En vacker dag – en vacker film om livets berg och dalar

Den franska regissören Mia Hansen-Løve fortsätter, med få undantag, att i film efter film leverera anspråkslösa men utmärkta, finskurna utsnitt ur sina rollfigurers liv, ständigt med en melankolisk ton i klangbottnen och inte sällan med självbiografiska inslag.

Hennes senaste och just nu i Sverige bioaktuella film En vacker dag… (Un beau matin i original) är en av hennes finaste stunder hittills.

Den utspelas i ett förföriskt och sensuellt fotograferat Paris. Léa Seydoux spelar, i vad som kan vara hennes livs roll, den ensamstående mamman Sandra som efter att hon blivit änka lever tillsammans med sin åttaåriga dotter.

Hennes liv handlar mycket och att försöka få sin åldrande pappa, som sakta tynar bort i en obotlig neurologisk sjukdom, att få ett så bra liv som möjligt. Men mitt i den dystra delen av hennes tillvaro finns också ljusglimtar.

Den huvudsakliga ljusglimten är såklart den åttaåriga dottern men utöver det så drabbas hon en aning oväntat av den stora kärleken för första gången sedan hennes man gick bort.

Kärleken kommer från ett överraskande håll: den gamle vännen Clément (spelad av en lysande Melvil Poupaud) som hon av en slump stöter ihop med för första gången på många år. Situationen kompliceras dock av att Clément redan är gift.

Med små medel utvinner Mia Hansen-Løve stora känslor ur sin skildring av hur Sandra hanterar de tre primära relationerna i sitt liv: de till dottern, pappan och Clément. Personregin är omsorgsfull och utförd med stark fingertoppskänsla vilket gör att filmen präglas av en känsla av stark autenticitet. Jag kan inte dra mig till minnes ett enda replikskifte eller någon annan aspekt som klingar falskt.

När det gäller de tekniska aspekterna har jag redan lyft fram Denis Lenoirs fina foto men jag vill också slå ett slag för den utmärkta musiksättningen som gör sitt till för att förhöja den angenäma känsla som den här filmen förmedlar.

En vacker dag… är en varm, vacker och hela tiden inkännande film om det där som vi kallar för livet.

En svåråtkomlig klassiker är tillbaka

Häromveckan kunde jag äntligen bocka av en film som länge legat högt på listan över filmer som jag skulle vilja se. Inte minst sedan den förra årtiondet i två stora omröstningar bland franska filmexperter slutat på en andraplats i rankingen över de bästa franska filmerna någonsin.

Mitt problem har varit att den varit förtvivlat svår att få tag på. Men så fick den häromåret nypremiär på bio hemma i Frankrike i en nyrestaurerad version och den har nu även gjorts tillgänglig att streama även här i Sverige.

Filmen jag talar om är Mamman och horan (La maman et la putain) i regi av Jean Eustache från 1973. Det var en film som delade sin publik och skapade kontrovers när den kom. De kritiska rösterna var många och filmen dömdes bland annat ut som vulgär. Men den fick också sin beskärda del av hyllningar och den kammade hem juryns stora pris och kritikernas pris vid filmfestivalen i Cannes.

Nu såhär femtio år senare är tongångarna kring den mer homogena och den lyfts mer eller mindre unisont fram som ett mästerverk och en klassiker.

Vad är då Mamman och horan för typ av film? Jo, en på många sätt väldigt typisk fransk sådan.

Det handlar om en kärlekstriangel mellan den arbetslösa unge mannen Alexandre och dennes två kärlekar i form av den moderliga sambon Marie och den sexuellt utlevande älskarinnan Veronika.

Det pratas, resoneras och intellektualiseras närmast oavbrutet under filmens omkring tre och halv timme långa speltid. Huvudsakligen är det Alexandre som pratar och även om det är en lång rad ämnen som behandlas så är temat sex, kärlek och relationer det dominerande.

Det som särskiljer Mamman och horan från filmer med liknade upplägg (och dem finns det ju en uppsjö av bara inom fransk film) är med den brutala rättframhet det skildras.

