Den franska sällskapsresan

Den här gången ska vi behandla en av modern fransk films största kultklassiker: Les Bronzés i regi av Patrice Leconte från 1978.

Den har något av samma status i Frankrike som Sällskapsresan har här hemma i Sverige. Och jämförelsen stannar inte där för Les Bronzés som alltså gjordes två år före den svenska filmens största publiksuccé någonsin parodierar samma sak: hur människor på charterresor beter sig.

Uppenbarligen ett tacksamt ämne eftersom även Les Bronzés blev en hejdundrande publiksuccé. I alla fall i frankofona länder. Här i Sverige biovisades den mig veterligen aldrig. Nu finns den dock tillgänglig här via Netflix.

Precis som Sällskapsresan bygger Les Bronzés på situationskomik och igenkänning, men det finns stora skillnader också. Tilltalet och målgruppen skiljer sig en hel del åt.

Där Sällskapsresan var snällare och mer familjevänlig siktar Les Bronzés tydligt in sig på en mer vuxen publik. Här är det dominerande temat jakt på sexuella erövringar och mycket av komiken handlar om förvecklingar på det området.

Bakom Les Bronzés stod den populära teatergruppen Le Splendid som stod bakom en serie framgångsrika pjäser och filmer och vars medlemmar ( Christian Clavier, Josiane Balasko, Michel Blanc, Gérard Jugnot, Marie-Anne Chazel och Thierry Lhermitte med fler) tillsammans och var för sig skördat enorma framgångar och medverkat i succé efter succé.

Les Bronzés var deras första försök på vita duken och filmen bygger på en framgångsrik pjäs som de framförde på sin egen scen i Paris. Den blev som sagt en rejäl fullträff och gruppen följde snabbt upp den med två andra filmer som även de räknas som klassiker i Frankrike.

Först Les Bronzés font du ski (som precis som uppföljaren till Sällskapsresan utspelar sig i fjällvärlden) och sedan den mest klassiska av franska julfilmer Le père Noël est une ordure.

Med sin kultstatus kan Les Bronzés ses som en del av allmänbildningen för den som har ett intresse för fransk film.

Annars kan jag, nu när jag ser om den för första gången på ett drygt decennium, tycka att även om den innehåller några rejäla komiska höjdpunkter gnagts på en hel del av tidens tand. På ett delvis obarmhärtigt sätt dessutom.

Frankofiliskolan del 6: Den franska Sällskapsresan

Det parisiska teaterkollektivet Le Splendid bildades på 70-talet och har sedan dess varit en maktfaktor i fransk populärkultur. På lista över de populäraste franska filmerna sedan dess har förbluffande många av dem koppling till någon eller några av medlemmarna.

När vi nu nått fram till den sjätte delen i frankofiliskolan och den åttonde mest sedda inhemska filmen på bio i Frankrike stöter vi på den publikt sett mest framgångsrika av kollektivets gemensamma filmer: Les Bronzés 3: amis pour la vie från 2006.

Nästan 10,4 miljoner biljetter såldes till denna tredje film i serien som med starkt fog kan kallas för en fransk Sällskapsresan.

Faktum är att jämförelsen snarare borde gå åt andra hållet eftersom de två första filmerna i den franska serien, Les Bronzés (om komiska förvecklingar på en charterresa till solen) och Les Bronzés font du ski (om komiska förvecklingar på en skidort), kom ut före de synnerligen snarlika Sällskapsresefilmerna.

En ytterligare förklaring till den starka publiktillströmningen till just den tredje filmen i serien är att den utgjorde en efterlängtad återförening av huvudkollektivet efter många år isär.

År under vilka deras position bara stärkts, inte mist tack vare att kollektivets julfilm Le père Noël est une ordure från 1982 blivit en veritabel fransk klassiker djupt förankrad i folksjälen.

I Les Bronzés 3: amis pour la vie får vi alltså träffa de sex vännerna från de första två vännerna igen, återigen spelade av Splendidgrundarna Thierry Lhermitte, Josiane Balasko, Christian Clavier, Marie-Anne Chazel, Michel Blanc och Gérard Jugnot, och denna gång utspelas handlingen på ett hotell i en semesteridyll.

