Den franska sällskapsresan

Den här gången ska vi behandla en av modern fransk films största kultklassiker: Les Bronzés i regi av Patrice Leconte från 1978.

Den har något av samma status i Frankrike som Sällskapsresan har här hemma i Sverige. Och jämförelsen stannar inte där för Les Bronzés som alltså gjordes två år före den svenska filmens största publiksuccé någonsin parodierar samma sak: hur människor på charterresor beter sig.

Uppenbarligen ett tacksamt ämne eftersom även Les Bronzés blev en hejdundrande publiksuccé. I alla fall i frankofona länder. Här i Sverige biovisades den mig veterligen aldrig. Nu finns den dock tillgänglig här via Netflix.

Precis som Sällskapsresan bygger Les Bronzés på situationskomik och igenkänning, men det finns stora skillnader också. Tilltalet och målgruppen skiljer sig en hel del åt.

Där Sällskapsresan var snällare och mer familjevänlig siktar Les Bronzés tydligt in sig på en mer vuxen publik. Här är det dominerande temat jakt på sexuella erövringar och mycket av komiken handlar om förvecklingar på det området.

Bakom Les Bronzés stod den populära teatergruppen Le Splendid som stod bakom en serie framgångsrika pjäser och filmer och vars medlemmar ( Christian Clavier, Josiane Balasko, Michel Blanc, Gérard Jugnot, Marie-Anne Chazel och Thierry Lhermitte med fler) tillsammans och var för sig skördat enorma framgångar och medverkat i succé efter succé.

Les Bronzés var deras första försök på vita duken och filmen bygger på en framgångsrik pjäs som de framförde på sin egen scen i Paris. Den blev som sagt en rejäl fullträff och gruppen följde snabbt upp den med två andra filmer som även de räknas som klassiker i Frankrike.

Först Les Bronzés font du ski (som precis som uppföljaren till Sällskapsresan utspelar sig i fjällvärlden) och sedan den mest klassiska av franska julfilmer Le père Noël est une ordure.

Med sin kultstatus kan Les Bronzés ses som en del av allmänbildningen för den som har ett intresse för fransk film.

Annars kan jag, nu när jag ser om den för första gången på ett drygt decennium, tycka att även om den innehåller några rejäla komiska höjdpunkter gnagts på en hel del av tidens tand. På ett delvis obarmhärtigt sätt dessutom.

Frankofiliskolan del 6: Den franska Sällskapsresan

Det parisiska teaterkollektivet Le Splendid bildades på 70-talet och har sedan dess varit en maktfaktor i fransk populärkultur. På lista över de populäraste franska filmerna sedan dess har förbluffande många av dem koppling till någon eller några av medlemmarna.

När vi nu nått fram till den sjätte delen i frankofiliskolan och den åttonde mest sedda inhemska filmen på bio i Frankrike stöter vi på den publikt sett mest framgångsrika av kollektivets gemensamma filmer: Les Bronzés 3: amis pour la vie från 2006.

Nästan 10,4 miljoner biljetter såldes till denna tredje film i serien som med starkt fog kan kallas för en fransk Sällskapsresan.

Faktum är att jämförelsen snarare borde gå åt andra hållet eftersom de två första filmerna i den franska serien, Les Bronzés (om komiska förvecklingar på en charterresa till solen) och Les Bronzés font du ski (om komiska förvecklingar på en skidort), kom ut före de synnerligen snarlika Sällskapsresefilmerna.

En ytterligare förklaring till den starka publiktillströmningen till just den tredje filmen i serien är att den utgjorde en efterlängtad återförening av huvudkollektivet efter många år isär.

År under vilka deras position bara stärkts, inte mist tack vare att kollektivets julfilm Le père Noël est une ordure från 1982 blivit en veritabel fransk klassiker djupt förankrad i folksjälen.

I Les Bronzés 3: amis pour la vie får vi alltså träffa de sex vännerna från de första två vännerna igen, återigen spelade av Splendidgrundarna Thierry Lhermitte, Josiane Balasko, Christian Clavier, Marie-Anne Chazel, Michel Blanc och Gérard Jugnot, och denna gång utspelas handlingen på ett hotell i en semesteridyll.

