RSS Flöde

Etikettarkiv: Paris

Fira jul med Maigret

Såhär julafton till ära tänkte jag bjuda på ett juligt lästips. Detta är dessutom en bok i så behändigt format att den går att läsa en lugn stund mellan helgdagarnas begivenheter.

Georges Simenons Maigrets jul (Un noël de Maigret) från 1951 är nämligen bara kring 100 sidor lång och en av de kortaste av de ca 70 böcker den belgiska författaren skrev om sin omtyckte hjälte, pariskommissarien Jules Maigret.

Trots det kortare omfånget får man dock exakt det man kan förvänta sig av en Maigret-historia. Det är välskrivet, underfundigt och eftertänksamt.

Det är spännande och intressant trots att det inte är särdeles händelserikt. Åtminstone inte på något traditionellt actionspäckat vis. Som vanligt är det Maigrets resonerande och undersökningsarbete som driver berättelsen framåt.

Det man dessutom alltid kan lita på att man får från Simenon är välformulerade och snygga miljöbeskrivningar och observationer från dåtiden Paris. För oss parisromanatiker är dessa alltid en fröjd att läsa.

Storyn i Maigrets jul är enkel. På självaste juldagsmorgonen blir Maigret uppsökt i sitt hem av två kvinnor som bor i huset mittemot.

De berättar att dottern till den ena sagt att hon på natten fått besök av en tomteklädd man som gett henne en docka, lossat på några brädor i parketten och sedan försvunnit.

Han antar uppgiften att försöka reda ut vad det hela hela handlar om och vad som hänt.

Maigtets jul kom häromåret ut en svensk nyutgåva. Det är inte den vassaste Maigret-roman jag läst men likafullt synnerligen väl värd att lägga tiden den tar att läsa på. Och varför då inte göra det nu under själva julhelgen?

Joyeux noël kära läsare!

Strålande Huppert räddar svajiga Mama Weed

Det är lika bra att säga det direkt: den huvudsakliga anledningen att se denna film stavas Isabelle Huppert. Så enkelt är det.

Inte för att själva filmen Mama Weed (La Daronne i original) skulle vara helt utan förtjänster för det är den inte. Det är bara det att skillnaden i kvalitetsnivå mellan filmen och Hupperts insats är betydande.

Själva filmen bjuder på skaplig underhållning för stunden men är långt ifrån något märkvärdigt. Isabelle Huppert däremot är smått briljant i sin roll och en fröjd att skåda.

Här spelar hon en kvinna som jobbar som tolk på en av Parispolisens narkotikarotlar. Hennes uppgift är att översätta samtal som sker på misstänkta personers avlyssnade telefoner.

När hon får klart för sig att en omtyckt vårdare på det ålderdomshem som hennes mamma är en av parterna i en narkatikosmugglingsoperation beslutar hon sig för att varna henne.

Det slumpar sig så att hon själv kan lägga beslag på det stora partiet knark, mitt framför ögonen på såväl poliskollegorna som langarna som det var avsett för.

Hon tar beslutet att själv ikläda sig rollen som langare och dryga ut sin lön genom att sälja partiet.

Mama Weed gjorde stor succé på biograferna hemma i Frankrike och nu ges alltså även den svenska biopubliken chans att stifta bekantskap med denna lite ojämna kriminalkomedi.

Regissören Jean-Paul Salomé är tillräckligt hantverksskicklig för att trots en del logiska brister, stereotyper och mindre trovärdiga skeenden i manuset lyckas utvinna spänning och underhållning ur materialet.

Humor, glimt i ögat och framför allt då Isabelle Huppert är tillgångar som gör att det går att ha visst överseende med bristerna. Även om del av dem är svåra att svälja.

Det är också filmens internationella titel Mama Weed, som får räknas till de mindre lyckade. Originaltiteln La daronne är för övrigt slang och betyder typ morsan.

