RSS Flöde

Etikettarkiv: Paris

Merci, Bébél!

I går nåddes vi av den sorgliga nyheten att en av av fransk films mest ikoniska och berömda personligheter gått ur tiden, 88 år gammal Jean-Paul Belmondo, eller Bébél som han också kallades i Frankrike, älskades av filmentusiaster världen över och var bland mycket annat något av Nouvelle vague-rörelsens poster boy.

För mig kommer han för alltid att vara The French King of Cool, vilket också var rubriken på ett hyllningsinlägg som jag skrev på hans 80-årsdag.

De flesta förknippar honom kanske främst med sin insats i Jean-Luc Godards Till sista andetaget (A bout de souffle) från 1960, men listan över minnesvärda roller han gjorde är otroligt lång. Så lång att jag själv omöjligt kan välja ut en särskild favorit.

För att hålla honom och hans gärning kände jag ändå att jag i går ville se om en av alla de där filmerna och det fick bli Le Professionel, eller Hämnd till varje pris som den fick heta i Sverige, från 1981.

Jean-Paul Belmondo var för övrigt inte den enda starkt lysande stjärnan som var inblandad i produktionen. Tungviktaren Georges Lautner regisserade, Michel Audiard skrev de för honom typiskt vassa och rappa dialogerna och sonen Jacques (som bekant sedermera synnerligen berömd) var med och skrev manuset. Som om det inte vore nog såg mästaren Ennio Morricone till att filmen fick ett melankoliskt och i sig synnerligen minnesvärt soundtrack (ledtemat Chi Mai blev en storsäljare som singel).

Le Professionel är en tuff actionthriller. Belmondo spelar Josselin Beaumont, en fransk underrättelstjänstagent som efter två år i fängelse i ett centralafrikanskt land lyckas rymma och återvänder hem till Frankrike.

Beaumont skickades till landet med uppdraget att mörda den styrande diktatorn men den politiska situationen ändras och när hans överordnade inser att det finns saker att vinna på att låta diktatorn leva så förråder de Beaumont, som alltså hamnar i fängelse.

Beaumont är fast besluten att fullfölja sin order att mörda diktatorn och hämnas på dom som förrådde honom. Hans flykt och återkomst till Frankrike sammanfaller med ett statsbesök av just nämnda diktator och när hans forna allierade på underrättelstjänsten får reda på att han rymt tar de upp jakten på Beaumont för att en gång för alla röja problemet ur värden.

Le Professionel är som sagt i grunden en actionthriller,en synnerligen underhållande sådan dessutom, men den har också starka poltiska undertoner. Den kommenterar tämligen öppet cynismen i den neo-koloniala och omdiskuterade eran i fransk utrikespolitik som kom att kallas Françafrique.

Trots ett blandat mottagande från kritikerna blev den en stor succé på de franska biograferna. När 1981 var slut var det bara tre andra filmer som lockade fler besökare och då hade ändå Le Professionel premiär först i slutet av oktober.

Kod 93 – utmärkt spänning för en lat dag i hängmattan

Postat den

Äntligen lugnar saker ner sig runt mig och aktiviteten här på BleuBlancRouge kan därmed förhoppningsvis anta normala proportioner igen.

Sommar och semester är sedan gammalt min läsperiod framför andra och detta år tycks inte bli något undantag till detta. Därför blir detta första inlägg efter lång tids tystnad just ett boktips.

Efter att hans författarskap förra året introducerats för en svenskspråkig publik via med rätta hyllade romanen Ytspänning (Surface i original) är det nu dags för ännu en kraftfull kriminalroman av den före detta polisen Olivier Norek att få sin svenska utgåva.

Den här gången handlar det om debutromanen Kod 93 (Code 93 i original) från 2013. Det är första delen i en trilogi om polisen Victor Coste, verksam i den (ö)kända parisförorten Seine-Saint-Denis och kan man tänka sig influerad av Noreks egna erfarenheter som polis i området.

Den som gillade Ytspänning kommer säkert att gilla Kod 93 också, även om de två böckerna skiljer sig en hel del åt. Som det debutverk Kod 93 är så känns den i mina ögon lite ofärdig i stilen och inte lika raffinerad rent språkligt och intrigmässigt som Ytspänning.

