Äpplet tillbaka vid päronträdet

Varmt, småputtrigt och oförargligt men inte utan lite allvar och politisk udd i klangbottnen. Jag går direkt på sammanfattningen den här gången. Det handlar om filmen Mina päron (Mes héros) från 2012 i regi av Eric Besnard (som tidigare bland annat gjort Cash) som har svensk biopremiär i dag.

Visst, den här filmen hade kunnat bli ännu bättre om Eric Besnard undvikit i alla fall några av de klichébilder han förmedlar och den hade definitivt vunnit på att lyfta fram mer av den svärta som finns i berättelsen, men i bland kan jag tycka att det är skönt att bara luta sig tillbaka och låta sig underhållas en stund och Mina päron levererar i mina ögon fullt funktionsduglig feel good för stunden.

För att bli riktigt minnesvärd hade den behövt mer, men med charm, värme och rustik fransk landsbygdsromantik kommer man trots allt en bit på vägen. Inspirerat skådespel av duktiga skådespelare hjälper naturligtvis också till.

I det stora hela är dock Mina päron egentligen inte så mycket mer än en mysig och småputtrig bagatell. Den handlar om Maxime, en medelådersman som har svårt att få det så kallade livspusslet att gå ihop. Han driver en ambulansfirma på konkursens rand och hans fru som  är otrogen mot honom är nu dessutom på väg att slutgiltigt lämna honom.

När filmen tar sin början får Maxime dessutom ett samtal från polismyndigheten i sin gamla hemstad. Hans minst sagt bångstyriga mamma Olga har hamnat i häkte efter att ha gått emellan i ett äktenskapligt bråk och han måste komma och hämta henne därifrån. Den pressade Maxime ser det hela som en möjlighet att få vila upp sig och ladda batterierna i det gamla föräldrahemmet och åker i väg i sin ambulans.

Väl på plats visar det sig att det trots allt inte är någon vilsam tid som väntar. Bakom den kärva ytan av envishet och barskhet har Olga ett varmt hjärta och brinner för att hjälpa de svagare i samhället. När Maxime anländer visar det sig att hon har lovat att ta hand om och gömma undan ett utvisningshotat afrikanskt barn vars mor mist sitt uppehållstillstånd.

Med Olga och lille Tiemoko med sig i ambulansen anländer till slut Maxime till föräldrarnas pittoreska hus på landet, bara för att konstatera att föräldrarna Olga och Jacques inte direkt är det genomsnittliga strävsamma gamla paret utan mer eller mindre ständigt i luven på varandra, med ett smågnabbande kring deras olika syn på hur det mesta i den vardagliga tillvaron ska skötas som resultat. Inte den mest vilosamma av situationer skulle man kunna tro, men även i de minst bördiga av jordar kan blommor börja växa.

Någon helt banal film är Mina päron inte, allvaret och udden finns som sagt där. men det är tydligt att Eric Besnard till slut har valt att satsa mer på gemyt och sentimentalitet. Trion Clovis Cornillac (Maxime), Josiane Balasko (Olga) och Gérard Jugnot (Jacques) är övertygande i de ledande rollerna och komediveteranen Pierre Richard gör en inspirerad biroll, men det går inte att komma ifrån att filmens kanske största stjärna är lille Ibrahim Burama Darboe som spelar Tiemoko. Han stjäl varje scen han är med i.

En annan av filmens verkliga huvudroller spelar de förföriska och vackert fotograferade franska landsbygdsmiljöerna. Filmen är inspelad i och kring Bellême i departementet Orne i Normandie och som frankofilt lagd tittare vill man åka dit omedelbums! Ta det som en trevlig varning.

Parisnostalgi och arbetarromantik

Jag vet inte om det är en ren tillfällighet men det känns som att SVT har inlett någon sorts satsning på fransk film. Ett högst välkommet och trevligt initiativ i så fall.

I kväll är det dags igen. Klockan 22.45 på SVT2 visas  Paris 36 (Faubourg 36 i original) i regi av Christophe Barratier, som också gjorde succéfilmen Gosskören (Les Choristes).

Paris 36 är ett charmigt och nostalgiskt romantiskt drama med klar touch av musikal och hade premiär 2008.

Det är en, trots ett visst socialt patos, ibland ganska bagetellartad historia, men det går samtidigt inte att förneka att den har ett starkt underhållningsvärde.

Paris 36 osar av arbetarromantik och filmen utspelas huvudsakligen under den korta tid då Frankrike leddes av vänsterkoalitionen Front Populaire under president Léon Blum.

Den berättas i återblickar men den största delen av handlingen utspelas 1936 och kretsar kring en gammal nedsliten Vaudeville-lokal kallad Chansonia.

Sviterna efter den stora börskraschen ett antal år tidigare är alltjämt tydliga i samhället och mot en fond av det beslutar sig tre arbetslösa vänner för att när den lokala gangsterbossen bestämmer sig för att lägga ner Chansonia bilda ett kooperativ och försöka blåsa liv i verksamheten igen.

Paris 36 balanserar precis som Gosskören på gränsen till det översentimentala och sockersöta, men jag tycker att Christophe Barratier i båda dessa filmer lyckas klara sig undan att sätta ner fötterna på fel sida av den där gränsen.

Det man kan ha invändningar mot när det gäller Paris 36 är att han den här gången kanske blandar in för många teman, det känns som att den försöker vara flera olika typer av film på samma gång och den hade vunnit på att välja något av spåren i stället för flera.