Christmas Flow – fransk rom com i julskrud

Så här på tredje advent tänkte jag bjuda på ett tips om ett nytt franskt bidrag till den julstämning som nu bör vara i rejält antågande.

Det handlar om den Netflix-aktuella miniserien Christmas Flow i regi av Nadège Loiseau, en mestadels typisk och traditionell men också lite annorlunda julberättelse.

Schablonerna faller bitvis lika ymnigt som de där snöfallen man drömmer om på julafton, men så är kanske just julfilmen en genre där det är just det åskådarna vill ha.

En för genren typisk ingrediens är omaka par. I Christmas Flow handlar det om den kontroversielle rapstjärnan Marcus ( spelad av rapparen Tayc) och journalisten Lila (Shirine Boutella) som tillsammans med två vänner driver en feministisk hemsida.

Marcus som har nyligen hamnat rejält i hetluften på grund av misogyna låttexter och till och med stämts för en av dem träffar av en slump på Lila på ett varuhus i julruschen.

Deras första möte utvecklar sig som man har anledning att förvänta sig, men deras vägar kommer att korsas fler gånger och för varje möte börjar de känna att det finns något mellan dem. Frågan är dock om det finns någon möjlighet att överbrygga deras stora olikheter?

En hel del förvecklingar, både förutsägbara och oväntade, följer för Marcus, Lila och personerna i deras omgivning.

Överlag känns det förutsägbart värre och i ärlighetens namn inte helt trovärdigt, men Christmas Flow har tillräckligt med charm och värme för att intresset ändå ska hållas uppe genom de tre avsnitten.

Och så finns här en hel del ögongodis i form av bilder från ett Paris i full julskrud för oss parisromantiker. Bara en sån sak kan ju räcka mer än väl för att motivera för en genomsyn.

Uppenbarligen har Christmas Flow gått hem för en andra säsong som ska släppas nästa år ska redan vara beställd.

Feelgood i coronans tid

Det lär bli en hel del fler av dem med tiden, filmerna som på olika sätt behandlar de märkliga tider vi lever i under coronapandemin.

I dag tänkte jag behandla en relativt nyutkommen fransk sådan. 8 Rue de l’Humanité i regi av Dany Boon.

Som vanligt när Dany Boon är involverad är det i grunden snäll feelgood med en nypa allvar man kan vänta sig av upplevelsen.

I detta fallet är det en berättelse om ett antal hushåll i ett flerfamiljshus på den i titeln nämnda adressen i ett Paris under lockdown på grund av coronapandemin.

Själva berättelsen utspelas under några dagar och skildrar de olika människornas gemensamma och individuella vedermödor. Persongalleriet är lite spretigt och innefattar de flesta typer som utkristalliserats under pandemin med allt från den hypokondriska till den skeptiska via den rigida och pragmatiska.

Och det är en del av problembilden med filmen för även om Dany Boon berättar med värme och kärlek till de människor han skildrar som blir de aldrig mer än tämligen grovt skisserade typer.

En hel del roliga scener bjuds det ändå på och den godmodiga stämningen medverkar till att göra 8 Rue de l’Huminité till en trots allt underhållande film för stunden. Och kanske är behovet av denna typ av filmer som allra störst just under oroliga tider som dessa?

Speltiden på just över två timmar är dock lite väl tilltagen för att berätta en historia som denna. 8 Rie de l’Humanité går att se på Netflix.

Den franska sällskapsresan

Den här gången ska vi behandla en av modern fransk films största kultklassiker: Les Bronzés i regi av Patrice Leconte från 1978.

Den har något av samma status i Frankrike som Sällskapsresan har här hemma i Sverige. Och jämförelsen stannar inte där för Les Bronzés som alltså gjordes två år före den svenska filmens största publiksuccé någonsin parodierar samma sak: hur människor på charterresor beter sig.