Men med det sagt vill jag också framhålla att jag tycker att även Kod 93 är en kriminalroman väl värd att läsa. Den må i jämförelse med Ytspänning vara något av en oslipad diamant men redan här syns prov så det som gör Olivier Norek till en spänningsförfattare långt över genomsnittet.

Det hårdkokta, sparsmakade och effektiva språket, drivet i berättandet och tecknandet av medryckande karaktärer. Här finns också ett engagemang som jag återigen spårar till hans egna bana som yrkesverksam i området som skildras.

Storyn är brutal, rakt på sak och fängslande. Det hela inleds med ett makabert fynd av ett lik i Saint-Denis. Och inte blir det mindre makabert när liket plötsligt vaknar till liv på obduktionsbordet. Kommissarie Victor Coste som är ansvarig för utredningen vet inte vad han ska tro. Och det är ändå bara början på ett ett fall som i takt med att det nystas upp bjuder på visar sig vara något långt utöver det vanliga och bjuda på överraskning efter överraskning.

Kod 93 är liksom Ytspänning en effektiv bladvändare som känns trovärdig i tonen och som verkar i en typiskt fransk, hårdkokt och realistisk tradition av kriminalskildringar i populärkulturen. När jag läser den kan jag nästan se den (mig veterligen) ännu inte gjorda filmatiseringen av den i mitt huvud. En påkostad sådan borde definitivt komma för den här boken är som skriven för den.

Vad har Gabin, Ventura och Indochine gemensamt?

Postat den

Som traditionen har på BleuBlancRouge lyder så kommer här på 17 maj, Jean Gabin-dagen i min värld, ett inlägg om en av denna gigants många minnesvärda filmprestationer.

I år får det bli en film i vilken han spelar mot Lino Ventura som är en annan av mina stora favoriter från den franska filmens rika historia. Nämligen Razzia sur la chnouf, eller Knarkrazzia (vilket är en för den här tiden förbluffande rak översättning) som den fick heta här i Sverige.

Filmen, som regisserades av Henri Decoin, hade premiär i Frankrike i april 1955 och nådde de svenska biograferna den ett halvår senare. Den bygger på en roman av författaren Auguste Le Breton (som för övrigt syns i en liten roll i filmen) och var för sin tid mer eller mindre banbrytande i val av ämne: den internationella droghandeln.

Jean Gabin spelar Henri Ferré, eller Le Nantais som hon också kallas, en hårding som återvänder till Frankrike efter några år i USA. Henri har rekryterats av drogbaronen Liski för att övervaka och effektivisera dennes distributionskanaler i Paris undre värld.

Henri förspiller ingen tid utan ger sig direkt in i smeten. Men det är såklart långtifrån något riskfritt uppdrag han har. Att manövrera sig i den undre världen har sina risker och dessutom har polisen honom under bevakning.

Razzia sur la chouf i vissa avseenden en tämligen typisk fransk noirfilm, med dramatiska kameravinklar, ljussättning som arbetar med långa skuggor och ett suggestivt jazzigt soundtrack. Men det är också något mer. Som jag redan snuddat vid så var droghandel inget som skildrats särskilt ingående på film vid denna tid och Henri Decoin tar sig nogsamt an sitt ämne.V

I bland lämnar han nästan narrativet helt för att i detaljerade och nästan dokumentärliknande sekvenser skildra de olika upplägg som de olika säljarna använder sig av för att få ut sina varor till kunderna. Blandningen mellan dessa och mer traditionella hårdkokta noirsekvenser med tuff dialog och bra skådespelande är fängslande.

Lite kuriosa avslutningsvis: det finns faktiskt en koppling mellan den här filmen och mina franska musikaliska favoriter Indochine. Låten Razzia på bandet andra album Le péril jaune från 1983 är kraftigt inspirerad av den. Bara en så’n sak!

