RSS Flöde

Etikettarkiv: boktips

Kod 93 – utmärkt spänning för en lat dag i hängmattan

Postat den

Äntligen lugnar saker ner sig runt mig och aktiviteten här på BleuBlancRouge kan därmed förhoppningsvis anta normala proportioner igen.

Sommar och semester är sedan gammalt min läsperiod framför andra och detta år tycks inte bli något undantag till detta. Därför blir detta första inlägg efter lång tids tystnad just ett boktips.

Efter att hans författarskap förra året introducerats för en svenskspråkig publik via med rätta hyllade romanen Ytspänning (Surface i original) är det nu dags för ännu en kraftfull kriminalroman av den före detta polisen Olivier Norek att få sin svenska utgåva.

Den här gången handlar det om debutromanen Kod 93 (Code 93 i original) från 2013. Det är första delen i en trilogi om polisen Victor Coste, verksam i den (ö)kända parisförorten Seine-Saint-Denis och kan man tänka sig influerad av Noreks egna erfarenheter som polis i området.

Den som gillade Ytspänning kommer säkert att gilla Kod 93 också, även om de två böckerna skiljer sig en hel del åt. Som det debutverk Kod 93 är så känns den i mina ögon lite ofärdig i stilen och inte lika raffinerad rent språkligt och intrigmässigt som Ytspänning.

Men med det sagt vill jag också framhålla att jag tycker att även Kod 93 är en kriminalroman väl värd att läsa. Den må i jämförelse med Ytspänning vara något av en oslipad diamant men redan här syns prov så det som gör Olivier Norek till en spänningsförfattare långt över genomsnittet.

Det hårdkokta, sparsmakade och effektiva språket, drivet i berättandet och tecknandet av medryckande karaktärer. Här finns också ett engagemang som jag återigen spårar till hans egna bana som yrkesverksam i området som skildras.

Storyn är brutal, rakt på sak och fängslande. Det hela inleds med ett makabert fynd av ett lik i Saint-Denis. Och inte blir det mindre makabert när liket plötsligt vaknar till liv på obduktionsbordet. Kommissarie Victor Coste som är ansvarig för utredningen vet inte vad han ska tro. Och det är ändå bara början på ett ett fall som i takt med att det nystas upp bjuder på visar sig vara något långt utöver det vanliga och bjuda på överraskning efter överraskning.

Kod 93 är liksom Ytspänning en effektiv bladvändare som känns trovärdig i tonen och som verkar i en typiskt fransk, hårdkokt och realistisk tradition av kriminalskildringar i populärkulturen. När jag läser den kan jag nästan se den (mig veterligen) ännu inte gjorda filmatiseringen av den i mitt huvud. En påkostad sådan borde definitivt komma för den här boken är som skriven för den.

Det franska biblioteket: Minnets utforskare 3

Det var ett tag sedan senast men nu är det återigen dags för en ny del i sektionen Det franska biblioteket, som är en genomgång av de 20 böcker som kulturtidskriften Télérama i somras listade som representanter för den moderna franska romanen i ett tänkt idealbibliotek om 100 böcker.

Den här gången ska det handla om nobelpristagaren Patrick Modianos kanske mest kända och lästa bok Dora Bruder från 1997. Det känns extra lämpligt att skriva och tipsa om denna bok just i  dag eftersom den 27 januari är Förintelsens minnesdag.  En dag som sedan 1999 haft status som nationell minnesdag i Sverige.

Dora Bruder går alldeles utmärkt att läsa på en kväll eftersom den likt de flesta andra av Modianos böcker är kort och koncis till formen. Men det den saknar i omfång väger den sannerligen upp i innehållsmässig densitet. Under den exakta och sparsmakade språkskruden döljer sig som vanligt hos honom ett existentiellt och psykologiskt bråddjup.

Det är en stark, gripande och oförglömlig bok och tankarna på det levnadsöde som Patrick Modiano försöker återskapa och berättar om i boken är något man lätt bär med sig långt efter det att den är utläst och lagd åt sidan.