Uppenbarligen ett tacksamt ämne eftersom även Les Bronzés blev en hejdundrande publiksuccé. I alla fall i frankofona länder. Här i Sverige biovisades den mig veterligen aldrig. Nu finns den dock tillgänglig här via Netflix.

Precis som Sällskapsresan bygger Les Bronzés på situationskomik och igenkänning, men det finns stora skillnader också. Tilltalet och målgruppen skiljer sig en hel del åt.

Där Sällskapsresan var snällare och mer familjevänlig siktar Les Bronzés tydligt in sig på en mer vuxen publik. Här är det dominerande temat jakt på sexuella erövringar och mycket av komiken handlar om förvecklingar på det området.

Bakom Les Bronzés stod den populära teatergruppen Le Splendid som stod bakom en serie framgångsrika pjäser och filmer och vars medlemmar ( Christian Clavier, Josiane Balasko, Michel Blanc, Gérard Jugnot, Marie-Anne Chazel och Thierry Lhermitte med fler) tillsammans och var för sig skördat enorma framgångar och medverkat i succé efter succé.

Les Bronzés var deras första försök på vita duken och filmen bygger på en framgångsrik pjäs som de framförde på sin egen scen i Paris. Den blev som sagt en rejäl fullträff och gruppen följde snabbt upp den med två andra filmer som även de räknas som klassiker i Frankrike.

Först Les Bronzés font du ski (som precis som uppföljaren till Sällskapsresan utspelar sig i fjällvärlden) och sedan den mest klassiska av franska julfilmer Le père Noël est une ordure.

Med sin kultstatus kan Les Bronzés ses som en del av allmänbildningen för den som har ett intresse för fransk film.

Annars kan jag, nu när jag ser om den för första gången på ett drygt decennium, tycka att även om den innehåller några rejäla komiska höjdpunkter gnagts på en hel del av tidens tand. På ett delvis obarmhärtigt sätt dessutom.

Den melankoliska kärlekens lågmälda historia

Regissören, manusförfattaren och skådespelaren Emmanuel Mouret har ofta kallats en fransk Woody Allen och visst är det i hans filmografi lätt att hitta likheter mellan de två.

Så även i hans senaste film, den Cannesutvalda och flerfaldigt Césarnominerade Saker vi säger, saker vi gör (Les choses qu’on dit, les choses qu’on fait) från förra året. I det här fallet främst till hans mest allvarliga filmer. Men för mig är det inte främst Woody Allen jag drar paralleller till när jag ser den.

Det finns ett psykologiskt djup i Saker vi säger, saker vi gör som får mig att tänka att om man denna gång prompt ska göra jämförelser så är det lika bra att hoppa över mellansteget Allen och gå direkt till Ingmar Bergman.

Men i så fall är det också en Bergman med en distinkt fransk röst. En lika tydlig referenspunkt i sammanhanget skulle nämligen också vara Eric Rohmer. Mouret ägnar sig i den här filmen åt ett filosofiskt resonerande värdigt den franske giganten.

Saker vi säger, saker vi gör är överhuvudtaget en på många sätt synnerligen fransk film som verkligen svarar upp till mångas schablonbild över hur en typisk sådan är.

Det är en huvudsakligen dialogdriven film och det pratas mycket och länge. Men samtidigt bryter Mouret mot det ”typiskt” franska genom att också arbeta med det outsagda, stillsamt och med ett skandinaviskt vemod bildberättat med välvald klassik musik som enda ljudspår.

Saker vi säger, saker vi gör är ett välspelat relationsdrama om passion, kärlek och svek. Och allt det outtalade som ryms i ytorna däremellan, helt enkelt den där skillnaden som när det gäller just kärlek kan finnas mellan hur vi agerar å ena sidan och vad vi egentligen känner å den andra som filmens titel anspelar på.

Det är lågintensivt på ytan men desto mer känslostarkt därunder. Filmens ramberättelse går ut på att en man med nyligen krossat hjärta lämnar Paris och åker ut på landet för att hälsa på sin kusin och läka hjärtesorgen och kanske till och med komma till skott med den där författarkarriären han alltid drömt om.