Med livet framför sej – italienskt Oscarsbidrag med fransk touch

Dags att ta ut svängarna en aning igen här på BleuBlancRouge för nu ska det handla om Italiens bidrag och hopp om en Oscar för bästa internationella film om några veckor. Vad har en Italiensk film på en frankofilblogg att göra, kanske du undrar?

Det går såklart att diskutera men med tanke på att det rör sig om en filmatisering av en klassiker inom den moderna franska litteraturen, Med livet framför sej (La devant soi i original) av Romain Gary (utgiven under pseudonymen Emile Ajar) tycker jag allt att argumenteringen för det är tämligen stark.

Med livet framför sej är sedan en tid tillbaka tillgänglig på Netflix och skiljer sig en hel del från den litterära förlagan från 1975. Regissören Eduardo Ponti har utifrån den dråpliga och drastiska romanen skapat en tämligen tillrättalagd film, men själva tycker jag känns intakt.

Och det ska sägas till Pontis försvar att det handlar om en text som är i stort sett omöjlig att överföra till film rakt av eftersom den berättas genom den föräldralösa pojken Momos ögon och så mycket av den består av hans inre röst och högst personliga och egensinniga tolkningar av det som sker.

Här har handlingen flyttats från sjuttiotalets Belleville i Paris till nutid och den syditalienska hamnstaden Bari. Madame Rosa, spelad av en comebackande legendaren Sophia Loren (för övrigt mamma till regissör Ponti), är alltjämt förintelseöverlevande före detta prostituerad som i den här versionen tar hand om andra prostituerades barn.

En dag råkar hon ut för en väskryckare, den tolvårige senegalesiske gatpojken Momo. Doktor Coen som tar hand om den föräldralöse pojken inser vem stöldgodset kommer från om tar med Momo till  Rosa för att han ska lämna tillbaka det han stulet och be om ursäkt.

Men han har ytterligare en tanke med besöket. Eftersom han själv ska åka bort en tid vill han att Rosa ska ta hand om Momo i stället. Något hon inte alls är sugen på men ytterst motvilligt låter sig övertalas till.

Momo är inte heller direkt överlycklig över arrangemanget och håller distans till Rosa och hennes andra inneboende barn. Men på gatan gör den streetsmarte pojken karriär i en lokal knarkhandlares tjänst. Men sakta men säkert börjar det ske saker med såväl Momo som Rosa och ett band mellan dem börjar växa fram.

Denna den andra filmatiseringen i ordningen av Med livet framför sej, den första gjordes 1977 med Simone Signoret i huvudrollen) är som jag varit inne på tidigare en tillrättalagd sådan med många hörn betydligt rundare än i förlagan. Men jag tycker att berättelsen berör även i den här formen och att filmen innehåller ett antal mycket fina sekvenser. Sophia Loren är överlag utmärkt i rollen som madame Rosa, men i hennes alltjämt mycket grace- och flärdfulla gestaltning förvinner en del från hur hon porträtteras i boken.

Nykomlingen Ibrahima Gueye är ett smärre fynd i rollen som Momo och samspelet mellan honom och Loren är präglat av energi och kemi.

Slutligen vill jag också slå ett slag för ett annat franskt inslag i den här filmen, den libanesiskfranske kompositören Gabriel Yareds finfina musik.

Merci pour la musique, Daft Punk!

Den 22 februari visade sig bli en sorgens dag. En dag då en era inom fransk musik gick i graven. I dag meddelade nämligen den synnerligen inflytelserika duon Daft Punk att man går skilda vägar. Som sig bör var även själva meddelandet något alldeles extra i form av en sju minuter lång och fantastiskt snygg video.

Men samtidigt som det är en sorgens dag så är det naturligtvis samtidigt en tacksamhetens dag. Tacksamhet över att ha fått ta del av det alldeles egna musikaliska universum som Thomas Bengalter och Guy-Manuel de Homem-Christo, som medlemmarna heter, skapat. Det är sannerligen ingen överdrift att säga att Daft Punk är för den elektroniska musiken vad The Beatles är för den gitarrbaserade.

Men det var såklart mer än ett musikaliskt universum de två parisarna Bengalter och Homen-Christo skapade. De var minst lika begåvade på det konceptuella planet och kommer även på det planet för alltid ha ikonstatus.

