Ozon och den ungdomliga kärleken

Den mångsidige och aningen ojämne men alltid intressante franske regissören François Ozon är dubbelt sverigeaktuell just nu. Dels på bio med sin senaste film Allt gick bra (Tout s’est bien passé), dels på dvd/vod med sin förra film Summer of 85 (Été 85).

Den där mångsidigheten i hans filmografi illustreras på ett bra sätt med dessa två filmer. Den förstnämnda är ett nutida drama om dödshjälp medan den senare är en bitterljuv coming of age-berättelse om en homosexuell tonåring i 80-talets Normandie.

Det här inlägget ska handla om Summer of 85 som det aldrig blev så att jag skrev om i samband med att den hade svensk biopremiär tidigare i år.

Det utspelas som titeln tydligt skvallrar om sommaren 1985 och platsen är en liten normandisk kuststad. Där bor 16-årige Alexis vars liv är sådär typiskt tonårsaktigt med höga toppar och djupa dalar känslomässigt.

En dag ger han sig ensam ut på sjön men överraskas av ett häftigt oväder och det bär sig inte bättre än att hans båt kapsejsar. Han räddas dock av den karismatiske 18-åringen David. De två finner varandra direkt. Först i form av vänskap men den utvecklas till något annat och djupare.

Men något dramatiskt och allvarligt lurar någonstans i bakgrunden, det vet vi redan från filmens öppningsscen.

Summer of 85 skulle ha haft premiär inom tävlan om Guldpalmen vid förra årets Cannesfestival, men den fick som bekant ställas in på grund av pandemin. Ganska snabbt efter att den till slut fått sin premiär var det många som jämförde den med Call me by your name och visst är det lätt att se parelleller mellan de två filmerna. Fast särskilt lika tycker jag inte att de är.

François Ozon har verkligen en helt annan stil och ett annat temperament än Luca Guadagnino som filmare. Ozons stil är lite kyligare, lite mer betraktande och klinisk, även om Summer of 85 i vissa stunder också andas en hel del värme och sensualism och behandlar många typer av starka känsloyttringar.

Som jag var inne på tidigare i den här texten tycker jag att Ozon är något ojämn som filmskapare och den här filmen är ett bra exempel på det. Vissa delar gillar jag väldigt mycket. Musiksättningen, fotot och skildringen av Alexis (strålande porträtterad av Félix Lefebvre) för att nämna några.

Däremot tycker jag att den svajar lite på andra håll. Vissa skeenden i filmen känns inte helt genomarbetade och rollfiguren David är tämligen platt. Han blir aldrig riktigt en person av kött och blod som Alexis.

Men som jag också skrev i inledningen så är Ozon aldrig ointressant och Summer of 85 är en i mitt tycker övervägande lyckad film. Inte minst som ungdoms – och tidsskildring. Scenografi och iscensättning fångar 80-talet utmärkt.

Summer of 85 är baserad på Aidan Chambers kultförklarade ungdomsbok Dansa på min grav från 1982. Eftersom jag inte läst den så kan jag inte bedöma hur Ozons film förhåller sig till den litterära förlagan men jag har förstått det som att det är en tämligen fri tolkning.

Alla pratar franska – även Mikael Nyqvist!

Det har varit lite hektiskt den senaste tiden. Så pass mycket att jag trots att inspirationen att blogga återvänt inte har kommit till skott med bloggandet. Resultatet har blivit en osedvanligt inaktiv decembermånad här på BleuBlancRouge – och att jag har halkat efter rejält när det gäller mina ambitioner att skriva om alla frankofona filmer som kommer hit till Sverige.

Förhoppningsvis kan den vecka av välbehövlig julledighet som jag just har inlett kunna hjälpa till för att få fart på det hela igen. Här och nu kommer under alla omständigheter ett första försök att börja skriva ikapp mig.

Jag inleder med att skriva några rader om En tripp till Paris (La Ritournelle i original) i regi av Marc Fitoussi, som hade svensk biopremiär för tre veckor sedan. Huvudanledningen till att den fick svensk biopremiär torde vara att Mikael Nyqvist har en vikitg biroll i den. Och det ska sägas direkt att han klarar sig riktigt bra. Hans klarar franskan riktigt bra och gör en finfin insats överlag.

