RSS Flöde

Etikettarkiv: Sekwa

En lite allvarsam och sorgsen glädjespridare

tom-lille-tom

I dag öppnar årets upplaga av Bok- och biblioteksmässan i Göteborg, den 30:e i ordningen. Fullt så länge har jag inte hängt med, men årets mässa blir faktiskt min 14:e raka. Sedan jag var där för första gången 2001 har Bokmässan varit en av årets självklara kulturella höjdpunkter för mig och jag ser verkligen fram emot årets mässa också.

Sedan jag kickade i gång den här bloggen för lite drygt tre år sedan har det blivit en tradition att jag uppmärksammar starten av mässan genom att tipsa om en bok. I år får det bli Tom, lille Tom av den i Nice födda författaren Barbara Constantine, nyligen utgiven på svenska av Sekwa förlag. Det är den svenska översättningen jag har läst men jag måste ändå börja med att få säga hur oerhört förtjust jag är i den franska originaltiteln Tom, petit Tom, tout petit homme, Tom. Det sjunger så härligt rytmiskt om den. Tyvärr är det en ordlek som inte alldeles lätt låter sig översättas till svenska så jag förstår att man valt den rakare och enklare titeln Tom, lille Tom till den svenska utgåvan.

Tom, lille Tom är en feelgood-bok, men som all riktigt bra feelgood har (och kanske också måste ha för att den ska bli riktigt minnesvärd) finns det en stor portion allvar i botten. Titelns Tom är en 11-årig pojke som bor i en sliten husvagn med sin unga, ensamstående mamma. Hon vill väl men är vid blott 26 års ålder märkt av livets tuffa törnar. Hon har inget fast jobb men tar de små påhugg hon kan få och lägger samtidigt ner mycket tid på att försöka läsa in sina gymnasiebetyg.

Eftersom hon också gillar att hänga ute med vänner blir det inte mycket tid över till Tom. Han får helt enkelt till stor del klara sig själv.  Inte bara sig själv, förresten. Han tar också stort ansvar för att det kommer mat bordet genom att på ett varsamt och vördnadsfullt sätt stjäla råvaror från grannarnas trädgårdsland.

Tom verkar dock ta det hela med stort jämnmod och har en grundläggande positiv syn på livet och tillvaron. När han en kväll hittar en av sina grannar, en gammal dam, som ramlat och slagit sig i sin trädgård och hjälper henne in i huset öppnar sig en ny värld för Tom och han får en oväntad vän på kuppen. I ungefär samma veva dyker en annan person upp som kommer att spela en viktig roll för lille Tom.

Det är som framgår av beskrivningen en hel del socialrealism i denna feelgood-anrättning och som läsare är det svårt att inte beröras och fundera över Toms och de andras levnadsförhållanden, men det är inte på något vis någon tung bok. Barbara Constantine skriver med  ömsinthet och värme och det märks hur mycket hon känner för sina karaktärer. Hennes språkbruk är flyhänt och välavvägt.

Den alltigenom dominerande känslan i boken är livsglädjen och ljuset sipprar alltid igenom. Dessutom är det snart sagt omöjligt att värja sig mot Toms optimism inför livets utmaningar. Tom, lille Tom är en charmig och lättläst berättelse som stämmer till eftertanke. Som all bra feelgood gör.

En fin frankofil tv-dag!

Postat den

Igelkotten

Det är inte alltför ofta det sker men det är lika trevligt varje gång det gör det. I dag sänder SVT inte mindre än två franska filmer. Två bra sådana dessutom. Den ena skulle jag till och med kalla för ett mästerverk. Mästerverket är Claire Denis White Material från 2009. Den har jag skrivit om förr, vad jag skrev kan du läsa här. Starttiden 23:20 ( i SVT1) är kanske inte optimal för en dag mitt i arbetsveckan men det är verkligen en film värd att stanna uppe lite extra länge för. Om du inte skulle orka med det rekommenderar jag naturligtvis att ställa eventuell inspelningsanordning för att kunna se den vid senare tillfälle.

Starttiden för den andra av dagens filmer, eller första om vi pratar visningstidskronologiskt, är kanske inte heller helt perfekt. 14:25 (även den på SVT1) visas Mona Achaches fina och i stort sett lyckade filmatisering av Muriel Burberys internationella bästsäljare Igelkottens elegans (L’Elégance du hérrison), utgiven på svenska av Sekwa förlag. Filmversionen heter kort och gott Igelkotten (L’Hérrison) och fick fransk biopremiär 2009 och svensk året efter.

Boken är naturligtvis bättre, säg den film som är bättre än sin litterära förlaga (okej, jag kan komma på några stycken men de är verkligen de få undantagen som bekräftar regeln). Med tanken på att boken är mycket litterär till sin form med många utvikningar i form av dagboksanteckningar och filosofiska och finkulturella referenser är det inte så märkligt att Mona Achache har tagit sig en hel del friheter i bearbetningen. Den populärkulturellt sett relativt teoretiska texten låter sig helt enkelt inte så lätt översättas till film. Mona Achache har behållit själva ramberättelsen men i övrigt gjort ganska stora förändringar.

