzanne och de anställda börjar få nog av honom. När de anställda gör slag i saken och går ut i strejk drabbas Robert av en hjärtattack. Då agerar Suzanne och tar över ledningen för företaget. Hon överraskar sin omgivning genom att göra ett bra jobb, men det uppskattas inte av alla. Särskilt inte av Robert som när han har tillfrisknat inte är särskilt sugen på att frivilligt ge upp sin position, vare sig i hemmet eller på företaget.

Potiche – en fransk troféfru är en ensemblefilm och rollistan är imponerande läsning. Förutom redan nämnda Cathrine Deneuve och Fabrice Luchine återfinns även exempelvis Gérard Depardieu, Karin Viard och Jérémie Renier i några av de ledande rollerna. De namnkunniga skådespelarna sköter sig bra, men samtidigt regisserar François Ozon dem på ett sätt som gör att det blir lite för mycket filmad teater över det hela.

Potiche – en fransk troféfru är på gott och ont som sagt en fars. Den innehåller exempel på både det bästa och det sämsta med den genren. Den får å ena sidan (även om de stora gapskratten uteblir) in en del satiriska poänger, men är å andra sidan emellanåt flamsig och ofokuserad. Det är med andra ord lite ömsom vin, ömsom vatten över det hela.

Det är bra tempo i filmen och den är utan tvekan underhållande, men samtidigt är det för att vara en film av François Ozon förbluffande ytligt och lättviktigt. Visst, det finns en del allvar i klangbottnen men överlag tycks Ozon ha ägnat mer tid och energi åt att återskapa en tidstypisk 70-talskänsla. Han lyckas förvisso verkligen med det senare, Potiche – en fransk troféfru är en mycket snygg film och kläderna, frisyrerna och scenografin är klockrena, men i mina ögon blir det aldrig mycket mer än ett ytligt bländverk.