Det är också riktigt kul att se Isabelle Huppert i en för henne ovanligt varm roll. När vi pratar om skådespelarinsatserna förtjänar naturligtvis också alltid stabile Jean-Pierre Darroussin att nämnas. Han fångar sin buttra och tillknäppta rollfigur alldeles utmärkt. Skådespelarmässigt finns det med andra ord inget att anmärka på.

De fina skådespelarprestationerna till trots lyfter inte En tripp till Paris till några högre höjder. Det är inte någon dålig film, men erbjuder heller inte så mycket mer än småputtrig underhållning för stunden. Den handlar om det strävsamma medelålders paret Brigitte (Huppert) och Xavier (Darroussin). De bor på en gård i Normandie där de föder upp tjurar. De lever ett lugnt och ordnat liv. För lugnt och ordnat för Brigittes smak. Äktenskapet går på tomgång och hon längtar mer och mer efter att fylla livet med något annat.

Under förevändning att hon ska besöka en hudspecialist för att få bukt med ett eksem reser hon till Paris för en helg. Hennes egentliga ärende är ett försöka leta upp en yngre man som visat intresse för henne. På plats i Paris träffar hon av en slump den världsvane danske affärsmannen Jesper (Nyqvist). Han ger henne den uppmärksamhet och inblick i ett mer flärdfullt liv som hon suktar efter och i takt med att de närmar sig varandra mer och mer lever Brigitte upp. Hemma i Normandie börjar Xavier ana oråd och beger sig även han till Paris.

En tripp till Paris är en på många sätt typisk fransk film, inte minst i sitt resonerande sätt att närma sig frågor kring tvåsamhet, otrohet och äktenskapet. Det är en huvudsakligen dialogdriven film som filmen igenom håller en lågmäld åt återhållsam ton. Marc Fitoussi är duktig på att skildra det vardagliga och de Isabelle Huppert, Jean-Pierre Darroussin och Mikael Nyqvist fångar med små uttrycksmedel och stor finkänslighet upp det spåret alldeles utmärkt.

Det finns en hel del allvar i filmens klangbotten, men trots det känns det som en rätt lättsmält och lite bagatellartad historia. Förklaringen till det finns naturligtvis på manusstadiet. Manuset skrapar liksom bara på ytan och hade definitivt vunnit på fler nyanser och gå lite mer på djupet rent psykologiskt. Skådespelarna gör vad de kan, och det är som sagt en hel del, men jag kan samtidigt inte skaka av mig känslan av att rollfigurerna inte är helt och hållet genomarbetade.

Någonstans i En tripp till Paris gömmer sig idén till och förutsättningarna för en alldeles utmärkt film. Den lyckas inte Marc Fitoussi riktigt med att mejsla fram. Därför blir mitt slutgiltiga omdöme sevärd men inte så mycket mer. Med plus i kanten för skådespelarna och herr Nyqvists franska.

En (nästan) sann framgångssaga i hästväg!

Just nu pågår VM i ridsport för fullt i Caen i Normandie. Den här veckan är det bland annat dags för hoppningen att avgöras. Lagom till detta mästerskap har Jappeloup, filmen om två av den franska ridsportens mest färgstaka profiler: hästen Jappeloup de Luze och ryttaren Pierre Durand, kommit ut på svensk dvd.

Filmen , som kom ut i Frankrike förra året, är i mångt och mycket den synnerligen ridsportintresserade Guillaume Canets verk. Han spelar själv huvudrollen och har dessutom gjort den slutgiltiga manusbearbetningen. Däremot har han inte regisserat filmen, det har i stället den kanadensiske regissören Christian Duguay fått göra.

Ekipaget Jappeloup de Luze/Pierre Durand blev oerhört framgångsrikt. Bland annat är det alltjämt det senaste franska som vunnit OS-guld i hoppning. Vägen till de där framgångarna var sannerligen inte spikrak och karriären innehöll även gått om motgångar. Motgångar som mer speglade omgivningens förväntningar på dem utifrån de förutsättningar de hade.

Hästen var ovanligt liten för en hopphäst och dessutom av börden till hälften travhäst och Pierre Durand hade som ryttare en brokig bakgrund och hade egentligen redan i tidig ålder avslutat sin karriär. Jappeloup är naturligtvis berättelsen om Pierre Durand och fenomenet Jappeloup de Luze.

Eller rättare sagt en berättelse, som det brukar heta, baserad på verkliga händelser. Guillaume Canet har tagit sig bitvis ganska stora friheter i förhållande till det som verkligen hände. En del avvikelser känns både märkliga och onödiga, som om Guillaume Canet litat på att den verkliga berättelsen var stark nog i sig.