Trots det lyckas hon i mina ögon behålla den övergripande känslan och stämningen från boken. Filmen drar i bland, precis som boken, åt det översentimentala hållet men i det stora hela bjuder den på samma typ av lågmäld och lätt filosoferande ton. Trots att Muriel Burberys bakgrund som filosofilärare skiner igenom i texten (och i filmen) blir det mesta dock ganska lättviktigt. Men den milt satiriska driften med den franska borgerligheten är kul och det i grund och botten livsbejakande budskapet värmer. Bra skådespel och fin regi är två andra faktorer som gör Igelkotten till en angenäm filmupplevelse.

Berättelsen i Igelkotten kretsar kring invånarna i ett hyreshus i Paris. Huvudpersonerna är den brådmogna 11-åringen Paloma (som beslutat sig för att ta sitt liv på sin 12-årsdag) och den i hemlighet belästa och belevade portvakten Madame Michel. De vantrivs båda i sina respektive liv men hittar själsfränder i varandra. Deras vänskap tar riktigt fart när en vänlig, äldre japansk gentleman flyttar in i huset och blir någon form av brygga mellan dem. Berättelsen tangerar emellanåt det banala men riktigt fint skådespel, främst av unga Garance Le Guillermic i rollen som Paloma och rutinerade Josiane Balasko som portvakterskan, lyfter filmen. Gabriel Yareds stämningsfulla filmmusik är en annan sak att sätta upp på pluskontot.

Spänningshungrig som en Vargas

Postat den

spokryttarna-fran-ordebec

Först och främst två noteringar från gårdagskvällen, en positiv och en negativ. Det positiva: PSG besegrade Lille med 3-1 på bortaplan och gick därmed upp på 86 poäng, vilket är nytt rekord för franska ligan.  Det tidigare rekordet på 84 poäng hade Lyon från säsongen 2005/2006. Laget har i säsongsavslutningen på söndag (hemma mot Montpellier) chansen att ytterligare späda på poängrekordet men också att sätta ett annat prydligt rekord: flesta antal segrar under en ligasäsong. Segern mot Lille var PSG:s 26:e för säsongen och tangerade det gällande rekordet. Seger mot Montpellier och PSG ståtar ensamt med rekordet.

Det negativa från gårdagen: man kan lugnt konstatera att jag överskattade Frankrikes chanser i Eurovision Song Contest. Farlig outsider sa jag, suverän sistaplats med bara två poäng (en från Sverige och en från Finland) blev resultatet. Jag vidhåller fortfarande att Moustache med Twin Twin är en bra låt med hitpotential som hade förtjänat ett bättre öde i tävlingen men måste samtidigt tillstå att trions framträdande i Köpenhamn inte var helt lyckat. Ett ostrukturerat och virrigt scenspråk samtidigt som den vokala delen kändes mycket tunnare än på skiva bidrog säkert till att låtens kvaliteter inte kom fram. Jag håller det dock inte för omöjligt att skivversionen kommer att kunna bli en hit i sommar men chanserna till det minskade naturligtvis drastiskt av det katastrofala resultatet i tävlingen.

Det om debaclet för Twin Twin i ESC. Då är det betydligt trevligare och lättare att skriva om något franskt som redan är en etablerad inhemsk och internationell succé: Fred Vargas deckare. I samband med världsbokdagen i förra månaden slog jag ett slag för hennes ännu inte till svenska översatta L’Homme aux cercles bleus, den första boken i serien om kommissarie Adamsberg. Den här gången vill jag å det starkaste rekommendera den senaste boken i serien L’Armée furieuse och den finns dessutom utgiven på svenska. Spökryttarna från Ordebec heter den svenska översättningen som gavs ut av Sekwa i slutet av förra året.

Spökryttarna från Ordebec levererar mer av allt det som vi fans lärt oss förvänta oss av och älska med en Fred Vargas-deckare. En smart och oförutsägbar intrig på flera plan, ett excentriskt och udda persongalleri och inte minst Fred Vargas egensinniga och personliga språk. Fred Vargas fortsätter att sjunga långsamhetens lov i hur Spökryttarna från Ordebec är uppbyggd. Hon tar sin tid i berättandet av den som vanligt av folklore och gotiska myter kryddade intrigen och lämnar mycket utrymme åt rollfigurernas funderande, resonerande och filosoferande.

Lite som den där humlan som inte borde kunna flyga men ändå gör det är det med Fred Vargas Adamsberg-deckare. Trots det bitvis låga tempot och långtifrån händelsedrivna berättandet upplever jag det aldrig som att hennes böcker är långsamma eller händelsefattiga. Hennes sätt att skriva ger böckerna ett något bakvänt men effektivt driv som gör dem till tempostarka bladvändare ändå.

Den här gången ställs Jean-Baptiste Adamsberg och hans färgstarka kollegor inför några riktigt kniviga utmaningar varav en med kopplingar till en medeltida vandringssägen. En gammal dam från Normandie söker upp Adamsberg i Paris och berättar att hennes dotter sett de okända spökryttarna rida fram över en liten skogsväg utanför det lilla samhället Ordebec. Spökryttarna är enligt gamla medeltida berättelser ett säkert tecken på förestående ond bråd död. Myten säger nämligen att spökryttarna alltid får med sig fyra personer som genom sina handlingar har förtjänat det. Adamsberg ser det mest som vidskeplighet med blir ändå lite nyfiken och lämnar jurisdiktionen i Paris för att åka till Ordebec och se sig om. När han väl är där börjar märkliga saker att ske som tyder på att det kanske skulle ligga något i myten.