Läget blir dock allt annat än idylliskt när vännerna sammanstrålar igen och gamla och ny förvecklingar kommer upp till ytan.

Mer än så vill jag inte lägga på att skriva om just denna film, för det är synd att det är just denna av gruppens gemensamma filmer som är den mest framgångsrika eftersom den helt ärligt är riktigt dålig och något att undvika.

De två tidigare filmerna i serien, som av outgrundlig anledning aldrig fått svensk distribution, är däremot väl värda att kolla upp om du inte sett dem. Helt i klass med Sällskapsresefilmerna om du frågar mig.

Intressanta är de också eftersom de är regisserade av Patrice Leconte som sedermera blev en cineastfavorit även i Sverige tack vare filmer som Den fula gubben (Monsieur Hire), med Splendidmedlemmen Michel Blanc i huvudrollen, och Hårfrisörskans make (Le mari de la coiffeuse) bland många andra.

Och även om själva julhelgen är över för denna gång rekommenderar jag att kolla upp även Le père Noël est une ordure också.

Delar av Splendidkollektivet kommer vi att återkomma till flera gånger i kommande delar av Frankofiliskolan, som dock i sin nästa del kommer att handla om det sjunde mest sålda albumet av en franskspråkig artist i Frankrike någonsin.

Människor i skuggan av något annat

En aning i skymundan och i tysthet var det i fredags faktiskt svensk biopremiär för två franska filmer. Ministern (L’Exercice de l’Etat) och Nannerl, Mozarts syster (Nannerl, la soeur de Mozart). Båda har smugits upp på den svenska biorepertoaren och får begränsad distribution, men begränsad distribution är naturligtvis bättre än ingen.

Ministern såg jag när den visades under årets filmfestival i Göteborg och skrev lite om den redan då. Bland annat skrev jag att den kändes lite svårgreppbar och mitt intryck av den var inte odelat positivt. När jag nu såg om Ministern framstod den som mycket bättre. Jag får skylla på att det kan vara svårt att särskilja alla intryck när det, som det har en tendens att bli på en stor filmfestival, lätt blir en tre-fyra eller kanske ännu fler filmer per dag.  Eller så är det helt enkelt så att Ministern är en film som mår bättre av att ses fler gånger.

Hur som helst så föll bitarna på plats för mig vid den andra genomsynen. Den där svårgreppbarheten som jag kände första gången lyckades jag nu dechiffrera som en svårighet att definiera och kategorisera filmen. Det låter sig nämligen inte riktigt göras. Är det en politisk thriller, ett drama eller en mörk komedi? Svaret är: lite av varje av det uppräknade. Framförallt det komiska stråket framträdde betydligt tydligare andra gången jag såg filmen. Manuset, som rättvist belönades med årets César för bästa originalmanus, är synnerligen välskrivet och mångbottnat och jag misstänker att jag kanske behöver se om filmen igen för att få koll på alla manusets lager.

Ministern lämnar inga som helst andningspauser, tempot är intensivt uppdrivet och det gäller att verkligen koncentrera sig för att hänga med i alla handlingstrådar. Det är en film om det politiska intrigmakandet och rävspelet i maktens korridorer och om hur en enskild minister sakta mals ned ner det cyniska maktspelets kvarnar sakta och obönhörligt börjar mala. Filmen inleds med att transportministern Bertrand Saint-Jean väcks ur en febrig mardröm.

En tragisk bussolycka har inträffat och som ansvarig minister måste han måste akut ta sig till platsen. Han löser det hela statsmannaaktigt men redan morgonen efter finner han sig i nya problem. En strid inom de egna leden, men även i offentlighetens ljus, kring förslaget att privatisera stationerna i det fransk järnvägsnätet blossar upp. Saint-Jean, som själv motsätter sig beslutet, finner sig snart i en helt ohållbar situation där hjulen bara snurrar snabbare och snabbare.

Regissören Pierre Schöller lyckas hålla ihop det hela på ett imponerande sätt, naturligtvis hjälpt av överlag mycket starkt skådespelande. Olivier Gourmet är fantastisk i huvudrollen och även Michel Blanc och Zabou Breitman är lysande i sina biroller som transportministerns närmaste. Trots i det närmaste total avsaknad av egentliga actionscener och att det är en synnerligen dialogdriven historia lyckas Pierre Schöller hela tiden stegra spänningen och vrida upp intensiteten i berättelsen. Ministern är en tät, mörk och klaustrofobisk historia.