Jean Eustache har själv i intervjuer sagt att hans uttryckliga mål var att lägga sig så nära verkligheten som det är möjligt inom fiktionens gränser och i den kompromisslösa jakten på autenticitet överträffade han till och med sina berömda generationsfränder Maurice Pialat och Jacques Rivette.

Manuset till Mamman och horan byggde han kring sina erfarenheter från sitt verkliga förhållande med skådespelaren Françoise Lebrun, som spelar Veronika i filmen.

Filmen tar ett grepp om den samtid som den utspelas i och utspelas i ett Paris som alltjämt präglades av två omvälvande skeenden: Majrevolten 1968 och den pågående sexuella revolutionen.

Den chauvinistiske och självupptagne men samtidigt djupt neurotiske Alexandre, spelad av Truffauts favorit-alter ego Jean-Pierre Léaud, är vilsen i denna tillvaro och hans liv tycks huvudsakligen bestå i att utan tydlig riktning manövrera bland sina kärlekshistorier och att frekventera flera av Paris vänstra strands berömda kaféer.

Trion av skådespelare i de ledande rollerna kompletteras av Bernadette Lafont som spelar Marie och alla tre förtjänar att lyftas fram för sina insatser i detta skådespelarmässiga kraftprov. Att spela in filmen ska ha varit synnerligen tufft inte minst för att Jean Eustache ska ha varit oerhört krävande i sin regi.

En annan viktig faktor i filmen är det fina svartvita fotot signerat Pierre Lhomme, det gör sitt till för att ytterligare framhäva det nakna och intensiva känslospektrat i texten.

Mamman och horan är nog inte en film för alla smaker, men för den som är intresserad av fransk filmhistoria är den svår att komma runt.

Rumbaterapi – lätt melankolisk feel good som det svänger om

Den franske skådespelaren och regissören Frank Dubosc tillhör normalt sett inte mina favoriter men hans senaste film Rumbaterapi (Rumba la vie) var för mig en angenäm överraskning. Filmen som gick upp på svenska biografer i början av förra månaden levererar drygt en och halv timme feel good- underhållning av god kvalitet.

En nyckel till framgång är att Dubosc denna gång är mer nedtonad i såväl sitt skådespel (han spelar sin vana trogen själv huvudrollen) som i sin regi än vad han brukar vara. Dessutom finns det ett melankoliskt och allvarsamt stråk i manuset (som Dubosc också skrivit själv) som har välgörande effekt på filmen.

Här spelar han Tony, en man i femtioårsåldern som arbetar som skolbusschaufför och mekaniker i en liten ort en bit utanför Paris.

Han lever ensam och är en man med bestämda åsikter om det mesta, inte minst kring vad som är manligt och inte. Men så sker en livsomvälvande händelse. Han drabbas av en hjärtattack.

Den får honom att långsamt börja omvärdera sitt liv och han tar kontakt med sitt ex som han lämnade för 20 år sedan. Hans huvudsakliga mål är att återknyta bekantskapen med den dotter som bara var ett spädbarn när han övergav den lilla familjen och som inte känner till vem som är hennes pappa.

Dottern bor numer i Paris och är där lärare på en dansskola. Tony har verkligen inte mycket till övers för dans men inser att den kan vara en väg för att kunna försonas med dottern.

Hans plan är att försöka bli antagen till en av hennes kurser och sedan när läget känns rätt berätta vem han är. Problemet är bara att han ju inte gillar dans och än mindre kan utföra någon. Men han är fast besluten att göra ett försök och visar sig vara driven när han verkligen vill det.

I grunden är Rumbaterapi som min beskrivning skvallrar om en ganska traditionell feel good-historia, men den lyckas hålla sig från att bli den klichéfest som sådana lätt kan bli.

Manuset är tillräckligt välskrivet för att om inte överraska så i alla fall ta några oväntade vändningar. Dessutom innehåller det tillräckligt med svärta för att inte bli för sockersött eller översentimentalt.

