Stenhårt och snyggt – men hade förtjänat större kostym

Den verklighetsinspirerade belgiska actionthrillern Mördarna (Tueurs i original) från 2017 släpptes i förra månaden på svensk dvd. Den har av flera liknats vid Michael Manns 90-talsklassiker Heat och jag till viss del förstå det även om den inte når de höjderna, men trycket i actionsekvenserna påminner absolut om varandra. Liksom det täta och verklighetstrogna berättandet.

Men Heat hade något som Mördarna aldrig ges möjligheten till – tid för storyn att utveckla sig. Michael Manns film klockade in på strax under tre timmars speltid medan Mördarna bara är hälften så lång och 86 minuters speltid är på tok för kort för att utnyttja berättelsens potential.

Vilket är väldigt synd för som till exempel miniserie för tv hade Mördarna haft alla möjligheter att bli något alldeles extra. Riktigt vassa skådespelare, stilsäker regi och en spännande och oförutsägbar historia för att nämna några ingredienser.

I detta korta format hastar vi genom skeendet och det ger filmen ett ofärdigt intryck och abrupt händelseförlopp. Annars finns det som sagt en hel del att glädja sig åt med Mördarna.  Några av Belgiens främsta skådespelare återfinns i de bärande rollerna. Olivier Gourmet spelar ärrade rånaren Franck och Bouli Lanners och Lubna Azabal spelar poliserna som är honom i hälarna.

Franck vill genomföra en sista kupp för att sedan dra sig tillbaka. Allt går inledningsvis helt enligt planerna men sedan går det snett. Polisen dyker oväntat upp och på ett sätt som tyder på att någon vill sätta dit honom. Men vem och varför? Franck har inget annat val än att försöka gå till botten med det hela.

Som jag inledningsvis var inne på är detta en berättelse inspirerad av verkliga händelser, närmare bestämt en serie ännu ouppklarade mord i början av 90-talet i den belgiska provinsen Brabant. François Troukens, som regisserat filmen tillsammans med Jean-François Hensgens, har själv en bakgrund som kriminell och hans input är säkert en del i förklaringen att filmen trots sina brister känns autentisk och trovärdig.

Det är hårt, snyggt iscensatt och definitivt sevärt. Synd bara att filmen inte gavs den utrymmesmässiga kostym som den hade behövt för att verkligen komma till sin rätt.

Bienvenue chez les Belges

Att följa upp och överträffa en storsuccé kan vara en nog så svår och otacksam uppgift, men att när det dessutom handlar om den mest sedda inhemska filmen någonsin  i sitt land torde det vara snudd på omöjligt. Och potentiell grogrund till  en monumental prestationsångest.

En som vet allt om situationen är regissören och skådespelaren Dany Boon. Hans förra film Bienvenue chez les Ch’tis blev någon form av nationellt fenomen 2008 som lockade över 20 miljoner fransmän till biograferna och slog det biljettförsäljningsrekord som Den stora kalabaliken (La grande vadrouille) satte 1966.

Jag har ingen aning om huruvida han verkligen drabbades av någon prestationsångest eller inte men det är lätt att tänka sig att han funderat en hel del över hur han skulle följa upp den sagolika succén. Han gjorde till slut det flera andra gjort före honom, det vill säga att i mångt och mycket göra samma film igen.

För uppföljaren Rien à déclarer från 2010 uppbär en hel radda uppenbara likheter med Bienvenue Chez les Ch’tis. Dialektala förbistringar, amorösa förvecklingar och statligt anställda tjänstemän som motvilligt tvingas samarbeta är ännu en gång bärande element i berättelsen. Dessutom utspelar sig handlingen delvis i norra Frankrike. Den stora skillnaden är att handlingen den här gången letar sig över på det internationella planet.

Rien à déclarer utspelar sig nämligen kring en tullstation vid den franskbelgiska gränsen. Tiden är tidigt 90-tal och Maastrichtavtalet med den fria rörligheten inom EU-området ska precis tas i bruk. Det är ett avtal som helt och hållet förändrar arbetsuppgifterna för tulltjänstemännen. De sinsemellan trätande tulltjänstemännen ska tilläggas. För det råder en stark rivalitet mellan belgarna å ena sidan och fransmännen å den andra.

I synnerhet är den rigide och koleriske belgaren Ruben Vandevoorde som underblåser rivaliteten. Han har mycket svårt för fransmän i allmänhet och kollegan på andra sidan gränsen Mathias Ducatel i synnerhet. Situationen för den i grunden ganska timide och försiktige Ducatel förvärras ytterligare av att han i smyg har ett förhållande med Vandevoordes syster.

