RSS Flöde

Etikettarkiv: César

Benedetta – skamlöst underhållande och vasst om lesbiska nunnor i 1600-talets Italien

Den holländske provokatören Paul Verhoeven är tillbaka med ännu en för honom typisk europeisk arthouse-film.

Fem år efter den Césarbelönade och Oscarnominerade Elle slår han till med ännu en franskspråkig film med en stark kvinnlig huvudroll.

Benedetta som filmen heter visades inom tävlan vid årets Cannesfestival och i helgen fick den sin svenska biopremiär.

Det är en film som tydligare än många andra av hans filmer kombinerar hans huvudsakliga teman våld, sex och religion. De tre mest basala och huvudsakliga elementen i världen enligt honom.

Benedetta utspelas i ett pestdrabbat Toscana på 1600-talet och är löst baserad på den verkliga Benedetta Carlinis öde.

I den här versionen spelas hon av en briljant Virginie Efira som lyckas bemästra Verhoevens typiska blandning av satirisk udd, psykologiska subtiliteter och bombastiska penseldrag i berättandet.

Här är Benedetta en kvinna som i ung ålder placeras i kloster av sin förmögna familj. Hon plågas av syner och visioner av Jesus. Syner av ömsom olycksbådande och ömsom starkt erotiskt karaktär.

De sistnämnda lever hon ut i fysisk och köttslig form med en ung kvinna som får en fristad på klostret när hon tar sin flykt dit undan en våldsam man.

Synerna både fängslar och oroar den katolska kyrkan och när de sedan får fysiskt uttryck i form av stigmata stärker de Benedettas roll i klostret. Vilket hon utnyttjar till ett maktspel mot den stränga abbedissan. Men en stärkt maktposition ger också fler och mäktigare fiender.

Och över allt svävar hela tiden frågan om hon på riktigt står i kontakt med Jesus eller om hon hittar på.

Paul Verhoeven går sin vana trogen all in och håller inte igen vare sig när det gäller våld, sex eller annat. Det är en veritabel balansakt på gränsen till att bli för mycket och överlastat.

En balansakt som han i mina ögon klarar av. Mycket tack vara att det är det scener som tangerar gränser är gjorda med sån uppenbar humor.

Benedetta är dock en film som visat sig vara en vattendelare och den har rört upp känslorna rejält på sina håll. Men å andra sidan vore en Verhoeven-film inte just en sådan om den inte skapat kontroverser.

Rent hantverksmässigt är det en oerhört snygg film. Den religiösa symboliken i bildspråket är laddad och bildkompositionen är tydligt inspirerad av barockens måleri. Själva fotot förtjänar ett extra omnämnande.

Den melankoliska kärlekens lågmälda historia

Regissören, manusförfattaren och skådespelaren Emmanuel Mouret har ofta kallats en fransk Woody Allen och visst är det i hans filmografi lätt att hitta likheter mellan de två.

Så även i hans senaste film, den Cannesutvalda och flerfaldigt Césarnominerade Saker vi säger, saker vi gör (Les choses qu’on dit, les choses qu’on fait) från förra året. I det här fallet främst till hans mest allvarliga filmer. Men för mig är det inte främst Woody Allen jag drar paralleller till när jag ser den.

Det finns ett psykologiskt djup i Saker vi säger, saker vi gör som får mig att tänka att om man denna gång prompt ska göra jämförelser så är det lika bra att hoppa över mellansteget Allen och gå direkt till Ingmar Bergman.

Men i så fall är det också en Bergman med en distinkt fransk röst. En lika tydlig referenspunkt i sammanhanget skulle nämligen också vara Eric Rohmer. Mouret ägnar sig i den här filmen åt ett filosofiskt resonerande värdigt den franske giganten.

Saker vi säger, saker vi gör är överhuvudtaget en på många sätt synnerligen fransk film som verkligen svarar upp till mångas schablonbild över hur en typisk sådan är.

Det är en huvudsakligen dialogdriven film och det pratas mycket och länge. Men samtidigt bryter Mouret mot det ”typiskt” franska genom att också arbeta med det outsagda, stillsamt och med ett skandinaviskt vemod bildberättat med välvald klassik musik som enda ljudspår.

Saker vi säger, saker vi gör är ett välspelat relationsdrama om passion, kärlek och svek. Och allt det outtalade som ryms i ytorna däremellan, helt enkelt den där skillnaden som när det gäller just kärlek kan finnas mellan hur vi agerar å ena sidan och vad vi egentligen känner å den andra som filmens titel anspelar på.