Här finns också en stor portion värme och en oväntad superkraft i form av en oväntad och rolig gästinsats i form av författaren Michel Houllebecq i rollen som kardiolog.

Värda omnämnanden är också alltid utmärkte Jean-Pierre Darrousin som här spelar Tonys bäste vän och Louna Espinosa som är ett fynd i rollen som dottern Maria. Marie-Philomène Nga som gör en fin och viktig biroll som Tonys granne ska också framhållas i sammanhanget.

Fakiren som inte riktigt visade var skåpet ska stå

Den franska gränspolisen Romain Puértolas slog 2013 igenom med dunder och brak med sin debutroman Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp. Romanen såldes i stora upplagor hemma i Frankrike och översattes och gavs ut i ett 30-tal länder, däribland Sverige.

Efter sådana framgångar är det ofta bara en tidsfråga innan någon form av filmatisering eller tv-version dyker upp och mycket riktigt var det 2018 dags för filmen Fakiren som fastnade i ett skåp att dyka upp på de franska biograferna. Just nu är den aktuell i svt:s playutbud.

Själva berättelsen spänner över flera länder och de franska producenterna valde tidigt att filmen skulle ha en internationell prägel, därför pratas det egentligen ingen franska i filmen trots att Paris spelar en viktig roll för historien. Uppdraget att regissera gick till kanadensaren Ken Scott som har ett frankofont förtroendekapital genom att ha gjort några fransk-kanadensiska filmer.

Ensemblen är även den internationell men några kända ansikten från den frankofona filmvärlden dyker upp i mindre roller, till exempel Bérénice Bejo och Gerard Jugnot.

Filmversionen skiljer sig en del från romanen, men med författarens goda minne. Romain Puertolas var nämligen själv med och gjorde manusbearbetningen. Och även om filmen skiljer sig från romanen på vissa punkter så pratar vi inte om två helt skilda produkter. Ramberättelsen är densamma.

Ajatashatru Lavash Patel, eller Aja som han kallas, växer upp med sin ensamstående mamma under fattiga förhållanden i den indiska världsstaden Mumbai. Redan tidigt lär han sig att göra det han behöver göra för att få pengar att försörja sig och sin mamma med. När han inte är i skolan är han ofta ute i stadens myller av turister och ägnar sig tillsammans med kompisar antingen åt allehanda trolleritrick eller rätt och slätt som ficktjuvar lägga beslag på värdesaker.

Tillsammans med sin sjukliga mamma när han en dröm om att någon gång kunna resa till sina drömmars stad Paris. En annan sak som får honom att drömma är när han i ett väntrum råkar få händerna på en IKEA-katalog. Han blir som förtrollad av det han ser i katalogen och fantiserar kring det.

Åren går och just när en resa till Paris börjar befinna sig inom räckhåll dör hans mamma. Bland hennes saker hittar han ett brev som ger svaret på vem som är hans pappa är, en fråga som han otaliga gånger ställt till sin mamma men som hon kategoriskt vägrat att svara på.

Det visar sig att han var fransman och högst troligen finns i Paris. Aja beslutar sig för att resa dit för att leta upp honom, men väl där inleder han med ett besök på IKEA. Där träffar han det som han uppfattar som sitt livs kärlek. Saker och ting tycks trots allt till slut gå hans väg.

Men ett beslut att i hemlighet övernatta på varuhuset genom att i smyg gömma sig i ett skåp slår väldigt fel. Just det skåpet blir nämligen lastat på en lastbil för att levereras till England och därmed är ett strapats- och händelserikt äventyr för att försöka ta sig tillbaka till Paris i gång.

De matinéartade dragen från romanen förstärks ytterligare i filmversionen. Fakiren som fastnade i ett skåp fokuserar helt och hållet på det lätta underhållningsvärdet i berättelsen, vilket tyvärr leder till en mer slätstruken upplevelse. Det puttrar småtrevligt på men griper aldrig tag. Balansen för att undvika sötsliskighet sker på en synnerligen slak lina.

