The Wire à la française

Förra sommaren släpptes den franske före detta polisen Olivier Noreks debutroman Kod 93 (Code 93) från 2013 i svensk översättning. Nu är det dags för uppföljaren Territoriet (Territoires) från året efter att göra detsamma.

Återigen handlar det om en stenhård och tidvis väldigt brutal kriminalroman som utspelas i Parisförorten Seine-Saint-Denis (som Norek själv jobbade i under många år) och med kommissarie Victor Coste i blickfånget.

Den här gången handlar det om en The Wire-doftande hårdkokt berättelse om narkotikahandeln i området och den brutalitet som följer i dess spår, samt dess förgreningar ut i samhället.

Det börjar med att tre lokala knarkkungar på kort tid hittas mördade. Av vem eller vilka och varför har dock Coste och hans kollegor inte en aning om.

Vad de däremot snabbt förstår är händelserna riskerar att skapa en snabbt eskalerande, våldsam situation och att de så snart som möjligt måste lösa morden och för att läget inte ska spåra ur fullständigt.

Sin vana trogen skriver Olivier Norek rapp, effektivt och med ett driv som gör boken till ännu en bladvändare från hans sida. Precis som i fallet med Kod 93 så tycker jag dock inte att Territoriet når upp i den lysande nivå som Ytspänning (Surface) från 2019, den första av Noreks romaner som gavs ut på svenska, håller.

Olivier Norek har för övrigt skrivit två böcker till om Viktor Coste. Den senaste, Dans les brumes des Capelans, kom ut i Frankrike så sent som tidigare i år.

Fira jul med Maigret

Såhär julafton till ära tänkte jag bjuda på ett juligt lästips. Detta är dessutom en bok i så behändigt format att den går att läsa en lugn stund mellan helgdagarnas begivenheter.

Georges Simenons Maigrets jul (Un noël de Maigret) från 1951 är nämligen bara kring 100 sidor lång och en av de kortaste av de ca 70 böcker den belgiska författaren skrev om sin omtyckte hjälte, pariskommissarien Jules Maigret.

Trots det kortare omfånget får man dock exakt det man kan förvänta sig av en Maigret-historia. Det är välskrivet, underfundigt och eftertänksamt.

Det är spännande och intressant trots att det inte är särdeles händelserikt. Åtminstone inte på något traditionellt actionspäckat vis. Som vanligt är det Maigrets resonerande och undersökningsarbete som driver berättelsen framåt.

Det man dessutom alltid kan lita på att man får från Simenon är välformulerade och snygga miljöbeskrivningar och observationer från dåtiden Paris. För oss parisromanatiker är dessa alltid en fröjd att läsa.

Storyn i Maigrets jul är enkel. På självaste juldagsmorgonen blir Maigret uppsökt i sitt hem av två kvinnor som bor i huset mittemot.

De berättar att dottern till den ena sagt att hon på natten fått besök av en tomteklädd man som gett henne en docka, lossat på några brädor i parketten och sedan försvunnit.

Han antar uppgiften att försöka reda ut vad det hela hela handlar om och vad som hänt.

Maigtets jul kom häromåret ut en svensk nyutgåva. Det är inte den vassaste Maigret-roman jag läst men likafullt synnerligen väl värd att lägga tiden den tar att läsa på. Och varför då inte göra det nu under själva julhelgen?

Joyeux noël kära läsare!

Det franska biblioteket: minnets utmanare

Det var ett tag sedan sist, men nu är det återigen dags för ett inslag av undersektionen Det franska biblioteket , den serie i vilken jag läser (eller i vissa enstaka fall läser om) de 20 böcker som det ansedda franska kulturmagasinet Télérama menar skulle representera den moderna franskspråkiga romanen i ett tänkt idealbibliotek om totalt 100 böcker.

Återigen ska det handla om en bok där författaren behandlar ämnet minnen. I detta fall dock på ett lite annorlunda sätt. Jag har valt undertiteln minnets utmanare i inläggsrubriken för det är lite just det hon gör i självbiografin Enfance från 1983 (i svensk översättning med titeln Innan bilden bleknat året efter).

I den återvände den då 83-åriga Nathalie Sarraute som originaltiteln antyder till sin barndom som hon tillbringade huvudsakligen i Tsar-Ryssland där hon föddes och i Frankrike.