I ett försök att hitta lämpliga sätt att utföra de förändrade arbetsuppgifterna efter det att Maastrichtavtalet trätt i kraft och för att komma till bukt med rivaliteten mellan fransmännen och belgarna beslutar cheferna att en gemensam mobil enhet ska inrättas. Gissa vilka två som utses att bemanna den under försöksperioden?

Dany Boon, som själv spelar Mathias Ducatel, har lyckats samla ihop en imponerande namnkunnig ensemble bestående av bland annat något av det mest namnkunniga som Belgien kan uppbringa skådespelarmässigt. Benoît Poelvoorde (som spelar Ruben Vandevoorde), Bouli Lanners, François Damiens och Olivier Gourmet återfinns alla i mer eller mindre viktiga roller.

De duktiga skådespelarna gör sitt till för att hålla uppe intresset för den naturligtvis en aning förutsägbara storyn. Helt avgörande för att den här typen av film överhuvudtaget ska kunna fungera är att spelet mellan de ledande antagonisterna fungerar och det gör det verkligen mellan Dany Boon och Benoît Poelvoorde. Charmen och timingen i deras gnabbande håller hög nivå och det gör att det är lättare att leva med manusets grundläggande förutsägbarhet.

Det finns några riktigt roliga scener i den här filmen men det är också rejält ojämnt. Ungefär som Bienvenue Chez les Ch’tis med andra ord. Det är dock lite längre mellan skratten i Rien à déclarer och i det stora hela är det en något blekare version av samma story, som kopior oftast plägar bli. Vilket också visar sig när man tittar i statistiken.

Rien à déclarer landade på högst respektabla dryga 8 miljoner sålda biljetter, men i jämförelse med de 20.5 miljoner sålda biljetterna för Bienvenue chez les Ch’tis bleknar den siffran så klart. 

Dags för ny Gall-feber?

Jag får börja med att be om ursäkt för att det har varit stiltje på bloggen den senaste tiden. Någon sorts allmän hösttrötthet i kombination med att de många tidiga arbetsmorgnarna har tagit sin tribut, bristande inspiration och det andra saker som har krävt min uppmärksamhet är några av anledningarna till det ofrivilliga blogguppehållet. Men nu känner jag mig redo att återuppta normal verksamhetsnivå här. Åtminstone så är det min absoluta ambition att det ska bli så. Framtiden får utvisa hur det blir med det.

Det sista inlägget innan uppehållet blev ett inlägg på temat besvikelse. Jag kan inte påstå att temat för detta nya inlägg blir detsamma för de förväntningarna på filmen i fråga hade jag inte, men samtidigt så blir det heller inte den återkomst i positivitetens tecken som jag kanske hade önskat.

Detta inlägg ska nämligen handla om filmen Asterix och Obelix och britterna (Astérix et Obélix: Au service de Sa Majesté i original) som hade svensk premiär i fredags. Det är den fjärde spelfilmen om René Goscinnys och Albert Uderzos berömda seriefigurer och den påminner förvisso i allt väsentligt om de tidigare tre, men det finns en del betydande skillnader.

Som till exempel vi än en gång får vänja oss vid en ny skådespelare i rollen som Asterix: efter i tur och ordning Christian Clavier och Clovis Cornillac är det nu dags för Edouard Baer att ikläda sig rollen och att det dessutom återigen har skett ett skifte i regissörsstolen. Asterix och Obelix och britterna är regisserad av Laurent Tirard. Däremot så är Gérard Depardieu kvar i den dubbla rollen som dels Obelix, dels en sammanbindande länk mellan filmerna.

En annan stor skillnad mellan filmerna, inte minst den första i serien: Asterix och Obelix möter Caesar (Astérix et Obélix contre César i original) från 1999, är att den nya filmen ser mycket bättre ut. Helt enkelt beronde på den naturliga utvecklingen på den tekniska fronten.

På de 13 år som gått sedan den första filmen så har det naturligtvis hänt en hel del på specialeffektsfronten, vilket gör att Asterix och Obelix och britterna i större utsträckning än de tidigare tre filmerna lyckas efterlikna berättandet i seriealbumen. När det gäller själva storyn och det som berättas så ligger dock den nya filmen, liksom de tre övriga, långt efter de klassiska seriealbumen i underhållningsnivå, men det är en annan sak.