Det kanske kan tyckas vara att ta till överord att prata om ikon- och legendarstatus för en grupp som under sin 28 år långa existens faktiskt bara gav ut fem egentliga studioalbum. Till dessa fem skall dock läggas några remix-album, två livealbum och soundtracket till filmen Tron: Legacy. Plus några finfina samarbeten med andra artister.

Men den relativt sparsmakade utgivningen bygger egentligen bara på den där ikonstatusen. Plus såklart det faktum att vartenda ett av de där albumen är något alldeles extra och alltjämt relevant. Varje album låg före sin tid, samtidigt som duon i all sin futurismen också hela tiden höll blicken stadigt mot historien. Vilket fulländades i det som blev duons sista album, mästerverket Random Access Memories från 2013.

Jag kommer fortfarande ihåg känslan när jag 1997 för första gången hörde duons debutalbum Homework. Det var kärlek vid första öronkastet blandat med en förundran över att få höra något som inte lät som något annat jag hört förut, men ändå på något vis med igenkänningsfaktor.

I kombination med de briljant musikvideorna till singlarna Da Funk och Around The World, som regisserades av två andra briljanta visionärer i form av Spike Jonze respektive Michel Gondy, var det lätt att förstå att det här var början på något utöver det vanliga. Vilket det sannerligen också var. De fem album som Daft Punks diskografi kom att omfattas av är både en bländande enhet och briljanta enheter.

Utan att någonsin rucka på sin distinkta och personliga ljudidentitet var duon hela tiden i utveckling och musikalisk rörelse. Daft Punk var aldrig ens nära att bli fast i någon färdigstöpt form utan letade och fann hela tiden nya och fängslade musikaliska vägar.

Jag tänkte avsluta detta inlägg med att slå ett slag för det enda av duons album som mötts av något slags ljummet mottagande (men som omvärderats till en klassiker sedan dess): Human After All från 2005. Det är det enskilda album som skiljer sig starkast från de övriga av albumen. Med sin mörka, repetitiva och delvis analoga ljudbild var detta inte vad som väntades som uppföljare till den polerade, färgsprakande och eleganta skivan Discovery från 2001. Vilket kan vara en av anledningarna till mottagandet. Eller så var duon den här gången några steg för långt före sin samtid.

Den kreativa processen bakom skivan skiljer sig dessutom väsensskilt från duons övriga. Den i övrigt notoriskt perfektionistiska duon som annars lade årtal i studiotid per skiva valde denna gång en mer rockig approach. Skivan improviserades i hög del fram och den totala studiotiden landade på sex veckor, varav fyra ska ha gått åt till mixningen. Den ofta dystopiska ljudbilden och samhällskommenterande tematiken inspirerades bland annat av George Orwells klassiska roman1984.

Men under den dystra ytan som skrämde iväg vissa fanns som vanligt Daft Punk-magi. Den här gången behövde musiken bara lite längre tid för att smältas och sjunka in. Och även om duon själv sagt att de med Human After All inte ville göra en skiva att primärt dansa till så svänger det till rejält ibland. Robot Rock och Technologik har blivit dansgolvsklassiker och Television Rules The Nation visade sig funka på dansgolven den med. Men några musikaliska lyckopiller är de kanske ändå inte.

Mina favoritspår på skivan är annars suggestiva titelspåret och den vackra och mer hoppingivande avslutande hymnen Emotion som ramar in skivan.  De två sätter också på ett briljant sätt albumets tematik om teknik versus mänsklighet på plats. Mycket genom de robotröster som går från att i titelspårets mässa sitt ”We Are Human After All” för att i Emotion avrunda med att lika mässande men mer självfult sjunga det anda ordet ”Emotion”.

Och någonstans där hittar man Daft Punk i området mellan människa och maskin, mellan teknologi och känsla. Tack för all musik och för att få fått följa med på en 28 år fantastisk resa!

