Lekfull och erotisk modern tolkning av Snövit

Den i Luxemburg födda filmaren Anne Fontaine har en brokig skara filmer bakom sig och karriären innehåller toppar såväl som dalar. Som en liten illustration till det har jag till exempel här på BleuBlancRouge tidigare skrivit om en lyckad (Coco – Livet före Chanel) och en smärre katastrof (En bohem i Paris).

För några veckor sedan släpptes hennes senaste film Vit som snö (Blanche comme neige i original) på svenska Netflix och den visar fortsatt prov på att hon är en regissör som inte vill stelna i en form. Det är nämligen, som titeln antyder, en tolkning av bröderna Grimms berömda saga om Snövit. En modern, feministisk och erotisk sådan.

I Anne Fontaines version är Snövit en ung kvinna vid namn Claire som arbetar på ett lyxhotell i Schweiz. Hotellet drivs av hennes styvmor Maud och när hon får reda på att hennes partner Bernard är förälskad i Claire vill hon röja sin yngre rival ur vägen. Hon ordnar så att Claire ska försvinna för gott men det bär sig inte bättre för Maud än att Claire lyckas fly från sina tilltänkta baneman och får skydd i ett hus i skogen invid en pittoresk bergsby. Nykomlingen Claire sätter hjärtat i brand för sju olika män i byn och lever tillsammans med dem ut sina begär. Men i vassen lurar alltjämt Maud.

Ramarna från bröderna Grimms berättelse är som ni förstår på min beskrivning intakt men inom dessa tar Anne Fontaine ut svängarna rejält och blandar friskt tonläge och inslag av såväl komedi som thriller och däremellan en hel del erotiska inslag. Resultatet blir en film alls inte utan förtjänster men också en aning splittrad och sökande efter sin identitet.

Lekfullheten blir emellanåt lite väl tilltagen och det går ut över filmen på så vis att det inte alltid är så lätt att ta den på allvar och att vissa scener rentav blir lite löjeväckande.

Men en hel del är som sagt bra också. Fotot håller genomgående hög kvalitet och Anne Fontaine utnyttjar de dramatiska möjligheterna i de hissnande bergsomgivningarna till fullo. Lou de Laâge är charmig och medryckande i rollen som Claire och Isabelle Huppert är…ja, Isabelle Huppert, i rollen som styvmodern. Alltid intressant och bra, men jag kan heller inte helt skaka av mig en viss känsla av hon här är lite type castad och lite grand framstår som en kopia av sig själv.

I mindre roller syns utmärkta och meriterade skådespelare som Charles Berling, Benoît Poelvoorde och Vincent Macaigne. Alla skiner av spelglädje och det märks att alla har roligt i sina rolltolkningar men i bland blir lekfullheten även på den fronten lite väl tilltagen.

Så för att återknyta till det inledande resonemanget kring den skiftande kvaliteten i Anne Fontaines filmografi så placerar sig Vit som snö någonstans i mellanmjölksland. Inte jättebra, men heller inte jättedålig.

En (nästan) sann framgångssaga i hästväg!

Just nu pågår VM i ridsport för fullt i Caen i Normandie. Den här veckan är det bland annat dags för hoppningen att avgöras. Lagom till detta mästerskap har Jappeloup, filmen om två av den franska ridsportens mest färgstaka profiler: hästen Jappeloup de Luze och ryttaren Pierre Durand, kommit ut på svensk dvd.

Filmen , som kom ut i Frankrike förra året, är i mångt och mycket den synnerligen ridsportintresserade Guillaume Canets verk. Han spelar själv huvudrollen och har dessutom gjort den slutgiltiga manusbearbetningen. Däremot har han inte regisserat filmen, det har i stället den kanadensiske regissören Christian Duguay fått göra.

Ekipaget Jappeloup de Luze/Pierre Durand blev oerhört framgångsrikt. Bland annat är det alltjämt det senaste franska som vunnit OS-guld i hoppning. Vägen till de där framgångarna var sannerligen inte spikrak och karriären innehöll även gått om motgångar. Motgångar som mer speglade omgivningens förväntningar på dem utifrån de förutsättningar de hade.

Hästen var ovanligt liten för en hopphäst och dessutom av börden till hälften travhäst och Pierre Durand hade som ryttare en brokig bakgrund och hade egentligen redan i tidig ålder avslutat sin karriär. Jappeloup är naturligtvis berättelsen om Pierre Durand och fenomenet Jappeloup de Luze.

Eller rättare sagt en berättelse, som det brukar heta, baserad på verkliga händelser. Guillaume Canet har tagit sig bitvis ganska stora friheter i förhållande till det som verkligen hände. En del avvikelser känns både märkliga och onödiga, som om Guillaume Canet litat på att den verkliga berättelsen var stark nog i sig.

Jappeloup blev snabbt en stor publiksuccé på de franska biograferna men utanför biosalongerna kantades filmens triumftåg av bråk och kontroverser. Den verklige Pierre Durand var inte nöjd och drog produktionsbolagen bakom filmen inför rätta i ett försök att förhindra dem att använda namnet Jappeloup i sin marknadsföring och han hamnade dessutom i en dispyt med hästens uppfödare. Huruvida detta har att göra Pierre Durand inte gillade själva filmen eller om han bara vill kontrollera namnet Jappeloup ska jag låta vara osagt.

Som film betraktad är Jappeloup en medryckande och snyggt iscensatt men också tämligen traditionell ”Den fula ankungen-saga”. Det är lite formulär 1 A-upplägg över filmen rent kronologiskt men Christian Duguay spelar skickligt på känslosträngarna och den verklighetsbaserade storyn är onekligen medryckande. Guillaume Canet är lyckad i huvudrollen och gör själv en hel del av ridsportscenerna (i de mer komplicerade hoppscenerna är ingen mindre än Rodrigo Pessoa, även han OS-guldmedaljör, hans stand in!).

Daniel Auteuil, som spelar Pierre Durands far Serge i filmen, är mer inspirerad än på länge och nykomlingen Lou de Laâge är ett fynd i rollen som hästskötaren Raphaëlle (även om rollfiguren i sig är ett av de där avstegen från verklighetsbakgrunden). Hon var för övrigt nominerad i klassen bästa kvinnliga hopp vid årets Césargala för sin insats. Marina Hands, i Sverige förmodligen mest känd för huvudrollen i den prisbelönta franska filmatiseringen av Lady Chatterleys älskare (Lady Chatterley) från 2006, är stabil i rollen som Pierre Durands fru Nadia.

Jappeloup är kanske ingen omistlig filmupplevelse. Rent formmässigt är den en aning ospännande och dessutom kanske något för lång. Men den är underhållande, välgjord och fängslande. Jag måste också tillstå att jag generellt sett är ganska svag för den här typen av sannsagor från sportens värld.  Och har du minsta intresse för ridsport, då finns det definitivt inget att tveka på. Då är Jappeloup utan tvekan en film för dig.