Den övergripande känslan är som sagt dock att Asterix och Obelix och britterna i allt väsentligt påminner om de övriga tre spelfilmerna. Den som gillade dem kommer säkert att gilla den här också, medan de som hade svårt för de förra på samma sätt kommer att ha svårt för den här. För egen del har jag gått någon sorts medelväg när det gäller de tidigare tre filmerna och tycker att de har varit helt okej och i varierande grad bjudit på hyfsad underhållning för stunden.

Bäst av de fyra tycker jag fortfarande att film nummer två, Asterix och Obelix: Uppdrag Kleopatra (Astérix & Obélix: Mission Cléopâtre) från 2002, är och minst lyckad framstår alltjämt den förra, den fem år gamla Asterix på olympiaden (Astérix aux jeux olympiques), som. Den nya filmen placerar sig i mitt tycke någonstans mitt emellan.

Ett annat genomgående drag i spelfilmerna om de galliska hjältarna är att de har varit på tok för långa. Asterix och Obelix och britterna är inget undantag till det. Speltiden på 110 minuter är alldeles för utdragen. Manuset har helt enkelt inte tillräckligt att erbjuda för att fylla en film av den längden. Med säg en halvtimme kortare speltid och ett rappare tempo så hade detta kunnat bli mycket bättre för roliga infall, snygga detaljer och fyndiga populärkulturella blinkningar och referenser finns det faktiskt en hel del av i den här filmen. Det är bara det att det går för lång tid mellan dem.

Dessutom så blandar även denna Asterix-film högt och lågt. En hel del av skämten faller tämligen platt och är enbart fåniga. Ett annat stort problem (och då menar jag verkligen STORT) är att filmen här i Sverige endast visas dubbad och att som om det inte vore nog dessutom rör sig om ett av de sämsta dubbningsjobb som jag någonsin stött på.

Jag har ännu hört originalljudspåret (det kommer väl förhoppningsvis med när filmen så småningom släpps på dvd), men jag har svårt att det inte skulle vara bra med tanke på att filmen är rollbesatt med ett pärlband av aktade skådespelarnamn. Här syns förutom de redan nämnda Edouard Baer och Gérard Depardieu även exempelvis Catherine Deneuve, Fabrice Luchini, Dany Boon, Bouli Lanners, Gérard Jugnot och Valérie Lemercier. Samt det intressanta rockbandet BB Brunes i rollen som ett brittisk bard-Beatles.

Rapport från himmelriket 3

Då har det blivit dags för mig att summera 2012 års upplaga Göteborgs filmfestival. Festivalen tog formellt slut i går, men för egen del tog den slut i söndags. 21 filmer han jag till slut med. En lägre siffra än de senaste två åren, men samtidigt ett betydligt mer hanterbart antal filmer att verkligen ta in och smälta.

Efter det att jag vid festivalen för två år sedan satte nytt personligt rekord med 40 filmer sedda hade jag i ärlighetens namn lite svårt med att hålla isär alla intryck från de filmer jag sett under de 11 dagarna. Det flöt liksom ihop en aning.

Nåja. åter till sammanfattningen av årets festival. Som bekant satsade jag på att se så många som möjligt av de Césarnominerade filmer som visades under festivalen. Det visade sig att jag hann med alla. De flesta har jag skrivit om i mina tidigare rapporter, men det återstår två och dem tänkte jag ägna denna min sista rapport från festivalen åt. De två filmerna i fråga är nominerade i kategorin bästa debutfilm, en kategori som jag tycker att fler liknande filmgalor skulle ta med. Under Césargalan delas ju dessutom pris för bästa manliga- respektive kvinnliga hopp på skådespelarfronten ut och jag tycker att det är ett synnerligen trevligt drag att uppmärksamma debutanter eller andra lovande framtidsnamn på väg upp. Som sagt, något för fler att ta efter.

My Little Princess, jo den har faktiskt denna engelska originaltitel, är gjord av Eva Ionesco och är en självbiografisk berättelse om hennes egen uppväxt och säregna relation till sin mamma, en mamma som tämligen skamlöst men också en aning aningslöst utnyttjade sin dotter för sina egna konstnärliga syften. Evas mamma Irina, som var fotograf, övertalade under några års tid Eva att posera för henne, inte sällan i erotiska och utmanande poser. Konstnärliga bilder förvisso, men likafullt utmanande.