För att försöka återskapa ett levnadsöde är precis vad den här boken går ut på. Bakgrunden är enkel och typisk för Modiano. Av en slump hittar han 1988 i ett gammalt nummer från 1941 av tidningen Paris-Soir en efterlysning Dora Bruder, en då 15-årig judisk flicka som försvunnit från sitt hem.

Han grips av det öde som anas redan i tidningsnotisen och ger sig i kast med att försöka ta reda på vad som hänt henne. De grundliga undersökningar av fallet som han ägnar sig åt resulterade som sagt nio år senare i boken Dora Bruder, som sedan några år tillbaka också finns utgiven i svensk översättning.

I Dora Bruder varvar Patrick Modiano ett rakt, sakligt och nästan torrt redovisande av de fakta i fallet som han får fram med egna funderingar och resonemang. En Patrick Modiano-bok vore inte en sådan utan självbiografiska inslag och Dora Bruder är inget undantag.

Här handlar det om hans förhållande till sin egen far. Men exakt i vilken grad det handlar om självbiografiska inslag är osäkert. Gränsen mellan självbiografi och fiktion är som alltid i Modianos spännande och fängslande litterära värld flytande och svårdefinierad.

Dora Bruder innehåller egentligen allt som kännetecknar Patrick Modianos författarskap. Den behandlar frågor som minnen, identitet och levnadsförhållandena i Frankrike under ockupationsåren under andra världskriget. Över det hela svävar det som den specifika dagen i dag och Patrick Modianos författarskap handlar om: vikten av att aldrig glömma.

En annan beståndsdel som känns igen från flera andra Modiano-böcker är vandringarna runt i Paris och att själva staden har en tydlig närvaro i och betydelse för det som skildras.

Om du inte har läst någon av Patrick Modianos böcker tidigare så är Dora Bruder ett alldeles utmärkt ställe att börja på. Den är ett tydligt exempel på varför han är en vår tids mest betydande författare och varför han var en så oerhört välförtjänt mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Det franska biblioteket: Minnets utforskare 2

Den här sommaren har jag fått en ny favoritförfattare i Annie Ernaux. Det kan jag fastslå efter att endast ha läst två av hennes böcker, för bägge fängslade mig något oerhört. Tyvärr så finns hon inte i någon större utsträckning översatt till svenska.

Det finns dock relativt goda förhoppningar om att detta är på gång att ändras eftersom det så sent som för ett halvår sedan släpptes tre böcker av henne i svensk översättning. Dels den här tidigare outgivna Åren (Les années) från 2008, dels en nyutgåva av Min far (La place) från 1985 och Kvinnan (Une femme) från 1993 i en samlingsvolym.

Åren är en av de där två böckerna av henne som jag läste i somras och den ska jag med glädje återkomma till senare här på bloggen. Den andra, som detta inlägg ska handla om, är Mémoire de fille från 2016 och den finns tyvärr ännu inte i svensk översättning. Men väl på engelska och några andra språk om den franska originalutgåvan skulle kännas för svår.

Mémoire de fille är dessutom en av 20 böcker som den franska kulturtidskriften Télérama valde ut som representanter för den moderna franska romanen i ett tänkt idealbibliotek om 100 böcker och som jag företagit mig att läsa och presentera här under rubriken Det franska biblioteket.

Jag ser som inläggsrubriken indikerar som en av den franska litteraturens stora (och många) uttolkare av minnet och hon fick mycket passande också Prix Marguerite Duras, uppkallat efter en av de andra giganterna, för Åren. Men Annie Ernaux har två andra mycket tydliga teman som löper som en röd tråd genom hennes författarskap: identitet och social rörlighet – och som alla andra stora författare en språklig röst som är hennes helt egna.

I ytterligare likhet med Marguerite Duras rör hon sig i sitt författarskap mellan fiktion och autofiktion. Mémoire de fille är ett exempel på det senare och i den väver hon på ett briljant sätt samman alla dessa för henne centrala teman.