Väl framme möts han av kusinens gravida flickvän som berättar att kusinen är tillfälligt bortrest med väntas tillbaka inom kort. I väntan på kusinen inleder de snart ett förtroligt samtal om sina tidigare kärleksrelationer.

Utifrån det samtalet spinner auteuren Emmanuel Mouret som även skrivit filmens manus en inkännande och djupt humanistisk väv ett antal människors delvis sammanlänkade relationsöden.

Det är ofta djupt melankoliskt och vemodigt men samtidigt skildrat med värme och medmänsklighet. Dessutom är ju ämnet så universellt att vi alla på ett eller annat sätt kan relatera till de situationer som utspelas där framför våra ögon.

För att återknyta till den inledande liknelsen med Woody Allen så har Emmanuel Mouret likt den amerikanske auteuren lyckats samla ihop en imponerande skådespelarensemble med Émelie Dequenne (som i vintras Césarbelönades för sin roll), Niels Schneider, Camélia Jordana, Vincent Macaigne och Guillaume Gouix i spetsen. Alla levererar de inspirerade rolltolkningar.

Det franska biblioteket: minnets utmanare

Det var ett tag sedan sist, men nu är det återigen dags för ett inslag av undersektionen Det franska biblioteket , den serie i vilken jag läser (eller i vissa enstaka fall läser om) de 20 böcker som det ansedda franska kulturmagasinet Télérama menar skulle representera den moderna franskspråkiga romanen i ett tänkt idealbibliotek om totalt 100 böcker.

Återigen ska det handla om en bok där författaren behandlar ämnet minnen. I detta fall dock på ett lite annorlunda sätt. Jag har valt undertiteln minnets utmanare i inläggsrubriken för det är lite just det hon gör i självbiografin Enfance från 1983 (i svensk översättning med titeln Innan bilden bleknat året efter).

I den återvände den då 83-åriga Nathalie Sarraute som originaltiteln antyder till sin barndom som hon tillbringade huvudsakligen i Tsar-Ryssland där hon föddes och i Frankrike.

Men det är ingen regelrätt biografi. Sarraute för en fascinerande dialog med sig själv där hon ömsom berättar, ömsom ifrågasätter det hon nyss berättat. Allt för att komma så nära kärnan av sina minnen och vad som format henne till den hon är som möjligt.

Nathalie Sarraute var en av förgrundfigurerna i den rörelse inom fransk litteratur som kom att kallas för den nya romanen, en rörelse som kom att inspirera inte bara andra författare utan även den franska filmens Nouvelle Vague.

I den nya romanen var berättandet sekundärt. I stället lades fokus på stil, språk och form, inte sällan låg fokus i texten på beskrivningar av saker, personer eller situationer. Kronologi eller någon form av traditionell berättarröst var ofta underordnat eller helt ointressant författarna som kom att räknas till rörelsen.

I Innan bilden bleknat finns som den självbiografiska roman den är förvisso en berättare, men alltså med dubbla röster.

Själva språkdräkten är också en alldeles egen och fascinerande. Sarraute leker med meningsbyggnaden och varierar långa meningar med mängder av inskjutna satser med korta och kärnfulla. Varje ord känns valt med stor omsorg.

För oss Parisromantiker finns också en serie fina skildringar av den franska huvudstaden att gotta sig åt.

Innan bilden bleknat var mitt första möte med Nathalie Sarrautes författarskap. Ett möte som definitivt gav mersmak, så jag kan mycket väl se framför mig att jag kommer att återvända till det.

Merci, Bébél!

I går nåddes vi av den sorgliga nyheten att en av av fransk films mest ikoniska och berömda personligheter gått ur tiden, 88 år gammal Jean-Paul Belmondo, eller Bébél som han också kallades i Frankrike, älskades av filmentusiaster världen över och var bland mycket annat något av Nouvelle vague-rörelsens poster boy.