Men det är ingen regelrätt biografi. Sarraute för en fascinerande dialog med sig själv där hon ömsom berättar, ömsom ifrågasätter det hon nyss berättat. Allt för att komma så nära kärnan av sina minnen och vad som format henne till den hon är som möjligt.

Nathalie Sarraute var en av förgrundfigurerna i den rörelse inom fransk litteratur som kom att kallas för den nya romanen, en rörelse som kom att inspirera inte bara andra författare utan även den franska filmens Nouvelle Vague.

I den nya romanen var berättandet sekundärt. I stället lades fokus på stil, språk och form, inte sällan låg fokus i texten på beskrivningar av saker, personer eller situationer. Kronologi eller någon form av traditionell berättarröst var ofta underordnat eller helt ointressant författarna som kom att räknas till rörelsen.

I Innan bilden bleknat finns som den självbiografiska roman den är förvisso en berättare, men alltså med dubbla röster.

Själva språkdräkten är också en alldeles egen och fascinerande. Sarraute leker med meningsbyggnaden och varierar långa meningar med mängder av inskjutna satser med korta och kärnfulla. Varje ord känns valt med stor omsorg.

För oss Parisromantiker finns också en serie fina skildringar av den franska huvudstaden att gotta sig åt.

Innan bilden bleknat var mitt första möte med Nathalie Sarrautes författarskap. Ett möte som definitivt gav mersmak, så jag kan mycket väl se framför mig att jag kommer att återvända till det.

Kod 93 – utmärkt spänning för en lat dag i hängmattan

Äntligen lugnar saker ner sig runt mig och aktiviteten här på BleuBlancRouge kan därmed förhoppningsvis anta normala proportioner igen.

Sommar och semester är sedan gammalt min läsperiod framför andra och detta år tycks inte bli något undantag till detta. Därför blir detta första inlägg efter lång tids tystnad just ett boktips.

Efter att hans författarskap förra året introducerats för en svenskspråkig publik via med rätta hyllade romanen Ytspänning (Surface i original) är det nu dags för ännu en kraftfull kriminalroman av den före detta polisen Olivier Norek att få sin svenska utgåva.

Den här gången handlar det om debutromanen Kod 93 (Code 93 i original) från 2013. Det är första delen i en trilogi om polisen Victor Coste, verksam i den (ö)kända parisförorten Seine-Saint-Denis och kan man tänka sig influerad av Noreks egna erfarenheter som polis i området.

Den som gillade Ytspänning kommer säkert att gilla Kod 93 också, även om de två böckerna skiljer sig en hel del åt. Som det debutverk Kod 93 är så känns den i mina ögon lite ofärdig i stilen och inte lika raffinerad rent språkligt och intrigmässigt som Ytspänning.

Men med det sagt vill jag också framhålla att jag tycker att även Kod 93 är en kriminalroman väl värd att läsa. Den må i jämförelse med Ytspänning vara något av en oslipad diamant men redan här syns prov så det som gör Olivier Norek till en spänningsförfattare långt över genomsnittet.

Det hårdkokta, sparsmakade och effektiva språket, drivet i berättandet och tecknandet av medryckande karaktärer. Här finns också ett engagemang som jag återigen spårar till hans egna bana som yrkesverksam i området som skildras.

Storyn är brutal, rakt på sak och fängslande. Det hela inleds med ett makabert fynd av ett lik i Saint-Denis. Och inte blir det mindre makabert när liket plötsligt vaknar till liv på obduktionsbordet. Kommissarie Victor Coste som är ansvarig för utredningen vet inte vad han ska tro. Och det är ändå bara början på ett ett fall som i takt med att det nystas upp bjuder på visar sig vara något långt utöver det vanliga och bjuda på överraskning efter överraskning.

Kod 93 är liksom Ytspänning en effektiv bladvändare som känns trovärdig i tonen och som verkar i en typiskt fransk, hårdkokt och realistisk tradition av kriminalskildringar i populärkulturen. När jag läser den kan jag nästan se den (mig veterligen) ännu inte gjorda filmatiseringen av den i mitt huvud. En påkostad sådan borde definitivt komma för den här boken är som skriven för den.

Det franska biblioteket: Minnets utforskare 3

Det var ett tag sedan senast men nu är det återigen dags för en ny del i sektionen Det franska biblioteket, som är en genomgång av de 20 böcker som kulturtidskriften Télérama i somras listade som representanter för den moderna franska romanen i ett tänkt idealbibliotek om 100 böcker.