Den tar sin utgångspunkt i ett fotografi på henne själv från sommaren 1958. Genom detta minns och undersöker hon en särskild händelse den sommaren då hon var 18 år gammal: hennes första sexuella erfarenhet tillsammans med en man. Upplevelsen av den och vad som följer efter får henne under många år göra allt för att glömma den och den hon var då.

Utifrån den händelsen berättar om, funderar kring och väver samman sitt nutida jag och det hon kallar flickan från 58 och vilka följder som den där enskilda händelsen fick för flickan från 58 och i vilken utsträckning den påverkade den hon blivit nu.

Det är mycket fascinerande läsning. Annie Ernaux har ett eget och intressant sätt att skifta berättarjag i sina självbiografier och hennes sätt att ständigt utmana och ifrågasätta det egna minnet är fängslande. Hennes språk är ömsom poetiskt vackert, ömsom koncentrerat och avskalat betraktande. Och som självbiografi betraktat är Mémoire de fille extra fängslande eftersom den planterar frön hos läsare att göra samma sak: att fundera kring vad de smärtsamma händelser som vi väl alla har i vårt liv och vad dessa gjort med oss.

Dessutom behandlar hon, som hon gjorde i den mästerliga kollektiva självbiografin Åren, rörelser och skeenden som påverkat samhället i stort. Något som såklart också skänker texten  allmängiltighet.

 

 

Det franska biblioteket: Minnets utforskare

En dipp i såväl energi som inspiration har gjort att aktiviteten här på BleuBlancRouge har lämnat en del i övrigt att önska den senaste tiden, men nu är det dags för ett nytt livstecken: den andra delen av totalt 20 i den litterära pendang till Frankofiliskolan som jag kallat Det franska biblioteket.

Urvalet står den franska kulturtidskriften Télérama för, jag kommer att läsa (eller läsa om) de 20 böcker som den i somras presenterade som representanter för den moderna franska litteraturen i ett tänkt idealbibliotek på 100 böcker.

Den här gången gav jag mig i kast med Margurite Duras Lol V. Steins hänförelse (La ravissement de Lol V Stein) från 1964. Den bok i vilken många menar att hon verkligen fann sin alldeles egna litterära röst. Och vilken röst det är! För varje bok av henne jag läser får jag svårare och svårare att förstå att hon aldrig tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Grundberättelsen är nog så enkel. På en bal på en semesterort blir den 19-åriga Lol vittne till hur hennes fästman inför hennes ögon förändras när en annan kvinna äntrar lokalen och det hela slutar med att han lämnar Lol för henne. Lol avskärmar sig från smärtan men händelsen sätter djupa spår i henne.

Ett stort antal år senare är Lol gift och har bildat familj, men lever på något sätt vid sidan av sitt eget liv och i skuggan av det som hände på balen. Då återser hon av en slump sin barndomskompis Tatiana som hon var med på den där olycksaliga balen och börjar följa efter henne.

Då får hon kontakt med bokens berättare, Tatianas älskare Jacques Hold, och mellan dem utvecklas en besynnerlig relation genom vilken hon till slut börjar närma sig den där monumentala förlusten hon drabbades av på balen.

Med sitt dröjande och knivskarpt karga, men samtidigt poetiska och vackra språkbruk borrar sig Marguerite Duras ner i kärlekens mest smärtsamma skrymslen och blottlägger ett psykologiskt avgrundsdjup. Det är en text som berör och öppnar upp för en mängd olika tolkningar och läsningar.

Själva språket är av stor vikt i berättelsen och flera gånger i berättelsen misslyckas Lol och de andra att sätta ord på känslorna de känner. Det är inte för inte som den berömde franske psykoanalytikern Jacques Lacan (som bland annat förde in lingvistiken som en viktig beståndsdel i sin teori kring psykoanalysen) älskade den här romanen.

Lol V. Steins hänförelse är en sån där bok som man bär med sig och funderar vidare på länge efter att man läst ut den. Men jag vet inte om jag skulle rekommendera den som första bok att ge sig i kast med om man för första gången ska närma sig hennes författarskap, för helt lättillgänglig är den sannerligen inte.

