Feelgood i coronans tid

Det lär bli en hel del fler av dem med tiden, filmerna som på olika sätt behandlar de märkliga tider vi lever i under coronapandemin.

I dag tänkte jag behandla en relativt nyutkommen fransk sådan. 8 Rue de l’Humanité i regi av Dany Boon.

Som vanligt när Dany Boon är involverad är det i grunden snäll feelgood med en nypa allvar man kan vänta sig av upplevelsen.

I detta fallet är det en berättelse om ett antal hushåll i ett flerfamiljshus på den i titeln nämnda adressen i ett Paris under lockdown på grund av coronapandemin.

Själva berättelsen utspelas under några dagar och skildrar de olika människornas gemensamma och individuella vedermödor. Persongalleriet är lite spretigt och innefattar de flesta typer som utkristalliserats under pandemin med allt från den hypokondriska till den skeptiska via den rigida och pragmatiska.

Och det är en del av problembilden med filmen för även om Dany Boon berättar med värme och kärlek till de människor han skildrar som blir de aldrig mer än tämligen grovt skisserade typer.

En hel del roliga scener bjuds det ändå på och den godmodiga stämningen medverkar till att göra 8 Rue de l’Huminité till en trots allt underhållande film för stunden. Och kanske är behovet av denna typ av filmer som allra störst just under oroliga tider som dessa?

Speltiden på just över två timmar är dock lite väl tilltagen för att berätta en historia som denna. 8 Rie de l’Humanité går att se på Netflix.

Frankofiliskolan del 20: Språkförbistringen

Nu går frankofiliskolan i mål. Och denna den avslutande delen ska såklart handla om den mest sedda frankofona filmen på bio i Frankrike någonsin. Med sina 20,5 miljoner sålda biljetter har den bara Titanic framför sig i statistiken över de mest sedda filmerna överhuvudtaget i Frankrike.

Det handlar om en film som blev ett veritabelt fenomen i Frankrike men som på våra breddgrader vad jag vet enbart nådde begränsad spridning på någon av filmkanalerna på tv. Framgångarna gick dock inte helt obemärkta utanför Frankrikes gränser. I Italien gjordes till exempel en nyinspelning och dessutom en uppföljare till den (något som ännu inte skett i Frankrike).

Nog för att mannen bakom filmen, skådespelaren och regissören Dany Boon, redan var ett etablerat namn men jag tror ända att de flesta inblandade i produktionen blev överraskade över de enorma framgångar filmen skördade. Framgångar som i ekonomiska termer kan illustreras med att de cirka 110 miljoner kronor som satsades på att spela in filmen renderade intäkter på drygt 1,6 miljarder!

Filmen i fråga: Bienvenue chez les Ch’tis (I en annan del av Frankrike var titeln som den tv-visades under här) från 2008. Den handlar om posttjänstemannen Philippe (spelad av Ked Merad). Han arbetar på ett kontor i de inre delarna av Provence, men han och framförallt hans fru vill att han ska få till stånd en flytt till ett kontor någonstans vid Medelhavskusten.

Philippe är beredd att göra vad som helst för att få förflyttningen till stånd och det gör han också. Han tar till ett fult knep men blir påkommen och som straff får han visserligen en förflyttning, men i stället för till solen och sydkusten blir han stationerad som kontorschef i Bergues mellan Dunkerque och Lille i departementet Nord. En del av Frankrike med en stark klichébild kring sig som kall, ogästvänlig och där invånarna pratar en obegriplig rotvälska till dialekt.

Nedslagen till sinnet och befarande det värsta ger sig Philippe av, hustrun vägrar att flytta med och stannar i Provence med sonen, och det första mötet med sin nya hembygd blir därefter. Det blir en kulturchock för Philippe och de nya kollegorna är inte heller överförtjusta över sin nya chefs beteende. Men bit för bit börjar det hända saker lättar upp situationen.

Bienvenue chez les Ch’tis är en godhjärtad och varm, men också förutsägbar, komedi. En anledning till att den nått i särklass störst framgång hemma i Frankrike och i vissa andra frankofona länder är att en hel del av humorn inte är så lättöversatt till andra språk. En hel del av den ligger på språklig nivå och handlar om Philippes besvär att få grepp om den, i ärlighetens namn, rätt egensinniga och lite svårbegripliga dialekt som pratas i nordvästra Frankrike. Och när komiken inte handlar om språkförbistringar så tar den ofta avstamp i andra regionala skillnader.