Den här gången ska det handla om nobelpristagaren Patrick Modianos kanske mest kända och lästa bok Dora Bruder från 1997. Det känns extra lämpligt att skriva och tipsa om denna bok just i  dag eftersom den 27 januari är Förintelsens minnesdag.  En dag som sedan 1999 haft status som nationell minnesdag i Sverige.

Dora Bruder går alldeles utmärkt att läsa på en kväll eftersom den likt de flesta andra av Modianos böcker är kort och koncis till formen. Men det den saknar i omfång väger den sannerligen upp i innehållsmässig densitet. Under den exakta och sparsmakade språkskruden döljer sig som vanligt hos honom ett existentiellt och psykologiskt bråddjup.

Det är en stark, gripande och oförglömlig bok och tankarna på det levnadsöde som Patrick Modiano försöker återskapa och berättar om i boken är något man lätt bär med sig långt efter det att den är utläst och lagd åt sidan.

För att försöka återskapa ett levnadsöde är precis vad den här boken går ut på. Bakgrunden är enkel och typisk för Modiano. Av en slump hittar han 1988 i ett gammalt nummer från 1941 av tidningen Paris-Soir en efterlysning Dora Bruder, en då 15-årig judisk flicka som försvunnit från sitt hem.

Han grips av det öde som anas redan i tidningsnotisen och ger sig i kast med att försöka ta reda på vad som hänt henne. De grundliga undersökningar av fallet som han ägnar sig åt resulterade som sagt nio år senare i boken Dora Bruder, som sedan några år tillbaka också finns utgiven i svensk översättning.

I Dora Bruder varvar Patrick Modiano ett rakt, sakligt och nästan torrt redovisande av de fakta i fallet som han får fram med egna funderingar och resonemang. En Patrick Modiano-bok vore inte en sådan utan självbiografiska inslag och Dora Bruder är inget undantag.

Här handlar det om hans förhållande till sin egen far. Men exakt i vilken grad det handlar om självbiografiska inslag är osäkert. Gränsen mellan självbiografi och fiktion är som alltid i Modianos spännande och fängslande litterära värld flytande och svårdefinierad.

Dora Bruder innehåller egentligen allt som kännetecknar Patrick Modianos författarskap. Den behandlar frågor som minnen, identitet och levnadsförhållandena i Frankrike under ockupationsåren under andra världskriget. Över det hela svävar det som den specifika dagen i dag och Patrick Modianos författarskap handlar om: vikten av att aldrig glömma.

En annan beståndsdel som känns igen från flera andra Modiano-böcker är vandringarna runt i Paris och att själva staden har en tydlig närvaro i och betydelse för det som skildras.

Om du inte har läst någon av Patrick Modianos böcker tidigare så är Dora Bruder ett alldeles utmärkt ställe att börja på. Den är ett tydligt exempel på varför han är en vår tids mest betydande författare och varför han var en så oerhört välförtjänt mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Det franska biblioteket: Minnets utforskare 2

Den här sommaren har jag fått en ny favoritförfattare i Annie Ernaux. Det kan jag fastslå efter att endast ha läst två av hennes böcker, för bägge fängslade mig något oerhört. Tyvärr så finns hon inte i någon större utsträckning översatt till svenska.

Det finns dock relativt goda förhoppningar om att detta är på gång att ändras eftersom det så sent som för ett halvår sedan släpptes tre böcker av henne i svensk översättning. Dels den här tidigare outgivna Åren (Les années) från 2008, dels en nyutgåva av Min far (La place) från 1985 och Kvinnan (Une femme) från 1993 i en samlingsvolym.

Åren är en av de där två böckerna av henne som jag läste i somras och den ska jag med glädje återkomma till senare här på bloggen. Den andra, som detta inlägg ska handla om, är Mémoire de fille från 2016 och den finns tyvärr ännu inte i svensk översättning. Men väl på engelska och några andra språk om den franska originalutgåvan skulle kännas för svår.

Mémoire de fille är dessutom en av 20 böcker som den franska kulturtidskriften Télérama valde ut som representanter för den moderna franska romanen i ett tänkt idealbibliotek om 100 böcker och som jag företagit mig att läsa och presentera här under rubriken Det franska biblioteket.

Jag ser som inläggsrubriken indikerar som en av den franska litteraturens stora (och många) uttolkare av minnet och hon fick mycket passande också Prix Marguerite Duras, uppkallat efter en av de andra giganterna, för Åren. Men Annie Ernaux har två andra mycket tydliga teman som löper som en röd tråd genom hennes författarskap: identitet och social rörlighet – och som alla andra stora författare en språklig röst som är hennes helt egna.