Läget blir dock allt annat än idylliskt när vännerna sammanstrålar igen och gamla och ny förvecklingar kommer upp till ytan.

Mer än så vill jag inte lägga på att skriva om just denna film, för det är synd att det är just denna av gruppens gemensamma filmer som är den mest framgångsrika eftersom den helt ärligt är riktigt dålig och något att undvika.

De två tidigare filmerna i serien, som av outgrundlig anledning aldrig fått svensk distribution, är däremot väl värda att kolla upp om du inte sett dem. Helt i klass med Sällskapsresefilmerna om du frågar mig.

Intressanta är de också eftersom de är regisserade av Patrice Leconte som sedermera blev en cineastfavorit även i Sverige tack vare filmer som Den fula gubben (Monsieur Hire), med Splendidmedlemmen Michel Blanc i huvudrollen, och Hårfrisörskans make (Le mari de la coiffeuse) bland många andra.

Och även om själva julhelgen är över för denna gång rekommenderar jag att kolla upp även Le père Noël est une ordure också.

Delar av Splendidkollektivet kommer vi att återkomma till flera gånger i kommande delar av Frankofiliskolan, som dock i sin nästa del kommer att handla om det sjunde mest sålda albumet av en franskspråkig artist i Frankrike någonsin.

Ganska kul, herr minister!

Politisk satir är en tacksam genre. Inte så att all politisk satir nödvändigtvis blir bra, men i den inbyggda självgodhet och pompösa självupptagenhet som finns i maktens korridorer finns något som gör att det är svårt (ja, nästintill omöjligt) att misslyckas helt. Den regerande världsmästaren i att med sylvass skärpa och skoningslöshet dra ner byxorna på den där självupptagenheten och egoismen som frodas i de där korridorerna får väl sägas vara skotske Armando Iannucci. Med hejdlöst roliga tv-serier som Trist, herr minister och dess amerikanska version Veep och långfilmen In The Loop har han utan tvekan förtjänat det epitetet.

Armando Iannuccis ande svävar tydligt över den franska filmen Quai d’Orsay från förra året och som sedan några veckor tillbaka finns utgiven på svensk dvd under titeln The Minister. Den direkta förlagan till filmen är förvisso inte någon av Iannuccis skapelser utan en i Frankrike redan kultförklarad tecknad serie. Manuset till serien skrevs, under pseudonym, av en diplomat som arbetade nära Dominique de Villepin under dennes tid som fransk utrikesminister mellan 2002 och 2004 och den allmänna uppfattningen är att seriens och filmens utrikesminister Alexandre Taillard de Vorms i själva verket är ett nödtorftigt dolt porträtt av Dominique de Villepin. Eller nidporträtt kanske är ett bättre ord för att beskriva vad det här handlar om.

Filmens egentliga huvudperson är annars Arthur Vlaminck, en ambitös och lätt idealistisk ung man som just utexaminerats från elitskolan ENA. Han headhuntas som talskrivare till Alexandre Taillard de Vorms och tackar naturligtvis ja till jobbet. Det visar sig dock erbjuda många fler utmaningar än han kunnat föreställa sig. För att vara talskrivare innebär så mycket mer än att bara skriva tal. Han tvingas den hårda vägen lära sig att navigera runt i utrikesministeriets lokaler belägna vid Quai d’Orsay. Och då menar jag inte att rent geografiskt navigera sig utan att lära sig att parera inte bara den lätt excentriske ministerns nycker utan av hans övriga entourages.

The Minister är regisserad av veteranen Bertrand Tavernier. Den nominerades till tre César vid årets gala och vann en, Niels Arestup för bästa manliga biroll. En aning märkligt nog blev inte Thierry Lhermitte nominerad för bästa manliga huvudroll. Han är nämligen riktigt bra och underhållande i rollen som utrikesministern, här kommer hans gedigna bakgrund som komiker till sin rätt. En mindre begåvad skådespelare hade lätt kunnat överdriva och spela över i rollen men Thierry Lhermitte lyckas med exakthet och återhållsamhet få ut det mesta av potentialen i rollen.