Men Bienvenue chez les Ch’tis är långtifrån obegriplig för dem som inte har ett intresse för eller kunskap om skillnader i franska dialekter och sedvanor. Oväntad vänskap och vikten av ett öppet sinne är andra centrala teman i filmen och de är ju universella. Bra skådespelare som håller de mest farsartade elementen i schack och en genomgående fin komisk tajming hjälper också till.

Med frankofiliskolan nu i mål kommer jag inom kort att lansera en nytt underprojekt här på BleuBlancRouge, men mer om det senare.

God frankofon jul!

Härmed vill jag önska dig kära läsare en riktigt god jul! Traditionsenligt här på bloggen gör jag det genom att skriva om en julfilm. Eller julrelaterad film kanske är ett mer passande uttryck denna gång. Filmen i fråga är nämligen ingen julfilm per se, men eftersom en julmiddag i goda (men inte nödvändigtvis glada) vänners lag är filmens nutid och det som ramar in själva berättelsen känner jag ändå att den passar att skriva om i dag.

Un plan parfait, som filmen heter, hade fransk premiär 2012 och är regisserad av Pascal Chaumeil, men har vad jag vet ännu inte dykt upp på den svenska marknaden. Med tanke på att den redan har några år på nacken så känns det kanske inte helt troligt att den heller kommer att göra det, men man ska aldrig säga aldrig. Om du reagerar på namnet Pascal Chaumeil men inte riktigt kan placera det så kan jag ge lite hjälp på traven genom att säga att han är mest känd för att ha regisserat publiksuccén Heartbreaker (L’Arnacoeur i original).  En film som till och med biovisades här i Sverige.

Någon publiksuccé i stil med Heartbreaker blev Un plan parfait aldrig och den är enligt min mening kanske inte lika bra heller, men nog skulle jag säga att den är väl värd att se. Själva berättelsen tar alltså sin början under en julaftonsmiddag. Corinne har bjudit med sig sin chef Valérie hem till sin familj. Valérie är nämligen deprimerad, för att inte säga förkrossad, efter att nyligen ha skilt sig från sin man.

För att försöka muntra upp Valérie berättar de övriga middagsgästerna om sin släkts äktenskapliga förbannelse; att allas första äktenskap slutat i skilsmässa. Corinne börjar att berätta den hysteriska och äventyrsfyllda historian om hur hennes egen syster Isabelle, när hon står inför att äntligen få gifta sig med mannen i sitt liv, tänker sig att undkomma förbannelsen.

Tillsammans med Corinne utarbetar hon den perfekta planen. Hon ska resa på blixtvisit till Danmark för att ingå ett skenäktenskap. Där ska det nämligen vara tillåtet att gifta sig och skilja sig samma dag. Snabbt och smidigt, utan att informera sin trolovade om det hela. På planet till Köpenhamn hamnar Isabelle bredvid den lite egensinnige reseguidereportern Jean Yves. Tycke uppstår inte.

När Isabelle kommer fram till Köpenhamn och det visar sig att den danske man som hon har avtalat att ingå (och bryta) skenäktenskapet med inte dyker upp tvingas hon snabbt omformulera sin plan. Hon tar sikte på att följa efter Jean Yves och snärja honom i stället. Det betyder också en omväg via Kenya, och ett äventyr den kontrollerade Isabelle sent ska glömma. Och det är ändå bara början…

Det är kanske inte alltför svårt att lista ut hur det hela ska sluta, men vägen dit är kantad av en hel del komiska poänger. Kemin mellan Diane Kruger och Dany Boon (som spelar Isabelle och Jean Yves) är absolut nöjaktig.Trovärdigheten är det måhända lite si och så med och manuset hänfaller lite då och då till några fånigheter, men det uppvägs av charm, småputtrighet och (faktiskt) en del svärta. Som romantisk komedi fungerar Un plan parfait absolut helt okej och julinramningen ger naturligtvis lite extra krydda så här års.

Joyeux noël à tous mes chers lecteurs!