Skådespelarna med Gérard Jugnot, Kad Merad och Clovis Cornillac i spetsen klarar sig med den äran och fotot är utmärkt. Paris 36 innehåller dessutom flera färgsprakande och fina musikalnummer, den blev bland annat nominerad till en Oscar för bästa filmlåt, och de digitalt framtagna parisiska 30-talsmiljöerna är förföriska och vackra.

Visst, den spelar kanske lite väl hårt på den där parisnostalgin emellanåt, det råder ingen brist på toner från musettdragspel på ljudspåret om man säger så, men som frankofil är det ändå svårt att stå emot. Trots att knepen att fånga oss i bland är lite väl enkla och billiga.

Dags för ny Gall-feber?

Jag får börja med att be om ursäkt för att det har varit stiltje på bloggen den senaste tiden. Någon sorts allmän hösttrötthet i kombination med att de många tidiga arbetsmorgnarna har tagit sin tribut, bristande inspiration och det andra saker som har krävt min uppmärksamhet är några av anledningarna till det ofrivilliga blogguppehållet. Men nu känner jag mig redo att återuppta normal verksamhetsnivå här. Åtminstone så är det min absoluta ambition att det ska bli så. Framtiden får utvisa hur det blir med det.

Det sista inlägget innan uppehållet blev ett inlägg på temat besvikelse. Jag kan inte påstå att temat för detta nya inlägg blir detsamma för de förväntningarna på filmen i fråga hade jag inte, men samtidigt så blir det heller inte den återkomst i positivitetens tecken som jag kanske hade önskat.

Detta inlägg ska nämligen handla om filmen Asterix och Obelix och britterna (Astérix et Obélix: Au service de Sa Majesté i original) som hade svensk premiär i fredags. Det är den fjärde spelfilmen om René Goscinnys och Albert Uderzos berömda seriefigurer och den påminner förvisso i allt väsentligt om de tidigare tre, men det finns en del betydande skillnader.

Som till exempel vi än en gång får vänja oss vid en ny skådespelare i rollen som Asterix: efter i tur och ordning Christian Clavier och Clovis Cornillac är det nu dags för Edouard Baer att ikläda sig rollen och att det dessutom återigen har skett ett skifte i regissörsstolen. Asterix och Obelix och britterna är regisserad av Laurent Tirard. Däremot så är Gérard Depardieu kvar i den dubbla rollen som dels Obelix, dels en sammanbindande länk mellan filmerna.

En annan stor skillnad mellan filmerna, inte minst den första i serien: Asterix och Obelix möter Caesar (Astérix et Obélix contre César i original) från 1999, är att den nya filmen ser mycket bättre ut. Helt enkelt beronde på den naturliga utvecklingen på den tekniska fronten.

På de 13 år som gått sedan den första filmen så har det naturligtvis hänt en hel del på specialeffektsfronten, vilket gör att Asterix och Obelix och britterna i större utsträckning än de tidigare tre filmerna lyckas efterlikna berättandet i seriealbumen. När det gäller själva storyn och det som berättas så ligger dock den nya filmen, liksom de tre övriga, långt efter de klassiska seriealbumen i underhållningsnivå, men det är en annan sak.

Den övergripande känslan är som sagt dock att Asterix och Obelix och britterna i allt väsentligt påminner om de övriga tre spelfilmerna. Den som gillade dem kommer säkert att gilla den här också, medan de som hade svårt för de förra på samma sätt kommer att ha svårt för den här. För egen del har jag gått någon sorts medelväg när det gäller de tidigare tre filmerna och tycker att de har varit helt okej och i varierande grad bjudit på hyfsad underhållning för stunden.

Bäst av de fyra tycker jag fortfarande att film nummer två, Asterix och Obelix: Uppdrag Kleopatra (Astérix & Obélix: Mission Cléopâtre) från 2002, är och minst lyckad framstår alltjämt den förra, den fem år gamla Asterix på olympiaden (Astérix aux jeux olympiques), som. Den nya filmen placerar sig i mitt tycke någonstans mitt emellan.

Ett annat genomgående drag i spelfilmerna om de galliska hjältarna är att de har varit på tok för långa. Asterix och Obelix och britterna är inget undantag till det. Speltiden på 110 minuter är alldeles för utdragen. Manuset har helt enkelt inte tillräckligt att erbjuda för att fylla en film av den längden. Med säg en halvtimme kortare speltid och ett rappare tempo så hade detta kunnat bli mycket bättre för roliga infall, snygga detaljer och fyndiga populärkulturella blinkningar och referenser finns det faktiskt en hel del av i den här filmen. Det är bara det att det går för lång tid mellan dem.

Dessutom så blandar även denna Asterix-film högt och lågt. En hel del av skämten faller tämligen platt och är enbart fåniga. Ett annat stort problem (och då menar jag verkligen STORT) är att filmen här i Sverige endast visas dubbad och att som om det inte vore nog dessutom rör sig om ett av de sämsta dubbningsjobb som jag någonsin stött på.

Jag har ännu hört originalljudspåret (det kommer väl förhoppningsvis med när filmen så småningom släpps på dvd), men jag har svårt att det inte skulle vara bra med tanke på att filmen är rollbesatt med ett pärlband av aktade skådespelarnamn. Här syns förutom de redan nämnda Edouard Baer och Gérard Depardieu även exempelvis Catherine Deneuve, Fabrice Luchini, Dany Boon, Bouli Lanners, Gérard Jugnot och Valérie Lemercier. Samt det intressanta rockbandet BB Brunes i rollen som ett brittisk bard-Beatles.