 

Nannerl, Mozarts syster är naturligtvis något helt annat än Ministern, även om det faktiskt finns några gemensamma beröringspunkter. René Férets kostymdrama från 2010 är precis som Pierre Schöllers film en pratig historia och mycket av det som sker förs fram genom dialogen. Och Nannerl, Mozarts syster handlar också om maktstrukturer och hur en enskild individ hamnar i kläm i maktspelet. Men i övrigt är det två mycket olika filmer.

Nannerl, Mozarts syster är en stramt hållen film. Lite väl stramt hållen kan jag tycka. Det inte direkt utmanande formspråket i kombination med pratigheten gör det faktiskt till en bitvis direkt trist historia. Ett emellanåt lite manierat och stelt skådespelande gör inte saken bättre. Vilket är tråkigt eftersom det finns en hel del potential och sprängkraft i berättelsen.

Nannerl, Mozarts syster handlar om Maria Anna Mozart, eller Nannerl som hon kom att kallas av den egna familjen. Precis som titeln antyder å var hon syster till det musikaliska underbarnet Wolfgang Amadeus Mozart. Nannerl var några år äldre än Wolfgang och även hon en mycket talangfull musiker. René Féret antyder i filmen till och med att hon skulle ha varit en talang i nivå med sin bror. Men bunden av sin tids kutym och sociala normer så fick hon aldrig möjlighet att utveckla sin fulla potential – av den enda anledningen att hon var flicka. Så långt en engagerande och upprörande historia att berätta, men för att vara lite cynisk så är det bara att konstatera att det inte nödvändigtvis gör en bra film. Den här typen av berättelser har berättats förr och rent krasst så är René Férets regi för svag och finnesfattig för att tillföra det hela något som höjer den över mängden.

Nannerl, Mozarts syster är liksom Milos Formans mästerliga Amadeus en fiktiv och delvis uppdiktad berättelse kring dessa verkliga människor. Och även om ambitionen förmodligen inte ens har varit att likna Milos Formans färgsprakande och känslostarka mästerverk så går det inte att låta bli att jämföra de båda och i den jämförelsen står sig Nannerl, Mozarts syster slätt. Mycket slätt.

Nannerl, Mozarts syster utspelar sig 1763. Hela familjen Mozart, ledd av pappa Leopold kuskar runt i Europa för att visa upp barnens, och då främst den 11-årige Wolfgangs, musikaliska supertalang. Den några år äldre Nannerl är med mer som ett komplement. Trots överdådiga miljöer och scenerier, man fick till exempel tillstånd att filma i slottet i Versailles, och en intressant historia att berätta lyckas inte René Férets film riktigt gripa tag. Åtminstone inte i mig.

Segertåget fortsätter för The Artist

Michel Hazanvicius märkvärdiga film som har svensk biopremiär om två veckor blev den stora vinnaren när årets Césargala genomfördes på Théâtre du Châtelet i Paris sent i går kväll. The Artist kammade hem sex priser, bland annat för bästa film, bästa regi och bästa kvinnliga huvudroll.

Däremot fick inte storfavoriten Jean Dujardin priset för bästa manliga huvudroll. När det gäller den kategorin skrevs det historia genom att priset för första gången någonsin gick till en svart skådespelare, vilket naturligtvis verkligen var på tiden. Den historiske vinnaren heter Omar Sy och fick priset för sin insats i Intouchables (det var för övrigt det enda priset som den niofaldigt nominerade publiksuccén fick under kvällen). Eftersom jag inte har sett den filmen kan jag inte uttala mig om jag tycker att han är en välförtjänt vinnare av priset eller inte, men med tanke på hur bra Jean Dujardin är i The Artist så är jag nog allt lite förvånad över att någon annan fick det pris som på förhand kändes som vikt åt honom. Men han ges dock chans till ett rejält plåster på såren redan natten till måndag då han är favorit att istället vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Om man ska prata i tråkiga termer som förlorare (vilket jag inte tycker, bara att bli nominerad till ett stort filmpris måste väl ses som en sorts vinst) så var väl Polisse galans sådana. Den tog hem två av de tretton priser den var nominerad till. Bästa kvinnliga hopp (Naidra Ayadi som fick dela priset med Clotilde Hesme i Angèle et Tony) och bästa klippning. Det är naturligtvis ett alldeles för tunt facit för en så bra och utmanande film. Intet ont om Bérénice Bejo, hon är verkligen förtjusande i The artist, men när det gäller priset som bästa kvinnliga huvudroll så hade jag nog helst sett att det skulle ha gått till Marina Foïs eller Karin Viard för Polisse. Eller varför inte ett delat pris som när det gällde bästa kvinnliga hopp?