Bienvenue chez les Belges

Att följa upp och överträffa en storsuccé kan vara en nog så svår och otacksam uppgift, men att när det dessutom handlar om den mest sedda inhemska filmen någonsin  i sitt land torde det vara snudd på omöjligt. Och potentiell grogrund till  en monumental prestationsångest.

En som vet allt om situationen är regissören och skådespelaren Dany Boon. Hans förra film Bienvenue chez les Ch’tis blev någon form av nationellt fenomen 2008 som lockade över 20 miljoner fransmän till biograferna och slog det biljettförsäljningsrekord som Den stora kalabaliken (La grande vadrouille) satte 1966.

Jag har ingen aning om huruvida han verkligen drabbades av någon prestationsångest eller inte men det är lätt att tänka sig att han funderat en hel del över hur han skulle följa upp den sagolika succén. Han gjorde till slut det flera andra gjort före honom, det vill säga att i mångt och mycket göra samma film igen.

För uppföljaren Rien à déclarer från 2010 uppbär en hel radda uppenbara likheter med Bienvenue Chez les Ch’tis. Dialektala förbistringar, amorösa förvecklingar och statligt anställda tjänstemän som motvilligt tvingas samarbeta är ännu en gång bärande element i berättelsen. Dessutom utspelar sig handlingen delvis i norra Frankrike. Den stora skillnaden är att handlingen den här gången letar sig över på det internationella planet.

Rien à déclarer utspelar sig nämligen kring en tullstation vid den franskbelgiska gränsen. Tiden är tidigt 90-tal och Maastrichtavtalet med den fria rörligheten inom EU-området ska precis tas i bruk. Det är ett avtal som helt och hållet förändrar arbetsuppgifterna för tulltjänstemännen. De sinsemellan trätande tulltjänstemännen ska tilläggas. För det råder en stark rivalitet mellan belgarna å ena sidan och fransmännen å den andra.

I synnerhet är den rigide och koleriske belgaren Ruben Vandevoorde som underblåser rivaliteten. Han har mycket svårt för fransmän i allmänhet och kollegan på andra sidan gränsen Mathias Ducatel i synnerhet. Situationen för den i grunden ganska timide och försiktige Ducatel förvärras ytterligare av att han i smyg har ett förhållande med Vandevoordes syster.

I ett försök att hitta lämpliga sätt att utföra de förändrade arbetsuppgifterna efter det att Maastrichtavtalet trätt i kraft och för att komma till bukt med rivaliteten mellan fransmännen och belgarna beslutar cheferna att en gemensam mobil enhet ska inrättas. Gissa vilka två som utses att bemanna den under försöksperioden?

Dany Boon, som själv spelar Mathias Ducatel, har lyckats samla ihop en imponerande namnkunnig ensemble bestående av bland annat något av det mest namnkunniga som Belgien kan uppbringa skådespelarmässigt. Benoît Poelvoorde (som spelar Ruben Vandevoorde), Bouli Lanners, François Damiens och Olivier Gourmet återfinns alla i mer eller mindre viktiga roller.

De duktiga skådespelarna gör sitt till för att hålla uppe intresset för den naturligtvis en aning förutsägbara storyn. Helt avgörande för att den här typen av film överhuvudtaget ska kunna fungera är att spelet mellan de ledande antagonisterna fungerar och det gör det verkligen mellan Dany Boon och Benoît Poelvoorde. Charmen och timingen i deras gnabbande håller hög nivå och det gör att det är lättare att leva med manusets grundläggande förutsägbarhet.

Det finns några riktigt roliga scener i den här filmen men det är också rejält ojämnt. Ungefär som Bienvenue Chez les Ch’tis med andra ord. Det är dock lite längre mellan skratten i Rien à déclarer och i det stora hela är det en något blekare version av samma story, som kopior oftast plägar bli. Vilket också visar sig när man tittar i statistiken.

Rien à déclarer landade på högst respektabla dryga 8 miljoner sålda biljetter, men i jämförelse med de 20.5 miljoner sålda biljetterna för Bienvenue chez les Ch’tis bleknar den siffran så klart. 

Joyeux Noël – dubbelt upp!

Som traditionen här på BleuBlancRouge bjuder så önskar jag dig käre läsare en riktigt god jul genom att tipsa om en frankofon film med jultema. I år tänkte jag slå ett slag för en film med den i sammanhanget perfekta titeln Joyeux Noël.

