RSS Flöde

Etikettarkiv: Le père Noël est une ordure

Den franska sällskapsresan

Den här gången ska vi behandla en av modern fransk films största kultklassiker: Les Bronzés i regi av Patrice Leconte från 1978.

Den har något av samma status i Frankrike som Sällskapsresan har här hemma i Sverige. Och jämförelsen stannar inte där för Les Bronzés som alltså gjordes två år före den svenska filmens största publiksuccé någonsin parodierar samma sak: hur människor på charterresor beter sig.

Uppenbarligen ett tacksamt ämne eftersom även Les Bronzés blev en hejdundrande publiksuccé. I alla fall i frankofona länder. Här i Sverige biovisades den mig veterligen aldrig. Nu finns den dock tillgänglig här via Netflix.

Precis som Sällskapsresan bygger Les Bronzés på situationskomik och igenkänning, men det finns stora skillnader också. Tilltalet och målgruppen skiljer sig en hel del åt.

Där Sällskapsresan var snällare och mer familjevänlig siktar Les Bronzés tydligt in sig på en mer vuxen publik. Här är det dominerande temat jakt på sexuella erövringar och mycket av komiken handlar om förvecklingar på det området.

Bakom Les Bronzés stod den populära teatergruppen Le Splendid som stod bakom en serie framgångsrika pjäser och filmer och vars medlemmar ( Christian Clavier, Josiane Balasko, Michel Blanc, Gérard Jugnot, Marie-Anne Chazel och Thierry Lhermitte med fler) tillsammans och var för sig skördat enorma framgångar och medverkat i succé efter succé.

Les Bronzés var deras första försök på vita duken och filmen bygger på en framgångsrik pjäs som de framförde på sin egen scen i Paris. Den blev som sagt en rejäl fullträff och gruppen följde snabbt upp den med två andra filmer som även de räknas som klassiker i Frankrike.

Först Les Bronzés font du ski (som precis som uppföljaren till Sällskapsresan utspelar sig i fjällvärlden) och sedan den mest klassiska av franska julfilmer Le père Noël est une ordure.

Med sin kultstatus kan Les Bronzés ses som en del av allmänbildningen för den som har ett intresse för fransk film.

Annars kan jag, nu när jag ser om den för första gången på ett drygt decennium, tycka att även om den innehåller några rejäla komiska höjdpunkter gnagts på en hel del av tidens tand. På ett delvis obarmhärtigt sätt dessutom.

Frankofiliskolan del 12: Tidsresefarsen

Frankofiliskolans tolfte del ska handla om en film som det är stor chans att du redan har en relation till eftersom det är en av fransk films största exportsuccéer någonsin. De inhemska publikframgångarna, 13,8 miljoner stannade biljetträkneverket på, gör den till den femte mest sedda franska filmen någonsin på de franska biograferna.

Jag talar såklart om Jean-Marie Poirés komedisuccé Visitörerna (Les Visiteurs i original) från 1993. En tidsresefars skulle jag kategorisera den som. För den här filmen står med fötterna fast förankrade i den franska farstraditionen.

Den handlar om en riddare och hans betjänt som på 1100-talet ställer till det för sig och i hopp om att kunna rätta till problemet ber riddaren en trollkarl att skicka dem tillbaka i tiden för att kunna göra sakerna ogjorda. Det vill sig dock inte bättre än att de i stället skickas rejält framåt i tiden i stället. Till 1990-talet.

Kulturkrocken blir naturligtvis enorm och de två medeltidsmännen måste nu hantera det moderna livets alla potentiella fällor och dessutom och med hjälp av sina nutida ättlingar hitta ett sätt att resa tillbaka i tiden igen. Något som givetvis är lättare sagt än gjort.

Filmens manus är skrivet av regissören Jean-Marie Poiré och skådespelaren Christian Clavier, som spelar tjänaren i filmen. De två hade elva år tidigare jobbat ihop i julfilmen Le père Noël est une ordure som vid denna tidpunkt blivit en omistlig del av det franska julfirandet och den här gången blev succén omedelbar.