Ett annat pris där det känns som att Polisse blev rånad var priset till bästa manliga biroll. Det gick till en förvisso utmärkt Michel Blanc för L’Exercice de l’Etat. Men det priset hade verkligen den före detta Supreme NTM-stjärnan Joey Starr förtjänat för sin fantastiskt starka insats i Maïwenns film.

En kul sak under galan var att den löftesrika och starka Angèle et Tony (jag försöker att i mesta möjliga mån undvika den hiskeliga svenska titeln Kärlek i Normandie) tog hem priserna för både bästa kvinnliga och manliga hopp. Både Clotilde Hesme och Grégory Gadebois är synnerligen välförtjänta av sina priser. Lite märkligt i sammanhanget är dock att filmen Angèle et Tony inte fick priset för bästa debutfilm. Det gick i stället till Le Cochon de Gaza (som jag i och för sig inte har sett än).

En film som jag lite grand har gömt bort att skriva om i mina funderingar inför årets César är Roman Polanskis Carnage som ju faktiskt i huvudsak är en fransk produktion. Detta fantastiskt roliga, men mörka, kammarspel som jag verkligen kan rekommendera dig att se vann priset för bästa manus baserat på annat material (en av filmens stjärnor Kate Winslet fick dessutom årets hederspris under galan). Det var Roman Polanski och Yasmina Reza som på ett så förtjänstfullt sätt hade förvandlat den sistnämndes succépjäs till ett smått briljant filmmanus. Helt rätt vinnare, med andra ord.

Även om jag gärna hade sett att Polisse hade fått några mer priser så känns det helt rätt att The Artist blev galans stora vinnare. Det är som jag var inne på i början av texten en anmärkningsvärd film och den starkaste hyllning till själva filmmediet jag har sett på mycket länge. Vi får se om segertåget för The Artist fortsätter natten till måndag svensk tid. Då delas som sagt årets Oscarstatyetter ut. The Artist är nominerad till tio stycken, rekordmånga för en fransk film. Jag håller tummarna. Inte minst för Jean Dujardin.

Och apropå att hålla tummarna. I kväll spelar mitt älskade Paris Saint-Germain ännu en blytung och prestigefylld match i den franska ligan. Efter förra helgens inte helt imponerande insats i seriefinalen mot Montpellier (2-2 med ett nödrop) hoppas jag på betydligt bättre spel från Carlo Ancelottis mannar borta mot Lyon i kväll. Avspark på Stade de Gerland i Lyon klockan 21.00. Jag kommer att sitta som klistrad framför tv:n. Lita på det. Ici c’est Paris!

Rapport från himmelriket 2

Det är sannerligen inte lätt att få tiden, och kanske inte minst orken, att räcka till. Min ambition var helt klart att under veckan kunna ge åtminstone någon rapport till från den pågående filmfestivalen i Göteborg, men tiden och orken har helt enkelt inte räckt till. Det är lätt att bli som ett barn i en godisbutik och vilja plocka åt sig allt på en gång när man är på en filmfestival av den i Göteborgs storlek.

I stället för att sätta sig ner och för en stund reflektera en stund över vad man sett (och kanske blogga om det) blir det lätt så att jag i stället rusar vidare till en ny filmvisning. Detta varvat med ordinarie tidigt morgonjobb under några av festivaldagarna har gjort att jag inte kommit åt att blogga om mina senaste frankofona filmupplevelser här på festivalen förrän nu.