Parallellt med utredningen i Ordebec som Adamsberg snabbt blir indragen i har han två kniviga fall på hemmaplan att ta hand om. Sin vana trogen litar Adamsberg blint på sin magkänsla och hoppas att kunna styrka den med faktiska bevis efterhand. Men den här gången riskerar den där magkänslan sätta honom i än större bryderier och problem än tidigare.

Spökryttarna från Ordebec befäster än en gång Fred Vargas roll som en av de bästa och mest unika deckarförfattare vi har just nu. Jag har sagt det förr och säger det igen, om du är sugen på något som bryter mönstret och placerar sig långt utanför den tämligen breda mittfåra som mycket av dagens kriminallitteratur befinner sig i så är det till Fred Vargas du ska söka dig. Här får du spänning, eftertänksamt resonerande och underfundig humor i en aptitretande blandning som inte liknar något annat. Rent intrigmässigt här dessutom Spökryttarna från Ordebec till det allra bästa Fred Vargas hittills har presterat. Och det vill inte säga lite det. Det här en deckarpärla du absolut inte bör missa.

Pojken som ropade Vargas

Cerclesbleus

Glad världsbokdag på er alla! Eller man kanske ska säga trevlig väldsbokdag eller kanske god världsbokdag? Hur det än må vara med det så är det världsbokdagen i dag och det är definitivt något att fira och uppmärksamma, för även om jag inte läser tillnärmelsevis lika mycket som jag gjorde förr om åren och som jag skulle vilja göra så är det en av mina favoritsysselsättningar och något som jag verkligen njuter av när jag finner tid och ro nog åt att göra det.

Men eftersom jag inte är någon snabbläsare direkt så är det nuförtiden alltför sällan som jag tycker mig ha tid åt att ägna mig åt läsning. Den stressade nutidsmänniskan i mig tycker att det känns betydligt mer tidseffektivt att se en film eller ett tv-program. Hemskt, jag vet. Det är min förhoppning att jag ska komma till bukt med problemet/se över mina prioriteringar över hur jag använder min lediga tid.

Men jag har naturligtvis ett konkret boktips att komma med såhär världsbokdagen till ära. Jag har slagit ett slag för den franska deckardrottningen Fred Vargas tidigare, i samband med att hennes näst senaste roman Okänd kontinent (Un lieu incertain kom ut på svenska på Sekwa förlag. Den här gången vill jag dock lyfta fram en bok som tyvärr ännu inte finns utgiven på svenska: L’homme aux cercles bleus, Fred Vargas första bok i serien om kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg.

För den som nappar på tipset och vill läsa den så finns den att tillgå på flera språk. Naturligtvis på originalspråk men också bland annat på engelska, norska och danska. Än så länge finns ”bara” fem av de totalt sju Adamsberg-romanerna utgivna på svenska, men om man dessutom räknar in det seriealbum och den samling om tre kriminalnoveller som Fred Vargas också skrivit om den avige men älskvärde kommissarien och som inte heller finns översatta och utgivna i Sverige så känns genast hålet att fylla lite större.

För ett hål att fylla är det. I mina ögon är Vargas deckare genomgående så bra att de verkligen förtjänar att finnas utgivna på så många språk som möjligt så att de kan nå så många läsare som möjligt. Jag vet inte om det ingår i Sekwas planer att täta till de där hålen i den svenska utgivningen av Fred Vargas men jag håller verkligen tummarna för att det gör det.

L’homme aux cercles bleus som kom ut i Frankrike redan 1991 är alltså den bok i vilken vi först för möta Adamsberg och kollegan Danglard. Redan detta deras första gemensamma fall är av de säregna och udda slaget. En serie blå kritstreckscirklar hittas runtom i Paris. Mitt i dessa cirklar ligger ett föremål som synbart är kastat på marken och i cirklarna är samma olycksbådande strof skriven.

Adamsberg anar instinktivt att det hela bara är början och att cirklarna snart kommer att få betydligt våldsammare innehåll och mycket riktigt, till slut hittar man en cirkel med en kvinna med uppskuren hals i. Det besvärliga är att det inte finns tillstymmelse till övriga ledtrådar att gå på. Det blir en utredning som kräver all Adamsbergs uppmärksamhet och list och som prövar den hetsigare Danglards tålamod avsevärt.

L’homme aux cercles bleus var förvisso inget debutverk men jag är ändå imponerad över i hur hög grad som Fred Vargas redan i sin första roman om Adamsberg hittat den stil som kännetecknar resten av serien. Den är till omfånget betydligt blygsammare än framförallt de senaste två böckerna i serien (ca 250 sidor) men i övrigt är det egentligen inte så mycket som skiljer. Det eftertänksamma, snirkliga och aviga språkbruket, den minst lika mycket reflekterande och filosoferande som händelsedrivna berättarstilen och det färgstarka och exentriska persongalleriet finns på plats redan här.

Dessutom är själva deckargåta snillrikt och intrikat utformad. L’homme aux cercles bleus är helt enkelt en riktigt bra deckare. Den är möjligtvis lite rakare jämfört med de senare böckerna i Adamsberg-serien. Med tiden har hon kommit att brodera ut berättelserna mer och i allt högre grad väva in element av gamla myter och folktro. Dessutom har hon utvecklat de reflekterande, resoneranade och filosofiska dragen.