Det är lågintensivt på ytan men desto mer känslostarkt därunder. Filmens ramberättelse går ut på att en man med nyligen krossat hjärta lämnar Paris och åker ut på landet för att hälsa på sin kusin och läka hjärtesorgen och kanske till och med komma till skott med den där författarkarriären han alltid drömt om.

Väl framme möts han av kusinens gravida flickvän som berättar att kusinen är tillfälligt bortrest med väntas tillbaka inom kort. I väntan på kusinen inleder de snart ett förtroligt samtal om sina tidigare kärleksrelationer.

Utifrån det samtalet spinner auteuren Emmanuel Mouret som även skrivit filmens manus en inkännande och djupt humanistisk väv ett antal människors delvis sammanlänkade relationsöden.

Det är ofta djupt melankoliskt och vemodigt men samtidigt skildrat med värme och medmänsklighet. Dessutom är ju ämnet så universellt att vi alla på ett eller annat sätt kan relatera till de situationer som utspelas där framför våra ögon.

För att återknyta till den inledande liknelsen med Woody Allen så har Emmanuel Mouret likt den amerikanske auteuren lyckats samla ihop en imponerande skådespelarensemble med Émelie Dequenne (som i vintras Césarbelönades för sin roll), Niels Schneider, Camélia Jordana, Vincent Macaigne och Guillaume Gouix i spetsen. Alla levererar de inspirerade rolltolkningar.

Monsieur Chocolat charmar, berör och upprör

Just nu gör den franska Netflix-serien Lupin stor succé världen över. Nya siffror gör gällande att det till och med är streamingjättens näst mest sedda serie någonsin!

Min bestämda uppfattning är att en stark anledning till succén är huvudrollsinnehavaren Omar Sy som välförtjänt har ett mycket starkt varumärke efter filmen En oväntad vänskap (Intouchables) som ju även den blev en global supersuccé.

SVT Play kan man i en dryg vecka till se en Monsieur Chocolat (Chocolat i original) 2016, ytterligare en mycket sevärd film där den charmerande och medryckande Omar Sy spelar en huvudroll.

Monsieur Chocolat är liksom En oväntad vänskap baserad på verkliga händelser och blandar feelgood med allvar och kritik mot fördomar. I Monsieur Chocolat är dock den allvarliga klangbotten ännu djupare och tragisk.

Det är berättelsen om Rafael Padilla som vid tiden kring det förra sekelskiftet uppträder som kannibal på en liten och lantlig fransk cirkus. Där blir han vän med George Foottit, en tidigare clownstjärna som nu fått se sin karriär gå i stå. Foottit ser potentialen i Padilla och får en idé som kommer att förändra deras liv. Han övertalar Padilla att sadla om till att bli Chocolat, den förste svarta clownen.

Succén för Foottit och Chocolat är omedelbar och snart når ryktet om dem till huvudstaden och direktören för Paris största cirkus ger dem ett lukrativt avtal. Det visar sig vara väl investerade pengar för duon gör dundersuccé även där och blir firade celebriteter under La Belle Epoque.

Men när de står på höjden av berömmelse är det som att verkligheten slår igen sina käftar kring Rafael. Han tappar kontrollen över ett spel- och drogmissbruk som hela tiden legat på lut hos honom och sedan slår den rasistiska fascinationen för honom hos samhället, som är stor grogrund till hans succé, över i något ännu värre. En dramatisk och brutal händelse leder till ett politiskt uppvaknande för honom som omgivningen inte ser med blida ögon på.

Regissören Roschdy Zem har, vilket han varit öppen med, tagit sig många och ganska stora friheter visavi de verkliga händelserna. Men det är i mitt tycke inget som stör.

Framförallt inte eftersom han berättar sin version så flyhänt och snyggt. Hjälpt av en fantastisk scenografi och ett ypperligt fotoarbete lyckas han på ett utmärkt sätt återskapa en Belle Epoque-känsla som åtminstone känns mycket övertygande.

Monsieur Chocolat är överlag en mycket medryckande film, vilket tyvärr lite går ut över filmens allvarliga sekvenser som då inte blir lika drabbande som de borde ha blivit.