Samtidigt som den på ett sätt också kan vara ett bra ställe att börja på eftersom den har ett så vackert och för henne typiskt språk och rör ett av hennes centrala teman minnet och vårt förhållande till det. Ett tema som även andra franska författare firat stora framgångar med. Från Marcel Proust till Patrick Modiano, via Duras och Annie Ernaux. Den sistnämnda får vi anledning att återkomma till senare i Det franska biblioteket.

Det franska biblioteket: existentialismen

Dags att sjösätta ännu ett projekt här på BleuBlancRouge. Som en sorts förlängning på Frankofiliskolan där jag gav en sorts introduktion till frankofon populärkultur genom att skriva om de tio mest sålda albumen av en franskspråkig artist och de tio mest sedda franskspråkiga biofilmerna i Frankrike någonsin kommer nu den första delen av serien Det franska biblioteket.

Med andra ord är det den här gångerna böckerna som sätts i fokus. Det blir 20 delar den här gången också men inte med försäljningssiffror som urvalsgrund utan jag har tagit hjälp av den franska kulturtidskriften Télérama som i ett av sommarens nummer presenterade sin version av det ideala biblioteket, ett bibliotek omfattande 100 titlar i ett antal undersektioner.

Jag blev nyfiken på de 20 titlar som de valt ut till sektionen den moderna franska litteraturen och det är den jag nu kommer att gå igenom under rubriken Det franska biblioteket. Flera av böckerna har jag inte läst tidigare så det blir en upptäcktsfärd för mig med.

Boken som jag inleder med har jag dock läst tidigare och som så många andra så här i coronapandemins tidevarv återvänt till. Så stort intresse för den har det ju varit så att den såhär 73 år efter att den gavs ut nått högt upp på flera av världen bästsäljarlistor.

Jag pratar såklart om Nobelpristagaren Albert Camus kanske allra främsta verk Pesten (La Peste i original). Tidigare i år kom den dessutom i en ny svensk översättning men jag läste om den gamla översättningen som kom ut 1948.

Pesten utspelar sig i Oran i Algeriet vid tiden då landet var en fransk koloni och handlar kort och gott om ett pestutbrott. Även om Pesten egentligen är en allegori över nazismen och den tyska ockupationen av Frankrike så går den naturligtvis också att läsa som en skildring av ett utbrott av en hemsk och dödlig sjukdom och vad detta gör med människorna i samhället den drabbar.

Och även med den mer bokstavliga läsningen är det en synnerligen fascinerande text. Inte minst för att den är så insiktsfull och att det går att dra så många paralleller mellan Camus fiktiva beskrivning och mänsklighetens många olika sätt att reagera i den nu pågående coronakrisen. Existentialisten Albert Camus analys och filosofiska funderingar från 40-talet har helt enkelt klar bäring även i vår tid.

Med språklig exakthet och skarpsinnigt observerande blick presenterar Albert Camus sin berättelse i form av dagboksanteckningar av en till en början anonym berättare och blottlägger samtidigt tämligen skoningslöst såväl mörka som ljusa skrymslen i den mänskliga naturen. Pesten räknas till litteraturhistoriens främsta verk och den anses vara huvudorsaken till att Albert Camus 1957 tilldelades Nobelpriset i litteratur. Det är lätt att förstå varför för detta är en på alla sätt extraordinär läsupplevelse.

Oemotståndlig feelgood med djup, värme och härlig Parisatmosfär

Postat den

Den franske författaren Marc Levy är sedan länge stor stjärna på hemmaplan. Sett i rena försäljningstal har han ingen inhemsk överman i modern tid och han finns översatt på ett fyrtiotal språk och hans böcker har nått stora framgångar i vissa andra länder, men i Sverige har han aldrig fått något genombrott.

Succédebuten Et si c’était vrai… från 2000 gavs ut på svenska under titeln Om det ändå vore sant året efter och även uppföljaren Oú es tu? från 2001 fick en svensk utgåva under titeln Var är du? 2003. Ingen av dem gjorde något större väsen av sig här och sedan har det varit stopp i den svenska utgivningen av hans böcker på svenska. Till förra hösten vill säga då hans roman Elle et lui från 2015 gavs ut här under titeln PS från Paris.