Jappeloup blev snabbt en stor publiksuccé på de franska biograferna men utanför biosalongerna kantades filmens triumftåg av bråk och kontroverser. Den verklige Pierre Durand var inte nöjd och drog produktionsbolagen bakom filmen inför rätta i ett försök att förhindra dem att använda namnet Jappeloup i sin marknadsföring och han hamnade dessutom i en dispyt med hästens uppfödare. Huruvida detta har att göra Pierre Durand inte gillade själva filmen eller om han bara vill kontrollera namnet Jappeloup ska jag låta vara osagt.

Som film betraktad är Jappeloup en medryckande och snyggt iscensatt men också tämligen traditionell ”Den fula ankungen-saga”. Det är lite formulär 1 A-upplägg över filmen rent kronologiskt men Christian Duguay spelar skickligt på känslosträngarna och den verklighetsbaserade storyn är onekligen medryckande. Guillaume Canet är lyckad i huvudrollen och gör själv en hel del av ridsportscenerna (i de mer komplicerade hoppscenerna är ingen mindre än Rodrigo Pessoa, även han OS-guldmedaljör, hans stand in!).

Daniel Auteuil, som spelar Pierre Durands far Serge i filmen, är mer inspirerad än på länge och nykomlingen Lou de Laâge är ett fynd i rollen som hästskötaren Raphaëlle (även om rollfiguren i sig är ett av de där avstegen från verklighetsbakgrunden). Hon var för övrigt nominerad i klassen bästa kvinnliga hopp vid årets Césargala för sin insats. Marina Hands, i Sverige förmodligen mest känd för huvudrollen i den prisbelönta franska filmatiseringen av Lady Chatterleys älskare (Lady Chatterley) från 2006, är stabil i rollen som Pierre Durands fru Nadia.

Jappeloup är kanske ingen omistlig filmupplevelse. Rent formmässigt är den en aning ospännande och dessutom kanske något för lång. Men den är underhållande, välgjord och fängslande. Jag måste också tillstå att jag generellt sett är ganska svag för den här typen av sannsagor från sportens värld.  Och har du minsta intresse för ridsport, då finns det definitivt inget att tveka på. Då är Jappeloup utan tvekan en film för dig.

Franskfinsk toppfilm ordnar fredagsmyset på TV!

Här kommer ett tips om en varm och godhjärtad film att titta på när hösten obönhörligt närmar sig och ”dagarna mörknar minut för minut” som det heter i sången Höstvisa. Referensen till Höstvisa är inte slumpmässigt vald eftersom det var Tove Jansson som skrev den bitteerljuva texten till låten och detta inlägg ska handla om en film gjord av en annan finska kulturpersonlighet med globalt renommé: Aki Kaurismäki.

I kväll, med start klockan 21:45 visar nämligen SVT2 Aki Kaurismäkis finfina Mannen från Le Havre (Le Havre) från 2011. Jag skrev om den redan i samband med den svenska biopremiären julen 2011. Jag har inte ändrat uppfattning om den sedan dess men tänkte ändå att jag skulle skriva några rader om den nu igen.

Mannen från Le Havre är Aki Kaurismäkis andra delvis franskproducerade film och några av rollfigurerna från den första, Bohemernas liv (La vie de bohème) från 1992, återkommer i denna, däribland huvudpersonen Marcel Marx (återigen spelad av André Wilms). Det är en film som lyser av kärlek till den så kallade poetiska realismen inom den franska 30-talsfilmen. Flera av rollfigurerna har fått namn från viktiga personer inom den franska filmhistorien. Här finns till exempel en Arletty och en Jacques Becker.

Aki Kaurismäki har sedan tidigare gjort sig känd för karaktäristiskt genomstiliserade filmer med starka influenser från 50-talet och Mannen från Le Havre är definitivt inget undantag till det. Denna stil passar ypperligt som visuell ram till den typ av godhjärtade och tämligen snälla, men samtidigt ordentligt samhällskritiska saga som det handlar om.

Mannen från Le Havre utspelar sig, föga överraskande, i den mytomspunna normandiska kuststaden. Där lever författaren och skoputsaren Marcel Marx under ytterst knappa förhållanden med sin fru Arletty. På kort tid sker två saker som verkligen skakar om Marcels tillvaro i grunden. Dels blir Arletty allvarligt sjuk, dels råkar han träffa en ung, papperslös flyktingpojke från Afrika på flykt undan polisen. Marcel tar hand om pojken och får därmed även han polisen och myndigheterna efter sig.

