Leconte och Depardieu levererar en njutbar Maigret

Den belgiska författaren Georges Simenon var en synnerligen produktiv herre och en stor del av hans omfattande bibliografi utgjordes av romaner om pariskommissarien Jules Maigret.

Maigret utvecklades snabbt till en av den franskspråkiga romanens mest omtyckta och berömda rollfigurer. Inte konstigt att han synts på vita duken och på tv i många inkarnationer genom åren. Nu är det dags för att bekanta sig med ännu en.

I fredags var det svensk biopremiär för Maigret i regi av den forne arthousefavoriten Patrice Leconte, denna gång med Gérard Depardieu i rollen som den berömde kommissarien.

När jag först fick höra talas om att just Patrice Leconte skulle göra en Maigret-filmatisering kändes det lite som en match made in heaven och när jag nu sett det färdiga resultatet kan jag konstatera att även om filmen inte är någon fullständig fullträff så gjorde den mig heller inte besviken.

Rent visuellt är matchningen mellan Leconte och Simenon precis så perfekt som jag hoppats på.

Patrice Leconte använder sig av samma sparsmakade, återhållsamma och stillsamt eleganta visuellt och scenografiskt berättande som i exempelvis den briljanta nittiotalssuccén Den fula gubben (Monsieur Hire), en stil som åtminstone enligt mig stämmer väl överens med de bilder som Simenons texter förmedlar. Maigret är stämningsfull och elegant så det räcker och blir över.

Initialt var jag dock lite mer tveksam till idén att ge Gérard Depardieu huvudrollen. Det är inte en Depardieuliknande person jag ser framför mig när jag läser någon av Simenons romaner.

Därför är jag en aning överraskad över hur bra den franske giganten fungerar i rollen. För även om han inte förkroppsligar min bild av Maigret så gör han det till sinnet.

Depardieu gör ett mycket bra jobb och lyckas med starkt skådespeleri med hjälp av små medel alldeles utmärkt med att fånga skärpan, eftertänksamheten och den milda vresighet som kännetecknar Maigret-figuren.

Dessutom är det en åldrad och lite trött Maigret som skildras i den här filmversionen, något som såklart passar finemang för herr Depardieu att gestalta.

Med detta sagt så dras Maigret med en del brister också. Främst tänker jag då på ett väl lågt berättartempo emellanåt samt att rollfigurerna förutom Maigret själv känns underutvecklade och saknar djup.

Det är som att Leconte lagt så mycket tid och omsorg på stil och huvudroll att det övriga i viss mån behövt stressas fram. Men i allra högsta grad sevärd är Maigret under alla omständigheter.

Handlingen då? Maigret bygger på romanen Maigret och den unga döda (Maigret et la jeune morte) från 1954 och upprinnelsen för mysteriet är att en ung kvinna i balklänning hittas mördad i närheten av ett torg i Paris fashionabla nionde arrondissement.

Maigret kopplas in på fallet som har alla ingredienser för att bli ett knepigt sådant. Bara att identifiera henne ska visa sig bli krångligare än väntat. Sedvanligt lugnt, metodiskt och utrustad med stort tålamod tar sig Maigret an utmaningen att lösa mysteriet.

Specialisterna – Patrice Lecontes ”okända” publiksuccé

Sedan en tid tillbaka har svenska Netflix börjat tillgängliggöra en hel del äldre och här i Sverige mindre kända franska filmer. Däribland några titlar av en av mina favoriter bland franska regissörer: Patrice Leconte.

För publiken utanför den frankofona sfären är hans namn förmodligen främst förknippat med alternativfilmsuccéer och filmfestivalfavoriter som Den fula gubben (Monsieur Hire), Hårfrisörskans make (Le mari de la coiffeuse) och Löjets skimmer (Ridicule).

Faktum är dock att han inledde sin karriär som pålitlig leverantör av stora publiksuccéer i mainstreamfåran. Som till exempel Les Spécialistes från 1985 som är en av de där filmerna som nu kan ses på Netflix.

Den blev en massiv succé på hemmaplan. Drygt fem miljoner personer löste biobiljett för att se den vilket gjorde den till den tredje mest sedda filmen på bio i Frankrike det året. Den biovisades för övrigt också i Sverige, under titeln Specialisterna, men gjorde inget större avtryck när det gäller biljettförsäljning eller uppmärksamhet här.

Specialisterna är en film som tydligt hämtat inspiration från den dåtida amerikanska actionfilmens succérecept med ett omaka huvudrollspar. Här är det två kåkfarare som under det att en fångtransport får problem med däcken ser möjligheten att fly och dessutom tar den.

Eller snarare är den ena, den hetlevrade Paul, av dem som ser och tar möjligheten. Den andra, Stéphane, som är mer inriktad på att sitta av den korta tid av straffet han har kvar är inte lika pigg på det, men tvingas haka på eftersom de två är är sammanfogade av handklovar.