Häromdagen tog jag en dag i den franska Césargalans tecken och kikade på så många av de till årets gala nominerade filmer som visas under festivalen. Och det är några stycken. Av de fyra nominerade filmerna som jag lyckades klämma in under den aktuella dagen så var det Présumé Coupable som gjorde starkast intryck på mig. Den är bland annat nominerad i kategorin bästa manliga huvudroll och Philippe Torreton är verkligen lysande i denna synnerligen starka och vredesframkallande film. Jag håller Phillippe Torreton som, jämte Jean Dujardin, favorit att vinna priset. Även om Olivier Gourmet, vilket jag ska återkomma till senare i detta inlägg, är en annan stark kandidat.

Présumé Coupable bygger på verkliga händelser och skildrar Outreauaffären, den största rättsliga skandal sedan den berömda Dreyfusaffären som skakat Frankrike. Philippe Torreton spelar Alain Marécaux, en stillsam och ordentlig man vars liv förvandlas till en veritabel mardröm när han och hans fru plötsligt grips, anklagade för att vara en del i en omfattande pedofilring.

Med vetskapen om att de är oskyldiga och i tron att misstaget snabbt ska redas ut tar Alain, även om han naturligtvis blir både upprörd och skakad, det hela med viss ro. Den känslan försvinner snabbt när det visar sig att förundersökningen leds av en ung, karriärhungrig åklagare som i jakten på en meriterande och uppmärksammad fällande dom tycks synnerligen benägen att se mellan fingrarna när det gäller uppenbart motstridiga vittnesmål och avsaknad av teknisk bevisning. Tiden i fängelse blir längre och längre för Alain som samtidigt tvingas konstatera att hans liv utanför murarna bit för bit faller sönder. Vägen till upprättelse ser lång och tuff ut.

Att regissören Vincent Garenq naturligtvis står på de oskyldigt anklagades sida är uppenbart i filmen, men det är inget som påverkar den filmiska upplevelse på något vis. Han håller berättandet stramt och föredömligt nedtonat. Historien är så stark i sig att några förstärkande effekter bara hade kunnat göra skada. Garenq lyckas med små medel på ett perfekt sätt lyfta fram den klaustrofobiska känslan i Alains historia och det är med stigande grad av raseri och obehag man som åskådare får se del för del i det skandalösa händelseförloppet blottläggas.

Så var det det där med Olivier Gourmet. Han är alltså även han nominerad i kategorin bästa manliga huvudroll. Detta för sin insats i filmen L’exercice de l’état. Filmen som med sina 11 nomineringar är en av Césargalans riktiga tungviktare, bara Polisse (som får svensk biopremiär nästa fredag) är värre med sina 13 nomineringar.

L’exercice de l’état är en intressant film, men jag blir inte riktigt klok på den. Det är en sorts politisk thriller, en historia om en politiker som trots en stark egen vilja sakta äts upp av systemet. Filmen inleds med en talande, febrig drömsekvens som förebådar vad som komma skall. Och just greppet drömsekvenser återkommer regissören Pierre Schöller till vid flera tillfällen. Det är ett grepp som delvis förvirrar mer än det klargör även om metaforerna som i öppningsscenen ibland är glasklara.

Huvudpersonen i filmen heter Bertrand Saint-Jean och är fransk transportminister. Den huvudsakliga handlingen i filmen rör sig kring spelet ett förslag att privatisera stationerna i det franska järnvägsnätet. Bertrands egen åsikt i ärendet är glasklar: han motsätter sig förslaget och går också ut offentligt och säger det. Men det finns andra starka viljor i regeringen som stöder förslaget och de båda sidorna drar sig inte för att spela ut varandra.

Pierre Schöller intresserar sig för det där interna politiska spelet, men även vad som händer men en enskild politiker när systemets kvarnar skoningslöst börjar mala. Det är en film som det inte är helt lätt att hänga med i. Den bjuder inte på någon action direkt, men tempot är ändå halsbrytande. Skådespelandet är mycket bra. Olivier Gourmet i huvudrollen har jag redan nämnt men Michel Blanc och Zabou Breitman är minst lika bra i sina mindre roller som nyckelpersoner i Bertrands entourage och de har båda helt i sin ordning blivit Césarnominerade i birollsklassen. Men som helhet är det alltså en aningen svårgreppbar film.

