Spänningshungrig som en Vargas

Först och främst två noteringar från gårdagskvällen, en positiv och en negativ. Det positiva: PSG besegrade Lille med 3-1 på bortaplan och gick därmed upp på 86 poäng, vilket är nytt rekord för franska ligan.  Det tidigare rekordet på 84 poäng hade Lyon från säsongen 2005/2006. Laget har i säsongsavslutningen på söndag (hemma mot Montpellier) chansen att ytterligare späda på poängrekordet men också att sätta ett annat prydligt rekord: flesta antal segrar under en ligasäsong. Segern mot Lille var PSG:s 26:e för säsongen och tangerade det gällande rekordet. Seger mot Montpellier och PSG ståtar ensamt med rekordet.

Det negativa från gårdagen: man kan lugnt konstatera att jag överskattade Frankrikes chanser i Eurovision Song Contest. Farlig outsider sa jag, suverän sistaplats med bara två poäng (en från Sverige och en från Finland) blev resultatet. Jag vidhåller fortfarande att Moustache med Twin Twin är en bra låt med hitpotential som hade förtjänat ett bättre öde i tävlingen men måste samtidigt tillstå att trions framträdande i Köpenhamn inte var helt lyckat. Ett ostrukturerat och virrigt scenspråk samtidigt som den vokala delen kändes mycket tunnare än på skiva bidrog säkert till att låtens kvaliteter inte kom fram. Jag håller det dock inte för omöjligt att skivversionen kommer att kunna bli en hit i sommar men chanserna till det minskade naturligtvis drastiskt av det katastrofala resultatet i tävlingen.

Det om debaclet för Twin Twin i ESC. Då är det betydligt trevligare och lättare att skriva om något franskt som redan är en etablerad inhemsk och internationell succé: Fred Vargas deckare. I samband med världsbokdagen i förra månaden slog jag ett slag för hennes ännu inte till svenska översatta L’Homme aux cercles bleus, den första boken i serien om kommissarie Adamsberg. Den här gången vill jag å det starkaste rekommendera den senaste boken i serien L’Armée furieuse och den finns dessutom utgiven på svenska. Spökryttarna från Ordebec heter den svenska översättningen som gavs ut av Sekwa i slutet av förra året.

Spökryttarna från Ordebec levererar mer av allt det som vi fans lärt oss förvänta oss av och älska med en Fred Vargas-deckare. En smart och oförutsägbar intrig på flera plan, ett excentriskt och udda persongalleri och inte minst Fred Vargas egensinniga och personliga språk. Fred Vargas fortsätter att sjunga långsamhetens lov i hur Spökryttarna från Ordebec är uppbyggd. Hon tar sin tid i berättandet av den som vanligt av folklore och gotiska myter kryddade intrigen och lämnar mycket utrymme åt rollfigurernas funderande, resonerande och filosoferande.

Lite som den där humlan som inte borde kunna flyga men ändå gör det är det med Fred Vargas Adamsberg-deckare. Trots det bitvis låga tempot och långtifrån händelsedrivna berättandet upplever jag det aldrig som att hennes böcker är långsamma eller händelsefattiga. Hennes sätt att skriva ger böckerna ett något bakvänt men effektivt driv som gör dem till tempostarka bladvändare ändå.

Den här gången ställs Jean-Baptiste Adamsberg och hans färgstarka kollegor inför några riktigt kniviga utmaningar varav en med kopplingar till en medeltida vandringssägen. En gammal dam från Normandie söker upp Adamsberg i Paris och berättar att hennes dotter sett de okända spökryttarna rida fram över en liten skogsväg utanför det lilla samhället Ordebec. Spökryttarna är enligt gamla medeltida berättelser ett säkert tecken på förestående ond bråd död. Myten säger nämligen att spökryttarna alltid får med sig fyra personer som genom sina handlingar har förtjänat det. Adamsberg ser det mest som vidskeplighet med blir ändå lite nyfiken och lämnar jurisdiktionen i Paris för att åka till Ordebec och se sig om. När han väl är där börjar märkliga saker att ske som tyder på att det kanske skulle ligga något i myten.

Parallellt med utredningen i Ordebec som Adamsberg snabbt blir indragen i har han två kniviga fall på hemmaplan att ta hand om. Sin vana trogen litar Adamsberg blint på sin magkänsla och hoppas att kunna styrka den med faktiska bevis efterhand. Men den här gången riskerar den där magkänslan sätta honom i än större bryderier och problem än tidigare.

Spökryttarna från Ordebec befäster än en gång Fred Vargas roll som en av de bästa och mest unika deckarförfattare vi har just nu. Jag har sagt det förr och säger det igen, om du är sugen på något som bryter mönstret och placerar sig långt utanför den tämligen breda mittfåra som mycket av dagens kriminallitteratur befinner sig i så är det till Fred Vargas du ska söka dig. Här får du spänning, eftertänksamt resonerande och underfundig humor i en aptitretande blandning som inte liknar något annat. Rent intrigmässigt här dessutom Spökryttarna från Ordebec till det allra bästa Fred Vargas hittills har presterat. Och det vill inte säga lite det. Det här en deckarpärla du absolut inte bör missa.

Enfin!

Efter sju sorger och åtta bedrövelser. Ja, eller åtminstone 3 oavgjorda matcher, så kom till slut säsongens första seger för PSG. Och vilken blytung seger det var. Inte bara för att Lille är en av de allra tuffaste konkurrenterna om ligatiteln utan också för at PSG historiskt sett har haft det ruggigt svårt i just Lille. Jag vill inte påstå att det i kväll gick som en dans eller så,  men efter den fantastiska starten med ett vackert ledningsmål av Zlatan Ibrahimovic redan efter 27 sekunder så kändes det att detta var PSG:s match. Trots den förhållandevis snabba kvitteringen av Lille så var jag aldrig riktigt orolig. Och mycket riktigt så satte Zlatan Ibrahimovic tämligen omgående efter att själv ha brustit i markeringen i samband med kvitteringen dit det som skulle bli segermålet. Visst, Lille hade en hel del bollinnehav och kom  till några vassa avslut, men jag hade ändå hela tiden en känsla av att PSG på något vis skulle reda ut det hela och det hela tiden fanns en extra växel I PSG-maskineriet att sätta in.