Trots vissa samarbetssvårigheter och det komplicerande faktum att de är sammanfogade av handklovarna lyckas de fly och sedermera gömma sig på en avlägsen gård i den sydfranska Alperna.

Där får de oväntad hjälp och Paul lyckas dessutom övertala Stéphane att hjälpa honom att planera för en synnerligen lukrativ kupp. Problemet är bara att den samtidigt är synnerligen riskfylld.

Specialisterna är naturligtvis med en nutida blick påverkad av tidens tand och berättartekniskt daterad. Men om man bortser från det kvalitetsmässigt i god nivå med många av dåtidens amerikanska succéfilmer som den hämtat inspiration från.

Patrice Leconte regisserar effektivt och hela tiden med en lekfull glimt i ögat och kemin mellan huvudrollsparet Bernard Giraudeau och Gérard Lanvin är påtaglig. Det är inte på något sätt någon omistlig film men underhållningsnivån är genomgående hög.

Personligen föredrar jag den inrikting på sitt filmskapande som Patrice Leconte slog in på bara några år senare och som mynnade ut i bland annat de tre tidigare namngivna klassikerna, men det finns helt klart saker att uppskatta hos hans tidigare filmer också. Vilket Specialisterna är ett exempel på.

Hårfrisörskan förför fortfarande såväl publik som sin make

Undersökningen av mina frankofila rötter genom att se om de där filmerna som var viktiga delar i att forma min passion för den frankofona kulturen fortsätter. Nu senast fick det bli Hårfrisörskans make (Le mari de la coiffeuse i original) från 1990. Svensk premiär fick den dock först 1992.

Patrice Lecontes internationella succé var en bitterljuv pärla redan vid första mötet och det bitterljuva förstärks än mer med det nostalgiska filter för ögonen som ett återseende per automatik ger.

Hårfrisörskans make utspelas i en liten fransk ort och handlar om Antoine. Redan i unga år finner han det oerhört lustfyllt att gå till frisören och drömmer om frisörskan som driver den lokala salongen.

Det får honom i tidig ålder att bestämma sig för att hans mål i livet är att gifta sig med en frisörska. Ett antal år senare möter han föremålet för sina drömmar, den vackra Mathilde. Han friar till henne vid det första besöket och vid det andra tackar hon ja.

Vi får sedan i ett axplock av händelser följa dem i deras äktenskap. Deras liv centreras kring frisörsalongen och innehåller vardagliga dråpligheter, värme och djup kärlek – men där ligger hela tiden en sorgsen ton på lut.

Hårfrisörskans make är i all sin enkelhet alltjämt en liten pärla till film. Det är en varm och sensuell hyllning till kärleken och det enkla och vackra livet – som såklart kan vara nog så komplicerat i sina stunder.

Patrice Leconte (som ju också gjorde Den fula gubben,Monsieur Hire i original, som även den var mycket viktig för mig) regisserar med en fin tonträff och Jean Rochefort och Anna Galiena är lysande varför sig och i samspelet i huvudrollerna.

Filmens bitterljuva känsla förstärks ytterligare av Michel Nymans, alla art house-regissörers favorit i skarven mellan 80- och 90-talen, fina och för honom typiska soundtrack.

Jag förstår verkligen att jag föll som en fura när jag såg denna film första gången där i början av 90-talet. Jag gör det nämligen än i dag.

Frankofiliskolan del 6: Den franska Sällskapsresan

Det parisiska teaterkollektivet Le Splendid bildades på 70-talet och har sedan dess varit en maktfaktor i fransk populärkultur. På lista över de populäraste franska filmerna sedan dess har förbluffande många av dem koppling till någon eller några av medlemmarna.

När vi nu nått fram till den sjätte delen i frankofiliskolan och den åttonde mest sedda inhemska filmen på bio i Frankrike stöter vi på den publikt sett mest framgångsrika av kollektivets gemensamma filmer: Les Bronzés 3: amis pour la vie från 2006.

Nästan 10,4 miljoner biljetter såldes till denna tredje film i serien som med starkt fog kan kallas för en fransk Sällskapsresan.

Faktum är att jämförelsen snarare borde gå åt andra hållet eftersom de två första filmerna i den franska serien, Les Bronzés (om komiska förvecklingar på en charterresa till solen) och Les Bronzés font du ski (om komiska förvecklingar på en skidort), kom ut före de synnerligen snarlika Sällskapsresefilmerna.

En ytterligare förklaring till den starka publiktillströmningen till just den tredje filmen i serien är att den utgjorde en efterlängtad återförening av huvudkollektivet efter många år isär.

År under vilka deras position bara stärkts, inte mist tack vare att kollektivets julfilm Le père Noël est une ordure från 1982 blivit en veritabel fransk klassiker djupt förankrad i folksjälen.