La guerre est declarée (som får svensk biopremiär den 20 april under namnet Slåss för livet) tog hem 6 Césarnomineringar och var dessutom Frankrikes Oscarsbidrag i år. Det är en handlingsmässigt gripande men formmässigt uppsluppen film om ett ungt par som drabbas av den kanske värsta av mardrömmar när det visar sig att anledningen till att deras lilla barn skriker mest hela tiden, har svårt med balansen och kräks i tid och otid är en svårbehandlad och aggressiv hjärntumör. Ett chockartat besked som vänder upp och ner på deras liv och som sätter förhållandet på svåra prov.

Ämnet är naturligtvis becksvart, men manuset som Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm (som också spelar huvudrollerna) har skrivit utifrån egna erfarenheter siktar i första hand in sig på parets kamp för att trots allt finna livsglädjen och försöka förhålla sig positiva i den pressande situationen. Resultatet blir en med tanke på det tunga ämnet förbluffande ljus och lättsam film. Valérie Donzelli, som också har regisserat filmen, har satsat på att ge berättelsen en nouvelle vague-doftande ram som är vag i konturerna. Här finns stilgrepp som för tankarna till såväl Francois Truffaut som Jacques Demy. I bland fungerar det, andra gånger inte.

Det är såklart berömvärt att försöka ta sig an sitt ämne på ett nytt och annorlunda vis, men Valérie Donzelli lyckas inte fullt ut hålla sin film i styr. Den formmässiga uppsluppenheten går ibland ut över trovärdigheten och karaktärsutvecklingen är emellanåt underutvecklad. Vi får inte alltid nöjaktiga förklaringar till varför de inblandade agerar som se gör. La guerre ést declarée är en bra film, men skönhetsfläckarna drar ner helhetsintrycket. Jag ber att få återkomma och utveckla mitt resonemang kring sen här filmen i samband med den svenska biopremiären i slutet av april.

Den fjärde och sista filmen jag hann se den aktuella dagen på filmfestivalen var den egensinnige regissören Bertrand Bonellos senaste film L’Apollonide (Souvenirs de la maison close). Den visades inom tävlan vid årets Cannesfestival och ståtar med åtta nomineringar inför Césargalan. Bonellos filmer brukar vara rena vattendelare, omöjliga att ställa sig neutrala inför. Antingen hatar man dem eller så om inte älskar dem så finner man dem fängslande och fascinerande. Som regel är de utmanande och provocerande i sitt ofta rättframma sätt att närma sig den kroppsliga lusten. I bland kliver han över gränsen han till det spekulativa, men när Bonello som här hela tiden håller sig på rätt sida är han en personlig och spännande regissör.

L’Apollonide påminner på flera sätt om det intressanta och stämningsladdade Canal+-producerade franska tv-dramat Maison Close, ytterligare ett av bevisen på att det händer en hel del spännande inom fransk tv-produktion just nu, inte bara för att båda utspelar sig i förfluten tid på en parisisk lyxbordell utan också i sitt anakronistiska sätt att använda sig av musik och kläder.

Det finns naturligtvis skillnader också. Som att Maison Close utspelar sig under Pariskommunen 1871 medan L’Apollonide utspelar sig i Belle Epoque-miljöer kring sekelskiftet några år senare. Det politiska spelet är mycket tydligare i Maison Close som i sitt sätt att skildra en politisk epok och samhälleliga omvälvningar med ett glädjehus som utgångspunkt påminner en hel del om amerikanska Deadwood.

Bertrand Bonello är nog så politisk men siktar in sig på något helt annat. L’Apollonide är en stämningsfull, lätt klaustrofobisk studie av objektifiering, förtryck, skönhet och inte minst genuspolitik. Den må utspela sig lite drygt 100 år tillbaka i tiden, men mycket av det som skildras är i överförd betydelse otäckt och sorgligt applicerbart på vårt moderna samhälle. Vilket Bonello också låter påskina i den på så många sätt tragiska slutscenen.