Bertrand Tavernier regisserar med säker och flyhänt hand och filmen karaktäriseras av ett lugnt och kontrollerat flyt i berättandet. Det gäller dock att vara uppmärksam under tittandet, som i alla politiska satirer av det här slaget är det många personer och skeenden att hålla reda på.

The Minister är bitvis riktigt rolig och underfundig men de där riktiga gapskratten lyser med sin frånvaro. Om man jämför med någon av Armando Iannuccis skapelser står den sig ganska slätt. Satiren är inte lika vass, persongalleriet inte lika färgstarkt och tonläget mycket lägre. The Minister är en djupt underhållande film men kanske inte så mycket mer.

En brottsligt underhållande klassiker

Den 1 oktober skulle Philippe Noiret ha fyllt 82 år. Efter omkring 140 filmroller och otaliga framträdanden på de franska teterscenerna gick han i november 2006 ur tiden. Philippe Noiret var en av de verkligt stora och älskade franska aktörerna. Men för en svensk publik är han trots allt kanske mest känd för sin medverkan i en italiensk film, Giuseppe Tornatores underbara Cinema Paradiso från 1989. Och jag skulle ljuga om jag påstod något annat än att jag också ofta automatiskt kommer att tänka på hans inspirerade tolkning av biografmaskinisten Alfredo när jag ser en bild på Philippe Noiret. (samtidigt skickar jag en tacksamhetens tanke till de högre makterna för att det aldrig blev något av den amerikanska nyinspelning av Cinema Paradiso som planerades med Bruce Willis i Noirets roll och Macauley Culkin som pojken Salvatore, men det är en annan historia).

Men bland alla andra minnsevärda roller som Philippe Noiret gjorde så finns det en annan som jag förknippar honom lika starkt med som den i Cinema Paradiso, och det är den som den korrumperade men ändå älskvärde snuten René Boirond i Claude Zidis succéfilm Les Ripoux från 1984, eller Muta och kör som den typiskt märkliga, men för en gångs skull smått briljanta, svenska titeln fick bli. Det är en film som alltid har fungerat som något av ett lyckopiller för mig och när jag nu såg om den igen häromdagen var inget undantag till den regeln. Visst känns den på många sätt, liksom de flesta andra filmer som gjordes på 80-talet, i dag en aning daterad. Men faktum är att den för sin tid var så modern att det än i dag går att spåra vissa influenser från den i nutida fransk populärkultur. Trots att det i grund och botten rör sig om en ganska oförarglig komedi så är Muta och kör en tidig föregångare till exempelvis tv-serien Braquo som jag tidigare har skrivit om. Muta och kör var kanske inte först med det, men utan tvekan tidigt ute med en street smartness och åtminstone ambition att på ett mer realistiskt sätt närma sig livet på skuggsidan i den fanska huvudstaden. Och att göra en ohederlig polis så inte drar sig för att sätta dit en kollega för att själv klara sig helskinnad ur en situation till handlingens hjälte. Inte direkt moraliskt uppbyggeligt direkt, men utan tvekan underhållande. Lika skamlöst underhållande som karaktären René Boirond är. Att Muta och kör är mer än bara en komedi utan faktiskt har en allvarlig udd också understryks av att den förutom att den blev en stor succé rent publiks sett även gick hem hos kritikerna. Den vann också ett antal Césarstatyetter, bland annat för bästa film, så det är en film som har andra kvaliteter än bara sitt höga underhållningsvärde.

Handlingen kretsar som sagt kring den korrumperade polisen René Boirond som med sin glada humör och sin pragmatiska låt gå-attityd har lyckats göra sig populär såväl bland sina kollegor i det distrikt där han arbetar som hos det mer ljusskygga klientel han har i uppdrag att hålla koll på. Hans värld blir dock en aning mer problematisk då han en dag får en rättrådig paragrafryttare (spelad av en inspirerad Thierry Lhermitte) nyinflyttad från landsbygden som ny partner. Det säger sig självt att det är upplagt för rejäla kulturkrockar och att deras samarbete inte direkt flyter på helt problemfritt.