I Fred Vargas värld är vägen mellan punkt a och b aldrig särskilt rak utan tar gärna en avstickare till såväl c, d och kanske till och med e innan den når fram. Och det säger med den största kärlek och menat som beröm. Inget ont i sig om hårdkokta, minimalistiska och direkta deckare men jag älskar den omväxling till det som Fred Vargas Adamsbergs-deckare innebär. Sedan finns är alltid en varm, om än lite torr, humor i hennes böcker.

Om du ännu inte har upptäckt Fred Vargas så vill jag bara säga grattis, du har en riktigt höjdare framför dig. Och när det gäller startpunkt så kan du lika gärna börja från början, med L’homme aux cercles bleus. Om du absolut vill läsa henne på svenska så blir det till att börja med bok två L’homme à l’envers från 1999. Mannen som vände insidan utåt, som den heter här i Sverige, finns utgiven i pocketversion av Sekwa.

Varje ord som vägt på guldvåg

man

Jag har flera gånger poängterat hur att läsa-högarna bara växer i lägenheten och att jag har någon sorts konstant dåligt samvete över att jag inte hinner läsa så mycket som jag skulle önska. Trots denna känsla av stress över att inte hinna läsa så många böcker som jag skulle vilja så läste jag tämligen omgående om den här boken. Så bra är den, Kim Thúys nya roman Mãn – nyligen utgiven på Sekwa förlag i utmärkt svensk översättning av Marianne Tufvesson.

Mãn är en bok som lämpar sig ypperligt för att läsas två gånger på kort tid. Dels har den ett lämpligt omfång för det, dryga 150 sidor, dels är den skriven med en stillsamt driv i språket som ger läsandet en känsla av att vara helt ansträngningslöst. Kim Thúys känsliga och sinnlikt vackra prosa flyter på som en kristallklar och lugnt porlande vårbäck. Det finns inte ett överflödigt eller för den delen malplacerat ord i den här boken. Det är som att Kim Thúy vägt vartenda ord på guldvåg. Förmodligen har det varit allt annat än ansträngningslöst för henne att skriva det, men allt (förmodat hårt) jobb med att hitta de i sammanhanget perfekta orden har å andra sidan gett resultat. Hennes prosa är lite dröjande, en aning återhållet och fantastiskt vacker. Att själva berättelsen sedan har ett melankolisk och lätt nostalgiskt drag över sig gör naturligtvis inte saken sämre för en nostalgiker som mig. Med tanke på att den använder sig av smaker, dofter och textur av mat som en triggermekanism för den där nostalgin känns det fullt naturligt att den kommer ut på svenska såhär exakt 100 år efter att den första delen i Marcel Prousts berömda romansvit På spaning efter den tid som flytt publicerades.

Boken har fått sin titel från sin huvudperson. Mãn, vietnamesiska för ”den som fått allt hon ber om”, är en kvinna som flytt från Vietnam och till slut hamnat i Montreal i Kanada och jobbar som kock. I korta och utsökt väldisponerade textavsnitt berättas Mãns historia. Och det är en stillsamt dramatisk historia som vindlar likt den där porlande bäcken som jag liknade Kim Thúys språk vid. Under den vackra och sköra ytan som hennes sätt att skriva innebär bubblar det av starka känslor. Och nästan allt som berättas är nära sammankopplat med hur Mãn bereder och lagar den mat hon serverar på sin restaurang. Som en bonus till Mãns engagerande berättelse får vi som läsare dessutom fina beskrivningar och bilder av vietnamesiska sedvänjor. För att dra en parallell till filmens värld, vilket jag som cineast och filmkritiker mer än gärna gör, så tycker jag att Mãn till viss utsträckning påminner en hel del om Ang Lees film Mat, dryck, man, kvinna från 1994. Inte minst genom det sätt de båda använder maten som metafor och grund för att berätta om skeenden och känslor.

Mãn är en oerhört lätt bok att läsa och att tycka om. Jag läste den som sagt två gånger i rask takt eftersom jag gillade den så mycket och jag kan tänka mig att jag kommer att återkomma till den snart igen. Fast då tror jag att jag kommer att läsa den mycket långsammare, kanske nästan som om det vore en novellsamling som man måste pausa i för att låta varje enskild novell verkligen sjunka in. Jag kan tänka mig att det här är bok som verkligen vinner på att läsas så. För att ge hennes redan mycket vackra och sensuella men också sparsmakade språk chans att blomma ut ännu mer.

Uppdrag granskning möter Alla presidentens män i engagerad fransk spänningsroman

fördödelse anne rambach

Det finns naturligtvis en trygghet i att veta vad man får, att inte behöva riskera att bli alltför besviken. Där någonstans tror jag man kan hitta en del av förklaringen i varför vi är så förtjusta i att läsa deckare, trots att väldigt mycket i genren går i samma gamla hjulspår, enligt samma mönster och utan större variation. Och det är naturligtvis inte fel i att läsa ännu en bok med ungefär samma upplägg och där karaktärerna är som goda, gamla vänner. Men visst är det skönt att röra sig utanför den där bekvämlighetszonen också? För den som vill läsa spänningsromaner med en helt egen stil och som håller sig långt ifrån den där mittfåran är Anne Rambach ett mycket bra alternativ. Hennes böcker om den parisbaserade frilansjournalisten Diane Harpmann liknar inget annat jag läst i genren. I somras släpptes Förödelse (Ravages i original), den tredje fristående romanen i serien, på svenska av Sekwa förlag. Samma Sekwa som ger ut en annan av deckargenrens mer säregna författare Fred Vargas, hennes senaste roman släpps i svensk översättning om ungefär en månad.