Men filmens antirasistiska budskap är trots det tydligt. Och viktigt. För såhär ett drygt sekel senare än när händelserna i filmen utspelar sig har vi förvisso kommit en bit på vägen med att bekämpa rasismen men har också en bra bit kvar att vandra.

Filmens rollista är en stjärnbeströdd sådan. Förutom Omar Sy så medverkar också bland andra Olivier Gourmet , Noémie Lvovsky, Frédéric Pierrot och Clothilde Hesme (som ju spelar mot Omar Sy även i Lupin).

Alla gör mycket bra i från sig. Jag vill dock särskilt lyfta fram James Thierrée i rollen som Foottit. Han vann också en César för sitt fantastiskt fina och känsliga porträtt.

Att han skulle briljera i rollen som cirkusartist och clown var dock kanske inte särskilt överraskande. Han har trots allt en bakrund som akrobat och hans morfar var självaste Charles Chaplin!

Farväl, Jean-Pierre Bacri!

I går nåddes vi av det trista beskedet att en av de senaste dryga trettio årens stora inom franskt kulturliv gått ur tiden, blott 69 år gammal. Jean-Pierre Bacri var en mycket omtyckt personlighet inom franskt kulturliv och radade upp minnesvärda roller, inte sällan tillsammans med Agnès Jaoui som han också under lång tid levde tillsammans med.

Tillsammans med henne skrev han också en lång rad manus filmmanus och teaterpjäser som oftast hyllades av såväl publik som kritiker. Deras gemensamma framgångssaga inleddes på teatern men i takt med att deras framgångsrika pjäser filmatiserades så kom mer och mer att handla om film.

Inledningsvis under ledning av andra regissörer men 1999 fick Agnès Jaoui chansen att själv regissera ett av deras gemensamma manus. Filmen släpptes året efter och blev en stor framgång, inte minst här i Sverige och jag tänka mig att I andras ögon (Le goût des autres som den heter i original) är en film som många svenskar alltjämt mest förknippar Jean-Pierre Bacri med.

I den spelar han något som kom att bli något av hans paradroll: en lätt misantropisk, vresig och fördomsfull man som under den taggiga ytan trots allt döljer värme, sårbarhet och humanism.

Jean-Jacques Castella som hans rollfigur heter driver en framgångsrik fabrik och är just i processen att försöka säkra ett lukrativt avtal. Som en del i det vill han lära sig att prata engelska och anlitar privatläraren Clara. Deras första möte blir allt annat än lyckat.

Senare samma kväll går han motvilligt med sin fru på teater för att se en pjäs som hennes systerdotter spelar med i. Castella visar inledningsvis tydligt sitt missnöje men blir så småningom betagen och djupt berörd av den kvinnliga huvudrollen – som spelas av engelskaläraren Clara. Upplevelsen sätter djupa spår i honom och han söker upp henne efter föreställningen och börjar dessutom snart för att få vara nära henne umgås med delar av det övriga teatersällskapet.

Runt detta centrala handlingsspår bygger Jaoui och Bacri i sitt mycket välskrivna manus en berättelse som även involverar fyra andra personer som på olika sätt finns i Castellas och Claras närhet.

I andras ögon är en insiktsfull och varm, såväl melankolisk som humoristisk, film om sex personer som på väg in i medelåldern på olika sätt är vilsna i sina nuvarande liv och längtar efter något annat – problemet är bara att de inte riktigt vet vad. Det är också en film om identitet och att ingen människa bara har en sida eller är en sak.

Agnès Jaoui regisserar med säker hand och den samlade ensemblen levererar finfina rollprestationer. I andras ögon belönades med inte mindre än fyra Césarstatyetter, däribland för bästa film, och nominerades till ytterligare fem. Jean-Pierre Bacri fick dock se sig besegrad i kategorin bästa manliga huvudroll men tillsammans med Jaoui vann han priset för bästa manus. Filmen nominerades också till en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film.

När jag i går efter att ha nåtts av beskedet att han avlidit funderade jag ett tag på vilken av hans filmer jag för att hedra honom skulle se om, det finns trots allt så många starka kort att välja bland. Men till slut kändes valet av I andras ögon självklart. Det var trots allt i och med den som jag verkligen fick upp ögonen för honom.

Mycket glad kunde jag också konstatera att filmen i mina ögon inte tappat ett dugg i styrka under de tjugo år som gått sedan den släpptes. Och det gäller också Jean-Pierre Bacris insats i den.

Vila i frid, Jean-Pierre! Du lämnar ett stort tomrum efter dig.