Förhoppningsvis får fler här upp ögonen för hans medryckande författarskap nu för det är det värt. Och PS från Paris är en lysande väg in i det för visar han sig från sin allra bästa sida. Det här är i mina ögon feelgood av allra högsta märke, toppenbra som sällskap i hängmattan, hammocken eller vilken favoritläsmöbel du nu än må ha så här när sommaren visar sig från sin finaste sida. Eller för all del att kura ihop sig med inne under en regnig dag för den delen.

Marc Levy skriver som med lätt hand och mycket medryckande. Oftast med ett stråk av smärta i klangbotten men på et sätt som ändå för läsaren att sitta med ett leende på läpparna. Det är feelgood vi pratar om och med det följer självklart ett viss mått av förutsägbarhet men Marc Levy har ett välutvecklat sinne för att krydda denna förutsägbarhet med en hel del oväntade historieförvecklingar också. I PS från Paris lyckas han extra bra med det.

För att vara feelgood har PS från Paris även ett oväntat karaktärsdjup och några vändningar i berättelsen är direkt gripande. Grundstoryn är enkel. Den kända brittiska skådespelaren Mia som när hennes nya film just ska ut ledsnar på livet i London med sin otrogne man – och tillika hennes motspelare i filmen – och tar sin tillflykt till en restaurangägande vän i Montmartre för att komma undan allt vad hennes kändisskap heter.

I Paris bor sedan några år den amerikanske författaren Paul som hankar sig fram men som ännu inte nått någon större succé. Förutom i Sydkorea av alla ställen. Han har dessutom ett långdistansförhållande med sin sydkoreanska översättare. Nu vill Pauls förläggare att han ska åka till Sydkorea för en promotionturné men den flygrädde Paul tvekar.

De lever väldigt olika liv men via vänners försorg och en dejtingsida på nätet är deras vägar, de själva ovetande om det, på väg att korsas och med det tar deras ny en ny riktning.

Det är svårt att komma förbi den brittiska succéfilmen Notting Hill som referens och med tanke på att vi då pratar om en av de bästa och mest populära romantiska komedierna på film någonsin är det egentligen inget annat än ett gott betyg för PS i Paris. Det här är nämligen ingen billig eller blek kopia.

PS i Paris är lika välskriven, med lika älskvärda karaktärer och ett liknande driv i berättelsen. Med den avgörande skillnaden att den genuina och oemotståndliga atmosfär den är sprängfylld av inte är av den londonska hipsterstadsdelen utan det mer kitschiga men charmiga parisiska Montmartre.

Den här boken var det verkligen ett sant nöje att läsa!

Anna Gavalda tillbaka där hon började

Postat den

Det var ett tag sedan sist men nu tänkte jag skriva några rader om en bok igen. Mitt läsande har tagit fart de senaste veckorna och en av de böcker jag plockade upp ur att läsa-högen var Anna Gavaldas senaste Jag vill berätta något för dig (Fendre l’armure i original).

Det är Anna Gavaldas första novellsamling sedan den lysande debuten Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans (Je voudrais que quelq’un m’attande quelque part i original) från 1999 (på svenska 2004). Eftersom jag verkligen älskade den förra novellsamlingen så har jag sett fram emot att hon någon gång skulle återvända till novellformatet, så Jag vill berätta något för dig var efterlängtad.

Inte för att det skulle vara något större fel på den, och det är det inte heller, men mina förväntningar kom lite på skam. Förmodligen för att de helt enkelt var för höga efter Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Den språkliga exaktheten och udden saknas denna gång och nivån i de sju sinsemellan rätt olika novellerna varierar. Men några av dem bjuder absolut på guldkorn och snygga formuleringar.

I den mån det finns någon sammanhållande länk mellan berättelserna så skulle det kanske vara saknad och längtan. Originaltiteln Fendre l’armure är ett franskt uttryck som betyder ungefär att visa sina brister eller att visa personen bakom fasaden. Och det är i mångt och mycket personerna i novellerna gör.