För mig kommer han för alltid att vara The French King of Cool, vilket också var rubriken på ett hyllningsinlägg som jag skrev på hans 80-årsdag.

De flesta förknippar honom kanske främst med sin insats i Jean-Luc Godards Till sista andetaget (A bout de souffle) från 1960, men listan över minnesvärda roller han gjorde är otroligt lång. Så lång att jag själv omöjligt kan välja ut en särskild favorit.

För att hålla honom och hans gärning kände jag ändå att jag i går ville se om en av alla de där filmerna och det fick bli Le Professionel, eller Hämnd till varje pris som den fick heta i Sverige, från 1981.

Jean-Paul Belmondo var för övrigt inte den enda starkt lysande stjärnan som var inblandad i produktionen. Tungviktaren Georges Lautner regisserade, Michel Audiard skrev de för honom typiskt vassa och rappa dialogerna och sonen Jacques (som bekant sedermera synnerligen berömd) var med och skrev manuset. Som om det inte vore nog såg mästaren Ennio Morricone till att filmen fick ett melankoliskt och i sig synnerligen minnesvärt soundtrack (ledtemat Chi Mai blev en storsäljare som singel).

Le Professionel är en tuff actionthriller. Belmondo spelar Josselin Beaumont, en fransk underrättelstjänstagent som efter två år i fängelse i ett centralafrikanskt land lyckas rymma och återvänder hem till Frankrike.

Beaumont skickades till landet med uppdraget att mörda den styrande diktatorn men den politiska situationen ändras och när hans överordnade inser att det finns saker att vinna på att låta diktatorn leva så förråder de Beaumont, som alltså hamnar i fängelse.

Beaumont är fast besluten att fullfölja sin order att mörda diktatorn och hämnas på dom som förrådde honom. Hans flykt och återkomst till Frankrike sammanfaller med ett statsbesök av just nämnda diktator och när hans forna allierade på underrättelstjänsten får reda på att han rymt tar de upp jakten på Beaumont för att en gång för alla röja problemet ur värden.

Le Professionel är som sagt i grunden en actionthriller,en synnerligen underhållande sådan dessutom, men den har också starka poltiska undertoner. Den kommenterar tämligen öppet cynismen i den neo-koloniala och omdiskuterade eran i fransk utrikespolitik som kom att kallas Françafrique.

Trots ett blandat mottagande från kritikerna blev den en stor succé på de franska biograferna. När 1981 var slut var det bara tre andra filmer som lockade fler besökare och då hade ändå Le Professionel premiär först i slutet av oktober.

Kod 93 – utmärkt spänning för en lat dag i hängmattan

Postat den

Äntligen lugnar saker ner sig runt mig och aktiviteten här på BleuBlancRouge kan därmed förhoppningsvis anta normala proportioner igen.

Sommar och semester är sedan gammalt min läsperiod framför andra och detta år tycks inte bli något undantag till detta. Därför blir detta första inlägg efter lång tids tystnad just ett boktips.

Efter att hans författarskap förra året introducerats för en svenskspråkig publik via med rätta hyllade romanen Ytspänning (Surface i original) är det nu dags för ännu en kraftfull kriminalroman av den före detta polisen Olivier Norek att få sin svenska utgåva.

Den här gången handlar det om debutromanen Kod 93 (Code 93 i original) från 2013. Det är första delen i en trilogi om polisen Victor Coste, verksam i den (ö)kända parisförorten Seine-Saint-Denis och kan man tänka sig influerad av Noreks egna erfarenheter som polis i området.

Den som gillade Ytspänning kommer säkert att gilla Kod 93 också, även om de två böckerna skiljer sig en hel del åt. Som det debutverk Kod 93 är så känns den i mina ögon lite ofärdig i stilen och inte lika raffinerad rent språkligt och intrigmässigt som Ytspänning.