Fiendeland – en dag utan krig som den fick heta här i Sverige var Frankrikes oscarbidrag 2005 och den blev också nominerad till priset för bästa icke engelskspråkiga film. I striden om det prestigefyllda priset fick den dock, en aning märkligt nog om du frågar mig, se sig besegrad av den sydafrikanska filmen Tsotsi.

Inte heller på hemmaplan hade den någon större lycka när det gäller filmpriser. Den nominerades till ett antal César men fick inte någon. I de allra flest fallen var det det årets stora vinnare Jacques Audiards Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon coeur s’est arrêtté) som blåste den på konfekten. Men bara det stora antalet nomineringar var naturligtvis en hedersbetygelse för Christian Carions pacifistiska och gripande film.

Fiendeland – en dag utan krig är baserad på, eller egentligen snarare inspirerad av, verkliga händelser under julen 1914. Det första världskriget rasar och är inne på sin första vinter och på västfronten är det redan intet nytt. De för det första världskriget så ökända och grymma skyttegravskrigen har redan satt sig och positionerna är låsta. Lång väntan avlöses av rena självmordsuppdrag till framryckningar.

Fiendeland – en dag utan krig följer tre officerare och deras soldater vid en frontlinje strax söder om den belgiskfranska gränsen, en tysk, en fransk och en skotsk. Efter en misslyckad gemensam offensiv från den fransk/brittiska sidan råder det när julhelgen närmar sig stiltje. I den tyska skyttegraven finns en soldat som i det civila är operasångare. När han på julaftonskvällen tar till ton och sjunger för sina kollegor händer något speciellt. Man börjar kompa honom från den brittiska sidan. Det hela leder till att de tre officerarna på platsen tar det gemensamma och icke sanktionerade beslutet att genomföra ett lokalt vapenstillestånd under åtminstone julafton. Och snart firar de som nyligen gjort allt för att döda varandra jul sida vid sida och i samförstånd.

Den här typen av tillfällig förbrödring inträffade på flera olika fronter under främst krigets första del men filmen handlar inte om någon specifik händelse. Fiendeland – en dag utan krig är en djupt humanistisk film som ger en ovanligt nyanserad bild inte minst av de tyska soldaterna.

Den understryker krigets vansinne men fokuserar allra mest på medmänsklighet, samförstånd och att vi alla trots allt alla är människor och innerst inne ganska lika. Vissa kritiska röster höjdes kring att filmen skulle ge ett för rosenskimrande och tillrättalagt porträtt av hur det egentligen gick till under kriget och att den väjer för krigets fasor.

Jag köper inte riktigt det resonemanget. Visst, den drar åt det lite sentimentala hållet i bland, men scenerna från den inledande fransk/brittiska offensiven är starka och känns verkligen i kroppen rent fysiskt. De är effektivt berättade och med små medel lyckas Christian Carion frammana en känsla av en lågbudget- och minivariant av landstigningsscenen i Steven Spielbergs Rädda menige Ryan.

Fiendeland – en dag utan krig är välspelad, känslig och gripande. Och definitivt inte utan humor. Den internationella toppensemblen med Guillaume Canet, Dany Boon, Daniel Brühl, Diane Krüger, Bruno Fürmann och Gary Lewis i spetsen är riktigt vass och fullständigt trovärdig.

Christian Carion är säker i sin regi och bygger skickligt hela tiden upp stämningen. Med sitt fina budskap om männsklig godhet och inneboende möjlighet till samförstånd och sin skarpa antikrigsretorik är Fiendeland – en dag utan krig en alldeles ypperlig film att se just i juletid.

Joyeux Noël!

Dags för ny Gall-feber?

Jag får börja med att be om ursäkt för att det har varit stiltje på bloggen den senaste tiden. Någon sorts allmän hösttrötthet i kombination med att de många tidiga arbetsmorgnarna har tagit sin tribut, bristande inspiration och det andra saker som har krävt min uppmärksamhet är några av anledningarna till det ofrivilliga blogguppehållet. Men nu känner jag mig redo att återuppta normal verksamhetsnivå här. Åtminstone så är det min absoluta ambition att det ska bli så. Framtiden får utvisa hur det blir med det.