Det franska biblioteket: Minnets utforskare 3

Det var ett tag sedan senast men nu är det återigen dags för en ny del i sektionen Det franska biblioteket, som är en genomgång av de 20 böcker som kulturtidskriften Télérama i somras listade som representanter för den moderna franska romanen i ett tänkt idealbibliotek om 100 böcker.

Den här gången ska det handla om nobelpristagaren Patrick Modianos kanske mest kända och lästa bok Dora Bruder från 1997. Det känns extra lämpligt att skriva och tipsa om denna bok just i  dag eftersom den 27 januari är Förintelsens minnesdag.  En dag som sedan 1999 haft status som nationell minnesdag i Sverige.

Dora Bruder går alldeles utmärkt att läsa på en kväll eftersom den likt de flesta andra av Modianos böcker är kort och koncis till formen. Men det den saknar i omfång väger den sannerligen upp i innehållsmässig densitet. Under den exakta och sparsmakade språkskruden döljer sig som vanligt hos honom ett existentiellt och psykologiskt bråddjup.

Det är en stark, gripande och oförglömlig bok och tankarna på det levnadsöde som Patrick Modiano försöker återskapa och berättar om i boken är något man lätt bär med sig långt efter det att den är utläst och lagd åt sidan.

För att försöka återskapa ett levnadsöde är precis vad den här boken går ut på. Bakgrunden är enkel och typisk för Modiano. Av en slump hittar han 1988 i ett gammalt nummer från 1941 av tidningen Paris-Soir en efterlysning Dora Bruder, en då 15-årig judisk flicka som försvunnit från sitt hem.

Han grips av det öde som anas redan i tidningsnotisen och ger sig i kast med att försöka ta reda på vad som hänt henne. De grundliga undersökningar av fallet som han ägnar sig åt resulterade som sagt nio år senare i boken Dora Bruder, som sedan några år tillbaka också finns utgiven i svensk översättning.

I Dora Bruder varvar Patrick Modiano ett rakt, sakligt och nästan torrt redovisande av de fakta i fallet som han får fram med egna funderingar och resonemang. En Patrick Modiano-bok vore inte en sådan utan självbiografiska inslag och Dora Bruder är inget undantag.

Här handlar det om hans förhållande till sin egen far. Men exakt i vilken grad det handlar om självbiografiska inslag är osäkert. Gränsen mellan självbiografi och fiktion är som alltid i Modianos spännande och fängslande litterära värld flytande och svårdefinierad.

Dora Bruder innehåller egentligen allt som kännetecknar Patrick Modianos författarskap. Den behandlar frågor som minnen, identitet och levnadsförhållandena i Frankrike under ockupationsåren under andra världskriget. Över det hela svävar det som den specifika dagen i dag och Patrick Modianos författarskap handlar om: vikten av att aldrig glömma.

En annan beståndsdel som känns igen från flera andra Modiano-böcker är vandringarna runt i Paris och att själva staden har en tydlig närvaro i och betydelse för det som skildras.

Om du inte har läst någon av Patrick Modianos böcker tidigare så är Dora Bruder ett alldeles utmärkt ställe att börja på. Den är ett tydligt exempel på varför han är en vår tids mest betydande författare och varför han var en så oerhört välförtjänt mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Monsieur Chocolat charmar, berör och upprör

Just nu gör den franska Netflix-serien Lupin stor succé världen över. Nya siffror gör gällande att det till och med är streamingjättens näst mest sedda serie någonsin!

Min bestämda uppfattning är att en stark anledning till succén är huvudrollsinnehavaren Omar Sy som välförtjänt har ett mycket starkt varumärke efter filmen En oväntad vänskap (Intouchables) som ju även den blev en global supersuccé.

SVT Play kan man i en dryg vecka till se en Monsieur Chocolat (Chocolat i original) 2016, ytterligare en mycket sevärd film där den charmerande och medryckande Omar Sy spelar en huvudroll.

Monsieur Chocolat är liksom En oväntad vänskap baserad på verkliga händelser och blandar feelgood med allvar och kritik mot fördomar. I Monsieur Chocolat är dock den allvarliga klangbotten ännu djupare och tragisk.