Bäst är det när Ken Scott tar ut svängarna en aning och utnyttjar färdigheterna som finns i ensemblen. Som till exempel när Bollywood-stjärnan Dhanush som spelar Aja får visa vad han kan i ett färgsprakande dansnummer.

Fakiren som fastnade i ett skåp är en grunden snäll och oförarglig film som det passar som enkel underhållning för stunden att samla i stort sett hela familjen kring, men inte så mycket mer.

Franskdoftande dansk och brittisk feel good

Någon gång då och då tillåter jag mig att ta ut svängarna lite här på BleuBlancRouge och skriver om sådant som har fransk anknytning men som producerats utanför den frankofona världen.

Just nu är två synnerligen sevärda filmer som svarar upp mot den beskrivningen bioaktuella i Sverige: brittiska Mrs Harris goes to Paris och danska Rose.

Mrs Harris goes to Paris i regi av amerikanen Anthony Fabian bjuder på feel good av klassiskt brittisk snitt med en portion allvar i botten. Titelns Mrs Harris är en städerska i 1950-talets London. Efter att ha blivit änkling i kriget lever hon sitt liv i ensamhet och anspråkslöshet.

Tills det att hon råkar få syn på en Dior-klänning. Hon faller handlöst för den och blir som besatt av tanken på att själv få äga en, En dröm som låter helt omöjlig att bli sann, men Ada Harris är en kvinna med en mycket stark vilja.

Det är en film med gott om fransk air och flärd, även om den del av filmen som utspelas i Paris i stor utsträckning är inspelad i Budapest. Men bristen på autentiska parismiljöer vägs upp av haute couturen och franska skådespelarstjärnglans i form av Isabelle Huppert och Lambert Wilson. Dessutom spelar Roxane Duran och Lucas Bravo, den senare känd bland annat från Emily in Paris, viktiga roller.

Mrs Harris goes to Paris är kanske en lite väl lättviktig film för att sätta det starkaste av avtryck, men den är elegant, godhjärtad och så skickligt iscensatt att den i mitt tycke ändå är otvivelaktigt sevärd.

Då har den danska filmen Rose i regi av Niels Arden Oplev betydligt större tyngd och allvar, utan att för den skull tappa i feel good-faktor.

Alltid intressanta Sofie Gråbøl gör något av sitt livs roll som schizofrena Inger som tillsammans med sin syster Ellen och svåger Vagn 1997 beger sig ut på en gruppresa med buss från Ålborg till Paris. Resan har knappt ens hunnit börja innan Inger upplyser alla medresenärerna om sin psykiska sjukdom.

Hennes rättframma besked skapar oro i gruppen, Vissa reagerar med att visa medkänsla medan andra är avståndstagande och vissa direkt fientliga till henne och hennes närvaro på resan. Vad Ellen och Vagn inte vet är att Inger dessutom har en baktanke med resan till Paris där hon har ett förflutet.

Rose blandar allvar och humor, värme och tragik på ett otvunget och sömlöst vis. Även om Gråbøl glänser extra mycket så förtjänar hela skådespelarensemblen att lyftas fram. Som så ofta i dansk film är tonträffen i skådespelandet fullständigt naturlig och trovärdig.

Manuset, som Niels Arden Oplev skrivit inspirerad av sin egen systers resa till Paris, är synnerligen välskrivet. Det märks såväl manus- som iscensättningsmässigt att det är en berättelse han känner extra mycket för eftersom det ryms så oerhört mycket värme i den här produktionen.

Rose är en rolig, gripande och medryckande film som med hjälp av en viss taggighet aldrig löper risk att bli översentimental eller strömlinjeformat förutsägbar. En riktigt bra film, helt enkelt!

Overdose – fransk rekordfilm som underhåller för stunden

Den före detta polisen Olivier Marchal har sedan han bytte bana i livet och satsade på en karriär inom film och tv i stället sakta men säkert gjort sig ett namn som är ett av de starkaste inom fransk kriminalfilm på den här sidan millennieskiftet.