Muta och kör har som sagt åldrats en del, men håller ändå överraskande bra. Mycket av filmens styrka och charm ligger i det suveräna samspelet mellan Noiret och Lhermitte som slår det mesta av det som kan beskådas i de många likande amerikanska polisfilmer med en synnerligen omaka partnerduo i centrum för handlingen på fingrarna. Claude Zidis regi är dessutom rapp och manuset välskrivet. Muta och kör är helt enkelt väl värd att kolla upp om du ännu inte sett den.

Finns det några snälla tomtar här?

God fortsättning på julen! Häromdagen skrev jag om En julberättelse och jag tänkte inte släppa jultemat än. I dag tänkte jag ta upp kultklassikern Le père Noël est une ordure från 1982, en film som är i det närmaste ett obligatorium för miljontals fransmän när det vankas jul.

För en svensk publik är den dock i det närmaste okänd mark eftersom den såvitt jag vet i alla fall inte nådde våra breddgrader. Och faktum är att den initialt inte blev någon hejdundrande succé i Frankrike heller.

Drygt 1,5 miljon sålda biljetter är naturligtvis inte så dåligt, men heller ingen anmärkningsvärt hög siffra. Framförallt inte när det gäller en film som med tiden nått sådan berömmelse.

Det var egentligen först när filmen började att visas på tv som den tog fart popularitetsmässigt. Och som sagt, numer är den lika självklar julunderhållning för en fransman som Frank Capras Livet är underbart är för en amerikan.

Le père Noël est une ordure är en filmversion av en hyfsat framgångsrik pjäs, i båda fallen framförd av teaterkollektivet Le Splendid som bildades på 70-talet och som firade stora triumfer både på scen och på film.

Deras samarbete lade grunden till att några av medlemmarna sedermera var för sig blivit några av Frankrikes mest berömda och uppskattade skådespelare. Namn som Josiane Balasko (i Sverige kanske mest känd för sin huvudroll i Igelkotten ), Gérard Jugnot (Gosskören), Michel Blanc (Den fula gubben), Thierry Lhermitte (Muta & kör) och Christian Clavier (Visitörerna) har alla sin bakgrund i Splendid.

Le père Noël est une ordure hade premiär i sin scenversion 1979 och nådde alltså vita duken 3 år senare. Ytterligare dryga tio år senare gjordes den, som så många andra populära franska komedier i en amerikansk nyversion. Då i regi av Nora Ephron och under namnet Mixed Nuts.

Naturligtvis är det franska originalet att föredra. Även om vi i ärlighetens namn inte heller då pratar om någon fantastisk filmupplevelse. Men om man står ut med det högt uppskruvade och hysteriska tonläget som dominerar filmen så bjuds man i alla fall på några genuint roliga scener och skådespelarna sprider en smittande entusiasm omkring sig.

Men förutom att det är en film som man definitivt bör ha sett om man intresserar sig för frankofon populärkultur så rör det sig absolut inte om någon omistlig filmunderhållning. Le père Noël est une ordure är en tämligen alldaglig fars, om än av det mörkare slaget.

Handlingen utspelar sig under en intensiv julaftonskväll. Händelsernas centrum är en hjälporganisation typ SOS medmänniskas lokaler i Paris. Under kvällen passerar en hel drös färgstarka och hel- eller halvneurotiska karaktärer, och dit räknas definitivt även personalen, revy. Som bäst är filmen mot slutet då man verkligen trampar gasen i botten, släpper alla hämningar och låter filmen dra iväg i full fart i riktning mot det absurda.

Efter Le père Noël est une ordure gick Splendid-gänget skilda vägar och flera av dem fick som sagt stor framgång på egen hand. Nästan hela gånget återförenades dock 2006 tillfälligt för att spela in den tredje filmen i den populära Les Bronzés-serien.

Ämnet Les Bronzés, Frankrikes svar på Sällskapsresan, ska jag be att få återkomma till.