Bättre sent än aldrig – Spiral är här!

Jag har länge förundrats över att, mig veterligen, ingen svensk tv-kanal eller plattform köpt in den i sina bästa stunder briljanta franska kriminalserien Engrenages, men nu är det dags.

Sedan några dagar tillbaka finns den första säsongen av det som i mina ögon är en av de bästa tv-serierna från den här sidan millennieskiftet tillgänglig på Cmore. Detta under den internationella titeln Spiral.

Det återstår att se om även de sju efterföljande säsongerna av den nu avslutade serien kommer att visas av kanalen, men det är en senare fråga.

Den nu sverigeaktuella första säsongen av Spiral premiärvisades i Frankrike 2005 och består av åtta knappt timslånga avsnitt. Det är långtifrån den bästa säsongen av serien men redan här sätts grundpremissen på plats.

Det hela tar sin början med att en naken kvinnokropp hittas i en container i Paris. Kvinnan är så svårt misshandlad att hon inte går att identifiera. En ung åklagare får uppdraget att leda den komplicerade utredningen och en grupp poliser under ledning av teamchefen Laure Bertaud är de som sätts på att utföra den.

I takt med att utredningen fortskrider och pusselbitarna om vem kvinnan var blottläggs förgreningar upp ända upp i samhällets toppskikt, vilket såklart ytterligare komplicerar saker och ting för de inblandade.

Redan här sätts vad som är seriens huvudsakliga tema och röda tråd på plats. Originaltiteln Engrenages kan i bildlig bemärkelse översättas med kedja eller ekorrhjul och i mer konkret bemärkelse med kugghjul.

Såväl den bildliga som konkreta bemärkelsen går att applicera på serien som i första hand är en sorts beskriving av det ibland rätt snåriga rättssystem men också en beskrivning av samhällsmaskineriet på en större nivå.

Seriens skapare Alexandra Cert är mycket riktigt också brottsmålsadvokat i grunden och har god inblick i systemet.

För mig ligger nyckeln till att Spiral fungerar så bra i det där helhetsgreppet att det är både en spännande polisserie och ett rättegångsdrama. Samtidigt skildrar den också de olika huvudkaraktärerna på individnivå och många av dem hänger med hela vägen från premiärsäsongen 2005 till den avslutande åttonde som premiärvisades 2020.

En varning är dock på sin plats. Spiral är en ofta mörk och brutal serie som likt många andra kriminalserier med avstamp i 00-talet är synnerligen detaljerad i vissa våldsskildringar. Lite onödigt mycket, kan jag tycka.

Den nu sverigeaktuella första säsongen dras också med några barnsjukdomar. Den dras med en del irriterande klichéer och letar efter sin form och röst. Något som i mångt och mycket korrigeras i senare säsonger. Svartsynen hänger dock med hela vägen in i mål.

Liksom ett faktum som jag uppskattar med hur den här serien är skriven. De flesta ledande rollfigurer tillåts vara mångfacetterade och komplicerade, vilket gör dem svåra att sympatisera med men i längden också mer trovärdiga.

I ledande roller i Spiral kan vi dessutom se skådespelare senare dykt upp i hyllade och omtalade serier och filmer. Som till exempel Audrey Fleurot från Ödets lågor, En liten fransk stad, En oväntad vänskap och Ring min agent och Thierry Godard från En liten fransk stad.

En sak som gör det extra konstigt att Spiral inte dyker upp i Sverige förrän nu är det inte är någon obskyr fransk serie som fört någon form av tynande tillvaro i de franska tv-tablåerna. Tvärtom faktiskt.

Den blev tidigt hyllad och uppmärksammad hemma i Frankrike och har redan sålts till ett drygt 70-tal andra länder. En marknad som tidigt plockade upp den och där den gjorde succé var till exempel Storbrittanien.

Ödets lågor – fängslande kvinnohistorier i fint fångade Belle epoque-miljöer

Såhär mot slutet av storhelgssäsongen kommer sent omsider här ett tips på en serie som känns som klippt och skuren för att lägga en ledig dag eller två på att se: Ödets lågor (Le Bazar de la charité i original) som sedan halvannan vecka fick tillgänglig för streaming i Sverige via Netflix. Men den går naturligtvis att se när som helst på året.

Det är ett storslaget, påkostat och välgjort historiskt drama som tar avstamp i verkliga händelser. Utifrån den tragiska och fruktansvärda brandkatastrofen under en välbesökt välgörenhetsgala på Le Bazar de la Charité i Paris den 4 maj 1897, en olycka som berövade minst 125 personer (den absoluta majoriteten av dem kvinnor), berättas historien om tre kvinnor som på olika sätt överlever katastrofen och hur deras livshistoria efter det tar dramatiska vändningar.

Ödets lågor är medryckande och spännande, om än aningen melodramatiskt och med drag av såpopera emellanåt, men kanske framförallt oerhört snyggt. De tidstypiska Belle Epoque-miljöerna är omsorgsfullt återskapade och serien fint iscensatt.