Han rör sig med bara få undantag i samma sorts universum och i liknande berättelsen, så till den grad enträget att man nästan kan påstå att han i sig själv är en sorts genre. Den främsta skillnaden mellan hans filmer och tv-serier är kvaliteten på dem som kan variera.

Några rejäla toppar har det blivit, med vassa Fiender emellan (36, Quai des Orfèvres) från 2004 och polisserien Braquo som de främsta kronjuvelerna i filmografin, men också några riktiga bottennapp.

Hans senaste skapelse heter Overdose och är gjord för franska Prime Video där den lanserades stort för ungefär en månad sedan. Lyckat får man dessutom säga eftersom den redan slagit rekord genom att vara streamingplattformens mest sedda icke engelskspråkiga film hittills.

I det avseendet är det alltså en succé men kvalitativt då? Ja, jag skulle placera in den som en mittenfilm i Marchals filmografi. Det är definitivt hans mest ambitiösa film på ett tag, men ambitionerna rinner ofta ut i sanden.

Ursprungligen var tanken att historien skulle berättas i form av en tv-serie men de planerna gick om intet och istället blev det en lite drygt två timmar lång film av det hela. Anslaget är dock det av en tv-series, något som inte riktig gifter sig med formen av en vid det här laget medellång film.

Känslan är att man velat få med allt från den tänkta tv-serien och hafsat sig igenom de nödvändiga förkortningarna av manuset. Resultatet blir en film som inte riktigt hänger ihop och som innehåller några rejäla luckor. Att manuset dessutom är klichétyngt värre hjälper sannerligen heller inte till.

Men det finns en del saker med filmen som funkar också. Det är ofta påkostat och snyggt rent produktionsmässigt och jag gillar ambitionen att väva samman två parallella handlingsspår, även om det inte lyckas hela vägen.

Overdose handlar dels om Sara som leder en grupp narkotikapoliser i Toulouse och är på jakt efter en spansk liga som står bakom en stor del av narkotikasmugglingen till regionen, dels om Parispolisen Richard som i sin tur leder utredningen av en brutalt dubbelmord på ett barnsjukhus i staden. Två utredningar som ska komma visa sig ha anknytning till varandra.

Jakten på den spanska ligan utvecklar sig snabbt till en livsfarlig jakt i hög hastighet och mot klockan, för det finns flera inblandade med känslomässiga band till varandra.

Själva actiondelen av berättelsen klarar Olivier Marchal av bra, men när han försöker sig på emotionellt djup (och det gör han) går det sämre. Mycket på grund av det jag tidigare varit inne på: att det lite hafsiga manusbygget inte ger utrymme till det.

Summa summarum blir Overdose i mina ögon en film som sannerligen inte är omistlig på något vis, men som man kan se för en stunds actionfylld och testosteronstinn underhållning som man inte ska syna alltför noga i sömmarna.

Mor och son – en stor, liten film

I bland dyker de upp, filmerna som överraskar och letar sig direkt in i hjärtat. För mig var den i Sverige nu bioaktuella Mor och son (Un petit frère) en sådan. Sorgligt nog var jag dock helt solo i salongen.

Egentligen borde jag inte vara överraskad över hur bra den här filmen var eftersom jag blev riktigt förtjust i regissören Léonore Serrailles förra film Jeune femme från 2017, men likafullt var jag inte riktigt förberedd på den här upplevelsen.

Kanske ligger styrkan i att det är en film som liksom smyger sig på. Den är till ytan tämligen nedtonad och anspråkslös men med en underliggande kraft som sakta men säkert släpps loss. Léonore Serraille har en tonsäkerhet i sitt berättande som är imponerande och med hjälp av en strålande skådespelarensemble skapar hon en stark känsla av autenticitet som löper genom hela filmen.

Mor och son känns mycket längre än vad den är. På ett bra sätt. Speltiden på strax under två timmar är i dagens läge inget att höja på något ögonbryn åt, men den här filmen är så rik och lågmält myllrande att det känns som att på den tiden ha sett en betydligt längre film.