Den som har läst Anne Rambachs två tidigare Harpmann-romaner Bombyx och Doft av ondska (Parfum d’enfer i original) kommer att känna igen sig i Förödelse, men ändå inte. Förödelse är nämligen något lite annat. Anne Rambachs aviga stil och språk är desamma men själva berättelsen rör sig i gränslandet mellan sanning och fiktion, skönlitteratur och reportage. Förödelse är en spänningsroman som vilar på en verklighetsbakgrund baserad på  mycket noggrant researcharbete. Det vill säga berättelsen är påhittad men all fakta i den korrekt. Det är en vitglödgat rasande samhällskritisk bok, ett journalistiskt avslöjande i skönlitterär form. Som läsare rycks man med i den skickligt utmejslade spänningsberättelsen och blir samtidigt ömsom ursinnig, frustrerad och rörd av de verkliga händelser och skeenden som finns i bakgrunden. Förödelse handlar nämligen i grund och botten om den franska delen i den stora skandalen med asbest.

Förödelse inleds med att Diane Harpmanns vän Elsa finner journalistkollegan Dominique André död i sitt hem. Polisen är övertygad om att det är ett självmord men Elisa är övertygad om att någon annan ligger bakom det hela. Hon vet att Dominique höll på att arbeta med ett stort avslöjande kring den franska asbestskandalen, ett avslöjande som borde göra mäktiga personer nervösa. Hon är dock inte helt säker på vad själva avslöjandet består i. Diane och Elsa bestämmer sig i samarbete med Dominiques förläggare för att försöka ta reda på om Dominique verkligen blev mördad och slutföra hans utredning. Det visar dig bli ett bokstavligt talat livsfarligt arbete och en utredning med oanade förgreningar.

Förödelse fungerar alltedeles förträffligt som en spänningsroman men det är verklighetsbakgrunden som är den riktigt starka delen i den. Det här är en djupt engagerande och upprörande bok om de allra värsta avarter av den så kallade marknaden. Det är en berättelse om den mörkaste cynism där vinstintresse hela tiden överträffar den enskilde arbetstagarens människovärde och där arbetarna är som bönderna på ett schackbräde, lätta att offra när det gäller det strategiska spelet i jakt på den slutgiltiga segern.

Som den journalist jag är jag dessutom mycket road av Anne Rambachs beskrivning av det journalistiska arbetet bakom ett avslöjande som boken beskriver. I det avseendet påminner den en del om Watergateavslöjarna Bob Woodward och Carl Bernsteins Alla presidentens män. Som journalist blir jag dessutom oroad över hennes tämligen exakta beskrivning av de stora problem som den här branschen brottas med just nu. Förödelse är helt enkelt en deckare som roar och underhåller med driv, engagemang och stor spänning i berättelsen och samtidigt oroar, upprör och väcker tankar om saker och tings tillstånd. En mycket bra kombination om du frågar mig. Och till det kan alltså också läggas Anne Rambachs egensinniga stil att skriva och berätta. Det här är en bok som jag verkligen rekommenderar den deckarsugne. Det finns dock några saker att ha synpunkter på. I bland är det som att Anne Rambach blir lite för förtjust i den noggranna research hon gjort. Det finns en drag av onödig detaljsjuka i boken och hon kan fastna i lite för långa beskrivningar av saker och ting. Med ett bättre redaktörsarbete hade den här boken kunnat kortas med kanske 100 sidor och absolut inte tappat något på det, tvärtom. Och det är klart att den naturalistiska överflödet av detaljer stör läsningen och irriterar i bland, men det tar inget från kraften i berättelsen. Det är bara synd att ha en känsla av att det kunde ha blivit ännu bättre när man slår igen boken efter att ha läst den sista sidan.

En kvinna över gränsen till nervsammanbrott

713445

I  morgon är det äntligen dags igen. Då öppnar årets upplaga av det som jag anser vara en av livets verkliga höjdpunkter, Bokmässan i Göteborg. Årets mässa blir min trettonde raka och jag ser fram emot det lika mycket varje år. Jag kan liksom inte få nog av Bokmässan. Som traditionen bjuder här på bloggen så förbereder jag mig inför mässan med att leverera ett färskt boktips. I år får det bli ännu en fantastisk liten bok ur Sekwa förlags alltmer imponerande samling utgåvor. Var hittar ni alla dessa spännande författare och texter undrar jag ibland?