Det var bilder som när de ställdes ut eller publicerades i tidningar skapade stor kontrovers och som ledde till att vänner och omgivning vände sig mot Eva. Faktum är att bilderna fortsatt är ett problem för henne, eftersom mamman fortsätter att sälja dem till tidningar och publicera dem på nätet. My Little Princess handlar om Evas upplevelser, även om mamman och dottern i filmen får heta Hannah respektive Violetta.

My Little Princess är en snygg och stilsäker film, trots den självklart starka personliga känslomässiga laddningen i filmen darrar Eva Ionesco inte för en sekund på manschetten. Allra mest imponerad är jag över hennes sett att skildra mamman, eller ska vi kanske säga modersfiguren eftersom det trots allt är en spelfilm starkt inspirerad av Evas egna upplevelser men heller ingen regelrätt biografi. Även om porträttet av mamman inte direkt är insmickrande om man säger så, så är heller aldrig fördömande. Eva Ionescos huvudsakliga fokus i filmen ligger dock på dottern Violetta och hur hon försöker hantera den svåra situationen och moderns onaturliga förhållande till henne. Med hennes egna erfarenheter i bagaget är det naturligtvis inte särskilt överraskande att den skildringen känns trovärdig och övertygande rakt igenom.

Isabelle Huppert är sin vana trogen lysande, som klippt och skuren för att spela den kyliga och neurotiska mamman. Men den här gången får hon faktiskt finna sig i att hamna en aning i skymundan för den verkliga stjärnan i My Little Princess är Anamaria Vartolomei som är fullständigt briljant i rollen som dottern Violetta. Anamaria som bara var 10 år när filmen spelades in visar upp en häpnadsväckande mognad och spännvidd i sitt spel.

My Litte Princess är såklart ett sätt för Eva Ionesco att bearbeta sina upplevelser, en sorts terapi helt enkelt, men den håller sig hela tiden på rätt sida om den där viktiga gränsen mellan personligt och privat.

17 filles är en helt annan film. Där My Little Princess bjuder på visuellt överdåd i form av fint foto och fantastisk scenografi och snygga kostymer (den är för övrigt Césarnominerad även för bästa kostym) är 17 filles nerskalad och socialrealistisk. I likhet med My Little Princess är dock 17 filles baserad på verkliga händelser, i det här fallet något som inträffade i den lilla amerikanska kuststaden Gloucester i Massachusetts för några år sedan.

Sjutton flickor vid stadens high school ingick i en pakt att de skulle bli gravida och sedan hjälpa varandra att ta hand om barnen. Den här händelsen inspirerade systrarna Delphine och Muriel Coulin till att göra en film som ekar av såväl Gus van Sants Elephant som av Sofia Coppolas Virgin Suicides och Peter Weirs Utflykt i det okända. Systrarna flyttade handlingen från en hamnstad till en annan, från Gloucester i Massachusetts till Lorient i Bretagne. Ramhandlingen är direkt hämtad från den verkliga förlagan. Skolans populäraste tjej blir oplanerat gravid och som en sorts handling av lojalitet med henne beslutar sig sexton andra tjejer att ingå en pakt och också bli gravida. Lärarna och föräldrarna står helt oförstående till hela och vet inte hur de ska agera.

17 filles är en på ytan okomplicerad film, enkelt och rakt iscensatt. Hela filmen genomsyras av en naturlig och äkta tonträff, inte minst i dialogerna. Vilket till stor del beror på den synnerligen imponerande ensemblen av till största delen filmdebuterande unga skådespelerskor som gör titelrollerna. Delphine och Muriel Coulin krånglar inte till det för sig, men det finns trots allt saker under den där ytan. 17 filles är en film om vänskap och lojalitet, men också om en ungdomsgeneration som i en alltmer dyster och negativ socioekonomisk verklighet tvingas leta efter andra utvägar.

En verklighet där framtidstro inte direkt är den dominerande känslan. Och den handlar naturligtvis dessutom om glappet mellan ungdoms- och föräldragenerationer. Det har naturligtvis gjorts bättre filmer på temat, men 17 filles håller bra nivå även den. Även om filmen bottnar i viss dysterhet och bristande framtidstro så är filmen i sig ett löfte om en bra framtid. För den franska filmen i alla fall, för 17 filles är sprängfull av talang. Såväl när det gäller skådespel som regi.