Mor och son är en familjekrönika som inleds i det omvälvande året 1989 och spänner över 20 års tid. Det tar sin början med att den ensamstående, unga mamman Rose lämnar hemlandet Elfenbenskusten för att skapa sig ett nytt liv i Paris. Med sig har hon sina två söner Jean och Ernest.

Sedan får vi helt enkelt följa dem och deras öden under den kommande 20 åren, från den inledande tiden som inhysta hos släktingar i en liten lägenhet i en förort till den franska huvudstaden via hur Rose träffar vad hon tror är kärleken och rycker upp den lilla familjens rötter ännu en gång och hela vägen fram till att barnen vuxit upp.

Det är en både vacker och gripande livsresa berättad växelvis ur de tre huvudpersonernas perspektiv. Med små medel uträttar Léoneore Serraille storverk. Allt från tekniska aspekter musiksättning foto och rytmiken i själva berättandet till fantastiskt agerande håller mycket hög klass.

Trots att det känns lite fel att lyfta fram någon enskild person ur skådespelarensemblen vill jag ändå speciellt nämna Annabelle Lengronne som ändå löper som en röd tråd genom filmen. Sönerna spelas av förklarliga skäl av olika skådespelare i takt med att de åldras medan hon är Rose genom alla åren. Och som hon är det. Hon levererar ett porträtt som jag kommer att bära med länge.

Hennes Rose är stark och varm men också komplicerad och svår att helt förstå sig på i alla lägen. Med andra ord en människa av kött och blod. Liksom hela filmen som känns på riktigt, hela vägen från start till mål.

Mor och son är en stor liten film som förtjänar en stor publik. Ingen ska som jag behöva sitta ensam i biosalongen och se den.

Paris 13:e arrondissement – ett franskt mästarmöte det slår gnistor om

Den i Sverige nu vod-aktuella filmen Paris 13:e arrondissement (Les Olympiades i original) är ett veritabelt mästarmöte. För vad kan man annars kalla ett samarbete mellan två av millenniets allra intressantaste filmskapare?

Vi pratar regissören och manusförfattaren Jacques Audiard har här teamat upp med Céline Sciamma som hjälpt till med manuset. Fransk filmdynamit med andra ord.

Och resultatet smäller högt, helt klart. Även om det inte riktigt når upp till de astronomiskt höga förväntningar man med rätta kan ha på ett sådant samarbete.

En extra krydda till anrättningen för egen del är att den som titeln antyder har en handling som utgår från området Les Olympiades som är en lite udda fågel insprängd i Paris trettonde arrondissement. Det är ett område som jag väl känner till eftersom det ligger bara ett stenkast från det hotell som jag, vanemänniska som jag är, oftast har som hemvist när jag är på besök i den franska huvudstaden.

Manuset är skrivet med inspiration från tre berättelser av den amerikanska serietecknaren Adrian Tomine och sättet som de tre tydliga kapitlen också vävs ihop får mig att tänka på Robert Altmans mästerverk Short Cuts från 1993.

Det doftar överhuvudtaget en hel del av just nittiotalets arthousefilm om Paris 13:e arrondissement. Singles och Reality Bites är två andra möjliga inspirationskällor som dyker upp i mitt huvud under filmens gång.

Det är något med det krispiga svartvita fotot (som för övrigt är inspirerat av den världsberömde svenska fotografen Anders Petersens verk) och den inkännande skildringen av några unga vuxnas försök av navigera sig genom tillvaron med alla sina utmaningar när det gäller relationer, jobb, omvärld och inte minst sex.

Och framförallt skildringen av sexet särskiljer Paris 13:e arrondissement från nittiotalsfilmerna som den påminner om. För, med några flagranta undantag, var framförallt den amerikanska nittiotalsfilmen tämligen kysk när det gäller sina sexskildringar. Det är inte den här filmen.

Jacques Audiard håller inte igen på den fronten, vare sig verbalt eller visuellt. I den bemärkelsen är Paris 13:e arrondissement en distinkt fransk film. Säkert för explicit för vissa, men jag tycker att det är smakfullt utfört och (viktigast av allt) motiverat för handlingen.