Det är berättelsen om Rafael Padilla som vid tiden kring det förra sekelskiftet uppträder som kannibal på en liten och lantlig fransk cirkus. Där blir han vän med George Foottit, en tidigare clownstjärna som nu fått se sin karriär gå i stå. Foottit ser potentialen i Padilla och får en idé som kommer att förändra deras liv. Han övertalar Padilla att sadla om till att bli Chocolat, den förste svarta clownen.

Succén för Foottit och Chocolat är omedelbar och snart når ryktet om dem till huvudstaden och direktören för Paris största cirkus ger dem ett lukrativt avtal. Det visar sig vara väl investerade pengar för duon gör dundersuccé även där och blir firade celebriteter under La Belle Epoque.

Men när de står på höjden av berömmelse är det som att verkligheten slår igen sina käftar kring Rafael. Han tappar kontrollen över ett spel- och drogmissbruk som hela tiden legat på lut hos honom och sedan slår den rasistiska fascinationen för honom hos samhället, som är stor grogrund till hans succé, över i något ännu värre. En dramatisk och brutal händelse leder till ett politiskt uppvaknande för honom som omgivningen inte ser med blida ögon på.

Regissören Roschdy Zem har, vilket han varit öppen med, tagit sig många och ganska stora friheter visavi de verkliga händelserna. Men det är i mitt tycke inget som stör.

Framförallt inte eftersom han berättar sin version så flyhänt och snyggt. Hjälpt av en fantastisk scenografi och ett ypperligt fotoarbete lyckas han på ett utmärkt sätt återskapa en Belle Epoque-känsla som åtminstone känns mycket övertygande.

Monsieur Chocolat är överlag en mycket medryckande film, vilket tyvärr lite går ut över filmens allvarliga sekvenser som då inte blir lika drabbande som de borde ha blivit.

Men filmens antirasistiska budskap är trots det tydligt. Och viktigt. För såhär ett drygt sekel senare än när händelserna i filmen utspelar sig har vi förvisso kommit en bit på vägen med att bekämpa rasismen men har också en bra bit kvar att vandra.

Filmens rollista är en stjärnbeströdd sådan. Förutom Omar Sy så medverkar också bland andra Olivier Gourmet , Noémie Lvovsky, Frédéric Pierrot och Clothilde Hesme (som ju spelar mot Omar Sy även i Lupin).

Alla gör mycket bra i från sig. Jag vill dock särskilt lyfta fram James Thierrée i rollen som Foottit. Han vann också en César för sitt fantastiskt fina och känsliga porträtt.

Att han skulle briljera i rollen som cirkusartist och clown var dock kanske inte särskilt överraskande. Han har trots allt en bakrund som akrobat och hans morfar var självaste Charles Chaplin!

Omar Sy glänser som gentlemannatjuv i nya franska succéserien Lupin

I början av förra året gjorde den franska Netflixserien Ödets lågor (Le Bazar de la charité) stor succé. Ett år senare upprepar en annan fransk Netflixserie bedriften. Den här gången handlar det dock inte om Belle Epoque-miljöer utan nutid. Men det kunde mycket väl ha gjort det.

Lupin, som det handlar om, är nämligen en modernisering av en mycket populär serie böcker som började publiceras och utspelas under just den tiden: Maurice Leblancs svit om gentlemannatjuven Arsène Lupin.

Genom åren har Leblancs berättelser filmatiserats, dramatiserats och blivit till tv-serier och animerade filmer och tidningar. Den senast filmversionen, som kort och gott heter Arsène Lupin, är ungefär femton år gammal och den har jag skrivit om här på BleuBlancRouge.

Den nu aktuella versionen Lupin är alltså en modernisering av Leblancs berättelser och utspelas i ett nutida Paris. I centrum för berättelsen står Assane Diop som livnär sig som tjuv, djupt inspirerad av böckerna om Arsène Lupin som hans far gav honom när han var ung.

Särskilt den allra första boken, som var det sista hans far gav honom innan han oskyldigt dömd för att ha stulit ett mycket värdefullt halsband från den familj som han jobbade hos och sedan tagit sitt liv i fängelset, är mycket viktig för honom.