I ytterligare likhet med Marguerite Duras rör hon sig i sitt författarskap mellan fiktion och autofiktion. Mémoire de fille är ett exempel på det senare och i den väver hon på ett briljant sätt samman alla dessa för henne centrala teman.

Den tar sin utgångspunkt i ett fotografi på henne själv från sommaren 1958. Genom detta minns och undersöker hon en särskild händelse den sommaren då hon var 18 år gammal: hennes första sexuella erfarenhet tillsammans med en man. Upplevelsen av den och vad som följer efter får henne under många år göra allt för att glömma den och den hon var då.

Utifrån den händelsen berättar om, funderar kring och väver samman sitt nutida jag och det hon kallar flickan från 58 och vilka följder som den där enskilda händelsen fick för flickan från 58 och i vilken utsträckning den påverkade den hon blivit nu.

Det är mycket fascinerande läsning. Annie Ernaux har ett eget och intressant sätt att skifta berättarjag i sina självbiografier och hennes sätt att ständigt utmana och ifrågasätta det egna minnet är fängslande. Hennes språk är ömsom poetiskt vackert, ömsom koncentrerat och avskalat betraktande. Och som självbiografi betraktat är Mémoire de fille extra fängslande eftersom den planterar frön hos läsare att göra samma sak: att fundera kring vad de smärtsamma händelser som vi väl alla har i vårt liv och vad dessa gjort med oss.

Dessutom behandlar hon, som hon gjorde i den mästerliga kollektiva självbiografin Åren, rörelser och skeenden som påverkat samhället i stort. Något som såklart också skänker texten  allmängiltighet.

 

 

Det franska biblioteket: Minnets utforskare

En dipp i såväl energi som inspiration har gjort att aktiviteten här på BleuBlancRouge har lämnat en del i övrigt att önska den senaste tiden, men nu är det dags för ett nytt livstecken: den andra delen av totalt 20 i den litterära pendang till Frankofiliskolan som jag kallat Det franska biblioteket.

Urvalet står den franska kulturtidskriften Télérama för, jag kommer att läsa (eller läsa om) de 20 böcker som den i somras presenterade som representanter för den moderna franska litteraturen i ett tänkt idealbibliotek på 100 böcker.

Den här gången gav jag mig i kast med Margurite Duras Lol V. Steins hänförelse (La ravissement de Lol V Stein) från 1964. Den bok i vilken många menar att hon verkligen fann sin alldeles egna litterära röst. Och vilken röst det är! För varje bok av henne jag läser får jag svårare och svårare att förstå att hon aldrig tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Grundberättelsen är nog så enkel. På en bal på en semesterort blir den 19-åriga Lol vittne till hur hennes fästman inför hennes ögon förändras när en annan kvinna äntrar lokalen och det hela slutar med att han lämnar Lol för henne. Lol avskärmar sig från smärtan men händelsen sätter djupa spår i henne.

Ett stort antal år senare är Lol gift och har bildat familj, men lever på något sätt vid sidan av sitt eget liv och i skuggan av det som hände på balen. Då återser hon av en slump sin barndomskompis Tatiana som hon var med på den där olycksaliga balen och börjar följa efter henne.

Då får hon kontakt med bokens berättare, Tatianas älskare Jacques Hold, och mellan dem utvecklas en besynnerlig relation genom vilken hon till slut börjar närma sig den där monumentala förlusten hon drabbades av på balen.

Med sitt dröjande och knivskarpt karga, men samtidigt poetiska och vackra språkbruk borrar sig Marguerite Duras ner i kärlekens mest smärtsamma skrymslen och blottlägger ett psykologiskt avgrundsdjup. Det är en text som berör och öppnar upp för en mängd olika tolkningar och läsningar.

Själva språket är av stor vikt i berättelsen och flera gånger i berättelsen misslyckas Lol och de andra att sätta ord på känslorna de känner. Det är inte för inte som den berömde franske psykoanalytikern Jacques Lacan (som bland annat förde in lingvistiken som en viktig beståndsdel i sin teori kring psykoanalysen) älskade den här romanen.