Det var inte på något vis en felfri match från PSG:s sida, men för första gången den här säsongen så visade laget under långa sekvenser upp något som i alla fall påminnde om ett spel som dels ska vinna laget sin första ligatitel sedan 1994, dels ta laget laget långt i Champions League. Det här var kvällen då min tro på att det trots att kan leda till något stort redan denna säsong för det här laget återvände. Det finns alltjämt en hel del att jobba med. Christophe Jallet slarvde på tok för mycket och höll på att ställa till det rejält för laget vid upprepade tillfällen, Alex är alldeles för trög för att riktigt längre hålla på den här nivån och Javier Pastore kommer fortrfarande inte till sin rätt. I det senare fallet handlar det nog mest om att tränare Ancelotti ännu inte riktigt hittat rätt roll för Pastore i sitt spelsystem. Men det fanns absolout en hel del att glädja sig åt också. Zlatan var majestätisk under den första halvleken och Mamadou Sakho och Marco Verratti var bitvis fullständigt briljanta.

Nu är det två veckor till nästa match, Toulouse hemma på Parc des Princes. Då är Ezequiel Lavezzi tillbaka från avstängning och förhoppningsvis Thiago Silva redo att debutera i laget efter den skada han ådrog sig när han representerade sitt Brasilien i OS. Med tanke på vad laget uträttade utan dessa herrar i dag så vattnas det i munnen på mig bara vid tanken på hur bra det kan bli med dem.  Paris est magique!

La fin d’un rêve

Au revoir, championnat. Det är den bistra sanningen. Det blir ingen tredje mästerskapstitel för Paris Saint-Germain och det är inget annat än ett fiasko för en klubb aom investerat miljardbelopp i nya spelare denna säsong. Men: l’argent ne fais pas le bonheur. Javier Pastore, den dyraste spelarvärvningen i den franska ligans historia visade förvisso vägen med sitt 1-0-mål i början av den andra halvleken och länge därefter kontrollerade PSG matchen. Men ett klumpigt ingripande av unge mittbacken Mamadou Sakho vände matchen. I samma sekvens orsakade han straff för
Lille och blev utvisad. Eden Hazard förvaltade straffen och med luft under vingarna och en man mer på planen var det sedan bara en tidsfråga innan Lilles vändning skulle vara komplett. Ett moment av ren fotbollsmagi av Eden Hazard öppnade upp för Nolan Rouxs segermål. 2-1 till Lille och därmed är det mer eller mindre klart att guldet hamnar i Montpellier. Nu blir det en tuff kamp mellan PSG och Lille om andraplatsen som alltså ger en direktplats till Champions League. PSG har två poängs försprång med fyra matcher kvar, men Lille har den bättre formen och något lättare spelschema. Så det är inte med någon skön känsla i kroppen jag nu går och lägger mig.

Point of no return

Det drar ihop sig. Avgörandets stund närmar sig. Javier Pastore kallar det säsongens viktigaste match medan Nenê drar till med att det till och med är karriärens viktigaste match. Själv säger jag…att det blir en riktigt nervös kväll framför tv-apparaten. Serieledande Montpellier vann sin svåra bortamatch mot Toulouse i fredags, det betyder att det inte finns någon som helst återvändo. Mitt älskade Paris Saint-Germain måste vinna kvällens match mot serietrean och tillika regerande mästaren Lille på bortaplan. Annars är det au revoir, championnat. Åtminstone i praktiken. Att ett stabilt spelande Montpellier skulle tappa ett försprång på fem poäng, som laget har om PSG förlorar i kväll, med bara fyra matcher kvar att spela känns inte särskilt troligt. Så om det är seriesegern man vill åt så är det full fart framåt som gäller för PSG i kväll.

Men läget är egentligen lite mer komplicerat än så. Visst gäller det att gå för seger, men samtidigt handlar det om att inte släppa Lille närmare sig i tabellen. Det handlar också om att säkra upp att hamna som sämst tvåa i tabellen för att knipa en av de två franska direktplatserna till nästa upplaga av Champions league. En eventuell förlust för PSG i kväll skulle göra att avståndet ner till Lille bara är två poäng efter i kampen om andra platsen. Det finns med andra ord en del bryderier för Carlo Ancelotti när det gäller att lägga upp taktiken inför matchen i kväll.

Det som gör mig lite orolig är att det är ett Lille i sorform det handlar om. Laget har vunnit fem av sina sex senaste matcher. PSG å sin sida har inte alls visat upp samma fina form, kanske föll bitarna på plats förra helgen när Sochaux besegrades med hela 6-1 på hemmaplan. Jag hoppas att det var starten på en stark avslutning på serien. Och jag håller med Javier Pastore som i en intervju i tidningen L’Equipe i dag säger att mycket talar för att det blir ligaseger om laget vinner mot Lille i kväll. Fast faktum kvarstår dock att även om det skulle bli seger i kväll och i de resterande matcherna så behövs hjälp från annat håll om PSG ska ta sin första ligatitel sedan 1994. Montpellier har än så länge allt i egna händer.

Nog med spekulationer nu. Dags att fokusera på kvällens match. Den börjar klockan 21.00. Jag känner redan nu hur pulsen börjar stiga… Ici c’est Paris!