Sällan eller aldrig har jag varit så väl förberedd inför en Césargala som nu. Åtminstone inte när det gäller att ha sett så många som möjligt av filmerna. I dag var jag dessutom på en pressvisning av Polisse, den film som fått flest nomineringar och som får svensk biopremiär på fredag. Jag återkommer till den lite senare i veckan men kan redan nu avslöja att jag tyckte att den var bra, riktigt bra. När det gäller Césargalan så går den av stapeln fredag den 24 februari. Då får vi se vilka som får de åtråvärda priserna. Det ska bli spännande.

När det gäller priser och filmgalor så kan jag tillägga att Les Géants som jag skrev om i den första rapporten från festivalen blev den stora vinnaren när Magrittegalan genomfördes i helgen. Bouli Lanners film tog hem fem priser, bland annat för bästa film och bästa regi. Magrittepriset instiftades i fjol efter att det att det förra Belgiska filmpriset Prix Joseph Plateau lades ner för några år sedan.

Därmed knyter jag ihop säcken när det gäller Göteborgs filmfestival 2012. Jag såg naturligtvis inte bara frankofona filmer under de elva dagarna (det görs ju faktiskt bra film på andra håll i världen också 😉 ), men de hör inte hemma på den här bloggen.

Rapport från himmelriket

Dags för en första rapport från filmfestivalen i Göteborg. Efter att för egen del i fredags ha mjukstartat festivalen med bara två filmer såg dag 2 mer ut som mina dagar på festivalen brukar se ut. Fyra filmer blev det, varav tre frankofona. Eller ja, två frankofona. Den tredje, The Artist, är ju även om det är en fransk film faktiskt i den lilla mån det pratas i filmen på engelska.

Jag skrev ju i mitt inlägg på väg till festivalens första dag att The Artist var den film jag såg fram emot mest att få se och när jag nu fick göra det i går blev jag sannerligen inte besviken. Att den den under veckan som gått befunnit sig i ett veritabelt regn av nomineringar till fina filmpriser (nomineringarna inför såväl amerikanska Oscar– och franska Césargalan tillkännagavs som bekant i tisdags respektive fredags) och den förtjänar varendaste en av nomineringarna.

Vilken underbar, charmig och häftig upplevelse det var. Det är en film som det är komplett omöjligt att värna sig mot och att inte tycka om. Åtminstone inte om man är cineast. Skådespelarna, den stilsäkra regin, musiken, fotot och den hjärtknipande berättelsen…uppräkningen kan göras lång. Jag kommer att skriva mer om den och utveckla mitt resonemang i samband med att den har svensk biopremiär i början av mars. Men så mycket kan jag redan nu säga att det här är en film som du inte får missa!

En film av ett helt annat slag (att hoppa mellan olika genrer och uttryckssätt är lite av knepet för att klara av att hålla isär alla intryck när man ser så många filmer under en och samma dag) är den belgiska filmen Les Géants. Att det skulle visa sig vara en annorlunda och lite udda film kom sannerligen inte som en överraskning.

Det är nämligen den synnerligen egensinnige belgiske regissören och skådespelaren Bouli Lanners tredje långfilm. Mitt första möte med hans regissörskap kom häromåret så jag vid ett besök i Bryssel på vinst och förlust köpte han förra film Eldorado på dvd.

Jag hade aldrig hört talas om filmen, men tyckte att verkade intressant. Och det var den. Eldorado är den märkliga berättelsen om en man som när han finner en inbrottstjuv i sitt hem bestämmer sig för att istället för att anmäla honom eller ta honom till polisen ge honom skjuts hem till sina föräldrar som bor i en stad en bra bit därifrån. Det blir en märklig färd genom ett sällan skildrat Belgien där de två egensinniga huvudpersonerna hamnar i den ena konstiga  situationen efter den andra och träffar på ett antal andra egensinniga personer.

Les Géants har samma känsla av egensinnighet över sig. I presentationstexten i filmfestivalens katalog dras paralleller mellan den och den mästerliga svenska filmen Flickan (Un été suédois för dig som vill ha tag på den i Frankrike) och det är en bra jämförelse. Det finns absolut flera gemensamma beröringspunkter och stämningen i de båda filmerna påminner definitivt om varandra.

Skillnaden är att Les Géants, antar jag i alla fall, utspelar sig i nutid och att det här är tre pojkar som för sommaren har övergivits av sina föräldrar. Handlingen i filmen är enkel. Vi får följa med när de tre killarna drar runt och för att ha något att göra hittar på otyg. Precis som i Eldorado utspelar sig handlingen rent geografiskt i ett område av Belgien och miljöer som sällan hamnar i blickfånget.