De sju novellerna varierar i stämningsläge och personligen är jag mest förtjust i de mörkaste, men även genom de sprickorna i fasaden sipprar lite ljus. Men jag hade gärna sett lite mer värme i skildringarna också. Anna Gavaldas texter har alltid innehållit sin beskärda del av smärta och mörker, men också värme – en kombination som var extra tydlig i hennes bästsäljare Tillsammans är man mindre ensam (Ensemble c’est tout).

I Jag vill berätta något för dig är den där värmen inte alls lika tydlig, tyvärr.

Finstämd fransk feelgood

Årets upplaga av Bok- och biblioteksmässan i Göteborg inleds i dag och traditionsenligt uppmärksammar jag det här på bloggen med att tipsa om en bok: i år Drömlistan (La chambre des merveilles i original) av Julien Sandrel. Hemma i Frankrike gavs den ut förra året medan den svenska översättningen funnits ute sedan i somras.

I fallet Drömlistan pratar vi om välskriven melankolisk fransk feelgood, alldeles utmärkt som sällskap i läsfåtöljen så här när hösten på allvar börjar göra sig påmind. Den handlar om den ensamstående Parismamman Thelma vars liv bryskt välts över ända en till synes helt vanlig morgon. Hennes tolvårige son Louis råkar ut för en trafikolycka och hamnar i koma.

En dag hittar hon en anteckningsbok på hans rum. Den visar sig innehålla en lista över saker han drömmer om att göra. Thelma beslutar sig för att genomföra sakerna på listan i hans ställe, i fall han aldrig skulle vakna upp igen. Det handlar om saker som för henne en bra bit utanför sin komfortzon men samtidigt in i sig själv.

Drömlistan är ytterst en berättelse om det starka bandet mellan en mor och en son, en övervägande insiktsfullt författad sådan därtill. Det finns förvisso ett visst mått av banal melodram insprängt i den lite drygt 200 sidor tjocka boken, men jag tycker att den romandebuterade författaren Julien Sandrel överlag håller detta i schack. Och Drömlistan bjuder också i sina bästa stunder på psykologiskt djup.

Han skriver medryckande och med en rytm och driv som passar den känslostarka berättelsen finemang. Han har en puls i sitt sätt att skriva som jag tycker mycket om och rollfigurerna är lätta att ta till sitt hjärta.

Alex botar deckartröttheten

Kanske känner du igen dig i begreppet deckartrötthet? Jag har i alla fall en tid haft svårt att närma mig deckare, en genre där det går tretton böcker på dussinet och där i ärlighetens namn väldigt mycket påminner starkt om varann. Kort sagt, det är svårt att bli överraskad av en deckare, hur snillrikt än själva gåtan kan vara formulerad. Det är desto lättare att känna igen greppen och formateringen.

Jag ska inte påstå att Alex av Pierre Lemaitre vänder upp och ner på alla konventioner och revolutionerar deckargenren, men den botade i alla fall min deckartrötthet. Och det är tvivelsutan en originell och underhållande historia som överraskar flera gånger om. Så Alex får bli mitt traditionella inför Bokmässan tips. Årets upplaga av mässan slår ju upp sina portar i morgon.

Titelpersonen blir i inledningen av boken kidnappad, bortförd i en skåpbil och upphängd naken i en trälåda i en lagerlokal. Den egensinnige kommissarien Camille Verhoeven får utreda fallet och har mycket knapphändiga uppgifter att gå på. Och i takt med varje steg framåt i utredningen blir gåtan Alex bara mer fängslande, för detta är en berättelse som tar den ena oväntade vändningen efter den andra.

Pierre Lemaitre skriver effektivt och kryddar den bitvis brutala intrigen med mörk humor. Han är kanske inte den största av stilister, men det finns ett driv framåt i berättandet som är svårt att stå emot. Och att han har en bakgrund som manusförfattare för film och tv skiner igenom. Alex är fylld av blodisande och kraftfulla bilder som stannar kvar långt efter att det sista bladet är vänt. Jag läste den i en solstol i somras, men den här boken passar lika bra att krypa upp i soffan och kura ihop sig tillsammans med.