Aki Kaurismäkis personliga stil är naturligtvis en starkt bidragande orsak till den egensinniga och säregna känslan i filmen, men de duktiga skådespelarnas insatser ska definitivt också framhävas. André Wilms är fantastisk, Jean-Pierre Darroussin sitt vanliga ypperliga jag och den ständiga Kaurismäkisamarbetaren Kati Outinen håller även hon samma höga nivå. Gemensamt är att de alla uträttar storverk med synnerligen små gester och återhållet och exakt skådespel.

Precis som alla andra Kaurismäkifilmer har Mannen från Le Havre en distinkt melankolisk grundton, men den värmande och innerliga humanism som löper som en röd tråd genom hela filmen gör att den ändå känns ljus och är lätt att tycka om.

Spänningshungrig som en Vargas

Först och främst två noteringar från gårdagskvällen, en positiv och en negativ. Det positiva: PSG besegrade Lille med 3-1 på bortaplan och gick därmed upp på 86 poäng, vilket är nytt rekord för franska ligan.  Det tidigare rekordet på 84 poäng hade Lyon från säsongen 2005/2006. Laget har i säsongsavslutningen på söndag (hemma mot Montpellier) chansen att ytterligare späda på poängrekordet men också att sätta ett annat prydligt rekord: flesta antal segrar under en ligasäsong. Segern mot Lille var PSG:s 26:e för säsongen och tangerade det gällande rekordet. Seger mot Montpellier och PSG ståtar ensamt med rekordet.

Det negativa från gårdagen: man kan lugnt konstatera att jag överskattade Frankrikes chanser i Eurovision Song Contest. Farlig outsider sa jag, suverän sistaplats med bara två poäng (en från Sverige och en från Finland) blev resultatet. Jag vidhåller fortfarande att Moustache med Twin Twin är en bra låt med hitpotential som hade förtjänat ett bättre öde i tävlingen men måste samtidigt tillstå att trions framträdande i Köpenhamn inte var helt lyckat. Ett ostrukturerat och virrigt scenspråk samtidigt som den vokala delen kändes mycket tunnare än på skiva bidrog säkert till att låtens kvaliteter inte kom fram. Jag håller det dock inte för omöjligt att skivversionen kommer att kunna bli en hit i sommar men chanserna till det minskade naturligtvis drastiskt av det katastrofala resultatet i tävlingen.

Det om debaclet för Twin Twin i ESC. Då är det betydligt trevligare och lättare att skriva om något franskt som redan är en etablerad inhemsk och internationell succé: Fred Vargas deckare. I samband med världsbokdagen i förra månaden slog jag ett slag för hennes ännu inte till svenska översatta L’Homme aux cercles bleus, den första boken i serien om kommissarie Adamsberg. Den här gången vill jag å det starkaste rekommendera den senaste boken i serien L’Armée furieuse och den finns dessutom utgiven på svenska. Spökryttarna från Ordebec heter den svenska översättningen som gavs ut av Sekwa i slutet av förra året.

Spökryttarna från Ordebec levererar mer av allt det som vi fans lärt oss förvänta oss av och älska med en Fred Vargas-deckare. En smart och oförutsägbar intrig på flera plan, ett excentriskt och udda persongalleri och inte minst Fred Vargas egensinniga och personliga språk. Fred Vargas fortsätter att sjunga långsamhetens lov i hur Spökryttarna från Ordebec är uppbyggd. Hon tar sin tid i berättandet av den som vanligt av folklore och gotiska myter kryddade intrigen och lämnar mycket utrymme åt rollfigurernas funderande, resonerande och filosoferande.

Lite som den där humlan som inte borde kunna flyga men ändå gör det är det med Fred Vargas Adamsberg-deckare. Trots det bitvis låga tempot och långtifrån händelsedrivna berättandet upplever jag det aldrig som att hennes böcker är långsamma eller händelsefattiga. Hennes sätt att skriva ger böckerna ett något bakvänt men effektivt driv som gör dem till tempostarka bladvändare ändå.