Den här gången handlar det om ett debutantverk, Viviane Élizabeth Fauville av Julia Deck. Det är ännu en av de där täta, intensiva och tämligen korta (i det här fallet ca 150 sidor) romaner som passar min läsrytm så bra, det dåliga samvetet över att jag tyvärr inte hinner läsa så mycket skönlitteratur som jag helst skulle vilja gör sig alltjämt ständigt påmint, och som Sekwa är så väldigt bra på. Att det rör sig om ett debutantverk tål att påpekas för det finns inget i den stilistiskt och formmässigt så gott som fulländade roman som skvallrar om det. Jag kan på rak arm inte komma ihåg att jag läst en annan debutant som på samma sätt som Julia Deck haft så fullständig kontroll över sitt språk och uttryck i en så utmanande berättarform som hon ger sig på i Viviane Élizabeth Fauville. Språket är ekonomiskt och exakt, tempot varieras ideligen och allra mest imponerande är hur hon på ett så ledigt och naturligt sätt går från ett berättarperspektiv till ett annat. Det är en bok som på ett effektivt sätt försätter läsaren i nästan samma förvirring över vad som händer som dess kvinnliga huvudperson känner och det är ett rasande skickligt och effektivt sätt att berätta och den skriver definitivt inte läsaren på näsan. Tvärtom. Den lämnar flera öppningar till egna tolkningar av vad som egentligen händer i den kriminalromandoftande berättelsen.  Viviane Élizabeth Fauville är en roman som ställer en del krav på läsaren men som å andra sidan ger rejäl lön för den extra mödan.

Julia Deck vilar inte på hanen utan slungar i den suggestiva inledningen läsaren direkt in i handlingen. Redan i det andra stycket är jag fast: ”Du är inte helt säker men det känns som att du för fyra fem timmar sedan gjorde något som du inte borde ha gjort. Du försöker minnas vad du gjorde, hur dina handlingar följde varandra, men så fort du får tag i en bit slinker det undan och, i stället för att automatiskt leda dig vidare till nästa, faller det rakt ned i det svarta hål som är vad som fanns kvar av ditt minne”. Sedan kan jag helt enkelt inte sluta läsa. Det finns ett driv i texten som det inte går att värja sig emot.

Duet i texten är berättelsens huvudperson, titelns Viviane Élizabeth Fauville. Hon är 42 år gammal, har ett bra jobb, ett tre månader gammalt barn och är nyseparerad från sin man. Allt detta överskuggas när hon morgonen efter den mystiska inledningen på romanen vaknar upp och kommer ihåg att hon dagen innan dödat sin psykiatriker. Hur är dock inte säker på varför och börjar försöka leta i sitt minne efter ledtrådar. Att hon själv inte riktigt har koll på vad som hänt och krampaktigt kämpar för att få rätsida på situationen är naturligtvis illa nog och att hon samtidigt kallas till förhör och blir föremål för polisens utredning kring brottet gör självklart inte saken bättre. Vivianes förvirring tilltar av den stressade och pressade situationen och paranoian och de totala sammanbrottet tycks vänta runt hörnet. Och verklighet och fantasi blir allt svårare att hålla isär för henne.

Julia Deck lägger mycket skickligt bit för bit i det intrikata pussel som personen Vivane Élizabeth Fauville och berättelsen upphör aldrig att överraska eller fascinera. Och som sagt, hon lämnar en hel del öppningar för egna tolkningar. Det är naturligtvis i första hand en berättelse om psykisk ohälsa och det går definitivt att läsa in en kritik mot samhällets sätt att möta denna, men jag ser även Vivane Élizabeth Fauville som en starkt feministisk skrift, en fängslande och engagerande skildring av hur det är/kan vara att vara kvinna i ett Frankrike av idag. Berättelsens Viviane dukar i min läsning under till följd av den enorma press hon känner i form av samhällets tuffa förväntningar och prestationskrav på henne som mamma och yrkesarbetande kvinna. Men det är min tolkning. En av flera möjliga. Med tanke på att den är så intrikat, skickligt skriven och så flerbottnad och full av olika tolkningsmöjligheter borde det vara en i det närmaste perfekt bokcirkelbok. Jag har funderat och klurat en hel del på den sedan jag förrförra helgen slog ihop den efter att sträckläst den. Att en bok stannar kvar i tankarna på det viset, det är för mig ett riktigt bra betyg. Kanske det allra bästa.

Dela gärna med dig av dina tankar till mig om du som läser detta har läst Vivane Élizabeth Fauville. Jag är mycket nyfiken på att höra vad andra tycker och tänker om den. Och har du inte redan läst den så säger jag bara; sätt igång och gör det!

Om du önskar dig en bra bok så…

Postat den

allt_jag_onskar_mig1-660x1024

Alla har vi väl någon gång i livet fantiserat över skulle hända om vi fick en riktigt, riktigt stor summa pengar. Vad vi skulle kunna göra för de pengarna och vilka drömmar vi skulle kunna förverkliga. Det kan vara nog så förföriska drömscenarion som målas upp men samtidigt brukar i alla fall jag alltid landa i frågeställningen om obegränsat med pengar verkligen skulle leda till lycka. Allt går trots allt inte att köpa för pengar. En sak som jag själv önskar mig är till exempel mer tid att läsa för att kunna beta av de hela tiden växande att läsa-högarna i lägenheten men mig veterligen har ännu ingen lyckats kunna köpa sig till en 25:e, 26:e eller kanske till och med 27:e timma på dygnet. Visst, du kanske invänder att obegränsat med pengar skulle kunna frigöra tid under dygnets befintliga timmar genom att man inte skulle behöva arbeta längre, men saken är den att jag gillar mitt arbete och skulle ändå inte vilja ge upp vare sig det eller mina andra intressen. Resultatet av ekvationen blir fortsatt för lite tid att läsa.