Viva la Diva!

Postat den

Dags för en liten tur längs minnenas allé igen. I mitt långsamt framåtskridande projekt att se om de där filmerna som skapade den frankofil jag nu är har jag nu nått fram till Jean-Jacques Beineix kultförklarade debutfilm Diva från 1981.

En film som på sin tid bröt ny mark och inledde den våg av franska filmer som så småningom kom att samlas under rubriken Cinéma du look. De var gjorda av unga regissörer som i en sorts motreaktion till den tämligen naturalistiska stil som fransk sjuttiotalsfilm dominerats av lät sig inspireras och influeras av estetiken från reklamfilm och musikvideor.

Det var en stil som initialt låt oss säga inte mottogs med öppna armar av dåtidens kritiker. Många av filmerna sablades ner av de franska kritikerna, inte minst Diva. Någon omedelbar succé blev den heller inte men efter ett tag började ryktet om den spridas och publiken visade sig älska den och i dag räknas den, med rätta, som en klassiker. Och även etablissemanget föll till slut för den. Den fick motta ett antal Césarstatyetter vid 1982-års gala, bland annat för bästa debutfilm och bästa foto.

Det sistnämnda synnerligen välförtjänt. Genrenamnet Cinéma du look myntades inte av en slump, även om det var menat i viss nedsättande ton, filmerna var ofta visuellt bländande och Philippe Rousselots foto i Diva satte standarden direkt. Här bjuds på på fantastiska bildkompositioner, vackert fångade Parismiljöer och en jaktsekvens genom metron så svettig att den tar andan ur tittaren än i dag.

I Diva sätts också direkt en av genrens verkliga kännetecken på plats, den halsbrytande blandningen mellan hög- och popkultur. I centrum för handlingen står den unge operaälskande brevbäraren Jules. Hans allra största idol är divan Cynthia Hawkins, som konsekvent vägrar att låta sig inspelas. Vid en konsert i Paris spelar dock Jules i smyg in hennes framträdande, ovetandes om att två ljusskygga figurer i publiken upptäcker vad han håller på med. De vill mycket gärna lägga sina händer på inspelningen.

Det vill sig inte heller bättre att han ute på jobb ovetandes får ett kassettband nerstoppat i sin postväska. Det är en kvinna som innan hon dödas av två skumma män som jagar henne lägger kassetten, som innehåller material som kan avslöja en kriminell komplott, i hans väska. Snart finner sig Jules jagad av såväl kriminella element som polis och hans liv är i fara.

Det var rätt länge sedan jag såg Diva senast och jag var lite fundersam kring om den skulle göra lika starkt intryck på mig denna gång. Den gjorde som sagt väldigt starkt intryck på mig när jag mot slutet av åttiotalet såg den för första gången, men att det stiliserade och coola berättandet som knockade tonåringen då skulle behålla sig kraft på den medelålders mannen nu kändes långtifrån självklart. Men det gjorde den verkligen.

Jag satt som uppslukad inför det som utspelades framför mina ögonen den här gången också. Atmosfären, bildspråket, stilen, de coola rollfigurerna och inte minst musiken håller så hög klass att det som då var avantgarde och bandbytande men nu på sätt och vis är en aning daterat ändå fängslar och fascinerar. Diva må fylla 40 år nästa år, men det är en synnerligen spänstig, fräsch och ungdomlig fyrtioåring vi pratar om!

Frankofiliskolan del 2: Ungkarlsbabyn

Då har det blivit dags för den andra delen i vad jag valt att kalla frankofiliskolan: min genomgång av de i Frankrike mest sålda franskspråkiga albumen och sedda franskspråkiga filmerna genom tiderna. Jag inledde med det album som placerar sig på tionde plats i den statistiken och ger mig nu på den tionde mest sedda filmen.

Det är en film som många har en relation till utan att kanske veta om det, nämligen Coline Serreaus Ungkarlsbabyn (Trois hommes et un couffin) från 1985. Betydligt mer känd på dessa breddgrader är ju den amerikanska nyinspelningen Tre män och en baby från 1987.

I Frankrike valde lite drygt 10 miljoner personer att lösa biljett och se Ungkarlsbabyn på bio, men succén var faktiskt inte omedelbar. Faktum är att merparten av dem gjorde det först efter att filmen blivit den stora vinnaren vid Césargalan 1986 och nominerats till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film samma år.