När halsbandet, som länge efter fadern ska ha stulit det varit försvunnet, plötsligt dyker upp i Assanes liv igen genom att det ska auktioneras ut på Louvren ser han sin möjlighet att göra det han drömt om så länge: att hämnas på den rika och mäktiga familjen som låg bakom anklagelserna mot fadern. Återigen inspirerad av Arsène Lupin sätter han sin snillrika plan i rullning.

George Kay och François Uzan som skapat serien och tillsammans skrivit manuset har trots den moderna skruden samtidigt behållit mycket av känslan från den litterära förlagan och tidigare filmatiseringar av den. Tonen är möjligtvis lite hårdare men i mångt och mycket har anrättningen alltjämt mycket av klassiskt matinéäventyr över sig kryddat med en nypa Mission Impossible eller två. Allt serverat med gott humör och ett leende i mungipan.

Det stora genidraget i sammanhanget är att ge Omar Sy huvudrollen. Med sedvanligt oemotståndlig charm och fin komisk timing är han perfekt i rollen som en modern inkarnation av den klassiska gentlemannatjuven. Och med starka namn som Clotilde Hesme och Ludivine Sagnier i andra viktiga roller så är mycket av jobbet på väg mot succé gjort.

Det som just nu finns tillgängligt är fem avsnitt av planerat tio. Än så länge finns inget officiellt besked om att det verkligen blir fem avsnitt till, men med tanke på att det hela presenteras dom Lupin del 1 och att succén redan är ett faktum är nog frågan snarare när och inte om fler avsnitt presenteras.

Jag hör till dem som längtar och tänker att de där avsnitten inte kan dyka upp snabbt nog. Inte för att Lupin skulle vara något världsomvälvande eller omistligt, men för att den bjuder på stor och godmodig underhållning för stunden och trivsamma timmar i tv-soffan och det går det ju inte att få för mycket av.

Chanson douce – en tät och mörk filmvaggvisa

Den marockansk-franska författaren och journalisten Leïla Slimani fick 2016 ett hejdundrande genombrott i Frankrike med sin andra roman Chanson douce. Romanen belönades med det Prix Goncourt, det finaste av alla franska litterära priser, och såldes i stora upplagor. Den blev mycket omtalad och etablerade Slimani som en av det franska kulturlivets tyngsta röster.

De stora framgångarna gick inte omvärlden förbi och rättigheterna till Chanson douce såldes till ett stort antal länder, däribland Sverige. Här gavs den ut första gången i början av 2018 under titeln Vaggvisa och den blev omtalad även här.

2019 filmatiserades boken och sedan en tid tillbaka finns den tillgänglig även i Sverige via vod och streaming, då under originaltiteln Chanson douce.

Leïla Slimanis förstaval som regissör var Maïwenn men hon hoppade av projektet och i stället gick uppdraget till Lucie Borleteau som också var med och gjorde manusbearbetningen. Hur filmen hade tett sig om Maïwenn regisserat den får vi naturligtvis aldrig veta, men jag tänker att ändringen till Borletau inte behöver ha varit av ondo.

Hon har under alla omständigheter givit Chanson douce en tät, närmast Roman Polanski-doftande, thrillerskrud och den fungerar i mina ögon alldeles utmärkt. Det som har fått stryka en aning på foten är den skarpa samhällskritiska udd som finns i originaltexten, och den kanske Maïwenn hade varit bättre på att plocka upp, men jag gillar samtidigt den mer renodlade thrillerapproachen i filmen.

Precis som Polanski i sina bästa stunder använder Borleteau sig av små och subtila, ganska nedtonade berättartekniska knep för att stadigt skruva upp obehaget och den psykologiska spänningen mot kokpunkten.

Chanson douce handlar om Miriam och Paul, ett tämligen välbärgat medelklasspar i Paris. Efter att ha fått parets andra barn börjar Miriam bli sugen på att återuppta sitt jobb som jurist igen och de beslutar sig för att anlita någon som kan ta hand om barnen på dagarna.