Att få Jean Reno, som främst via Luc Bessons Det stora blå (Le grand bleu) blivit en internationell stjärna, att spela riddaren var säkerligen en av nycklarna till att filmen gick så bra även utanför Frankrikes gränser. Lyckat var det också eftersom han och Clavier visade sig ha bra kemi mellan varandra och lyfter filmen med sitt samspel.

Allra bäst skådespelarmässigt skulle jag dock säga att Valérie Lemercier är. Hon är smått underbar i rollen som riddarens nutida ättling. Hon lyckas göra både en parodi på och varmt och kärleksfullt porträtt av en fransk aristokrat. Hon belönades också med en César för bästa kvinnliga biroll för sin prestation.

Visitörerna, som var en av de där filmerna som en gång i tiden skapade min frankofili, har kanske inte helt kunnat motstå tidens tand. När jag inför detta inlägg såg om den var jag inte alls lika road som när jag såg den i samband med den svenska biopremiären på 90-talet. Tonläget är högt och det blir direkt skrikigt emellanåt, mycket av humorn ter sig väl fånig och skådespeleriet balanserar på de flesta håll kring gränsen för överspel.

Men flera delar av den funkar fortfarande, en hel del är riktigt roligt än och underhållningsvärdet finns där.

I den förra delen av Frankofiliskolan skrev jag några rader om att jag tagit mig friheten att bortse från Eric Lévis projekt Eras självbetitlade första album i genomgången av de mest sålda franska albumen någonsin. Här får jag chansen att gottgöra det lite för det är Eric Lévi som har gjort musiken till Visitörerna och det är inte tu tal om att det var i arbetet med soundtracket som tankarna kring det som blev Era föddes.

Musiken här är som en förstudie till låtar som den globala topphitten Ameno och faktum är att en del av musiken till Visitörerna återanvändes på ett senare Era-album.

De enorma framgångarna för filmen Visitörerna ledde till två inhemska uppföljare och en amerikansk remake. Med varierat resultat. Den tredje filmen som kom så sent som för några år sedan kan du med gott samvete hoppa över.

Frankofiliskolan del 6: Den franska Sällskapsresan

Det parisiska teaterkollektivet Le Splendid bildades på 70-talet och har sedan dess varit en maktfaktor i fransk populärkultur. På lista över de populäraste franska filmerna sedan dess har förbluffande många av dem koppling till någon eller några av medlemmarna.

När vi nu nått fram till den sjätte delen i frankofiliskolan och den åttonde mest sedda inhemska filmen på bio i Frankrike stöter vi på den publikt sett mest framgångsrika av kollektivets gemensamma filmer: Les Bronzés 3: amis pour la vie från 2006.

Nästan 10,4 miljoner biljetter såldes till denna tredje film i serien som med starkt fog kan kallas för en fransk Sällskapsresan.

Faktum är att jämförelsen snarare borde gå åt andra hållet eftersom de två första filmerna i den franska serien, Les Bronzés (om komiska förvecklingar på en charterresa till solen) och Les Bronzés font du ski (om komiska förvecklingar på en skidort), kom ut före de synnerligen snarlika Sällskapsresefilmerna.

En ytterligare förklaring till den starka publiktillströmningen till just den tredje filmen i serien är att den utgjorde en efterlängtad återförening av huvudkollektivet efter många år isär.

År under vilka deras position bara stärkts, inte mist tack vare att kollektivets julfilm Le père Noël est une ordure från 1982 blivit en veritabel fransk klassiker djupt förankrad i folksjälen.

I Les Bronzés 3: amis pour la vie får vi alltså träffa de sex vännerna från de första två vännerna igen, återigen spelade av Splendidgrundarna Thierry Lhermitte, Josiane Balasko, Christian Clavier, Marie-Anne Chazel, Michel Blanc och Gérard Jugnot, och denna gång utspelas handlingen på ett hotell i en semesteridyll.

Läget blir dock allt annat än idylliskt när vännerna sammanstrålar igen och gamla och ny förvecklingar kommer upp till ytan.

Mer än så vill jag inte lägga på att skriva om just denna film, för det är synd att det är just denna av gruppens gemensamma filmer som är den mest framgångsrika eftersom den helt ärligt är riktigt dålig och något att undvika.

De två tidigare filmerna i serien, som av outgrundlig anledning aldrig fått svensk distribution, är däremot väl värda att kolla upp om du inte sett dem. Helt i klass med Sällskapsresefilmerna om du frågar mig.