Melankolisk fransk feelgood för höstmyset

det-vi-inte-visste-var-lycka

Hur gick det här till? Det känns absolut inte som att det har gått ett helt år sedan sist men i dag är det faktiskt återigen dags för Bok- och biblioteksmässan i Göteborg att slå upp sina portar. I och för sig har jag inget emot det. Den som följt den här bloggen vet att jag räknar Bokmässan som en av årets höjdpunkter och att årets mässa blir min sextonde i rad.

Traditionsenligt tänkte jag bjuda på ett frankofilt boktips lagom till bokmässan. I år får det bli Det vi inte visste var lycka (Juste avant le bonheur i original) av Agnès Ledig. Hemma i Frankrike kom den ut 2013 och den svenska översättningen släpptes förra året.

Det är en av de där böckerna som har legat och väntat i den lite dåligt samvete-framkallande att läsa-högen, men som jag till slut tog mig an att läsa. Och även om det inte är någon omistlig och helgjuten bok så ångrade jag inte att jag gjorde det. För trots att den är rätt ojämn i sitt blandande av fint formulerade klokskaper och rena plattityder så var Det vi inte visste var lycka en läsupplevelse som passade utmärkt för mig där jag just nu är i mitt liv.

Det vi inte visste var lycka är som rubriken på detta inlägg avslöjar en melankolisk fransk feelgood-roman som definitivt siktar in sig på Anna Gavaldas målgrupp. Och bara för att få det ur världen direkt så befinner sig Agnès Ledig i mina ögon en bra bit ifrån Anna Gavaldas nivå. Men med det sagt så har även hon definitivt sina förtjänster som författare.

Till exempel så tycker jag att Det vi inte visste var lycka inleds bra. Till och med riktigt bra. I centrum för handlingen står den 20-åriga ensamstående mamman Julie som jobbar som kassörska i en livsmedelsbutik. Hon gillar inte sitt jobb och avskyr sin närmaste chef. Överhuvudtaget är det inte mycket med hennes liv som hon gillar. Slumpen gör dock att den vänlige medelålders mannen Paul hamnar i just hennes kassa och deras möte är början på en ny fas i bägge deras liv.

Paul, som även han är i behov av förändringar i sitt liv, fängslas av den sorgsna unga kvinnan, följer en impuls och bjuder veckan efter ut Julie på lunch. Det är början på en något ovanlig vänskap. Paul bjuder med Julie och hennes lilla son Lulu och följa med honom och hans son Jérôme (som också han är lite vilsen i livet efter några rejäla törnar på senare tid) på en semestervistelse till ett sommarhus i Bretagne. Efter viss tvekan tackar hon ja och det är startpunkten på något som ska förändra alla inblandades liv – på gott och ont.

Det vi inte visste var lycka är en berättelse om vänskap, glädje och sorg. Om att det även då det känns som att livet bara bjuder på motgångar går att finna saker att glädjas åt och som får en att växa. Agnès Ledig har ett tämligen rakt och effektivt sätt att skriva och väver i sina bästa stunder in känslighet och bra tonträff i berättelsen.

 Som jag har varit inne på tidigare så tycker jag dock att det hela svajar en del. För varje finstämd och tänkvärd formulering tycks en banal och snusförnuftig ligga på lut. Dessutom känner jag att hon lite slarvar bort den potential som finns i berättelsen och persongalleriet – inte minst mot slutet av boken.

Men dessa invändningar till trots tycker jag ändå att Det vi inte visste var lycka är en läsvärd bok. Underhållande för stunden är den definitivt och det passade som sagt utmärkt och räckte gott för mig just nu. Och om du gillar Anna Gavaldas böcker så kommer du säker att ha behållning även av Agnès Ledigs sätt att skriva.

Vare sig du väljer att läsa Det vi inte visste var lycka eller inte så tillönskar jag dig så här på höstdagjämningen och bokmässans första dag en mycket trevlig läshöst. På återhörande snart, hoppas jag!