Det här är definitivt inte en film för alla. Någon egentlig handling eller dramaturgi saknas och Bonello förflyttar sig ofta i berättelsens kronologi, inte sällan utan helt tydliga övergångar. Men jag tror att de flesta kan uppskatta några av filmens stora tillgångar. Skådespelarna är genomgående utmärkta och scenografin och kostymerna magnifika. Jag hoppas få möjlighet att se den här filmen igen. Jag har nämligen en känsla av att den vinner på att ses flera gånger och att ännu fler av de subtila bottnar som finns i manuset då kommer att nå fram.

Det får avsluta den här rapporten från Göteborgs filmfestival. En dag återstår av årets upplaga. Känner jag mig själv rätt kommer jag att se till att även den kommer att bjuda på frankofona intryck.

Finns det några snälla tomtar här?

God fortsättning på julen! Häromdagen skrev jag om En julberättelse och jag tänkte inte släppa jultemat än. I dag tänkte jag ta upp kultklassikern Le père Noël est une ordure från 1982, en film som är i det närmaste ett obligatorium för miljontals fransmän när det vankas jul.

För en svensk publik är den dock i det närmaste okänd mark eftersom den såvitt jag vet i alla fall inte nådde våra breddgrader. Och faktum är att den initialt inte blev någon hejdundrande succé i Frankrike heller.

Drygt 1,5 miljon sålda biljetter är naturligtvis inte så dåligt, men heller ingen anmärkningsvärt hög siffra. Framförallt inte när det gäller en film som med tiden nått sådan berömmelse.

Det var egentligen först när filmen började att visas på tv som den tog fart popularitetsmässigt. Och som sagt, numer är den lika självklar julunderhållning för en fransman som Frank Capras Livet är underbart är för en amerikan.

Le père Noël est une ordure är en filmversion av en hyfsat framgångsrik pjäs, i båda fallen framförd av teaterkollektivet Le Splendid som bildades på 70-talet och som firade stora triumfer både på scen och på film.

Deras samarbete lade grunden till att några av medlemmarna sedermera var för sig blivit några av Frankrikes mest berömda och uppskattade skådespelare. Namn som Josiane Balasko (i Sverige kanske mest känd för sin huvudroll i Igelkotten ), Gérard Jugnot (Gosskören), Michel Blanc (Den fula gubben), Thierry Lhermitte (Muta & kör) och Christian Clavier (Visitörerna) har alla sin bakgrund i Splendid.

Le père Noël est une ordure hade premiär i sin scenversion 1979 och nådde alltså vita duken 3 år senare. Ytterligare dryga tio år senare gjordes den, som så många andra populära franska komedier i en amerikansk nyversion. Då i regi av Nora Ephron och under namnet Mixed Nuts.

Naturligtvis är det franska originalet att föredra. Även om vi i ärlighetens namn inte heller då pratar om någon fantastisk filmupplevelse. Men om man står ut med det högt uppskruvade och hysteriska tonläget som dominerar filmen så bjuds man i alla fall på några genuint roliga scener och skådespelarna sprider en smittande entusiasm omkring sig.

Men förutom att det är en film som man definitivt bör ha sett om man intresserar sig för frankofon populärkultur så rör det sig absolut inte om någon omistlig filmunderhållning. Le père Noël est une ordure är en tämligen alldaglig fars, om än av det mörkare slaget.

Handlingen utspelar sig under en intensiv julaftonskväll. Händelsernas centrum är en hjälporganisation typ SOS medmänniskas lokaler i Paris. Under kvällen passerar en hel drös färgstarka och hel- eller halvneurotiska karaktärer, och dit räknas definitivt även personalen, revy. Som bäst är filmen mot slutet då man verkligen trampar gasen i botten, släpper alla hämningar och låter filmen dra iväg i full fart i riktning mot det absurda.

Efter Le père Noël est une ordure gick Splendid-gänget skilda vägar och flera av dem fick som sagt stor framgång på egen hand. Nästan hela gånget återförenades dock 2006 tillfälligt för att spela in den tredje filmen i den populära Les Bronzés-serien.

Ämnet Les Bronzés, Frankrikes svar på Sällskapsresan, ska jag be att få återkomma till.