Ungkarlsbabyn är berättelsen om tre ungkarlar som delar en lägenhet i Paris. Kvinnokarlen Jacques som jobbar som steward accepterat inför en längre resa till Asien att hjälpa en kompis att ta hand om ett paket åt honom. Paketet ska levereras till lägenheten men han hinner inte berätta för de övriga två om det.

Ett paket blir mycket riktigt också levererat, men inte det väntade. Det visar sig vara en liten flicka, en dotter som Jacques inte känner till och som mamman lämnar till honom att ta hand om eftersom hon på grund av jobb inte kan göra det på ett tag. Det vänder upp och ner lägenhetskompanjonerna Pierre och Michels tillvaro. Och bättre blir det inte när två mystiska män dyker upp för att hämta paketet.

Ungkarlsbabyn är en medryckande film som får sägas vara någon sorts förlängning av den stolta franska farstraditionen à la Louis de Funès. Det är roligt, fartfyllt och (som hos de Funès) ibland aningen högt tonläge. Coline Serreau tillsätter dock extra värme och hjärta till det klassiska receptet med förvecklingar, missförstånd och spring och smällar i dörrar.

Det är lätt att förstå att amerikanerna inte kunde motstå frestelsen att göra sin nyinspelning i regi av Leonard ”Dr Spock” Nimoy, men den franska är vassare och lite punkigare i tilltalet vilket bidrar till att göra den till det bättre alternativet att se. Originalet är ju alltid bäst, i synnerhet om det är på franska.

Coline Serreau gjorde för övrigt 2002 en uppföljare: 18 ans après som den fick heta blev dock inte på långt när en lika stor succé, men är väl värd att se.

Nästa del av frankofiliskolan kommer att handla om det album som placerar sig på nionde plats på listan över de mest sålda franskspråkiga albumen i Frankrike genom tiderna.

Brothers in arms

Den franske auteuren Jacques Audiard fortsätter enträget och intressant insiktsfullt att utforska maskuliniteten och dess starka kopplingar till våld. Den här gången för första gången med en stjärnbeströdd internationell ensemble och på engelska. Detta i filmatiseringen av den kanadensiske författaren Patrick DeWitts hyllade roman The Sister Brothers (Bröderna Sisters i sin svenska utgåva)

Les Frères Sisters hade premiär vid förra årets filmfestival i Venedig och kammade hem priset för bästa regi och vid Césargalan hemma i Frankrike i vintras fick den en hel drös nomineringar och vann tre priser, bland annat fick Audiard ännu en gång pris för sin regi. Sedan några veckor tillbaka finns den under den internationella titeln The Sisters Brothers utgiven på svensk dvd.

Berättelsen utspelas under guldruschens dagar i den amerikanska västern. Bröderna Eli och Charlie Sisters jobbar som revolvermän som arbetar åt en mystisk affärsman som kallas för Kommendören. Den här gången har de fått i uppdrag att leta upp och döda en man som heter Herman Kermit Warm. Kommendören har också anlitat privatdetektiven John Morris för att från sitt håll hjälpa bröderna att fånga Warm.

När Morris finner Warm och får höra om vem denne verkligen är och varför han är ett jagat villebråd tar han Warms parti. Warm har uppfunnit en kemisk lösning som ska underlätta kraftigt att finna det åtråvärda guldet och han har för avsikt att använda inkomsterna från guldet till att bygga upp en ny utopisk värld, fri från från girighet och våld.

Ovetande om varför Morris svikit dem fortsätter bröderna Sisters sin jakt, nu med två måltavlor. Men jakten blir långtifrån problemfri och de sinsemellan olika bröderna grälar närmast oavbrutet och drömmer båda två egentligen om andra liv en det de lever.

Med tanke på att Jacques Audiard skämt bort oss filmälskare med i princip mästerverk efter mästerverk: trippeln Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon cœur s’est arrêté), En profet (Un prophète) och Rust and bone (De rouille et d’osfrån i tur och ordning 2005, 2009 och 2012 är till exempel svårslagen, kan The Sisters Brothers kanske ses som en liten besvikelse. Men en synnerligen bra sådan i så fall.