Under påskhelgen fick jag dock äntligen lite tid över till att läsa och använde den till att sträckläsa Sekwas senaste släpp Allt jag önskar mig (La liste de mes envies i original) av Grégoire Delacourt. Sträckläsa, eller egentligen närmast sluka, är verkligen rätt ord, för när jag väl hade börjat läsa kunde jag inte sluta. Den här berättelsen som handlar just om en person som vinner en hiskelig summa pengar på ett lotteri, i detta fallet 18 miljoner euro, och därmed rent konkret ställs inför funderingarna kring vad det skulle innebära att ha så mycket pengar, vilka konsekvenser det skulle få i det vardagliga livet. Huvudpersonen Jocelyne är en medelålders kvinna som överlag är nöjd med sitt liv, med undantag för några enstaka tragiska händelser i det förflutna som alltjämt är som ömmande sår för henne. Hon bor i Maximilien Robespierres födelsestad Arras i Pas-de-Calais, är gift sedan länge med den tämligen alldaglige Jocelyn och driver en liten, oansenlig sybehörsbutik. För sitt eget höga nöjes skull driver hon också en blogg om sömnad, en blogg som lite i tysthet fått en icke oansenlig skara följare. Hennes liv puttrar helt enkelt på och går sin lugna, gilla gång. Tills det att hon övertalas av två väninnor att spela på lotto – och vinner de där 18 miljonerna. Euros, alltså. Hon beslutar sig för att inte berätta för någon att det är hon som vunnit, inte ens för sin man och dessutom avvakta med att lösa ut vinsten. Allt för att i lugn och ro fundera igenom situationen. Utan att veta att de där pengarna alldeles oavsett kommer att få konsekvenser i hennes tillvaro.

Allt jag önskar mig är en fantastisk liten bok, och med liten syftar jag på att den är ganska kort, bara 189 sidor. Men på de där 189 sidorna lyckas Grégoire Delacourt fånga bara så mycket klokskap, värme och mänsklighet. Det där med jämförelser är ett lite lurigt kapitel, det kan bli väldigt fel eftersom de upplevelser man får av att läsa något är högst subjektiva, men jag skulle vilja likna Grégoire Delacourt vid en Paolo Coelho men utan dennes inslag av andlighet och new age. Allt jag önskar mig är lika tänkvärd, gripande och sedelärande som Paolo Coelho kan vara i sina bästa stunder. En skillnad är dock att Delacourt, i min läsning, lämnar mer outsagt för läsaren att själv fylla i och det tilltalar mig. Hans språk är okomplicerat och effektivt med ett mjukt och rytmiskt ordflöde och berättelsen är kryddad med en lågmäld och subtil humor. Det som inleds som något som tycks peka mot traditionell feelgood utvecklas till något annat. Det finns mycket smärta i Allt jag önskar mig och bitvis gör den ont att läsa, men Delacourts handlag är så lätt och tonträffen så varmt medmänsklig att jag ändå hela tiden har ett litet leende läpparna när jag läser den. Och som den listnörd jag är så finner jag naturligtvis stort nöje i huvudkaraktären Jocelynes listmakande i boken. Finns det någon rättvisa i världen så borde Grégoire Delacourt bli minst lika läst och sälja lika bra som Paolo Coelho. Det är han värd, åtminstone av den här boken att döma. Däremot måste jag tillstå att jag blir lite nervös av att läsa att boken ska bli film. Den här texten känns i mina ögon om inte omöjlig att filma så i alla fall synnerligen svår att sätta bild till. Men jag har såklart gärna fel.

Jag blir hellre jagad av Vargas

fred vargas

Så har det äntligen blivit dags för ett av de här alltför sällan förekommande boktipsen. Ni som följer bloggen har sedan tidigare flera gånger fått stå ut med mitt beklagande över att jag på grund av tidsbrist alternativt felprioriteringar inte alls hinenr med att läsa så många böcker som jag skulle önska. Situationen på den fronten har inte ljusnat sedan sist men nu har jag i alla fall läst en bok som jag gärna vill rekommendera. Det rör sig om den obestridda franska deckardrottningen Fred Vargas bok Un lieu incertain som gavs ut i original 2008 och som nu är aktuell i svensk översättning under titeln Okänd kontinent. Det är gänget på Sekwa som har stått för välgärningen att överta och återuppta utgivningen av Fred Vargas böcker på svenska. Man började med att återutge den alldeles utmärkta Budbäraren (Pars vite et reviens tard) som släpptes på svenska av annat förlag redan 2004 och sedan denna för den svenska marknaden helt nya bok. Inom kort släpps även de två andra tidigare översatta Fred Vargas-deckarna Mannen som vände insidan utåt (L’homme à l’envers) och I de eviga skogarna (Dans les bois éternels) i nyutgåva. Jag kan egentligen rekommendera dem alla på ett bräde, men siktar för den här gången in mig på just den för mig helt nya Okänd kontinent.