Den här gången ställs Jean-Baptiste Adamsberg och hans färgstarka kollegor inför några riktigt kniviga utmaningar varav en med kopplingar till en medeltida vandringssägen. En gammal dam från Normandie söker upp Adamsberg i Paris och berättar att hennes dotter sett de okända spökryttarna rida fram över en liten skogsväg utanför det lilla samhället Ordebec. Spökryttarna är enligt gamla medeltida berättelser ett säkert tecken på förestående ond bråd död. Myten säger nämligen att spökryttarna alltid får med sig fyra personer som genom sina handlingar har förtjänat det. Adamsberg ser det mest som vidskeplighet med blir ändå lite nyfiken och lämnar jurisdiktionen i Paris för att åka till Ordebec och se sig om. När han väl är där börjar märkliga saker att ske som tyder på att det kanske skulle ligga något i myten.

Parallellt med utredningen i Ordebec som Adamsberg snabbt blir indragen i har han två kniviga fall på hemmaplan att ta hand om. Sin vana trogen litar Adamsberg blint på sin magkänsla och hoppas att kunna styrka den med faktiska bevis efterhand. Men den här gången riskerar den där magkänslan sätta honom i än större bryderier och problem än tidigare.

Spökryttarna från Ordebec befäster än en gång Fred Vargas roll som en av de bästa och mest unika deckarförfattare vi har just nu. Jag har sagt det förr och säger det igen, om du är sugen på något som bryter mönstret och placerar sig långt utanför den tämligen breda mittfåra som mycket av dagens kriminallitteratur befinner sig i så är det till Fred Vargas du ska söka dig. Här får du spänning, eftertänksamt resonerande och underfundig humor i en aptitretande blandning som inte liknar något annat. Rent intrigmässigt här dessutom Spökryttarna från Ordebec till det allra bästa Fred Vargas hittills har presterat. Och det vill inte säga lite det. Det här en deckarpärla du absolut inte bör missa.

Äpplet tillbaka vid päronträdet

Varmt, småputtrigt och oförargligt men inte utan lite allvar och politisk udd i klangbottnen. Jag går direkt på sammanfattningen den här gången. Det handlar om filmen Mina päron (Mes héros) från 2012 i regi av Eric Besnard (som tidigare bland annat gjort Cash) som har svensk biopremiär i dag.

Visst, den här filmen hade kunnat bli ännu bättre om Eric Besnard undvikit i alla fall några av de klichébilder han förmedlar och den hade definitivt vunnit på att lyfta fram mer av den svärta som finns i berättelsen, men i bland kan jag tycka att det är skönt att bara luta sig tillbaka och låta sig underhållas en stund och Mina päron levererar i mina ögon fullt funktionsduglig feel good för stunden.

För att bli riktigt minnesvärd hade den behövt mer, men med charm, värme och rustik fransk landsbygdsromantik kommer man trots allt en bit på vägen. Inspirerat skådespel av duktiga skådespelare hjälper naturligtvis också till.

I det stora hela är dock Mina päron egentligen inte så mycket mer än en mysig och småputtrig bagatell. Den handlar om Maxime, en medelådersman som har svårt att få det så kallade livspusslet att gå ihop. Han driver en ambulansfirma på konkursens rand och hans fru som  är otrogen mot honom är nu dessutom på väg att slutgiltigt lämna honom.

När filmen tar sin början får Maxime dessutom ett samtal från polismyndigheten i sin gamla hemstad. Hans minst sagt bångstyriga mamma Olga har hamnat i häkte efter att ha gått emellan i ett äktenskapligt bråk och han måste komma och hämta henne därifrån. Den pressade Maxime ser det hela som en möjlighet att få vila upp sig och ladda batterierna i det gamla föräldrahemmet och åker i väg i sin ambulans.

Väl på plats visar det sig att det trots allt inte är någon vilsam tid som väntar. Bakom den kärva ytan av envishet och barskhet har Olga ett varmt hjärta och brinner för att hjälpa de svagare i samhället. När Maxime anländer visar det sig att hon har lovat att ta hand om och gömma undan ett utvisningshotat afrikanskt barn vars mor mist sitt uppehållstillstånd.

Med Olga och lille Tiemoko med sig i ambulansen anländer till slut Maxime till föräldrarnas pittoreska hus på landet, bara för att konstatera att föräldrarna Olga och Jacques inte direkt är det genomsnittliga strävsamma gamla paret utan mer eller mindre ständigt i luven på varandra, med ett smågnabbande kring deras olika syn på hur det mesta i den vardagliga tillvaron ska skötas som resultat. Inte den mest vilosamma av situationer skulle man kunna tro, men även i de minst bördiga av jordar kan blommor börja växa.