Valet faller på Louise, en som det ser ut perfekt kandidat till jobbet, och till en början går allt utmärkt. Barnen älskar Louise och Miriam och Paul är också mycket nöjda med henne. Men så börjar Louise att bete sig lite märkligt och man anar att allt inte står rätt till och att katastrofen kan ligga på lut.

Den som läst boken noterar att upplägget i filmen är ett annat. Som sagt, det här är mer av en regelrätt thrillerbehandling av den litterära förlagan och som sådan tycker jag att den fungerar bra. Det är inte så att den skarpa samhällskritiken, som i Frankrike ledde till en intensiv debatt om blanda annat barnflickornas situation, är helt borta men fokuset i berättelsen ligger tydligt på spänningsmomenten.

En starkt bidragande faktor till att filmen fungerar så bra trots att en del av textens komplexitet offrats är skådespelarna. Allra mest glimrar det om Karin Viard och Leïla Bekhti i rollerna som Louise och Miriam.

Tema Haenel: det sexuella uppvaknandet

Dags för det första inlägget detta jubileumsår, BleuBlancRouge fyller 10 år i april, och det kommer att handla om en riktig höjdare till film: Céline Sciammas långfilmsdebut Naissance des pieuvres från 2007.

Den premiärvisades på bio i Sverige under sitt internationella namn Water Lillies under filmfestivalen i Göteborg 2008 och har fått begränsad biospridning i andra liknande festivalsammanhang, men mig veterligen fick den aldrig någon ordinarie biopremiär här.

Den kan dessutom vara lite knölig att få tag på även i andra format, det är mest i frankofona länder som den fortfarande finns i distribution, vilket är väldigt synd för det är som sagt i mitt tycke en riktigt bra film som verkligen förtjänar att finnas tillgänglig på ett mer omfattande sätt.

Water Lillies utspelas i en förort till Paris och utgår från den lokala konstsimklubben och i fokus står tre femtonåriga flickor: Marie, Anne och Floriane. För dem blir konstsimklubben en tillflyktsort och fristad i den där känsliga och komplicerade brytningstiden i livet då vuxenvärlden knackar på dörren, inte minst när det gäller att hitta sin identitet och sexualitet.

Den tystlåtna Marie (Pauline Acquart) fängslas av och dras till den utlevande Floriane (Adèle Haenel) och för att kunna lära känna henne bättre anmäler hon sig till konstsimklubben där Floriane är kapten för sitt lag. Maries kompis Anne (Louise Blachère) är redan med i konstsimlaget och hon blir i sin tur förälskad i François, en kille som hon på en fest ser hångla med Floriane.

I takt med att Marie och Floriane börjar umgås med hamnar Anne lite vid sidan om och dynamiken mellan de tre förändras. Men i den explosion av hormoner, känslor, osäkerhet och förvirring som hör åldern till utvecklas den samtidigt och de tre tjejerna börjar hitta sig själva.

Céline Sciamma iscensätter denna debutfilm med samma suveräna känslighet som i sina senare filmer som exempelvis Tomboy och Porträtt av en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu). Tonträffen är fantastisk och fullständigt naturlig, vilket förutom Sciammas lyhörda personregi också ska tillskrivas den ypperliga trion i huvudrollerna.

Både Adèle Haenel och Louise Blachère nominerades 2008 för en César för mest lovande kvinnliga skådespelare och Céline Sciamma nominerades för bästa debutfilm. Ingen av dem fick något pris men det var ändå en första vink och att framförallt Haenel och Sciamma var något att hålla koll på för framtiden.

Redan här, i sin andra filmroll, visar Adèle Haenel prov på det som gör henne till en av de mest spännande och starkast lysande franska skådespelarna överhuvudtaget.

Som ungdomsskildring är Water Lillies minst lika stark som Lukas Moodysons samtida Fucking Åmål och det vill ju inte säga lite. Jag kan tycka att båda dessa filmer borde vara närmast obligatoriska att visa i skolan för dagens ungdomar.

Bägge känns tidlösa i sina olika sätt att behandla och på allvar ta sig an många universella frågor och funderingar som många ungdomar har. Båda står också stadigt och tydligt på de skildrade ungdomarnas sida.