Bouli Lanners utnyttjar de överraskande lummiga och gröna miljöerna perfekt. Les Géants är mycket fint fotograferad, bitvis rör det sig om rena bildpoesin. Vilket såklart kontrasterar totalt med den socialt engagerade och nog så allvarsamma undertonen i det som berättas. För det är klart att det i grund och botten är en tragisk berättelse om hur barn- och ungdomlig oskyldighet krockar med på tok för hastigt påtvingad vuxenhet. Men trots att det kanske låter så på min beskrivning så är det ingen mörk film.

Visst finns det en hel del samhällskritik här men Bouli Lanners använder sig av en nedtonad och subtil humor och det hela andas trots allt humanism mer än något annat. Rob Reiners finstämda Stephen King-filmatisering Stand By Me är en annan referens som flera gånger dyker upp i mitt huvud under den 84 minuter långa filmen. Det återstår att se om Les Géants får svensk distribution. Tyvärr så ser det just nu inte ut så men får du chansen att se den så tycker jag absolut att du ska göra det.

En regissör som uppenbarligen har tagit intryck av de belgiska bröderna Dardennes bistra socialrealism är Cédric Kahn. Hans senaste film Une vie meilleure (som hade fransk biopremiär så sent som för bara tre veckor sedan) finns med i årets festivalutbud i Göteborg och det var den tredje av de frankofona filmerna jag såg i går. Une vie meilleure berättar precis den typ av dystra historia som Dardennebröderna sysslade med innan de i och med det nu aktuella mästerverket Pojken med cykeln valde att blanda in ljusare, för att inte säga rena sagoelement, i det hela.

Det här är en mörk berättelse om Yann, en arbetslös man som på jakt efter ett jobb som kock i Paris av en slump stöter på den libanesiska kvinnan Nadia. Hon fångas av hans framåtanda och gåpåighet och de blir snabbt ett par. Han skräms inte heller av att hon har en nioårig son, Slimane. Vid en utflykt på landet ser de ett hus som är till salu och de börjar drömma om att köpa det och att rusta upp det till en alldeles egen restaurang.

Planerna tar snabbt form, men för att kunna förverkliga drömmen krävs naturligtvis pengar. Något de inte har. Yann är dock övertygad om att allt kommer att lösa sig om de bara kommer igång och tar det ödesdigra beslutet att ta en serie högrisklån för att kunna betala handpenningen. När det visar sig att deras grundkalkyl inte håller och att restaureringsarbetet inte räcker för att få öppna restaurangen startar de riktiga problemen. De sitter fast i en hastigt eskalerande skuldfälla och situationen tär på förhållandet. Nadia beslutar att söka lyckan i Kanada i stället och lämnar Slimane hos Yann. Yann å sin sida försöker få hjälp av några mindre nogräknade personer.

Det går inte att ta miste på Cédric Kahns engagemang i sin berättelse om mänsklig misär i den västerländska marknadsekonomins djupa kris. Det hela drivs fram av en sorts stilla raseri. Men kanske är det där engagemanget lite för stort. Jag kan tycka att han emellanåt tappar lite fokus inte bara när det gäller själva historien som berättas utan kanske snarast när det gäller karaktärsdjupet och psykologin.

De olika karaktärernas agerande känns i vissa skeenden helt enkelt inte helt trovärdigt. Annars är själva agerandet överlag finfint. Guillaume Canet (just nu aktuell på de svenska biograferna i egenskap av regissör av Små vita lögner) visar på spännvidd i sitt agerande och är utmärkt i rollen som Yann. Leïla Bekhti som spelar Nadia är också riktigt bra och Slimane Khettabi är ett fynd som Slimane.

Une vie meilleure är absolut ingen dålig film, men i konkurrens med några andra aktuella socialrealistiska dramer som Mannen från Le Havre, Pojken med cykeln och Robert Guédiguians Snön på Kilimanjaro (som får svensk biopremiär i Mars) står den sig ganska slätt. Men den är ytterligare ett bevis på att det frankofona socialrealistiska dramat står sig starkt som genre just nu.

På grund av andra arbetsuppgifter som pockar på uppmärksamhet får jag nu två dagars uppehåll från filmfestivalen i Göteborg. Jag får helt enkelt försöka mota abstinensen så gott det går. Men på tisdag är jag på plats igen, med sikte på nya frankofona upplevelser. Mer om det senare, kanske redan på tisdag kväll.