Jag vet inte om det är en ren tillfällighet men det känns som att SVT har inlett någon sorts satsning på fransk film. Ett högst välkommet och trevligt initiativ i så fall.
I kväll är det dags igen. Klockan 22.45 på SVT2 visas Paris 36 (Faubourg 36 i original) i regi av Christophe Barratier, som också gjorde succéfilmen Gosskören (Les Choristes).
Paris 36 är ett charmigt och nostalgiskt romantiskt drama med klar touch av musikal och hade premiär 2008.
Det är en, trots ett visst socialt patos, ibland ganska bagetellartad historia, men det går samtidigt inte att förneka att den har ett starkt underhållningsvärde.
Paris 36 osar av arbetarromantik och filmen utspelas huvudsakligen under den korta tid då Frankrike leddes av vänsterkoalitionen Front Populaire under president Léon Blum.
Den berättas i återblickar men den största delen av handlingen utspelas 1936 och kretsar kring en gammal nedsliten Vaudeville-lokal kallad Chansonia.
Sviterna efter den stora börskraschen ett antal år tidigare är alltjämt tydliga i samhället och mot en fond av det beslutar sig tre arbetslösa vänner för att när den lokala gangsterbossen bestämmer sig för att lägga ner Chansonia bilda ett kooperativ och försöka blåsa liv i verksamheten igen.
Paris 36 balanserar precis som Gosskören på gränsen till det översentimentala och sockersöta, men jag tycker att Christophe Barratier i båda dessa filmer lyckas klara sig undan att sätta ner fötterna på fel sida av den där gränsen.
Det man kan ha invändningar mot när det gäller Paris 36 är att han den här gången kanske blandar in för många teman, det känns som att den försöker vara flera olika typer av film på samma gång och den hade vunnit på att välja något av spåren i stället för flera.
Skådespelarna med Gérard Jugnot, Kad Merad och Clovis Cornillac i spetsen klarar sig med den äran och fotot är utmärkt. Paris 36 innehåller dessutom flera färgsprakande och fina musikalnummer, den blev bland annat nominerad till en Oscar för bästa filmlåt, och de digitalt framtagna parisiska 30-talsmiljöerna är förföriska och vackra.
Visst, den spelar kanske lite väl hårt på den där parisnostalgin emellanåt, det råder ingen brist på toner från musettdragspel på ljudspåret om man säger så, men som frankofil är det ändå svårt att stå emot. Trots att knepen att fånga oss i bland är lite väl enkla och billiga.
BleuBlancRouge 