För även om den står sig ganska slätt i den stentuffa konkurrensen som Audiards filmografi utgör är det en bra och synnerligen sevärd film, långt mycket bättre än det mesta du kan se just nu. Sin vana trogen rör han sig sömlöst och snyggt mellan brutalitet och sårbarhet, det sistnämnda här hjälpt av Joaquin Phoenix som med sin sårbarhet i uttrycket är en närmast perfekt Audiard-skådespelare. Han är dock inte ensam att glänsa skådespelarmässigt. Den ofta underskattade John C. Reilly, Jake Gyllehaal och Riz Ahmed är alla utmärkta i de övriga bärande rollerna.

I The Sisters Brothers finns också gott om humor (låt vara av det mörkare slaget) och värme. Men i jämförelse med hans franskspråkiga filmer är det ändå något som saknas. Det är som att tonträffen inte är lika känslig och att hans karaktärsutveckling inte riktig blir lika finstämd när han den här gången arbetar på engelska. Dessutom finns här partier som inte för berättelsen framåt och som gått hade kunnat skalas bort, något som är synnerligen sällsynt hos Audiard.

I det stora hela förändrar dock inte The Sisters Brothers min syn på Jacques Audiard. Han är i mina ögon alltjämt en av samtidens stora.  Och jag ser verkligen fram emot att se hans nästa projekt som är att regissera ett antal avsnitt av den kommande säsongen av den mästerliga franska spionserien Falsk identitet (Le Bureau des légendes)!

Hermelinen – Rohmer light som inte riktigt håller hela vägen

Postat den

Två ypperliga skådespelare räcker långt men när manuset inte riktigt håller samma klass blir resultatet likafullt en aning vacklande. Något som Hermelinen (L’hermine i original) från 2015 i regi av Christian Vincent visar. Här finns mycket att tycka om. En inspirerad Fabrice Luchini i huvudrollen och en sedvanligt självlysande Sidse Babett Knudsen (mest känd från danska tv-serien Borgen) i sin första franskspråkiga roll, till exempel.

Bägge Césarnominerades 2016 och den senare vann faktiskt också i klassen bästa kvinnlig biroll. Christian Vincents egenförfattade manus är inte helt oävet och innehåller en hel del fina saker. I sina bästa stunder doftar det av mästaren Eric Rohmer i de talrika dialogerna laddade med filosofiska funderingar kring etik, moral och andra tunga värden i den mänskliga existensen. Fabrice Luchini, som själv medverkar i några av Rohmers filmer, är dessutom lysande på att leverera replikerna.

Problemet är bara att Christian Vincent inte är lika insiktsfull som Rohmer utan mer lättviktig i sin studie av personerna i berättelsen han berättar. Och själva ramhandlingen har även den sina luckor. Men sevärd är Hermelinen utan tvivel, trots invändningarna. Som Rohmer-light står den sig väl.

Filmen handlar om den strikt och tämligen osympatiske domaren Michel som arbetar vid en tingsrätt i Saint-Omer, längst upp i nordvästra Frankrike. När filmens handling tar sin början är han influensasjuk extra vresig men han trotsar sjukdomen för att ta hand om rättegången mot en man som står åtalad misstänkt för att ha sparkat ihjäl sitt barn.

När juryn ska väljas får han en rejäl överraskning. En av de utvalda visar sig vara Ditte, en danskättad narkosläkare som vårdade honom i samband med en sjukhusvistelse efter en olycka sex år tidigare och som han aldrig glömt efter det. Samtidigt som vi får följa själva rättegångsprocessen får vi också vara med när Michel och Ditte sakta närmar sig varandra och han tinar upp av hennes närvaro.

Hermelinen är ingen klockren feelgoodhistoria, även om den har element från den genren, det är den allvarliga klangbottnen för djup för. Men den har definitivt sina stunder den den är varm och godhjärtad nog för att uppfattas som något åt det hållet.

Kvinnornas kamp i skuggan av fronten i vackert landsbygdsdrama

Postat den

Det kan gå lång tid mellan varven när Xavier Beauvois regisserar långfilm men när han gör det blir resultatet allt som oftast mycket bra. Beskyddarna (Les Gardiennes i original) som fick svensk biopremiär i januari i år och är hans blott andra film efter mästerverket Gudar och människor (Des hommes et des dieux) från 2010 är inget undantag.

Den som sett till exempel Gudar och människor känner igen Xavier Beauvois långsamma och ibland ordmässigt karga berättande. I Beskyddarna låter han mer än någonsin tidigare bilderna tala, och vilka bilder det är sedan!

