RSS Flöde

Etikettarkiv: tv-serietips

Emily in Paris – Copy and the City

I dag tar jag ut svängarna en aning för vad gör en amerikansk serie på en frankofilblogg? Frågan är högst relevant, men jag tycker det finns en del saker som talar för att just den här serien gör det.

Främst för att den i det närmaste till 100 procent utspelas i Paris (och att staden är så närvarande i handlingen att den närmast har en huvudroll) och att franska skådespelare medverkar och inte minst för att det också pratas en del franska i den.

Serien det handlar om är Sex and the City-skaparen Darren Stars senaste kreation Emily in Paris som släpptes på Netflix i förra veckan. Mycket känns också igen från just Sex and the City. Mode, flärdfulla och exklusiva miljöer och starka kvinnliga karaktärer är tre viktiga beståndsdelar. Och så en myllrande storstad som oerhört viktig kuliss.

Sedan finns det en del som skiljer också. Som att Emily in Paris har en tydligt mer ungdomlig målgrupp och att är betydligt mer kysk.

Den nya serien är dessutom mer av en bagatell i jämförelse med den stilbildande och banbrytande Sex and the City som ju också slog ner lite som en bomb i tv-utbudet med sitt sexuellt explicita innehåll och grundtanke med fyra kvinnliga huvudkaraktärer som tröttnat på dejtinglivet alla oskrivna regler och bestämmer sig för att attackera det mer på männens vis. Det här är mer av Copy and the City, för att använda reklambyråspråk.

Emily in Paris följer Emily Cooper, en Chicagokvinna i 20-årsåldern som är på väg upp i hierarkin på den marknadsföringsfirma där hon jobbar. Slumpen gör att hon med kort varsel blir erbjuden sitt drömjobb som företagets kontor i Paris – trots att hon i stort sett inte kan ett ord franska eller fått möjlighet att förbereda sig.

Hennes ankomst till staden och sitt nya jobb blir – som väntat – inte utan utmaningar. Livet i den nya staden innebär en kulturkrock för henne och hennes närvaro på kontoret ses inte med särskilt blida ögon av de franska kollegorna. Och krocken mellan hennes typiskt amerikanska sätt och deras lika typiskt franska sätt blir brutal. Men omöjligt är å andra sidan ett ord som inte tycks finns i Emilys vokabulär och hon skaffar sig snart också vänner som uppskattar henne.

En annan avgörande skillnad mellan Emily in Paris och Sex and the City återfinns på manusnivå. I den sistnämnda hade Darren Star och hans team Candace Bushnells fyndiga och välskrivna bok att utgå från medan Emily in Paris inte har någon förlaga, vilket märks. Här är manuset mycket mer platt, klichéridet och saknar vasshet och finnes.

Den här serien är mer att se som en bagatell och lättviktig underhållning för stunden. Och så var det det där med Paris. Staden spelare som sagt en mycket viktig roll och genom fint kameraarbete och snyggt fångade parismiljöer är det som att kliva in i ett patisserie med visuella parisbakelser att se den här serien. Sådant får åtminstone mig att smälta och min toleransnivå att höjas ett antal snäpp.

Vampires gjuter nytt blod i vampyrgenren

Om du som jag har ett gott öga till vampyrgenren så kan den franska Netflixserien Vampyrer (Vampires i original) som släpptes för några veckor sedan vara något att kolla in. Eftersom tonåringar står i centrum för handlingen så faller det sig lätt att jämföra den med exempelvis Twilight eller Vampire Diaries och visst finns det fog att göra det. Men samtidigt hör denna serie hemma vid sidan av hårdare och blodigare vampyrskildringar. Om vitsen ursäktas så är det helt enkelt mer bett i Vampyrer i jämförelse.

Den tillför också en ny ingång i vampyrmyten. Huvudpersonen Doina är en till synes helt vanlig parisisk tonåring. Hon går i skolan som alla andra och lever ett relativt normalt liv. Hon har dock länge anat att hon är lite speciell. Men exakt hur speciell hon verkligen är har hon ingen aning om.

Hon är nämligen en hybrid mellan vampyr och människa och tål solljus. Tack vara medicin som hennes mamma ger henne hålls dessutom hennes vampyrmässiga drifter i schack. Men när Doina beslutar sig för att i hemlighet sluta ta medicinen, som ger henne kliande utslag, öppnas en ny värld för henne, såväl lockande sensuell som farlig.

Och vad värre är så väcker det liv i en gammal konflikt mellan Doinas mamma Martha och hennes ärkefiende Csilla, den senare ledare för den underjordiska grupp av vampyrer som lever ett skuggliv i Paris, och den spända situation som denna konflikt skapar i vampyrsamhället gör att Doina snabbt befinner sig i fara.

Vampyrer utspelas i den parisiska stadsdelen Belleville och använder den som fond för att tillföra ett mått av socialrealism som är ovanligt att se i vampyrgenren och det är ett grepp som fungerar bra. Jag gillar också att den är betydligt tuffare än andra vampyrserier med tydlig ungdomsmålgrupp. Det finns med andra ord mycket intressanta saker med serien.

Däremot vacklar den lite på manus och framförallt skådespelarstadiet. Med undantag för alltid utmärkta Xavier Dolan-favoriten Suzanne Clément i rollen som Martha svajar det rejält på många håll i ensemblen. Och manusmässigt känns den sex avsnitt långa serien i mångt och mycket som en sorts lovande introduktion för något som kanske komma skall. Den lägger upp bollen bra för en andra säsong som om man spelar sina kort rätt och korrigerar skönhetsfläckarna kan bli riktigt bra.

Ödets lågor – fängslande kvinnohistorier i fint fångade Belle epoque-miljöer

Såhär mot slutet av storhelgssäsongen kommer sent omsider här ett tips på en serie som känns som klippt och skuren för att lägga en ledig dag eller två på att se: Ödets lågor (Le Bazar de la charité i original) som sedan halvannan vecka fick tillgänglig för streaming i Sverige via Netflix. Men den går naturligtvis att se när som helst på året.

Det är ett storslaget, påkostat och välgjort historiskt drama som tar avstamp i verkliga händelser. Utifrån den tragiska och fruktansvärda brandkatastrofen under en välbesökt välgörenhetsgala på Le Bazar de la Charité i Paris den 4 maj 1897, en olycka som berövade minst 125 personer (den absoluta majoriteten av dem kvinnor), berättas historien om tre kvinnor som på olika sätt överlever katastrofen och hur deras livshistoria efter det tar dramatiska vändningar.

Ödets lågor är medryckande och spännande, om än aningen melodramatiskt och med drag av såpopera emellanåt, men kanske framförallt oerhört snyggt. De tidstypiska Belle Epoque-miljöerna är omsorgsfullt återskapade och serien fint iscensatt.

I ledande roller syns också aktade franska skådespelarnamn som bland andra Josiane Balasko, Audrey Fleurot och Gilbert Melki.

Serien består av åtta trekvartslånga avsnitt vilket som sagt gör det hanterbart att se den på en dag eller två.

När det gäller verklighetens Bazar de la Charité så var det som namnet antyder en välgörenhetsbasar instiftad för att samla in pengar till de fattiga. Den första basaren hölls 1885 och när brandkatastrofen inträffade hade den nyligen flyttat till nya lokaler i Paris åttonde arrondisment.

På platsen finns i dag kapellet Notre-Dame-de-consolation som byggdes som ett minnesmärke över offren.  På Père-Lachaise-kyrkogården finns också ett minnesmonument efter katastrofen.