I Les Bronzés 3: amis pour la vie får vi alltså träffa de sex vännerna från de första två vännerna igen, återigen spelade av Splendidgrundarna Thierry Lhermitte, Josiane Balasko, Christian Clavier, Marie-Anne Chazel, Michel Blanc och Gérard Jugnot, och denna gång utspelas handlingen på ett hotell i en semesteridyll.

Läget blir dock allt annat än idylliskt när vännerna sammanstrålar igen och gamla och ny förvecklingar kommer upp till ytan.

Mer än så vill jag inte lägga på att skriva om just denna film, för det är synd att det är just denna av gruppens gemensamma filmer som är den mest framgångsrika eftersom den helt ärligt är riktigt dålig och något att undvika.

De två tidigare filmerna i serien, som av outgrundlig anledning aldrig fått svensk distribution, är däremot väl värda att kolla upp om du inte sett dem. Helt i klass med Sällskapsresefilmerna om du frågar mig.

Intressanta är de också eftersom de är regisserade av Patrice Leconte som sedermera blev en cineastfavorit även i Sverige tack vare filmer som Den fula gubben (Monsieur Hire), med Splendidmedlemmen Michel Blanc i huvudrollen, och Hårfrisörskans make (Le mari de la coiffeuse) bland många andra.

Och även om själva julhelgen är över för denna gång rekommenderar jag att kolla upp även Le père Noël est une ordure också.

Delar av Splendidkollektivet kommer vi att återkomma till flera gånger i kommande delar av Frankofiliskolan, som dock i sin nästa del kommer att handla om det sjunde mest sålda albumet av en franskspråkig artist i Frankrike någonsin.

Fönstret åt gården och M à la française

Under veckan som gått har jag sjösatt ett litet projekt. Med avsikt att lite närmare undersöka något som jag har varit inne på tidigare, nämligen min frankofilis rötter, har jag börjat se om några av de filmer som verkligen fick mig att älska fransk film och som därmed också har format en viktig del av min filmsmak.

Jag kommer att avlägga rapporter alltefter vad projektet fortskrider. Utan någon speciell anledning eller någonsomhelst sorts underliggande rangordning i urvalet inledde jag projektet med att se Monsieur Hire i regi av Patrice Leconte från 1989 (det kommer av naturliga själ med tanke på min ålder att mestadels handla om filmer från det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet).

Den fula gubben som den fick heta när den sommaren 1991 gick upp på de svenska biograferna är en film som jag har sett många gånger sedan dess, men nu var det några år sedan.

Till min stora glädje, och inte helt utan förvåning, kunde jag konstatera att den inte bara håller än idag utan att den till och med känns ännu starkare nu. Det är en tidlös film. En närmast perfekt stilstudie av en regissör i total kontroll av sitt medium.

Det är en föredömligt kort och koncentrerad film – bara 81 minuter lång – och jag antar ett en hel del av styrkan och tidlösheten sitter i just det: att den är så stramt hållen och att den helt saknar minsta lilla tendens till onödigt utbroderande.

Varje minut och varje enskild scen försvarar sin plats. Och om man vänder på perspektivet när det gäller den korta speltiden är det lätt att konstatera att det heller inte saknas något. Det är helt enkelt en perfekt avvägd film.

Manuset är intelligent och skarpt, rollbesättningen och rollprestationerna perfekta, kameraarbetet utsökt och musiken av Michael Nyman (med ett snillrikt lån från Brahms) är ljuvlig. Jag förstår verkligen varför jag föll pladask för den här filmen när jag såg den första gången – på en biograf i Stockholm en sommarkväll 1991.

Den bok av Georges Simenon som ligger till grund för Den fula gubben har filmats en gång tidigare. 1947 Av  Julien Duvivier under namnet Panique (som kors i taket, fick heta Panik på de svenska biograferna).

Den har jag inte sett så jag kan följaktligen inte göra någon jämförelse mellan dem. Men det står i alla fall klart att den måste ha varit riktigt, riktigt bra om den ska överträffa nyinspelningen.

Filmens titelperson Herr Hire är en misantropisk medelålders enstöring som helst av allt står i sin lägenhet och genom sitt vardagsrumsfönster på avstånd betraktar människorna i grannskapet.

Allra mest gillar han att titta på en ung kvinna i en lägenhet i huset mittemot. Hon upptäcker av en slump att han står och tittar på henne. Tvärtemot vad som kanske vore brukligt söker hon upp honom och de inleder en sorts vänskap som sakta utvecklas mot något djupare.

Men hela tiden vilar något mörkt och obehagligt över situationen eftersom vi som åskådare inte riktigt känner till vilka bevekelsegrunder endera av dem har för sitt respektive agerande. Dessutom har en ung kvinna hittats mördad i området och den nitiske polisman som leder utredningen är övertygad om att den osympatiske och asociale Herr Hire är den skyldige.

Patrice Leconte lyckas ladda sin film med såväl spänning som värme och melankoli. Den fula gubben är ett modernt mästerstycke.