I ledande roller syns också aktade franska skådespelarnamn som bland andra Josiane Balasko, Audrey Fleurot och Gilbert Melki.

Serien består av åtta trekvartslånga avsnitt vilket som sagt gör det hanterbart att se den på en dag eller två.

När det gäller verklighetens Bazar de la Charité så var det som namnet antyder en välgörenhetsbasar instiftad för att samla in pengar till de fattiga. Den första basaren hölls 1885 och när brandkatastrofen inträffade hade den nyligen flyttat till nya lokaler i Paris åttonde arrondisment.

På platsen finns i dag kapellet Notre-Dame-de-consolation som byggdes som ett minnesmärke över offren.  På Père-Lachaise-kyrkogården finns också ett minnesmonument efter katastrofen.

En av höstens mest intressanta seriestarter på SVT

Det har tagit ett tag men bättre sent än aldrig. I kväll är det äntligen svensk tv-premiär för den utmärkta franska tv-serien Un village Français som hemma i Frankrike hade premiär 2009. SVT har köpt in de två första säsongerna och man kickar igång En liten fransk stad, som man valt att kalla serien, med ett dubbelavsnitt med start klockan 21:30 på SVT 2 i kväll.

En liten fransk stad utspelas i den fiktiva staden Villeneuve i departementet Jura under ockupationsåren på 40-talet. Under serien får vi helt enkelt följa livet i staden i krigets skugga. Det bjuds både vardagsglimtar och mer dramatiska skeenden. Den första säsongen utspelas 1940 den andra vintern 1941. Det hela tar sin början den 12 juni, alltså några dagar innan den tyska ockupationen av Frankrike inleds.

I rollerna ses flera duktiga franska tv-skådespelare, däribland Thierry Godard och Audrey Fleurot som fick sina genombrott i det mörka och smått briljanta kriminaldramat Engrenages (en annan serie som jag verkligen hoppas att SVT eller någon annan svensk kanal kommer att köpa in). Audrey Fleurot är för en svensk publik annars högst förmodligen mest känd för sin medverkan i publiksuccén En oväntad vänskap.

Om du som jag fastnar för En liten fransk stad ska du veta att det finns mycket mer att hämta. I Frankrike har det hittills visats fem säsonger av serien. En sjätte håller på att spelas in och kommer att visas nästa år och den sjunde och avslutande säsongen kommer att få premiär antingen 2016 eller 2017. Det finns med andra ord mycket mer att hämta. Det återstår dock att se om SVT kommer att visa dem också, det är bara att hålla alla tillgängliga tummar.

Men låt oss inte gå saker och ting alldeles för långt i förväg. Se till att börja med att hänga med från start i kväll. Jag tror inte att du kommer bli besviken. En liten fransk stad är ännu ett av de där bevisen (som jag tidigare har varit inne på här på bloggen) på att fransk tv-dramatik är på stark frammarsch.

På spaning efter en ny En oväntad vänskap

Jag fortsätter mitt projekt att jobba ikapp mig när det gäller att skriva om de franska filmer som släppts i Sverige den senaste tiden. I dag har turen kommit till Livet blomstrar av Nick Quinn som hade fransk biopremiär förra året om som häromveckan släpptes direkt på dvd här i Sverige. La fleur d’âge som den heter i original känns, som jag antyder i rubriken, som ett tämligen oblygt sätt att surfa vidare på den världsomspännande succé som En oväntad vänskap (Intouchables) gjorde. Bland flera likheter kan nämnas att rödhåriga Audrey Fleurot spelar mindre men alls inte oviktiga roller i bägge filmerna. Att den här i Sverige fått gå direkt till dvd-hyllorna säger en hel del om hur väl den lyckas och står sig i konkurrensen med den charmiga och oemotståndliga dunderhiten En oväntad vänskap. Livet blomstrar är definitivt ingen ny En oväntad vänskap,  faktiskt inte ens nära.

Men Livet blomstrar är inte helt utan förtjänster. Det bästa med den är att den i alla fall gör ett försök att behandla saker som gäller äldre, en demografisk grupp som inte direkt ses som hetaste stoff av filmmakare, producenter och filmbolag. Filmen handlar om den något självgode och egoistiske Gaspar. Han är vid 63 års ålder programledare för ett tämligen framgångsrikt tv-program och åtnjuter hög status på sin arbetsplats. Gaspard är ensamstående men har ett förhållande med en yngre kvinna på redaktionen och han stormtrivs med sitt liv.

Men så börjar det hända saker som skakar om hans perfekta situation. En nyanställd och streberaktig yngre chef börjar prata om att föryngra Gaspards program och dessutom får Gaspard besked från sjukhuset att han måste ta hand om sin sjuka pappa Hubert som blivit alltför sjuk för att leva ensam. Motvilligt låter Gaspard den synnerligen viljestarka och bångstyrige Hubert flytta in hemma hos honom och för att underlätta situationen för dem båda försöker han anställa en sköterska åt Hubert. Det går minst sagt sådär. Hubert skrämmer iväg alla innan de ens riktigt har hunnit börja. Men så träffar Gaspard av en slump på den egensinniga  Zana. Hon tar jobbet och gör snabbt starkt intryck på både Gaspard och Hubert. Och Zanas närvaro väcker saker inom den båda.