Någon helt banal film är Mina päron inte, allvaret och udden finns som sagt där. men det är tydligt att Eric Besnard till slut har valt att satsa mer på gemyt och sentimentalitet. Trion Clovis Cornillac (Maxime), Josiane Balasko (Olga) och Gérard Jugnot (Jacques) är övertygande i de ledande rollerna och komediveteranen Pierre Richard gör en inspirerad biroll, men det går inte att komma ifrån att filmens kanske största stjärna är lille Ibrahim Burama Darboe som spelar Tiemoko. Han stjäl varje scen han är med i.

En annan av filmens verkliga huvudroller spelar de förföriska och vackert fotograferade franska landsbygdsmiljöerna. Filmen är inspelad i och kring Bellême i departementet Orne i Normandie och som frankofilt lagd tittare vill man åka dit omedelbums! Ta det som en trevlig varning.

Deja view

Den svenskdanska samproduktionen Bron har gjort stor succé i hittills två säsonger. Originalversionen av den första säsongen har sänts i ett stort antal länder och dessutom har koncenptet Bron sålts och resulterat i två nyinspelningar; en amerikansk och en europeisk.

Den europeiska The Tunnel är en historisk franskbrittisk produktion och utspelas som titeln skvallrar om i och kring tunneln under Engelska kanalen.

En fråga som snabbt uppkommer i samband med nyinspelningar av redan framgångrika berättelser är naturligtvis om nyinspelningen tillför något och därmed är värd att lägga tid på att se. Det snabba svaret på den frågan är i fallet The Tunnel att det är en upplevelse som du högst förmodligen både kan ha och mista.

Den är delvis omarbetad jämfört med det svenskdanska originalet men skillnaderna är förhållandevis små, överlag förhåller den sig synnerligen trogen originalet. Så trogen att det i vissa fall handlar om ren kopiering scen för scen. Det är onekligen en ganska ospännande form av underhållning om man redan sett originalet.

Då vill det till att de inblandade i nyinspelningen på något vis övertrumfar dem i originalproduktionen men så sker inte här. Det är alls inget fel på det som presteras i The Tunnel, i själva verket är allt hantverksskickligt genomfört, bland regissörerna som arbetat med avsnitten återfinns skicklige Dominik Moll som gjorde hyllade thrillern Harry, en vän som vill dig väl (Harry, un ami qui vous veut du bien) år 2000, men det är likafullt en blekare kopia av det färgstarka originalet.

Något som självklart är en extra krydda för oss med ett bultande frankofilt hjärta är att The Tunnel delvis är på franska och gnabbandet mellan de franska och engelska poliserna är lika vasst och underhållande som rivaliteten mellan det svenska och danska i Bron.

Clémence Poésy och Karl Roebuck är utmärkta i huvudrollerna, som delar karaktäristika med sina motsvarigheter i Bron, men står sig ändå slätt i jämförelse med Sofia Hellin och Kim Bodnia. Den torra humorn kommer inte rikigt till sin rätt i The Tunnel och kemin mellan huvudrollerna är inte alls lika påtaglig som i Bron. Därmed försvinner också lite av det som i mitt tycke var en hel del av charmen med originalet.

Den huvudsakliga skillnaden mellan Bron och The Tunnel är alltså att språken och miljöerna (det blir flygbilder över hamnområdet i Calais i stället för Malmö) är annorlunda. Själva ramberättelsen är densamma. Länge exakt densamma.

Mot slutet skiljer sig berättelserna åt en aning (exakt hur ska jag naturligtvis inte gå in på här), men skillnaderna är inte av det avgörande slaget. Jag hade hoppats på och önskat mig större skillnader, men konstaterar samtidigt att jag trots de stora likheterna mellan versionerna aldrig hade tråkigt när jag såg The Tunnel.

Och har du av någon anledning inte sett originalet då kan du säkerligen har stort utbyte av The Tunnel även om jag då främst skulle råda dig att i första hand se Bron. The Tunnel har som sagt inget som Bron inte har. Förutom dialog delvis på franska då. Det återstår nu att se om det kommer att bli någon The Tunnel-version av den andra säsongen av Bron också och om i så fall producenterna vågar ta ut svängarna lite mer.