Caroline Champetier, som fotat nästa alla hans filmer (inklusive Gudar och människor), gör ett storartat jobb och nominerades helt i sin ordning till en César för bästa foto för sin insats. Beskyddarna fick fyra nomineringar vid årets gala och en av de övriga gick till Iris Bry för bästa kvinnliga framtidshopp. Också det helt i sin ordning.

Hon är nämligen ett fynd i rollen som filmens centralgestalt, den unga bondflickan Francine som 1915 anställs på en gård i den gamla regionen Limousin i centrala Frankrike. Eftersom männen i familjen är inkallade i armén och befinner sig vid första världskrigets beryktade skyttegravsfronter drivs gården under umbäranden av mor Hortense och dotter Solange (spelade av Nathalie Baye och Laura Smet som ju är mor och dotter även i verkliga livet).

Francine gör ett bra och ovärderligt jobb och blir snabbt som en del i familjen. Men mörka händelser ligger hela tiden på lut, det rasar ju trots allt ett världskrig i närheten.

Beskyddarna berättar en historia som det ofta bara snuddats vid, trots att första världskriget inte direkt är underskildrat på film, kvinnornas kamp hemmavid när männen var borta vid fronten och stred. Det är en film som med små medel griper tag och berör på djupet. Skådespelet är stramt hållet men av mycket hög kvalitet och Xavier Beauvois litar på kraften i det och i sina bilder. Han är mycket sparsmakad när det gäller musiken, men när han väl använder sådan är det effektfullt.

Den här filmen kommer såklart inte att tillfredsställa actionälskaren, men väl den som vill få en inblick i ett liv där samtliga inblandade under svåra omständigheter kämpar hårt för att upprätthålla någon form av normalitet och dessutom göra det med högt buret huvud – genom glädje och djup sorg.

Vinterhjärta och smärta

Postat den

Veteranen Claude Sautet fick ett mycket fint slut på sin karriär som filmregissör. Ett vinterhjärta (Un cœur en hiver i original) från 1992 som kom att bli hans näst sista film är en riktig pärla och ännu en av de filmer som var viktiga för skapandet av den frankofil jag är i dag.

Även svanesången Nelly och Herr Arnaud (Nelly & monsieur Arnaud) från 1995 var en höjdare men Ett vinterhjärta betydde mer för mig och därför var det den jag nu valde att återkomma till.

Precis som i fallet Veronikas Dubbelliv som jag skrev om i förra veckan tycker jag om Ett vinterhjärta ännu mer nu när jag ser den med mer vuxna ögon och framförallt mer livserfarenhet i bagaget. Finstämdheten, nyanserna och de inre känslostormen framträder ännu kraftigare.

Claude Sautet som var 68 år när filmen fick sin premiär regisserar med stor känslighet och guidar huvudrollstrion Daniel Auteuil, Emmanuelle Béart och André Dusollier till storverk med hjälp av mycket små skådespelarmedel.

Ett vinterhjärta är en lågmäld och starkt melankolisk film om återhållna och komplicerade, men ack så starka känslor.

Maxime (Dusollier) driver en fiolverkstad med flera berömda violinister som kunder. Stéphane (Auteil) är hans närmaste kollega sedan flera år, en virtuos när det gäller hantverket fiolmakeri. När den utsvävande Maxime presenterar sin senaste älskarinna, den begåvade violinisten Camille (Béart) för den strikt återhållna Stéphane läggs grunden till ett triangeldrama.

Stéphane fattar tycke för Camille och känslorna visar sig vara besvarade, men hur ska Stéphane som låtit självkontrollen göra honom i det närmaste oförmögen att uttrycka vare sig känslor eller åsikter hantera situationen?

Det här är en ”typiskt fransk” film av finaste märke med storartad och välskriven dialog, fantastiskt skådespeleri och filosofiska funderingar kring konsten, kärleken och livet.

Claude Sautet fick Césarpriset för bästa regi för både Ett vinterhjärta och Nelly och herr Arnaud. Det är lätt att förstå varför. André Dusollier fick priset bästa manliga biroll medan Emmanuelle Béart och Daniel Auteuil fick nöja sig med att bli nominerade för bästa kvinnliga respektive manliga huvudroll.

Emmanuelle Béart är för övrigt värd ett speciellt omnämnande för att ha lärt sig spela fiol för att kunna göra sin roll som konsertviolinist så övertygande som möjligt. Ett lyckat grepp!

Claude Sautet gick ur tiden den 22 juli 2000, 76 år gammal.