Men med det sagt vill jag också framhålla att jag tycker att även Kod 93 är en kriminalroman väl värd att läsa. Den må i jämförelse med Ytspänning vara något av en oslipad diamant men redan här syns prov så det som gör Olivier Norek till en spänningsförfattare långt över genomsnittet.

Det hårdkokta, sparsmakade och effektiva språket, drivet i berättandet och tecknandet av medryckande karaktärer. Här finns också ett engagemang som jag återigen spårar till hans egna bana som yrkesverksam i området som skildras.

Storyn är brutal, rakt på sak och fängslande. Det hela inleds med ett makabert fynd av ett lik i Saint-Denis. Och inte blir det mindre makabert när liket plötsligt vaknar till liv på obduktionsbordet. Kommissarie Victor Coste som är ansvarig för utredningen vet inte vad han ska tro. Och det är ändå bara början på ett ett fall som i takt med att det nystas upp bjuder på visar sig vara något långt utöver det vanliga och bjuda på överraskning efter överraskning.

Kod 93 är liksom Ytspänning en effektiv bladvändare som känns trovärdig i tonen och som verkar i en typiskt fransk, hårdkokt och realistisk tradition av kriminalskildringar i populärkulturen. När jag läser den kan jag nästan se den (mig veterligen) ännu inte gjorda filmatiseringen av den i mitt huvud. En påkostad sådan borde definitivt komma för den här boken är som skriven för den.

Vad har Gabin, Ventura och Indochine gemensamt?

Postat den

Som traditionen har på BleuBlancRouge lyder så kommer här på 17 maj, Jean Gabin-dagen i min värld, ett inlägg om en av denna gigants många minnesvärda filmprestationer.

I år får det bli en film i vilken han spelar mot Lino Ventura som är en annan av mina stora favoriter från den franska filmens rika historia. Nämligen Razzia sur la chnouf, eller Knarkrazzia (vilket är en för den här tiden förbluffande rak översättning) som den fick heta här i Sverige.

Filmen, som regisserades av Henri Decoin, hade premiär i Frankrike i april 1955 och nådde de svenska biograferna den ett halvår senare. Den bygger på en roman av författaren Auguste Le Breton (som för övrigt syns i en liten roll i filmen) och var för sin tid mer eller mindre banbrytande i val av ämne: den internationella droghandeln.

Jean Gabin spelar Henri Ferré, eller Le Nantais som hon också kallas, en hårding som återvänder till Frankrike efter några år i USA. Henri har rekryterats av drogbaronen Liski för att övervaka och effektivisera dennes distributionskanaler i Paris undre värld.

Henri förspiller ingen tid utan ger sig direkt in i smeten. Men det är såklart långtifrån något riskfritt uppdrag han har. Att manövrera sig i den undre världen har sina risker och dessutom har polisen honom under bevakning.

Razzia sur la chouf i vissa avseenden en tämligen typisk fransk noirfilm, med dramatiska kameravinklar, ljussättning som arbetar med långa skuggor och ett suggestivt jazzigt soundtrack. Men det är också något mer. Som jag redan snuddat vid så var droghandel inget som skildrats särskilt ingående på film vid denna tid och Henri Decoin tar sig nogsamt an sitt ämne.V

I bland lämnar han nästan narrativet helt för att i detaljerade och nästan dokumentärliknande sekvenser skildra de olika upplägg som de olika säljarna använder sig av för att få ut sina varor till kunderna. Blandningen mellan dessa och mer traditionella hårdkokta noirsekvenser med tuff dialog och bra skådespelande är fängslande.

Lite kuriosa avslutningsvis: det finns faktiskt en koppling mellan den här filmen och mina franska musikaliska favoriter Indochine. Låten Razzia på bandet andra album Le péril jaune från 1983 är kraftigt inspirerad av den. Bara en så’n sak!