Det sista inlägget innan uppehållet blev ett inlägg på temat besvikelse. Jag kan inte påstå att temat för detta nya inlägg blir detsamma för de förväntningarna på filmen i fråga hade jag inte, men samtidigt så blir det heller inte den återkomst i positivitetens tecken som jag kanske hade önskat.

Detta inlägg ska nämligen handla om filmen Asterix och Obelix och britterna (Astérix et Obélix: Au service de Sa Majesté i original) som hade svensk premiär i fredags. Det är den fjärde spelfilmen om René Goscinnys och Albert Uderzos berömda seriefigurer och den påminner förvisso i allt väsentligt om de tidigare tre, men det finns en del betydande skillnader.

Som till exempel vi än en gång får vänja oss vid en ny skådespelare i rollen som Asterix: efter i tur och ordning Christian Clavier och Clovis Cornillac är det nu dags för Edouard Baer att ikläda sig rollen och att det dessutom återigen har skett ett skifte i regissörsstolen. Asterix och Obelix och britterna är regisserad av Laurent Tirard. Däremot så är Gérard Depardieu kvar i den dubbla rollen som dels Obelix, dels en sammanbindande länk mellan filmerna.

En annan stor skillnad mellan filmerna, inte minst den första i serien: Asterix och Obelix möter Caesar (Astérix et Obélix contre César i original) från 1999, är att den nya filmen ser mycket bättre ut. Helt enkelt beronde på den naturliga utvecklingen på den tekniska fronten.

På de 13 år som gått sedan den första filmen så har det naturligtvis hänt en hel del på specialeffektsfronten, vilket gör att Asterix och Obelix och britterna i större utsträckning än de tidigare tre filmerna lyckas efterlikna berättandet i seriealbumen. När det gäller själva storyn och det som berättas så ligger dock den nya filmen, liksom de tre övriga, långt efter de klassiska seriealbumen i underhållningsnivå, men det är en annan sak.

Den övergripande känslan är som sagt dock att Asterix och Obelix och britterna i allt väsentligt påminner om de övriga tre spelfilmerna. Den som gillade dem kommer säkert att gilla den här också, medan de som hade svårt för de förra på samma sätt kommer att ha svårt för den här. För egen del har jag gått någon sorts medelväg när det gäller de tidigare tre filmerna och tycker att de har varit helt okej och i varierande grad bjudit på hyfsad underhållning för stunden.

Bäst av de fyra tycker jag fortfarande att film nummer två, Asterix och Obelix: Uppdrag Kleopatra (Astérix & Obélix: Mission Cléopâtre) från 2002, är och minst lyckad framstår alltjämt den förra, den fem år gamla Asterix på olympiaden (Astérix aux jeux olympiques), som. Den nya filmen placerar sig i mitt tycke någonstans mitt emellan.

Ett annat genomgående drag i spelfilmerna om de galliska hjältarna är att de har varit på tok för långa. Asterix och Obelix och britterna är inget undantag till det. Speltiden på 110 minuter är alldeles för utdragen. Manuset har helt enkelt inte tillräckligt att erbjuda för att fylla en film av den längden. Med säg en halvtimme kortare speltid och ett rappare tempo så hade detta kunnat bli mycket bättre för roliga infall, snygga detaljer och fyndiga populärkulturella blinkningar och referenser finns det faktiskt en hel del av i den här filmen. Det är bara det att det går för lång tid mellan dem.

Dessutom så blandar även denna Asterix-film högt och lågt. En hel del av skämten faller tämligen platt och är enbart fåniga. Ett annat stort problem (och då menar jag verkligen STORT) är att filmen här i Sverige endast visas dubbad och att som om det inte vore nog dessutom rör sig om ett av de sämsta dubbningsjobb som jag någonsin stött på.

Jag har ännu hört originalljudspåret (det kommer väl förhoppningsvis med när filmen så småningom släpps på dvd), men jag har svårt att det inte skulle vara bra med tanke på att filmen är rollbesatt med ett pärlband av aktade skådespelarnamn. Här syns förutom de redan nämnda Edouard Baer och Gérard Depardieu även exempelvis Catherine Deneuve, Fabrice Luchini, Dany Boon, Bouli Lanners, Gérard Jugnot och Valérie Lemercier. Samt det intressanta rockbandet BB Brunes i rollen som ett brittisk bard-Beatles.