I grund och botten är Paris 13:e arrondissement en sorts kärlekstriangel i ett nutida Paris. Émilie får sparken från sitt jobb som telefonförsäljare och för att få råd till hyran annonserar hon efter en inneboende. Initialt är hon tveksam inför tanken att ha en man som inneboende låter hon läraren Camille flytta in.

Trots att de är överens om något helt annat inleder de ett förhållande av kravlöst sex men när känslor börjar dyka upp i bilden backar Camille undan. In i bilden kommer så småningom Nora, som strax över 30 beslutat sig för att lämna Bordeaux för att slutföra sina universitetsstudier i Paris.

Hon börjar jobba extra på en mäklarfirma som Camille redan jobbar på och de inleder, trots att även de är överens om motsatsen, ett förhållande. Men någonstans i bakgrunden rör sig fortfarande Émilie och det är upplagt för komplicerade känslor. Inte minst för att alla tre redan lyckats samla på sig känslomässigt bagage men inte riktigt fått grepp om vad de vill med livet.

Paris 13:e arrondissement är ett synnerligen välskrivet drama befolkat att genomarbetade och mångfacetterade rollfigurer som det är lätt att känna med och för. Tonträffen är som i allt annat som Céline Sciamma satt sitt namn på naturlig och fullständigt trovärdig och utförandet för Jacques Audiard ovanligt sensuellt.

Från Audiards traditionella universum kommer balanserandet mellan känslighet och våldsamhet, men den här gången är det inte fysiskt våld det handlar om utan den inneboende känslomässiga brutalitet som kärlek och de starka känslor den kan framkalla.

Inte minst är Paris 13:e arrondissement en mycket välagerad film. Trion Lucie Zhang, Makita Samba och Noémie Merlant är mycket bra i de ledande rollerna.

Fotot signerat Paul Guilhaume har jag redan varit inne på och en annan mycket stark beståndsdel i filmen som jag vill lyfta fram är det elektroniska soundtracket av musikern Rone.

Med allt detta sagt kan jag dock inte skaka av mig tanken på att Audiard och Sciamma skulle kunna ha fått ut ännu mer av det här materialet. Paris 13:e arrondissement toppar egentligen inget som de båda tidigare presterat. Men det förhindrar inte att det trots allt är en riktigt bra film. Sådan enormt hög lägstanivå håller de.

Leconte och Depardieu levererar en njutbar Maigret

Den belgiska författaren Georges Simenon var en synnerligen produktiv herre och en stor del av hans omfattande bibliografi utgjordes av romaner om pariskommissarien Jules Maigret.

Maigret utvecklades snabbt till en av den franskspråkiga romanens mest omtyckta och berömda rollfigurer. Inte konstigt att han synts på vita duken och på tv i många inkarnationer genom åren. Nu är det dags för att bekanta sig med ännu en.

I fredags var det svensk biopremiär för Maigret i regi av den forne arthousefavoriten Patrice Leconte, denna gång med Gérard Depardieu i rollen som den berömde kommissarien.

När jag först fick höra talas om att just Patrice Leconte skulle göra en Maigret-filmatisering kändes det lite som en match made in heaven och när jag nu sett det färdiga resultatet kan jag konstatera att även om filmen inte är någon fullständig fullträff så gjorde den mig heller inte besviken.

Rent visuellt är matchningen mellan Leconte och Simenon precis så perfekt som jag hoppats på.

Patrice Leconte använder sig av samma sparsmakade, återhållsamma och stillsamt eleganta visuellt och scenografiskt berättande som i exempelvis den briljanta nittiotalssuccén Den fula gubben (Monsieur Hire), en stil som åtminstone enligt mig stämmer väl överens med de bilder som Simenons texter förmedlar. Maigret är stämningsfull och elegant så det räcker och blir över.

Initialt var jag dock lite mer tveksam till idén att ge Gérard Depardieu huvudrollen. Det är inte en Depardieuliknande person jag ser framför mig när jag läser någon av Simenons romaner.