Intressanta är de också eftersom de är regisserade av Patrice Leconte som sedermera blev en cineastfavorit även i Sverige tack vare filmer som Den fula gubben (Monsieur Hire), med Splendidmedlemmen Michel Blanc i huvudrollen, och Hårfrisörskans make (Le mari de la coiffeuse) bland många andra.

Och även om själva julhelgen är över för denna gång rekommenderar jag att kolla upp även Le père Noël est une ordure också.

Delar av Splendidkollektivet kommer vi att återkomma till flera gånger i kommande delar av Frankofiliskolan, som dock i sin nästa del kommer att handla om det sjunde mest sålda albumet av en franskspråkig artist i Frankrike någonsin.

Finns det några snälla tomtar här?

leperenoelestuneordure

God fortsättning på julen! Häromdagen skrev jag om En julberättelse och jag tänkte inte släppa jultemat än. I dag tänkte jag ta upp kultklassikern Le père Noël est une ordure från 1982, en film som är i det närmaste ett obligatorium för miljontals fransmän när det vankas jul.

För en svensk publik är den dock i det närmaste okänd mark eftersom den såvitt jag vet i alla fall inte nådde våra breddgrader. Och faktum är att den initialt inte blev någon hejdundrande succé i Frankrike heller.

Drygt 1,5 miljon sålda biljetter är naturligtvis inte så dåligt, men heller ingen anmärkningsvärt hög siffra. Framförallt inte när det gäller en film som med tiden nått sådan berömmelse.

Det var egentligen först när filmen började att visas på tv som den tog fart popularitetsmässigt. Och som sagt, numer är den lika självklar julunderhållning för en fransman som Frank Capras Livet är underbart är för en amerikan.

Le père Noël est une ordure är en filmversion av en hyfsat framgångsrik pjäs, i båda fallen framförd av teaterkollektivet Le Splendid som bildades på 70-talet och som firade stora triumfer både på scen och på film.

Deras samarbete lade grunden till att några av medlemmarna sedermera var för sig blivit några av Frankrikes mest berömda och uppskattade skådespelare. Namn som Josiane Balasko (i Sverige kanske mest känd för sin huvudroll i Igelkotten ), Gérard Jugnot (Gosskören), Michel Blanc (Den fula gubben), Thierry Lhermitte (Muta & kör) och Christian Clavier (Visitörerna) har alla sin bakgrund i Splendid.

Le père Noël est une ordure hade premiär i sin scenversion 1979 och nådde alltså vita duken 3 år senare. Ytterligare dryga tio år senare gjordes den, som så många andra populära franska komedier i en amerikansk nyversion. Då i regi av Nora Ephron och under namnet Mixed Nuts.

Naturligtvis är det franska originalet att föredra. Även om vi i ärlighetens namn inte heller då pratar om någon fantastisk filmupplevelse. Men om man står ut med det högt uppskruvade och hysteriska tonläget som dominerar filmen så bjuds man i alla fall på några genuint roliga scener och skådespelarna sprider en smittande entusiasm omkring sig.

Men förutom att det är en film som man definitivt bör ha sett om man intresserar sig för frankofon populärkultur så rör det sig absolut inte om någon omistlig filmunderhållning. Le père Noël est une ordure är en tämligen alldaglig fars, om än av det mörkare slaget.

Handlingen utspelar sig under en intensiv julaftonskväll. Händelsernas centrum är en hjälporganisation typ SOS medmänniskas lokaler i Paris. Under kvällen passerar en hel drös färgstarka och hel- eller halvneurotiska karaktärer, och dit räknas definitivt även personalen, revy. Som bäst är filmen mot slutet då man verkligen trampar gasen i botten, släpper alla hämningar och låter filmen dra iväg i full fart i riktning mot det absurda.

Efter Le père Noël est une ordure gick Splendid-gänget skilda vägar och flera av dem fick som sagt stor framgång på egen hand. Nästan hela gånget återförenades dock 2006 tillfälligt för att spela in den tredje filmen i den populära Les Bronzés-serien.

Ämnet Les Bronzés, Frankrikes svar på Sällskapsresan, ska jag be att få återkomma till.