Okänd kontinent, eller för alla del vilken som helst av de övriga Fred Vargas-deckarna, är ett ypperligt alternativ för den som kanske börjar tröttna på att läsa deckare eftersom väldigt mycket i den veritabla flodvåg av deckare som ständigt nästan överflödar bokmarknaden följer ungefär samma mönster och tenderar att vara ganska likt till innehållet. Fred Vargas spänningsromaner representerar något annat. Med sitt speciella språkbruk och sin vana att blanda in folktro och urgamla skrönor i intrigerna har hon mutat in sitt helt egna deckarrevir. Fred Vargas skriver på ett avigt och eftertänksamt sätt sällan tar den rakaste vägen från punkt a till b och jag skulle ljuga om jag påstod att det var kärlek vid första ögonkastet när jag läste min första Vargas-roman (som var Budbäraren för övrigt). Det tog en liten stund för mig att komma in i hennes karaktäristiska språk. Men när jag väl gjorde det var jag som som uppslukad. Det finns en närmast oemotståndlig underfundig humor i hennes språk och det filosofiska stråk som är tydligt i alla hennes böcker är synnerligen tilltalande. Så låt dig inte skrämmas av det aningen omständliga akademiska anslag (hon är trots allt utbildad historiker och arkeolog) som hennes språk emellanåt också har, när man väl kommer in i det det tänker man snart inte på det.

Hennes persongallerier, med hjälten kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg i spetsen, följer samma mönster som hennes språk och det tar en stund även att komma dem inpå livet. Men det är samma sak där. När man väl gör det är det bekantskaper man som läsare inte vill vara utan. Okänd kontinent är på alla sätt en typisk Fred Vargas-deckare som innehåller alla de beståndsdelar och ingredienser som jag har varit inne på. Berättelsen tar sin början i London där Adamsberg och en kollega är på konferensbesök då ett makabert fynd görs utanför en gammal kyrkogård. Inte långt efter det att Adamsberg kommer hem till Paris sker där ett bestialiskt mord. Ganska snabbt anar Adamsberg på sitt intuitiva sätt att de två helt skilda händelserna kan ha ett samband. Frågan är bara vilket? Det finns bara en sak man kan vara säker på: att inget är som man inledningsvis kanske tror.

Fred Vargas romaner är en synnerligen udda, men vacker, blomma i deckarfloran. Jag hoppas att många fler svenskar kommer att upptäcka henne. Miljontals fransmän kan väl ändå inte ha fel, eller hur?

Hurra, (bok)hösten är här!

Det är lätt att känna ett visst vemod över att hösten nu utan pardon har anlänt. Inte minst i skenet av att det liksom aldrig riktigt blev någon sommar i år. Åtminstone inte på de breddgrader där jag befann mig. Men det finns en riktigt stor fördel med att hösten är här: att det återigen är dags för Bokmässan i Göteborg. Denna årligt återkommande fyra dagar långa julafton för alla bokälskare. Det är en happening som har blivit en av årets verkliga höjdpunkter för mig. Årets mässa, som slåt upp portarna i morgon, blir min tolfte raka. Förhoppningsvis kommer raden att bli mycket längre än så.

En perfekt uppladdning inför Bokmässan är att läsa Kod 400 (La cote 400 i original) av Sophie Divry, nyligen utgiven av Sekwa. Det är ännu en bok (Drömbokhandeln av Laurence Cossé som jag har skrivit om tidigare, även den utgiven av Sekwa, är en annan) av  att sortera in i den trend av böcker om kärleken till böcker som man vid det här laget nog kan börja tala om.

Kod 400 är med sina 93 vad man får kalla för en kortroman, men låt dig inte luras av det blygsamma omfånget. När man har tagit sig igenom den är det med en känsla av att ha läst en betydligt längre bok. Och det menar jag på ett bra sätt. Den glödande monolog som texten består av är så vibrerande och infallsrik att den innehåller lika många tankar och idéer som en tegelsstensroman. Den tar inte lång tid att läsa, för mig tog det lite drygt en timme, men ändå kännde jag mig utpumpad när jag var färdig. Inte för att den skulle vara jobbig eller komplicerad att läsa, det är snarare tvärtom: Sophie Divry skriver med sådan intensitet och sådant driv att det är omöjligt att lägga boken åtsidan innan den är slut, utan helt enkelt just för för att texten är så tät och innehållsrik som jag tidigare har varit inne på. En annan sak som bidrar till den närmast fysiskt utmattande känslan som läsandet av boken för med sig är hur man i monologen handlöst kastas mellan berättarens (en landortsbibliotekarie som lägger ut texten inför en biblioteksgäst som råkat bli inlåst över natten) stämningslägen. Monologen präglas av en bitterhet som i bland kanaliseras i rent ilskna utfall, men den rymmer också humor, yrkesstolthet, kärlek och intellektuellt resonerande. Och den befinner sig hela tiden i en oemotståndlig framåtrörelse.

Liksom Drömbokhandeln är Kod 400 en bok om litterturens inneboende kraft och kärleken till böcker. De två böckerna tangerar även varandra genom att de inte ser den där kraften och kärleken som något odelat positivt utan att myntet minsann kan ha en baksida också. En sak som i mitt tycke skiljer böckerna åt är att Drömbokhandeln hade några saker att hänga upp sig på (läs mer här) medan Kod 400 är rakt igenom helt klockren. En av årets bästa böcker om du frågar mig.