Därför är jag en aning överraskad över hur bra den franske giganten fungerar i rollen. För även om han inte förkroppsligar min bild av Maigret så gör han det till sinnet.

Depardieu gör ett mycket bra jobb och lyckas med starkt skådespeleri med hjälp av små medel alldeles utmärkt med att fånga skärpan, eftertänksamheten och den milda vresighet som kännetecknar Maigret-figuren.

Dessutom är det en åldrad och lite trött Maigret som skildras i den här filmversionen, något som såklart passar finemang för herr Depardieu att gestalta.

Med detta sagt så dras Maigret med en del brister också. Främst tänker jag då på ett väl lågt berättartempo emellanåt samt att rollfigurerna förutom Maigret själv känns underutvecklade och saknar djup.

Det är som att Leconte lagt så mycket tid och omsorg på stil och huvudroll att det övriga i viss mån behövt stressas fram. Men i allra högsta grad sevärd är Maigret under alla omständigheter.

Handlingen då? Maigret bygger på romanen Maigret och den unga döda (Maigret et la jeune morte) från 1954 och upprinnelsen för mysteriet är att en ung kvinna i balklänning hittas mördad i närheten av ett torg i Paris fashionabla nionde arrondissement.

Maigret kopplas in på fallet som har alla ingredienser för att bli ett knepigt sådant. Bara att identifiera henne ska visa sig bli krångligare än väntat. Sedvanligt lugnt, metodiskt och utrustad med stort tålamod tar sig Maigret an utmaningen att lösa mysteriet.

Katedralen brinner!

Den 15 april 2019 är ett datum för alltid inristat i den franska historien. Det var den dagen som landet så när höll på att förlora sitt allra mest kända monument och alla ovärderliga och oersättliga föremål som förvarades i dess innandömen.

Ja, jag pratar naturligtvis om dagen då den mäktiga 1300-talskatedralen Notre-Dame i Paris började brinna och var enligt expertbedömningar omkring av halvtimme till av okontrollerad brand från att totalförstöras.

Händelsen skickade chockvågor över hela världen och själv satt jag som klistrad framför tv-apparaten utan att riktigt kunna ta in vad som i direktsändning utspelades där framför mina ögon.

Att det så småningom skulle bli film av de dramatiska händelserna kändes redan från början oundvikligt och inom kort är inte två filmatiseringar Sverigeaktuella. Först ut är Notre-Dame brinner (Notre-Dame brûle) i regi av veteranen Jean-Jacques Annaud.

Filmen som fick svensk biopremiär i fredags är en överlag nagelbitande spännande historia, men samtidigt en aning ojämn. Vad den däremot hela tiden lyckas vara är häpnadsväckande rent bildmässigt.

Med hjälp av blandning av dokumentärt material, studiouppbyggda interiörer och inspelningar på plats i de arkitektoniskt liknande katedralerna i Bourges och Sens samt en slipad berättarteknik skapar Annaud en känsla av autenticitet och att vara på plats mitt i skeendet. Nästan så pass att man känner hettan från elden och svettas där i biofåtöljen.

Så långt är filmen nära på briljant. Vad jag däremot inte gillar lika mycket är när Annauds bakgrund i reklamfilmen får skina igenom väl mycket. Vissa sekvenser glider över i något som närmast liknar just reklamfilm, en sentimental och sockersöt sådan.

Dramatiken i de verkliga händelser och det hjältemod som inte minst räddningstjänstpersonalen som bekämpade elden i katedralen visade är minst sagt kraftfull nog i sig så att Annaud inte hade behövt förstärka med de små sidoberättelser som han vävt in i sin film.

Dessa invändningar till trots är mitt övergripande intryck av Notre-Dame brinner definitivt positivt. De nästan två timmarnas speltid närmast flyger förbi och jag är oftast som uppslukad av det som utspelas på bioduken. Även om jag fortfarande har svårt att greppa att det verkligen hänt. Trots att jag bara några månader efter branden var på besök i Paris och då på plats med egna ögon kunde beskåda förödelsen.