Livet blomstrar är en varm film som onekligen har sina goda stunder av både komik och dramatik, men den är samtidigt på tok för förutsägbar och psykologiskt grund för att verkligen engagera. Manuset är helt enkelt inte tillräckligt välskrivet och rollfigurerna är inte tillräckligt utvecklade för att det ska bli något mer än bara nöjaktigt underhållande för stunden. Pierre Arditi, Jean-Pierre Marielle och Julie Ferrier som spelar huvudrollerna svarar alla med tanke på vad de har att arbeta med för godkända insatser medan duktiga Audrey Fleurot är sorgligt underutnyttjad i sin roll.

Livet blomstar är ett hyfsat alternativ om du är på jakt efter lättsam feelgood-underhållning men det finns bättre alternativ. Och är det ny En oväntad vänskap du är ute efter och tror att du ska få dig till livs så är risken att du blir rejält besviken. Då är det bättre att du ser om En oväntad vänskap i stället.

En veritabel fullträff i feelgood-fåran

I bland förstår jag mig verkligen inte på den svenska filmindustrin. Det som förundrar mig allra mest just nu är att det fortfarande inte är någon svensk distributör som har nappat på filmen Intouchables. Överallt, verkligen överallt, den har visats har den gjort dundersuccé.

Hemma i Frankrike är det den med sina dryga 19 miljoner sålda biobiljetter sedan premiären den 2 november i fjol den näst mest framgångsrika inhemska filmen någonsin. Bara Bienvenue chez les Cht’is, för övrigt en annan film som de svenska biodistributörerna ratade, från 2008 är värre. Och faktum är att det bara är en annan film överhuvudtaget som slår de två komedierna på fingrarna på listan över filmer som har sålt flest biobiljetter genom tiderna i Frankrike och det är en viss Titanic av James Cameron.

Att distributörerna passade på Bienvenue chez les Cht’is känns mer förklarligt eftersom den så mycket bygger på de dialektala skillnaderna mellan nord- och sydfrankrike och att det väl krävs ett specialintresse för det franska språket för att verkligen tycka att det är intressant och kul, men i fallet Intouchables förstår jag absolut ingenting.

Det är en på alla sätt universell historia, vilket de fina besökssiffrorna på alla marknader där den visats understryker. Till och med i USA där biopubliken traditionellt är tämligen skeptisk till utländska, icke engelskspråkiga filmer har den gjort dundersuccé. Faktum är att Intouchables är den icke engelskspråkiga film som har spelat in mest pengar någonsin i USA, tidigare i år gick den förbi den tidigare rekordhållaren, den japanska familjefilmen Spirited Away, i den statistiken.

Det måste vara svårt att inte charmas av denna varma och livsbejakande film. Jag kan ha viss förståelse för att man kritiserar filmen för att den i vissa stycken är lite väl ospännande och traditionell rent formmässigt. För det är den.

Men med ett så stort bultande hjärta, med en sådan värme och med ett så fullständigt briljant huvudollspar som Omar Sy och François Cluzet så spelar den föga utmanande formen ingen som helst roll. Det är helt enkelt feelgood på allra högsta nivå.

Intouchables är berättelsen om den totalförlamade aristokraten Phillipe och hans personliga assistent, den Senegalbördige och kriminellt belastade förortsbon Driss. De är verkligen sina diametrala motsatser och har varsin uppsättning fördomar mot varandra, men mot alla odds utveckalar det omaka paret en stark och djup vänskap och får på köpet förståelse för den andras respektive värld.

Omar Sy, som knep årets César för bästa manliga huvudroll mitt framför näsan på storfavoriten Jean Dujardin i The Artist, och François Cluzet har jag redan berömt. Jag vill också plussa lite extra för duktiga Audrey Fleurot som här med sin första större filmroll har fått ett välförtjänt genombrott.

Vissa känner säkert igen henne från sina mindre roller i Woody Allens Midnatt i Paris och i Kvinnorna på sjätte våningen (Les femmes du 6ème Etage) andra, som jag, har tidigare förknippat henne med rollen som den obehagliga och karriärlystna advokaten Joséphine Karlsson  i den lysande franska kriminalserien Engrenages. Nu kommer vi med allra största säkerhet att få se mer av henne på vita duken i framtiden.

Om du inte har sett Intouchables än så gör det så snart som möjligt. När det gäller ren feelgood har jag svårt att se något bättre alternativ just nu. Och man får leta sig långt bak i tiden för att hitta något bättre. Jag hoppas verkligen att jag kommer att få möjligheten att själv se den på stor duk snart för jag kan som sagt inte begripa varför den inte tycks få svensk biopremiär.

Jag kan i princip garantera att den skulle bli en kioskvältare på den svenska biomarknaden också. Men de svenska biodistributörerna kanske hellre väntar in den amerikanska remake som det, såklart, planeras friskt inför.