Lol V. Steins hänförelse är en sån där bok som man bär med sig och funderar vidare på länge efter att man läst ut den. Men jag vet inte om jag skulle rekommendera den som första bok att ge sig i kast med om man för första gången ska närma sig hennes författarskap, för helt lättillgänglig är den sannerligen inte.

Samtidigt som den på ett sätt också kan vara ett bra ställe att börja på eftersom den har ett så vackert och för henne typiskt språk och rör ett av hennes centrala teman minnet och vårt förhållande till det. Ett tema som även andra franska författare firat stora framgångar med. Från Marcel Proust till Patrick Modiano, via Duras och Annie Ernaux. Den sistnämnda får vi anledning att återkomma till senare i Det franska biblioteket.

Det franska biblioteket: existentialismen

Dags att sjösätta ännu ett projekt här på BleuBlancRouge. Som en sorts förlängning på Frankofiliskolan där jag gav en sorts introduktion till frankofon populärkultur genom att skriva om de tio mest sålda albumen av en franskspråkig artist och de tio mest sedda franskspråkiga biofilmerna i Frankrike någonsin kommer nu den första delen av serien Det franska biblioteket.

Med andra ord är det den här gångerna böckerna som sätts i fokus. Det blir 20 delar den här gången också men inte med försäljningssiffror som urvalsgrund utan jag har tagit hjälp av den franska kulturtidskriften Télérama som i ett av sommarens nummer presenterade sin version av det ideala biblioteket, ett bibliotek omfattande 100 titlar i ett antal undersektioner.

Jag blev nyfiken på de 20 titlar som de valt ut till sektionen den moderna franska litteraturen och det är den jag nu kommer att gå igenom under rubriken Det franska biblioteket. Flera av böckerna har jag inte läst tidigare så det blir en upptäcktsfärd för mig med.

Boken som jag inleder med har jag dock läst tidigare och som så många andra så här i coronapandemins tidevarv återvänt till. Så stort intresse för den har det ju varit så att den såhär 73 år efter att den gavs ut nått högt upp på flera av världen bästsäljarlistor.

Jag pratar såklart om Nobelpristagaren Albert Camus kanske allra främsta verk Pesten (La Peste i original). Tidigare i år kom den dessutom i en ny svensk översättning men jag läste om den gamla översättningen som kom ut 1948.

Pesten utspelar sig i Oran i Algeriet vid tiden då landet var en fransk koloni och handlar kort och gott om ett pestutbrott. Även om Pesten egentligen är en allegori över nazismen och den tyska ockupationen av Frankrike så går den naturligtvis också att läsa som en skildring av ett utbrott av en hemsk och dödlig sjukdom och vad detta gör med människorna i samhället den drabbar.

Och även med den mer bokstavliga läsningen är det en synnerligen fascinerande text. Inte minst för att den är så insiktsfull och att det går att dra så många paralleller mellan Camus fiktiva beskrivning och mänsklighetens många olika sätt att reagera i den nu pågående coronakrisen. Existentialisten Albert Camus analys och filosofiska funderingar från 40-talet har helt enkelt klar bäring även i vår tid.

Med språklig exakthet och skarpsinnigt observerande blick presenterar Albert Camus sin berättelse i form av dagboksanteckningar av en till en början anonym berättare och blottlägger samtidigt tämligen skoningslöst såväl mörka som ljusa skrymslen i den mänskliga naturen. Pesten räknas till litteraturhistoriens främsta verk och den anses vara huvudorsaken till att Albert Camus 1957 tilldelades Nobelpriset i litteratur. Det är lätt att förstå varför för detta är en på alla sätt extraordinär läsupplevelse.

Oemotståndlig feelgood med djup, värme och härlig Parisatmosfär

Den franske författaren Marc Levy är sedan länge stor stjärna på hemmaplan. Sett i rena försäljningstal har han ingen inhemsk överman i modern tid och han finns översatt på ett fyrtiotal språk och hans böcker har nått stora framgångar i vissa andra länder, men i Sverige har han aldrig fått något genombrott.

Succédebuten Et si c’était vrai… från 2000 gavs ut på svenska under titeln Om det ändå vore sant året efter och även uppföljaren Oú es tu? från 2001 fick en svensk utgåva under titeln Var är du? 2003. Ingen av dem gjorde något större väsen av sig här och sedan har det varit stopp i den svenska utgivningen av hans böcker på svenska. Till förra hösten vill säga då hans roman Elle et lui från 2015 gavs ut här under titeln PS från Paris.

Förhoppningsvis får fler här upp ögonen för hans medryckande författarskap nu för det är det värt. Och PS från Paris är en lysande väg in i det för visar han sig från sin allra bästa sida. Det här är i mina ögon feelgood av allra högsta märke, toppenbra som sällskap i hängmattan, hammocken eller vilken favoritläsmöbel du nu än må ha så här när sommaren visar sig från sin finaste sida. Eller för all del att kura ihop sig med inne under en regnig dag för den delen.

Marc Levy skriver som med lätt hand och mycket medryckande. Oftast med ett stråk av smärta i klangbotten men på et sätt som ändå för läsaren att sitta med ett leende på läpparna. Det är feelgood vi pratar om och med det följer självklart ett viss mått av förutsägbarhet men Marc Levy har ett välutvecklat sinne för att krydda denna förutsägbarhet med en hel del oväntade historieförvecklingar också. I PS från Paris lyckas han extra bra med det.

För att vara feelgood har PS från Paris även ett oväntat karaktärsdjup och några vändningar i berättelsen är direkt gripande. Grundstoryn är enkel. Den kända brittiska skådespelaren Mia som när hennes nya film just ska ut ledsnar på livet i London med sin otrogne man – och tillika hennes motspelare i filmen – och tar sin tillflykt till en restaurangägande vän i Montmartre för att komma undan allt vad hennes kändisskap heter.

I Paris bor sedan några år den amerikanske författaren Paul som hankar sig fram men som ännu inte nått någon större succé. Förutom i Sydkorea av alla ställen. Han har dessutom ett långdistansförhållande med sin sydkoreanska översättare. Nu vill Pauls förläggare att han ska åka till Sydkorea för en promotionturné men den flygrädde Paul tvekar.

De lever väldigt olika liv men via vänners försorg och en dejtingsida på nätet är deras vägar, de själva ovetande om det, på väg att korsas och med det tar deras ny en ny riktning.

Det är svårt att komma förbi den brittiska succéfilmen Notting Hill som referens och med tanke på att vi då pratar om en av de bästa och mest populära romantiska komedierna på film någonsin är det egentligen inget annat än ett gott betyg för PS i Paris. Det här är nämligen ingen billig eller blek kopia.

PS i Paris är lika välskriven, med lika älskvärda karaktärer och ett liknande driv i berättelsen. Med den avgörande skillnaden att den genuina och oemotståndliga atmosfär den är sprängfylld av inte är av den londonska hipsterstadsdelen utan det mer kitschiga men charmiga parisiska Montmartre.

Den här boken var det verkligen ett sant nöje att läsa!

Anna Gavalda tillbaka där hon började

Det var ett tag sedan sist men nu tänkte jag skriva några rader om en bok igen. Mitt läsande har tagit fart de senaste veckorna och en av de böcker jag plockade upp ur att läsa-högen var Anna Gavaldas senaste Jag vill berätta något för dig (Fendre l’armure i original).

Det är Anna Gavaldas första novellsamling sedan den lysande debuten Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans (Je voudrais que quelq’un m’attande quelque part i original) från 1999 (på svenska 2004). Eftersom jag verkligen älskade den förra novellsamlingen så har jag sett fram emot att hon någon gång skulle återvända till novellformatet, så Jag vill berätta något för dig var efterlängtad.

Inte för att det skulle vara något större fel på den, och det är det inte heller, men mina förväntningar kom lite på skam. Förmodligen för att de helt enkelt var för höga efter Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Den språkliga exaktheten och udden saknas denna gång och nivån i de sju sinsemellan rätt olika novellerna varierar. Men några av dem bjuder absolut på guldkorn och snygga formuleringar.

I den mån det finns någon sammanhållande länk mellan berättelserna så skulle det kanske vara saknad och längtan. Originaltiteln Fendre l’armure är ett franskt uttryck som betyder ungefär att visa sina brister eller att visa personen bakom fasaden. Och det är i mångt och mycket personerna i novellerna gör.

De sju novellerna varierar i stämningsläge och personligen är jag mest förtjust i de mörkaste, men även genom de sprickorna i fasaden sipprar lite ljus. Men jag hade gärna sett lite mer värme i skildringarna också. Anna Gavaldas texter har alltid innehållit sin beskärda del av smärta och mörker, men också värme – en kombination som var extra tydlig i hennes bästsäljare Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble c’est tout).

I Jag vill berätta något för dig är den där värmen inte alls lika tydlig, tyvärr.